Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid

Fru talman! Häromkvällen träffade jag en musiker som sade ungefär så här: För tio år sedan var människan i Sverige nyfiken och öppen mot det nya, såg på omvärlden med nyfikna ögon och lyssnade med öppna öron. Nu går alla och tittar ned i sina plånböcker, ser sig inte runt och ser inte vad som händer i vårt samhälle. Jag tänkte sedan mycket på vad han sade. Den här killen var ingen politisk nörd som vi som finns här i kammaren i dag. Men det var hans kamp för rätten till att få betalt för den musik han skrev som hade lett honom vidare i tanken om vikten av att ha ett samhälle där vi människor bryr oss om varandra, ett samhälle som håller ihop i stället för att dra isär, ett samhälle som sätter människan före marknaden. Det är just här som kulturen är ett så viktigt verktyg. En levande kultur på alla områden, en mångfald av röster i den offentliga debatten, är livsviktig för ett modernt och dynamiskt samhälle. Den socialdemokratiska kulturpolitiken tar sin utgångspunkt i vår absoluta övertygelse och tilltro till att alla människor har rätt att ta del av kultur och utöva kultur, en kulturell allemansrätt. Det är också därför som vi i vår skuggbudget har byggt vidare på byggstenarna för den kulturella allemansrätten. Detta är ett samhällsansvar som aldrig får överlåtas till marknadskrafter. Om jobben är det som skapar ekonomisk självständighet och tillväxt, och välfärd är det som hjälper oss i livets upp- och nedgångar och gör livsresan möjlig för alla, är kulturen det vi fyller livet med. Den är själva livets innebörd. Ett viktigt mål för oss är därför att kulturen genomsyrar alla politikområden. Ett exempel är när vi socialdemokrater säger att vi måste satsa på bostäder. Vi måste bygga nya bostäder som folk har råd att bo i och satsa på renovering av det äldre bostadsbeståndet. En bra boendemiljö är inte bara stambyten i flerfamiljshus eller snyggt kakel i badrummet, det är också det offentliga rum som omger vår bostad. Hur ser det ut när vi kliver av bussen? Hur ser det ut vid parkeringsplatsen, i garaget eller i trappuppgången? Finns det över huvud taget ett offentligt rum där du inte behöver ha plånboken med dig i ditt närområde? Det är i det perspektivet vi sätter satsningen på resurser till Statens konstråd och en påminnelse om att enprocentsmålet är så viktigt mot att det vi har gemensamt ska vara lika fint och bra som det egna privata rummet. Det är sådant som bidrar till ett samhälle som håller ihop där vi tittar oss omkring och inte ned i plånboken - ett samhälle för alla, inte bara några. Om drygt ett år prognostiserar Arbetsförmedlingen att vi har en kvarts miljon långtidsarbetslösa. Det är den största siffran i arbetsmarknadspolitikens historia. Detta sker med en regering som säger sig sätta jobben i fokus. Här borde och måste kraftfulla resurser sättas in mot de mest utsatta grupperna, de människor som behöver oss bäst i samhället. Det handlar om folkbildningen, och det handlar om kulturen. Sverigedemokraternas resonemang om minskad folkbildning ter sig precis lika verklighetsfrånvänt som regeringens teori om att sänkta skatter och sänkt krogmoms skulle vara lösningen på arbetslöshetens bekymmer. Vi behöver satsningen på folkbildningen och folkhögskoleplatserna. Vi behöver insatser för att samhället ska hålla ihop. Det är också detta som driver oss när vi socialdemokrater lägger pengar till Kulturrådet och Ungdomsstyrelsen för projekt om demokrati, integration och mångfald. I en undersökning från World Value Survey har det visat sig att hela 21 procent av 18-29-åringarna kan tänka sig att byta parti mot en mindre summa pengar. Det är bara 13 procent av de unga som tror att det över huvud taget går att påverka politiska beslut, men det är 40 procent som vill påverka oss politiker och politiska beslut. Vi har så mycket kvar att göra för att nå målet om ett samhälle för alla, men det finns också så många goda exempel på idéer som borde få växa, så många projekt som blir ostartade i brist på medel. Av de pengar som Ungdomsstyrelsen i dag har till förfogande räckte de till att bevilja sju av 48 ansökningar. Kulturrådet fördelade i veckan 5,5 miljoner till internationalisering. Ansökningslistan var betydligt längre. I vårt Kultursverige hade Kulturrådet och Ungdomsstyrelsen tilldelats 40 miljoner till detta viktiga arbete. I vårt Sverige hade Kulturrådet fått ett tydligt uppdrag att i sin anslagsfördelning stötta organisationer, institutioner, fria grupper och andra initiativ som långsiktigt arbetar med att öka mångfalden och därmed stärka demokratin. Ökade klyftor slår hårt mot barn, och barns utsatthet ökar. I vårt Kultursverige hade barnfilmen fått ett välbehövligt tillskott redan 2012. I vårt Kultursverige hade fler barn haft råd att delta i kultur- och musikskolan. Biograferna hade kunnat digitaliseras i raskare takt, och vi hade haft fler bra offentliga rum att mötas i. Konstnärer och kulturutövare hade fått bättre inkomstmöjligheter. Vi kan säkert vara överens om att utan kulturutövare blir det ingen kultur. Kulturministern säger nästan alltid till mig när vi debatterar i kammaren att Berit Högman och Socialdemokraterna aldrig är nöjda. Vi vill alltid ha mer. Det är alldeles rätt, kulturministern. Vi kan aldrig slå oss till ro när vi vet att människor i vårt land behöver mer kultur, mer demokrati, mer jämställdhet och mer rättvisa. Det är därför vi är här - inte för att nöjda slå oss till ro. Vi är här för att förändra och förbättra. I betänkande KrU1 finns ändå tre stora ljuspunkter, nämligen det utskottet har enats om. Samtliga förslag kommer från oppositionspartierna. Det första förslaget är ett ytterligare tillkännagivande till regeringen om att komma till skott med ett hållbart förslag till pensionssystem för scenkonstnärerna. Det återstår att se om de tre ministrarna slutar att spela svartepetter och presenterar en lösning under året som kommer. Inte bara kulturutskottet utan hela Kultursverige förväntar sig det - milt uttryckt. Det andra förslaget gäller ett tillkännagivande i frågan om vad som egentligen har hänt med museibesöken sedan fri entré-reformen upphörde. Det vi gemensamt äger ska vi också gemensamt ha tillgång till. Det är inte vare sig svårare eller enklare än så. Det tredje förslaget innebär att ett enigt utskott avstyrker regeringens förslag om att ta bort 55-procentsregeln, som innebär att public service-företagen ska se till att 55 procent av det som produceras görs utanför Stockholmsområdet. Okej - det är ett trubbigt sätt, men det är det bästa sättet så länge vi inte har hittat något annat. Avslutningsvis, fru talman, ber jag att få yrka bifall till detta förslag och till reservation 3. (Applåder) I detta anförande instämde Kerstin Engle (S).

Fru talman! Häromkvällen träffade jag en musiker som sade ungefär så här: För tio år sedan var människan i Sverige nyfiken och öppen mot det nya, såg på omvärlden med nyfikna ögon och lyssnade med öppna öron. Nu går alla och tittar ned i sina plånböcker, ser sig inte runt och ser inte vad som händer i vårt samhälle. Jag tänkte sedan mycket på vad han sade. Den här killen var ingen politisk nörd som vi som finns här i kammaren i dag. Men det var hans kamp för rätten till att få betalt för den musik han skrev som hade lett honom vidare i tanken om vikten av att ha ett samhälle där vi människor bryr oss om varandra, ett samhälle som håller ihop i stället för att dra isär, ett samhälle som sätter människan före marknaden. Det är just här som kulturen är ett så viktigt verktyg. En levande kultur på alla områden, en mångfald av röster i den offentliga debatten, är livsviktig för ett modernt och dynamiskt samhälle. Den socialdemokratiska kulturpolitiken tar sin utgångspunkt i vår absoluta övertygelse och tilltro till att alla människor har rätt att ta del av kultur och utöva kultur, en kulturell allemansrätt. Det är också därför som vi i vår skuggbudget har byggt vidare på byggstenarna för den kulturella allemansrätten. Detta är ett samhällsansvar som aldrig får överlåtas till marknadskrafter. Om jobben är det som skapar ekonomisk självständighet och tillväxt, och välfärd är det som hjälper oss i livets upp- och nedgångar och gör livsresan möjlig för alla, är kulturen det vi fyller livet med. Den är själva livets innebörd. Ett viktigt mål för oss är därför att kulturen genomsyrar alla politikområden. Ett exempel är när vi socialdemokrater säger att vi måste satsa på bostäder. Vi måste bygga nya bostäder som folk har råd att bo i och satsa på renovering av det äldre bostadsbeståndet. En bra boendemiljö är inte bara stambyten i flerfamiljshus eller snyggt kakel i badrummet, det är också det offentliga rum som omger vår bostad. Hur ser det ut när vi kliver av bussen? Hur ser det ut vid parkeringsplatsen, i garaget eller i trappuppgången? Finns det över huvud taget ett offentligt rum där du inte behöver ha plånboken med dig i ditt närområde? Det är i det perspektivet vi sätter satsningen på resurser till Statens konstråd och en påminnelse om att enprocentsmålet är så viktigt mot att det vi har gemensamt ska vara lika fint och bra som det egna privata rummet. Det är sådant som bidrar till ett samhälle som håller ihop där vi tittar oss omkring och inte ned i plånboken - ett samhälle för alla, inte bara några. Om drygt ett år prognostiserar Arbetsförmedlingen att vi har en kvarts miljon långtidsarbetslösa. Det är den största siffran i arbetsmarknadspolitikens historia. Detta sker med en regering som säger sig sätta jobben i fokus. Här borde och måste kraftfulla resurser sättas in mot de mest utsatta grupperna, de människor som behöver oss bäst i samhället. Det handlar om folkbildningen, och det handlar om kulturen. Sverigedemokraternas resonemang om minskad folkbildning ter sig precis lika verklighetsfrånvänt som regeringens teori om att sänkta skatter och sänkt krogmoms skulle vara lösningen på arbetslöshetens bekymmer. Vi behöver satsningen på folkbildningen och folkhögskoleplatserna. Vi behöver insatser för att samhället ska hålla ihop. Det är också detta som driver oss när vi socialdemokrater lägger pengar till Kulturrådet och Ungdomsstyrelsen för projekt om demokrati, integration och mångfald. I en undersökning från World Value Survey har det visat sig att hela 21 procent av 18-29-åringarna kan tänka sig att byta parti mot en mindre summa pengar. Det är bara 13 procent av de unga som tror att det över huvud taget går att påverka politiska beslut, men det är 40 procent som vill påverka oss politiker och politiska beslut. Vi har så mycket kvar att göra för att nå målet om ett samhälle för alla, men det finns också så många goda exempel på idéer som borde få växa, så många projekt som blir ostartade i brist på medel. Av de pengar som Ungdomsstyrelsen i dag har till förfogande räckte de till att bevilja sju av 48 ansökningar. Kulturrådet fördelade i veckan 5,5 miljoner till internationalisering. Ansökningslistan var betydligt längre. I vårt Kultursverige hade Kulturrådet och Ungdomsstyrelsen tilldelats 40 miljoner till detta viktiga arbete. I vårt Sverige hade Kulturrådet fått ett tydligt uppdrag att i sin anslagsfördelning stötta organisationer, institutioner, fria grupper och andra initiativ som långsiktigt arbetar med att öka mångfalden och därmed stärka demokratin. Ökade klyftor slår hårt mot barn, och barns utsatthet ökar. I vårt Kultursverige hade barnfilmen fått ett välbehövligt tillskott redan 2012. I vårt Kultursverige hade fler barn haft råd att delta i kultur- och musikskolan. Biograferna hade kunnat digitaliseras i raskare takt, och vi hade haft fler bra offentliga rum att mötas i. Konstnärer och kulturutövare hade fått bättre inkomstmöjligheter. Vi kan säkert vara överens om att utan kulturutövare blir det ingen kultur. Kulturministern säger nästan alltid till mig när vi debatterar i kammaren att Berit Högman och Socialdemokraterna aldrig är nöjda. Vi vill alltid ha mer. Det är alldeles rätt, kulturministern. Vi kan aldrig slå oss till ro när vi vet att människor i vårt land behöver mer kultur, mer demokrati, mer jämställdhet och mer rättvisa. Det är därför vi är här - inte för att nöjda slå oss till ro. Vi är här för att förändra och förbättra. I betänkande KrU1 finns ändå tre stora ljuspunkter, nämligen det utskottet har enats om. Samtliga förslag kommer från oppositionspartierna. Det första förslaget är ett ytterligare tillkännagivande till regeringen om att komma till skott med ett hållbart förslag till pensionssystem för scenkonstnärerna. Det återstår att se om de tre ministrarna slutar att spela svartepetter och presenterar en lösning under året som kommer. Inte bara kulturutskottet utan hela Kultursverige förväntar sig det - milt uttryckt. Det andra förslaget gäller ett tillkännagivande i frågan om vad som egentligen har hänt med museibesöken sedan fri entré-reformen upphörde. Det vi gemensamt äger ska vi också gemensamt ha tillgång till. Det är inte vare sig svårare eller enklare än så. Det tredje förslaget innebär att ett enigt utskott avstyrker regeringens förslag om att ta bort 55-procentsregeln, som innebär att public service-företagen ska se till att 55 procent av det som produceras görs utanför Stockholmsområdet. Okej - det är ett trubbigt sätt, men det är det bästa sättet så länge vi inte har hittat något annat. Avslutningsvis, fru talman, ber jag att få yrka bifall till detta förslag och till reservation 3. (Applåder) I detta anförande instämde Kerstin Engle (S).

Fru talman! Jag vill likt Berit Högman uttrycka förnöjsamhet över att kulturutskottet har ett enigt tillkännagivande runt frågan om scenkonstpensionerna. Jag är också nöjd med att hela utskottet ställt sig bakom den av Miljöpartiet väckta frågan om att följa upp och utvärdera beslutet om att ta bort resurserna till fri entré-reformen. Dessutom är det bra att förslaget om att förändra 55-procentsregeln inte fick gehör, då vi tror att det behövs en djupare genomgång för att det ska bli en mer konstruktiv och demokratiskt förankrad förändring. För oss i Miljöpartiet är ett rikt och mångfasetterat kulturliv en av nycklarna till mänsklig livskraft. Kulturen förhöjer människors livskvalitet, den utmanar, utvecklar, skapar mening, bygger broar och ger sammanhang. Frihet är garanti för ett levande kulturliv. Kulturen är en del av välfärden och demokratin. Kulturpolitiken behöver sträva mot en inkludering och garantera tillgänglighet gällande såväl kostnader som tid och rum. Vi tror också att en stor spridning av kulturverksamheten i hela landet måste eftersträvas. I vår gröna kulturbudget har vi redovisat kraftfulla satsningar som vi anser behövs på förbättrade villkor för kulturskapare, ökade regionala resurser och en förstärkt folkbildning. Miljöpartiet är det parti i Sveriges riksdag som i sin budgetmotion lagt mest pengar till kulturen. Vi gröna har valt att satsa på kulturarbetarna och de villkor som råder. I vårt förslag har vi gjort en prioritering som handlar om den stora frågan för kulturutskottet i höst - och många höstar före den - att finna en lösning på scenkonstpensionerna. Vi lägger även in medel i vår budget för 2013. Vi tror att det gynnar alla om konstnärsstipendierna över lag blir skattepliktiga. Vi vill öka anslaget till utställningsersättningar och även öka anslaget till musik-, dans- och teaterallianserna. Dessa utgör en trygghet för många professionella och frilansande kulturskapare. Vi önskar också en utredning runt företags rätt till avdrag för konst och kultur. Slutligen värnar vi rätten till förhandling mellan Författarförbundet och regeringen. När det gäller den stora förändring som äger rum runt det som kallas samverkansmodellen, där flera län är på väg in, har vi också lyssnat in vad som hörs: För att lyckas ge förutsättningar för ett ökat regionalt inflytande och ansvar behövs det medel för att regionerna ska kunna ta ansvar för att ge kulturen möjlighet att utvecklas. Det har vi också pekat på i vår budgetmotion. Utöver vad som har sagts vill jag redogöra för hur vi ser på att ge fler möjligheten att självständigt kliva in i vuxenvärlden och i arbetslivet. Det kräver ett samhälle med många öppna dörrar. Här är folkhögskolorna en viktig del i det svenska utbildningssystemet. Där den ordinarie gymnasieskolan misslyckas lyckas folkhögskolan nå ut och skapa förutsättningar för stora elevgrupper. Sammanlagt läser 12 000 elever in gymnasiekompetens på folkhögskola varje år. Vi vet också via Folkbildningsrådets utvärderingar att de som går vidare från allmän linje på folkhögskola klarar sig bra. Problemet i dag är att det är för få platser till antalet sökande. Därför föreslår vi 3 000 nya studieplatser på allmän linje de kommande åren. När det gäller public service föreslår regeringen att man ska ta 100 miljoner till arkivprojektet. Där delar vi visserligen idén om att tillgängliggöra arkiven, men att styra finansieringen till denna engångssatsning är vi kritiska till, för på samma gång minskar man medlen till public service. En annan stor utmaning som ligger i kulturpolitikens uppdrag är att hitta lösningar för bibliotekens digitala tjänster. Det är ett uppdrag som getts till Kungliga biblioteket, som vi anser behöver en uppräkning av sina medel för bibliotekets samordnande roll. I betänkandet är våra satsningar redovisade i ett särskilt yttrande under utgiftsområde 17. Det finns dessutom ett särskilt yttrande från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet avseende förhandsprövning av nya programtjänster. Vi har under budgetbehandlingens process dessutom sett våra förslag tas till vara på ett sätt som innebär att vi i dag inte har någon enskild reservation att direkt yrka på, vilket är intressant. Men jag har naturligtvis lyft upp detta i det särskilda yttrandet. Det finns en fråga som vi dock kommer att hålla under bevakning och vill se en lösning på, och det är den som handlar om scenkonstpensionerna. I dag har vi framför oss ett tillkännagivande från ett enigt kulturutskott, men även finansutskottet har yttrat sig i enighet. Nu väntar vi på att den önskade lösningen inte skjuts upp, som skett under årtionden hittills. Även om ansvaret kan sägas ha delats av flera regeringar duger inte det svaret nu och i framtiden. Jag ska sluta med ett citat av Nalle Puh: "Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut."

