Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Fru talman! Sverige har världens friskaste befolkning, men likväl har vi ett stort antal sjukskrivna.

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktions-nedsättning

Före 2002 var nästan 900 000 personer sjukskrivna, och därtill ska vi lägga alla människor som den då socialdemokratiska regeringen förtidspensionerade. Det var ett stort antal människor som lämnades i ett utanförskap utan någon som helst möjlighet att komma tillbaka. Tack och lov har vi ändrat regelverket, men nu kan vi återigen se höga nivåer - drygt 600 000 personer är sjukskrivna. Statistiken visar med stor tydlighet att kvinnors sjukpenningtal är 89 procent högre än mäns.

Fru talman! Tidigare var det fysiska sjukdomar, som frakturer och andra typer av tillstånd, som var dominerande i sjukskrivningsstatistiken. Nu har dessa diagnoser minskat, och tyvärr har antalet psykiatriska diagnoser ökat. I dagligt tal kallar vi denna ohälsa "psykisk ohälsa". Skillnaden är fortfarande tydlig: Män sjukskrivs för fysiska diagnoser och kvinnor i betydligt större utsträckning för psykiatriska diagnoser.

Det är svårt att ge en entydig anledning till att det är stora skillnader i antalet sjukskrivna mellan län och regioner, men en av anledningarna är att Försäkringskassans handläggare tolkar sjukskrivningsintygen olika. Det finns ett försäkringsmedicinskt beslutsstöd som Socialstyrelsen har tagit fram. Från början var detta beslutsstöd tänkt som ett stöd till Försäkringskassans handläggare i arbetet med att tolka intyg och ta rätt beslut. Nu har detta beslutsstöd blivit mer av en lag, och det finns tyvärr ett stort tolkningsutrymme. Det innebär att det ibland är ett lotteri om en person får sitt sjukintyg godkänt eller inte.

Dessutom finns det inte ett tydligt beslutsstöd för psykiatriska diagnoser, som ofta följs av samsjuklighet. Handläggaren kräver ofta av den sjukskrivande läkaren att han objektivt ska beskriva funktionsnedsättning och aktivitetsnivå hos en person med exempelvis utmattningssyndrom. Personen kan ibland vara så sjuk att han inte ens orkar ta sig till sin vårdcentral, och att göra en objektiv bedömning av en så sjuk person anser jag är omöjligt.

Fru talman! Socialstyrelsen har fått 4 miljarder för uppföljning, utveckling och utvärdering av det försäkringsmedicinska beslutsstödet. Vi moderater anser att det behövs ett separat rehabiliteringsspår för psykiatriska diagnoser. Det är enklare att bedöma när en person som till exempel har brutit foten kan komma tillbaka i arbete. Personen kanske inte ens behöver vara sjukskriven om arbetsgivaren kan erbjuda andra arbetsuppgifter på arbetsplatsen. Att göra en bedömning av när en person med utmattningssyndrom är tillbaka i sysselsättning är betydligt svårare, och där är bedömningen högst individuell.

Försäkringskassans statistik över hur situationen ser ut visar enligt regeringen en stabil situation och att det går åt rätt håll. Samtidigt har det startats ett upprop mot Försäkringskassan av personer som inte har fått sina sjukintyg beviljade. Vi träffade en del av denna grupp här på Mynttorget utanför riksdagen, och det var en stor grupp mycket frustrerade, desperata och arga personer. De har inte fått sina sjukintyg godkända av Försäkringskassan, eftersom man anser att de har en arbetsförmåga. När de anmäler sig hos Arbetsförmedlingen är de dock för sjuka för att arbeta. I min värld är detta en situation som är långt ifrån under kontroll.

Fru talman! Skillnaden mellan mäns och kvinnors sjukskrivning är stor. Jag anser att den feministiska regeringen totalt har tappat greppet om frågan om sjukskrivningen.

Från den 1 juli 2018 är arbetsgivare skyldiga att göra en rehabplan för återgång till arbete om sjukfrånvaron beräknas vara mer än 60 dagar. Det är en positiv åtgärd. I den bästa av världar skulle vi ha närvarande och uppmärksamma chefer och ledare som tidigt upptäcker att en medarbetare inte mår bra och som kan sätta in åtgärder för att förhindra en sjukskrivning.

Det finns i dag en möjlighet hos Försäkringskassan som heter förebyggande sjukpenning. Den används i alldeles för liten omfattning. Här kan en arbetsgivare erbjuda sin medarbetare att delta i åtgärder som skulle kunna förhindra en sjukskrivning samtidigt som arbetsgivaren kan se över medarbetarens arbetsmiljö och arbetssituation.

Fru talman! Moderaterna vill införa en bortre tidsgräns då vi anser att det måste finnas ett mål om att den sjukskrivne ska bli frisk. Det måste finnas en tydlig rehabplan som alla berörda ska följa, och de ska göra allt för att den sjukskrivne ska komma tillbaka till någon form av sysselsättning.

Regelverket inom sjukförsäkringen har förändrats under många år. Som regelverket ser ut nu har arbetsgivaren ansvaret de två första veckorna; sedan tar Försäkringskassan över om en sjukskrivning anses nödvändig.

Jag har i min tidigare profession träffat väldigt många människor som anser att det är en rättighet att vara sjukskriven i 14 dagar eftersom arbetsgivaren ändå betalar lön. Vad många arbetsgivare inte vet är att de faktiskt har rätt att säga nej till att betala ut sjuklön de första 14 dagarna om de exempelvis kan erbjuda annan sysselsättning på arbetsplatsen som de tror att medarbetaren skulle kunna klara av.

Arbetsgivaren har ett stort rehabansvar. Här har vi en skyldighet att se till att man ska kunna få all stöttning som bara är möjlig.

Att erbjuda förtidspension, som var Socialdemokraternas svar för att minska sjukskrivningstalen, är enligt Moderaterna inte rätt väg att gå. Vi anser att det är bättre att erbjuda sysselsättning som man kan klara av att hantera.

Eftersom riksdagsmajoriteten i detta första steg i budgetprocessen har gett budgetpolitiken en helt annan inriktning än den vi önskar avstår vi från ställningstagande när det gäller anslagsfördelning inom utgiftsområde 10.

(Applåder)

Fru talman! Vi hörde Elisabeth Björnsdotter Rahm inleda med ett lidelsefullt anförande om hur de sjukskrivna har det och om hur de med psykiska diagnoser kämpar och har det svårt och ibland till och med har det omöjligt att ta sig till vårdcentralen för att träffa läkare.

Sedan kom vi mot slutet av anförandet, och Moderaternas lösning på detta gav sig till känna: en ny karensdag vid dag 15 och mer avtrappning i sjukpenningnivåerna. Från dag 90 ska sjukpenningen nu dras ned till 75 procent och från dag 180 till 70 procent.

Man vill återinföra den bortre tidsgränsen. Man vill ha sänkt tak i sjukförsäkringen. I motionen kan vi också läsa att man vill skärpa kvalificeringskraven för ersättning i sjuk- och aktivitetsersättningen.

Samhällskontraktet ska skärpas, skriver Moderaterna. Detta är något som jag själv brukar säga.

Fru talman! Jag undrar hur Elisabeth Björnsdotter Rahm och Moderaterna ser på samhällskontraktet.

Fru talman! Jag vill tacka Björn Petersson för att han ger mig möjlighet att beskriva precis hur Moderaterna har tänkt sig att sjukförsäkringen ska fungera.

Att ha en sysselsättning är betydligt viktigare än att ha en sjukskrivning om man har arbetsförmåga. Vi anser att man ska kunna jobba till hundra procent av sin förmåga - om det är en timme per dag ska det vara så.

Anledningen till att vi vill införa en karensdag dag 15 är, precis som jag sa i mitt anförande, att möjligheten att vara sjukskriven i 14 dagar, då arbetsgivaren betalar sjuklön, väldigt ofta utnyttjas. Det är för att markera att det är Försäkringskassan som tar över ansvaret för en eventuell fortsatt sjukskrivning. Detta är inte givet.

Vi anser att man ska satsa betydligt mer på tidig rehabilitering, på tidiga åtgärder och på åtgärder som gör att människor inte hamnar i sjukskrivning över huvud taget. Ett stort rehabiliteringsansvar vilar på arbetsgivaren. Som jag sa är det önskvärt att ha en närvarande och uppmärksam chef som tidigt kan sätta in insatser för att människor inte ska hamna i sjukskrivning. Det är där vi ser att det finns samhällsvinster att göra för att vi ska kunna ha det samhällskontrakt som vi eftersträvar.

Det är viktigt att vi alla har en sysselsättning. Att ha en sysselsättning innebär mer än att ha en lön; det innebär social samvaro och fikapauser.

Fru talman! Samhällskontraktet var det, ja. För mig innebär samhällskontraktet att den som arbetar och sliter ska ha rätt till trygghet den dag man har oturen att drabbas av sjukdom eller oturen att drabbas av en varaktig funktionsnedsättning. För mig innebär det att den av oss som faktiskt blir sjuk - för det blir vi ju emellanåt - inte ska riskera sin ekonomiska trygghet utan ska ha en trygghet som tar vid.

Vi ser här att ett moderat samhällskontrakt är någonting helt annat. Man ska återinföra stupstocken, som utförsäkrade människor vid 130 000 tillfällen. Människor kom tillbaka gång på gång. Inte blev man frisk av det - man blev fattig!

Vi ska alltså göra det svårare att kvalificera sig för aktivitetsersättning. Hur blir man friskare av det?

