Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik

Fru talman! Vi har samlats för att debattera utgiftsområde 18, som framför allt handlar om den bostadspolitik vi har i landet. Den här typen av budgetdebatt är lika mycket en diskussion om hur våra prioriteringar för 2020 ser ut som om vad vi faktiskt har fått ur händerna under innevarande år.

Fru talman! Jag välkomnar att bostadsministern har för avsikt att delta i debatten. Jag hade gärna välkomnat att bostadsministern under det gångna året också hade levererat något enda svar på hur man ska förändra och förbättra de problem som vi i dag ser på bostadsmarknaden. Jag vågar säga att vår regering under 2019 inte har presterat en enda proposition på det bostadspolitiska området som på något avgörande sätt har bidragit till att förbättra och förändra den ganska svåra situation på bostadsmarknaden som många människor befinner sig i i dag.

Kanske känner då någon vän av ordning sig sugen på att begära replik för att säga: ”Vi har visst levererat en massa propositioner på området. Regeringen har faktiskt avlämnat sex propositioner.” Det stämmer att sex propositioner har avlämnats, fru talman. Det är ungefär vad Justitiedepartementet spottar ur sig på en vecka. Och det är vad vår bostadsminister har åstadkommit och lyckats lägga på riksdagens bord hittills i år.

Vad handlar då de sex propositionerna om? Det är i huvudsak skrivbordsprodukter. Den enda proposition som man med lite god vilja kan säga handlar om att öka byggandet i Sverige handlar om attefallshusens storlek. Det löser kanske inte de mest avgörande problemen på vår bostadsmarknad.

Inte ens den propositionen lyckades regeringen dock få till i enlighet med vad man har sagt. När den lades på våra bord visade det sig att den innehåller ett förslag som innebär att de flesta attefallshus även i framtiden i praktiken kommer att få vara bara 25 kvadratmeter stora. Regeringen lyckas alltså inte ens i denna lilla, smala fråga leva upp till det den har förespeglat.

Fru talman! Jag och bostadsministern hade så sent som för någon vecka sedan en interpellationsdebatt. Jag ställde då en mycket konkret fråga: Varför går regeringen inte fram med ett förslag om att se över regleringen på kreditmarknaden som gör att utsatta grupper får enklare att komma in på en dysfunktionell bostadsmarknad?

Vi moderater har bland annat föreslagit att bolånetaket ska höjas från 85 procent till 90 procent. Vi ser nämligen att den rad av kreditregleringar som i dag finns på bostadsmarknaden har gjort att det är svårt för unga människor att ta sig in på den eftersom den inte fungerar. Detta är något som man skulle kunna göra här och nu för att avhjälpa akuta problem. Därutöver behöver vi dock ha en långsiktig reformagenda.

Många hade säkert höga förväntningar på januariavtalets leverans på området. Både Centerpartiet och Liberalerna, så som åtminstone tidigare varande marknadsorienterade liberala och borgerliga partier, har haft ungefär samma agenda på området som Moderaterna och Kristdemokraterna. Det handlar om verksamma reformer för att få bort regelkrångel och göra det enklare, billigare och snabbare att bygga bostäder i detta land.

Vi var säkert många borgerligt lagda personer som hade höga förväntningar på vad som skulle komma ur januariavtalet. Men hittills har det bara blivit ett utredningsavtal. Man får säga att det där är ett skickligt maktspel av Socialdemokraterna. Det vet hur en slipsten ska dras i det avseendet. Alla frågor som är kontroversiella, jobbiga och svåra begraver man i utredningar som på sin höjd levereras i slutet av mandatperioden, lagom tills det är dags att dra igång löftestombolan inför nästa valrörelse. Detta hjälper dock inte alla de människor, fru talman, som kommer i kläm på grund av dagens dysfunktionella bostadsmarknad.

Eftersom vi har bostadsministern liksom företrädare för regeringspartierna och övriga januariavtalspartier här kan vi ju fråga dem. Varför kan vi inte här i dag enas om att till exempel sluta mäta buller på utsidan av fasaden? Varför har vi bullerregler för Spindelmannen när människor faktiskt bor i sina hus och inte på utsidan av dem? Det är rimligen hur det låter inne i husen som spelar roll.

Kan vi inte tillsammans införa en tidsgräns för handläggning av överklaganden av bygglov och detaljplaner? Kan vi inte se till att en gång för alla komma överens om att avveckla strandskyddet och i stället ge kommunerna möjlighet att peka ut särskilt skyddsvärda områden? Då skulle vi få bort den våta filt som ligger över landsbygdsutvecklingen.

Kan vi inte se till att stärka översiktsplanens roll och i stället minska detaljplanekravet? Då skulle vi se till att man inte hela tiden hamnar i situationen att behöva ta fram nya detaljplaner så fort någon vill bygga något nytt i ett redan exploaterat område.

Kan vi inte se till att genomföra en ordentlig regelrevision på det bostadspolitiska området? Vi har i dag 3 000 byggregler i form av Boverkets byggregler, BBR. Tror vi att alla de ändamålsenligt fyller sitt syfte? Eller kan vi kanske tänka oss att en hel del av dessa regler fördyrar, försenar och hämmar byggande i största allmänhet?

Fru talman! Jag skulle välkomna detta, och jag ser ingen prestige i att vara den som får ta hem en politisk vinst. Detta behöver dock ske nu. Det kan inte begravas i ständiga utredningar. Det är, fru talman, tyvärr vad jag ser har hänt med januariavtalet.

Avslutningsvis vill jag säga att det kanske mest problematiska med detta utgiftsområde är att regeringen strösslar pengar över svenska byggherrar. Det är pengar som egentligen inte är efterfrågade. Jag talar naturligtvis om den senaste versionen av byggsubventioner. I stort sett varenda typ av sådana subventioner har sågats av Riksrevisionen. Jag är ganska övertygad om att så kommer att ske även denna gång.

Med detta sagt vill jag bara göra kammaren uppmärksam på vårt särskilda yttrande i denna del.

(Applåder)

Fru talman! Carl-Oskar Bohlin lyfte upp intressant kritik gentemot regeringen och ministern. Jag håller med om en del av denna kritik. Jag undrar dock om Moderaterna har bättre förslag att komma med.

Låt mig ta ett exempel. En stor orsak till att det inte byggs tillräckligt många hyresrätter är att byggbolagen anser att det kostar för mycket och inte är lönsamt. Vi har då ett förslag om ett investeringsstöd som ska underlätta för byggbolag och på något sätt förenkla hela processen. Det ska bli enklare, billigare och tryggare att dela risken. Byggbolagen får dela risken med staten när den kommer in med ett investeringsstöd.

Moderaterna avsätter över huvud taget inga medel och vill avveckla stödet helt och hållet. Detta stöd ska ju hjälpa byggbolag att bygga då det kostar för mycket. Staten kommer in och hjälper till.

Jag undrar varför staten via ränteavdrag ska subventionera det ägda boendet i villa och bostadsrätt men inte hyresrätten? Varför kan staten inte komma in och bidra här? Varför vill ni avskaffa en så viktig peng som visat sig ha varit till hjälp för att fler hyresrätter hittills har kunnat byggas?

Fru talman! Tack för frågan! Det enkla svaret är: Vi tycker att det finns bättre sätt att använda statens pengar. Varför tycker vi det? Jo, därför att merparten av de hyreshus som har byggts med hjälp av det tidigare utdelade stödet hade byggts i alla fall.

Jag hade ett samtal med en vd för ett kommunalt bostadsbolag, som av förklarliga skäl inte ville bli citerad med namn. Han sa: Det här är fantastiskt, för det hamnar på sista raden för oss. Vi hade byggt det här i alla fall.

Jag är övertygad om att Momodou Malcolm Jallow är bekant med begreppet vinst i välfärden. Om jag inte missminner mig är det ett begrepp som Vänsterpartiet ibland brukar återkomma till. Min motfråga blir rimligen därför: Varför gäller denna princip inte bostadssubventionerna? Inom vilken annan sektor är ni beredda att kravlöst skeppa ut 2 miljarder kronor till privata bolag för att be dem göra något de i huvudsak ändå hade gjort?

Fru talman! Jag vet inte vilken verklighet Carl-Oskar Bohlin lever i. Men den verklighet som de flesta svenskar lever i byggs inga hyresrätter till rimliga hyror. Det är därför det i dag finns en bostadsbrist i merparten av svenska kommuner. Det stämmer inte att bostäderna hade byggts oavsett. Att säga det är att förvränga sanningen. Om det hade varit sant hade vi inte haft den problematik som vi i dag befinner oss i.

Detta är ett försök att lösa problemet. När man talar med fastighetsägare nämner de ett huvudproblem gång på gång, och det är att det kostar för mycket att bygga. Då kommer staten in och tar ett visst ansvar. Vänsterpartiet tycker inte att det är tillräckligt. Men ni säger att detta ansvar och stöd ska tas bort. Samtidigt vill ni att ägda bostäder ska subventioneras. Ni vill gärna öka ROT-avdrag och alla andra bidrag som ni kallar avdrag. Varför?

Fru talman! En sak är svår att förstå. Anser Vänsterpartiet att de bostadssubventioner som fanns under föregående mandatperiod ledde till att det byggdes billiga hyresrätter som har varit tillgängliga för en svag grupp på bostadsmarknaden?

Det enkla svaret är att det med dagens byggregler – så som vi har utformat kraven för bostadsbyggande – inte går att nyproducera hyresrätter med det som jag antar att Vänsterpartiet anser är en låg hyresnivå. De miljarder som ni har skeppat ut till detta tidigare har alltså inte lett till det lusthus som ni försöker måla upp att det ska leda till.

Frågan är om ni är nöjda med vad bostadssubventionerna åstadkom under den förra mandatperioden.

Fru talman! Jag vill börja med att hänvisa till Sverigedemokraternas särskilda yttrande på detta område, i och med att våra anslag ligger över den beslutade ramen.

Fru talman! Det bostadspolitiska området är viktigt eftersom det berör så många andra politiska områden och berör människan på många vis. Om vi ska kunna ha en fungerande arbetsmarknad behöver vi ha tillgång på hyresrätter, bostadsrätter och villor där människor kan flytta in för att kunna ta de jobb som finns.

Vi behöver ha en fungerande bostadsmarknad också för att kunna motverka många av de utsatta områden som har pekats ut av polisen sedan många år tillbaka. Vi behöver en fungerande bostadsmarknad för att skapa tillväxt i Sverige och upprätthålla den välfärd vi har. Vi behöver det för de studenter som behöver en bostad på annan ort för att de ska kunna studera på universitet eller högskola och för att kunna se till att arbetsmarknaden har den kompetens den behöver.

Alla förstår hur viktigt detta område är och vilka effekter det får när bostadsmarknaden inte fungerar.

Vi kan konstatera att det finns mycket kompetens på detta område. Det finns många som har åsikter, både bra och dåliga, och det finns många idéer på området. Däremot upplever jag att det saknas ett politiskt engagemang inom detta politiska område. Det kommer inte fram tillräckligt många bra reformer och förslag för att vi ska kunna få bukt med den stora brist på bostäder som finns i Sverige i dag. Det är skenande priser, måste jag säga, på bostadsmarknaden i dag, både när det gäller nyproduktion och det befintliga beståndet.

Det vi har sett är att man föreslår införande av marknadshyror. Detta är alltså det konkreta förslag som kommer från regeringen mitt under den brinnande bostadsbristen i Sverige. Jag saknar ett politiskt ledarskap på detta område för att lösa de grundläggande sakerna, få bukt med bostadsbristen och komma till rätta med de utsatta områdena. Det skulle behöva ses över dels hur vi skapar ett ökat byggande, dels hur vi skapar ökad trygghet i bostadsområdena. Här behövs fler förslag. Jag väntar verkligen på alla de reformer som skulle behövas på området.

Vi kan dagligen läsa i medierna om den problematik som finns på bostadsmarknaden, framför allt bland unga, som i dag inte har någon möjlighet att komma in på bostadsmarknaden på grund av de höga hyrorna och de nya amorteringskraven som gör det svårt att finansiera ett eget boende. Detta är ett viktigt område att titta på, och jag hoppas att regeringen kan återkomma med förslag där inom kort.

Det har varit mycket fokus i bostadspolitiken på att få fram bostäder till de migranter som kommer till Sverige. Om man lägger fokus på det området får annat stryka på foten. Ju mer vi pressar ut personer på bostadsmarknaden, desto större blir segregationen.

Vi ser en ökad trångboddhet i Sverige. Den har dubblerats de senaste 20 åren. I dag pratar man om att det i 5 procent av hushållen bor fler än två personer i varje rum i bostaden. Effekten av trångboddhet känner vi till. Det påverkar studieron men också mycket annat, framför allt i de områden där det är mer trångbott – i de utsatta områdena, där vi i dag har stora problem att ta tag i. Problemen minskar inte direkt när den migrationspolitik som vi ser från regeringen fortsätter.

Det första vi behöver göra på området är självfallet att strama upp migrationspolitiken. Varje år behöver vi bygga 10 000 nya bostäder för att kunna komma i kapp när det gäller migrationen till Sverige. Med tanke på att det var 2003 som det senast det rådde balans på bostadsmarknaden och att det antal bostäder som behövs för att återigen få balans på bostadsmarknaden därefter har ökat förstår alla att om vi någonsin ska komma i kapp kan vi inte blunda för den migrationspolitiska påverkan på det område som vi diskuterar här i dag.

Framför allt skulle jag vilja lyfta fram de utsatta områdena. Många av dessa stadsdelar och förorter i Sverige har i dag en stor problematik. Vi läser dagligen om skjutningar som sker i dessa områden och om ökad kriminalitet, otrygghet och människor som inte vågar vittna. Det är ett viktigt område, och Sverigedemokraterna har lagt fram många förslag, framför allt på det rättspolitiska området. Men även det bostadspolitiska området har en viktig funktion när det gäller att komma till rätta med problemen.

Till exempel behöver andra områden påverkas, såsom arbetskraftsinvandringen. Många av de personer som bor i de utsatta områdena har ingen hög utbildning och konkurreras ut av arbetskraftsinvandringen till Sverige. Detta är såklart en bidragande orsak till att vi har utanförskapsområden. EBO-lagens förändring, som regeringen kom med, var ett steg i rätt riktning, men det var långt ifrån det vi behövde för att få ordning på bostadspolitiken och de utsatta områdena i Sverige.

Det behövs en nationell handlingsplan som kommunerna kan utgå ifrån när de ska jobba med att motverka att fler utanförskapsområden skapas i Sverige men också få bukt med de områden vi har i dag.

Vi behöver utarbeta ett underlag för byggandet som innebär att vi ökar tryggheten i nya bostadsområden men också inom befintliga områden. Sverigedemokraterna har tidigare lagt fram förslag om områdesplanering, där kommunerna får ett extra anslag som de kan söka för att områdesplanera på ett sådant sätt att blåljuspersonalen kan agera mer tryggt i bostadsområdena. Detta är ett av flera exempel på hur vi kan komma till rätta med tryggheten i många av de områden i Sverige där man känner en ökad otrygghet i dag.

Framför allt har det saknats framförhållning på området. Man måste följa de staplar som är väldigt tydliga: befolkningsökning kontra bostadsbyggande. Annars kommer vi bara att fortsätta att bygga på problematiken i Sverige.

Vi kan inte säga att vi var naiva eller att vi inte såg detta komma, utan det har varit tydligt under många år. Jag har påtalat det sedan jag kom in i riksdagen 2014. Jag tycker att det är dags att vi lägger fokus på att börja ha framförhållning inom detta område och se till att vi åter kan skapa en bostadsbalans i Sverige.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mikael Eskilandersson (SD).

Fru talman! Vänsterpartiet anser att bostaden är en social rättighet. Bostadspolitiken ingår ju i välfärdspolitiken. Den är en mycket viktig del av välfärden. Bostadspolitiken bör vara en grundläggande del av den generella välfärdspolitiken. Samhället har ett ansvar för att alla medborgare, oavsett inkomst, garanteras en bra bostad med god standard till rimliga kostnader. Det kräver att staten tar ett större ansvar för finansieringen både vad gäller produktionen av nya bostäder och renoveringen av befintliga bostäder.

I dag är bostadspolitiken varken tillräckligt aktiv eller omfattande. Staten har trätt tillbaka till förmån för marknaden. Marknaden kommer varken att bygga de bostäder som behövs eller renovera de bostäder som behöver renoveras. Det måste vi göra gemensamt via statliga satsningar.

Bostadsbristen måste mötas med ökat politiskt ansvarstagande i form av en politik med höga ambitioner. Det är vad Vänsterpartiet eftersträvar. Frågan om att bygga bort bostadsbristen med fokus på hyresrätter bör prioriteras. För detta krävs statliga insatser i form av ekonomiskt stöd för byggande.

Fru talman! Vänsterpartiets budgetförslag utgör en plan för jämlikhet och grön omställning. I budgetförslaget satsar Vänsterpartiet på välfärden i kommuner och regioner, minskar de ekonomiska klyftorna, prioriterar de ekonomiskt mest utsatta och föreslår ett stort klimatpaket för grön omställning.

Fru talman! Den budgetproposition som regeringen har lagt fram med stöd av Centerpartiet och Liberalerna vidgar däremot klyftorna i samhället och leder till underfinansiering av välfärden i ett läge där behoven är stora. Regeringens budgetförslag är inte heller tillräckligt för att klara av den omfattande bostadsbristen.