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Vi behandlar i dag betänkandet KrU1 innehållande budgetförslag för utgiftsområde 17. Sverigedemokraterna har presenterat ett offensivt budgetförslag med tydliga prioriteringar. Vi vill anslå drygt 340 miljoner kronor mer än regeringen till kultur- och idrottsområdet. Vi förespråkar därtill ett antal omprioriteringar inom och mellan anslagen. Våra satsningar är i huvudsak koncentrerade till fyra områden. Vi vill förbättra scenarbetarnas villkor och därmed också den konstnärliga kvaliteten vid våra scenkonstinstitutioner. Trots att frågan om scenarbetarnas pensionsvillkor är av mycket stor betydelse, både ur ett arbetsmarknadspolitiskt och ur ett kulturhistoriskt perspektiv, har den behandlats på ett nonchalant och oansvarigt sätt av regeringen. Vi vill att frågan löses snarast möjligt och har därför öronmärkt pengar för detta ändamål redan under 2012. Vi vill också göra betydande satsningar på barnkulturen. Det handlar dels om att vi vill höja anslaget till läsfrämjande insatser för barn och unga, dels framför allt om att utveckla Skapande skola till att även omfatta förskolan. Trots att man i decennier har haft målsättningen att kulturen ska nå alla grupper i samhället kan man av bland annat SOM-institutets undersökningar utläsa att väldigt lite har hänt på området. Kulturen är fortfarande i väldigt stor utsträckning en angelägenhet främst för de högutbildade och de högavlönade. Den allra finaste aspekten av Skapande skola menar vi är det faktum att den ger alla barn, oavsett föräldrarnas utbildning och status, lika möjligheter att komma i kontakt med kulturen. Denna möjlighet tycker vi bör utsträckas till att även omfatta de mindre barnen, och vi anslår medel för att möjliggöra detta. Vi vill se ökade satsningar på kultur och idrott för landets äldre. Vi vet att kulturen och idrotten har en stor potential att förbättra de äldres hälsa och livskvalitet och att satsningar på dessa områden till och med kan medföra en långsiktig samhällsekonomisk vinst. Att regeringen sakta men säkert har börjat inse detta är väldigt glädjande, men vi menar att satsningarna på kultur och idrott för äldre bör permanentas och tillföras mer resurser. Jag beklagar att vi är ensamma bland oppositionspartierna om att prioritera detta område i vårt budgetalternativ. Sist men inte minst förordar vi en kraftig förstärkning av de verksamheter som syftar till att bevara och levandegöra det svenska och samiska kulturarvet. Till det svenska kulturarvet räknar vi här också de finlandssvenska och de estlandssvenska minoriteternas kulturarv. Kulturarvet skiljer sig på ett avgörande sätt från samtidskulturen genom det faktum att de som en gång har skapat och burit de olika kulturyttringarna i de flesta fall är döda. Till skillnad från samtidskulturen kan äldre kulturyttringar alltså inte skyddas, spridas och levandegöras av sina skapare. Det gör enligt vår mening att samhällets ansvar för denna del av kulturen är särskilt tung. Sedan 2005 har kulturarvets andel av kulturbudgeten dock gradvis minskat i förhållande till andra verksamheter. Det tycker vi är beklagligt. I sin bok Requiem for a Nun skrev den amerikanske poeten William Faulkner: Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet. Det ligger ett stort mått av sanning i de orden. Kulturarvet kan lära oss mycket om oss själva, både som individer och som samhälle, om nutiden såväl som dåtiden. Det är en viktig anledning till att stärka anslagen till kulturarvet. Andra viktiga anledningar som jag tidigare har nämnt är den nya tidens utmaningar i form av kulturarvsbrottslighet, miljöförstöring och den nya tekniken. Att skapa tillgänglighet och användbarhet såväl fysiskt som digitalt är en stor utmaning. Ur ett ekonomiskt perspektiv är ett starkt och levande kulturarv en stor tillgång för bland annat besöksnäringen. Satsningar på kulturarvet kommer också en stor andel av befolkningen till del, då det även bland medborgare med relativt låg inkomst och låg utbildningsnivå finns ett förhållandevis stort intresse för att exempelvis besöka museer och historiska platser och byggnader. Den i särklass viktigaste anledningen till att satsa på ett starkt och levande kulturarv är dock - som jag tidigare har tagit upp vid flera tillfällen här i talarstolen - den betydelse detta kan ha för återskapandet av den gemensamma identiteten och samhörighetskänslan i vårt samhälle. Den historiska erfarenheten visar att den gemensamma identiteten och det starka sociala kapital som följer med denna är en helt central byggsten i formandet av ett välmående, harmoniskt och demokratiskt samhälle. Mot bakgrund av detta är det beklämmande att se hur Socialdemokraterna i sitt budgetförslag utser ett ytterligare förstärkande av den mångkulturella splittringspolitiken till ett av sina mest prioriterade områden. Jag menar att det är en extrem politik. Den är extrem i förhållande till vår omvärld, extrem i förhållande till vad en majoritet av befolkningen anser i dessa frågor och extrem i förhållande till vår historia. I princip alla kulturer i världen, inklusive den svenska, har under historiens lopp påverkats och influerats av andra, i första hand av närliggande kulturer. I vissa fall har man tagit till sig en utländsk kulturimpuls i oförändrad form och gjort den till sin egen. I andra fall har man förändrat och anpassat den efter de rådande traditionerna i landet. Så kommer det att se ut även i framtiden. Det är inget konstigt eller fel med detta, så länge det sker naturligt och frivilligt på initiativ av befolkningen själv. Detta historiska, frivilliga kulturutbyte kan dock inte jämföras med den statliga mångkulturalism som samtliga riksdagspartier med undantag för mitt eget förespråkar. Vi menar att det finns en avgörande skillnad mellan att vissa svenskar till exempel frivilligt väljer att lära sig att dansa amerikansk squaredans och att staten i strid med folkviljan tar hit 200 000 amerikanska boskapsfösare och ger dem bidrag för att dansa squaredans och sedan slå fast att detta nu är en del av den svenska kulturen. Det faktum att de nationella kulturerna historiskt sett har påverkats av varandra gör dem inte mindre unika eller mindre skyddsvärda. Under det gånga årets kulturdebatt här i kammaren har jag fått höra alltifrån att det enda riktigt svenska är barbariet till att det inte går att säga vad som är den svenska kulturen, eftersom riset i vår julgröt kommer från Asien och kristendomen kommer från Mellanöstern. Jag menar att den utgångspunkten är lika felaktig som att hävda att en individ som i vissa avseenden härmar eller låter sig påverkas av andra människor inte har någon egen personlighet. Det är lika fel som att säga att det egentligen inte finns något svenskt språk och att detta inte bör ha någon särställning i Sverige eftersom vi har tagit in en stor mängd utländska lånord. Den japanska teceremonin är inte mindre japanskt för att japanerna lärde sig att dricka te av kineserna. Det faktum att samerna under medeltiden lät sig påverkas av svenska begravningsceremonier och tog till sig kristendomen utgör ingen anledning att ifrågasätta förekomsten av en samisk kultur. Det faktum att polskan sannolikt kom från Polen för 500 år sedan, att midsommarstången eventuellt har sitt ursprung i Tyskland eller att ursprunget till luciafirandet till viss del kan spåras till Italien och katolicismen utgör inget skäl för att ifrågasätta existensen av en svensk kultur. Avslutningsvis skulle jag vilja säga några ord om Kulturarvslyftet och de tillkännagivanden till regeringen som finns i betänkandet. Att det sker en större satsning på kulturarvsområdet, att konsekvenserna av slopandet av fri entré-reformen nu ska utredas närmare och att ett enigt utskott nu ger regeringen bakläxa angående 55-procentsregeln och scenkonstpensionerna är naturligtvis mycket glädjande, samtidigt som det visar att Sverigedemokraterna påverkar kulturpolitiken. Det är dock ingen oblandad glädje. Jag menar att den process som har lett fram till de här besluten lämnar en hel del övrigt att önska och att det blixtbelyser brister hos regeringen som jag i förlängningen inte tror är bra för vare sig kulturen eller Sverige. Vi har för tillfället en minoritetsregering som vägrar acceptera att man befinner sig i minoritet. I stället för att samtala med oppositionen - och försöka hitta genomtänkta samförståndslösningar kring de få idéer som man har - ångar man på och hoppas på det bästa, ända tills man med förvånad min kör in i väggen. Man driver sina förslag fram tills det att man vid de preliminära justeringarna i utskotten upptäcker att man har en majoritet emot sig, och då byter man helt sonika ståndpunkt - inte på grund av övertygelse utan på grund av att man vill undvika medialt uppmärksammade nederlag i kammaren. Det är inte en ansvarstagande regeringspolitik. Det är en blunda-och-hoppas-strategi som resulterar i en illa genomtänkt brasklappspolitik. Faktum är att såväl på det tidigare tillkännagivandet angående Access och ökat stöd till länsmuseerna och kulturarvet som på de nu föreliggande tillkännagivandena borde den borgerliga majoriteten i ärlighetens namn ha stämplat texten: Härtill är jag nödd och tvungen. Konsekvenserna av detta agerande ser vi nu i fråga om Kulturarvslyftet, som är en häpnadsväckande illa beredd reform. Man tillvaratar inte befintlig kompetens i tillräckligt hög utsträckning. Det saknas kulturpolitiska mål. Stora summor pengar riskerar att frysa inne på grund av bristande kommunikation och förankring. När utskottet nyligen besökte Riksantikvarieämbetet och bad dem beskriva den bild som de hade fått av Kulturarvslyftet så här långt blev svaret: Det här är i första hand en arbetsmarknadsåtgärd, men kulturen ska ju med också. Anslaget är väldigt brett, men någon typ av begränsning eller koppling till kulturarvet måste ju finnas. Det svaret tyckte jag var ganska talande. Men det duger inte. Jag hoppas att regeringen är beredd att ompröva sin hittillsvarande hållning. Sverigedemokraterna är i alla fall beredda att delta i en konstruktiv dialog som kan leda fram till bättre beslut för kulturen och Sverige. I detta anförande instämde Per Ramhorn (SD).

Fru talman! Mattias Karlsson talar sig varm för kulturarvet. Häromdagen besökte jag fängelsemuseet i Gävle. Det är ett jättefint museum som visar ett stycke mörk fängelsehistoria från 1700-talet och framåt. Jag tänkte på Sverigedemokraternas politik många gånger när jag gick där i fängelsehålorna. Det som är historia för oss är nutid för många människor i dag: att inte få tänka fritt, att inte få tala fritt. Fängslad blev man om man inte kunde tala om var man var skriven, var man arbetade eller var man kom ifrån. Fängslad blev man om man inte var tillräckligt troende eller hade fel tro. Vetemjölsjesus var en av dem, och han var den första som emigrerade till USA. Han gjorde det för att han inte fick utöva sin tro i Hälsingland. Det är denna svenska historia som Sverigedemokraterna värnar om i syfte att den ska upprepas. Hur tror du att Vetemjölsjesus upplevde den gemensamma värdegrunden i landet Sverige? Hur tror du att alla de som fick utstå skampålen, rappslagen eller skammen i kyrkan fem söndagar i rad uppfattade den gemensamma värdegrunden? I Sverigedemokraternas Sverige är avsikten att skapa samma hårda, omänskliga samhälle, utan mångfald, utan fria ord och utan tankar. Jag måste fråga Mattias Karlsson: Vad är Sverigedemokraternas svar på skampålen, rappslagen och skammen i kyrkan fem söndagar i rad?

Fru talman! Självklart ska man lyfta fram även mer tragiska och mörka delar av vår historia. Det kan man lära sig mycket av. Socialdemokraterna hade kanske kunnat lära sig en hel del av vad det innebar att inte få uttrycka sin åsikt fritt, att inte få säga sin mening. Då kanske man inte under flera decennier hade givit ekonomiskt stöd till kommunistiska diktaturer runt om i världen. Man hade kanske inte försökt hindra mitt ungdomsförbund att besöka skolor och tala med eleverna. Man hade kanske inte försökt förhindra mitt parti att hyra lokaler och hålla möten. Jag tror att det hade varit nyttigt. Jag hoppas att Berit Högman under sitt besök i fängelsehålorna tänkte även på sin egen politik och inte bara på min.

Fru talman! Mattias Karlsson och Sverigedemokraterna får över huvud taget inte ihop sina resonemang. Vi kan läsa vidare här. Det står nämligen exempelvis ungefär så här: Den moderna tekniken medför att det inte längre behövs stöd till kulturtidskrifter. Då blir frågan: Gör teknikutveckling att journalister och författare inte längre behöver ha betalt för sitt arbete? Är teknikutveckling i sig en lösning när det gäller mångfald, fria ord och fria tankar? Att det har skett oförrätter i historien försvarar dem inte. Problemet är att ni vill upprepa dem. Vi försöker att göra någonting åt dem genom insatser för mångfald, för den fria tanken, för det fria ordet och för rätten att vara en fri människa. Ert resonemang leder också till att vi inte behöver något filmavtal och att vi inte behöver något presstöd. Är det Sverigedemokraternas politik?

Fru talman! Vi bygger i hög utsträckning vår politik på de principer som var rådande under den tidiga folkhemseran i Sverige. Den perioden kallar nu Berit Högman för en kall och hård period utan mångfald. När det gäller stödet till kulturtidskrifter ska kulturtidskrifter naturligtvis också kunna få stöd, men vi tycker att man kan söka stöd på samma villkor som andra tidskrifter. Vi har svårt att se varför man ska peka ut just kulturtidskrifter som särskilt värdefulla och mer värdefulla än tidskrifter som handlar om demokrati, barns rättigheter, miljöfrågor eller någonting annat. Om man kan uppnå den utgivningstakt som krävs och det intresse som krävs från allmänheten bör man kunna söka bidrag som alla andra. Det handlar också om prioriteringar. Vi föredrar att prioritera en utveckling av barnkulturen. Vi föredrar att prioritera att utveckla kultur och idrott för de äldre och att föra en politik som slår vakt om kulturarvet och som slår vakt om gemenskapen i samhället, så att vi kan göra upp med den kalla mångkulturella splittringspolitik som Berit Högman står för. Det prioriterar vi framför att ge statliga subventioner till väldigt smala kulturyttringar som bara når toppskiktet av kultureliten.

Fru talman! Sverigedemokraternas viktigaste fråga är invandringen. Den ska begränsas, och de som kommer till Sverige måste anpassas till det svenska samhället. Språkkravet är tydligt. Man måste anpassa sig till den svenska kulturen och det svenska samhället. Vad innebär det? Ingen vet riktigt svaret. Jag tror inte ens att ni själva har det riktigt klart för er. Jag vill påstå att den tolkning som görs av partiet av vad som är svensk kultur och vad som har skapat våra gemensamma värden är förvirrande och svår att förstå. Kärnan i kulturen, folkkulturen, är att den har utvecklats utan statlig styrning. Nu vill det konservativa partiet styra den här kulturen. Kulturen skapas genom människor. Människor får influenser och påverkas av sina upplevelser. När Anders Zorn gjorde resor i Afrika, Asien och Amerika upplevde han säkert mycket av det som finns i hans verk. Alla färger och mönster som finns i dem, som är starkt förknippade med Dalarna, har kanske rent av delar av sitt ursprung i helt andra områden på jorden. Det som vi gärna vill kalla inhemskt är i stort sett alltid präglat och påverkat utifrån. Det är genom öppna dörrar vi lär och genom stängda dörrar vi stannar av. Det är genom att stänga ute andra som vi splittrar och genom att sortera människor som vi skapar oro. Det här uppfattar jag att ni gör. Vad säger Mattias om den splittringspolitiken?