(Applåder)

Fru talman! Jag håller med om Björn Peterssons beskrivning av ett samhällskontrakt där man givetvis ska ha rätt till sjukskrivning om man har en sjukdom eller råkar ut för en olycka. Men jag kan inte se att Socialdemokraternas lösning för att minska sjuktalen, som bestod av förtidspensionering och av att lämna folk i utanförskap utan någon som helst möjlighet att komma tillbaka, var ett sätt att bygga samhällskontraktet.

Jag tror på att man ska kunna ge människor möjlighet att komma tillbaka till någon form av sysselsättning. Jag tror inte på att lämna människor utanför i förtidspensionering utan någon som helst möjlighet att komma tillbaka in på arbetsmarknaden.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag budgeten för utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Eftersom ramarna redan är satta och vår budget sträcker sig över ramarna har vi ingen reservation, utan vi för fram våra budgetförslag i ett särskilt yttrande.

Fru talman! Utvecklingen av sjukförsäkringssystemet är djupt oroande. Antalet människoöden där sjuka, gamla eller funktionshindrade har kommit i kläm är otaliga.

Julen närmar sig, och för många blir julen mer stress än julefrid när man är sjuk och utförsäkrad och kanske inte får tillgång till vare sig vård eller ekonomisk trygghet. Och missnöjet växer runt om i landet. Det ser vi inte minst genom Försäkringskassanupproret.

Fru talman! Många hoppades nog på att Socialdemokraterna skulle göra det bättre för de sjuka. Men i stället har utförsäkringarna ökat dramatiskt sedan Socialdemokraterna kom till makten. De för i dag i praktiken en hårdare linje mot de sjuka än vad Reinfeldts regering gjorde.

Många upplever i dag att det finns en ättestupa redan efter ett halvår, långt före den gamla bortre tidsgränsen vid tre år och dessutom utan möjlighet att återfå sjukpenningen. Även om vi i Sverigedemokraterna ser behov av kontrollstationer för att pröva personers arbetsförmåga och möjliggöra en rehabilitering, så att de ska kunna bli friska och återgå i arbete, anser vi att dagens utförsäkringar av svårt sjuka människor är helt orimliga och att en förändring måste ske.

Fru talman! I dag utförsäkras svårt sjuka människor. Folk mår så fruktansvärt dåligt. Det finns till och med exempel på dem som har valt att ta sitt eget liv. Runt om i landet har det skett olika former av ljusmanifestationer till minne av de här personerna. Det är häpnadsväckande att det som från början var tänkt som en rehabiliteringskedja just för rehabilitering har Socialdemokraterna förvandlat till en utförsäkringskedja.

Fru talman! Vem som helst kan plötsligt drabbas av sjukdom eller en olycka som gör att man inte kan arbeta alls, i samma takt eller med samma slags arbetsuppgifter. Efter många års arbete och inbetalning av skatt och som medborgare i landet och boende i Sverige borde det vara en självklar del av samhällskontraktet att även i en sådan situation ha en ekonomisk trygghet och få tillgång till vård och rehabilitering.

Vi ser därför mycket allvarligt på att samhällskontraktet i dag inte levererar utan sviker människor nu när välfärden är satt under hård press. Det är dags att återupprätta grundtryggheten i Sverige. Vår utgångspunkt är att den som är sjuk ska få bästa tänkbara rehabilitering och grundläggande ekonomisk trygghet, och den som har möjlighet att bli frisk ska få bästa tänkbara förutsättningar och incitament för att återgå i arbete.

Fru talman! I dag ökar sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa i ett skrämmande högt tempo och är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Socialdemokraterna har misslyckats fatalt med att skapa goda arbetsvillkor inom offentlig sektor. De som får betala det högsta priset för detta i dag är framför allt kvinnor och i synnerhet småbarnsmammor som sliter ut sig fullständigt och drabbas av utbrändhet och depression och därmed sjukskrivning. Det är ett allvarligt jämställdhetsproblem som regeringen borde ta på mycket större allvar. Då menar jag inte att utförsäkra människor för att förbättra sjuktalsstatistiken utan att gå till botten med varför så många kvinnor mår så dåligt och ha en strategi för att stärka den psykiska hälsan. Till råga på allt möts många som drabbas av psykisk ohälsa också av oförståelse i ett stelbent system som inte är anpassat för dem med psykisk ohälsa. Vi satsar därför i vår budget 100 miljoner årligen för att stärka kompetensen inom Försäkringskassan i bemötandet av dem med psykisk ohälsa, detta för att i alla fall försöka göra något.

Fru talman! Bedömningen som ska göras efter 180 dagar med sjukpenning har skapat stor debatt, och utförsäkringarna vid denna tidpunkt har ökat. Vi ser det som djupt problematiskt att sjuka människor blir av med sin ekonomiska trygghet för att Försäkringskassan utifrån de bedömningsgrunder som finns i dag bedömer att en person i teorin skulle kunna ta något fiktivt fantasijobb på arbetsmarknaden, samtidigt som Arbetsförmedlingen bedömer att sådana jobb inte finns och att personen inte är anställbar. Detta måste få ett slut.

Vi vill därför, vilket vi fört fram i förslag och satsat pengar till i vår budget, att man efter 180 dagars sjukskrivning ska prövas mot jobb som finns på riktigt och inom ens eget kompetensområde och inte prövas mot hela arbetsmarknaden. Men det har Socialdemokraterna sagt nej till. Vi får se vad som kommer fram i kommande utredning.

I dag är det också mycket svårt att bli beviljad sjukersättning. Vi vill återinföra möjligheten till tillfällig sjukersättning, för det skulle kunna sänka tröskeln till en grundläggande ekonomisk trygghet samtidigt som man inte ska fastna i sjukersättning permanent. Vi vill även höja garantinivån i sjukersättningen med 300 kronor i månaden, då vi anser att den i dag är alldeles för låg. Vi satsar även på att stärka bostadstillägget för att nå de mest ekonomiskt utsatta.

Fru talman! Långsiktigt skulle vi vilja gå till botten med hur hela systemet kring sjukförsäkringen är utformat. Vi har föreslagit en ny parlamentarisk kommitté, som regeringen tyvärr säger nej till. Men fram till dess att något sådant grundläggande arbete har gjorts anser vi att människor i alla fall ska få ett bättre bemötande och stöd i sjukskrivningsprocessen i det system som är i dag.

I en rapport från Inspektionen för socialförsäkringen framkommer att bedömningarna vid dag 90 och 180 i rehabiliteringskedjan inte håller tillräckligt god kvalitet, då det i många fall saknas ett grundläggande utredningsarbete. Kontakten mellan Försäkringskassan och försäkringstagaren sker oftast via e-post och telefon. Personliga möten sker bara undantagsvis. Vi menar att det måste bli vanligare med en regelbunden personlig kontakt och med avstämningsmöten och kontrollstationer som involverar den enskilde, arbetsgivaren, hälso- och sjukvården och Försäkringskassan.

För att åtgärda en del av dessa problem satsar vi 100 miljoner kronor mer än regeringen också på bidraget för sjukskrivningsprocessen. Långsiktigt måste dock stödet till individen i samordningen mellan alla inblandade aktörer stärkas ytterligare, då det är väldigt svårt för den som är sjuk att själv hantera alla kontakter med alla inblandade aktörer.

I dag har Försäkringskassan ett samordningsansvar. Men det är uppenbart att det inte fungerar, då människor ändå faller mellan stolarna, mellan olika bedömningar och olika myndigheter. Därför tycker jag att det är bra att regeringen har tagit fram förslaget om en koordineringsinsats inom hälso- och sjukvården. Det är ett steg i rätt riktning, men jag tycker inte att det är tillräckligt. Flera remissinstanser har också påtalat risken för att det blir otydligt vem som ska vara samordnare, om det ska vara samordnaren i den nya koordineringsinsatsen eller Försäkringskassan. Vi vill därför utreda möjligheten att ha ett samordningsansvar på ett ställe, som verkligen ska kunna vara ett stöd till individen. I dag säger man ofta att man måste vara frisk för att kunna vara sjuk, för det är verkligen så. Det är väldigt krävande att vara spindeln i nätet och ha kontakt med alla myndigheter. Här borde regeringen titta ännu mer på hur vi kan stärka stödet till individen.

Fru talman! Vi vill även reformera sjuklöneansvaret. Vi vill förändra regelverket så att det blir både billigare och enklare att anställa och därmed minska mikro- och småföretagens börda. Det skulle också kunna göra det lättare för mindre företag att anställa personer som har en sjukdomshistoria eller som varit långtidssjukskrivna.

Dessa förslag tillsammans med en rad andra förbättringar har vi satsat på i vår budget. Totalt satsar vi över 5 miljarder mer än regeringen på reformer inom sjukförsäkringen och på stödet för personer med funktionsnedsättning.

Fru talman! Vi menar att det är dags att Socialdemokraterna talar klarspråk om vad som är prioriterat. Är det att fortsätta en ansvarslös migrationspolitik där en försvarsminister från Irak kan bli svensk medborgare, flytta tillbaka till Irak och få sjukpenning och barnbidrag, samtidigt som cancersjuka sätts i fattigdom? Eller är det att sätta människors välmående och tillgång till sjukförsäkring, vård och rehabilitering i första rummet?

Fru talman! Vi i Sverigedemokraterna anser att även den som är sjuk ska ha rätt att uppleva julefrid. Vi är beredda att satsa på en återupprättad trygghet i Sverige även för den som är sjuk eller har en funktionsnedsättning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Paula Bieler (SD).

Fru talman! Julen står för dörren och många planerar för en fridfull högtid. Vissa stressar för att få klapparna inhandlade. Men i dagens Sverige innebär det inte enbart stress över att hinna med alla julbestyr, utan för många har det varit ett prövande år med fattigdom och sjukdom och nu en oro och stress över alla kostnader som julfirandet för med sig.

