Uppföljning av riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen

Herr talman! Enligt riksdagsordningen ska konstitutionsutskottet följa tillämpningen av subsidiaritetsprincipens tillämpning inom riksdagen och i ett betänkande meddela kammaren vilka iakttagelser som gjorts och vad som förekommit. Det är vad betänkandet handlar om. Vi har under några år redovisat dessa uppgifter, så det här är inte första gången, men frågan har inte fått den uppmärksamhet som jag tycker att den förtjänar. Jag kommer till varför det är så. Det här handlar i grund och botten om kompetensfördelning. Lite enklare uttryckt: Det handlar om makt. Det handlar om fördelning av makt mellan nationella parlament och Europeiska unionen. Jag vill påminna kammarens ledamöter om att det i samband med ratificeringen av Lissabonfördraget framhölls från många partier, även från mitt eget, att de nationella parlamentens inflytande stärktes genom Lissabonfördraget, bland annat genom den mekanism som infördes med subsidiaritetsprövning och möjlighet att avge subsidiaritetsvarning. Därför tycker jag att det är viktigt att vi, det vill säga riksdagen, använder den möjlighet som Lissabonfördraget tillskapade: att vi tillsammans med andra parlament kan påverka innehållet i ett lagförslag eller till och med förhindra att förslaget behandlas vidare. Med andra ord finns det verktyg och medel för den svenska riksdagen att tillsammans med andra parlament agera så att besluten - och nu kommer jag till vad detta handlar om - fattas så nära medborgarna som möjligt. För mig är det här en djupt demokratisk dimension. Herr talman! Jag tycker att det här är en viktig aspekt, både sakligt sett och för unionens legitimitet hos de svenska medborgarna. Om svenska medborgare uppfattar att beslut fattas långt ifrån dem och att beslut inte är förankrade i den svenska vardagen kommer också unionstanken att tappa i legitimitet. Herr talman! Jag tänker kommentera några valda delar av betänkandet som jag tycker är viktiga att lyfta fram och få en diskussion om. Jag vill börja med att konstatera att det synes som att utskotten - det är respektive utskott som gör granskningen - har använt sig av den modell som finns i förarbetena till riksdagsordningen och som vi i dagligt tal har kommit att kalla tvåstegsmetoden. Jag tycker att det är en positiv utveckling, och jag vill för min egen del slå fast att jag tror att det är både nödvändigt och önskvärt att själva prövningen så långt det är möjligt formmässigt går till på ett sätt som är likvärdigt utskotten emellan. Men nu kommer jag till en fundering som jag ändå har. Jag tror att det finns anledning för oss att fundera på om vi inte borde följa upp tankarna bakom den här tvåstegsmodellen, som vi införde i samband med de förändringar som gjordes för några år sedan. Även om jag tycker att det är bra att det formmässigt är likvärdigt tror jag att det finns anledning att titta på detta. Ställ er frågorna: Är det så givet att vi hamnade helt rätt redan första gången? Finns det inte anledning för oss att titta på våra egna idéer? Var det här vad vi ville åstadkomma? Då ges det ett utrymme för oss att göra korrigeringar. Jag vill även i år lyfta fram att det är önskvärt att vi skaffar oss mycket bättre insikt och kunskap om hur riksdagens invändningar mot av kommissionen framlagda förslag behandlas. Vi lägger ned en oerhörd energi och mycket engagemang på att argumentera för att ett visst lagförslag strider mot subsidiaritetsprincipen. Vi fattar ett beslut här i riksdagen, många gånger helt enhälligt, och skickar det till kommissionen. Visst är det väl märkligt, ärade kolleger, att vi sedan inte har en aning om vad som händer? Därför tycker jag att vi borde få till stånd en diskussion om hur vi ska följa vad som händer med våra egna invändningar. Det skulle vara ett starkt stöd för våra utskott om man centralt inom riksdagsförvaltningen bevakade hur lagstiftningsförslagen hanteras och eventuellt antas. Om den föreslagna rättsakten antas trots att vi från riksdagen haft invändningar tycker jag att vi borde få en bättre diskussion om huruvida vi kan göra någonting mer. Då vänder jag mig till regeringen på andra sidan vattnet. Vad jag har kunnat se har regeringen inte någon gång använt sig av möjligheten att väcka en ogiltighetsförklaring eller ogiltighetstalan vid EU-domstolen. När nu det verktyget finns, varför har vi inte en enda gång använt det? Det är en fråga som i varje fall jag ställer mig. Herr talman! Jag vill göra några reflexioner