Fru talman! Det är inte Sverigedemokraterna som står för en splittringspolitik. Det tycker jag är ganska uppenbart. Det räcker egentligen med att titta på hur det svenska samhället såg ut för 50 år sedan och på hur det ser ut i dag och sedan fråga sig: Är det mer eller mindre splittrat nu? Segregationen växer från år till år. Vi har språkproblem. Vi har människor som har bott i landet i 20 år som behöver tolk i kontakter med myndigheterna. Vi har barn som inte lär sig läsa och som inte får någon förutsättning att komma in i samhället. Detta vill Tina Ehn lösa genom att ha mer mångkultur och mer invandring och genom att skapa ett system som gör att man i princip inte någon gång under sin uppväxt behöver tala svenska i det svenska samhället. Intentionerna är förmodligen goda, men jag tycker ändå att man efter 20 års totalt misslyckad politik borde stanna upp och fråga sig om det inte är ett systemfel. Man kanske hade fel. Man skulle kanske anta en lite mer ödmjuk hållning till de här frågorna. Gång på gång har ju era lösningar visat sig vara katastrofalt misslyckade. Detta har man nu insett i stora delar av Europa. I land efter land omprövar man den mångkulturella politiken. Men Miljöpartiet och de andra partierna i Sveriges riksdag är lika övertygade om att de fortfarande har rätt och att alla andra har fel som Kim Jong Il i Nordkorea är.

Fru talman! Demokrati stavas mångfald, Mattias Karlsson. Det handlar om yttrandefrihet, om att sprida makt, om att spegla alla åsikter, om att låta många kulturer få berika samhället och om att inte diskriminera någon på grund av kön, hudfärg, nationalitet, sexuell läggning, funktionshinder eller social bakgrund. I er budgetmotion kan man läsa ganska intressanta saker om vad ni vill dra in på och den politik som ni vill driva. Det handlar om att minska alla bidrag till allmän kulturverksamhet och allting som har med internationellt kulturutbyte att göra. Bidrag till mångkultur och samkultur ska minskas. Den mångkulturella inriktningen ska avvecklas. Världskulturmuseet i Göteborg ska vi helst inte ha, eller världskulturmuseerna. Moderna museet är inte intressant. Sedan har ni ett förslag om att folkhögskolornas anslag ska minskas med 50 miljoner. Jag kan läsa anledningen till det på s. 69 i vårt budgetbetänkande. Där står det att ni framhåller att folkbildningen på flera sätt fyller en viktig funktion i det svenska samhällslivet men är skeptiska till de inslag av mångkulturalism, politisk extremism och ensidig politisk påverkan som ni anser ryms inom verksamheten i dag. Då frågar jag mig: Var kommer det ifrån?

Fru talman! Om Tina Ehn har lyckats med att inte se de inslag av extremism som finns i folkbildningen i dag beror det förmodligen på att hon inte har tittat. Jag vill hävda att folkbildningen i hög utsträckning finansierar den svenska vänsterextrema rörelsen. Det finns otaliga exempel på detta. Syndikalistisk ungdom, Revolutionär Kommunistisk Ungdom med flera tar årligen emot stora summor pengar och använder sig av folkbildningens lokaler, kursverksamhet och annat för att bygga upp sin verksamhet och sin struktur. Det menar jag är helt orimligt. Vi kan inte ha statsfinansierad terrorism i Sverige. Tina Ehn säger att hon är emot diskriminering och säger att det är fel att diskriminera på basis av nationell eller etnisk härkomst. Jag undrar då: Hur kan det komma sig att Tina Ehn inte har invänt mot till exempel bidraget till etniska organisationer, där kravet för att få ett bidrag är att en majoritet av medlemmarna inte är födda i Sverige? Är det en rimlig princip att vi ska ha statliga bidrag som bara kan ges till personer som inte är svenskar? Är inte det diskriminering? Varför har Tina Ehn inte invänt mot lagen om hets mot folkgrupp, som omfattar alla folkgrupper i Sverige utom svenskarna? Den lagen är inte till för att skydda etniska svenskar. Varför invänder inte Tina Ehn mot det om hon är emot diskriminering?

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till våra reservationer nr 2 och 3. Baudelaire, den franska symbolistiska häxmästaren, lär vid ett tillfälle ha yttrat: Utan bröd kan man leva i tre dagar, utan poesi aldrig. Jag tror att Baudelaire har fel. Likafullt vill jag hävda att konsten är kulturens kärna. Konsten är ett speciellt uttryck för mänskligt liv samtidigt som kulturen i vidare bemärkelse berättar något om ett samhälles demokratiska nivå. De konstnärliga uttrycken skiftar från barnets spontana lekfullhet till en konstnärs mödosamma arbete för att gestalta sin vision av verkligheten. Men både barnet och den yrkesverksamma konstnären kommunicerar med sin omgivning och verkligheten runt om. Det som förr kallades de sköna konsterna - bildkonsten, litteraturen, musiken, teatern och dansen - utvecklas hela tiden och går över i nya uttrycksformer, ny konst i form av foto, databaserad kommunikation och experimentella uttryck. Allt detta behövs. Allt detta är ett svar på alla de frågor vi människor ställer till verkligheten. Konstens uppgift är mångahanda: att levandegöra, gestalta, ge ord och form åt och att väcka debatt och därmed bidra till samhällsutvecklingen. Konstens uppgift är också att stärka den demokratiska mångfalden och uttrycka en inkluderande världsbild och samhällssyn. Konsten har både ett eget värde och är en samhällelig nödvändighet så länge vi gör anspråk på att tillhöra en civiliserad nation. Ett lands kulturpolitik speglar också den politiska maktens syn på människan. Vänsterpartiets kulturpolitik vill främja och skapa förutsättningar både för den lekande människan och för yrkesverksamma konstnärer. Kulturen är med andra ord en hörnpelare i det demokratiska samhällsbygget men har även som uppgift att undersöka vad det egentligen innebär att vara människa. Kulturen ska enligt min uppfattning försvara varje människas lika värde och olika gruppers rätt till egna val av sina liv, religioner och traditioner. Vänsterpartiet vill öka kulturens svängrum i samhället och ge konsten en mycket viktigare roll än den nu har. Fru talman! Kulturen kan överbrygga gränser och avstånd mellan olika kulturer, folk och nationer liksom den också kan förstärka klyftor och konflikter mellan människor. Med en demokratiskt fungerande nål i kompasshuset vill vi orientera oss mot ett mer jämlikt, rättvist och humanistiskt samhälle. Vänsterpartiet vill satsa ekonomiska resurser på kulturen och har budgeterat 700 miljoner mer än regeringen för 2012, en summa som sedan ska fyllas på till 1 miljard om två år. Vi ser kulturen som en framtidsinvestering med vittförgrenade effekter på det samhälle som vi lever i och delar. Kulturen är också en spegel av den tid, den värld och det samhälle vi lever i. Konsten kan vara ett verktyg för att utveckla och förändra livsvillkoren. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti som kämpar för att jämställdheten ska slå igenom också på kulturens område. Vänsterpartiet pläderar allas rätt till kultur och eget skapande, och det måste även gälla alla de barn och ungdomar som växer upp i sämre lottade miljöer. Vi har tidigare fört fram Unga Klara som ett lysande exempel på den ungdomliga teaterns kreativitet och utvecklingsmöjligheter, och vi vill fortfarande ge Unga Klara ett nationellt uppdrag. Forskning om barnkulturen behövs liksom givetvis bra lokaler för barnen att vistas och virvla i. Kulturskolorna måste tillföras resurser så att alla barn där kan få sitt lystmäte och uttrycksbehov stillat. Fritidsgårdarna får inte bli den där lilla posten man spar in när budgeten ska gå ihop. Än en gång: De unga är en framtidsinvestering. Eftersom medierna utvecklas i en rasande fart vill vi också föra fram tanken på ett populärkulturcentrum där även dataspel, filmer, serier och musik kan tas på allvar. Vi anser att de vanliga biblioteken som är under stark press fortfarande utgör viktiga och bevarandevärda oaser i samhället. De kommersiella krafterna vill låta lönsamhetsevangeliet ersätta både bibliotekens oberoende ställning i samhället och det gamla goda folkbildningsidealet som biblioteken fortfarande står för. I detta sammanhang, när jag är inne på folkbildningens betydelse för enskilda människor och samhället i stort, vill jag även ge uttryck för satsningen på studieförbund och folkhögskolor som tidigare har nämnts. Men som sagt, när det gäller biblioteken säger vi ja till samarbete mellan olika bibliotek. Vi säger ja till läsfrämjande åtgärder, och vi säger ja till att biblioteken är ett kommunalt, offentligt ansvar. Vi menar också att det är otroligt viktigt att skolbiblioteken både ska ha bra bokbestånd och en välutbildad personal som kan hjälpa till när man letar sig fram i bildningens djungel. Vi har även fört fram idéer om digitala bibliotek. Filmen är ett underbart och demokratiskt medium som man kan få del av över hela landet. Det är väl ingen som har undgått att ropen skalla efter ett nytt filmavtal. Vänsterpartiet har varit drivande när det gäller digitaliseringsstödet som regeringen också har genomfört eller är på väg att genomföra i en raskare takt än vad som kanske var tänkt från början. Vi vill främja kvalitetsfilm och skapande av ny film för barn och ungdom men också att ungdomar ska få möjlighet att själva prova på sina resurser när det gäller att använda filmen som ett konstnärligt medium. Så har vi återigen det här med Baudelaire, poesin och brödet. Jag tror att Baudelaire hade rätt i att utan poesi kan man inte leva en enda dag. Men jag tror också att utan bröd kan heller inga konstnärer och kulturarbetare överleva så värst länge. Fru talman! Dario Fo, den italienske teatermannen, har formulerat den konstlade motsättningen mellan amatörkultur och professionell kultur på ett väldigt bra sätt. När han fick frågan svarade han: Jag är amatör i den meningen att jag älskar min konst, professionell genom lyckan att kunna leva av den. Vänsterpartiet vill också värna om ett tillgängligt kulturarv och fritt inträde till statliga och regionala museer. Vi vill att det här samhället ska ha råd att bjuda på kultur som skapar förutsättningar också för en höjd anp - andlig nationalprodukt.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i 2011/12:KrU1 som ligger till grund för dagens debatt om kulturpolitiken för kommande år. Jag vill börja med begreppet "kultur" som vi alla vet kommer från latinet och som i en av sina betydelser står för att förbereda och plöja åkerjorden för det som ska växa där. Jag tycker att det är en utmärkt förklaring till vad kulturpolitiken ska vara. När vi talar om kultur i dag har vi en fantastisk bredd av saker som vi människor skapar tillsammans eller på egen hand. Kulturpolitikens roll blir då att skapa en så god grogrund som möjligt för att både det breda och det smala som sker i hem, i studieförbund och på andra arenor helt enkelt blir så brett som möjligt. Om man återkopplar till jorden och åkerbruket innebär det att vissa kulturyttringar bara behöver en plats på åkerplätten för att gro och bli bra, medan andra plantor behöver stora insatser och mycket omsorg för att de ska kunna växa. Oavsett det ena eller det andra måste fokus ligga på att möjliggöra för människor att både ta del av kulturen som andra skapar och kunna skapa kultur själva. När det gäller den här delen är det inte bara viktigt vad som växer på marken och på åkern utan det är också viktigt vad som finns i ladorna. De måste finnas mycket i ladorna. I en tid som vi nu lever i då vi omgärdas av länder som måste skära ned på kulturanslagen, där finanskrisen slår rakt in på välfärden, är det skönt att leva i ett land som Sverige där vi har en stark ekonomi, där vi kan fortsätta att satsa och genomföra de flesta av de satsningar vi vill. Fru talman! För kulturens del innebär det inför 2012 att vi kan öka budgeten - för femte året i rad. Det finns 12,3 miljarder avsatta för anslag till kultur och idrott. Det är 100 miljoner kronor mer än i förra årets budget. Det är jätteskönt att kunna konstatera detta. Det har ju hänt en del sedan förra årets budgetdebatt också. Berit Högman, Socialdemokraternas ledare och ordförande i kulturutskottet, och hennes partikamrater har fått en ny partiledare som tidigt gick ut starkt och sade att nu ska kulturen få en helt annan plats i samhället än tidigare. Vi var många som såg fram emot kulturens högre position inom politiken. Men någon påtaglig kulturrevolution från Socialdemokraternas sida har vi ännu inte sett mycket av. Visserligen har Socialdemokraterna jämfört med förra årets budgetmotion ökat på summan som partiet vill avsätta för kulturområdet, men alla som har läst betänkandet kan ju se att reservationerna inte är särskilt många från vare sig Socialdemokraterna, Vänstern eller Miljöpartiet. Ett enigt utskott gäller faktiskt i 3 av de 25 punkter som betänkandet består av. Av oppositionens alternativ till regeringens progressiva politik finns inte särskilt mycket. När vi tittar på de reservationer som finns ser vi framför allt en favorit i repris. Det är frågan om fri entré på statliga museer. Jag måste upprepa mig, precis som förra året, och säga: Är det inte bättre att museerna själva får bestämma om de ska ha fri entré eller inte, att ge bästa service till de besökare som kommer dit i stället för pålagor, att tvingas till detta och dra ned på annat i stället. Vi ser också kvantitet och inte kvalitet. Det är stimulansbidrag till kommuner som sänker avgifterna inom musikskolan. Vad är det för kvalitetshöjning? Det är bara kvantitet, tyvärr. Förutom de här skillnaderna är inte alternativet i någon storleksordning. Däremot ser vi detta hos Sverigedemokraterna. Det är lite svårt för mig att avgöra om jag ska skratta eller gråta när jag går igenom deras förslag. Inte nog med att man, med en i verkligheten omöjlig kirurgisk precision, vill skära bort alla delar som ens andas ett ursprung söder om Skåne, viktiga delar av den moderna kulturen får också sin del av kniven. Man skulle nästan kunna tro att den sverigedemokratiska definitionen av svensk kultur enbart omfattar hemslöjd med ett bästföredatum kring 1920. Att kulturhistoria är viktigt, fru talman, kan jag skriva under på, men att anlägga ett så smalt perspektiv på så stora delar av utskottets område visar på en brist på förståelse för kulturen som ständigt föränderlig. Sverigedemokraternas ensidiga fäbodsnostalgi kommer inte som en överraskning, men bristen på insikt i hur den svenska kulturen historiskt har formats av möten med det främmande är minst sagt slående. Fru talman! När jag lyssnade på Mattias Karlsson kunde jag inte låta bli att tänka på en kvinna som jag nyligen mötte. Hon heter Dorkhany Gheljai. Hon driver ett UF-företag där hon säljer saffran. Hon har själv rötter i Afghanistan och hennes affärsidé är att sälja saffran - saffran, denna kulturgröda, Mattias Karlsson, som är grundpelaren i vårt svenska julfirande och färgar våra lussebullar guldgula. De krokusar som ger saffran dess färg odlas ekologiskt av bönder i Afghanistan som på så sätt får ett alternativ till att odla opium, som tar livet av svenska ungdomar varje år. Det här skulle knappast vara möjligt i ett sverigedemokratiskt land. Personligen föredrar jag Dorkhanys utvecklingsekologi framför Sverigedemokraternas isolationistiska fäbodsnostalgi. (Applåder)

Fru talman! Det är jätteroligt att det står en moderat i talarstolen och längtar efter socialdemokratisk kulturpolitik. Mer sådant, säger jag. Vi gick ju till val på 1 miljard mer till kulturen under mandatperioden. Det är den miljarden vi jobbar med. Om riksdagen hade tillåtit oss att reservera oss för våra 310 miljoner hade vi gjort det. Nu är de redovisade i ett särskilt yttrande. Att mäta politisk vilja i antal reservationer på en budget låter sig inte göras i Sveriges riksdag, vilket Cecilia säkert känner till. Däremot blev jag väldigt fundersam inför ditt kvalitetsresonemang, nämligen att det med automatik blir dålig kvalitet på det som når fler och att det som når få är bra kvalitet. Om det är ett moderat synsätt förstår jag mycket mer av er politik, att inte satsa på bredden utan att satsa på fåtalet, att inte ha ambitionen om kultur på arbetsplatserna och så vidare utan kultur till ett fåtal. Då hänger det resonemanget mycket mer ihop. Det tackar jag så mycket för. Då kan min fråga i stället bli: Av alla de förslag som vi socialdemokrater har lagt fram - eftersom Cecilia längtade efter dem - vilket hade Cecilia Magnusson önskat att hon hade gått med på?