Kommer det att finnas pengar till julklappar till barnen och barnbarnen? Kan vi ha mat på julbordet och samtidigt köpa en julgran? Och hur ska vi klara tiden efter jul när resterna är slut?

Jag citerar: "Men jag vill inte ge mest till de som redan har mest. Jag kan ärligt säga till er med de största förmögenheterna: Nu får ni faktiskt stå tillbaka - nu är det vanligt folks tur! Jag vill satsa just på pensionärerna och barnfamiljerna."

Här kommer ytterligare ett citat: "Alla barn ska kunna växa upp under trygga förhållanden. Varje barn har rätt att växa och utvecklas efter sina egna förutsättningar och önskemål, oavsett bakgrund och familjens ekonomi."

Så sa Stefan Löfven respektive Ulf Kristersson i sina Almedalstal för drygt ett år sedan - och ni kan aldrig gissa vad som hände sedan.

Fru talman! Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna sänkte skatten med uppemot 20 miljarder för dem som redan har allt och satsade inte en spänn på sjukersättningen. Som om det inte var nog innebär regeringens, Centerns och Liberalernas budget för nästa år över 6 miljarder i julklapp till samhällets absoluta elit när värnskatten slopas.

Detta sker samtidigt som barnfamiljer blir fattiga på grund av sjukdom i familjen. Föräldrar har inte råd att köpa skridskor till sina barn. Det är fullständigt ovärdigt. De 2 ½ miljoner som Volvos vd Martin Lundstedt årligen tjänar på skattesänkningen kunde ha gått till vinterjackor i fattiga barnfamiljer.

Men, fru talman, så jobbar inte Socialdemokraterna och Moderaterna, oavsett vad som sagts i valrörelsen.

Verkligheten ser ut som den gör. Det blir större klyftor och fler fattiga. Andelen barnfamiljer som lever med låg ekonomisk standard har fördubblats under 2000-talet. Vissa barn kommer tillbaka från jullovet och berättar om exotiska lyxsemestrar medan andra inte har kommit längre än till hyreshusets lekplats.

Efter jul- och nyårshelgerna kommer årets fattigaste månad. Många har svårt att få ekonomin att gå ihop i januari. Särskilt svårt är det för pensionärer och långtidssjuka, för dem som slitit ut kroppen under ett långt arbetsliv och inte orkar längre och för dem som har haft oturen att bli sjuka eller råka ut för en olycka.

Efter årsskiftet börjar den nya statsbudgeten gälla. Då blir effekterna av 73-punktsgängets prioriteringar tydliga. Regeringen gör skillnad på dem som har sjuk- och aktivitetsersättning, så kallade sjukpensionärer, och ålderspensionärer. Vid årsskiftet höjs garantipensionen något, och taket i bostadstillägget för ålderspensionärer höjs med 1 400 kronor. Höjningarna är välkomna och nödvändiga men alldeles för små.

Anmärkningsvärt är att regeringen inte genomför motsvarande förändring för dem som har sjuk- och aktivitetsersättning. Varför skulle inte landets sjukpensionärer förtjäna samma villkor? Jag har själv levt på aktivitetsersättning och vet hur omöjligt det är att få allt att gå ihop. Folk har inte råd att betala hyran, så julklappar är inte ens med på önskelistan. I SVT:s Sjukt stressad berättar Linda om hur hon i åtta månader står utan sjukpenning och får leva på sin mans inkomst. Hennes sjukdomstillstånd förvärras av allt bråk med Försäkringskassan. Hon blir misstänkliggjord och förödmjukad. Detta är ett återkommande vittnesmål och en av de största tragedierna i vår tid.

Om Vänsterpartiets budget i stället hade gällt skulle garantipensionen och garantinivån i sjuk- och aktivitetsersättningen ha höjts med drygt 1 000 kronor i månaden. Skatteklyftan mellan dem som jobbar och pensionärer och sjuka hade slutits. Och självklart skulle bostadstillägget för personer med sjuk- och aktivitetsersättning ha höjts på samma sätt som för ålderspensionärer.

Fru talman! Den universella mirakelkuren i Sverige 2019 tycks heta Försäkringskassan. Gå dit och du blir frisk direkt! Undrens tid är inte förbi. I stället för handpåläggning har vi nu handläggning. Du blir friskförklarad direkt. Jesus har spelat ut sin roll. Nu behövs bara gudomliga bedömningar av arbetsförmågan. Prisad vare Försäkringskassan och regeringens direktiv! Efter ett besök kan ME-sjuka gå på vattnet, psykiskt sjuka mår förträffligt och cancersjuka är friska som nötkärnor. Halleluja, arbetsförmågan står i centrum!

Vänsterpartiet vill reparera sjukförsäkringen, som den borgerliga regeringen började förstöra 2008. Vi vill slopa rehabiliteringskedjan och göra sjukförsäkringen mer individanpassad så att hänsyn tas till sådant som ålder, kön och tidigare arbetslivserfarenhet. Läkarintygen ska få större betydelse, och arbetsgivarens ansvar för rehabiliteringen ska öka.

Dessutom måste kraven för att få sjuk- och aktivitetsersättning, som i dag är de hårdaste i hela OECD, göras om. Även om man har haft oturen att bli sjuk ska man kunna få leva utan stress och oro. Man ska exempelvis kunna fira jul utan konstant stress över att pengarna inte ska räcka till.

Fru talman! De växande klyftorna beror på politiska val. År 2007 beviljades 41 000 personer sjukersättning för första gången. År 2018 var siffran 5 500 personer, trots att befolkningen hade ökat med 1,5 miljoner. Avgifterna har legat på ungefär samma nivå hela tiden, men utbetalningarna har minskat med över 100 miljarder.

Det är vi löntagare som betalar för sjukförsäkringen via de sociala avgifterna, som är en del av vårt löneutrymme. Men pengarna går inte längre till ersättningssystemen utan till skattesänkningar rakt ned i fickan på miljonärer som Martin Lundstedt. Störst nedskärningar har gjorts för långvarigt sjuka. Där har utbetalningarna till och med halverats, från 87 miljarder till 43. Det är en skandal.

Samtidigt väljer regeringen alltså att avskaffa värnskatten för dem som tjänar allra mest. Charles Dickens berättelse om Ebenezer Scrooge är inte längre bara en julsaga. Ett kyligare Sverige är en realitet 2019.

Fru talman! Vänsterpartiet vill ha ett samhälle där sjukdom och pension innebär ett fortsatt gott liv med ekonomisk trygghet. Vi vill ha ett samhälle som håller ihop och där alla kan se fram emot julfirandet nästa år och alla kommande år. Därför kommer vi att avstå i den kommande omröstningen.

Fru talman! Det var en fantastisk litania från Ida Gabrielsson om det fruktansvärda samhälle vi lever i. Det är total katastrof och stora skillnader, och ingen har råd att fira jul eller vara sjuk.

Då är det förvånande att Vänsterpartiet stöttar en socialdemokratiskt ledd regering som sänker skatten för de allra rikaste. Det är också förvånande att Vänsterpartiet stöttar en socialdemokratiskt ledd regering som i sitt regleringsbrev gett Försäkringskassan i uppgift att neka så många som möjligt sjukintyg.

I stället för att anklaga Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för att vara skyldiga till denna stora katastrof borde Ida Gabrielsson se sig själv i spegeln och fråga vilket parti hon stöttar och vilka konsekvenser det får för det samhällskontrakt vi alla är eniga om att vi ska ha. I ett tidigare replikskifte var jag och ledamoten Björn Petersson eniga om att det handlar om att man ska vara sjukskriven om man är sjuk men att det viktiga är att ha en sysselsättning.

Det är jättetråkigt att Ida Gabrielsson likställer Moderaterna och Socialdemokraterna, och jag har svårt att förstå hur Ida Gabrielsson över huvud taget tänker.

Fru talman! Moderaterna är det parti som lägger allra minst pengar på sjukersättningen. Svårare än så är det inte.

Även om Moderaterna har missat det kommer Vänsterpartiet till kammaren med sin egen budget med de förslag som jag föredrog. Det är det vi vill ska vara samhällskontraktet.

Varken Moderaternas eller Socialdemokraternas förslag duger åt oss. Därför lägger vi fram egna förslag om att höja grundnivån i sjukersättningen så att man får runt 1 000 kronor mer i månaden och om att se till att fler än i dag får sjukersättning och har rätt att vara sjuka när de är sjuka och att människor har möjlighet att fira jul, känna sig trygga och inte bli mer sjuka av att tjafsa med myndigheter.

Det är förstås tråkigt för mig att höra att det finns så lite förståelse för den situation som många människor befinner sig i och att höra Moderaterna säga här, kanske rakt i ansiktet på dem som sitter hemma och tittar, hur enkelt det kan vara att vara sjukskriven och att det är en överdrift av mig att berätta att människor kanske inte har råd med kläder till sina barn. Jag kan berätta för Moderaterna att det inte är någon överdrift. Vi kan prata om vilken regering som ska regera och om skattesänkningar, men den situationen vet jag allt om. Att få ihop pengar för dagen när man är sjuk är inte ens möjligt med de ersättningsnivåer och det system vi har idag, och detta vill Vänsterpartiet ändra på.

Fru talman! Jag blir nästan upprörd när jag får höra att jag inte vet vad det handlar om att vara sjukskriven. Jag kan upplysa Ida Gabrielsson om att jag, i min profession som verksamhetschef på en vårdcentral, vet allt om att kämpa med och mot Försäkringskassan när det gäller att man inte har fått sina sjukintyg beviljade. Jag har full förståelse och vet precis vad jag pratar om i denna fråga, så jag vill inte få det i ansiktet att jag inte vet något om det.

