Trossamfund och begravningsfrågor

Herr ålderspresident! Jag instämmer givetvis i tidigare talares uttalade stöd för Ukraina och den frihetskamp som det ukrainska folket nu modigt för. Det är en kamp också för oss.

Nu går jag över till dagens ärende. För mer än 20 år sedan skildes kyrkan från staten. Vi hade en statskyrka, men tiden och ett par decenniers ifrågasättande av en symbios mellan stat och kyrka ledde till en skilsmässa.

Varför står vi då här i dag för att debattera ett antal motioner som samlats i ett betänkande med rubriken Trossamfund och begravningsfrågor? Om vi verkligen hade separerat kyrkan från staten skulle sådana frågor rätteligen hört hemma på kyrkomötet eller avgjorts i någon annan ordning som kyrkan själv haft bestämmanderätt över.

Vi står här i dag för att debattera motioner som bland annat handlar om relationen mellan staten och Svenska kyrkan och möjligheten till en friare församlingstillhörighet. Några motioner handlar också om den statliga hjälpen med kyrkoavgiften, begravningsavgiften, gravsättning och spridning av avlidens aska.

Vi står också här därför att kyrka och stat inte är helt separerade. Vi har sedan 1998 en lag om Svenska kyrkan som till exempel reglerar hur interndemokratin i kyrkan och dess organisation ska se ut. Om detta kan ha varit en rationell ordning för 20 år sedan är det långt ifrån självklart att det ska vara så i dag.

Utskottsmajoriteten har yrkat på avslag inte bara på motioner om en förändring av Svenska kyrkans ställning utan också på alla övriga motioner som behandlas i vårt betänkande. Men vi moderater i KU vill i likhet med vad som anförs i motionen från Viktor Wärnick med flera se en utredning för att riksdagen ska kunna ta ytterligare steg i separationen mellan stat och kyrka. Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Herr ålderspresident! Vi vill också, i likhet med två andra partier, ge möjlighet till en friare församlingstillhörighet. Den som är medlem i Svenska kyrkan är sedan gammalt också medlem av en församling. Församlingen är den lokala enheten inom Svenska kyrkan och omfattar de personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område. Det innebär att, för att använda ett krångligt ord, territorialprincipen tillämpas. För den enskilde kyrkomedlemmen är denna territorialprincip dock inte alltid självklar. Han eller hon skulle kanske hellre vara med i en annan församling, kanske där man växte upp eller där man en gång gifte sig.

Frågan om en friare församlingstillhörighet har behandlats av kyrkomötet vid ett flertal tillfällen. En utredning tillsattes 2001 och presenterade efter några år ett antal möjliga modeller från en fullständigt fri församlingstillhörighet till en friare sådan. Det konstaterades att vissa av modellerna med säkerhet inte är förenliga med lagen om Svenska kyrkan och att de i vissa andra fall kunde bedömas som mer eller mindre svårförenliga med lagens bestämmelser.

Det går alltså inte enbart genom ändringar i kyrkoordningen att göra det möjligt för en medlem att bli medlem i – och därmed få betala sin avgift till – en annan församling än den som man tillhör genom boendeortens geografiska placering. Det krävs ändringar i föreskrifterna i lagen om Svenska kyrkan om tillhörighet till den församling där man är bosatt.

Lagstiftningen borde så som framhålls i motionen från Viktor Wärnick med flera ändras på sådant sätt att Svenska kyrkan själv kan avgöra huruvida dagens ordning om en strikt geografisk koppling i fråga om församlingstillhörighet ska bibehållas eller om en friare ordning ska införas. Riksdagen borde inte ha något inflytande över hur Svenska kyrkans organisation är utformad.

Jag vill därmed yrka bifall till att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 i betänkandet ska ha lydelsen: Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen.

Herr ålderspresident! Givetvis vill jag, liksom tidigare talare, uttrycka mitt stöd för och min solidaritet med Ukrainas folk. Man känner en viss ödmjukhet inför att kunna debattera trossamfund och begravningsfrågor i en tid som denna.

Herr ålderspresident! Jag vill yrka bifall till reservation 4 som handlar om gravsättning och spridning av avlidens aska. Jag stöder dock också två andra reservationer i detta betänkande.