Fru talman! Nu förstod inte jag riktigt frågan så att jag kan ge ett bra svar. Jag hoppas att Berit upprepar den i sitt andra inlägg. Då ska jag gärna svara på den. Jag är väldigt orolig, bland annat för att alternativen till vår politik saknas i så stor grad, de nya idéerna. Vad vill ni göra på kulturområdet? Ni tackar ju och tar emot när vi bygger ut Skapande skola, när vi inför Skapande äldreomsorg, Kultur och näringsliv och alla de delarna. Var är era förslag någonstans, den nya kulturpolitiken? Var är kvaliteten? Att kräva fri entré är ju att lägga på museerna pålagor, krav uppifrån. Alliansregeringen har sagt till de statliga museerna: Varsågoda, här har ni pengar så att ni kan klara verksamheten! Ni får avgöra om ni kan ha fri entré eller inte. Men tänk på kvaliteten! Den andra delen handlar om att lägga pengar på kommunala musikskolor som sänker avgiften. Det kan man göra, men det är inte kvalitetsmärkning. Vi vet att köerna till de kommunala musikskolorna i dag är jättelånga. Jag har många goda idéer om vad jag vill göra med den kommunala musikskolan i min hemstad Göteborg. Men dem lägger jag inte på riksdagens bord. Dem framför jag till mina partikamrater i Göteborg. Nu ser jag fram emot att Berit Högman förtydligar sin fråga så att jag kan svara på den i nästa replik.

Fru talman! Vi har lagt fram en rad förslag som framför allt stärker samtidskulturen. Satsningen på konstnärerna och satsningen på mångfald, demokrati och internationalisering till Ungdomsstyrelsen och Kulturrådet är två stora exempel. Vi vill digitalisera biograferna i snabbare takt. När det gäller barnfilm kan jag instämma i det som Bengt Berg sade om att huvudsaken är att vi får ett filmavtal men gärna också pengar till barnfilmen. Det är några exempel på de ekonomiska satsningar som vi har gjort på samtidskulturen. Om Cecilia Magnusson längtar efter socialdemokratisk politik är det bara att hänga på. Vi har fortfarande chansen. Det är inte votering förrän kl. 16. Min fråga är: Blir Nationalmuseums utställning med de ryska konstnärerna sämre av att fler får möjlighet att se den? Är Arbetets museums utställning sämre för att man har fri entré? Jag vet att den utställning som Arbetets museum nu har, som handlar om arbetsmiljö och som syftar till att få i gång dialogen på små och medelstora arbetsplatser och företag om hur man aktivt jobbar med en bättre arbetsmiljö, inte minst den psykosomatiska arbetsmiljön, har gjort stor succé. Men med Cecilia Magnussons ögonmått är det en sämre verksamhet därför att det är fri entré på Arbetets museum. Är detta ett synsätt som framgent ska prägla moderat kulturpolitik?

Fru talman! Nej, Berit Högman, vi har helt klart olika synsätt. Jag tror nämligen att när Nationalmuseum tog ställning och bestämde sig för att ha kvar entréavgifterna gjorde man det för att få bästa möjliga kvalitet på de utställningar som man erbjuder människor. Skillnaden mellan er socialdemokrater, Berit Högman, och oss moderater är att vi tilltror museiledningarna att avgöra detta. Vi sitter inte här som riksdagspolitiker och tar beslut om vad som är bäst för museiledningarna, utan vi säger till dem: Vi ger er resurser, och ni får avgöra detta. Var så goda! Till sist önskar jag att vi under det kommande året kommer att ha fler diskussioner om ett nyskapande av kulturpolitiken. Vi har verkligen saknat det. Jag hoppas att vi till nästa debatt har en flora av förslag som vi kan diskutera. Vi ser fram emot det från moderat sida och från Alliansens sida.

Fru talman! Jag har också lite svårt att se konsekvensen i Cecilia Magnussons resonemang om kvalitet och kvantitet. Som jag ser det handlar det om skattebetalarnas pengar och statens insatser och om att ta fram, skapa och upprätthålla mycket bra utställningar, lokaler och så vidare. Samtidigt är de personer som kommer och besöker Nationalmuseum och vad det kan vara skattebetalare och kanske till och med kan ha rätt att ta del av allt detta värdefulla. Om man vill försöka åstadkomma en rättvis kulturpolitik är det väl inte så orimligt att tänka sig att en familj med dålig ekonomi kanske måste avstå från ett besök på museet till förmån för någonting annat? Vi har försökt att vidga denna reform till att omfatta hela landet, även länsmuseer. Det som är viktigt för oss är att kulturen ska vara tillgänglig för alla så att vi får ett lyckligare, gladare och kunnigare folk om man besöker museerna mer. Finns det någon undersökning som du bygger ditt resonemang på, Cecilia Magnusson, alltså att om många människor ser en utställning är det per definition en dålig utställning?

Fru talman! Ja, Bengt Berg, jag kan se många fördelar med den nu rådande ordningen som innebär att regeringen och majoriteten anser att det är upp till museerna själva att avgöra om de ska avstå inkomsterna från entréavgifterna eller inte. På den tiden som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet bestämde och krävde att de statliga museerna skulle ha fri entré blev underhållet lidande, och det blev svårt med städningen. Ja, det blev helt enkelt inte bättre. Dessutom fick man ta ut avgift för vissa utställningar. Detta att museerna var tillgängliga för alla stämde inte då heller. Nu har vi gett museerna i uppdrag att själva avgöra om de vill ha fri entré eller om de behöver de inkomster som de kan få. Bengt Berg, strax efter att vi hade slopat fri entré satte Armémuseum upp en utställning om spioner. Armémuseum har aldrig haft så mycket folk på en utställning, och alla betalade entréavgift för att det var en så jättebra utställning. Med kvalitet kommer människor vallfärdande till museerna.

Fru talman! Det är lysande om bra utställningar kan få detta klassamhälle att vara lite mer orättvist. Speciellt spionutställningen torde i så fall vara av godo. Jag tänker fortfarande på till exempel barnfamiljer som ska ta del av kulturlivet. Ett fantastiskt nyrenoverat bygge är Palatset här i närheten där det verkligen bjuds på bra och kvalitativ kultur. Där förekommer också olika allmänna finansieringar. Men det kostar ändå 120 kronor i entréavgift. Om man då har tre eller fyra barn blir det en ganska hög avgift, speciellt om man bor i förorten och ska åka in till stan. Vilka är dina och Moderaternas visioner av hur fattiga barn ska kunna ta del av all den kultur som alla andra barn i Sverige kan ta del av? Har du någon liten spionutställning för de små?

Fru talman! Bengt Berg, du glömmer en mycket viktig sak. Alla barn upp till 18 år har fri entré på alla statliga museer och på de allra flesta kommunala museer. Det är därför inget problem. Alla barn kan därför ta del av den konst och de utställningar som finns. Självklart misstror jag inte Bengt Bergs intentioner. Men misstro inte våra intentioner. Vi vill skapa så goda förutsättningar för åkerjorden så att både plantor som inte behöver så mycket omsorg och plantor som behöver mycket omsorg ska kunna trivas och växa. Det är Alliansens ambitioner. Jag hoppas att du inte misstror oss i fråga om vad vi vill. Men glöm inte, Bengt Berg, till nästa debatt att alla upp till 18 har fri entré på statliga museer.

Fru talman! Cecilia Magnussons anförande var på flera sätt typiskt för de nya moderaterna. Det var typiskt därför att hon ägnade sig åt att problematisera och förklena det svenska kulturarvet och uttrycka sig i termer av fäbodsromantik och annat när det handlar om den politik som vill slå vakt om vårt gemensamma arv. Det var typiskt därför att det var motsägelsefullt. Å ena sidan säger man att man tilltror museiledningarna att själva bestämma vad som är bäst, vad man vill ta till sig och så vidare. Å andra sidan kritiserar man oss för att vi vill tilltro svenska folket att välja vilka utländska kulturföreteelser man vill ta till sig - detta i stället för att ha den tvingande mångkulturalistiska politik som Cecilia Magnusson driver. Apropå detta med att skratta eller gråta: Med anledning av Cecilia Magnussons krokusexempel undrar jag om hon fått saffran eller nippran. Menar Cecilia Magnusson verkligen på fullt allvar att vi inte skulle ha haft lussebullar om vi inte hade haft en massinvandring från Mellanöstern?

Fru talman! Nu blandar Mattias Karlsson ihop det mesta till en väldig röra. Jag vill dock inte ta ordet "deg" i min mun. Kulturarvet är det inget fel på. Vi moderater och alliansregeringen har med väldigt stora insatser visat att vi vill ta hand om kulturarvet. Under de tidigare fyra år vi haft möjlighet att bestämma vart resurserna ska gå har vi sett till att vi efter den springnota som Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet lämnat efter sig bland annat när det gäller bristande underhåll kommer tillbaka till ett underhåll av vårt kulturarv. Vi har även kunnat förbättra detta. Vi har gett hembygdsföreningar möjlighet att med statliga medel vårda sina hus. När det gäller att blanda ihop kan jag säga att det är den sverigedemokratiska politiken som är fäbodsnostalgisk, inte detta med vare sig museichefer eller kulturarv. Att Mattias Karlsson ser sig som ett med både museichefer och kulturarv får stå för honom. Vi andra ser det inte så. Kulturarvet är för alla, oavsett var man har sina rötter. Ja, det är klart att vi ska ha saffransbullar, lussebullar. Men krokusen som är en förutsättning för den gula färgen i saffransbullen går det inte att odla i Sverige. De influenserna är således mycket viktiga och kommer också framgent att vara oerhört viktiga. Glöm inte det!

Fru talman! Ja, det var väl en sur deg, får jag säga. Vi har haft saffransbullar och utländska influenser mycket längre än vi haft statlig mångkulturalism och massinvandring. Det finns inget samband däremellan. Jag skulle önska att Cecilia Magnusson hade lyssnat på vad jag sade i mitt anförande så att vi slapp att gång på gång ha dessa ganska fåniga debatter. Cecilia Magnusson säger att man har tagit ansvar för kulturarvet. Men enligt riksdagens utredningstjänst har kulturarvets andel av kulturbudgeten gradvis minskat sedan år 2005. Det tycker inte jag är att ta ansvar. Visserligen görs nu en satsning på Kulturarvslyftet, men som jag sade i mitt anförande finns det mycket övrigt att önska. Med tanke på den förklenande syn som Cecilia Magnusson verkar ha på det svenska kulturarvet är det kanske inte så konstigt att man inte tagit den här utmaningen på allvar.

Fru talman! Satsningarna på att bevara, vårda och utveckla kulturarvet är mycket större än den satsning på Kulturarvslyftet som vi nu sjösätter. Att säga att Kulturarvslyftet är den satsning som gjorts på kulturarvet är alltså helt felaktigt. Då har man inte rätt läst de fyra tidigare budgetar som alliansregeringen lagt fram. Vi har nämligen satsat oerhört mycket på att ge museerna - som faktiskt är den professionella kraft som har att vårda och att exponera en stor del av vårt kulturarv - bättre möjligheter att just vårda och också visa upp det fantastiska kulturarv som vi i Sverige har. Några hundra meter härifrån ligger Medelhavsmuseet. Där har vi en fantastisk utställning bland annat med cypriotiskt kulturarv, från bysantinsk tid och framåt. Det är inte ett svenskt kulturarv utan ett världskulturarv. Men vi har lika mycket ansvar för detta kulturarv som vi har för vårt svenska kulturarv. Jag vänder mig starkt mot Mattias Karlssons och Sverigedemokraternas syn i diskussionen i samband med behandlingen av betänkandet. Att man ska kunna ta bort det som är mångkultur från övrigt låter sig inte göras. Kulturarvet är ett , oavsett om det gäller Värmland eller det gäller Nicosia. Det är bara så, Mattias Karlsson!

Fru talman! Jag vill tacka utskottets ledamöter och ersättare samt kansliet för ett väldigt bra arbete med det här betänkandet och med bearbetningen av regeringens budgetproposition när det gäller kulturområdet. Vi har gemensamt tagit ansvar. Det visar sig i ett tillkännagivande om scenkonstpensionerna. Men ansvaret är inte klart i och med detta. Nu måste vi också gemensamt ta ansvar för att finna de lösningar som krävs på området. Det gäller då både pensionsfrågorna och omställningen för de människor vilkas kroppar inte längre orkar med arbetet på det fält där dessa människor finns - detta för att ge dem en chans att gå vidare och göra någonting annat. I fråga om 55-procentsmålet gäller att vi gemensamt inom ramen för framtidens public service-politik finner bättre mått för att mäta, att spegla hela landet och alla människor. Vidare säger vi att vi ytterligare ska utvärdera vad som hänt sedan avskaffandet av den fria entrén. Mattias Karlsson hävdar att Alliansen under press nu bytt åsikt, men så är det inte. Vi vill - och har länge jobbat med detta - förbättra scenkonstpensionerna. Redan nu har vi gett Public service-kommittén direktiv om att fundera ut bättre mått på hur den regionala belysningen ska ske och så vidare. Det är bra att utskottet på det här sättet kan visa att vi kan ta ett gemensamt ansvar och hur vi ytterligare kan förbättra regeringens politik. Detta med ansvar är ganska centralt med tanke på vår omvärld. Vi kan visa att prioriteringar kan göras och att vi kan samlas när viktiga frågor måste lösas. Som Cecilia Magnusson tidigare var inne på är det nu flera länder i vår omvärld som tvingas göra kraftiga nedskärningar i sina kulturbudgetar. För ett par veckor sedan träffade jag några engelsmän. De var otroligt oroliga över det som just nu händer i deras land. Samtidigt kan vi i vårt land visa att vi ytterligare kan förstärka kulturbudgeten. Dock kan det behövas mer. Jag tillhör dem som vill att kulturpolitiken ska flytta fram sina positioner. Men vi ska vara glada över att alliansregeringen lyckats prioritera mer pengar till kulturen trots det mycket kärva läget nu. Det här är ett sätt att ta ansvar för kulturpolitiken. Det vi tillsammans gjorde i utskottet är ett annat sätt att göra det. Berit Högman sade tidigare att sänkta skatter inte ger fler jobb. Hon kritiserade därmed regeringens politik när det gäller att skapa jobb. Samtidigt talade hon om en sänkning av avgifterna till musikskolan eftersom det skulle innebära att fler går till musikskolan. Hon vill ta bort entréavgifterna till museerna, för det kommer att innebära att fler människor besöker museerna. Men om de ekonomiska incitamenten fungerar avseende musikskolor och museer - om sänkta kostnader gör att fler vill ta del av de verksamheterna - varför skulle då ekonomiska incitament inte fungera när det gäller att skapa jobb? Varför skulle inte sänkta skatter ge fler jobb och betyda att fler vill anställa när sänkta entréavgifter innebär att fler vill besöka museerna? Jag tillhör dem som egentligen vill ha fri entré, men jag och Folkpartiet är beredda att prioritera det som vi tycker är absolut viktigast just nu och att ta ansvar för helheten. I nuläget blir det då inte fråga om att införa fri entré på de statliga museerna. Vidare innebär budgeten att vi flyttar fram positionerna också på en hel del andra områden. Kulturarvslyftet har tidigare i debatten lyfts fram. Vi flyttar nu fram positionerna när det gäller den fria scenkonsten som får mer pengar. Även det internationella utbytet, som jag senare återkommer till, får mer resurser. Med den här budgeten får även musiklivet ytterligare resurser - 16 miljoner kronor, tror jag. Samverkansmodellen får de smörjpengar som behövs för att den ska fungera fullt ut när det gäller denna budget. Litteraturstödet, stödet till att stimulera fler människor att läsa, byggs ut i och med den här budgeten. Koncessionsavgifterna för privatradion sänks. Det underlättar för denna att ytterligare utvecklas. Vi har ett speciellt kvalitetsregister för humaniora som också det är centralt för den sfär vi jobbar med. Vi ser att arkiven öppnas för allmänheten genom aktiv politik från alliansregeringen. Det är bara några av de exempel där vi i denna budget har flyttat fram positionen, och det är väldigt bra. Samtidigt ser vi naturligtvis att den debatt som nu gäller filmpolitikens framtid är central också för Sveriges kultur och Sveriges kulturpolitik. Jag hoppas att vi ganska snart kan få se en lösning på denna problematik, för filmen är en viktig del av svensk kultur och en viktig del av svensk kulturpolitik. Fru talman! Nästa år kommer det att handla mycket om Strindberg i det här landet, men inte bara i detta land. Också i Tyskland, Frankrike och andra europeiska länder kommer det att uppmärksammas att det var 100 år sedan Strindberg gick bort. Jag tror att vi kan lära oss mycket av Strindberg. En del saker han gjorde bör vi inte göra - jag skulle till exempel inte vilja vara gift med Strindberg, och jag tror att det är få som skulle vilja det. Det finns dock andra saker man, och inte minst kulturpolitiken, skulle kunna lära sig av Strindberg och som jag tycker att vi kan fundera på. Det ena är drivkraften att förstå sig själv. Strindberg, liksom Goethe och många andra framträdande skribenter och kulturpersonligheter, har använt mycket av sitt skrivande till att förstå vilka de själva är. Det kan kulturen göra med oss; vi kan använda läsandet, teatern och musiken till att förstå vilka vi är och bättre förstå det sammanhang vi befinner oss i. Nyfikenheten är en annan sak man kan lära sig av. Strindberg åkte runt i Europa för att få ny inspiration. Han bosatte sig under flera år utomlands, precis som de flesta andra stora svenska kulturpersonligheter - alltifrån Ingmar Bergman och Selma Lagerlöf till Carl Larsson, Eyvind Johnson, Heidenstam och många fler. De har gett sig ut i Europa och världen för att få nya influenser. Utifrån det de har fått in har de sedan skapat det vi i dag ser som genuint svenskt. Låt oss lära oss också av det! Berit Högman sade att hon träffade någon som tyckte att svensken för tio år sedan var nyfiken. Så var det, men svensken var nyfiken även för hundra år sedan och för två hundra år sedan. De svenskar jag träffar i dag är också nyfikna. De vill ut i världen och lära sig mer om vad det innebär att vara människa och hur det ser ut utanför det här landet. Strindberg vore inte densamme utan sina resor till Paris eller sin boendeperiod i Schweiz. Han vore inte densamme utan sina fruar i Österrike, Norge och Finland. Allt detta påverkar naturligtvis hur Strindberg sedan formulerar det vi i dag uppfattar som genuint svenskt. Samma internationella beroende ser man på den moderna konstscenen. Vi har ett antal svenska konstnärer som ligger i den absoluta internationella toppen. De flesta är faktiskt kvinnor, som Klara Lidén och Nathalie Djurberg. De deltar i det globala samtalet kring nutidskonsten, bryter ny mark och visar nya vägar. De river gränser och lär oss att förstå vad som händer i världen och med människan. Det är viktigt. Det är viktigt att Sverige och svenska artister och andra är med i detta internationella utbyte. Därför är det centralt att regeringen nu ytterligare späder på pengarna till internationellt utbyte. Jag tycker att vi ska ställa krav på att EU:s budget i ytterligare högre grad satsar på att underlätta internationellt kulturutbyte. Där har EU en kompetens som verkligen behövs. Också satsningar på att Stockholm ska bli ett nav i det internationella kulturlivet tror jag är viktigt. Det handlar inte bara om att vi ska ta emot från andra utan också om att vi ska berätta om det vi har i Sverige och därmed växa tillsammans. Fru talman! Flera talare har tidigare varit inne på Sverigedemokraternas motion. Jag ska nämna den mycket kort. Först och främst har vi en helt avvikande syn på vad kulturpolitik är till för, både när det gäller internationellt utbyte och när det gäller nyfikenhet på den nya och utmanande konsten. Jag tycker också att motionen och politiken lämnar en hel del frågor att besvara. Det står till exempel att merparten av de statligt finansierade kulturinsatserna i dag har mångkulturalistisk inriktning och att det ska avbrytas. Vad betyder "merparten"? Är det mer än 50 procent, och är slutsatsen då att ni vill halvera kulturbudgeten? Det står att ni vill att fokus i kulturpolitiken ska vara att återupprätta den gemensamma nationella identiteten. Vad innebär det? Ni måste ge svar på frågan vad detta verkligen innebär i praktiken. Vad innebär det för Kristianstads teaterförening, och vad innebär det för Moderna museet? Vad innebär det för medlemmarna i Stim etcetera? Ni måste konkretisera vad det är ni säger. Det låter enkelt att genomföra när ni säger det från talarstolen och skriver det i motionen, men ni måste konkretisera det. Det går inte att begripa det som står i era motioner om ni inte själva exemplifierar vad det egentligen innebär. Eller är det så att man inte ska ta Sverigedemokraternas politik på allvar? Fru talman! När Strindberg skrev Röda rummet och gav ut den var den en frisk fläkt. Han öppnade dörren för något nytt. Den nya realismen, ett nytt skriftspråk, kom till. Det avskyddes av många; Aftonbladet kallade det smuts, och andra ansåg att författaren måste vara psykiskt sjuk. I dag är vi dock glada att Strindberg öppnade dörren till det nya. Jag tror att svensk kulturpolitik i än högre grad måste satsa på att öppna dörrar för det nya. Så lär vi människor oss nämligen att förstå mer om oss själva och också om vår omvärld. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder) I detta anförande instämde Anna Steele (FP).