Däremot har vi från Moderaterna sagt att vi hellre vill se tidig rehabilitering och tidiga insatser än att personer ska hamna i sjukskrivning. Detta är betydligt mer viktigt än att låta det gå så långt som till en sjukskrivning. Det är bättre att folk får vara friska och kan vara i någon form av sysselsättning än att de är sjuka.

Fru talman! Jag kan absolut be Elisabeth Björnsdotter Rahm om ursäkt. Det var inte så jag menade, utan det jag menade var helt enkelt att Moderaterna sa att den nivå av problem som jag och Vänsterpartiet tidigare anförde inte finns. Det var inledningen på hennes replik. Jag kan absolut be Elisabeth Björnsdotter Rahm om ursäkt om hon möjligen har mer kunskap om detta än vad jag trodde. Men då vill jag också att Elisabeth Björnsdotter Rahm och Moderaterna ska titta alla sjukskrivna i ögonen och be om ursäkt för den budget och den politik de för fram.

Fru talman! Det är intressant att lyssna på Ida Gabrielsson och Vänsterpartiets politik. Jag hörde från talarstolen att pengar är det viktigaste i sammanhanget när man är sjuk och att det är allena saliggörande och att höjda ersättningsnivåer skulle lösa problemen för alla som är sjukskrivna och alla som över huvud taget inte kan arbeta. Då undrar jag, fru talman, om Ida Gabrielsson vet att man mår bra av att kunna arbeta och av att kunna ta del i arbetslivet och den sociala gemenskap som finns när man har ett arbete. Det betyder rehabilitering. Jag hörde inte ett ord från Ida Gabrielsson om rehabilitering eller möjligheten att återgå i arbete. Nej, det ska vara lättare att få ersättning. Vet Ida Gabrielsson möjligen varifrån pengarna till våra ekonomiska trygghetssystem kommer? De kommer från att människor arbetar.

Jag skulle vilja höra vad det är för rehabiliteringsinsatser som Vänsterpartiet förkastar och inte nämner ett ord om i diskussionen om sjukskrivning. Men man vill att det ska vara lättare att få ersättning och att alla regler som över huvud taget finns för rehabilitering och återgång i arbete ska tas bort. Har Vänsterpartiet något annat förslag än den rehabiliteringstrappa som finns? Vad säger Ida om att alla måste få möjlighet att återgå i arbete?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka Solveig Zander för passningen om varifrån pengarna kommer. Det var detta jag tog upp i mitt anförande - att pengarna ju kommer från avstått, inbetalt löneutrymme. Det är en försäkring som alla människor som blir sjuka ska ha rätt att få ta del av. Men i stället har Moderaterna och andra partier i denna församling valt att använda pengarna till stora och omfattande skattesänkningar - de pengar som folk har jobbat och slitit för och avstått i inbetalda socialförsäkringar. Det har blivit en dramatisk skillnad på hur mycket pengar det finns i systemet och hur det ser ut i dag.

När det handlar om rehabilitering vill Vänsterpartiet såklart gärna att de som är friska ska jobba. Det finns ingenting viktigare än att man ska få möjlighet till ett jobb, tycker Vänsterpartiet. Men det är en helt annan sak att påstå att någon som är sjuk kan jobba fast personen i fråga är sjuk och läkaren har sagt att det är så. Det är detta som är frågan för oss, inte huruvida en person som har arbetsförmåga och kan jobba ska göra detta.

Vi har därför satsat mycket mer omfattande på rehabilitering i vårt förslag, som finns i vår riksdagsmotion. Det handlar om att vi vill ha en individanpassad rehabilitering i stället för väldigt stelbenta rehabiliteringskedjor, som knappast leder till att människor kommer in i en positiv och bra sysselsättning utifrån den aspekt av olika sjukskrivningsproblematiker som vi ser i dag.

Fru talman! Vad är egentligen rehabilitering? Jo, det är att få hjälp och stöd att kunna återgå i arbete. Precis som Ida Gabrielsson och Vänsterpartiet menar har vi avstått löneutrymme för att kunna ha våra trygghetssystem. Det är detta som är viktigt. Men då måste vi ju arbeta i den mån vi kan för att kunna få ta del av de insatta medlen i våra trygghetssystem. Detta betyder att det viktigaste av allt är rehabilitering och att möjliggöra för företagen att medverka till den rehabilitering som finns. Men Ida Gabrielsson har ju inga förslag om hur detta ska gå till.

Jag måste avsluta med att säga: Känner inte Ida Gabrielsson till giftermålsbalken och att man är ekonomiskt ansvarig för den man är gift med? Jag tyckte mig höra att det var tveksamt på det området.

Fru talman! Sjukförsäkringen är en individersättning, inte som försörjningsstöd till exempel. Balken är lite tvetydig där. Det finns andra bedömningar man kan göra när det gäller till exempel bostadstillägg och sådant, men i grunden har man rätt till sin egen sjukförsäkring.

Jag vill kort säga att vi har många förslag om hur rehabiliteringen ska gå till, och detta är jätteviktigt. Men försök inte blanda bort korten, Elisabeth Björnsdotter Rahm! Ni har sett till att människor blir utförsäkrade, att människor inte får en ersättningsnivå som gör att de ens har möjlighet att fira jul och att människor oroas och blir mer sjuka av det system som vi har i dag. Försök inte blanda bort korten genom att påstå att Vänsterpartiet inte har rehabiliteringsförslag! Vi har långt fler rehabiliteringsförslag än de som finns i dag.

Fru talman! Kristdemokraternas förslag när det gäller utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning finns utförligt redovisade i en partimotion. Vi har även ett särskilt yttrande när det gäller detta avsnitt.

Kristdemokraternas utgångspunkt är att sjukförsäkringen ska vara trygg för den som saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom. Den som kan återfå arbetsförmågan, helt eller delvis, ska samtidigt få hjälp och gott stöd för att komma tillbaka i arbete. Allt annat utgör faktiskt ett stort slöseri med både mänskliga och samhälleliga resurser.

Människans värde sitter inte i hur mycket hon arbetar eller hur produktiv hon är. Men samtidigt ska vi inte underskatta den betydelse som arbetet utgör för den enskilde. Det kan handla om allt från den självkänsla som man får till att man får bättre förutsättningar att exempelvis bilda familj och ge sina barn goda uppväxtvillkor.

Men alla har inte möjlighet att arbeta helt eller ens delvis. De som har drabbats av en sjukdom eller en nedsättning av prestationsförmågan som medför en stadigvarande nedsatt arbetsförmåga har rätt till sjuk- och aktivitetsersättning. År 2018 genomfördes en rad viktiga förändringar för dem som har denna ersättning. Man höjde garantiersättningen, man höjde bostadstillägget och man sänkte skatten. Det var bra åtgärder.

Men vi kristdemokrater vill gå längre. Därför har vi i vårt budgetalternativ med en förstärkning av sjuk- och aktivitetsersättningen med 2 000 kronor om året och avsätter därför i vårt budgetalternativ nästan 1 miljard kronor för detta under de kommande tre åren.

För dem som inte drabbas av stadigvarande nedsatt arbetsförmåga är det viktigt att vi har en fungerande rehabiliteringskedja. Vi har tidsgränser och fastställda avstämningspunkter som syftar till att sjukskrivningsprocessen ska präglas av tidiga insatser, aktivitet och tydliga regler. Det ska också säkerställas att den sjukskrivne får en kontinuerlig kontakt med Försäkringskassan och ett tidigt individuellt stöd.

Alla kan inte arbeta 100 procent av en heltid, men alla ska ha möjlighet att arbeta 100 procent av sin förmåga. Om arbetsförmågan, inte arbetsoförmågan, är utgångspunkten tycker vi kristdemokrater att det är rimligt med mer flexibilitet. Vi föreslår därför att de fasta steg som finns i sjukpenningen, i sjukersättningen och i rehabiliteringspenningen ska slopas. De är i dag 25, 50, 75 eller 100 procent. Vi menar att det måste vara möjligt för en person som i samråd med läkare vill öka sin arbetsinsats med 10 procent, men som inte känner sig redo för 25 procent, att göra det.

Vi ser att det finns tydliga risker med en lång sjukfrånvaro. Det finns en entydig forskning på detta område. Det handlar om att det finns en ökad risk för följdsjukdomar men också för social isolering och psykisk ohälsa. Vi vet att risken för att sjukskrivningen ska bli lång ökar om man har varit sjukskriven mer än 180 dagar. Detta är en utveckling som vi inte kan godta.

Fru talman! Vi kristdemokrater menar att vi även måste titta på orsakssamband som kanske finns utanför sjukförsäkringen för att lyckas. Jag har i denna kammare vid ett par tillfällen lyft fram att vi måste få till en politik som bidrar till att minska stressen och till att skapa förutsättningar för en förbättrad folkhälsa. Möjligheterna för var och en av oss att få ihop vårt eget unika livspussel är viktiga. De påverkas naturligtvis av politiken på en rad olika områden, inte bara det som vi debatterar här och nu.

Om det är jobbet som gör dig sjuk, exempelvis av psykosociala skäl, är det långt ifrån säkert att sjukskrivning från detta jobb är den rätta medicinen i längden. Det kan vara en nödvändig första åtgärd. Men det är kanske åtgärder på arbetsplatsen som är lösningen, eller att det blir lättare att byta arbete eller att det blir lättare att flytta. Här tror jag att vi måste tänka mycket bredare än vad vi gör i dag.

Fru talman! Jag skulle vilja avsluta detta anförande med att nämna två av de förslag som finns med i vår motion. Det ena handlar om mentorer, och det andra handlar om arbetsintegrerande sociala företag.