Tyvärr har riksdagen genom sitt beslut den 27 november 2019 fastställt de samlade utgifterna för utgiftsområde 18 som vi talar om här i dag.

Eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över denna nivå kan jag inte reservera mig till förmån för Vänsterpartiets budgetförslag. Vänsterpartiets budgetalternativ bör ses som en helhet. Därför väljer jag att avstå från ställningstagande och lägger i stället fram ett särskilt yttrande om Vänsterpartiets politik inom utgiftsområdet.

Fru talman! Stora delar av det svenska miljonprogrammet är i behov av renovering, energieffektivisering och förbättrade utemiljöer. En stor del av Sveriges bostadsbestånd är i dag mer än 50 år gammalt. Upprustningsbehovet är omfattande, i synnerhet för de fastigheter som byggdes under det så kallade miljonprogrammet. Många av dessa fastigheter utgörs av hyreshus, ofta belägna i våra förorter. Renoveringarna innebär stora kostnader som i huvudsak får bäras av hyresgästerna i form av hyreshöjningar. Det ser vi varje dag.

Privata fastighetsägare, ofta med utländskt finanskapital och riskkapital i ryggen, har på senare tid köpt upp hela bostadsområden i våra miljonprogram, renoverat lägenheterna och höjt hyrorna kraftigt. Resultatet blir att de hyresgäster som inte har råd med hyreshöjningarna tvingas att flytta. Detta har ni hört talas om. Det kallas för renovräkning.

Fastighetsägarna och aktieägarna tjänar pengar, medan fattiga, låginkomsttagare och pensionärer trängs ut. Om ni inte har sett filmen Push tycker jag att ni ska se den. Den är viktig. Där är budskapet mycket tydligt. Finansialiseringen av bostadsmarknaden är ett globalt fenomen.

Under den förra mandatperioden införde regeringen tillsammans med Vänsterpartiet dels ett stöd för energieffektivisering och renovering av flerbostadshus, dels ett stöd till förnyelse av utomhusmiljöer i vissa bostadsområden. Stöden håller på att avvecklas efter riksdagens beslut om statens budget för 2019.

Mot bakgrund av de omfattande behoven av renovering och energieffektivisering av flerbostadshus samt upprustning av utomhusmiljöer i vissa bostadsområden bör stöden utvecklas och utökas, inte avvecklas. Vänsterpartiet föreslår därför en ökning av anslaget med 1 miljard kronor för 2020 jämfört med regeringens förslag.

Fru talman! Vidare infördes ett statligt stöd för att främja innovativt och hållbart byggande. Även detta stöd håller på att avvecklas efter riksdagens beslut om statens budget för 2019. I dag står bygg- och fastighetssektorn för omkring 20 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser. Om vi ska nå det klimatmål som riksdagen har slagit fast måste sektorn minska sin klimatpåverkan ur ett livscykelperspektiv. Stödet bör utvecklas och utökas, inte avvecklas. Vänsterpartiet föreslår därför en ökning av anslaget med 50 miljoner kronor för 2020.

Fru talman! Det råder stor bostadsbrist i kommunerna samtidigt som allmännyttan säljs ut och ombildas. Sedan 1990-talet har många kommuner sålt stora delar av sin allmännytta antingen till privatvärdar eller till hyresgästerna. Det kallas ombildning. Resultatet är att det blir färre allmännyttiga lägenheter att förmedla, privatisering av våra gemensamma tillgångar och enorma värdeöverföringar från det gemensamma till enskilda.

Fru talman! Bristen på hyresrätter med rimliga hyror är särskilt stor. Enligt Boverket behöver det byggas 640 000 nya bostäder under tioårsperioden 2018–2027. Minst hälften av dem bör enligt Vänsterpartiets mening vara hyresrätter med rimliga hyror. För att dessa bostäder ska kunna byggas behöver staten ta ett större ansvar för finansieringen. Under förra mandatperioden införde Vänsterpartiet tillsammans med regeringen ett investeringsstöd för att skapa hyresbostäder och bostäder för studerande. Stöd har beviljats till mer än 24 000 nya bostäder. Jag välkomnar att regeringen tillför medel till investeringsstödet, men jag konstaterar samtidigt att det inte är tillräckligt. Mot bakgrund av den omfattande bostadsbristen och att nyproduktionen minskar bör stödet utökas. Vänsterpartiet föreslår därför en ökning av anslaget med 2 miljarder kronor för 2020 jämfört med regeringens förslag.

I dag råder det brist på idrottsanläggningar i många kommuner. Ett stort antal befintliga anläggningar är dessutom i behov av upprustning. Investerings- och renoveringskostnaderna är ofta mycket höga. Det drabbar idrottsrörelsen, i synnerhet barn- och ungdomsidrotten, och riskerar att förstärka ojämlikheten inom idrotten. För att åstadkomma en jämlik och rättvis tillgång till idrottsanläggningar i hela landet, oberoende av vilken kommun man bor i, bör staten ta ett större ansvar för finansieringen av detta också. Vänsterpartiet vill därför att det inrättas ett nytt anslag på 500 miljoner kronor benämnt investerings- och upprustningsstöd för idrottsanläggningar.

Fru talman! Avslutningsvis: Det bostadspolitiska mål som gäller i dag, och som ska vara vägledande för regeringens politik på området, antogs av den tidigare borgerliga regeringen 2011. Det behövs ett nytt bostadspolitiskt mål som ger uttryck för de samhällsbehov och utmaningar som finns när det gäller bostadsbyggandet. Vänsterpartiet anser att det bostadspolitiska målet ska bygga på att alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska utgå från människors behov och bidra till jämlika förhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar.

Med vår politik kan vi bygga bort bostadsbristen och även renovera och energieffektivisera de bostäder som är i behov av det. Sverige är ett rikt land. Vi har råd att bygga de bostäder som behövs och renovera de bostäder som kräver det. Det handlar om hur vi fördelar våra gemensamma resurser. Vi har inte råd att låta marknaden styra ännu mer. Det kommer bara att förvärra bostadsbristen, öka hyrorna och förvärra segregationen. Vi behöver ta tillbaka det politiska ansvaret för bostadsbyggandet och återskapa en aktiv social och statlig bostadspolitik. Med gemensamma resurser kan vi bygga bort bostadsbristen. Resurser som i dag läggs på det ägda boendet – räntesubventioner, ROT-avdrag och så vidare – borde i stället användas till att bygga hyresrätter. Bostaden är en social rättighet och inte en handelsvara.

Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation 1.

Fru talman! Riksdagsledamot Jallow och Vänsterpartiet menar här i kammaren att hälften av alla de bostäder som ska byggas bör vara hyresrätter. Min enkla fråga är därför om riksdagsledamoten över huvud taget har läst de rapporter som visar var och hur det svenska folket faktiskt vill bo. Läser man dessa rapporter är det mycket tydligt att 60 procent av det svenska folket vill bo i egnahem, det vill säga villa eller radhus. Ungefär 24 procent uppger att de vill bo i bostadsrätt, och 13 procent vill helst bo i en hyresrättslägenhet. Ändå vill ni tvinga det svenska folket att bo i en boendeform som de själva kanske inte vill bo i.

Jag funderar på om riksdagsledamoten kan förklara varför ni vill bygga annat än det som efterfrågas.

Fru talman! Det är en sak att diskutera vad folk vill. Det är en annan sak att diskutera hur verkligheten är.

Fattigdomen ökar i Sverige. Det är många som är låginkomsttagare och som inte har råd att köpa sitt boende. Då är det viktigt att vi skapar boendeformer för många människor som inte har råd att köpa sin bostad, så att de på ett enkelt sätt ska kunna ha någonstans att bo. Precis som jag började mitt anförande med är detta en rättighet. Det är inte en rättighet att äga sitt boende, men det är en rättighet att ha någonstans att bo.

Den boendeform vi i Vänsterpartiet tycker ska vara normerande är hyresrätter med rimliga hyror. Det är därför vi vill att 50 procent ska vara hyresrätter, och det är en viktig del av vår politik. Allmännyttan ska inte bestå av riskkapitalister som på något sätt vill finansialisera och tjäna pengar på detta, utan vanliga människor ska ha någonstans att bo. Därför tycker vi att det är den bästa boendeformen.

Fru talman! Men om vanliga människor själva uppger att de helst av allt vill bo i en villa eller ett radhus, är det då Vänsterpartiets uppgift att berätta för dem att de inte ska få bo i den boendeformen därför att det inte stämmer överens med Vänsterpartiets ideologi?

Fru talman! Vi talar inte om för människor var de ska bo. Det vi säger är att vi som politiker har ett ansvar att skapa förutsättningar som gör att människor har någonstans att bo. I det läge där vi befinner oss i dag – där fattigdomen ökar, klyftorna ökar och människor inte har råd – är det viktigt att vi just skapar boendeformer som vi vet att människor kommer att ha råd att bo i. Hyresrätten är just en boendeform som vi vet att människor kommer att ha råd med, och det är därför vi säger att staten måste ta en betydligt större roll i att se till att det byggs hyresrätter med rimliga hyror som vanliga människor har råd med.

Fru talman! Ja, det var ju ett välgörande tydligt replikskifte vi just fick lyssna till. Det är nämligen en sak att fråga människor vad de vill och en helt annan sak att som Vänsterpartiet vilja tvinga människor att göra något de uppenbarligen inte vill. Vi fick höra här, fru talman, att Vänsterpartiet har bestämt att 50 procent av alla svenskar ska bo i en hyresrätt – oavsett vad de råkar vilja själva – och på något sätt vill tvinga människor till det.

Fru talman! När man lyssnar på den här debatten eller på den politiska debatten i största allmänhet undrar man vad som är mest plågsamt för Socialdemokraterna: att behöva genomföra Centerns och Liberalernas värnskattesänkning eller att behöva ha med Vänsterpartiets subvention av energieffektivisering och renovering av flerbostadshus. Det handlar förvisso om mindre pengar, men det finns väl få saker som har fått så hård kritik av Riksrevisionen som utformningen av det här stödet.

Detta, fru talman, föranleder min fråga: Sov Momodou Malcolm Jallow på det utskottssammanträde där vi fick den här svidande dragningen av Riksrevisionen? När jag läser Vänsterpartiets förslag till utgiftsram ser jag nämligen att partiet vill lägga inte 165 miljoner felaktigt använda skattekronor på det här stödet utan 1 miljard. Min fråga är därför: Vad drar Momodou Malcolm Jallow för slutsatser av den kritik som Riksrevisionen har riktat mot utformningen av det här stödet?

Fru talman! Jag tror att det är väldigt viktigt att vi för en ärlig debatt, Carl-Oskar Bohlin.

Först och främst ska Vänsterpartiet inte tvinga någon. Det ligger inte i Vänsterpartiets natur. Vi jobbar för folket och är valda av folket. Vi har i uppgift att föra en politik som skapar bättre förutsättningar och livsvillkor för vanliga människor – till skillnad, kanske, från Carl-Oskar Bohlin, som för riskkapitalisternas talan. Jag som vänsterpartist för vanliga människors talan.

Det handlar om vanliga människor som jobbar varenda dag men inte har råd att bo i lyxiga våningar mitt i stan. Det är vanliga människor som inte har råd att ta lån och köpa ett lyxigt boende. Det är vanliga människor som när de har betalat alla räkningar kanske har några hundralappar kvar för att ta en fika. Det är viktigt att vi bygger bostäder som de människorna har råd med, och det är just hyresrätter. Det är väldigt viktigt att det är det som är normerande.

Vad gäller frågan om Riksrevisionens kritik är det en sak att man kritiserar den här satsningen. Om man satsar på en reform är det bra att man utvärderar reformen, och det är precis det som har gjorts. Då kom man fram till att utformningen inte funkar riktigt bra, och man identifierade allting som inte fungerade bra. Jag tycker att vi som politiker då har ett ansvar att titta på vad det är som har gått fel. Nu vet vi det, och då är frågan vad vi kan göra för att förbättra detta.

Skillnaden mellan mig och Moderaterna är att Moderaterna vill avskaffa allt som hjälper fattiga och utsatta människor. Moderaterna vill hellre subventionera rika människors liv. Vi tycker att vi ska titta på utformningen och ändra den.

Fru talman! Man kan naturligtvis ha olika syn på Vänsterns förhållningssätt till tvång; i min värld har det väl lite grann varit en röd tråd i de bärande delarna av Vänsterpartiets politik att den just bygger på ett ganska stort mått av tvång.

Den utestående frågan är naturligtvis: Hur tänker Vänsterpartiet överbrygga gapet mellan andelen som säger sig vilja bo i hyresrätt och det av Vänsterpartiet uppsatta målet om att 50 procent ska bo i hyresrätt? Det är en fråga vi ännu inte har fått svar på.

Sedan har vi fråga nummer två. Riksrevisionen kritiserar ett stöd, som hittills har uppgått till 165 miljoner, som totalt icke-fungerande. Slutsatsen från Vänsterpartiets sida är då att det i stället ska uppgå till 1 miljard. Det är ju häpnadsväckande, fru talman.

Fru talman! Det är bra att vi tillhör två helt olika partier, Carl-Oskar Bohlin, för återigen: Vår bostadspolitik bygger på behov. Om man granskar behovet i Sveriges kommuner och ser att det som faktiskt behövs är hyresrätter är det just det man ska satsa på. Det är behovsstyrd politik. Det är det vi gör, och det är väldigt viktigt att förstå det. Som moderat kanske man inte har den förståelsen, och det har jag respekt för. Men det som behövs är just hyresrätter med rimliga hyror, och det är det vi ska bygga.

Vad gäller detta med kritiken vill jag återigen tydliggöra att jag håller med om att kritiken var fruktansvärd och att jag köper den. Men jag uppskattar kritiken, för nu kan vi sätta oss ned och titta på hur vi ska utforma det här stödet på ett bra och effektivt sätt.

Fru talman! Jag vill först uppmärksamma kammaren på vårt särskilda yttrande i detta avsnitt.

Jag brukar börja med att tala om att vi har en bostadskris i Sverige. Svaret från regeringen brukar vara undvikande och gå ut på att jag gör problemet större för att vara dramatisk. Därför har jag tänkt använda fakta den här gången, för att se var vi landar – och för att se om jag har fel.

Bostadsbyggandet i landet fortsätter att minska både i år och nästa år. Det visar Boverkets prognos från juni 2019. Antalet påbörjade bostäder minskar med 11 procent i år, då 49 000 bostäder påbörjas. Under 2020 minskar byggandet med ytterligare 5 procent, då 46 500 bostäder enligt prognos ska påbörjas.

Hur ser då SCB:s statistik ut för påbörjade nybyggda bostadslägenheter bakåt i tiden? Jo, 2017 påbörjades 63 700 bostadslägenheter, och 2018 påbörjades 52 900 – alltså en minskning. På tre kvartal under 2019 har det enligt SCB påbörjats 35 100 bostadslägenheter.

I mitt hemlän Halland är prognosen för 2019 ca 2 700 påbörjade bostäder. Siffran för 2020 är nedslående: Det är ca 2 000 bostäder som ska påbörjas, och detta i ett län som har högt tryck på bostäder och en stark inflyttning.

Med dessa siffror kan vi konstatera att antalet byggda bostäder i Sverige har minskat de senaste åren. Vi vet att vi nu går in i en tid då ekonomin stannar av en del, så det är ingen svår prognos att göra att det kommer att se ungefär likadant ut även 2021. Vi kan alltså räkna med en minskning.

Totalt 240 av 290 kommuner anger ett underskott på bostäder, medan totalt 46 kommuner anger att bostadsmarknaden är i balans. Underskottet kan givetvis vara både större och mindre i en sådan kommun, men detta är en indikator på att vi måste öka bostadstakten och inte minska den. Antalet kommuner där människor har svårt att finna en bostad är 240. Det är en för hög siffra, och det påvisar att detta inte bara är ett storstadsproblem utan även ett nationellt problem.

Hur är det då med ungdomar?

Nyligen kom en rapport från Hyresgästföreningen som påvisar att många ungdomar ofrivilligt bor kvar hemma. Siffran som redovisades var att ca 238 000 personer i åldern 20–27 ofrivilligt bor hemma. Detta är ungdomar som inte kan flytta hemifrån, flytta närmare sitt nya jobb eller flytta närmare sin studieort.

Vi har även ett gemensamt ansvar för att alla människor har tak över huvudet och en bostad som de kallar sin egen, både för tryggheten och för att ha en fast plats i livet. Det är en förutsättning för att man ska kunna lösa andra problem i sitt liv.

Den senaste rapporten har påvisat att antalet hemlösa i Sverige är någonstans kring 33 000. Detta är 33 000 människor som vi på olika sätt inte har fullgjort vårt uppdrag gentemot.

I mitt hemlän är det en av de större kommunerna – Varbergs kommun – som gör en hemlöshetsrapport. Det är föredömligt att göra en sådan. Där visar rapporten att man räknar med att det finns 152 människor som går under begreppet hemlösa.

Att göra en rapport är det första steget för att kunna lösa problematiken. Detta borde vara rimligt att kräva av de flesta större kommuner.

Vad är orsaken till problematiken för de hemlösa?

Sammanfattningsvis har ansträngningarna att skapa bostadsförsörjning för ekonomiskt utsatta hushåll misslyckats i många svenska kommuner. Lösningen i närliggande länder såsom Danmark och Finland påvisar att man inte kommer åt denna problematik med mindre än att lösgöra fler hyresrätter för sociala ändamål. Detta måste understrykas från nationell nivå till kommunerna.