Fru talman! Christer Nylander säger att de har jobbat länge med att förbättra scenkonstpensionerna. Det vill jag lova att ni har - alldeles för länge. Det är det som är problemet. Man kan inte vara nöjd med hur vare sig den här regeringen eller den tidigare regeringen har hanterat denna fråga. Christer Nylander tar upp Strindberg som exempel och målar upp en halmgubbe som innebär att vi på något sätt skulle vara emot att man åker till andra länder och tar intryck av dem, och att vi skulle vara emot allting som är utländskt i någon mening. Så är det inte. Med Christer Nylanders politik skulle Strindberg dock inte haft någon chans att ta intryck av de länder han besökte. Han skulle nämligen ha satts i ett ghetto, bara talat svenska och fått bidrag för att bara ägna sig åt svensk kultur i stället för att lära sig om det franska eller det andra. Det är det Christer Nylanders politik går ut på. Så vill man att invandrare ska se på Sverige, och så ska de behandlas i Sverige. Christer Nylander talar återigen om hur viktigt det är med den utmanande konsten. Jag tror att han i den förra budgetdebatten menade att vi om vi inte hade den oerhört provokativa, avantgardistiska konsten skulle förpassas tillbaka till medeltiden. Det skulle därför vara intressant att höra vad Christer Nylander till exempel tycker om uppsättningen av SCUM-manifestet, där man har låtit skolbarn besöka en teaterföreställning där det pläderas för att män är biologiskt underlägsna varelser och ett naturens misstag. Det är en pjäs som skrivits av en författare som förespråkar att män ska utrotas och som också har försökt mörda män. Tycker Christer Nylander att detta är ett bra exempel på provocerande kultur? Är det detta han vill se mer av? När det gäller brist på konkretisering tycker jag att Christer Nylander skulle sopa rent framför egen dörr först och kanske börja med att konkretisera vad man vill åstadkomma med Kulturarvslyftet.

Fru talman! Kulturarvslyftet är en åtgärd som innebär att människor som står långt från arbetsmarknaden får en chans att ta sig in på arbetsmarknaden samtidigt som man gör stor nytta för kulturarvet. Det tror jag är en viktig prioritering och satsning, men det innebär inte att alla frågor och problem kring kulturarvet löses. Det behövs mer, och vi kommer att göra mer. Kulturarvet är nämligen en av de prioriteringar alliansregeringen har. Jag tänker inte från riksdagens talarstol recensera uppsättningar som finns runt om i Sverige. För mig är det viktigt att vi har en konstnärlig frihet, och jag funderar snarare ständigt på hur vi ska öka den konstnärliga friheten och minska politikers möjlighet att förbjuda utställningar de inte tycker om. Jag kan gärna ta denna diskussion i ett annat sammanhang. Jag tror inte att man kunde ha satt Strindberg i ett ghetto; jag tror inte att han hade stannat där. Jag har heller inte, vad jag vet, föreslagit att Sverige ska omvandlas till ghetto. Det jag vill ha är ett samhälle där det finns en dynamik som innebär att människor kan lyfta sig ur den situation de i dag befinner sig i. Jag vill ha ett modernt Sverige där människor som vill skapa eller göra något har en chans att utvecklas och växa, oavsett varifrån de kommer. När det slutligen gäller utmanande konst tror jag att till och med Mattias Karlsson i dag är glad över att Strindberg förnyade det svenska språket med Röda rummet . Jag tror att Mattias Karlsson också är glad över att det fanns en målare i Italien i början av 1300-talet som hette Giotto och som inte bara målade av gudomligheter med guld i bakgrunden utan också gjorde människor med känslor och visade bakgrunder som inte bara var guld utan även levande. På det sättet visade han att det fanns ett annat sätt att göra konst än det som hade varit förhärskande under hundra år. Att våga se det nya tror jag är en viktig del av konsten.

Fru talman! Som vanligt blir det jag som får berätta för Christer Nylander, som är liberal, att kreativitet och nyskapande inte är avhängigt av statligt stöd. Jag tror att det är en mänsklig egenskap. Men när man lyssnar på Folkpartiet får man många gånger intrycket att om det inte är skattefinansierat finns det inte. Det är, menar jag, i grund och botten en socialistisk utgångspunkt. Du, Christer Nylander, kritiserar mig för att jag inte kan konkretisera vad jag menar med det jag säger, men samtidigt säger du att du vägrar att konkretisera vad du menar med utmanande konst. Du vill ha mer av utmanande konst, men du kan inte konkretisera vad du menar med det. Du säger också att du vill ha ett modernt Sverige. Men den politik som du företräder innebär ju bland annat att man cementerar medeltida värderingar i Sverige genom att ge stöd till islamistiska organisationer, genom att ha det mångkulturella synsättet som låser fast folk i gamla värderingar, normer och synsätt. Det innebär till exempel en medeltida syn på kvinnor, en medeltida syn på dem som inte har samma religiösa uppfattning som en själv, en medeltida syn på judar och så vidare. Den politik du för får den rakt motsatta konsekvensen mot den som du säger att du vill uppnå. Det tycker jag är beklagligt.

Fru talman! Jag noterar att Mattias Karlsson inte svarar på min huvudfråga om han vill halvera kulturstödet eftersom han vill ta bort den merpart som har mångkulturalistisk innebörd. Jag noterar också att Mattias Karlsson, och jag vet att han vet bättre, blandar samman begreppen. Ordet mångkultur kan man använda på två olika sätt. Det ena är en deskription av verkligheten, det vill säga att det finns olika kulturer i ett samhälle. Dessa kulturer kan bestå av människor som flyttat hit, men de kan också bestå av rika regioner runt om i landet. Det andra är en politisk mångkulturalism som går ut på att grupper har rättigheter, inte bara enskilda människor. Den är jag emot. Jag anser att de mänskliga rättigheter som finns ska gälla alla människor. Jag tycker inte att grupper ska ha rättigheter som är viktigare än de mänskliga rättigheterna. Om detta är vi överens. Men Mattias Karlsson blandar samman detta i sin retorik och får det att låta som att det skulle vara förtryckande att ge stöd till människor som vill komma ihåg sitt eget kulturarv och att det skulle innebära att kvinnor inte får samma rättigheter som män. Det är två helt skilda saker, men Mattias Karlsson blandar ihop dem i debatten därför att det låter mer effektfullt. Jag tror att han vet bättre.