Även om de allra flesta som blir sjukskrivna återgår till sitt arbete utan att behöva några arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder finns det personer som befinner sig i en utsatt situation eller som av andra skäl faktiskt inte förmår att tillgodogöra sig denna rehabiliteringsprocess. Vi kristdemokrater menar att det då skulle behöva finnas ett personligt stöd, så kallade mentorer, som kan underlätta samspelet mellan den enskilde, arbetsplatsen och andra aktörer. Som Julia Kronlid så klokt sa måste man ibland nästan vara frisk för att kunna vara sjuk.

Mentorer är då ett sätt att kunna få ett uppmuntrande stöd för att komma över den tröskel som kan finnas för människor för att kunna börja ta till vara de möjligheter som erbjuds. Jag vet att man många gånger inte orkar eller inte förmår att se detta för egen maskin. Men en mentor skulle kunna hjälpa dessa personer att se och vara ett bollplank, en samtalspartner och en rådgivare. Därför vill vi kristdemokrater att ett system med mentorer för långtidssjukskrivna utreds.

Fru talman! Det andra förslaget som jag vill nämna gäller arbetsintegrerande sociala företag. De tar emot personer som har arbetshinder men som exempelvis inte Samhall jobbar med. Det handlar om människor som står mycket långt från arbetsmarknaden.

För drygt en månad sedan var jag i Jönköping och besökte Circular Centre där. Det är ett socialt arbetsintegrerande företag. Det var ett fantastiskt besök. Jag mötte personal, och jag mötte kvinnor som man arbetar med. Detta företag tror verkligen på varje människas inneboende kraft, förmåga och vilja att ta ansvar. På CC, som jag kallar dem, har man riktat in sig på att hjälpa kvinnor som står mycket långt från arbetsmarknaden och kvinnor som har drabbats av psykisk ohälsa på grund av detta. Men man har nu ett framgångsrikt arbete för utrikes födda kvinnor på CC.

Jag kände hopp efter timmarna där med personalen och dessa kvinnor, eftersom de såg en potential i alla människor. Det enda som detta företag såg till att ge var den hjälp som behövdes för att kvinnorna skulle kunna utveckla detta.

Vi kristdemokrater vill att dessa ca 350 företag som finns i dag ska fördubblas. Därför avsätter vi 400 miljoner kronor varje år för att dessa arbetsintegrerande sociala företag ska få täckning för kostnader som räcker till lön för verksamhetsledare och handledare.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Sedan vill jag att vi reflekterar över utgiftsområdets rubricering: Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Det handlar om trygghet för dem av oss som har oturen att drabbas av sjukdom eller funktionsnedsättning, trygghet för att vi ska kunna lägga vår energi på att bli friska, trygghet när livet i övrigt är kärvt och svårt och trygghet när vi är som svagast.

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning är vad dessa statens utgifter är till för att skapa åt vårt folk.

Från någon av de föregående talarna har det låtit som att det skulle finnas ett självändamål i att minska dessa utgifter och att det här skulle finnas ett annat intresse överordnat trygghet åt den som haft oturen att drabbas av sjukdom. Så ser inte vi socialdemokrater på frågan.

Fru talman! För oss socialdemokrater är målet att vi ska ha en sjukförsäkring som innebär att den som är sjuk och inte kan arbeta har rätt till en snabb rehabilitering tillbaka till arbete och ekonomisk trygghet under den tid som det tar och att den som är varaktigt sjuk och inte kan jobba har en trygg ekonomisk situation och inte en ständig klump i magen över hur livet ska gå ihop - ett förutsägbart och tydligt skyddsnät och ett starkt samhälle som finns där för oss när vi är som svagast.

Nu är det säkert några som lyssnar där hemma som rynkar sina pannor. Och några tar nog till mer kraftfulla uttryck än så, är jag rädd, för det är alltför många runt om i landet som vittnar om helt andra erfarenheter än den målbild jag beskriver. Många runt om i vårt land upplever tyvärr någonting helt annat.

Jag möter en upprördhet hos kamrater som nekas sjukpenning utan att förstå varför. Kamrater som efter 180 dagar i sjukskrivning hänvisas till Arbetsförmedlingen hör av sig till mig i vrede och undrar om inte vi socialdemokrater avskaffade den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Och jo, den är borttagen.

Jag kan förstå deras upprördhet. Det låter ju helt osannolikt att den som har ett fast jobb som man kan gå tillbaka till bara man får den där operationen som man väntar på helt plötsligt ska nekas ersättning och hänvisas till Arbetsförmedlingen och a-kassan. Men där har vi bevisligen hamnat.

Rehabiliteringskedjan, som infördes 2008, har flera fasta tidsgränser. En av dem är att ens arbetsförmåga vid dag 180 ska prövas mot, som det heter, normalt förekommande arbete. Om man anses ha arbetsförmåga att utföra ett normalt förekommande arbete och det inte finns några särskilda skäl nekas man ersättning och förväntas ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.

Det kan ju tyckas rimligt att man vid något tillfälle i sjukskrivningsprocessen prövas även mot annat arbete än hos sin arbetsgivare. Men lika rimligt som det är att det bör ske en prövning, lika märkligt kan det tyckas vara att man ska behöva söka ett annat arbete om man har ett arbete man kan komma tillbaka till bara man får den där operationen man väntar på.

Just den problematiken lyftes fram i delbetänkandet Ingen regel utan undantag - en trygg sjukförsäkring med människan i centrum som vi fick presenterat för oss i januari. Utredaren pekar där på att kraven för att skjuta upp bedömningen mot normalt förekommande arbete anses alltför höga.

Men så har vi också frågan om vad som menas med normalt förekommande arbete. Vad är det för arbete som vår arbetsförmåga ska prövas mot? Vad är det för arbeten som vi förväntas söka oss till i stället för dem vi redan har? Här har vi sett en utveckling i tillämpningen som tyvärr måste ses som allt annat än tydlig och förutsägbar. Normalt förekommande arbete tycks i vissa fall kunna vara vad som helst, och så kan det ändå inte ha varit tänkt.

Begreppet normalt förekommande arbete är utredningens huvudfråga. En trygg försäkring är förutsägbar, och då måste det vara tydligt för oss hur vår arbetsförmåga ska bedömas och mot vad. När kan vi förvänta oss att sjukförsäkringen täcker upp för oss? Utredningens slutbetänkande kommer nu i januari, och jag förväntar mig skarpa lagförslag för oss här i kammaren att ta oss an så att vi tillsammans kan göra sjukförsäkringen tydligare och tryggare.

En annan del för oss här i kammaren att ta oss an framgent är sjukersättningen. Det hade inte varit något konstigt om de historiskt låga talen av nybeviljande kunde förklaras av ett förbättrat hälsotillstånd i befolkningen, men så är tyvärr inte fallet. Snarare beror det på att Försäkringskassan har blivit allt skarpare i sin handläggning och att tillämpningen av regelverket från 2008 har utvecklats så att allt färre uppfyller kriterierna och beviljas ersättning.

Efter Riksrevisionens granskning för ett år sedan vet vi att en stor andel av dem som nekas sjukersättning förblir med sjukpenning med allt lägre ersättning och att de faktiskt saknar arbetsförmåga. Det är ingen värdig ordning att den som har varaktigt nedsatt arbetsförmåga ska tvingas söka om sjukintyg om och om igen, uppta resurser i hälso- och sjukvården och gå med en klump i magen, oviss över hur man ska få ihop livet.

Vi här i kammaren behöver se till att de med varaktigt nedsatt arbetsförmåga finns i rätt regelverk. Jag hoppas innerligt att den översyn av sjukersättningen som görs på Regeringskansliet snart bär frukt.

Fru talman! Nu har jag ägnat huvuddelen av min talartid åt att berätta vad vi socialdemokrater anser borde göras härnäst och kanske alldeles för lite tid åt att tala om vad regeringen gör. Låt mig därför ta några exempel.

Från och med den 1 januari blir det obligatoriskt med rehabiliteringskoordinatorer hos landets regioner. De ska efter behov stödja den sjukskrivne med samordning av hälso- och sjukvården och göra det lättare att återgå till, eller för den delen komma in i, arbetslivet. Alla våra regioner har tidigare haft någon form av koordination. Men nu sätts det upp en struktur för likformighet, och regionerna kompenseras enligt den kommunala finansieringsprincipen med 361 miljoner.

Vi har hört att det har talats en del här om den psykiska ohälsan. Den fortsätter att öka, främst bland kvinnor. Den stora skillnaden mellan män och kvinnor när det gäller detta kan bero på arbetsförhållanden och dubbelarbete. Arbetsmiljöverket har fått i uppgift att titta på arbetsförhållanden, och vi socialdemokrater arbetar vidare med föräldraförsäkringen för att skapa ett ökat jämställt ansvarstagande i hemmet.

Vi har hört nämnas att Socialstyrelsen tillförs ytterligare 4 miljoner för utvecklingen och utvärderingen av det försäkringsmedicinska beslutsstöd som främst används av läkare men även av Försäkringskassans handläggare.

Detta är några av de saker som görs av regeringen. Sverige förtjänar en trygg och väl fungerande sjukförsäkring. Jag hoppas vi här i kammaren och i utskottet framgent kan samlas kring att öka tryggheten för alla dem som behöver den allra mest.

(Applåder)

Fru talman! Sjukförsäkring - det är precis vad ordet står för. Det är en försäkring som ska användas när man blir sjuk. Det är en försäkring som vilken annan försäkring som helst. Sjukförsäkringen täcker inte alla tillstånd. Det har Försäkringskassan varit tydlig med men kanske inte kommunicerat ut i så stor omfattning.

Som Björn Petersson nämnde görs mycket, men jag skulle vilja säga att det de senaste fem åren har varit den socialdemokratiska regeringen som har skrivit regleringsbrev till Försäkringskassan. Regeringen har alltså haft sin fulla möjlighet att ändra i regleringsbrevet så att Försäkringskassan kan hantera sin verksamhet på ett helt annat sätt än man gör i dag.