till. När man granskar utfallet av hur riksdagen har jobbat med subsidiaritetsprövningsfrågorna kan man säga att de innehåller två dimensioner. Den ena dimensionen handlar om kvantitet, den andra om kvalitet. Kvantiteten är förhållandevis enkel att följa upp. Det är bara att räkna hur många ärenden det är, hur många vi haft invändningar emot och så vidare. Däremot är den kvalitativa granskningen betydligt mer grannlaga. Detta är sista gången jag är med och debatterar denna fråga. Därför vill jag här och nu understryka vikten av att riksdagen utvecklar lämpliga arbetssätt och metoder. Dels gäller det att fånga hur kompetensfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna utvecklats, så att vi får kunskap om huruvida det sker en överföring av makt från riksdagen till unionen. Dels tycker jag att vi behöver titta på helhetsbilden. När ett enstaka lagförslag kan uppfattas som okontroversiellt är det en sak. Men om vi sätter in det förslaget i ett sammanhang och ser det i förhållande till sju åtta ytterligare lagförslag som har beröring med varandra kanske vi ser ett mönster som vi inte skulle vilja ha. Därför menar jag att vi behöver försöka skapa oss en helhetsbild. Herr talman! Det kanske är att provocera, men jag skulle ändå vilja ställa en fråga till oss själva här. Går vi mot ett mer federalistiskt Europa, det vill säga sker det en maktförskjutning från medlemsstaterna till unionen? Det har inte varit helt lätt att konstatera om det har skett en sådan maktförskjutning. Vad vi emellertid har kunnat se är vilka verktyg kommissionen har använt. Vi ser en markant ökning av att kommissionen använder sig av metoden med förordningar i stället för direktiv. Ni som sitter på läktaren kanske inte har någon aning om vad det är, men jag utgår från att ni som sitter i salen vet att om man använder förordningar har vi nästan inga möjligheter att anpassa det utifrån svenska förutsättningar, vilket vi däremot har om man använder direktiv. Jag menar att det här är ett verktyg ur kompetens- och maktfördelningssynpunkt. Det är en mycket allvarlig och oroande utveckling. Något jag uppmärksammat när jag läst igenom våra underlag är att lagstiftning på EU-nivå ökat betydligt i frågor som gäller den inre marknaden, reglering av finansmarknaderna samt det finansiella systemet. Låt det sjunka in och fundera på vad det kan ha för långsiktiga konsekvenser! För att ni nu inte ska missförstå mig vill jag tydligt markera att det inte är så att beslut är felaktiga eller icke önskvärda bara för att de fattas på unionsnivå. Det jag vill lyfta fram är att det är ett problem om det sker utan medvetna ställningstaganden. Om vi hamnar i att det här mer blir ett självspelande piano kan vi vara ganska illa ute. En annan brist som vi har konstaterat tidigare och som kvarstår, även om det har blivit bättre, gäller kommissionens motiveringar till sina förslag. Det finns en absolut skyldighet för kommissionen att lämna motiveringar ur subsidiaritetssynpunkt. Undermåliga eller rent av uteblivna motiveringar gör det enligt min mening nästan omöjligt att göra den granskning som fördraget inte bara ger oss möjlighet till; det är en skyldighet för medlemsstaterna att använda sig av fördragets regler. Jag ska avsluta med att konstatera två saker. Det förefaller som att vi från den svenska riksdagen har varit dåliga på att ha kommunikation och diskussion med andra parlament inför subsidiaritetsprövningen. Det leder till att vi kanske inte kan uppnå de gränsvärden som finns i fördraget för att kunna påverka eller rent av stoppa ett förslag. Enbart ur den aspekten är det lite allvarligt. Herr talman! Det finns ytterligare en aspekt. Det finns ett problem med åttaveckorsfristen och att man inte hinner med. Det finns anledning för oss att fundera på: Borde vi inte ha kontakter efteråt? Vi kunde då konstatera: Dessa parlament resonerade ungefär som vi. Vi har då en kunskap inför framtida prövningar som jag tror att vi har gått miste om genom att vi inte har haft det. Ett utökat samarbete mellan medlemsstaterna vore önskvärt. Med hänsyn till de pengar och den tid som vi har lagt ned på IPEX, det vill säga informationssystemet, borde vi tillse att det fungerar bättre än vad det har gjort så här långt. Jag ber så hemskt mycket om överseende med att jag dragit över talartiden lite grann. Nästa gång dessa frågor ska behandlas i riksdagen kommer jag inte att vara med. Då kanske jag kan få ta dessa fyra extra minuter. Med det yrkar jag på godkännande av utskottets anmälan i KU5.