Fru talman! Centerpartiet värnar kulturens egenvärde och dess betydelse som samhällsberättare och aktiv part i samhällsutvecklingen. Kulturen hjälper oss att se världen runt omkring oss. Vi kan med en berättelse se oss själva med en klarare blick. Vi kan genom en teaterföreställning förstå andras livsvillkor. Vi kan uppfyllas av kraft, lust och glädje genom att dansa. Kulturen kan berika oss i alla livets situationer. Den kan roa och den kan oroa. Kulturen har så många olika uttryckssätt att vi alla kan finna något som passar, om vi bara får chansen. För att alla ska få chansen att uppleva kultur och också själva aktivt kunna delta krävs rätt förutsättningar. Det finns mycket god kultur att tillgå där samhället genom stat, regioner, landsting och kommuner bidrar till finansieringen av kulturen. För oss i Centerpartiet är det viktigt att dessa medel också bidrar till att fler får tillgång till kulturen. Skapande skola är ett mycket bra exempel på hur kultur ger mervärde och där professionella kulturutövare och skapare delar med sig av sin kunskap och inspirerar barn och ungdomar. Jag ser fram mot den analys som både Statens kulturråd liksom Myndigheten för kulturanalys kommer att göra. På sikt kan jag mycket väl se att skapande skola kan få en utbyggnad till både gymnasium och förskola. Att satsa på kultur för barn och ungdom är viktigt. Det ger så många plusvärden. Vi pratar ofta om att kulturen ger hälsa och välbefinnande. Det stämmer, liksom att man också tränas i tolerans och förståelse för andra. En viktig del av kulturen är också kreativiteten och lusten att skapa. I Centerpartiet pratar vi gärna om entreprenörskap, och viktiga drivkrafter i entreprenörskapet är just kreativitet och lust. Vi behöver ett vitalt kulturliv i hela landet, inte minst för att vi alla är beroende av kulturen som en viktig del av våra livsbetingelser, oberoende av var i landet vi bor, men också som ett medel för att öka en regions attraktionskraft. Ett brett och vitalt kulturutbud gör också en region mer attraktiv när det gäller val av bostadsort och företagsetableringar. Det finns alltså också ett ekonomiskt värde i kulturen, ett värde som inte alltid är så lätt att räkna på men som bevisligen ändå finns där. Kultursamverkansmodellen är en viktig motor för att utveckla kulturen och samarbetet mellan aktörerna som finns i en region. Men för att det ska fungera är det viktigt att dialogen regionen för med kommunerna, det fria kulturlivets organisationer, studieförbunden, de ideella kulturorganisationerna och alla övriga aktörer blir så bra som möjligt. Med en väl genomförd dialog och ett gott samarbete inom regionen får också kulturlivet ett uppsving. Det är viktigt för såväl ett rikt och nära kulturutbud som en attraktiv region i stort. Inte minst är det bra för den regionala tillväxten. Jag är glad att också regeringen ser vikten av att utveckla samverksansmodellen och att det också avspeglar sig i budgeten. Centerpartiet ser gärna att man på sikt avsätter ytterligare resurser till detta. Folkbildningen spelar en viktig roll för ett tillgängligt kulturliv och för ett livslångt lärande. Studieförbunden och folkhögskolorna står för en stolt och bred bildningstradition, unik för Sverige, och har ett brett utbud av utbildning och kulturverksamhet över hela vårt land. Folkbildningens och folkhögskolornas betydelse kan inte överskattas. Den arbetsmarknadspolitiska satsningen som regeringen gör på folkhögskolan är därför en viktig och rätt åtgärd. Möjligheterna som den digitala tekniken öppnar för när det gäller tillgängliggörande av kultur är svindlande. Tänk bara på alla böcker som man enkelt kan få ta del av, alla gamla klassiska tv-serier som man kan vältra sig i nostalgi kring, men också alla tänkbara nya konst- och kulturupplevelser som kan möjliggöras. Tekniken skapar nya förutsättningar och nya arenor. Centerpartiet har varit drivande när det gäller stödet till digitalisering av biografer. Den digitala tekniken håller snabbt på att ta över distributionen av filmer. Men omställningen till den nya tekniken är kostsam. Genom satsningen på detta stöd får många biografer på mindre orter i vårt land nu en möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Den nya tekniken öppnar också upp för många andra spännande möjligheter. I bruksorten Hallstavik, min hemkommun, fylls nu salongen i Folket Hus av en förväntansfull publik, en publik som väntar på att få se opera, balett eller en konsert direktsänd från ett välkänt opera- eller konserthus någonstans i världen. De väntar på en kulturupplevelse som för bara några månader sedan kanske inte ens fanns i tanken för flera av dem. Möjligheterna är svindlande. Digitaliseringen av biografer och samlingslokaler visar bara på en liten del av vad man kan åstadkomma. Fru talman! Jag vill också ta upp det svenska kulturarvet, som flera före mig har gjort här. Sverigedemokraterna skriver i sitt särskilda yttrande bland annat att man vill bevara kulturarvet och levandegöra den traditionella, folkliga, svenska kulturen. Det kan man läsa under rubriken Teater, dans och musik. Jag vet inte vilken erfarenhet Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna har av svensk musik och dans. Själv är jag utbildad pedagog i svensk folk- och pardans. Jag har också under flera år jobbat professionellt som danslärare med just denna inriktning. Jag har jobbat i skolklasser i alla årskurser. Jag har haft kurser för både gamla och unga. Jag har undervisat i gammaldans och folkdans, sång- och danslekar och bugg. Jag har varit lekledare vid midsommarfiranden och julgransplundringar. Jag har i över 30 år aktivt varit med och levandegjort den traditionella, folkliga, svenska kulturen. Vad jag har lärt mig under dessa år är att dessa svenska kulturyttringar aldrig skulle ha funnits om vi inte hade fått influenser från andra länder, från andra kulturer. Dansen, musiken, julgranen och midsommarstången har alla, precis som också Mattias Karlsson sade, påverkats av andra länders kulturer. Utan dessa kulturer och influenser hade vi inte haft det som vi i dag kallar svenskt. Det unika är att det har blandats och mixats i Sverige, ett Sverige som är öppet och mottagligt, så öppet att man till och med är beredd att göra det till sitt på sitt sätt. Visst, det finns en poäng i att bevara kulturella uttryck isolerade i sin tidsanda, som museiföremål, inte minst för att förstå det samspel som finns både inom och utom Sverige med det kulturella utbytet. Men kulturen och dess uttryckssätt som sådana måste få utvecklas för att över huvud taget överleva och inte bara bli ett dött museiföremål. Det bästa och, vad jag kan se, det enda sättet att utvecklas är genom att möta och inspireras av andra kulturella former och uttryckssätt, andra kulturer. Det enda sättet att utvecklas och överleva är att vara öppen och tolerant mot andra. Fru talman! Kulturen hjälper oss att se världen runt omkring oss. Vi kan med en berättelse se oss själva i en klarare blick. Vi kan genom en teaterföreställning förstå andras livsvillkor. Vi kan uppfyllas av kraft, lust och glädje genom att dansa. Kulturen kan berika oss i alla livets situationer. Den kan roa och oroa. Centerpartiet vill värna kulturens egenvärde och förstår dess betydelse som samhällsberättare och aktiv part i samhällsutvecklingen. Jag yrkar bifall till kulturutskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Fru talman! I kulturdebatter i kammaren citeras ofta poeter, författare och tänkare. Det kan vara några rader som är värda att lyfta fram och som inte är ens egna ord. I salen har vi just nu både en poet och en författare, så jag borde väl vara försiktig med att citera mig själv. Men jag gör det ändå. I förra årets debatt om kulturutskottets betänkande med anledning av budgetpropositionen hamnade några av mina ord på Aftonbladets kultursida som dagens citat. Det jag sade var följande: "En riktigt välspelad innebandymatch kan också vara en form av kultur." Kanske tyckte man på Aftonbladets sida att det var roligt och lite lustigt, men jag tackar likväl för att det finns fler som vill hjälpa mig att sprida detta budskap. Det jag försökte göra var att peka på att utgiftsområde 17 inte bara handlar om kultur i vanlig bemärkelse. Teater, film, dans, musik, konst och litteratur är alla viktiga och angelägna att satsa på från kammaren, men jag ville också lyfta fram medier, trossamfund, fritid och idrott. Innebandyn fick då vara en representant för det sistnämnda. Ungdomspolitiken, mediepolitiken och idrottspolitiken finns ju med i dagens betänkande. Av dessa, låt oss kalla dem sidoverksamheter till kulturen, vill jag nämna två viktiga satsningar som Alliansen föreslår. Det ena är digitaliseringen av public service-bolagens arkiv. Det andra är satsningen på trossamfund i budgeten. De 100 miljoner som går till digitaliseringen av public service-bolagen kan gagna mig eftersom jag aldrig har sett Hylands hörna på tv, och kanske vill jag någon gång titta på vad alla äldre pratar om. Det kan vara ett värde med detta. Som riksdagsledamot tycker jag dock att man ska ha ett lite större perspektiv, och ur bildningssynpunkt är det en revolution att alla de kunskapsskatter som finns bevarade i SVT:s, SR:s och UR:s arkiv nu blir tillgängliga för alla. Fru talman! Jag vill vända mig något emot det som Tina Ehn anförde tidigare i debatten, nämligen att dessa 100 miljoner skulle tära på anslaget till public service-bolagen. Så är inte fallet. Pengarna tas från rundradiokontot och är pengar som har blivit över. Vi frigör pengar från rundradiokontot till digitaliseringen av SVT:s, SR:s och UR:s arkiv. Det handlar alltså inte om att tära på anslaget. Stödet till trossamfunden höjs med hela 24 procent i budgeten. Det är den största höjning som har gjorts. Totalt är stödet på 67 miljoner kronor om året. Det är en markering att kyrkor och samfund har en viktig roll i samhället. Jag tänker bland annat på allt socialt arbete som utförs både i Sverige och internationellt. Jag tänker på den verksamhet som bedrivs för barn och unga där eldsjälar runt om i landet lägger ned tid och engagemang ideellt för sin nästa. Vi har också under många år berikats av nya influenser från andra kulturers trossamfund. I kulturutskottets betänkande står det också att trossamfunden spelar en viktig roll när det gäller integration och mångfald i vårt samhälle. Historiskt sett har inte minst frikyrkorörelsen betytt mycket för den demokratiska utvecklingen i Sverige tillsammans med våra andra rörelser, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen. De är alla viktiga delar av det civila samhället. Fru talman! På tal om det civila samhället kan jag inte undgå att peka på ett annat område i budgeten där regeringen föreslår en reform som är ett principgenombrott i Sverige. Som sista land inom EU inför vi nu avdragsrätt för gåvor till ideella organisationer som arbetar med hjälpverksamhet. Nu är vi inte längre ett land där det inte uppmuntras av staten att vara generös. När man i Norge införde motsvarande avdragsrätt ökade gåvogivandet med ca 30 procent. Det ska bli spännande att se hur utvecklingen blir i Sverige. Jag fortsätter gärna driva på för att avdragsrättsreformen ska gälla fler verksamheter, inte bara hjälporganisationer. Det ska vara ett högre belopp, och det ska inkludera företag som vill göra gott för sin nästa i olika typer av allmännyttiga verksamheter. När vi nu talar om civilsamhället vill jag gå lite utanför betänkandet och rikta blickarna åt ett annat håll i EU, nämligen Bryssel. Där diskuteras mycket i dagarna, och en fråga som är avgörande för vårt civila samhälle är momsbeläggningen på den ideella sektorn i Sverige. EU-parlamentet valde att med röstsiffrorna 521 mot 50 visa sitt stöd för Sverige. Vi tycker att varje land ska få införa mekanismer som underlättar för den ideella sektorn, men kommissionens meddelande som kom i förrgår pekar i rakt motsatt riktning. Det är viktigt att Sveriges riksdag, regering och alla ideella aktörer fortsätter engagera sig i frågan och opinionsbilda. Några EU-byråkrater ska minsann inte komma och bestämma hur vi ska organisera vår ideella sektor. Det ska inte läggas på moms, byråkrati och krångel på stackars kassörer som redan i dag sliter sitt hår för att få verksamheten att gå ihop. Det är en viktig markering. Annars kommer det att få konsekvenser, inte minst i utskottets budgetbetänkande kommande år. Därför ville jag ta upp detta i dag. Liksom flera av mina allianskolleger är jag glad över att vi för femte året i rad utökar anslaget till kulturen i budgeten. Fortsätter vi ha ena foten i Bryssel ser vi att vi i ett EU-perspektiv är unika. När andra länder gör drakoniska nedskärningar på kulturverksamheten i sina budgetar utökar Sverige anslaget till kulturen. Det är viktigt att vi håller hög profil när det gäller kulturpolitiken, även i ett EU-perspektiv. När så mycket handlar om ekonomiska system och politiska diskussioner på EU-nivå kan det vara på sin plats att påminna sig om att dessa ekonomiska system och politiska diskussioner kom till efter kulturen. Skapandet, kreativiteten och gemenskapen människor emellan fanns långt före och kommer att bestå långt efter dessa ekonomiska och politiska konstruktioner. Vad är en människa utan kultur? Jo, det är en människa utan hjärta. Vad är en människa utan hjärta? Jo, det är en robot. Vad är ett samhälle utan kultur? Jo, det är ett robotsamhälle. Därför är kulturen viktig. Den ger oss rötter till vår historia, en mening i nuet och möjlighet att skapa visioner för framtiden. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Jag vill hälsa Per Lodenius välkommen till hans första kulturdebatt. Även i en kulturdebatt är det viktigt att lyfta blicken till vår omvärld och till kulturpolitikens utveckling och färdriktning. Om vi inte gör det finns det en risk att det enbart blir en debatt om enskilda budgetposter, satsningar och prioriteringar. De är nog så viktiga, men de måste ses i en helhet och i ett vidare perspektiv. För en dryg vecka sedan träffade jag mina kolleger i de andra EU-länderna. Gemensamt för oss alla är att vi drivs av ett starkt engagemang för kulturen, men samtidigt är förutsättningarna i Sverige och i de andra länderna så otroligt olika. Det märks inte minst av den dystra bild som många av mina kolleger tecknar. I snart varje land slår de senaste årens skuldkris hårt mot hela samhället, också mot kulturen. Debatten handlar där och då mer om nedskärningar och hur man kan bevara grunden i kulturpolitiken än om att göra nya satsningar. Många är med rätta oroliga för de långsiktiga konsekvenserna av besparingarna. Att vi i Sverige påverkas av omvärlden kan inte undgå någon. Det märker vi varje dag i tidningarna, och det kan vi också höra om på radio och i tv varje dag. Ändå befinner vi oss, trots allt, i en för de flesta andra länder i Europa mycket avundsvärd situation. Erfarenheterna från 90-talskrisen när även kultursektorn fick minska utgifterna med över 10 procent har gjort att vi har lyckats stå emot de ständiga kraven på nya offentliga utgifter på snart sagt varje område. Därför har vi också nu ordning och reda i de offentliga finanserna. Ni har hört det förr, och ni kommer att få höra det igen. Det är därför, herr talman, som vi har sluppit nedskärningar till exempel inom kulturen, som de flesta andra länder nu tvingas till. Tvärtom har vi i Sverige satsat mer på kulturen varje år. Det gäller årets budget, och så har det också varit de gångna fem åren när Alliansen har styrt. Jag ska inte fördjupa mig i den ekonomiska politiken just nu, men jag konstaterar att en ambitiös och framåtlutad kulturpolitik också förutsätter en ansvarsfull ekonomisk politik. Vi kan inte, vi vill inte, lova allt till alla. Det vore djupt ansvarslöst - att lura människor. Men vi kan, just för att vi sätter ansvar främst, faktiskt göra nya och viktiga kulturinvesteringar för framtiden, samtidigt som vi vågar ompröva och förnya. Eftersom vi har en stabil grund att stå på finns det också förutsättningar att forma framtidens kulturpolitik långsiktigt. Kulturens frihet, egenvärde och oberoende är alltid mina ingångsvärden. Det är utifrån dessa värden som jag vill stärka kulturens - konstens, litteraturens, filmens, musikens, dansens, teaterns - betydelse i samhället och se att ännu fler människor får ta del av vår och andras kultur, oavsett var i landet de bor och oavsett vilka förutsättningar de har i övrigt. För att detta ska vara möjligt måste vi se till hela samhällets utveckling. Framtiden börjar givetvis i hemmet, men om vi ser det i ett större samhällsperspektiv är det i skolan som mycket startar. Genom att prioritera kunskap och bildning och samtidigt ge barn och unga möjlighet att utveckla sin kreativitet stärker vi kulturen långsiktigt. Det är därför som Skapande skola är regeringens viktigaste kulturpolitiska reform. Redan i förra årets budget kunde vi förverkliga målet att låta Skapande skola omfatta hela grundskolan, från ettan till nian. Efter att ha besökt ett stort antal skolor i Sverige vet jag att reformen är uppskattad - av eleverna, självklart, av lärarna, av kulturskaparna och, tror jag, av föräldrarna. Med de erfarenheter vi nu har är det viktigt att utvärdera reformen. Det sker också, och resultatet blir offentligt i början av nästa år. Men sedan är det självfallet min, och regeringens, ambition att fortsätta att bygga ut Skapande skola. Med Skapande skola finns också kulturen - minns det jag sade om kunskap och bildning - med som en självklar del i skolans arbete. Det gäller alla elever i hela landet. Men ambitionen att sätta barn och unga i centrum får naturligtvis inte stanna där. Med de nya kulturpolitiska målen finns barns och ungas rätt till kultur för första gången som ett särskilt mål. Det är styrande för hela kulturpolitiken - och det gör skillnad. Alla våra institutioner och myndigheter har numer i uppdrag att särskilt arbeta med barn och unga, och det påverkar självfallet både verksamhet och bidragsgivning. Att barn och unga får möjlighet att utveckla sin kreativitet och sitt intresse för kultur och skapande är i sin tur sannolikt en förutsättning för att de ska känna sig hemma i kulturens olika rum när de blir vuxna. Herr talman! En viktig ledstjärna för den nya kulturpolitiken är att föra kulturen närmare medborgarna - och att föra medborgarna närmare kulturen. När människor i olika delar av Sverige får inflytande över hur våra gemensamma resurser fördelas växer också engagemanget för kulturen och hur den egna regionen kan utvecklas. De nya kulturregionerna och samverkansmodellen är därför både en viktig kulturreform och en demokratireform. Fem regioner har redan infört samverkansmodellen, och från årsskiftet kommer ytterligare elva regioner att ingå. När ni reser i Sverige, vilket jag också gör, tror jag att ni liksom jag har sett det engagemang som finns i regionerna, i kommunerna, hos de ideella aktörerna, i besöksnäringen och framför allt hos kulturskaparna själva. Allt detta bidrar till förnyelse och dynamik, genom samverkan med Kulturrådet och över regiongränserna. Jag är glad att vi med årets budget kan göra en särskild satsning när vi nu bygger ut samverkansmodellen. Under de tre kommande åren avsätts 75 miljoner kronor för att stödja kulturell förnyelse och utveckling i hela landet. Kulturens frihet stärks och oberoendet ökar om det finns fler vägar att stödja och samverka med kulturen. En kultur som bara är hänvisad till en enda aktör för sin överlevnad riskerar beroende, snarare än oberoende. För mig är kulturen så stark i sig själv att den frimodigt också kan samverka med andra. Att öppna kulturen för fler, göra den inkluderande, är vägledande för den nya kulturpolitiken. Om detta handlar bland annat handlingsplanen för kulturella och kreativa näringar, där regeringen vill skapa bättre förutsättningar för kreativa företag så att de kan växa och utvecklas. Om detta handlar också Kulturbryggan, som genom nya stödformer och ett nytt sätt att arbeta ser till att fler är med och skapar nya, ibland yrvakna, kulturprojekt. Kulturen kan aldrig vara stillastående, och den behöver fler tillskyndare och fler finansiärer. Med vårt pilotprojekt Kultur på recept har fler glädjande nog upptäckt kulturens kraft att läka och bidra till rehabilitering. Region Skåne väljer att fortsätta med Kultur på recept, och jag hoppas att andra landsting följer efter. Intresset är stort, och detsamma gäller den satsning på kultur för äldre som regeringen gör i år, en satsning på 30 miljoner kronor. Men minst lika viktig som de konkreta insatserna är den förändrade attityd som nu växer fram. I dag finns en långt större öppenhet inom kulturlivet gentemot andra delar av samhället. När jag blev kulturminister, herr talman, för drygt fem år sedan möttes snart sagt varje diskussion om en ökad samverkan med andra, till exempel om entreprenörskap, sponsring eller volontärskap, som ett hot. Jag är mycket glad att kulturlivet har förändrats i det avseendet. När Kulturdepartementet i våras anordnade ett stort sponsringsseminarium, där vi erbjöds att ta del av goda exempel från olika håll, möttes det av nyfikenhet och nya idéer om hur vi kan gå vidare. Så är det också i andra sammanhang. Det är oerhört uppfriskande för oss alla, och inte minst för kulturlivet. Allt fler upptäcker att när kulturen verkar i samspel med medborgare, ideella organisationer och etablerade företag blir också fler delaktiga. När kulturen tar plats och blir en angelägenhet för hela vårt samhälle växer den i betydelse, men också som en del av samhällets ekonomi. Framför allt blir livet oerhört mycket roligare. Herr talman! Allt det växande och nyskapande som sker förutsätter ett gemensamt ansvarstagande och en stark kulturell infrastruktur. En viktig del av detta handlar just om vårt kulturarv. Att bevara och utveckla kulturarvet för framtiden är en av regeringens prioriteringar. Under de senaste åren har vi därför fördelat mer resurser till våra museer så att de har bättre förutsättningar att vårda och visa kulturarvet. Vi har tagit ansvar för det kyrkliga kulturarvet genom att långsiktigt fastställa den kyrkoantikvariska ersättningen. Genom satsningen på Hus med historia, som nu förlängs med ett år, tar vi vara på det engagemang som finns inom hembygdsrörelsen. Tillsammans bidrar museer, kyrkor och de ideella krafterna till att bevara de många värdefulla byggnader och kulturmiljöer som finns i Sverige. I årets budget föreslås också en särskild satsning på 100 miljoner kronor från rundradiokontot för att göra arkiven hos Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion tillgängliga för allmänheten. Detta är något som har varmt välkomnats av public service-bolagen. Också den enskilt största satsningen i årets budgetproposition handlar om att bevara kulturarvet och göra det tillgängligt för fler. Då tänker jag naturligtvis på Kulturarvslyftet, där vi tillsammans med Arbetsmarknadsdepartementet bereder plats för människor som i dag står långt ifrån arbetsmarknaden att kunna komma tillbaka till arbetslivet. Under de kommande tre åren satsas ca 800 miljoner kronor, vilket beräknas ge 4 400 jobb. Av detta får Riksantikvarieämbetet ca 270 miljoner kronor för att kunna anställa kvalificerade kulturutövare som handledare. Tillsammans med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström besökte jag i går Uppsala. Vi var bland annat på Institutet för språk och folkminnen och på Upplandsmuseet för att diskutera den stora satsning som inleds under 2012. Kulturarvslyftet, herr talman, är en satsning med bara vinnare. I ett besvärligt ekonomiskt läge, där arbetslösheten riskerar att öka, värnar vi människors möjligheter att komma tillbaka till arbete och gemenskap, i stället för att låsas fast i permanent utanförskap. Samtidigt kan vi göra en viktig investering i vårt gemensamma kulturarv. Jag är mycket glad över att kulturen också på arbetsmarknadens område nu kan ta plats och bidra till fler jobb och ökad sammanhållning. (Applåder)

Herr talman! Tack, kulturministern, för anförandet! Kulturarvslyftet debatterade kulturministern och jag i tisdags. Jag sammanfattar med att jag önskar att kulturministern får rätt men att jag hittills betvivlar starkt att det blir så. Det är jättebra med pengar till den regionala samverkansmodellens utveckling. Det hade vi i vår skuggbudget redan i fjol. Första gången jag debatterade den frågan med kulturministern var kulturministern tydlig med att detta inte är en ekonomisk reform utan en demokratisk reform. Nu kan jag konstatera att detta både har blivit en ekonomisk reform och syftar till en demokratisk reform. Det kan vi bara tycka är helt okej. Däremot har jag en fundering när det gäller Skapande skola. En utvärdering är viktig, säger kulturministern, och en sådan är precis vad vi har krävt. Bilden av Skapande skola skiftar ju lite, och de kulturverksamma, som vi har träffat ganska många av, tycker inte att deras roll i Skapande skola har blivit den man avsåg. Vi vet inte heller riktigt träffsäkerheten, om den verkligen stimulerar de barn som bäst behöver kulturstimulans på något sätt. Min fråga är om kulturministern är beredd att lägga resurserna för Skapande skola i den regionala samverkansmodellen, för då skulle det hamna närmare människorna, nämligen barnen och ungdomarna. Den regionala samordningen betonar man i Norge, men deras skolesekk ser man som den absolut främsta framgångsfaktorn för att det har blivit så bra i Norge.