Björn Petersson talar även om rehabiliteringskedjan, och där är jag helt enig med honom. Men jag saknar en ny rehabiliteringskedja för psykiatriska diagnoser. Som jag sa i mitt anförande kan man inte jämföra en bruten fot med ett utmattningssyndrom, som man gör i dag. Det är en av anledningarna till att vi har den stora psykiska ohälsa som vi ser i dag.

Visst ska vi ha en trygg försäkring, men det innebär då en betoning på försäkring och att den ska vara trygg för den som behöver den. Jag skulle vilja höra Björn Peterssons syn på hur vi i framtiden ska jobba vidare för att vi ska få en trygg försäkring.

Fru talman! Ledamoten frågar mig hur vi ska jobba vidare för en trygg försäkring. Jag anser inte att det är genom att sänka taket i sjukförsäkringen, genom att vi ska trappa ned på ersättningsnivåerna eller genom att återinföra bortre tidsgränser. Jag tänker inte att ett sätt är att skärpa kvalificeringskraven i sjuk- och aktivitetsersättningen.

Jag tänker att vi däremot behöver arbeta med de saker som jag tog upp i mitt anförande. De vassaste kanterna i vårt system i dag är sjukpenningen vid 180 dagar och normalt förekommande arbete. Det gäller också sjukersättningen, som i dag har orimligt låga nivåer, vilket också Försäkringskassan själva vittnar om till oss här inne. Riksrevisionen påtalar också detta i sin rapport.

Att skärpa kraven när såväl riksrevision som försäkringskassa påtalar att kraven i dag är för hårda ser inte jag som en väg framåt. Jag ser inte heller att det är något där vi här i kammaren kan finna gemensam mark.

Däremot är jag övertygad om att det i denna kammare finns en vilja och en majoritet för att arbeta med rehabilitering och tidiga åtgärder, att se till att arbetsgivarna kommer in i ett tidigt skede och tar ansvar för sina anställda, att se till att Försäkringskassan är delaktig och att hålla folk i sysselsättning. Det är jag övertygad om att vi här tillsammans kan arbeta för.

Fru talman! På slutet kom precis det jag väntade på i Björn Peterssons replik: rehabiliteringen. Men det var väldigt mycket tal om ersättningsnivåer, om pengar, om pengar, om pengar och om ersättning, inte om tidiga insatser för rehabilitering och för att undvika en sjukskrivning. Jag tror nämligen inte att man mår bra av en sjukskrivning. Jag tror att man ska jobba med tidiga insatser för att kunna undvika sjukskrivning i så stor omfattning som möjligt.

Björn Petersson tog också upp att det den 1 januari införs en lag om rehabiliteringskoordinatorer. Det är en bra åtgärd, men 361 miljoner till 21 regioner blir inte många kronor per region. Det blir tufft.

Fru talman! När jag talar om sjukförsäkringen talar jag mycket om nivåer, siffror och ersättningar. Det är det som Sveriges arbetare förväntar sig av vårt system, det som de ser av vårt samhällskontrakt. Den dag de drabbas av sjukdom ska vi leverera en nivå som ger dem ekonomisk trygghet. Det är hela syftet med vårt sjukförsäkringssystem, som vi socialdemokrater ser det.

Visst ska vi arbeta förebyggande. Hela arbetsmiljöarbetet är en paradgren för socialdemokrater som bygger på arbetarrörelsen och den fackliga del jag kommer ifrån. Förebyggande arbete gör vi där.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Björn Petersson, för ditt anförande! Jag instämmer i det som ledamoten säger om den ekonomiska tryggheten och att man ska kunna lita på samhällskontraktet. Men Socialdemokraterna har ju haft som mål att få ned sjuktalen, och det målet har stått över allting annat. Tidigare var målet att komma ned till nio sjukdagar. Nu har man visserligen tagit bort det, men fortfarande handlar det om att få ned sjuktalen och förbättra statistiken. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att detta har stått över allting annat, och det har gått ut över människor som har utförsäkrats på osakliga grunder och känner sig väldigt illa behandlade av sjukförsäkringssystemet.

Min fråga till Björn Petersson är om ledamoten är beredd att verkligen trycka på regeringen att justera regleringsbreven så att det är samhällskontraktet och människors trygghet som står i första rummet, inte att förbättra och förfina statistiken för att det ska se bra ut och kanske för att spara pengar till statsbudgeten.

Jag har också en annan fråga. Björn Petersson tog upp bedömningen vid dag 180, och jag instämmer verkligen i att det är ett stort problem att man ska prövas mot några fiktiva fantasijobb som inte finns i verkligheten. Här har dock vi ett konkret förslag som vi lade fram i förra årets budget och som vi lägger fram även i årets budget, nämligen att det åtminstone ska begränsas till ens eget kompetensområde och att det ska vara riktiga jobb man prövas mot. Är det någonting som ledamoten är beredd att ta med sig i utredningen och i det förslag som ska presenteras, eller kanske till och med stödja redan nu?

Jag tycker att det inte ska behöva ta så lång tid. Detta är en förändring som borde ha kunnat ske mycket snabbare. Det är just vid bedömningen dag 180 som väldigt många utförsäkras, och utförsäkringarna har ökat sedan Socialdemokraterna kom till makten. Här måste det göras saker snabbt.

Fru talman! Utförsäkringarna har ökat, säger Julia Kronlid, och den bortre tidsgränsen tog vi bort. Mig veterligen ligger det ett tillkännagivande till regeringen att återinföra den, som Julia Kronlid med flera här i kammaren har röstat igenom.

För oss socialdemokrater finns det ingen anledning att utförsäkra folk från sjukförsäkringen. Människor ska ha trygghet i sjukförsäkringssystemet efter den situation de befinner sig i. När människor går från sjukpenning ut i arbetslöshet - som det blir vid 180 dagar, vilket jag talade om - flyttas de ju de facto bara till ett annat system. När ersättningarna sjunker, vilket de gör när man bollas mellan systemen, hamnar de till slut på kommunerna och kommunernas försörjningsstöd. Här sparas inga pengar någonstans; man skapar bara mänskligt lidande helt i onödan. Dessutom gör vi det på bekostnad av ett system som vi arbetare redan har betalat för. Det finns ingen mening för en socialdemokrat att flytta runt folk på det viset - absolut inte!

Ledamoten Kronlid frågar mig om vi ska ligga på regeringen om att ändra regleringsbreven för att få bort målen. De är inte kvar. Det var samhällsmål, inte mål på individnivå. Riksrevisionen har slagit fast att denna styrning fick den effekten, vilket var olyckligt. Det var inte meningen. Vi strävar efter låga sjukskrivningstal eftersom vi önskar att människor håller sig i sysselsättning och är friska. Det är genom rehabilitering vi ska få ned sjukskrivningsdagarna.

Fru talman! Den tidigare bortre tidsgränsen var tre år. Tanken med denna gräns har aldrig varit att svårt sjuka människor, exempelvis cancersjuka, ska utförsäkras på löpande band. Faktum är dock att folk i dag utförsäkras tidigare än med den bortre tidsgränsen. Då fanns det också möjlighet att komma tillbaka till sjukpenningen. Den möjligheten finns inte i dag. Jag vill fortfarande påstå att Socialdemokraterna för en hårdare politik än vad Reinfeldts regering gjorde.

Sedan finns det mycket att säga om den tidigare bortre tidsgränsen. Jag är inte för att återinföra den så som den var då, och vi har inte föreslagit det i nuvarande budget. Vi föreslår ett annat system i stället.

Är Socialdemokraterna beredda att se till att människor faktiskt mår bättre i Sverige på riktigt och inte bara försöka förfina statistiken? Jag vill fortfarande hävda att det är det som står över allting annat. Det handlar också om den psykiska ohälsan, som framför allt drabbar kvinnor. Det här är ett väldigt allvarligt jämställdhetsproblem som vi måste gå till botten med.

Fru talman! Ledamoten berättar att man nu har en annan lösning på detta. Men sanningen är att vid varje givet tillfälle röstar Sverigedemokraterna på den moderata lösningen när de får chansen - två gånger hittills. En av dem var det tillkännagivande jag nämnde om att återinföra den bortre parentesen, alltså att "på löpande band", som Julia Kronlid beskriver det, utförsäkra svårt sjuka människor.

Julia Kronlid talade också i sitt anförande om att återupprätta grundtryggheten och att man nu satsar 5 miljarder mer på de sjuka än vad regeringen gör. 5,3 miljarder går till företagen - ett beställningsjobb från Svenskt Näringsliv, kan man gissa - för att ta över sjuklöneansvaret, som Julia Kronlid beskrev det.

Nej, vi jobbar för arbetarna och för de sjuka, för deras väl och ve.

(Applåder)

Fru talman! I budgetförslaget inom det område vi nu debatterar, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning, är formuleringen i den första meningen i avsnittet som har rubriken Anslagen och bemyndigandet: "De allmänna socialförsäkringarna är en central del i den svenska välfärdsmodellen och har under lång tid bidragit till att skapa trygghet och motverka ekonomisk utsatthet."

Jag och flera andra får många verklighetsbeskrivningar från personer som får avslag utan att veta varför. De får ett besked från läkare om att de är sjuka och inte kan jobba och ett helt annat från handläggaren på Försäkringskassan, och så får de vara utan ersättning medan Försäkringskassan utreder ärendet. Handläggaren hör inte av sig till den som ansökt om ersättning och samverkar inte med arbetsgivaren.

Uppräkningen kan bli lång, och jag undrar om det är någon som håller med om att detta skapar trygghet för utsatta personer. Det är en väldigt lång välfärdsmodell.