Först av allt vill jag betona att trossamfunden fyller en viktig funktion i vårt samhälle, bland annat genom att vara en sammanhållande kraft och genom att visa medmänsklighet och vara en röst för dem som annars ingen har. För Vänsterpartiet är det självklart att värna religionsfriheten.

För att kunna fylla sin viktiga roll i samhället behöver samfunden ha en god finansiering och i övrigt goda förutsättningar för sin verksamhet för att långsiktigt kunna agera som samhällsaktörer. Med det sagt anser vi att dagens ordning när det gäller Svenska kyrkan är ologisk.

Svenska kyrkan ska precis som alla andra föreningar ha full frihet att avgöra sin verksamhet. Precis som för övriga samfund bör det vara medlemmarna och inte riksdagen som ska göra dessa vägval. Vi anser därför att det är Svenska kyrkans medlemmar som ska avgöra frågan om exempelvis församlingstillhörighet. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att den ordning som gäller i dag ska förändras, men det bör vara Svenska kyrkans medlemmar som har det avgörande inflytandet över frågan.

Herr ålderspresident! Vi anser även att man efter ett dödsfall så långt som möjligt bör tillgodose den dödas och de efterlevandes önskemål om hur avskedet ska se ut. I begravningslagen finns det i dag begränsningar och regler för detta som är alltför begränsande. Sveriges invånare har en varierande bakgrund. Lagstiftningen lämnar i många fall endast utrymme för avvikelse från bestämmelserna under förutsättning att man har haft en tillräckligt stark religiös övertygelse. Där kan man gå till sig själv. Hur ska jag bedöma hur stark religiös övertygelse någon annan har haft?

Detta leder till att människors önskemål om avskedets former behandlas helt olika. Det tycker vi är olyckligt. Vår lagstiftning gällande begravningar bör bygga på jämlika och sekulära principer.

Herr ålderspresident! Trossamfunden är en central del av det civila samhället och ska som sådana ha goda möjligheter att verka. Staten är sekulär, men det innebär inte att man därför inte har något ansvar. Statens ansvar är att säkra en fri religionsutövning – eller ingen alls – och därmed att inte ta ställning för en viss religion eller vissa samfund.

Den svenska liberalismen föddes ur kampen för religionsfrihet. Detta är en fråga i vårt dna. Vi vill ge Svenska kyrkan samma frihet som alla andra trossamfund har. Det handlar inte om för eller emot religion, utan det handlar om att säkra friheten för alla trossamfund.

Det var genom kyrka–stat-reformen 1999 som relationen mellan Svenska kyrkan och staten ändrades. Kyrkolagen med rötter i 1600-talet liksom statens medverkan vid beslut om Svenska kyrkans inre verksamhet avskaffades. Detta var något som Liberalerna, som har djupa rötter i kampen för religionsfrihet, hade verkat för under mycket lång tid.

Reformen innebar dock inte att statens särskilda styrning av Svenska kyrkan upphörde helt. Medan andra samfund fritt väljer sin egen organisationsform finns det en särskild lag om Svenska kyrkan som detaljerat reglerar samfundets uppbyggnad, församlingens uppgifter, biskoparnas roll, kyrkomötets beslutsbefogenheter och så vidare.

Lagen om Svenska kyrkan får ses som en del av den bredare kompromiss som på 1990-talet möjliggjorde de förändrade relationerna just mellan staten och Svenska kyrkan.

Liberalerna har under lång tid arbetat för att Svenska kyrkan ska uppnå fullt oberoende på samma villkor som övriga trossamfund i Sverige. För att Svenska kyrkan ska stå helt fri från statlig styrning anser därför Liberalerna att den särskilda lagen om Svenska kyrkan ska avskaffas.

Svenska kyrkan bör, liksom alla andra samfund, ha full frihet att avgöra sin egen verksamhet. Det är dess medlemmar som ska avgöra samfundets vägval i religiösa frågor.

Det påverkar dock inte i sig Svenska kyrkans ansvar vad gäller begravningsväsendet och inte heller trossamfundens möjlighet att via Skatteverket få hjälp med uppbörden av medlemsavgifter eftersom detta regleras i annan lagstiftning.

Herr ålderspresident! Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2.