Herr talman! Jag uppfattade detta mer som ett par kommentarer och en fråga. Kulturarvslyftet debatterade vi mycket riktigt häromdagen. Berit Högman yppade redan då sina farhågor. Jag tycker att det är lite tidigt. Satsningen är fortfarande inte klubbad. Det kanske sker i dag - vad vet jag, det beror på hur länge vi diskuterar här. Det finns stora förväntningar och också stora möjligheter. Det har både Hillevi Engström och jag kunnat notera vid de möten som vi har haft med representanter för Riksantikvarieämbetet, hembygdsrörelsen och Sveriges museer. Förordningen kommer också att beslutas nästa vecka. Vi kan väl återkomma till hur detta kommer att utvecklas. Jag är i alla fall fylld av förhoppningar, stora förhoppningar. Vad gäller samverkansmodellen uppfattade jag inte mer än detta om det var en demokratireform eller inte. Det är den naturligtvis också, eftersom den syftar till att föra kulturen närmare människorna. Det har vi också sett. Någon ekonomisk reform är det bara i den meningen att de statliga resurserna nu fördelas direkt ut till regionerna. Det är mycket välkommet. På många håll har det också inneburit mer pengar till kulturen regionalt. I fråga om Skapande skola uppfattade jag trots allt någon form av fråga. Den gällde i vad mån detta borde ingå i samverkansmodellen. Jag ser inte det i dag. Jag tror inte att det är en god idé utan kanske snarare tvärtom. Det kan hända att jag ändrar mig, men som det ser ut nu tycker jag att det är en alldeles utmärkt idé att skolorna själva tvingas bli aktiva, ta fram handlingsplaner, involvera lärare och handledare och inte minst fråga eleverna vad de önskar ta del av under Skapande skola.

Herr talman! När det gäller Kulturarvslyftet utgår jag från att vi aldrig behöver riskera att pengar för 2012 fryser inne till följd av att planeringsprocessen kommer i gång så mycket senare, utan att det i så fall sker någon förändring så att de pengar som ska gå till Kulturarvslyftet också gör det och att det blir bra arbetstillfällen. En annan fråga, när jag ändå står här, gäller folkbildningen. För någon timme sedan hörde vi från Sverigedemokraterna en enligt min uppfattning förskräcklig syn på folkbildningen. Den var ungefär att den statliga folkbildningen finansierade terrorism i vårt land. Jag vill bara genom denna fråga få en försäkran: Visst är det så att kulturministern liksom jag står för en folkbildning som är fri, där staten aldrig bestämmer vem som får starta en studiecirkel eller studiecirkelns innehåll, nämligen att grunden för folkbildningen ska vara fri och frivillig.

Herr talman! Frihet och demokrati är något som genomsyrar hela kulturpolitiken, så den diskussion som har rört eventuell terrorism är för mig främmande. Däremot vet jag att man från Nyamko Sabunis sida avser att göra en utvärdering av folkbildningen. Vad den kommer fram till kan vi återkomma till. Jag måste ta upp en annan fråga, för jag hörde i Berit Högmans tidigare anförande hur det hade sett ut i Socialdemokraternas Sverige. Jag vet inte det, för det blev tack och lov inte så. Men en sak vet vi: I Socialdemokraternas Sverige hade varje människa haft mindre kvar i plånboken. Vi hade haft förmögenhetsskatten kvar, och vi hade haft fastighetsskatten kvar och kanske också ett antal andra skatter. Det hade påverkat inte minst kulturskaparna.

Herr talman! Jag hörde på kulturministerns anförande. Det var mycket bra som sades. Bland annat har kulturministern en ambition om att barn och unga har stor rätt till kultur, att Skapande skola är den viktigaste kulturpolitiska reformen och att ledstjärnan för kulturen är att den ska vara närmare medborgarna och att medborgarna ska vara närmare kulturen. I morgon har jag en interpellationsdebatt. Den har jag med utbildningsministern, för jag tycker att regeringens ambitioner när det gäller kulturen för unga människor är ganska förändrad i och med att man har tagit bort de estetiska ämnena som obligatoriska ämnen på gymnasiet. För mig skapar det inte mer kultur för unga människor och ungas uppväxt, utan det förminskar på något sätt. Även om den frågan inte är relaterad direkt till betänkandet tror jag att ministern har ett svar på den.

Herr talman! Det är alldeles riktigt att vi sätter barns och ungas rätt till kultur väldigt högt - därav satsningen på Skapande skola, en önskan att fortsätta Skapande skola kanske både uppåt och nedåt i årskurserna men också de nya förväntningar vi har på våra egna institutioner och myndigheter. Vad gäller satsningen inom skolan kommer Tina Ehn själv att ha en diskussion om det med Jan Björklund, så han får svara för sig själv. Däremot kan jag berätta om en rapport som kommer på ett för mig närliggande område. Det är Ungdomsstyrelsens rapport om unga människors kulturutövande, som är både glädjande och i någon mening oroande - jag rekommenderar skriften. Den är glädjande i den meningen att vi kan se att ungdomar i åldern 13-25 år är mycket aktiva inom kulturen på sin fritid men att de statliga och kommunala satsningarna kanske inte alltid träffar rätt. Flickor får, som ofta, mindre resurser än pojkar. Här finns en hel del att göra och att skruva på och säkert också något som vår nya myndighet för kulturanalys kan sätta tänderna i.

Herr talman! Tack för svaret! Det var intressant. Jag har ytterligare en fråga. Under frågestunden i torsdags ställde jag en fråga till kulturministern utifrån att vi under hela hösten har haft uppe frågan om scenkonstpensionerna. Jag ställde frågan mycket utifrån det besök som vi hade i kulturutskottet av civilminister Stefan Attefall. Han var tydlig med att beredningen av förslaget var klar - och nu har vi ett tillkännagivande till på bordet. Men han antydde också att det var oklart hur systemet skulle konstrueras, vilka kulturpolitiska mål det skulle möta och att systemet skulle komma att se olika ut beroende på vilka mål det ska möta. Jag vill ställa frågan en gång till: Vad är de viktigaste målen med ett nytt system för scenkonstpensionerna? Det kan ju inte vara endast en ekonomisk fråga, utan jag förmodar att det också måste finnas andra mål.

Herr talman! Ja, målen är naturligtvis att vi ska ha en vital scenkonst och en scenkonst som inte låser in människor. Det är detta som är en del av problemet med den form vi nu har. Som Tina Ehn mycket väl vet är det här en fråga som har diskuterats i bortåt 15 år. Det visar också hur komplicerad den faktiskt är. Av det skälet tillsatte vi en utredning som vi trodde skulle hitta en lösning, så att vi äntligen skulle kunna ordna upp det här för scenkonstinstitutionerna. Det visade sig att det inte var riktigt så enkelt, inte minst därför att det här orsakar ett inkomstbortfall för staten på runt 700 miljoner kronor på sex år. Därmed var förslaget i det ekonomiska läget inte genomförbart. Men vi tar nya tag. Vi har självfallet en dialog mellan Socialdepartementet och Kulturdepartementet även om frågorna i huvudsak är Stefan Attefalls. Vi har också en dialog med Svensk Scenkonst och med Teaterförbundet. Jag lovar att frågan inte sover. Vi tar nya tag.

Herr talman! Jag blev väldigt glad i första halvleken av vår kulturdebatt då ett par av kulturministerns alliansbröder apostroferade August Strindberg, som jubilerar nästa år. Det är verkligen en författare med både världsrykte och en otrolig betydelse för förståelsen av det svenska samhället på hans tid och till och med ända in i våra dagar. Jag skulle kunna föreslå ett litet bokprojekt. Man skulle kunna trycka upp August Strindbergs Lilla katekes för underklassen igen och dela ut den till högstadieeleverna. Det skulle göra stor nytta, tror jag. Men min fråga är helt enkelt: Hur kommer Strindbergs namn att lysa över fosterlandet i samband med jubileet? Det är någonting som man väntar på. Tiden går. Snart klämtar klockorna för ett nytt år.

Herr talman! Jag noterade att Bengt Berg var glad över det jag sade i början. Jag tolkar det som att han inte var glad över det jag sade om ett nytt fräscht kulturklimat, sponsring, volontärskap och entreprenörskap. Men jag kanske har fel. Så till August Strindberg. Det var synd att Bengt Berg inte var med förra veckan när kulturåret, kan man väl säga, eller Strindbergsåret faktiskt inleddes. Det var en liten tjuvstart på Strindbergsmuseet här i Stockholm. Det var en presentation av den hemsida som Kulturrådet nu har skapat i samarbete med Svenska institutet. Det sker väldigt mycket. Det kommer nya förslag varje dag, berättade de som ansvarar för sidans uppdatering. Det sker mycket i hela Sverige. Det sker också mycket i andra länder. Det här uppmärksammas självfallet av Dramaten, av våra museer, av olika konsthallar och av samtliga bibliotek. Det är jag övertygad om. Han var också en skicklig fotograf. År 2012 kommer inte att passera obemärkt. August Strindbergs namn kommer att lysa klart.

Herr talman! Det gläder mig och många fler. Det kommer säkert att tas många initiativ från olika håll och kanter. Det tror jag också. Jag ville bara höra om det fanns några speciella planer på gång. Jag skulle också vilja ta upp en annan fråga. Det gäller filmavtalet, som håller på att ticka ut. Hur är det i dagsläget med det? Jag vet att jag ställde samma fråga häromdagen, men jag tycker att det är viktigt att så många som möjligt i alla möjliga kanaler får kännedom om den oroande situationen och om vad kulturministern har att anföra just nu om det.

Herr talman! Det är mycket riktigt att Bengt Berg och jag har samtalat om det här tidigare. Berit Högman och jag hade också en interpellationsdebatt som handlade just om filmavtalet för bara två dagar sedan. Jag har inte riktigt samma oro som Bengt Berg. Det här är en viktig fråga inte bara för regeringen utan för oss alla. Filmen är nämligen ett starkt konstnärligt uttryck och ett växande uttryck. Men än så länge pågår förhandlingarna med Lennart Foss. Därför vill och bör jag inte kommentera det, även om staten - vi är ju också en representant i filmavtalet - naturligtvis följer det här genom våra tjänstemän. Det som Berit Högman och jag bland annat diskuterade, som jag tycker att det finns skäl att ta upp, var den illegala fildelningen. Detta är ett stort hot mot svensk film. Jag såg Jägarna 2 i måndags och samtalade med filmens regissör och producent. Drygt 500 000 har köpt biljetter, men 1,3 miljoner har laddat ned filmen illegalt. Ungefär 400 personer har arbetat med filmen. Det är många som är beroende av detta. Att försvara upphovsrätten och kulturskaparnas möjlighet att få betalt genom att bekämpa illegal fildelning är alltså också en viktig kulturpolitisk fråga.

Herr talman! Jag har ett antal frågor. Jag förstår att utrymmet inte medger några uttömmande svar, men jag hoppas att kulturministern kan säga någonting kort på varje punkt. Det handlar framför allt om Kulturarvslyftet och den kritik som har framkommit mot hur regeringen har hanterat frågan, som jag delvis berörde i mitt anförande. Jag undrar hur kulturministern och regeringen ser på Kulturarvslyftet, om man i första hand ser det som en kulturpolitisk åtgärd eller om man i första hand ser det som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Jag undrar också om kulturministern är nöjd med hur man har hanterat det förberedande arbetet med Kulturarvslyftet så här långt samt när vi kan vänta oss en mer detaljerad beskrivning av Kulturarvslyftets kulturpolitiska mål och praktiska genomförande. Sedan måste jag med anledning av vad som framkom i mitt replikskifte med Cecilia Magnusson tidigare fråga kulturministern om hon stöder Cecilia Magnussons ståndpunkt, som hon uttryckte, att den svenska staten har ett lika stort ansvar för alla andra länders kulturer och kulturarv som för det svenska kulturarvet. Kan det anses vara Moderaternas officiella politik? Hur ska det i så fall ta sig uttryck i praktiken? Ska vi i Sverige inrätta ett museum för varje nationell kultur eller kulturkrets i världen? I detta anförande instämde Erik Almqvist (SD).

Herr talman! Kulturarvslyftet är en stor satsning. Men det är en satsning som sker med pengar, 800 miljoner kronor, från Arbetsmarknadsdepartementet. I första hand är det därför naturligtvis en arbetsmarknadspolitisk händelse. Men jag är väldigt glad över att man från Arbetsmarknadsdepartementets sida har valt att rikta den just till kulturarvsområdet. Man hade lika väl kunnat välja något annat. Men här ser vi - det ser också Arbetsmarknadsdepartementet - goda möjligheter till samverkan. Många av våra museer och institutioner har nämligen en vana vid att arbeta just med olika satsningar som är kopplade till arbetsmarknadsprojekt. Sedan följde frågan. När kommer det en förordning? Då blir mitt svar: nästa vecka. Men under hela tiden från det att budgeten blev offentlig har jag pratat om Kulturarvslyftet i alla mina möten med institutioner, Riksantikvarieämbetet och många andra. Den här frågan har beretts under en relativt lång tid. Jag tror och hoppas att även Mattias Karlsson kommer att bli positivt överraskad när han får se förordningen. Jag nämnde i går besöket i Uppsala, där Hillevi Engström och jag deltog. Nästa vecka har vi ett möte på departementet med Arbetsförmedlingens chef, Angeles Bermudez Svankvist, den avgående riksantikvarien, den tillträdande riksantikvarien och våra respektive tjänstemän. Frågan är alltså högt prioriterad. När det gäller kulturarvet vet jag inte riktigt vad Mattias Karlsson är ute efter, men efter att ha läst betänkandet kan jag konstatera att det som handlar om kultur över gränserna eller mångfaldskultur ges skulden för allt möjligt ont: negativ inverkan på samhällsklimatet i form av ökade motsättningar, värderingskonflikter, segregation, rotlöshet, ökad kriminalitet och ökade kostnader. Jag ser snarare stora vinster i att samverka med kulturen över gränserna och i andra länder, och det gör också de flesta av de institutioner som arbetar med detta i sina regleringsbrev och sina instruktioner.

Herr talman! Att Kulturarvslyftet i första hand är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd har tyvärr skinit igenom. Jag tycker tyvärr att de kulturpolitiska målen har kommit lite i skymundan när man har tänkt kring det här. Men det är väldigt glädjande att man ger beskedet att det här är väldigt högt prioriterat och att man kommer att jobba intensivt med det. Jag ser fram emot de mer detaljerade planerna för hur det här ska genomföras, men det har kommit ganska oroväckande uppgifter om att det faktum att regeringen har kommit i gång så sent gör att till exempel en del av pengarna kan riskera att frysa inne. Det vore väldigt olyckligt. Min sista fråga gäller det Cecilia Magnusson sade om att vi i Sverige har ett lika stort ansvar för att förvalta cypriotiskt kulturarv och över huvud taget alla andra länders kulturarv som vi har för att förvalta det svenska kulturarvet. Det tyckte jag var en ganska radikal ståndpunkt, och jag tycker inte riktigt att jag fick svar på den frågan av kulturministern. Därför vill jag ställa frågan igen. Delar kulturministern den ståndpunkten, och är det i så fall också Moderaternas officiella ståndpunkt?