Jag kan fortsätta att räkna upp exempel på misslyckandet med den välfärdsmodell som vi i dag har: när företagare inte vet vilken ersättning de ska få när de blir sjuka eller när företagare och arbetsgivare som ska göra en rehabiliteringsplan för återgång till arbete får blanka sjukintyg. Jag har diskuterat det med ministern den senaste tiden.

Alla de här förtvivlade personerna som inte ställer upp på att sjukskrivningen och sjukersättningen bidrar till att skapa trygghet och motverka ekonomisk utsatthet borde få något annat att se fram emot. Det är hög tid att vi får se ett resultat av det som står i betänkandet om att stärka stödet till individen i olika skeden i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen, och det behöver utvecklas. Sjukskrivning är ju som bekant, vilket vi inte har hört här tidigare i dag, en ersättning för rehabilitering. Man får en ersättning för att kunna återgå i arbete.

Jag och Centerpartiet förväntar oss att se ett resultat inom en snar framtid. Jag hörde Björn Petersson, från Socialdemokraterna och en av dem som jag förmodar tillhör regeringen, räkna upp vad han menade behöver förbättras och vad han ser framför sig ska ändras. Socialdemokraterna har styrt det här landet i några år nu. Det är konstigt, Björn Petersson, att detta inte har förändrats. Det måste jag hålla med om. Jag undrade ibland när jag lyssnade om Björn Petersson hade bytt parti.

Men för att återgå till Centerpartiet är det faktiskt så att jag och Centerpartiet jobbar för några väldigt viktiga och centrala punkter. De tre absolut viktigaste är följande:

Den första är införandet av e-inkomst till alla så att företagare också får en tydlig sjukpenninggrundande inkomst och att andra arbetstagare kan veta vad de får för ersättning.

Den andra är att fokusera på förebyggande hälsovård. Med det menar jag tidiga insatser, som vi har hört om här tidigare i dag, för de skulle minska sjukfrånvaron för alla, framför allt för de långtidssjukskrivna, naturligtvis. Även personer med psykiska diagnoser skulle få hjälp och stöd fortare, innan de blir sjukskrivna och behöver uppleva det lidande de nu går igenom.

Den tredje punkten är att det inte går att fortsätta med fler inblandade i sjukskrivningsprocessen, utan någon måste hålla i taktpinnen och ha ansvar för att styra detta. Det måste tydliggöras om det ska vara Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, vården, den sjukskrivne eller arbetsgivaren som ska hålla i taktpinnen.

Det finns ett lysande förslag i Växjöregionen. Där har man drivit ett projekt under några år som heter 4-Ess. Det projektet har nu utvärderats, och man har kommit fram till mycket goda resultat. Hemligheten, fru talman, är att arbetsgivaren har hållit i taktpinnen och varit sammankallande i kontakten med alla de fyra eller fem inblandade parterna. Det innebär att man har sänkt sjuktalen radikalt.

Det finns inga svåra förändringar. Det finns bara förändringar, och dem måste vi ha nu.

Jag har tre punkter till som jag vill ta upp. De tre punkterna är ganska gamla och välkända, och jag har tagit upp dem förut. Men eftersom det inte har hänt någonting med de här viktiga punkterna tänker jag ta upp dem igen.

Den första punkten är att det måste bli lättare att få pröva att arbeta utan att äventyra sjukersättning och aktivitetsersättning.

Den andra punkten handlar om möjligheten att kunna vara sjukskriven på olika nivåer. Det har vi också hört om här i dag, och det är viktigt. Det måste införas nu. Man kan inte bara vara sjukskriven 25, 50, 75 och 100 procent, utan man kan faktiskt också vara sjukskriven 5, 10 eller 67 procent. Man måste kunna pröva sin arbetsförmåga och själv kunna rapportera tillbaka till Försäkringskassan: Så här mycket har jag jobbat. En sak är säker, och det är att det skulle vara lättare att komma tillbaka till arbetet då.

Den tredje och sista punkten som jag tänker ta upp är också något som ni har hört mig säga förut. Det är att förtydliga att kvinnor får färre arbetsskadeanmälningar beviljade. En färsk rapport från Inspektionen för socialförsäkringen - detta har också kommit från Riksrevisionen - visar att det finns tveksamheter när det gäller varför fler män än kvinnor får beviljade arbetsskadeanmälningar.

För mig som centerkvinna och jämställdhetsivrare är det här en väldigt viktig faktor, vill jag påstå. Jag förväntar mig att regeringen, som påstår sig vara en jämställdhetsregering, har jag hört någonstans, verkligen går till botten med det här med oklarheterna i arbetsskadeförsäkringen. Orättvisor beroende på kön accepteras inte längre.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet men förväntar mig att förbättringar och förändringar i de ekonomiska trygghetssystemen vid sjukdom och funktionsnedsättning kommer att prioriteras under 2020.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i betänkande SfU 1.

Sjukförsäkringssystemet är, som föregående talare sa, tänkt att vara en hörnsten i vår välfärd och ett signum för Sverige. Det är avgörande för människors trygghet och möjlighet till försörjning vid kort eller långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. För att värna sjukförsäkringen och tilltron till att stödet kommer när man så väl behöver det liksom till dess finansiering och de offentliga finanserna krävs att sjukförsäkringen präglas av en hög grad av förståelse och acceptans från medborgarna.

Det måste finnas en öppenhet från myndigheterna om hur det fungerar. Det måste också ges en förklaring till varför olika beslut fattas. Därtill måste det naturligtvis finnas en kostnadskontroll och hållbarhet över tid.

Så förhåller det sig dock inte i dag, fru talman. Vi har en myndighet som verkar ha kommit på glid, där förtroendet bryts. Förtroendet för hela försäkringssystemet är i svajning.

Den avskaffade bortre tidsgränsen kan vi diskutera länge, men det förefaller som om avskaffandet under hand har lett till en mycket hårdare bedömning hos Försäkringskassan. Dessutom sker det mycket tidigare under sjukskrivningsprocessen. Detta är allvarligt. Den försäkrade har hamnat ur askan i elden kan man säga. Andelen som får sin sjukpenning indragen har ökat mycket kraftigt utan att några större regeländringar har gjorts, vare sig i denna kammaren eller av regeringen.

Inspektionen för socialförsäkringen bedömer att detta kan äventyra hela rättssäkerheten över tid genom att människor med lika förutsättningar bedöms olika trots att det är samma regelverk. Tilltron till hela socialförsäkringssystemet sätts i gungning.

Liberalerna står bakom principerna i rehabiliteringskedjan, men inte bakom tillämpningen så som den har blivit. Rehabiliteringskedjan måste vara som den var tänkt från början, nämligen mer flexibel, ha en empatisk del i sig och vara hållbar över tid. Förståelsen om vad som händer för de inblandade måste öka.

I dag glider de olika delarna - hälso- och sjukvården å ena sidan och Försäkringskassan å andra sidan - isär. Utan gemensamma förhållningssätt kommer enskilda människor i kläm, samtidigt som det krävs tidskrävande administration med onödiga kostnader eftersom ett allt bredare gap uppstår mellan de båda instanserna. De är mycket viktiga för att människors hälsa och välstånd ska öka och för att människor ska kunna återgå i arbete och arbetsgivare ska kunna återfå sin personal. Systemen och deras medarbetare - på båda sidor - måste få tillbaka förtroendet för och tilliten till varandra.

Om Skatteverket lyckas vara en av Sveriges mest omtyckta myndigheter måste vi politiskt se till att förtroendet för dem som får bottennoteringen återkommer hos vanliga människor. Det bör vara vår nästa stora uppgift.

Fru talman! De senaste åren har rätten till personlig assistans varit hårt ansatt. Medierna har fyllts av berättelserna om hur barn och vuxna med stora behov genom nya beslut från Försäkringskassan har blivit fråntagna sin assistans. Antalet människor som har personlig assistans inom LSS har på fem år minskat med ungefär 1 650 personer, med en statlig besparing på ca 3,3 miljarder. Cirka 18 procent av dem som har sökt sjuk- och aktivitetsersättning har blivit nekade den. Personer som har fått sjukpenning har mellan 2016 och 2018 minskat med 4 procent - inte för att de har blivit friska utan för att de har nekats ersättning eller blivit utförsäkrade.

Detta är en katastrofal utveckling som snarast måste få en politisk lösning.

Men i skuggan av frågan om vem som ska ha rätt till personlig assistans finns en annan fråga som i högsta grad påverkar möjligheten för personer med funktionsnedsättningar att få sina behov tillgodosedda. Det handlar om urholkningen av den ersättning som ges till den assistansberättigade att själv kunna anställa personliga assistenter eller köpa tjänsten av en assistansanordnare. Detta kallas schablonersättning. Frågan är viktig och måste lösas akut.

Varje beviljad assistanstimme ersätts med ett kontantbelopp som bestäms enkom av regeringen. För närvarande är det 299,80 kronor i timmen. Det ska räcka till assistentens lön, sociala avgifter, försäkringar, pension, kostnader för rekrytering, introduktion, utbildning, arbetsmiljöarbete, administration, omkostnader med mera. Detta är den ersättning som betalas ut. Punkt.

Assistansanordnarnas marginaler är nu nere på kritiska nivåer för att man över huvud taget ska kunna bedriva sin verksamhet. Inte nog med att ersättningen på knappt 300 kronor per timme är låg i förhållande till andra jämförbara tjänster, den har dessutom varje år sedan 2014 utarmats genom en väldigt låg uppräkning. Så har det varit oavsett regering. I relation till ökade kostnader för löner och annat har detta inte hängt med. Det måste kommande budgetarbete fokusera på och snarast åtgärda.