Herr ålderspresident! Också jag vill inleda med att uttrycka mitt stöd till Ukrainas folk och den kamp som pågår för landets självklara rätt till demokratisk utveckling och självständighet.

I konstitutionsutskottets betänkande KU31 behandlas motionsyrkanden som framför allt tar fasta på Svenska kyrkans ställning, församlingarnas roll och begravningsfrågor. Jag vill här yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och därmed avslag på motionerna.

Det är nu mer än 20 år sedan Svenska kyrkan fick ändrade relationer till staten och begreppet statskyrka upphörde. Med tanke på att det är över 1 000 år sedan kristendomen, med inspiration från kontinenten och brittiska öarna, kom till det som då var Sverige och över 500 år sedan den luthersk-evangeliska kyrkan infördes är tidsperspektivet på 20 år förvisso måttligt. Men de som var delaktiga i diskussionerna fram till beslutet som trädde i kraft vid millennieskiftet år 2000 blir allt färre i uppdrag och tjänster.

I en dokumentation som kyrkokansliet tagit fram som presenterades i slutet på förra året, och som jag tagit del av under vår beredning, finns en sammanställning som går igenom vad relationsförändringarna inneburit såväl rättsligt och organisatoriskt som ekonomiskt. Där konstateras att Svenska kyrkan, som är en del av den världsvida kyrkan och det civila samhället, har förstärkts på en rad områden.

Debatten om kyrka och stat och förhållanden kring detta pågick under flera decennier. Lagen om religionsfrihet som tillkom i början på 50-talet får sägas vara central i sammanhanget. Det handlar om var och ens rätt till tro eller inte tro och kräver ständig och ihållande respekt.

Med 5,7 miljoner medlemmar, 13 stift och över 1 300 församlingar inom landet och ett trettiotal utomlands får man konstatera att kyrkan alltjämt är en stark samhällskraft och spelar en roll i att verka tillsammans också med andra trossamfund och civilsamhälle. I lagen om Svenska kyrkan, som ju infördes i samband med statskyrkans upphörande, framhålls församlingarnas och stiftens självständighet, den öppna folkkyrkan och demokratin.

För egen del har jag återkommande möten med representanter för Svenska kyrkan, Judiska Centralrådet och Islamiska samarbetsrådet för avstämning och dialog i det arbete som pågår för ökad förståelse och respekt vad gäller mångfald, trosutövning och samhällsengagemang. Inte minst i Malmö har initiativ tagits för att aktivt motverka antisemitism och rasism. I detta arbete har Svenska kyrkan spelat och spelar alltjämt en viktig roll som en sammanhållande kraft.

Herr ålderspresident! Svenska kyrkans relation till det offentliga inrymmer också en del i samhällets krisberedskap. Inte minst i nuvarande situation, med den ryska invasionen av Ukraina och en orolig tid i Europa och vårt närområde, har kyrkan öppnat sina portar och på olika sätt visat på och agerat för stöd till människor i utsatta situationer.

Församlingarna är representerade i de flesta kommuners grupp för psykiskt och socialt omhändertagande, Posom, som aktiveras vid lokala kriser. Kyrkan har också en permanent närvaro vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps veckovisa samverkanskonferenser och möjlighet att både ge och få stöd inom ramen för MSB:s ansvarsområde. Som exempel kan nämnas att MSB under pandemin 2020 upprättade särskilda samordningskonferenser för att understödja samhällets hantering av avlidna på Svenska kyrkans begäran.

De myndigheter som i störst utsträckning arbetar med kris, krig eller blåljusverksamhet har kyrkan dock etablerad samverkan med, till exempel genom avtal med Polismyndigheten om samverkan vid dödsbudsöverlämning och med Försvarsmakten om själavård. På nationell nivå sker återkommande kontakter med de flesta departement i Regeringskansliet och etablerade kontakter eller samarbeten med flera myndigheter.

Detta samarbete och den samverkan kan betonas då det i motioner som vi här har att ta ställning till framhålls just att samverkan mellan staten och kyrkan ska omprövas. Det handlar i en del motioner om ytterligare förstärkningar och om att demokratin inte ska regleras på det sätt som nu gäller.