Fru talman! Nu har jag på olika sätt presenterat att vi har en bostadskris i Sverige samt att vi nu kan konstatera detta och titta på vilka lösningar vi har på denna kris. Därmed är diskussionen om huruvida vi har en bostadskris i Sverige avslutad – det är svart på vitt att det är så.

Givetvis är jag full av nyfikenhet på denna regering, som nu snart är inne på sitt sjätte regeringsår och som fått förstärkning i laget i form av Liberalerna och Centerpartiet för att kunna hitta svaren på de riktiga problem vi har i vårt samhälle, såsom bostadskrisen.

Jag måste säga att resultatet är oerhört magert. En gammal metod som inte fungerat tidigare försöker man med igen i form av investeringsstöd. Det är väl egentligen detta vi har sett av reformer; allt annat får vi och de som står i bostadskö hoppas på i framtiden.

Vad gäller investeringsstödet måste jag konstatera att regeringen inte själv tror på sin politik. Om man trodde på att investeringsstödet var ett effektivt och bra sätt att lösa bostadskrisen hade man inte dragit ned på investeringsstödet. Faktum är ju att det i budgeten för 2019 finns 2,8 miljarder till investeringsstödet, men i regeringens budget för 2020 är det 2,1 miljarder. Vore det inte bättre att hitta andra sätt att lösa krisen om man nu själv inte tror på stödet?

Jag kan ge de fyra januaripartierna full nyttjanderätt till våra förslag – vi kommer inte att ta någon royalty!

Bospar är ett koncept som ökar medvetenheten om sparande, samtidigt som vi vet att sju av tio medborgare vill äga sin bostad. Med bospar försöker vi att hitta en liten del av en lösning på medborgarens problem med att kunna äga sin bostad. Till bospar kan man koppla ett startlån för förstagångsköpare som gör det enklare för yngre människor att ta sig in på marknaden för ägda bostäder.

Dessa två reformer tillsammans med översyn av kreditrestriktioner borde vara en kickstart som vi kan göra direkt, och tillsammans, för att sedan bygga på med fler lösningar.

Statistik påvisar helt klart att vårt mål som nation borde vara att även de med mindre pengar i plånboken ska ha möjlighet att äga sitt boende. Det ägda boendet är ett långsiktigt sparande för medborgaren, samtidigt som all statistik visar på att det faktiskt är billigare att bo i ett ägt boende.

Vi kan även tänka oss att finansmarknadsministern tar av sig den hatten och tar på sig bostadsministerhatten och inser att kreditrestriktionerna är ett mycket stort hinder för människor att ta sig in på marknaden för ägda bostäder. Jag har inte ens ansett att jag med fakta behöver bevisa att kreditrestriktionerna är hämmande för bostadsmarknaden. Det finns hela tiden – varje vecka – i tidningarna. Det kan man som minister ta del av om man vill.

Att kräva dubbel amortering samtidigt som man begär att människor ska klara av en ränta på 7–8 procent är likadant som att säga att man inte vill att människor ska äga sin egen bostad.

Vi kan i det korta perspektivet inte bygga bort bostadskrisen; vi kan bara underlätta hanteringen av den genom att öka rörligheten så att vi använder kvadratmeterna på ett mer effektivt sätt. Varje person eller familj ska kunna ha rätt typ av boende utifrån sitt behov.

Det är nödvändigt att se över kreditrestriktionerna, att införa bospar, att införa startlån, att se över tomträtterna och att se över nya former av bostäder som ägandelägenheter och andelslägenheter, inte bara ur ett bostadsperspektiv utan även av sociala och integrationsmässiga skäl.

Man måste våga se utanför boxen. Man måste våga pröva nya saker och nya typer av bostäder som ökar engagemanget och tryggheten. Det tror jag att ägandelägenheter och andelslägenheter kan göra.

Att tänka utanför boxen kan vi alla gemensamt göra, och det behövs bred förankring – inte bara januaripartierna. Med denna budget kan vi konstatera att regeringens nya samarbete med Centern och Liberalerna inte har givit någonting alls än så länge när det gäller bostadspolitiken.

Jag tycker att allt handlar om att skapa rätt problembild och om att utifrån problembilden hitta lösningar som tar sig an problemen man har analyserat fram. Som jag ser det har inte regeringen och dess samarbetspartier rätt problembild.

Jag har bara en fråga, som kanske tydliggör problemet: Var ska alla bo?

Fru talman! Civilutskottet debatterar nu CU1 utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik.

Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet.

Dagens debatt är den första stora bostadspolitiska debatt som vi haft i denna kammare sedan januariavtalet slöts, så jag förstår att det är många som är debattsugna. Jag tror också att det finns många frågor som man måste ta tag i.

Bostadsfrågan har ju under ett antal år varit ganska het. Bostadsbrist, social utsatthet och ungas möjligheter att ta sig in på bostadsmarknaden är några av de frågor som ständigt är i fokus, och jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att diskutera och resonera kring dem framgent.

Samhället står i dag inför stora utmaningar. Åtta år av moderata och borgerliga skattesänkningar fram till för snart sex år sedan har satt sina tydliga spår. Dagens utanförskap beror i stor utsträckning på de klyftor som vi har sett växa fram under flera år.

Med ökad orättvisa, segregation och utanförskap skapas en oro, och samhället slits isär. Mycket av de tendenser och fenomen vi ser i samhället i dag beror på att vi lever i ett orättvist och segregerat samhälle. Detta är försyndelser som inte har skett här och nu och heller inte för ett, två eller tre år sedan utan för ett antal år sedan. Dessa försyndelser måste vi nu rätta till.

För oss socialdemokrater är den samhällsutveckling som sker nu inte acceptabel. För oss är det viktigt att bygga ett starkt samhälle – ett samhälle där varje människa bidrar efter förmåga och där alla får hjälp efter de behov de har vid olika tillfällen i livet.

Det är trygga människor med framtidstro och sysselsättning som skapar välstånd, och det är förutsättningen för en fungerande välfärdsstat. Och om vi är många som bidrar är det också många som kan ta del av välfärden. Därför kommer vi socialdemokrater alltid att envist kämpa för att upprätthålla det generella välfärdssamhället.

Fru talman! Bostadsbyggande är en del av välfärdsbygget, och ett högt bostadsbyggande är en förutsättning för att vi ska klara de utmaningar som vi har på bostadsmarknaden just nu.

Under förra mandatperioden gjorde regeringen en historisk satsning på det bostadspolitiska området. Den satsningen tillsammans med ett antal andra reformer och en god konjunktur medförde att vi hade ett högt bostadsbyggande. Vi hade ett historiskt högt bostadsbyggande ett antal år under förra mandatperioden.

Under 2018 påbörjades byggande av 52 000 bostäder. Prognosen för 2019 är att det kommer att påbörjas byggande av ungefär 49 000 bostäder. Dessa siffror ska jämföras med att det i snitt de senaste 20 åren har byggts ungefär 30 000 bostäder, oftast bra mycket färre än så.

Det är faktiskt så att under perioden 2014–2018, det vill säga den förra mandatperioden, påbörjades byggande av över 230 000 bostäder. Det är fler bostäder än vad som påbörjades under perioden 2006–2014, då vi hade borgerligt styre. Då påbörjades bara 220 000 bostäder.

Man kan självklart ha ett resonemang kring att vi nu befinner oss i en situation där bostadsbyggandet går ned. Det är bekymmersamt och någonting som regeringen arbetar med. Men under förra mandatperioden byggdes det betydligt fler bostäder än på mycket, mycket länge. Det måste man vara medveten om.

Fru talman! Vidare tycker vi att det är viktigt, när vi diskuterar siffror och de nedgångar som vi ser i samhället i dag, att resonera kring och analysera varför bostadsbyggandet sjunker. Det är inte enkelt att säga att det sjunker av en eller annan orsak. Om vi jämför upplåtelseformer sjunker byggandet av bostadsrätter ganska kraftigt i vissa regioner, medan byggandet av hyresrätter i stort sett står still. Geografiskt ser vi att vissa städer har ett fortsatt högt bostadsbyggande, medan andra städer bygger väldigt lite.

Ett exempel där minskningen är väldigt stor är i dag Stockholm. I Stockholms kommun minskar bostadsbyggandet väldigt mycket. Det är en oerhört stor utmaning som regeringen och vi regeringsföreträdare måste ta hänsyn till men som framför allt Stockholms kommun måste ta ansvar för, för i grund och botten är bostadsfrågan en kommunal angelägenhet.

I Stockholm är det tyvärr så att den styrande majoriteten ägnar sig åt att sälja ut de billiga bostäder som finns i stället för att planera för nya billiga bostäder. Det är en oerhört stor utmaning och ett problem.

Runt om i landet finns det andra kommuner som också bygger mindre. Där tycker jag att de kommunala företrädarna också måste ta ett ansvar för att hålla uppe bostadsbyggandet och se till att det byggs bostäder som människor har råd att bo i.

Från regeringspartiernas sida ser vi det som viktigt att vi på olika sätt bidrar till att hålla uppe bostadsbyggandet. Därför återinför vi nu, i och med januariavtalet, det investeringsstöd som fanns tidigare. Från och med den 1 januari kommer det återigen att vara möjligt att söka ett investeringsstöd, och investeringsstödet genererar nya bostäder. En del av dem kanske skulle ha kunnat byggas ändå, men då till avsevärt mycket högre hyresnivåer. Det kommer att byggas ungefär 10 000 bostäder med investeringsstöd per år. Det är lite mindre än hälften av de hyresbostäder som byggs i landet. Det ser jag som oerhört positivt. Och framför allt kommer det att byggas bostäder i kommuner där det inte byggts bostäder på kanske 10, 15 års tid. Där har behovet av ett investeringsstöd varit stort.

Fru talman! Självklart är det viktigt att erkänna att vi i dag står inför stora utmaningar. Vi har stora utmaningar vad gäller bostadsbrist, social utsatthet och en dålig rörlighet på den befintliga bostadsmarknaden. Det är något som regeringen kommer att ta tag i.

När det gäller byggandet av fler bostäder handlar det i mångt och mycket om att kommun och företag jobbar tillsammans. I dag jobbar många kommuner väldigt nära byggherrar för att på så sätt både skapa billigare produkter och planlägga och bygga snabbt. I många av de kommuner som jobbar på det här sättet – Örebro, Uppsala, Linköping med flera – ser vi väldigt goda resultat.

Regeringen jobbar aktivt med att ta fram ett system kring serietillverkade hus för att man på så sätt ska kunna jobba med prefab och bygga snabbare, billigare och bättre.

Regeringen har gett uppdraget att titta på konkurrensen inom byggsektorn. Det finns utmaningar inom byggsektorn, och regeringen tar därför nya krafttag för att försöka få konkurrensen att bli bättre i alla sektorer inom byggsektorn.

Unga vuxnas och äldres situation på bostadsmarknaden är i dag problematisk. Unga vuxna har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden. Äldre har svårt att hitta ett tillräckligt ändamålsenligt boende. Därför har regeringen gett ett uppdrag till länsstyrelserna att ta reda på vilka bostadsbehov som finns. Till syvende och sist är detta en kommunal angelägenhet. Kommunerna får nu verktyg för att tydligt se vilka behov som finns i kommunerna för att sedan kunna planlägga mark och jobba strategiskt. Jag tror också att kommunerna, i och med att man nu i många fall har uppdaterade bostadsförsörjningsplaner, själva kommer att se var det behöver byggas bostäder.

Fru talman! De socialt utsatta är en grupp som vi pratar alldeles för lite om. I dag ser vi stora grupper som har svårt att hitta en bostad. Det är en fråga som inte får negligeras; det är en fråga som vi måste ta tag i. Då handlar det om att kommunerna måste ta ett mycket större ansvar än vad de gör, och alla kommuner måste ta ett ansvar. I dag ser vi kommuner som tydligt undflyr sitt ansvar. De har ett bostadsförsörjningsansvar, och det ska de ta. Jag tror att i förlängningen måste även staten ta ett ansvar för att vi ska klara de mest utsatta grupperna i samhället. Därför är det viktigt att vi tittar vidare på de frågorna.

Slutligen handlar det om att vi måste ha en hemlöshetsstrategi. Jag håller med Larry Söder om att ett välfärdssamhälle som Sverige inte kan acceptera att ha tiotusentals hemlösa människor. Det är någonting som regeringen måste hantera under de kommande åren.

(Applåder)

Fru talman! Det var ett intressant tal av Johan Löfstrand efter att han hade avslutat inledningen, där han skällde på alliansregeringens tidigare åtgärder.

Jag skulle vilja ställa lite frågor kring ägande och boende. Johan Löfstrand och jag är fullt medvetna om att sju av tio vill äga sitt boende. Vi måste på något sätt se till att det finns en möjlighet för vanligt folk att äga sitt boende. Jag tror också att Johan Löfstrand och jag är överens om att rörlighet på bostadsmarknaden är det som kan göra att vi kan använda kvadratmeterna bättre och att bostadsbristen minskar.

Jag skulle vilja fråga Johan Löfstrand ifall han tycker att den nedåtgående trend som nu är, som jag konstaterade och även Johan Löfstrand konstaterade i sitt anförande, i antalet påbörjade bostäder är okej. Om den inte är okej skulle jag vilja veta hur Johan Löfstrand tycker att vi ska lösa det, för det är bråttom. Människor står utan bostad.

Min konkreta fråga blir: Varför kan vi inte ta i hand och se över kreditrestriktionerna och starta med bospar och startlån direkt? Jag tror att det finns en majoritet i riksdagens kammare för att fatta ett sådant beslut som ökar rörligheten och gör att unga människor kan få ett ägt boende. Vi vet, enligt statistik, att ägt boende är det som kostar minst för människor. Om man äger sitt boende betalar man till sig själv. Om man bor i en hyresrätt betalar man till någon annan. Det tror jag att Johan Löfstrand och jag är överens om.

Varför inte starta med kreditrestriktionerna, bospar och startlån direkt? Det kan vi klara under året, eller nästa år rättare sagt.

Fru talman! Det fanns mycket i Larry Söders huvudanförande som man kan ta fasta på. Det är tydligt att Kristdemokraterna tidigare innehade bostadsministerportföljen, för det finns fortfarande en ganska tydlig koppling till vad medborgarna faktiskt efterfrågar. Mycket av det som Larry Söder lyfter upp sympatiserar jag med.

Vi kan givetvis inte acceptera dagens sjunkande trend i bostadsbyggandet. Men det är viktigt att analysera siffrorna i stället för att säga att det är katastrof överallt, för så är det inte. Byggandet av hyresrätter har inte minskat särskilt mycket. Det är i stället framför allt byggandet av bostadsrätter i Stockholm och några större städer som har minskat.

I många av de mellanstora städerna minskar byggandet av bostadsrätter till stor del för att ett visst segment är mättat. Här hoppas jag att branschen kan skapa fler hyresrätter och andra bostadsrättskoncept, till exempel hyrköp, för att på så sätt attrahera en ny grupp av köpare.

I Stockholm, där bostadsrättsbyggandet också minskar, fortsätter de byggare som bygger någorlunda billigt att sälja ganska många bostadsrätter. Men det går inte att sälja svindyra bostadsrätter i A-lägen. Då borde marknaden kanske tänka om.

Fru talman! Jag fick ingen tydlig signal från Johan Löfstrand om han var med på att se över kreditrestriktionerna och införa bospar och startlån under nästa år eller inte.

Jag håller inte med om att bostadsbristen är ett storstadsfenomen. Det är 240 kommuner i Sverige som har bostadsbrist, men givetvis finns det olika typer av problem i dessa kommuner.

Faktum är att marknadsekonomin fungerar sådär vad gäller bostäder. Det finns helt enkelt inga köpare som kan betala vad det kostar att bygga bostäder. Där kommer problemet med kreditrestriktionerna in. Människor får inte låna tillräckligt för att kunna köpa de bostäder som kan byggas.

Vad gäller hemlösa ska jag ställa en konkret fråga: Kan Socialdemokraterna tänka sig att ställa krav på hemlöshetsrapporter i de 20 största kommunerna?

Fru talman! Jag håller med Larry Söder. Även om bostadsbristen är störst i de stora kommunerna har många andra kommuner också bostadsbrist. Därför är investeringsstödet en reform som fungerar utmärkt för att hantera bostadsbristen i de mindre kommunerna. I många mindre kommuner har man inte byggt hyresbostäder på 10–15 år, och det beror på att de inte har fått ihop kalkylen. Med investeringsstödet får de nu för första gången ihop kalkylen. Lösningen på bostadsbristen i många små och medelstora kommuner som ligger någorlunda attraktivt kan alltså vara investeringsstödet.

Vad gäller kreditrestriktionerna vet vi alla att det är Finansinspektionen som har i uppdrag att hantera dem.

Fru talman! Jag håller med om mycket av din kritik mot Alliansen och borgerligheten, Johan. Borgerlighetens och Alliansens politik med skattesänkningar har skapat stora klyftor och fått fruktansvärda konsekvenser.

Men Socialdemokraterna har styrt landet de senaste åren. Vad är det som gör att Socialdemokraterna inte kan återge staten en ställning där staten spelar en större roll? Sluta hänvisa till tidigare regeringar. Nu är det ni som styr och har möjlighet att satsa och ge staten en större roll. Varför gör ni inte det?