Det kan snart vara för sent, då det är de seriösa företagarna och de seriösa utförarna och anordnarna som dör först. Detta driver fram en oseriositet inom branschen som är väldigt farlig. Dessutom försvinner valfriheten för den enskilde.

Fru talman! Låt mig peka på några andra punkter. Personer med funktionsnedsättning som behöver förlängd skolgång och är studerande ska ha möjlighet till studiemedel på deltid med aktivitetsersättning på deltid. En rad utredningar och rapporter visar att de som har fått aktivitetsersättning för förlängd skolgång sedan lämnar aktivitetsersättningen. De som tidigt i livet blir beroende av socialförsäkringssystemet, fru talman, för sin försörjning får ur ett livsperspektiv lägre ekonomisk standard och löper en mycket större risk för ekonomisk utsatthet än sina jämnåriga. Detta är fastslaget i en rad rapporter, och utvecklingen är inte bra.

Möjligheterna att kombinera såväl sjukpenning som sjuk- och aktivitetsersättning med arbete, med eller utan lönesubvention, måste öka. Vår vision är att ersättningsgraden i princip bör kunna variera steglöst. Det ska vara möjligt att arbeta mer vissa perioder och mindre andra, alltefter vad man orkar.

Även den som har en omfattande funktionsnedsättning har rätt till individuellt anpassade aktiviteter för att utvecklas. En omprövning av arbetsförmågan bör kunna individanpassas så den inte skapar en fruktansvärd oro för den som så uppenbart kommer att behöva fortsatt stöd. Aktivitet och gemenskap ska alltid prioriteras framför passivitet och utanförskap, också för den som är långt från den ordinarie arbetsmarknaden.

Vi liberaler ser den mycket utsatta ekonomiska situationen för en del personer med funktionsvariationer, framför allt dem med intellektuella sådana. Vi tänker göra allt vi kan för att rätta till detta. Det här är akut, och det är inte värdigt vårt välfärdssamhälle.

I detta anförande instämde Fredrik Malm (L).

Fru talman! Sjukförsäkringen utgör en väldigt viktig del av vårt gemensamma trygghetssystem. Man ska ha råd att få vara sjuk och att få vila om man inte kan arbeta på grund av sin sjukdom eller om arbetet riskerar att förvärra sjukdomen. Försäkringssystemet inbegriper också rehabilitering tillbaka till arbetet och tillbaka till ett friskare liv. Det är viktigt att det här systemet fungerar så optimalt som möjligt så att de som har rätt till ersättning ska få ersättning. Sjukförsäkringen ska vara pålitlig. Det ska man kunna känna sig trygg med.

Sjukförsäkringssystemet är stort och komplext, och det hanterar stora summor pengar och många människor. I stora delar fungerar systemet bra och som det är tänkt. Blir du sjuk och anmäler din sjukdom får du ersättning för din förlorade inkomst - från arbetsgivare och efter en tid från Försäkringskassan. Är du långvarigt sjuk och behöver hjälp med rehabilitering får du hjälp och kommer successivt tillbaka. Det är så det ska fungera, och så fungerar det i de allra flesta fall.

Men ändå hör vi dagligen att människor hamnar i kläm, att sjuka inte får ersättning, att läkarintyget inte är något värt, att folk faller mellan stolarna, i det här fallet mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Även om det här inte är en stor andel av alla ärenden är det ändå fråga om ett stort antal människor. Och så ska vi inte ha det.

Regeringen har därför ett pågående arbete för att åtgärda brister. Det finns en ny ledning på den ansvariga myndigheten, vi har justerat direktiven till myndigheten och en utredning är på gång som ska lämna fram förslag om en dryg månad. Miljöpartiet ser positivt på detta och är förhoppningsfullt om en tryggare sjukförsäkring.

Men, fru talman, den politik som Miljöpartiet gick till val på, den politik vi driver, är egentligen ett mycket större systemskifte. Det är något som vi vill genomföra på sikt och som tar lång tid. Under tiden behöver vi se över det system som finns i dag.

Miljöpartiets vision är det vi kallar arbetslivstrygghet. Det är ett i grunden nytt socialförsäkringssystem. Det ska vara ett transparent, begripligt och modernt system som syftar till att täppa till de hål och luckor som vi ser i dag. Det ska vara ett system där det är lätt att veta vad som gäller, vilken ersättning vi har rätt till om något händer - ett system där vi kan känna oss trygga i arbetslivet.

Det system som finns i dag har sina fördelar, men det är ett lapptäcke. Systemet har tillkommit genom flera reformer med tillägg av flera regeringar, och det inbegriper flera myndigheter som behöver samverka. Systemet bollar sjuka och arbetslösa mellan olika myndigheter. Det är ett system som, tyvärr, av många upplevs vara fullt av stolar att falla mellan. Rehabiliteringen är bra när den fungerar, men det blir stelt och dysfunktionellt när den inte fungerar.

Vi träffar människor och vi läser i tidningar och på sociala medier berättelser ur människors vardag. Det är sjuka som inte får hjälp. De har fått en diagnos av läkaren men myndigheten gör en annan bedömning. Det handlar ofta om arbetsförmågan, särskilt vid dag 180. Och det handlar ofta om psykisk ohälsa.

Miljöpartiet har sett detta under lång tid. Vi behöver en trygg arbetsmarknad och ett tryggt arbetsliv. Vi behöver trygghet i sjukförsäkringen, det vill säga ett system som är begripligt. Det handlar inte bara om dem som har sökt sjukpenning och har fått avslag, utan det handlar också om alla dem som inte söker därför att systemet är krångligt och svårt.

Men om vi skulle slå ihop sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen, skapa en gemensam myndighet, införa en gemensam och jämställd ersättningsnivå, justera sättet att räkna den ersättningsgrundande inkomsten, låta systemet vara skattefinansierat, förändra det arbetssätt som har präglat myndigheterna i dag och i stället arbeta utifrån en helhetssyn och ett individfokus, då har vi grunden till det system som Miljöpartiet kallar arbetslivstrygghet.

Vi behöver göra en översyn av socialförsäkringssystemet, och då behöver vi titta på förslagen. Vi skulle också behöva utreda vad basinkomst eller medborgarlön skulle kunna tillföra för att avhjälpa de problem som finns i dag.

Fru talman! I väntan på nya system finns som sagt en hel del att skruva på i dagens socialförsäkringssystem. Mycket har gjorts av regeringen. Här vill jag framför allt nämna att vi under den förra mandatperioden tog bort den bortre parentesen. Vi har höjt både tak och golv i försäkringsnivåerna, och vi har förbättrat möjligheten för studenter att vara deltidssjukskrivna samt tagit bort hindret för studenter utan studiemedel att behålla sin SGI så att de inte hamnar helt utanför systemet vid en eventuell sjukdom. Regeringen har också nyligen tillsatt en utredning för att se över studenthälsan vid de olika lärosätena, så att det blir likvärdighet över hela landet.

Vi ska nu fortsätta att stärka kvaliteten i sjukskrivningsprocessen. Den ökade psykiska ohälsan är svårbedömd för alla parter: läkare, arbetsgivare, Försäkringskassan och den sjuke själv. Systemet är komplicerat och behöver förklaras bättre. I dag upplevs Försäkringskassan som en myndighet som prövar och kontrollerar, men det skulle kunna bli en myndighet att hålla i handen, som kan följa och underlätta i rehabiliteringen, som har en stödjande roll och bättre förklarar och guidar vidare vid till exempel ett avslag.

Vi skulle också behöva en mjukare och mer flexibel rehabiliteringskedja. Prövningen mot hela arbetsmarknaden efter 180 dagar behöver ses över. Det är inte rimligt att man ska förväntas söka helt fiktiva jobb. Definitionen av normala arbeten behöver förändras.

Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktions-nedsättning

180-dagarsgränsen är skarp. Det är där många faller utanför systemet. Den skulle kunna ersättas med kontinuerliga avstämningspunkter där man successivt undersöker möjligheten att byta jobb till något man faktiskt klarar av trots att man har en diagnos. På det sättet kan man snabbare komma ut på arbetsmarknaden och snabbare bli frisk.

Deltidssjukskrivning är ju också ett sätt att komma tillbaka. I dag kan man bara bli deltidssjukskriven i fasta steg om 25 procent. Man måste också jobba lika mycket varje dag. Det blir stelt. Det som efterfrågas av både de sjuka och deras arbetsgivare är flexibilitet. Om vi tar bort de fasta 25-procentsstegen - både Hans Eklind och Solveig Zander har varit inne på den frågan tidigare i dag - och också tillåter möjligheten att varva hela dagar med jobb och hela dagar med vila skulle det i många fall underlätta rehabiliteringen. Det här är några av de förslag som Miljöpartiet för fram för en bättre sjukförsäkring inom det system vi har i dag.

Sedan finns några grupper som under lång tid har haft det särskilt besvärligt. Jag nämnde tidigare studenter, och där finns fortfarande en hel del att göra. Kulturarbetare är en annan grupp som använder socialförsäkringarna i betydligt mindre utsträckning än andra. En tredje grupp är personer med funktionsnedsättning. Dem har vi pratat om tidigare i dag. Där behövs bland annat ett mer individanpassat fokus för att se möjligheterna och potentialen hos dessa människor.

Fru talman! De viktiga åtgärderna hamnar trots allt utanför det betänkande vi diskuterar i dag och det här utgiftsområdet i budgeten. Vi behöver i grunden ställa om till en politik för långsiktigt hållbara liv. Förmodligen behöver vi arbeta mindre, tillåta oss att ta pauser i arbetslivet, återhämta oss och vila. En politik som ser människan och individen, där tilltron till samhället, livsglädjen och folkhälsan ökar, är det helt centrala.

Med de orden tackar jag för mig och yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Migration