Herr talman! Jag börjar med Kulturarvslyftet. Varför ordet "tyvärr" när det gäller att det här också skulle vara en del i arbetsmarknadspolitiken? Var glad över att pengarna går just till kulturarvet, det som Mattias Karlsson normalt sett brukar värna om! Dessutom går 270 miljoner till Riksantikvarieämbetet för att anställa professionella handledare. Jag tycker att Mattias Karlsson borde vara väldigt glad. Regeringen har kommit i gång sent, sägs det. Men jösses! Vad begär Mattias Karlsson? Beslutet är fortfarande inte klubbat i riksdagen. Ska vi föregå beslutet i riksdagen? Vi har haft en dialog hela vägen. Förordningen kommer nästa vecka. Man är väl medveten om det här på ämbetet, och jag utgår från att utskottet och riksdagen kommer att besluta i enlighet med detta. Annars skulle jag bli väldigt förvånad. När det gäller vårt internationella utbyte tycker jag att det vore väldigt fattigt om vi på våra svenska museer bara skulle ha det som kan vara svårt att beskriva men som ändå omfattar svenskt kulturarv. Vi kan se på de enorma skaror som har vallfärdat exempelvis till bergrummen under Skeppsholmskyrkan för att se terrakottaarmén eller inkaguldet. Det är ett oerhört intresse också för det utländska kulturarvet, på samma sätt som det finns föremål, konst och mycket som rör svenskt kulturarv på institutioner i andra länder. Det är så vi måste arbeta för att få en förståelse för att undvika krig och konflikter, för det är mycket det kulturen och kulturarvet bidrar till.

Herr talman! I dag debatterar vi budgetpropositionen för 2012 inom utgiftsområde 17: Kultur, media, trossamfund och fritid samt ett antal motioner. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i propositionen och avslag på samtliga motioner. Mycket har redan sagts i den här debatten, men jag vill ändå säga några ord när det gäller barn och unga. Kultur är viktigt, särskilt för barn och unga. I de kulturpolitiska målen för 2009 står det att man särskilt ska uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur. Det finns ca 2 miljoner barn och unga under 18 år i Sverige i dag. Att få ta del av kultur i olika former ger möjlighet till utveckling och kännedom om både sitt eget kulturarv och andras. Kunskapen öppnar dörrar längre fram i livet och ger förståelse för andra människor. Alla kan finna glädje inom kulturens underbara värld. Det kan vara glädjen i att läsa en spännande bok, att dansa, att sjunga eller att spela basket. Kulturen kan också hjälpa barn och ungdomar genom svåra stunder i livet. Att uppleva glädje i till exempel dans gör att det blir lättare att hantera motgångar inom andra områden i livet. Jag tror också att om man deltar i kulturverksamheter och idrott så blir det lättare att hålla sig ifrån kriminalitet och droger. Herr talman! De offentliga bidragen till barn och unga har ökat kraftigt de senaste tio åren - från 3,5 miljarder till 5,5 miljarder. Kommunerna är de största offentliga bidragsgivarna med nästan 4 miljarder. Merparten av dessa pengar går till musik- och kulturskolor och till bibliotekens låneverksamhet riktad till barn och unga. Statens bidrag till barn- och ungdomsverksamheter vid kulturinstitutioner som centralmuseerna, nationalscenerna och övriga statliga kulturmyndigheter uppskattas till nära 1,2 miljarder. Utöver det ges statliga bidrag till regionala konst-, scenkonst- och kulturarvsinstitutioner samt till fria grupper inom teater, dans och musik. Bidrag ges också till läsfrämjande insatser, barn- och ungdomslitteratur på bibliotek, till nationella minoriteter samt till filmverksamhet för och med barn och unga. Bidragen till läsfrämjande insatser har fördubblats sedan 2006 och uppgår 2011 till 13 miljoner kronor. Av dessa beräknas 9 miljoner gå till insatser för barn och unga. År 2008 inrättade alliansregeringen Skapande skola. Syftet är att främja barns rätt till kultur och eget skapande. Genom att rikta bidraget till skolhuvudmännen är avsikten att nå fler barn än dem som redan är kulturellt aktiva på sin fritid. På detta sätt kommer kulturen in i alla elevers vardag. Bidraget uppgår till 150 miljoner kronor per år och omfattar nu hela grundskolan. Vid ansökningsomgången 2011 hade 99 procent av alla kommuner någon gång sökt bidrag. Av landets friskolor hade en tredjedel sökt bidrag. Uppföljningen som Kulturrådet gjort av Skapande skola visar att hälften av alla elever i årskurs 7-9 deltagit. 80 procent av bidraget hade gått till professionell kulturverksamhet. Resten hade bland annat använts till inköp av material för eget skapande. De flesta skolhuvudmännen uttryckte att Skapade skola hade bidragit till ett ökat engagemang och intresse för kultur hos både elever och lärare. Drygt 1 000 kulturarbetare hade fått arbete genom Skapande skola. De statliga kulturinstitutionerna bedriver ett omfattande arbete för barn och unga med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen. Under 2010 utgjorde barn och unga 15 procent av besökarna vid de statliga museer som omfattas av reformen gratis inträde för unga upp till 19 år. Herr talman! Ungdomsstyrelsen har i rapporten När var hur - om ungas kultur undersökt ungas kulturliv i åldrarna 13 till 25 år. Analysen visar att en stor del av unga i Sverige utövar någon form av kulturaktivitet på fritiden. Rapporten visar att många av de unga själva säger att de förbättrat sitt självförtroende till följd av det egna kulturutövandet. De har fått nya vänner, en bättre hälsa och bättre skolresultat. Tidigare i höstas besökte jag Sundsvalls kommun och träffade där en eldsjäl. Det var Marianne Leek som fått priset Årets guldklave 2011. Marianne Leek fick juryns specialpris för det arbete hon lagt ned på Danskulturprojektet. Danskulturprojektet handlar om att lära högstadieelever dansa, hur det går till när man bjuder upp och hur man uppför sig på dansgolvet. Marianne berättade om elever som varit blyga och retade av andra elever på skolan men som plötsligt blivit populära för att de kunde dansa. Oftast hade det varit väldigt stelt i början, men det släppte ganska fort och glädjen tog över. På skolan kunde man se att de som dansat med varandra slutade bråka sinsemellan. De tuffa grabbarna blev lugnare, och stämningen blev bättre på skolan. Danskulturprojektet finansierades delvis genom folkhälsobudgeten. Jag är säker på att kultur i olika former har en positiv effekt på folkhälsan. Ungdomstiden formar människor. Den ställer särskilda krav på hur samhället och politiken möter ungdomar och de utmaningar de ställs inför. Målet för ungdomspolitiken är att alla ungdomar ska ha verklig tillgång till välfärd och inflytande. Satsningar i den här budgetpropositionen på bland annat Skapande skola och Idrottslyftet visar att alliansregeringen prioriterar kultur och idrott för barn och unga. (Applåder)

Herr talman! Föreställ er ett Sverige utan kultur - en hel värld utan kultur! Vi kan börja med de lokaliteter vi befinner oss i. Vi får börja med att ta bort den fina, stora väven som hänger här som heter Minnet av ett landskap . Vävkonsten härstammar för övrigt inte från Sverige. Man har funnit linneväv i Egypten från 5000 år före Kristus. De tidigast funna i Sverige är från järnåldern. Sedan kan vi plocka bort alla möbler som kommer sig av århundraden av nedärvd snickerikonst med kunskap från många länder i världen och influenser som kommit till Sverige på många olika vägar från många olika kulturer. Vi kan ta bort flaggorna. Vi kan sluta tala, eftersom språket är nedärvda dialekter och uttal från tidernas begynnelse med ord som har en mångfald olika andra språk som påverkat och färgat vårt språk, det svenska språket. Vi får alltså tystna här inne och vi får ingenting vackert att titta på, inte heller att sitta på eller luta oss mot. Vi kan nu vandra ut utanför denna sal. Överallt finns byggnader med arkitektur från allehanda länders påverkan. Varje människa som skapar har sin bakgrund och sitt sätt att uttrycka sig, och ingen har kläckts på den svenska jorden utan historia, utan egen kultur från den egna familjen eller utan påverkan från den omgivning man har vuxit upp i. Alltså har arkitekten inte kommit ur ett vakuum som är rent från yttre påverkan. Vår historia är allas historia eftersom människor rest i alla tider och förmedlat sina intryck när de kommit hem eller tagit med sig sina drömmar om byggnader, konstverk och texter till Sverige och förverkligat dem här. Så är det med allting som skapats i detta land, i alla länder, i hela världen, influenser som ett ständigt pulserande nätverk överallt. Nå, då får vi ta bort alla byggnader eftersom de bär på en kultur, en mångkultur som en del vill kalla det. All offentlig utsmyckning, varenda gatsten bär på en kultur, ett hantverk med kunskap som överflyttats mellan generationer, länder och världsdelar. Allt som vi kan vila ögonen på, som är skapat av oss människor, är kultur. Musiken, som är en sådan glädje för de flesta, må vi ta bort. Instrumenten som musiken produceras på, när det inte är musik som skapats på elektronisk väg, måste bort. Dessutom har de flesta instrument inte sitt ursprung i Sverige, så när man avskyr mångkultur ska de alla definitivt försvinna. Bort med dem! Litteratur, danskonst. Bort! Även där har vi influenser från hela världen. Ännu mer bort, om man avskyr mångkultur, som jag bestämt vill hävda att all kultur är. Sedan har vi sporten, idrotten, som ingår i detta utskotts ansvar. Varenda sport som utövas dagligdags i detta land har sitt ursprung i ett annat land eller världsdel: fotbollen, innebandyn, handbollen, golfen, basketen, ishockeyn, ridningen, simningen, konståkningen, med flera. Kvar blir en dyster, trist, tyst och oinspirerande värld. En värld som jag inte tror att någon enda levande varelse står ut att leva i. Man brukar säga: Utan bilen stannar Sverige. Jag vill på samma sätt säga att utan kultur eller mångkultur finns inte Sverige. Det finns en hel del motioner som kommit in, syftande på utskottets olika områden. Exemplet med förslaget att införa fri entré på våra statliga museer är i mitt tycke sympatiskt och något som jag personligen gärna skulle se förverkligas i en framtid inte alltför långt bort. Just nu är det dock inte aktuellt. Tillgången till alla våra kulturskatter är i stället endast ett knapptryck bort. Man kan stanna kvar framför sin dator hemma och ta del av dem numera. Riksantikvarieämbetet arbetar för fullt med detta uppdrag. Ett annat exempel är förslaget att utöka Skapande skola till att även inkludera förskolan. Folkpartiet skulle vilja gå ännu längre och ha med Skapande skola även genom gymnasietiden. En vision som vore fantastisk är förstås "Skapande samhälle". Det finns ingen motion om detta, inte heller ett förslag från Alliansen. Men det positiva med Skapande skola som inbegriper den härliga tanken att alla barn ska kunna ta del av olika kulturyttringar och träffa livs levande kulturutövare borde kunna inbegripa vuxna via företag, vård och omsorg. Nu har vi även satsat på Kultur för äldre, och det är enormt roligt. Dessutom är efterfrågan över förväntan. Här finns inte heller någon motion inlämnad eller något förslag från Alliansen, men en vision om "Kultur för alla", hur vore det? Det skulle bli ett samhälle där vi alla har närhet till konst- och kulturutövare som en naturlig del av våra liv, i samhällsplaneringen, ja, överallt. Jag är övertygad om att kulturen är vår livsluft. Den gör det möjligt för oss alla att orka leva, att överleva helt enkelt. Bifall till förslaget i betänkandet! (Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamöterna i kulturutskottet för en intressant debatt. Den har varit intressant men i vissa fall olustig. Sverigedemokraternas utspel om att folkbildning skulle föda terrorism kan inte annat än anses olustigt. Jag beklagar också att kulturministern inte är tydlig och står fast vid folkbildningens obundenhet. Några borgerliga partier gör sig också lite lustiga över vårt förslag på fri entré till museer. Det kanske krävs ett tydliggörande. Vi socialdemokrater lägger stor vikt vid ungdomspolitiken. Det är därför vi vill satsa på ungdomsgruppernas förutsättningar. Det är därför vi kopplar ihop kultur, utbildning, arbetsmarknad och socialpolitik till en sammanhållen ungdomspolitik. I Moderaternas Sverige galopperar utanförskapet, särskilt i ungdomsgrupperna. Ungdomsgrupperna släpps inte in i samhället. De hoppar av skolan, får inget stöd i skolan, får inget arbete och får ingen bostad. På så vis känner man inte heller någon tilltro till demokratin. Det är därför vi socialdemokrater särskilt har valt att lyfta fram ungdomsgrupperna. Kulturen är ett verkligt bra verktyg för att lyfta fram ungdomsgrupperna. Det är bra för att ungdomsgrupperna ska kunna förstå sin samtid och kunna växa som människor. Vi vet, precis som Bengt Berg har varit inne på, att det i valet mellan mat på bordet och ett kulturbesök på museet blir så att när resurserna krymper väljer man maten på bordet. Sverigedemokraterna ondgör sig också över vår politik och att det skulle vara en mångfaldspolitik. Vi tycker att det är bra att de ondgör sig över detta. Fru talman! Fri entré på museer är i den socialdemokratiska politiken inte bara en rättighetsfråga för dem med knappa resurser, utan det är också en viktig integrationsfråga för att komma in i dagens samhälle. Det är med vår politik vi kan nå fler. Samma sak gäller för musik- och kulturskolan. Med vår satsning hade vi kunnat nå fler talanger som av ekonomiska skäl inte kan nås i dag - de som av ekonomiska skäl inte kan spela ett instrument eller gå en dramatikerskola. Vår satsning är på så vis också en integrationsfråga. Det är så vi socialdemokrater håller ihop politiken. Sedan är det inte fel att vi med vår satsning på musik- och kulturskolan skulle se en fortsatt tillväxt på det svenska musikundret. Fru talman! Ska Sverige lyckas måste fler - varje mänsklig resurs - nyttjas väl. För ansvar om framtiden vill vi ha fri entré och satsningar på musik- och kulturskola. Det är en viktig del i vår sammanhållna politik för tillväxt, mångfald och välfärd. Tveka aldrig om det! (Applåder)

Fru talman! Isak From ondgör sig över att jag tidigare i debatten sade att det inte kan vara acceptabelt med statsfinansierad terrorism. Det tycker han är oroväckande - inte det faktum att vi indirekt med skattemedel subventionerar organisationer som av säkerhetspolisen har klassats som ett hot mot rikets inre säkerhet. Det tycker Isak From inte är oroväckande, men att jag påpekar det är oroväckande. Det tycker jag är oroväckande. Det räcker med att titta på till exempel Malmö, där jag har varit verksam, för att se hur djupt inflätade de olika extremistorganisationerna - till exempel Syndikalistiska ungdomsförbundet, Revolutionär kommunistisk ungdom med flera - är i folkbildningens verksamheter. Där deltar även Socialdemokraterna, till exempel i Socialistiskt forum som har hållits på olika ställen i landet. Vid Forum Syd deltar Socialdemokraterna med organisationer som är stämplade som ett hot mot rikets inre säkerhet, där en del av finansieringen kommer från skattemedel och folkbildningens pengar. Det tycker jag att Isak From skulle oroa sig över mer än att jag påtalar problemet. I detta anförande instämde Erik Almqvist (SD).

Fru talman! Mattias Karlsson har nog missförstått mig. Vi är glada över att Sverigedemokraterna ondgör sig över vår politik. Folkbildningen ska vara fri och obunden. Folkbildningens huvuduppdrag är att främja fria och demokratiska rättigheter. Sedan kan det naturligtvis vara så att det någonstans, någon gång har smugit sig in någon form av högerextremistisk organisation i folkbildningen. Det får vi i så fall försöka hjälpas åt att få bort. Men kom inte här och påstå att svensk folkbildning skulle ha fött terrorism. Det finns inga som helst bevis för något sådant, och vi står fortfarande fast vid vår tydliga ståndpunkt att folkbildningen ska vara fri och obunden.

Fru talman! Jo, det finns gott om bevis för att en del av folkbildningens pengar används till organisationer som inte arbetar med demokratiska metoder. Det är fullständigt paradoxalt att stå och säga att folkbildningen ska främja demokrati och sedan samtidigt försvara att folkbildningens medel går till organisationer som använder våld som politisk metod - våld som bland annat har riktats mot mig och mina partikamrater. Jag tycker att det är oacceptabelt och att Socialdemokraterna borde ta det på större allvar. Däremot vill jag påpeka att detta så klart är ett marginalfenomen. Det är inte så att det går mycket pengar till detta, men att det över huvud taget figurerar tycker jag är ett stort problem. Vi måste öppna ögonen för detta och åtgärda det, för det kan som sagt inte vara rimligt att vi med skattemedel finansierar våldsamma organisationer som ägnar sig åt överfall på och hot mot oliktänkande.

Fru talman! Våld i varje form ska beivras. Är det så att det förekommer våldsamheter är det en fråga för polisen att ta tag i; det är inte en fråga för folkbildningen. Folkbildningens främsta uppgift är att främja demokrati och utveckling. Har man inte förstått det har man också missförstått folkbildningens roll. Demokratin vilar på en särskild grund. Det är den vi ska hjälpas åt att försvara.