Fru talman! Det är en berättigad fråga, och den måste besvaras utifrån perspektivet att vi har en ganska svår parlamentarisk situation.

Under de åtta åren av borgerligt styre hade Alliansen egen majoritet under en stor del av tiden, vilket innebar att man kunde göra vad som helst.

Under de senaste åren har vi socialdemokrater suttit vid regeringsmakten och budgetförhandlat med Vänsterpartiet, men varje gång regeringen har kommit med förslag om att höja skatten för stora inkomstgrupper har ett antal borgerliga företrädare sagt att de ska fälla regeringen.

Detta har gjort att de budgetar som har lagts fram inte har innehållit tillräckligt stora tillskott till välfärden, och därför har man inte klarat av de stora välfärdsutmaningarna, vilket är problematiskt. Och det parlamentariska läge vi nu har gör situationen ännu svårare.

Som socialdemokrat anser jag att välfärdsbyggande är en av de viktigaste sakerna för att vi ska få ett samhälle som är tryggt för våra barn och barnbarn.

(Applåder)

Fru talman! Jag håller med om mycket av det du säger, Johan. Men retorik är en sak och att agera en annan.

För någon vecka sedan besökte jag Husby med Ola Johansson, och då träffade vi en socialdemokrat som sa att han var förtvivlad. Han har bott i sin hyreslägenhet i fyrtio år och vill inte flytta, men renovräkningarna kommer närmare och närmare.

Vi ser det hända, det finns fakta och det är ett globalt fenomen. Trots att folk lider görs inget för att stoppa detta. Det finns ju utredningar och förslag om hur man ska stärka hyresgästernas ställning, men Socialdemokraterna väljer att inte lägga fram dem. Varför?

Fru talman! Ja, Malcolm, du lyfter ju upp en del stora utmaningar. Det är inget snack om saken. Jag har själv sett filmen Push och kan konstatera att dagens globala finansmarknad skapar gigantiska utmaningar när man ska bygga ett starkt välfärdssamhälle.

Som du vet finns det en utredning som tittar på hur man ska hantera renoveringsfrågorna, och den bereds nu inom Regeringskansliet. Vi har i dagsläget inte hittat en bra formulering, för det är fruktansvärt svårt.

Ska vi komma till rätta med detta måste vi nog skapa olika typer av marknadsmekanismer som gör att de aktörer som ska äga fastigheter i Sverige också tycker att det är lönsamt att renovera dessa fastigheter på ett ansvarsfullt sätt.

Fru talman! I inledningen av sitt anförande skyllde Johan Löfstrand många av samhällets tillkortakommanden på skattesänkningar för upp till åtta år sedan som totalt gav en ökning av statens inkomster till statskassan. Det är en förklaringsmodell som bär prägel av den som Stefan Löfven själv använde sig av i sin inte så lyckade intervju i Agenda, kan vi väl sammanfatta det som.

Jag tänker inte tråka ut Johan med att rota i det där. Jag ska inte heller rota så mycket i bostadssubventionerna, eftersom jag inte tror att Johan Löfstrand egentligen tror på dem. Han vet, som den högersosse han är, att den här typen av subventioner i huvudsak är effektlösa, eftersom de till största delen går till att subventionera byggen som ändå hade blivit av. Därmed hamnar de på sista raden hos ett antal byggherrar. Det kan naturligtvis vara kul för dem, men på totalen är det kanske inte det som gör att man bygger ett starkt och robust samhälle.

Det är också lite anmärkningsvärt när Löfstrand säger att det i princip är Socialdemokraternas förtjänst att det byggdes mycket under en högkonjunktur, men kommunernas och konjunkturernas fel att byggandet nu vänder ned. Det måste finnas någon form av kommunicerande kärl i hur man väljer att ta ansvar för saker och ting, kan jag tycka.

Jag skulle vilja avsluta med att ställa en konkret fråga till Johan. Kan det inte vara så att tidpunkten är inne för oss att komma överens om att höja bolånetaket för att till exempel adressera en i dag dysfunktionell bostadsmarknad i Stockholm?

Fru talman! Carl-Oskar Bohlin lyfter fram de åtta åren av borgerligt styre. Självklart kan inte Moderaterna lastas för alla de utmaningar som vi har i samhället i dag. Men man kan också konstatera att de utmaningar som vi ser i Malmö i dag inte beror på migrationskrisen 2015. De försyndelserna ligger ett par år tillbaka i tiden.

Under en period sänkte man skatten för en etablerad grupp av människor i samhället med ungefär 100 miljarder, samtidigt som man skar för de absolut fattigaste i olika typer av försäkringssystem. Detta har segregerat och dragit ut vårt samhälle. Jag tror i förlängningen att detta kan ha en viss betydelse för de utmaningar vi har i samhället och den utsatthet som vissa individer känner i vårt samhälle i dag.

Jag går vidare och tar upp frågan som Carl-Oskar Bohlin lyfter fram om högkonjunktur och mitt sätt att argumentera. Jag sa i mitt anförande att högkonjunkturen självklart har bidragit till bostadsbyggande. Men det som har bidragit absolut mest är att ett flertal socialdemokratiska kommuner – Linköping, Örebro, Uppsala och ett antal andra – byggde oerhört mycket under förra mandatperioden på grund av att man ville bygga. Det finns väldigt många moderatledda kommuner, framför allt runt Stockholm, som inte vill bygga, eftersom man inte vill ha vissa typer av medborgare i sina kommuner. Vi måste se till att alla kommuner tar sitt ansvar och bygger.

(Applåder)

Fru talman! Johan Löfstrand har naturligtvis helt rätt i att problemen i Malmö inte enbart härrör från 2015. Socialdemokraterna har ju som bekant styrt den kommunen väsentligt mycket längre än så. Det är en problembild som har funnits under lång tid och som också har lett till att en mycket stor del av det kommunala utjämningsstöd som är tänkt att gå till kommuner på landsbygden skeppas rätt ned till det svarta hålet Malmö.

Men för att återknyta till min ursprungliga fråga, som Johan kanske inte hann uppfatta eftersom han inte svarade på den: Kan inte detta vara en tidpunkt då vi kan enas om att höja bolånetaket för att på så sätt adressera den problematiska situation som råder på bostadsmarknaden, framför allt här i Stockholm men även i andra delar av landet?

Fru talman! Carl-Oskar ställde en fråga om bolånetaket. I januariavtalet handlar punkt 4 om en stor skatteöversyn. I den skatteöversynen måste även de skatter som rör det bostadspolitiska området hanteras. När vi hanterar de bostadspolitiska skatterna tror jag att vi också i förlängningen måste titta på de kreditrestriktioner som finns. Jag tror att det behövs en helhet.

När man gör en sådan skatteöversyn tror jag också att en del av de eventuella intäkter som staten får måste flyttas för att vi ska klara de sociala utmaningar som vi har på det bostadspolitiska området. Jag kan mycket väl tänka mig att diskutera kreditrestriktioner längre fram, men om Moderaternas lösning på finansieringsproblemet för våra unga är att förändra bolånetaket från 85 procent till 90 procent tror jag att de har tänkt helt fel.

Fru talman! Vi har att hantera en budgetdebatt där Centerpartiet står bakom regeringens budget och därför inte har en egen budgetmotion att lägga fram och argumentera för. Det utesluter inte att vi har sakfrågor vi vill lyfta fram eller kritik att rikta mot den politik som förts och förs.

Fler bostäder behöver byggas. Rörligheten måste öka, så att man kan flytta dit där jobben finns och så att företagen kan rekrytera den kompetens som behövs för att bygga Sverige starkt i konkurrens med andra länder.

När det kommer till bostadsmarknaden och dess funktionssätt vill jag påstå att Sverige – trots byggsubventioner, kommunala planmonopol och en stark allmännytta – är sämst i klassen. De flesta länder i vårt närområde klarar av att förse alla som behöver det med en bostad – kanske inte av högsta standard och i de centrala lägena, men alltid en bostad.

Vi har ett byggande som är långt ifrån tillräckligt. Orsakerna till det är många. Höga kostnader indikerar att det finns en potential för branschen att bli effektivare. Men varför ska man bli det, när det ändå går att få betalt? Det finns ju en brist på bostäder.

Höga priser i nyproduktion och olika omständigheter som gör att man drar sig för att byta bostad gör att de som är nya på bostadsmarknaden får svårare att ta sig in. Och utöver att utbudet av billiga äldre bostäder för den lilla familjen är litet är det ofta, som en del tidigare talare har varit inne på, svårt att få lån i bank.

Man hänvisas till en hyresmarknad där det på vissa håll är 20 års kötid. Ofta måste dessutom de sociala kontrakten gå före. Det skapar naturligtvis spänningar i samhället, men det är nödvändigt att en som har misshandlats och har barn kan få tag i en lägenhet snabbt. Vi vill inte att folk ska bo på gatan. Vägen till integration, vägen ut ur missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa eller arbetslöshet och vägen mot social inkludering går via en bostad.

För några veckor sedan presenterade Stockholms Stadsmission sin hemlöshetsrapport här i riksdagen. Sorgligt nog men även glädjande lyfte de fram europeiska modeller för sociala bostäder. De ställde frågan om det inte nu är dags att utarbeta en svensk modell genom att ta intryck från goda exempel. De föreslog också en hemlöshetsstrategi.

Centerpartiet står helt och fullt bakom en ansvarsfull och inkluderande social bostadspolitik som tar sikte på de mest behövande, motverkar utanförskap och ger förutsättningar för hemlösa att steg för steg etablera sig på bostadsmarknaden. Det är, fru talman, 25 000 hyreskontrakt som förmedlas av kommunal socialtjänst. De har ingen annanstans att hänvisa dessa än till nyproducerade, dyra och redan eftertraktade hyresrätter.

Det är bra och nödvändigt att vi i Sverige för en debatt om sociala bostäder för vissa grupper. När vi envisas med att påstå att vi ska ha en generell bostadspolitik som gäller alla och där allas lägenheter ska förhandlas i samma system och ha en liknande standard kommer dessvärre bostadsbristen att fortsätta.

Fru talman! Under frågestunden för två veckor sedan ställde jag en fråga till Per Bolund. Jag sa: ”Anta att Per Bolund träffar ett ungt par som ber om råd. Jag förmodar att det också händer i verkligheten. De vill gifta sig, men det här är 2000-talet, så det är kanske flytta ihop de tänker göra. De är inte rika. Vilket råd ger bostadsministern dem då?”

Per Bolund var klok nog att inte gå i samma fälla som statsminister Tage Erlander gjorde 1966 i en tv-sänd utfrågning. Han svarade inte: ”De får väl ställa sig i bostadskön.” Men det svaret hade inte varit fel i dag heller. Bristande möjligheter att ta sig in på den ägda marknaden, den dåliga rörligheten inom det befintliga hyresrättbeståndet och det otillräckliga byggandet under många år gör att just att ställa sig i en bostadskö är deras enda kvarvarande alternativ. Det gäller om de inte kan tänka sig att flytta till orter där huspriserna är låga och det finns vakanser bland hyresrätterna. Det finns trots allt sådana platser i landet.

När jag en vecka senare försökte få Per Bolund att svara på om det inte är dags att omvärdera amorteringskravet utifrån den kritik som riktas mot det från ledande nationalekonomer, flera partier i denna kammare och en enig byggbransch var hans svar nekande. Han menar att hushållens skuldsättning fortfarande är en sådan risk för landets finansiella stabilitet att han kan låta husfabriker för serietillverkade hus i trä gå på halvfart medan sju av tio personer helst av allt skulle vilja äga sin bostad.

Jag skulle vilja omformulera frågan och i stället säga så här: Vad skulle få ministern att förmå Finansinspektionen att lätta på kreditrestriktionerna och tillåta unga att låna mer? Vad skulle vara skälet att lätta på kreditrestriktionerna?

Fru talman! Januariavtalet innehåller en del reformer som på sikt förbättrar rörligheten. Det gäller framtagandet av en modell för fri hyressättning i nyproduktion, att lägesfaktorn ska få ett större genomslag i bruksvärdeshyrorna och att en oberoende tvistlösning införs när förhandlingarna strandar och en av parterna lämnar förhandlingsbordet. Det är viktiga förändringar, förutsatt att de inte blir halvmesyrer påverkade av det kompakta motståndet från några av parterna.

Jag konstaterar att det i den här budgeten inte finns förslag om att ta bort räntan på uppskovsbeloppet, flyttskatten, och på det sättet minska kostnaden för den som vill skjuta upp sin reavinstskatt vid byte av bostad. Det har heller inte ännu, såvitt jag känner till, bjudits in till några samtal om skattepolitiken, där just bostadsmarknaden pekas ut som ett område där en reform behövs.

Däremot kommer arbetet med att regelförenkla och korta planprocesser att fortsätta. Det ska bli möjligt för en byggherre att med en privat initiativrätt påbörja och genomföra en planprocess till antagande. Det ska helt i linje med vad Centerpartiet länge velat gå att genomföra en större bebyggelse utan krav på detaljplan utanför tätorter. Strandskyddet reformeras så att det äntligen blir stopp på förbudet att bygga strandnära i lågexploaterade områden.

Riksintressena blir färre och bättre definierade till sin utbredning, och framför allt måste myndigheterna regelbundet motivera varför och på vilket sätt riksintressena hindrar just bostadsbyggandet. Vill man starta en verksamhet med hästar, ridning eller ett kafé ska det vara tillåtet att uppföra en byggnad utan krav på bygglov. Nu införs nya och generösare attefallsregler. Det har blivit tillåtet att lovfritt bygga större altaner. I fler fall än i dag kommer det att räcka med en anmälan vid mindre utbyggnader.

Byggande på svaga bostadsmarknader och för svaga hushåll är eftersatt. Det är inget de stora byggaktörerna prioriterar när det finns alternativ. Även allmännyttan avstår, eftersom revisorerna kräver direktavskrivning om fastighetsvärdena är låga. Vi vill ta fram nya rekommendationer som ger bolagets revisorer stöd för att skriva av bostäder under en längre tid. Därmed kan kommuner få ett byggande till stånd trots att det inte finns en befolkningstillväxt men ett behov att bygga.

Centerpartiet är inte helt entusiastiskt över att det ännu finns 3 miljarder avsatta i budgeten för 2020 för investeringsstödet till bostäder. Vi vill att det ska vara effektivare, koncentrerat och riktas till bostäder i hela landet, i stället för att som i dag och tidigare vara generellt och betalas ut till byggherrar som ändå skulle ha byggt.

Men när vi för ett år sedan på grund av att Sverigedemokraterna bytte fot i en budgetomröstning fick ett beslut om att byggsubventionerna skulle avskaffas med omedelbar verkan fick det telefonen att gå varm när många partikamrater i allmännyttan hörde av sig och undrade när byggsubventionerna skulle införas igen.

Det gick inte längre att få ihop kalkylerna, och man tvingades att lägga byggplaner på is. Stödet återinfördes så snart det blev möjligt, och ganska snart ska kriterierna ändras så att stödet vässas och kommer de bostadsmarknader till del där det verkligen behövs, och inte enbart på orter i kommuner som har en befolkningstillväxt.

Fru talman! Slutligen: Betänkandet innehåller centermotioner om att förstärkta kreditgarantierna. Att vi nu står bakom ett avslag på dessa betyder inte att garantierna inte är viktiga. Men vi vill se hur de reformer slår som jag redovisat innan, och då vi står bakom budgeten i sin helhet ber vi att få återkomma.

Fru talman! Ola Johansson påpekar att Centerpartiet inte har någon egen budget. Jag vill påpeka för Ola Johansson att ni har en egen budget. Det är regeringens budget. Ni står bakom den, och ni får ta ansvar för den precis som övriga som har varit med och förhandlat om den.

Jag känner Ola Johansson som en enveten person som har starkt engagemang för bostadsfrågor och inte ger sig så lätt. När vi fattade beslut om budgeten för 2019 i kammaren var Centerpartiet starkt kritiskt till investeringsstödet. I bästa fall kan man säga att ni inte har vunnit förhandlingen med regeringspartierna. Investeringsstödet finns kvar i denna budget. I sämsta fall kan man säga att Centerpartiet har bytt fot helt plötsligt och har en annan uppfattning när det gäller investeringsstödet. Det skulle vara intressant att få reda på vilket som gäller.

I valrörelsen var Centerpartiet även kritiskt till kreditrestriktionerna. Det står inte ett ord om detta i den budget som har lagts fram. Min fråga gäller egentligen vad Centerpartiet har fått igenom i denna budget när det gäller bostadspolitiken. Eftersom jag vet att Ola Johansson är enveten förutsätter jag att man har försökt in i det längsta men inte lyckats.

Eftersom man också är med och styr skulle jag vilja ställa samma fråga som Ola Johansson ställde till bostadsministern. Vad säger du till det unga paret som inte har någon bostad? Var ska de bo?

Fru talman! Det var många frågor i ett inlägg. Larry Söder påpekar att Centerpartiet var kritiskt till investeringsstödet, och det är vi fortfarande. Investeringsstödet finns kvar, men byggbonusen är avskaffad. Larry Söder själv var inne på frågan i ett tidigare anförande när han frågade Johan Löfstrand om inte byggsubventionerna borde vara större.