Herr ålderspresident! En levande demokrati i kyrkan med folklig förankring, kyrkoval och förtroendevalda är som jag ser det en garant för att kyrkan ska kunna fortsätta att spela en viktig roll i samhället där öppenhet och delaktighet är utgångspunkter för engagemanget. De partier som vill ställa upp i kyrkoval kan alla göra det, liksom självständiga nomineringsgrupper som kanske inte alls har koppling till något parti varken kommunalt, regionalt eller nationellt.

Utskottet har också tidigare avstyrkt motioner med begäran om att regeringen ska lägga fram förslag om att ändra lagstiftningen i syfte att förändra den nuvarande relationen mellan kyrkan och staten och ser inte heller denna gång att det finns skäl till liknande initiativ.

När det gäller frågan om friare församlingstillhörighet, som tas upp i en av motionerna, kan hänvisas till att den frågan också tagits upp på kyrkomötet vid flera tillfällen, senast 2021. Enligt kyrkans eget organisationsutskott har man där hänvisat till att det kan äventyra små församlingars möjligheter att existera. Det talas till och med om risken att församlingar skulle konkurrera ut varandra och att det i slutändan skulle drabba invånare och enskilda församlingsmedlemmar på mindre platser i Sverige.

Även i detta sammanhang är begreppet Hela Sverige ska leva relevant. Det är också vad jag förstår kyrkomötets inriktning för varför man tagit detta ställningstagande. Det finns därför som jag ser det ingen anledning för riksdagen att överpröva detta, som också utretts ingående av kyrkomötet.

Herr ålderspresident! En motion tar upp gravsättning och spridning av avlidens aska. Utskottet har också i detta fall behandlat frågor om flytt av gravurnor och spridning av aska och har framhållit att det är viktigt att begravningar kan genomföras under former som uppfattas som värdiga, och länsstyrelsernas tillsyn betonas.

Enligt begravningsförordningen får askan efter en avliden delas, om länsstyrelsen ger tillstånd till det. Ett sådant tillstånd kan ges om det finns synnerliga skäl för det, som att en del av askan kan gravsättas utomlands, samt att det är uppenbart att man, som det framhålls, kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt.

Med hänsyn till att svensk lagstiftning ändå möjliggör flyttning av stoft och aska under vissa förhållanden har utskottet landat i att det inte finns tillräckliga skäl till att ta initiativ till en lagändring för ytterligare förändringar.

Herr ålderspresident! Jag måste ställa en fråga till ledamoten Per-Arne Håkansson. Jag får inte riktigt ihop logiken.

Per-Arne Håkansson hänvisar till kyrkomötets beslut och säger att vi i riksdagen inte ska överpröva det. Men är det inte precis det vi gör i riksdagen när det är riksdagen som har det sista ordet?

Herr ålderspresident! Ja, vi lyssnar på kyrkomötet och tar intryck av de beslut som kyrkomötet fattar. De väger tungt i våra bedömningar. Kyrkomötet utgör ett demokratiskt forum där frågorna på ett ingående sätt tas fram till beslut.

Herr ålderspresident! Jag tackar för svaret.

Jag förstår ändå inte riktigt. Kyrkomötet är det högsta beslutande organet – så är det ju – i ett demokratiskt forum, men det finns ändå en riksdag som kan överpröva besluten. Vi kan lyssna in, men vi kan också rösta och tycka precis tvärtemot vad kyrkomötet anser.

Jag håller helt med kyrkomötet om att hela Sverige ska leva. Det vore jättekorkat och dåligt att fatta beslut om friare församlingstillhörighet om man tror att församlingar skulle konkurrera ut varandra. Men är det inte kyrkans medlemmar själva och deras högsta demokratiska forum som borde få fatta det beslutet?

Herr ålderspresident! Det är kyrkomötets uppgift att fatta de besluten. Vi har också från statens och riksdagens sida anledning att ta till oss kyrkomötets beslut och inriktningar för kyrkan.

Den fråga som preciseras här om friare församlingstillhörighet är en fråga som kyrkomötet har tagit på allvar, och man har efter ingående diskussioner kommit fram till denna slutsats. Jag anser inte att riksdagen utifrån våra förutsättningar ska komma till någon annan slutsats när det finns en sådan demokratisk förankring runt kyrkomötets beslut.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)