Herr talman! Tack, Billy Gustafsson, för ett debattinlägg som var både klokt och tänkvärt och väl värt de fyra extra minuterna. Den här debatten handlar om konstitutionsutskottets årliga utvärdering av riksdagens subsidiaritetskontroll, det vill säga riksdagens arbete med att säkerställa att EU inte överskrider sina befogenheter. Betänkandet bygger dels på egna iakttagelser, dels på yttranden som vi har inhämtat från andra utskott. Subsidiaritetskontrollens funktion rent formellt är att låta nationella parlament runt om i Europa pröva om ett visst lagförslag verkligen hör hemma på EU-nivå. Kontrollen har också en informell betydelse genom att den ger riksdagen anledning att sätta sig in i ärenden i god tid. I vilken mån som subsidiaritetsprövningarna fyller sin formella funktion beror till stor del på hur aktiva de nationella parlamenten är. Till varje nationellt parlament finns det ett par frågor som man bör ställa. Hur stor del av alla förslag från kommissionen väljer parlamentet i fråga att granska? Det är inte alla parlament som granskar alla ärenden. Hur aktivt samarbetar de med andra nationella parlament? En hög grad av aktivitet och en viss samordning mellan EU:s medlemsländer är förutsättningar för att vi ska kunna utfärda så kallade gula kort. Det är vad vi gör när kommissionen ger sig in på politikområden som bättre hör hemma i de enskilda medlemsländerna. När EU:s medlemsländer antog Lissabonfördraget gjorde de en avvägning. Å ena sidan fick EU inflytande över nya områden, å andra sidan skulle medlemsländernas parlament få en större roll i att granska att rätt beslut fattas på rätt politisk nivå. Det är tydligt att de ökade befogenheterna till EU har realiserats. Om vi ska få den balans som Lissabonfördraget skulle ge måste även medlemsländernas verktyg för att kunna underkänna alltför långtgående förslag fungera effektivt. För att underlätta de nationella parlamentens granskning är det viktigt att kommissionen gör sin del av jobbet. Framför allt måste den i varje lagförslag kunna motivera enligt vilka bestämmelser i fördragen som förslaget hör hemma på EU-nivå. Kommissionen har blivit bättre på att motivera sina förslag i det avseendet. Men många av motiveringarna är fortfarande svepande och därför väldigt svåra att förhålla sig till. Dessutom är det ibland så att motiveringarna helt uteblir. Det är så klart inte acceptabelt. Detta har vi påpekat i konstitutionsutskottet många gånger och i stor enighet. Med detta betänkande påpekar vi det en gång till. Resultatet så här långt av subsidiaritetsprövningarna sedan systemet infördes är två gula kort. Det kan jämföras med att Sveriges riksdag har skickat mer än 30 lagförslag tillbaka till kommissionen med motiveringen att de är alltför långtgående. Sveriges riksdag är EU:s mest aktiva parlament när det gäller att granska lagförslag från EU, och det ska vi vara stolta över. Samtidigt måste vi inse att våra motiverade yttranden, det vill säga våra påpekanden om att kommissionen i sina förslag har gått för långt, bara kan resultera i ett gult kort om vi kan samla fler parlament bakom den uppfattningen. Det är inte bara i Sverige utan också i andra länder som man diskuterar hur subsidiaritetsverktyget skulle kunna bli skarpare och mer effektivt. I vissa medlemsländer cirkulerar idén om att man ska införa nya typer av kort som komplement till det gula kortet som finns i dag. Ett gult kort innebär att kommissionen måste överväga ett lagförslag igen och sedan motivera sina slutsatser men inte mycket mer än så. Utöver det hävdar vissa att det borde införas ett rött kort som innebär att ett lagförslag med automatik faller. Det talas också om gröna kort som skulle ge nationella parlament rätten att föreslå ny EU-lagstiftning. Från riksdagens sida har vi inte ställt oss bakom några krav på nya typer av kort, utan vi har i första hand fokuserat på: Hur kan vi få nuvarande system att fungera bättre? Med det yrkar jag på godkännande av konstitutionsutskottets anmälan.