Svaret är i så fall att Centerpartiet inte tillät byggsubventionerna att bli större, utan vi begränsade dem till den summa som tidigare hade gällt. Vi har vinnlagt oss om att se till att de blir koncentrerade och effektivare och att de riktas till bostäder i hela landet. Man kan betrakta det som en vinst. Det är ett sätt att förbättra subventionerna som gör att de verkligen går till bostäder som annars inte skulle ha byggts. Vår viktiga kritik mot investeringsstödet är att det inte har träffat rätt. Det har inte träffat de områden där de riktiga behoven finns.

Centerpartiets vinster i förhandlingarna om bostadspolitiken är påtagliga. Vi hade inte sett reformer på hyressättningsområdets sida på det sätt som vi kan se i januariavtalet med inte mindre än tre separata punkten som pekar mot en reformering av hyressättningsmodellen.

Jag utgår från att det blir ett välkommet förslag till Kristdemokraterna och Moderaterna när en sådan politik presenteras här i kammaren i slutet på mandatperioden. Jag inser efter att ha lyssnat till Roger Hedlund att vi inte kommer att få något stöd från Sverigedemokraterna när det gäller att skapa rörlighet på bostadsmarknaden genom att reformera hyressättningsmodellen.

När det gäller kreditrestriktionerna håller jag med Larry Söder. Jag tror att vi ställer liknande frågor till bostadsministern. Kreditrestriktionerna är ett problem. Men det tillhör inte budgeten att fatta beslut om dem. I den delen har jag inga kommentarer att ge.

Fru talman! När det gäller kreditrestriktioner, bosparande och startlån tror jag att Centerpartiet och Kristdemokraterna har liknande uppfattning. Det är nödvändigt för att öka rörligheten på bostadsmarknaden.

Vi som parti är i opposition. Men Centerpartiet sitter och förhandlar med regeringspartierna och är därmed medansvarigt till den politik vi nu har 2019 och 2020. Jag undrar vad Centerpartiet har gjort för att kunna förändra dessa spelregler. Det handlar om att öka rörligheten på bostadsmarknaden genom att sänka kreditrestriktionerna, se till att bospar finns och att startlån kommer igång.

Jag har fortfarande inte fått svar från Ola Johansson. Var ska människorna bo? Ni är medansvariga för den politik som nu drivs. Människor har inte tillräckligt med bostäder i Sverige. Var ska de människorna bo? Var ska det unga paret bo som du pratade med bostadsministern om? Vad är ditt svar till dessa människor?

Fru talman! Det är härligt när en retorisk fråga riktas emot en. Mitt svar till Larry Söder är att det kan inte Ola Johansson svara på. Det är en långsiktighet i bostadspolitiken som krävs för att få fram de här bostäderna, och Larry Söder är lika medveten som jag var när jag höll mitt huvudanförande om att det är många år av misslyckad bostadspolitik som har lett fram till den situation som vi har i dag.

Vi har en situation där människor inte kan bo på Sveriges landsbygd, för det är höga kostnader, det finns inte jobb och det görs inte investeringar i nödvändig infrastruktur som underlättar bostäder där. Jag har också påpekat att det finns ett behov av att se till att rikta stöd till och skapa förutsättningar för kommunala bostadsbolag att snabbare skriva av bostadsinvesteringar så att även dessa, där det finns ett behov av bostäder för äldre, för unga, för arbetssökande, kan stimuleras.

Fru talman! Ola Johansson fick många och berättigade frågor alldeles nyss, så jag tänkte inte trötta honom med många frågor utan bara ställa en fråga.

Om jag räknar rätt får jag det till ungefär 14 punkter i januariavtalet som har någon form av koppling till bostadspolitik. Precis som jag nämnde i mitt anförande är detta punkter som Centerpartiet gärna tar åt sig heder och ära för. Lika sant är att samtliga punkter har begravts i ganska långvariga utredningar som ska avlämnas under mandatperioden. Det finns därefter inget uppföljande löfte om när de ska vara implementerade. Det handlar mer om att utredningen ska vara klar 2020, 2021 och så vidare.

Min fråga till Ola är därför helt enkelt om vi kunde få detta på pränt här i kammaren och få det sagt under debatten: Är Ola Johansson beredd att äta upp sin högersko om det skulle vara på det sättet att de löften som Centerpartiet slår sig för bröstet för inte infrias under innevarande mandatperiod? Då har vi någonting att återkomma till.

Fru talman! Det är min förhoppning att arbetet med dessa utredningar och de propositioner som kommer att läggas fram före mandatperiodens slut inte är lika segt som min högersko.

Fru talman! Det där får väl bokföras i kategorin politikersvar. Jag skulle nog ändå vilja ha ett förtydligande i frågan.

Är Ola Johansson beredd att stå vid löftet? Kommer de här 14 punkterna att infrias? Eller finns det fog för den farhåga som jag och många med mig har, nämligen att detta bara är ett sätt att begrava för Socialdemokraterna politiskt kontroversiella frågor som man sedan inte kommer att hinna göra någonting med?

Fru talman! Det här är en fråga som kan kräva både ett långt och ett kort svar. Vi får försöka hitta ett mellanläge.

Regeringsbildningen var en komplex historia. Det krävdes ett antal statsministeromröstningar, och det krävdes ett antal olika avtalstexter innan vi var framme vid ett läge där vi kunde forma en regering som inte Roger Hedlund och hans parti fick direkt inflytande på.

Det betyder att det var viktigt för Centerpartiet att se till att de utredningar, de förslag och de 14 punkter som finns i huvudsak är tidsatta. Det är vår förhoppning, och det är vår tro. Om vi misslyckas med det har också regeringssamarbetet misslyckats. Så blir det om vi inte på dessa punkter lyckas få fram kommittédirektiv, kan tillsätta en utredning och kan få propositioner på plats i den tidstakt som är angiven i januariavtalet, som jag tror att Carl-Oskar Bohlin har läst. Han kan då också se att det framför allt i de punkter som rör hyressättning finns tidsatta gränser för när arbetet ska vara färdigt och resultera i författningsförslag.

Fru talman! Integrationen är vår tids enskilt viktigaste politiska fråga och även en nyckel för att lösa problem inom andra politiska områden såsom skola, brottsbekämpning och arbetsmarknadsfrågor.

Men vad många har missat i många år är att integration och bostadspolitik hör ihop. Årtionden av socialdemokratisk bostadspolitik har skapat en stark segregation på bostadsmarknaden där nyckeln till det egna boendet ligger i tid, kontakter och pengar. För den som saknar en årslön på banken för att köpa en bostad eller som inte har ställt sig i bostadskön för många år sedan är porten stängd. Det drabbar framför allt ungdomar och nyanlända men också människor som behöver en ny chans mitt i livet.

Allt detta fördjupar samhällsklyftorna mellan människor som har många möjligheter och dem som saknar möjligheterna. En direkt konsekvens av den historiska politiken inom bostadsområdet är att Sverige i dag har 60 utsatta områden där samhällskontraktet inte längre fungerar.

Över en halv miljon svenskar – de flesta första eller andra generationens svenskar – bor i en vardag präglad av gängkriminalitet och parallella samhällsstrukturer. Detta är områden med låga utbildningsresultat och usla förutsättningar för den som vill ta steget från bidragsberoende till egen försörjning.

Fru talman! Det behövs konkret handling för att bryta dessa negativa cirklar. Liberalerna har därför formulerat ett handlingsprogram i form av Förortslyftet, med den uttalade målsättningen att Sverige inte ska ha några utsatta områden år 2030. Det är ett ambitiöst mål, men verkligheten kräver i dag inget mindre än så.

För att lyckas behöver vi frigöra och uppmuntra den positiva kraft som finns hos dem som bor och verkar i utsatta områden. Den kortsiktiga bidrags- och projektkulturen från stat och kommun har nått vägs ände. Nu krävs ett långsiktigt program för samverkan mellan såväl kommuner och stat som lokala företagare och fastighetsägare. Jag vill vara tydlig med att staten och fastighetsägarna måste ta ett större ansvar.

Det ska finnas partnerskap som stöder, men som också kräver, ökade investeringar i socialt utsatta områden. De kan likna de BID-åtgärder som med framgång har genomförts på bred front i till exempel USA, Kanada och Danmark. Också här hemma finns en god förebild i Malmös Sofielund. Detta behöver skalas upp till hela landet.

Alla svenskar – också de som bor i förortsområden – förtjänar trygghet och frihet till egen utveckling. Vi vill därför se en skarpare lagstiftning för att stävja trångboddhet och striktare tillämpning av redan befintliga lagar för att stoppa olaglig hyresverksamhet. Vi måste också stärka individens makt över sitt eget boende och sin egen närmiljö genom lösningar som möjliggör till exempel eget ägande. Det kan ske genom en bredare utrullning av den modell för andelsägarlägenheter som framgångsrikt har införts i till exempel Botkyrka.

Vi vill också införa ett skattegynnat bosparande för alla som vill spara till sin första ägda bostad. Det kommer att göra att tiden för en ung person eller en nyanländ människa att komma in till sin första bostad minskas avsevärt.

Fru talman! En mer dynamisk bostadsmarknad är tillsammans med ytterligare resurser för brottsbekämpning och åtgärder för att bryta den ökade skolsegregationen helt avgörande för en fungerande integration och för att hålla ihop Sverige.

Januariavtalet innehåller många viktiga liberala segrar och bättre integration. Lagen om asylsökandes rätt att hitta en egen bostad, EBO, antogs med goda intentioner på 90-talet men har tyvärr inte fungerat som det var tänkt. Tvärtom ökade systemet i praktiken segregationen, då många nyanlända valde att bosätta sig i redan invandrartäta områden.

Vi liberaler är därför mycket glada att kommuner från och med den 1 januari ska kunna införa undantag från EBO i utsatta områden. Det kommer att införas nu, så riksdagsledamoten Bohlin har fel när han säger att inget av detta har skett i praktiken. Det har redan skett, i förra veckan, och Moderaterna var med och röstade för det.

Andra liberala framgångar är fri hyressättning i nyproduktion, ett stort antal regelförenklingar och en översyn av om en fastighets läge i dag ges tillräckligt vikt vid beräkning av hyresnivån samt att man ska komma med förslag om det inte är så. En annan framgång är borttagen flyttskatt. Stora steg tas nu mot en mer liberal bostadsmarknad i Sverige. Januariavtalet innebär en mer liberal bostadsmarknad och inget annat.

Budgeten för utgiftsområde 18 innehåller ett mycket betydande anslag för investeringsstöd för hyresrätter och studentbostäder. Liberalerna tycker inte att det är en prioriterad åtgärd och fråga att ge statligt stöd till bostäder som med största sannolikhet ändå hade byggts. Men det är en del av januariavtalet där vi har kompromissat. I januariavtalet krävde därför Liberalerna att det nya investeringsstödet skulle bli mer effektivt. Det tidigare S-MP-stödet gick inte till utsatta grupper utan endast till dem som stod först i kön. Liberalerna vill därför att investeringsstödet ska stöpas om och kopplas till en motprestation av hyresvärdarna. Vi anser att hyresvärdar för att kunna få detta stöd ska avsätta 15 procent av bostäderna till socialt utsatta grupper såsom hemlösa, ensamstående föräldrar, funktionshindrade och nyanlända. Det är bara på det sättet vi kan få bostäder till dessa personer.

Fru ålderspresident! När jag växte upp i Tynnered i Göteborg runt millennieskiftet var det inte ett utsatt område. Mina dåvarande grannar och nuvarande vänner är starka och kapabla individer med en stor vilja att bidra till det svenska samhället. Det är inte de som bär skulden till att Tynnered och andra områden i dag är utsatta områden. Tynnered är utsatt därför att vi som politiker under årtionden kollektivt misslyckats med att skapa rimliga och rättvisa förutsättningar för en lyckad samhällsutveckling och lyckad integration, inte minst i form av bostadspolitiken. Det är hög tid att börja betala av den integrationsskuld som Sverige har. Sverige ska vara ett möjligheternas land för alla, oavsett var och hur du råkar bo.

Jag yrkar för Liberalernas räkning bifall till propositionen i dess helhet.

Fru ålderspresident! Det känns väldigt bra att vi kan stå här i dag och diskutera en budget som kommer att innebära ett stort steg för att föra Sverige i rätt riktning – till skillnad från den budget som röstades igenom här i riksdagen för ungefär ett år sedan av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna och som innebar en slakt på inte minst miljöpolitiken men också på bostadspolitiken. Nu kan vi återgå till en aktiv miljöpolitik och också till en aktiv bostadspolitik. Det är någonting som Sverige behöver.

Bostaden är inte bara fyra väggar och ett tak. Den är också en plats att leva på, en plats för stolthet och en plats för trygghet. Därför berör bostadsområdet och bostadspolitiken väldigt många människor. Det lägger också ett stort ansvar på oss som har ansvar för att genomföra bostadspolitiska reformer.

Därför är jag stolt över att vi nu kan se tillbaka på en mandatperiod med ett historiskt sett väldigt högt byggande. Under åren 2014–2018 påbörjades ungefär 230 000 bostäder. Det gör att vi kan se tillbaka på en mandatperiod där vi varje år med en rödgrön regering har haft ett högre byggande än under något enda år med den moderatledda regeringen under början av 2000-talet.

Självklart har vi ett ansvar för att se till att det byggs mer. Att få en jämnare balans mellan tillgång och efterfrågan på bostadsmarknaden är en väldigt viktig förutsättning. Där kan man nu se att vi också har lyckats öka byggandet, och det är en viktig förutsättning för att få en fungerande bostadsmarknad.

Flera av de punkter som finns i januariavtalet berör bostadsmarknaden och bostadsbyggandet. Det handlar bland annat om att se över hyresregleringen, om att införa ett investeringsstöd för hyresrätter igen, om regelförenklingar, om ökat trähusbyggande och om införande av klimatdeklarationer.

I januariavtalet har vi nu en bred politisk plattform som också ger möjlighet att få en stabilitet i bostadspolitiken. Det är någonting som behövs väldigt mycket. Den ryckighet som har fått råda i svensk bostadspolitik under alltför lång tid har varit skadlig. Inte minst har den skadat dem som vill samla ett kapital för att bygga de bostäder som behövs på marknaden.

Det investeringsstöd som vi nu genomför, där vi lägger oss på en investeringsnivå på 3 miljarder kronor per år, innebär ganska stora tillskott till att få ut mer byggande av hyreslägenheter med en rimlig hyra, något som det finns ett väldigt stort behov av på bostadsmarknaden. Investeringsstödet syftar till att öka byggandet och göra det lönsamt att bygga hyresbostäder till en i jämförelse med annan nyproduktion lägre hyra, detta också i lägen där det annars inte är lönsamt att bygga trots att det finns ett stort behov av bostäder. Stödet har utformats för att sänka byggkostnaderna och för att den sänkta byggkostnaden också ska komma hyresgästerna till del genom en relativt lägre hyra.

Genom investeringsstödet ska möjligheten att bygga öka där det finns ett bostadsbyggnadsbehov men där lönsamheten i dagsläget anses otillräcklig. Att det är så blir uppenbart när man ser tillbaka på statistiken. Det har byggts 26 000 bostäder med investeringsstödet så här långt. Det är också uppenbart att det byggs på platser där det inte skulle ha tillkommit några bostäder om detta stöd inte hade funnits.

Vi ger också i budgeten ett bemyndigande på 7,5 miljarder kronor för 2020, just för att man ska kunna godkänna de ansökningar som nu kommer in. Det finns en väldigt stor efterfrågan på bostadsmarknaden för det här stödet, just därför att det finns en stor efterfrågan på de lägenheter som kommer ut.

Jag vill också lyfta upp studentbostäderna, som inte har varit på tapeten i dag. Även där kan vi se tillbaka på en unik aktivitet under de fyra gångna åren jämfört med hur det har sett ut tidigare i historien. Över 10 000 nya studentbostäder har kommit ut på marknaden bara sedan 2016. Det är inte nog; vi behöver bygga betydligt mer. Även där arbetar vi med flera verktyg. Investeringsstödet är ett, men även att ge uppdrag till Akademiska Hus som nu gör att vi kan få ut 11 000 nya studentbostäder bara fram till 2026 och sedan ytterligare 10 000 fram till 2030. Detta innebär sammantaget att vi får en kraftig ökning av antalet studentbostäder på den svenska marknaden, vilket gör det möjligt för studenterna att i framtiden faktiskt få en bostad och därmed kunna söka sig till den utbildning som de drömmer om och som kan ge dem en framtida karriär.

I budgeten höjer vi också taket för uppskovsbeloppet till 3 miljoner kronor. Det har diskuterats en hel del om rörligheten på bostadsmarknaden, och detta är en åtgärd som skulle kunna göra att fler får möjlighet att flytta till ett boende som är bättre anpassat för deras behov. Vi ser dock också att antalet försäljningar ligger på all-time-high och att det är en väldigt stor rörlighet på bostadsmarknaden redan i dag.

Jag vill också passa på att lyfta en fråga som inte har varit så mycket på tapeten i dag och som jag saknar. Vi i vår generation har ju en alldeles särskild uppgift, nämligen att bli den modiga generation som fattar besluten som stoppar klimatkrisen. Där vet vi att bostadssektorn har en väldigt viktig roll att fylla. Ungefär 20 procent av de växthusgaser som vi släpper ut från vårt samhälle kommer från bygg- och anläggningssektorn och fastighetssektorn. Då har vi också ett ansvar att fylla det behovet med politik, att komma med åtgärder.

Här kan man konstatera att det saknas sådana förslag från den politiska oppositionen. Man verkar helt enkelt tycka att detta inte är ett intressant område att arbeta med. Vi har å andra sidan lagt in resurser. Vi har också politik i januariavtalet för att se till att även bostadssektorn och byggsektorn blir en del av det fossilfria välfärdssamhälle som vi har satt upp som vision från regeringens sida.

Det handlar om att redan nu, i denna budget, avsätta pengar till Boverket för att kunna bygga en klimatdatabas som man sedan kan använda för att genomföra de klimatdeklarationer som vi tillsammans i januariavtalet har sagt att vi ska införa. Det innebär att man kan se ett tydligt fotavtryck och jämföra olika byggnader med varandra. Man kan som miljömedveten konsument välja den byggnad som ger minst klimatpåverkan. Detta är ett sätt att styra hela byggsektorn mot att ta ett klimatansvar och få ett betydligt mer hållbart byggande framöver.

Jag har som bostadsminister inte bara fört in bostadsfrågorna i Finansdepartementet, där jag tycker att de hör hemma och där de också kommer närmare de ekonomisk-politiska besluten, utan också fått ta över stadsbyggnads- och stadsmiljöfrågorna, vilket jag välkomnar. Jag tycker att det är viktigt att vi inte bara bygger nya hus och fastigheter utan att vi också bygger dem i ett sammanhang där de stadsområden som vi bygger blir miljövänliga och hållbara och ger oss möjlighet att utvecklas som människor och en god hälsa, inte minst barnen.

Där är jag också stolt över att vi i denna budget inför ett nytt stöd för gröna, trygga samhällen som börjar på 50 miljoner och sedan trappas upp under kommande år till först 150 och därefter 200 miljoner kronor. Det ger möjlighet att bygga de barnvänliga samhällen som våra barn förtjänar. I januari kommer vi att göra barnkonventionen till svensk lag. Det ställer krav på oss att vi när barn påverkas tar barns bästa i beaktande, och det gäller självklart också när vi ska bygga våra framtida bostäder och våra framtida stadsmiljöer. Genom detta stöd finns det nu en möjlighet att stödja kommuner som vill bygga på ett hållbart sätt och se till att stadsmiljöerna blir hållbara för framtiden.

Fru ålderspresident! Det innebär stora utmaningar för vårt samhälle att vi har haft ett för lågt byggande under lång tid och att vi också har en för stor klimatpåverkan. Stora utmaningar kräver samling och handling. För att få en stabil bostadspolitik över tid kommer vi att behöva jobba tillsammans för att människor ska ha tak över huvudet och en trygg plats att leva på. Därför är jag stolt över att vi – Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna – nu har lyckats samlas i mitten av svensk politik i januariavtalet.

Det innebär också en mer aktiv bostadspolitik än vi har haft i Sverige på årtionden. Och det är en aktivitet som behövs. Fler bostäder som människor har råd med kommer att komma ut på marknaden. Och vi kan äntligen sänka klimatpåverkan från byggsektorn. Det är något som har saknats i svensk politik. Därför ser jag med stor oro på den politiska oppositionen och de icke-svar som man kommer med.

Vi kan konstatera att Moderaterna och Kristdemokraterna tar bort i bostadspolitiken; man tar bort resurser, och man tar bort reformer. Men man för inte till. Man tog bort investeringsstödet när den förra budgeten klubbades igenom. Det har skapat enormt stor oro och instabilitet på den svenska bostadsmarknaden. Många som ville sätta spaden i backen har förhindrats att göra det.

Nu inför vi investeringsstödet igen. Och nu kan vi göra det på permanent basis. Det gör att många nya bostadsprojekt äntligen kan komma igång i Sverige. Vi får verkligen hoppas att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna inte får chansen att återigen ta stora steg för att förstöra svensk bostadspolitik.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Bostadsministern sa att budgeten är ett stort steg i rätt riktning. Jag ser tyvärr inte den riktningen. Det skulle vara intressant att få reda på vilken riktning det är. I denna budget som helhet ser jag nämligen inte någon utveckling för bostadspolitiken. Det finns en avsaknad av riktning när det gäller bostadspolitiken.

Jag skulle vilja fråga bostadsministern om något som anknyter till mitt anförande. Har bostadsministern rätt problembild när det gäller bostadsmarknaden? Och har han utefter den problembilden vidtagit rätt åtgärder? Vad är det för problembild bostadsministern ser på bostadsmarknaden? Och vilka förslag på åtgärder har han i så fall för det?

Fru ålderspresident! På Larry Söders direkta fråga är svaret: Ja, jag har rätt problembild. Det är såklart ett problem att vi under lång tid har haft en för låg nivå på byggandet. Ända sedan 90-talet har vi haft ett bostadsbyggande på i genomsnitt 30 000 bostäder per år. När man inte bygger tillräckligt, i takt med befolkningsökningen och i takt med de behov som växer i samhället, är det klart att man kommer att hamna i problem. Det är där vi är nu.

Larry Söder borde kunna ta på sig en del av ansvaret. Åtta år av den tiden hade vi en moderatledd regering där Kristdemokraterna ingick. Då byggdes det helt enkelt inte tillräckligt. Det borde vi båda kunna konstatera.

Nu har vi en betydligt högre nivå på byggandet. Samtidigt kan vi inte vara nöjda förrän vi har en bättre fungerande bostadsmarknad och en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan. Vi är inte nöjda. Vi kommer att fortsätta komma med reformer för att öka bostadsbyggandet.

Det borde finnas skäl för Larry Söder att vara lite självkritisk. Vi kan nu konstatera vad effekterna blir av en bostadspolitik som innebär att man tar ett steg tillbaka och säger: ”Det här ska marknadskrafterna ensamma få lösa. Politiken ska inte vara inblandad. Det ska bara vara upp till köpare och säljare.” Det ledde till alldeles för låg nivå på byggande under alldeles för lång tid. Det borde vi kunna konstatera gemensamt.

Vi kan också konstatera att det inte har byggts bostäder som människor med låga inkomster behöver, till exempel hyreslägenheter som har en rimlig hyra. Det har byggts ganska många väldigt dyra bostadsrätter i städer som till exempel Stockholm. Nu har vi en bostadsmarknad där det finns lediga bostadsrätter som ingen har råd att flytta in i eftersom efterfrågan har täckts, medan vi har ett enormt stort bostadsbehov. Då krävs politiska reformer.

Min fråga tillbaka till Larry Söder blir: Hur kan svaret på de utmaningar vi står inför vara att ta bort och att säga nej till bostadspolitik men inte tillföra någonting? Kristdemokraterna tar i sin budgetmotion bort resurser. Man minskar anslagen. Man vill göra mindre. Det kan väl inte vara lösningen på bostadsbristen.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag kan utan att bostadsministern behöver betala några pengar ge tre förslag:

Se över kreditrestriktionerna direkt.

Inför bosparande.

Inför startlån.

Bosparande vill en stor majoritet i riksdagen införa. I en interpellationsdebatt mellan mig och bostadsministern svarade han som miljöpartist och sa att bosparande var något som man skulle titta på. I dag har vi sett i kammaren att näst intill alla partier är överens om att bosparande är något som vi kan titta på. När kommer den reformen från bostadsministern? Nu kan man inte gömma sig längre.

Själva problemet är att man har förstört en bostadsmarknad. Vi måste återupprätta bostadsmarknaden. Det gör vi genom att människor kan efterfråga en bostad som de faktiskt behöver. Och det kan man göra på den ägda bostadsmarknaden. Om det inte görs blir det inga effekter. Ett investeringsstöd kommer inte att ge människor möjligheten att köpa en bostad.

70 procent av alla vill ha en ägd bostad. Det är billigare i längden att ha en ägd bostad. Varför förnekar bostadsministern människor att köpa en bostad?

Fru ålderspresident! Det gör vi självklart inte. Människor köper och säljer bostäder i Sverige i dag, precis som man har gjort tidigare.

Det sprids också en del myter, framför allt av oppositionen som vi nu möter i kammaren, om att det till exempel inte går att få lån om man är ung i dagens Sverige. Det räcker att titta på de bolåneundersökningar som görs för att konstatera att det inte är sant. Tvärtom är andelen unga bolånetagare mycket större än under alliansregeringens tid.

Det är att göra det lätt för sig som politiker att säga att det är någon annan som ska lösa problemen. Vi ska inte ha en aktiv politik, utan någon annan ska lösa det.

Att bara knuffa över bördan för bostadsförsörjningen på de enskilda genom att de ska ta större risker i den privata ekonomin och genom att ta bort restriktioner som skyddar människor från ekonomiska risker som kan bli ganska katastrofala för privatekonomin är inte ett ansvarsfullt agerande. Jag skulle önska att Kristdemokraterna tog ett större politiskt ansvar där.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Bostadsministern talade om samhällen som barn förtjänar. Låt mig då tala om samhällen i dag som barn inte förtjänar. Det finns barn som växer upp i områden där det är fyra gånger vanligare att människor inte har egen försörjning. Det finns barn som bor i områden där det är extremt trångbott. Det finns barn som bor i områden där man är rädd för att gängkriminella ska skjuta på gatorna eller spränga bomber i byggnaderna. Den typen av verklighet tvingas många barn som växer upp i Sverige i dag stå ut med. Det handlar minst om de 60 utsatta områden som polisen har definierat.

Jag kan dock inte se att regeringen har någon som helst plan för att vända utvecklingen eller någon specifik strategi för de områdena. Jag vill därför fråga bostadsministern vilka specifika planer han har för att minska trångboddheten och för att få upp egenförsörjningen i områdena. Jag vill också fråga vilken plan ministern har för att se till att skolresultaten höjs i de områdena. Och viktigast av allt är att fråga vilka planer ministern har för att de bostadsområdena ska bli trygga igen på riktigt.

Fru ålderspresident! Jag vill tacka Robert Hannah för frågorna om ett otroligt viktigt område där vi behöver komma med lösningar. Jag och Robert Hannah borde tillsammans kunna vara stolta över att vi kommer med en del lösningar i den här budgeten. Ett exempel är att vi nu kan se till att det kommer att byggas betydligt fler hyreslägenheter med en hyra som är lägre än den skulle ha varit om vi inte hade kommit överens om att ha ett investeringsstöd.

Vi avsätter också medel till Delegationen mot segregation. Det handlar just om konkreta insatser, för miljardbelopp under de kommande åren.

När det gäller just kriminaliteten är det viktigt att vi möter dem som begår kriminella handlingar med konkreta insatser. De ska självklart sättas i fängelse. Men vi måste också möta dem genom att jobba förebyggande och se till att inte nya unga generationer rekryteras in i kriminalitet.

Jag tror att Robert Hannah känner till det 34-punktsprogram som regeringen har tagit fram. Det innebär högre straff, till exempel för den som rekryterar unga in i kriminalitet och till gängen. Det innebär också stöd och insatser för att till exempel ha en socialtjänst på plats under kvällar och helger, för att kunna skapa trygghet. Där finns också resurser för de 10 000 fler polisanställda som behövs för att kunna ha poliser närvarande på gator och torg för att se till att de kriminella hamnar där de bör hamna: i fängelse.

Men när det gäller trångboddheten behöver vi fundera över hur vi kan ge resurser till människor för att skapa bättre villkor för sig själva i sitt boende. En stor utredning tittar nu på de bostadsstöd som finns. Är de rätt utformade för att möta de problem som vi nu ser, till exempel trångboddhet, eller behöver de reformeras?

Regeringen arbetar med en väldigt bred agenda för att möta den utmaning som Robert Hannah lyfter fram. Jag är stolt och glad över att vi arbetar tillsammans för att lösa dessa problem.

Fru ålderspresident! Jag tror att vi i Sverige kraftigt underskattar hur man kan använda bostadspolitiken för att se till att landet håller ihop. Sverige behöver titta på de ställen där man har lyckats. I Gårdsten i Göteborg, där jag delvis är uppvuxen, och i Sofielund i Malmö har man lyckats vända utvecklingen. Det har alltid varit fastighetsägarna som varit grunden för att vända ett område. Vi behöver bra bostadspolitik för att det ska vända.

Sverige behöver en BID-lagstiftning så att fastighetsägare kan ta ansvar gemensamt. Vi behöver en mycket starkare lagstiftning för att kunna tvångsexpropriera byggnader där fastighetsägarna håller på med kriminell verksamhet. Vi behöver se till att socialen inte betalar för svarta kontrakt så att människor kan bo i sådana lägenheter. Vi måste se till att inte alla människor med försörjningsstöd bor i samma områden. Vi behöver också se till att skolorna fungerar där.

Tyvärr, fru ålderspresident, ser jag inte att regeringen har någon som helst plan för att vända detta. Man hänvisar till andra politikområden, men det räcker inte. Med bostadspolitik kan vi vända situationen.

Fru ålderspresident! Jag håller Robert Hannah om att vi måste jobba brett. Det inkluderar även bostadspolitiken. Däremot tror jag inte att man kommer att kunna lösa dessa problem med enbart bostadspolitik. Det kommer att krävas insatser på många olika politikområden.

För att vi ska kunna hitta en lösning krävs en mer aktiv bostadspolitik. Det är vad vi nu har lyckats samla oss kring i och med januariavtalet. Jag hoppas att Robert Hannah vill vara med där och bidra till nya lösningar under de återstående åren av mandatperioden.

Det är viktigt att vi bygger städer och stadsmiljöer där människor trivs och där det finns en vilja att umgås och mötas ute på gator och torg. Jag tror att investeringsstöd, som det vi presenterar, med resurser för att man ska kunna bygga gröna och trygga stadsmiljöer bidrar till en lösning för den sociala hållbarhet som är bristfällig. Vi behöver även bygga stadsmiljöer där människor vill träffas och umgås.

Fru ålderspresident! Jag håller med om den problembild som statsrådet beskriver. Det handlar om trångboddhet och hemlöshet, som ökar. I Malmö, där jag bor, drabbar detta barnfamiljer. Som jag tidigare beskrev handlar det även om vräkningar, ungdomar som inte kan flytta hemifrån trots att många av dem vill och människor som inte kan flytta dit där jobb eller utbildning finns. Det handlar om segregation och fattigdom.

Bostadspolitiken har en viktig roll i allt detta. Precis som statsrådet sa har vi ett ansvar för att se till att det byggs mer. Men det är ju statsrådet som är ansvarig. Statsrådet har huvudansvaret för just denna politik. Varför gör han ingenting när han har förstått problembilden och ser att alla dessa problem ökar? Varför gör han ingenting?

Statsrådet talar varmt om investeringsstödet, som är en väldigt viktig del. Det håller jag med om. Ändå satsar man bara 2,1 miljarder. Om det nu är så viktigt och hjälper till i byggandet av hyresrätter till rimliga hyror – varför satsar man inte? Varför ser man inte till att staten tar en större roll och satsar mer för att fler hyreslägenheter byggs? Ansvaret ligger hos statsrådet. Varför gör han inte detta?

Fru ålderspresident! Jag håller inte med om Momodou Malcolm Jallows analys. Tvärtom är jag glad över att vi nu har kunnat lägga in en ny växel inom svensk bostadspolitik. Vi är betydligt mer aktiva i bostadspolitiken än vad man har varit under många årtionden.

Vi investerar 3 miljarder per år i ett byggande som i stort sett helt har saknats på den svenska bostadsmarknaden. Det går till att bygga hyreslägenheter som människor har råd att efterfråga. Jag tycker att man tar till överord när man säger att vi inte gör någonting. Tvärtom har vi lagt till rejäla resurser för att få en förändring.

Jag skulle vilja att Momodou Malcolm Jallow besöker de projekt som nu blir av i utsatta områden. De hade inte kommit på plats om regeringen inte hade lagt in en ökad aktivitet inom bostadspolitiken. Besök exempelvis Rosengård i Malmö där man nu bygger nya bostadshus som annars inte skulle ha byggts. Det är just sådana projekt som ger nytt liv och ny inspiration och som ger en utvecklingsmöjlighet i bostadsområden. Detta behövs. Ökat bostadsbyggande är också en viktig del av lösningen för att man exempelvis ska kunna minska trångboddheten.

Det är bara ett område. Det finns ett stort antal områden som inbegrips i januariavtalet och i denna budget. Vi har alltså en aktiv bostadspolitik.

Jag vill ställa en motfråga till Momodou Malcolm Jallow. Jag blev lite förvånad över att ni i er budget har förslag på ett statligt bostadsbyggbolag. Staten ska alltså sköta bostadsbyggandet. Är det en relevant lösning på bostadsbristen? Ska staten bygga bostäderna? Om det är svaret här, ska det också gälla på alla andra områden? Ska vi ha statliga klädbolag om vi tycker att kläderna är för dyra? Ska vi ha statliga bagerier som bakar bröd åt oss om vi tycker att maten är för dyr, vilket en del tycker?

Fru ålderspresident! Jag tror att Per Bolund förstår precis vad Vänsterpartiet menar. Staten måste ta en större roll. Socialdemokraterna och Miljöpartiet brukar tänka att staten har en roll i att se till att människor får bättre levnadsvillkor.

När staten trängs tillbaka kommer marknaden in. Man förväntar sig att marknaden ska lösa allting. Det är en politik som vi i Vänsterpartiet inte kan stå för. Det är inte bara Vänsterpartiet som tycker så. All forskning visar att marknaden inte kan lösa detta. Det gäller framför allt marknadshyror, som det nu har kommit förslag om. Det kommer inte att lösa problemet. Fastighetsägarna själva säger att det inte kommer att leda till att de bygger fler bostäder. Det verkar handla om faktaresistens.

Vi verkar dela problembilden, men varför satsar regeringen inte för att se till att det byggs mer? Man har satsat lite, men det är inte tillräckligt. Varför satsar man inte mer när man tycker att investeringsstödet funkar?

Fru ålderspresident! Jag tyckte att jag var tydlig i mitt tidigare anförande om att jag inte tror att marknaden kan lösa allt. Det behövs en aktiv bostadspolitik för att möta de behov som finns på bostadsmarknaden.

Marknaden är väldigt bra på att tillgodose behov hos dem som har stora inkomster eller en förmögenhet som de kan investera. Men marknaden har under årtionden inte lyckats tillgodose det behov som finns av bostäder som även människor med lägre inkomster har råd att bo i. Det är därför vi nu satsar miljardbelopp. Det handlar om en nivå på 3 miljarder per år. Detta kommer att komma dem till godo som har behov av bostäder som de har råd att flytta in i.

Jag skulle gärna utveckla detta vidare. Nu kunde vi bara rädda stödet. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna strök det ju helt och hållet i sin budget från den politiska dagordningen för att finansiera stora skattesänkningar. Detta är alltså ett viktigt steg för att vi återigen ska ha en aktiv bostadspolitik för de stora behov som finns.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag skulle vilja fråga bostadsministern varför han inte lyssnar på polisen. Polisen varnar för att utsatta områden växer sig allt starkare i Sverige. Det blir fler områden, även om det nu blivit ett mindre. I den senaste rapporten är det fortfarande ett stort problem. Det finns också en stor risk att det med tiden blir fler utsatta områden i Sverige.

Polisen har sagt att en av fem åtgärder som är viktiga för att den ska kunna verka i dessa områden för att skapa större trygghet är att den själv kan verka där på ett tryggt sätt. Det handlar till exempel om att reträttvägar i dag spärras av och att man står på viadukter och kastar sten och på andra sätt attackerar polisen och blåljuspersonal.

Det finns konkreta förslag från polisen på det bostadspolitiska området som skulle kunna underlätta för polisen att verka i områdena. Där har Sverigedemokraterna till exempel föreslagit att man ska ge en möjlighet för kommunerna att söka bidrag från staten på 250 miljoner kronor för en områdesplanering som gör det möjligt för polisen att på ett tryggare sätt verka i dessa områden.

Varför ser vi inte fler förslag på detta område, mer än det senaste förslaget om att införa förändringar i EBO-lagen? Det finns massvis av politiska förslag på detta område som skulle kunna öka tryggheten. Där är det bostadspolitiska området en viktig del.

Sverigedemokraterna har presenterat bland annat det förslag jag nämnde alldeles nyss. Varför hakar regeringen inte på?

Fru ålderspresident! Det är en felaktig ingång som Roger Hedlund har i detta meningsutbyte. Tvärtom gör regeringen precis det som Roger Hedlund efterfrågar, nämligen lyssnar till polisen. Det är därför vi nu kommer med ett stort antal konkreta åtgärder för att få bukt med gängbrottsligheten.

Det handlar självfallet om att ge mer resurser till polisen och få fler polisanställda, men det handlar också om att ge polisen de verktyg man behöver, till exempel hårdare lagstiftning för att kunna sätta dem som rekryterar unga in i gängkriminalitet i fängelse och ge strängare straff. Men som polisen gång på gång påpekar kommer man inte att kunna lösa detta problem på egen hand, utan man behöver en samverkan med kommuner, socialtjänst och skola. Det är just därför vi gör insatser för en mer jämlik skola. Vi satsar miljardbelopp på att se till att det finns resurser för en socialtjänst som är närvarande på gator och torg även på kvällar och helger, för att fånga upp de barn som annars riskerar att hamna i gängkriminalitet.

När det gäller den konkreta frågan om kringplanering är det viktigt att påminna här i kammaren om att planering av bostadsområden är en kommunal angelägenhet. Det är kommunerna som har ansvar för att planera på ett sätt som tillgodoser de boendes önskemål men även behoven av transporter och av att våra myndigheter ska kunna utföra sina arbetsuppgifter.

Vi har ett stöd som införs i budgeten, och det är stödet till gröna, trygga samhällen. Där lyfter vi upp just trygghetsfrågan och att bygga miljöer som skapar ökad trygghet. Sverigedemokraterna säger tyvärr nej till detta och vill dra in de pengarna. Där skulle jag önska att Sverigedemokraterna hade lite mer eftertanke och såg behoven av att även ha resurser för att bygga om de utsatta stadsområdena så att de blir mer socialt hållbara. Där har Sverigedemokraterna möjlighet att ändra sig och förstå behovet av att staten går in och bidrar till att bygga miljöer som skapar social hållbarhet.

Fru ålderspresident! Sverigedemokraterna har till exempel föreslagit att man ska utarbeta ett underlag för att kunna bygga tryggare bostadsområden. Men också för de bostadsområden som existerar i dag och som behöver ökad trygghet bör man ta fram ett underlag. Där behövs en dialog mellan stat, kommun, fastighetsägare och många andra intressenter på området, för att få bättre förutsättningar för polisen att verka i områdena och för att skapa ökad trygghet så att folk vågar röra sig ute på kvällar och helger. Detta innebär en större upplevd trygghet men också att fler personer är ute och rör på sig.

Alla dessa bitar är jätteviktiga för att vi ska få ordning på de utsatta områdena, men Sverigedemokraternas förslag att ge anslag till kommunerna för att kunna områdesplanera är ett konkret förslag som regeringen inte har fångat upp och som verkligen skulle kunna skapa en förändring på detta område.

Fru ålderspresident! Detta meningsutbyte belyser tydligt problemet i Sverigedemokraternas världsbild, och det är att man ser människor från andra länder och de utsatta områdena bara som problem. Enligt den politiken ska bostäder i dessa områden helst rivas. Det handlar alltså om att avveckla snarare än om att utveckla. Detta tycker jag är en beklagansvärd bild som bara skapar mer konflikter i vårt samhälle och inte bidrar till att lösa de underliggande problemen.

Jag tycker att det som Roger Hedlund har sagt här i kammaren i dag visar att man heller inte förstår hur Sverige fungerar i dag. Det gäller till exempel allt arbete och alla insatser som utlandsfödda och andra generationens invandrare gör i Sverige i dag, exempelvis inom byggbranschen. Om detta tillskott av personal och resurser inte fanns i byggbranschen skulle vi inte få det bostadsbyggande som Sverige så väl behöver.

Min önskan till Roger Hedlund och Sverigedemokraterna är: Sluta att se människor med utländsk bakgrund bara som ett problem! De är faktiskt en resurs för Sverige.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Per Bolund anför här i talarstolen att regeringen nu äntligen har fått i växeln. Detta är en klen tröst om man inte ens har lyckats starta motorn, för det är någonstans där som regeringen befinner sig i sin så kallade aktiva bostadspolitik.

Fru ålderspresident! Det råkar vara så att statsrådet har fått sex propositioner ur händerna som med lite god vilja kan hänföras till det bostadspolitiska området. De enda propositioner som handlar om att på något sätt öka byggandet är alltså en proposition som rör altaner och en proposition som rör attefallshus. Det är regeringens facit.

Allt ansvar kan naturligtvis inte läggas på bostadsministern. Detta är förstås ett arbetsgivaransvar, för vi har en bostadsminister på deltid. Han är i första hand partiledare, i andra hand finansmarknadsminister och någon gång ibland, när tillfälle ges, ägnar han sig också åt bostadsfrågor. Det är naturligtvis Stefan Löfven som bär ansvaret för denna ansvarsfördelning.

Jag vill ändå vara konstruktiv och ställa en fråga till statsrådet. Är det inte hög tid att se till att vi får en bullerreglering som inte mäts på utsidan av fasaden utan inne i bostaden, där människor väljer att bo?

Fru ålderspresident! Det är beklagligt att Carl-Oskar Bohlin underskattar min arbetsförmåga. Jag kan lova att vi kommer att kunna genomföra väldigt mycket bostadspolitik med mig som bostadsminister. Det är kanske dags att påminna om att det även under den moderatledda regeringen fanns en bostadsminister som också var finansmarknadsminister. Om det funkade då borde man kunna vara nöjd med det även i detta läge.

Jag vänder mig starkt emot Carl-Oskar Bohlins beskrivning. Vi ser nu att vi har en ökad aktivitet i svensk bostadspolitik, med 26 000 bostäder som inte hade kommit på plats utan investeringsstödet. Och det är bara uppräkningen hittills. Nu kommer det att komma på plats ytterligare tiotusentals bostäder på bostadsmarknaden som gör nytta varje dag för alla som behöver, som är i bostadsbrist och som har ett stort behov.

Jag tycker att Carl-Oskar Bohlin ska hålla sitt anförande i till exempel Rosengård, där man nu kan bygga nytt tack vare att investeringsstödet finns. Det är lätt att sitta på sina höga hästar och racka ned på andras bostadspolitik här i kammaren, men när man är ute och ser vilken nytta den faktiskt gör i Sverige i dag i vårt samhälle har man kanske inte lika höga hästar längre.

Jag måste säga att jag tycker att det är lite märkligt. Vi har, till exempel genom vår proposition om altaner, svarat på ett tillkännagivande som Moderaterna själva har ställt sig bakom i utskottet, om att vi ska bygglovsbefria altaner. Då är det lite magstarkt att sedan komma och klaga på att vi lägger fram en sådan proposition. Det hade stått Moderaterna fritt att inte ställa sig bakom ett sådant tillkännagivande, om de nu var missnöjda med resultatet.

Det är helt felaktigt att beskriva det som att det skulle vara det enda vi gjort. Vi har lagt fram ett antal propositioner, men självfallet bedrivs bostadspolitik med många andra verktyg också, inte minst den budget som vi här och nu står och diskuterar.

Skillnaden mellan Moderaterna och den rödgröna regeringen är avgrundsdjup. Moderaterna använder bostadspolitiken som en finansieringskälla för att bekosta stora skattesänkningar. Vi använder den som ett instrument för att få ett ökat byggande.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Bara så att det blir tydligt: Jag klagar inte på de propositioner som regeringen har lagt fram, utan jag klagar på de propositioner som regeringen inte har lagt fram. Nu vill man påstå att man har fått i en växel, men i princip har man inte fått ur sig ett enda ordentligt bostadspolitiskt förslag denna mandatperiod.

Detta är alltså en regering som har suttit vid makten i sex års tid. Trots det lyckas man bara prestera i fråga om altaner och attefallshus under denna period.

Det är möjligen så att det är bara bostadsministern och kanske Vänsterpartiet som tror att det inte skulle kunna byggas bostäder i Malmö utan statliga bostadssubventioner – i Sveriges tredje största stad.

Jag återgår till min fråga om bullerreglerna. Skulle statsrådet kunna tänka sig att svara på den?

Fru ålderspresident! Jag tycker att man ibland behöver titta på verkligheten. Man behöver till exempel också fråga dem som faktiskt berörs av de reformer som nu genomförs av regeringen. Jag vill uppmuntra Carl-Oskar Bohlin att läsa granskningen från Sveriges Kommuner och Regioner av just investeringsstöden för att se vilka effekter de har fått. Där kan han läsa svart på vitt. Det är en organisation som nu leds av de borgerliga partierna. Där konstaterar man att utan detta stöd skulle det inte ha blivit det byggande som vi nu ser. Det hade varit mindre byggande, färre lägenheter och betydligt högre hyresnivåer. Jag tycker att det är ett tillräckligt svar.

När det gäller frågan om bullerregler tycker jag att vi från politikens sida har ett ansvar att också lyssna på expertisen. Jag tror inte att vare sig Carl-Oskar Bohlin eller jag har bäst kunskaper och expertis för att säga exakt hur man ska mäta buller och säga exakt vilka konsekvenser dessa beslut får. Vi vet att buller har stor påverkan på människors hälsa och stressnivåer och på många av de problem som vi ser i vårt samhälle i dag. Men jag tycker också att det är självklart att människor ska ha rätt inte bara att ha en bostad utan också att kunna öppna fönstret i sin bostad. Då kan det också vara relevant att man faktiskt mäter bullret även när fönstret är öppet och inte bara när det är stängt.

Fru ålderspresident! Per Bolund må ha många olika arbetsuppgifter, men i dag är han här som bostadsminister. Då tycker jag att det är allas vårt ansvar att utnyttja detta tillfälle och göra skäl för vårt arvode.

Jag ska ta upp en fråga som är mycket angelägen för Centerpartiet. Vi ser en klyvning också när det gäller bostadsmarknaden. Vi har ett högt tryck i storstäderna. Vi har höga byggpriser och höga markpriser. Byggbolagen står i kö för att bygga, och det går inte att få fram tillräckligt med byggbar mark. Men vi ser också den situation som vi har i Sveriges landsbygder. På grund av att man har låga markvärden och låga fastighetsvärden kan man inte där på samma sätt attrahera byggbolagen att komma och bygga bostäder. Detta kan ha många olika orsaker. En sådan orsak menar jag kan vara att man inte har möjlighet att använda sig av den attraktivitet som kan finnas i att man faktiskt har en god miljö att erbjuda med möjligheter att bygga strandnära.

Vi kan också se tendenser till att överklaganden som är vanliga i många delar av Sverige kan drabba enskilda husägare. I en ort som heter Svartrå utanför Falkenberg vill en framgångsrik lokal företagare bygga en villa. Men detta överklagas av en naturskyddsförening i grannkommunen.

Generellt sett skulle det vara intressant att höra Per Bolunds syn på just landsbygdsbyggande och vilka möjligheter han ser för att öka landsbygdens attraktivitet just för att dra till sig bygginvesteringar.

Fru ålderspresident! Jag tackar Ola Johansson för en viktig fråga. Jag hoppas att vi är överens om att hela Sverige ska utvecklas och att det ska gå att bygga bostäder och bygga sin framtid oavsett var i Sverige man vill bo. Då måste vi också se till att det finns möjligheter att göra investeringar. Några frågor har vi med i januariavtalet, som vi gemensamt står bakom. Det gäller till exempel att ge ett uppdrag om att se över avskrivningsreglerna för att underlätta för byggande i glesare delar av landet där det inte finns tillräcklig ekonomi i dagsläget. Men det gäller också att till exempel se över bygglovsreglerna när det gäller den som vill bygga till sin gård.

Det gäller även det investeringsstöd som vi har infört och som Ola Johansson tog upp i sitt anförande. Han beskrev att när det togs bort var det många kommunalråd runt om i landet som ringde och sa att det byggande som de hade sett fram emot nu inte blir av. Det visar att investeringsstödet gör skillnad. Det gör att man kan bygga på marknader där det annars inte finns tillräckligt ekonomiskt underlag.

Vi behöver alltså jobba brett med denna fråga. Vi behöver också se om det finns ytterligare förslag som vi kan fånga upp som kan göra att det blir en större möjlighet för byggande i hela landet. Det är någonting som den rödgröna regeringen mycket tydligt står bakom. Jag tycker att vi i januariavtalet har fångat upp viktiga pusselbitar för att se till att det finns större möjligheter att bygga, bo och verka i hela vårt land.

Fru ålderspresident! Det var välkommet att bostadsministern redovisade några av de förslag som Centerpartiet har lyckats förhandla sig fram till i januariavtalet. Men det kvarstår naturligtvis en del frågor som måste lösas. Det handlar också om att landsbygden ska få möjlighet att dra nytta av sin attraktivitet och att det i större utsträckning än tidigare ska finnas möjlighet att bygga strandnära.

Vi ser fortfarande hur svårt det är att få möjlighet att bygga till exempel invid ett torrt dike eller invid en lågexploaterad sjö eller kustremsa. Det skulle vara välkommet om Per Bolund har möjlighet att utveckla sina tankar kring hur ett förenklat strandskydd skulle kunna underlätta bostadsbyggande på landsbygden.

Jag vill också deklarera att Centerpartiet står bakom ett eventuellt initiativ som skulle handla om att förändra bullerriktvärdena. Jag förutsätter att det kommer att dyka upp som en fråga i civilutskottet så småningom.

Fru ålderspresident! Jag tolkar det som att Ola Johansson bedömer att han är kompetent att avgöra bullers effekt på människors hälsa och att han besitter den expertis som behövs. Jag kanske ändå har anledning att ifrågasätta om det är här i Sveriges riksdag som vi har bäst kunskap om det. Det kanske är bättre om de som faktiskt har en lång erfarenhet av hälsoeffekter av byggande och buller får ha ett ord med i laget.

När det gäller strandskyddet, som Ola Johansson också frågar om, har vi kommit överens om att vi ska göra en översyn av det. Det står vi från Miljöpartiet och regeringen bakom. Jag hoppas att Ola Johansson också står bakom det, eftersom vi har kommit överens om det. Det kommer att göra att det finns större möjligheter att bygga i delar av landet där det i dag kan vara svårt. Men vi kommer också att se över om det finns anledning att till och med förstärka strandskyddet i de områden där det är ett mycket stort exploateringstryck och där tillgången till stränder är begränsad. Vi vet att stränder har ett mycket stort rekreationsvärde och också ett stort värde för den biologiska mångfalden. Det måste också tas med i utvärderingen.

Fru ålderspresident! Nu har vi lyssnat till väldigt mycket bostadspolitik. Men det finns även andra områden som civilutskottet hanterar. Jag kommer att tala om konsumentpolitik.

Regeringens mål för konsumentpolitiken är väl fungerande konsumentmarknader och en miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar konsumtion. Det låter bra, men det har kraftig övervikt vad gäller hållbarhet.

Vi sverigedemokrater vill i stället ha ett mål om att alla konsumenter ska kunna konsumera hållbart, tryggt och aktivt. Det kan låta snarlikt. Men sedan målen ändrades har vi sett att mindre fokus på aktiva val har funnits i praktiken. Regeringen tycker till exempel att det är helt okej att skriva Made in EU på produkter och varor som säljs i Sverige. Ursprungslandet är inte så viktigt, och då blir det också svårare att som konsument välja aktivt.

Vill man bara köpa hållbart kan man uppmana alla att köpa begagnat på Blocket. Det är inte fel att saker återanvänds. Men det är knappast hela lösningen. Att kunna välja aktivt och dessutom ha en stark grundtrygghet på konsumentmarknaden är för oss lika viktigt.

Per Bolund sa när vi var på debatt hos Sveriges Konsumenter före valet 2018 att han ville se en märkning av ursprungsland på menyn. Jag välkomnade det, då det har varit mitt partis linje under många år.

Nu verkar dock regeringen ha nöjt sig med den EU-förordning som har kommit och där minsta möjliga krav är att det räcker att ursprunget finns någonstans i lokalen eller på en broschyr. Jag har också uppmärksammat att detta finns med i januariöverenskommelsen, även om det är lite oklart om man på något sätt vill gå längre än vad EU redan har bestämt åt oss.

Jag tror inte att det blir någon märkning på den meny som Per Bolund så stolt viftade med under debatten hos Sveriges Konsumenter, men vi får väl se hur det blir i framtiden. Oavsett vilket är märkning, och då inte minst av ursprung, något vi ser som avgörande för om det ska gå att göra aktiva val över huvud taget.

Vad gäller tryggheten på konsumentmarknaden måste det finnas en grundtrygghet som är stark. Vi har en tradition av att det ska vara fritt för konsumenter och näringsidkare att avtala bort lagar och regler som vi lagstiftare har satt upp. Detta blir dock problematiskt när avtal ingås genom att man med ett klick på en knapp eller ett kryss i en ruta accepterar villkoren. I princip ingen läser de villkor som ställs upp i samband med att man köper något via nätet eller när man startar en ny telefon. Dessutom är det oftast upplagt så att man måste acceptera dessa villkor för att komma vidare.

Konsumenter förlitar sig helt enkelt på att det finns ett regelverk som gäller oavsett vad som står i det avtal de precis har godkänt. Därför måste våra regler bli tydligare och även mer restriktiva gällande vad som går att avtala bort. Det handlar om att skapa mer trygghet på konsumentmarknaderna.

Fru ålderspresident! Jag vill även tala lite om så kallade beställningsbemyndiganden, det vill säga de pengar som i budgeten binds upp för flera år framöver och som ett nytt styre inte kan påverka eftersom de lovats bort för kommande år. Jag tycker att det är en viktig demokratisk princip att bemyndiganden som låser pengar för många år framöver används med försiktighet och så restriktivt som det bara är möjligt.

Tidigare har det varit enbart på området bostäder och byggande som detta har använts i civilutskottets budget, men nu ser vi att det börjar komma även på konsumentområdet. När det gäller bostäder finns det en logik i att dessa pengar lovas bort under flera år, då det ofta tar flera år att bygga till exempel ett hyreshus – inget konstigt med det, egentligen. Men varför ska man lova bort pengar för många år framöver till föreningar på konsumentsidan? Föreningar får i princip aldrig några löften om pengar för många år framöver av kommunerna, så varför skulle det vara annorlunda när de söker via riksdagens verksamhet? Det kan ifrågasättas.

Vi tycker att det ska vara möjligt att förändra stöd till föreningar mellan åren. Flera föreningar får dessutom stöd som ligger i utkanten av vad som kan anses vara konsumentpolitikens kärna. För kommande år hoppas jag att regeringen slutar att lägga så kallade bemyndiganden på områden där det definitivt inte behövs. Det finns tvärtom fördelar med att regelverket kan ändras för föreningar, särskilt om vi menar allvar med att pengarna ska gå till konsumenters intresse i hela landet.

Fru ålderspresident! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation 2.

I detta anförande instämde Angelica Lundberg (SD).

Fru ålderspresident! Vi vill ha ett jämlikt samhälle som skapar trygghet. I jämlika samhällen är hälsan bättre, tryggheten större och den ekonomiska utvecklingen bättre. Människor mår helt enkelt bättre i jämlika samhällen. Vi i Vänsterpartiet kommer att fortsätta jobba för att Sverige återigen ska bli ett av de mest jämlika länderna i världen. Vi vill bryta den trend med ökande klyftor som pågår just nu.

Det finns många områden att arbeta med när det gäller ökad jämlikhet, och konsumentområdet är ett av dessa viktiga områden. Det är ett vardagsnära område som berör oss alla. Men vi är olika: En del är rika och kan välja och vraka, och de kan konsumera mycket och dyrt. Andra har en väl fungerande vardag och klarar sig igenom dagarna – kanske ibland med lite guldkant. Men det finns också de som har en tuff livssituation och som måste noggrant värdera varje inköp för att få vardagen att gå ihop. Att skapa trygghet för konsumenterna och att speciellt stötta de mest utsatta i samhället är en viktig uppgift. Det handlar om att stötta dem som har det svårast att göra sin röst hörd och om att stötta dem vars minsta köp är en stor investering.

Det blir allt svårare och mer komplicerat att vara konsument. Produkterna blir alltmer tekniskt avancerade, och internet gör att varor och tjänster köps över gränser, från världens alla hörn. En global marknad innebär möjligheter men också utmaningar. Dagligen översköljs vi av reklam där vi uppmanas att konsumera mer. Marknadsföringen är ofta aggressiv och riskerar att slå hårt mot de grupper av konsumenter som redan är ekonomiskt utsatta.

För inte så många dagar sedan svepte Black Friday över oss som en liten flodvåg. Det var svårt att missa, då reklamexponeringen var massiv. Överallt var det lägre priser och fantastiska erbjudanden, och alla möjliga var med på tåget – från elektronikjättar till apotek. Flera var också de artiklar som varnade för att konsumenter kunde bli lurade under denna reaperiod, och Black Friday hann inte mer än starta förrän det poppade upp artiklar om olika företag som inte höll sig till reglerna. Det är inte lätt att navigera sig fram i köphysterin.

Tidigare i höstas rapporterade Ekots granskning Prylarnas pris om hur livslängden på elektroniska prylar bara blir kortare och kortare. Livslängden för vitvaror, hemelektronik och möbler är betydligt kortare i dag än för bara tio år sedan. Låga priser gör det lättare att köpa nytt, men man riskerar att bidra till att vi blir tvungna att köpa prylar allt oftare. Det riskerar också att leda till att den totala kostnaden blir allt högre. Den totala kostnaden blir nämligen högre när kaffekokaren ska köpas med allt tätare mellanrum, och konsumenterna och klimatet får ta smällen.

Konsumenterna måste känna en trygghet och ha möjlighet att få ett ordentligt stöd. Här fyller konsumentvägledning och civilsamhällets organisationer en viktig funktion när det gäller att nå så många som möjligt och skapa kunniga och trygga konsumenter, särskilt när det gäller att nå de utsatta grupper som har svårast att göra de val de behöver och är mest sårbara.

Här kan ideella organisationer främja hållbar konsumtion genom sina kunskaper, nätverk och kontakter med konsumenter i alla grupper. De kan stötta konsumenterna och förebygga konsumentproblem. Civilsamhället har otaliga gånger visat att man med små medel kan nå stora resultat. Därför vill vi i Vänsterpartiet återställa de anslag som bland annat används för stöd till de av det civila samhällets organisationer som främjar konsumenternas intressen. Det är ingen gigantisk summa, men den är nog så viktig.

På det konsumentpolitiska området är utvecklingen att allt färre kommuner erbjuder konsumentvägledning oroväckande. För att alla konsumenter ska få god tillgång till konsumentvägledning behöver resurserna till detta öka. Vi i Vänsterpartiet satsar därför på att kommunerna i landet ska kunna anställa fler konsumentvägledare. Det ska finnas möjlighet att få stöd i konsumentfrågor i hela landet.

Det är viktigt med kunniga och upplysta konsumenter som kan göra väl avvägda val – för sig själva, för samhället och för en hållbar framtid.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ciczie Weidby (V).

Fru ålderspresident! När det gäller detta med ett jämlikt samhälle: Jag har aldrig hört någon stå i talarstolen och tala om att den vill ha ett ojämlikt samhälle. Jag kan alltså helt hålla med Jon Thorbjörnson om att vi bör ha ett jämlikt samhälle.

Frågan är vad det betyder för oss. För mig betyder det inte att alla ska ha exakt lika mycket pengar att röra sig med, vilket jag tyckte mig kunna ana i Jon Thorbjörnsons anförande när han kom in på att vissa har råd med en guldkant medan andra inte har råd med en guldkant.

Det är ju faktiskt så att vissa av dem som har råd med guldkant också har lagt en stor del av sitt liv på att kanske studera längre än vad man måste göra för att utbilda sig till någonting högre och därmed någonstans har gjort sig förtjänta av dessa pengar på ett sätt som kanske inte alla som inte har råd har gjort.

Jag undrar egentligen: Vad menade Jon Thorbjörnson när han gick in på att vissa har råd med guldkant och att andra inte har det samt att det finns ett problem här när det gäller jämlikhet?

Fru ålderspresident! Det var ett konstaterande av att vi har olika förutsättningar här i världen. En del har råd med guldkant, andra har det inte. För den som inte har råd med guldkant och som måste väga varje val som den gör i sin vardag på guldvåg är det viktigt att det finns stöttning.

Det handlar om när konsumtionen inte är lyx utan det mest nödvändiga och man kanske måste välja om man kan köpa en julklapp eller om man måste fokusera på mat. Valet kan gälla om man kan köpa ett par nya skor för fotbollsträningen, om man är tvungen att köpa ett par begagnade eller om man inte har råd att köpa ett par begagnade heller.

Det var ett konstaterande av att vi har olika förutsättningar här i världen. Där har vi som stat ett ansvar att se till att stötta de människor som har det tuffast i samhället.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Jag vet inte riktigt vad detta har med civilutskottets konsumentpolitik att göra, men någon form av märklig koppling finns det säkert. Stödet till människor i utsatta lägen ligger ju inte alls under civilutskottet, utan det ligger i så fall under socialförsäkringsutskottet.

Det finns nog många punkter där vi kan vara överens om att människor som är utsatta kan behöva mer stöd. Det betyder dock inte att de ska ses som jämlika på en konsumentmarknad.

Fru ålderspresident! Stöd kan man ge på många olika sätt, och stöd handlar inte bara om att folk ska få pengar. Stöd handlar om att man ska få ett regelverk som går att följa och som är enkelt och tydligt samt om att man kan få stöd med att förstå alla de komplicerade regler som finns. Detta gäller speciellt när vi har en marknad som blir global, när det är gränshandel och när man köper via nätet.

Det finns många företag som blåser på med reklam, och det gäller att inte bli lurad överallt. Har man då dessutom svårt att få vardagen att gå ihop kan det vara svårt att sätta sig in i alla de regler som följer på ett inköp.

Ett inköp – även ett litet inköp – kan vara det viktigaste man gör. För oss i Sveriges riksdag, som har ett högt arvode, är det inga problem att gå ut och köpa ett par gympadojor. Om de går sönder eller det blir fel på dem och man inte får byta dem kan vi köpa ett par till.

Men det finns människor i vårt samhälle som inte har den lyxen, och det är viktigt att det finns konsumentvägledning som kan hjälpa och stötta dem hela vägen fram så att deras barn till exempel får gympaskor och får en bra vardag.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Även mitt anförande kommer att behandla konsumentpolitik. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i civilutskottets betänkande.

För några dagar sedan var det Black Friday. Samma dag var det klimatdemonstrationer över hela jordklotet inför det klimattoppmöte som nu pågår i Madrid. Det var våra unga som var ute och demonstrerade på gator och torg.

Det är krafter och motkrafter. Det stämmer till eftertanke och får mig att ställa frågor som: Vad är ett gott liv? Vad är ett gott liv för oss människor? Vad är ett gott liv för de djur och den natur som finns på den här planeten? Vad är ett gott liv för den planet som vi har lånat av våra barn och barnbarn?

För många av oss tror jag att ett gott liv är en trygg uppväxt för våra barn, med goda ekonomiska förhållanden. Apropå Black Friday är det inget fel att köpa varor till nedsatt pris. Problemet är när människor lockas att göra köp som de inte behöver göra – när de lockas in i överkonsumtion och gröper ur hushållskassan.

Ett av målen för konsumentpolitiken är en socialt hållbar konsumtion. Här är det oerhört viktigt med konsumentupplysning och konsumentstöd, alltså att konsumenter får veta vilka rättigheter de har och kan få hjälp med att driva fall om det skulle behövas.

År 2018 bedrev Konsumentverket ett omfattande konsumentstöd, och konsumentvägledning gavs i större omfattning än någonsin tidigare. Till exempel ökade antalet besök på Konsumentverkets hemsida Hallå konsument med 20 procent.

Samtidigt ser vi nu att kommunerna drar ned på den frivilliga konsumentvägledningen, och det är någonting som är väldigt oroväckande. Det drabbar särskilt de konsumenter som är utsatta och som behöver personliga möten, till exempel äldre, personer med funktionsnedsättning och nyanlända.

Regeringen överväger därför olika åtgärder för att få fram ett mer behovsanpassat konsumentstöd och överväger även hur man kan jobba med förebyggande insatser, det vill säga insatser som sätts in innan det är för sent och innan personen hamnat i skuld.

Fru ålderspresident! Ett annat av målen med konsumentpolitiken är en miljömässigt hållbar konsumtion.

Jag hade nyligen förmånen att besöka Kiasma. Det är det moderna museet – ett museum för samtidskonst – i Helsingfors. Man brukar ju säga att konsten är som att dyka ned i samtidens undermedvetna. I samband med en utställning på museet kan man läsa att miljöfrågorna och människans och djurens samexistens länge har intresserat konstnärerna men att temat särskilt under 2000-talet har blivit brännande aktuellt. Konstnärerna undersöker hur vi på ett hållbart sätt kan leva jämsides med andra arter. De undersöker människans längtan efter en djupare relation till naturen.

Ett gott liv är för många i dag att kunna leva i samklang med naturen och att hålla sig inom planetens gränser. Vuxna driver på detta, men också ungdomar och våra barn gör det. Min sjuåring, till exempel, ställer många frågor hemma om klimat, djur och natur, med nyfikenhet och glädje men också med mycket oro.

Vi vuxna behöver kunna säga till dem att vi tar ansvar. Överkonsumtion driver på klimatutsläppen och är förödande för den biologiska mångfalden – för en rikedom av djur och natur.

Mycket har gjorts för en miljösmart konsumtion. Till exempel har Konsumentverket på uppdrag av regeringen jobbat med ett forum för miljösmart konsumtion. Man har träffat företag, kommuner och organisationer och har fått goda vitsord i de utvärderingar som har gjorts.

Detta är ett viktigt forum som behöver få leva kvar. Vi kommer också att utvärdera detta för att få en bra effektivitet på det hela.

Miljömärkningen har utvecklats med fler produkter och med fler kriterier. Även detta är någonting som vi satsar pengar på.

Konsumentverket har haft tillsyn på flera olika områden. Det gäller till exempel digital handel men också miljöpåståenden i marknadsföring. De företag som verkligen gör miljöarbete på riktigt måste premieras; greenwashing kan aldrig vara okej.

Mycket har gjorts, men mycket återstår.

Fru ålderspresident! Det behöver bli slut på slit-och-släng. Vi måste göra ett systemskifte från en linjär till en cirkulär ekonomi.

Systemskifte är just det ord Naturvårdsverket använder för att beskriva en undersökning de har gjort om hur vi ser på kläder. Sju av tio kan tänka sig att köpa secondhandkläder i dag, jämfört med fyra av tio för ett år sedan. Nio av tio kan tänka sig att reparera kläder om de vet att det bidrar till en bättre miljö.

Miljöpartiet driver på för att vi ska ställa krav på att produkter har en bättre livslängd så att de håller längre samt för att det ska ställas krav på att produkter kan repareras.

Inom ramen för januariöverenskommelsen är vi också överens om flera insatser för en cirkulär ekonomi. Just nu pågår ett arbete med en strategi för cirkulär ekonomi. Det är en strategi för framtiden som inte handlar om ”business as usual” utan i stället om ”business as unusual”.

Vi vill införa ett hyberavdrag så att det ska bli billigare att hyra, att köpa begagnat och att reparera.

Det ska också utredas om man kan införa ett produktpass där det står varifrån produkter kommer, vad de innehåller och hur de kan återvinnas.

Vi är även överens om att bereda ett mål för konsumtionsbaserade klimatutsläpp.

Avslutningsvis: Det behövs en miljömässigt stark konsumentpolitik för att möta upp människors engagemang för klimatet och naturen och för att vi ska kunna svara på de rop som ungdomarna riktar till oss i dag.

Det behövs också en socialt stark konsumentpolitik för att möta upp människor i utsatta situationer och förhindra att människor hamnar i skuld. Det är bra både för oss människor och för djuren, naturen och planeten.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 5 december.)