Anf. 94 Magnus Sjödahl (KD)
Herr talman! Det är med stor glädje som jag deltar i denna debatt, vars tyngsta del handlar om regeringens proposition gällande redovisningscentraler för taxi. Nu har vi baxat den ända hit, och till skillnad från det som Kjell-Olof Feldt diktade en gång är det inget s-k-i-t utan tvärtom någonting mycket positivt och bra som vi har på bordet.
Vi hinner alltså i mandatperiodens sista skälvande timmar fatta beslut om ett införande av redovisningscentraler från och med den 1 januari 2016.
Att jag känner ett särskilt engagemang i denna fråga är naturligt eftersom jag vågar hävda att jag har ett svårslaget rekord när det gäller hur mycket tid en riksdagsledamot har tillbringat i taxi. Jag har nämligen ägnat större delen av mitt yrkesverksamma liv åt att sitta bakom ratten, inte i baksätet. Ni får nog svårt att hinna i kapp oavsett hur mycket taxi ni bokar.
Herr talman! Svensk taxinäring omfattar ca 16 000 fordon och omsätter ungefär 15 miljarder, så det är inte någon marginell företeelse.
Branschen avreglerades sommaren 1990. Ja, jag väljer att säga "avreglerades". Ibland står det "omreglerades", och så kan man uttrycka det. Men sanningen att säga fanns det inte särskilt mycket regler kvar efter att avregleringen trätt i kraft.
Jag vill påminna om att det var under en socialdemokratisk regering som förslagen arbetades fram och besluten fattades, men det skedde i bred politisk enighet.
Det fanns en allmänt omfattad uppfattning om att tillgängligheten och kundorienteringen behövde öka. Det var alltför ofta det berömda, eller snarare det ökända, "taxi, var god dröj" som kunden möttes av. Det är inget ovanligt med brister i service och tillgänglighet när det råder en monopolsituation.
De mest genomgripande förändringarna var att trafikområdena upphörde, behovsprövningen av antalet tillstånd upphörde och prisregleringen upphörde även den. Det fick naturligtvis stora konsekvenser såväl för de verksamma i näringen som för kunderna. Tillgängligheten till taxibilar ökade i storstadsområdena, och det var just den bristande tillgängligheten som var ett av de bärande skälen bakom beslutet.
Men det är inte överallt i landet som tillgången har ökat. I vissa regioner har den tvärtom minskat dramatiskt eller till och med upphört helt, åtminstone vissa tider på dygnet.
Ganska fort påbörjades förändringar och förbättringar av avregleringen. Även en avreglerad bransch kräver ju, som tidigare påpekats, vissa regler för att det ska fungera.
Taxiförarlegitimation och prisinformation infördes, och det är viktiga åtgärder, om än inte helt tillräckliga. Legitimationen är inte någon garanti för lokalkännedom och yrkeskunnande. Prisinformationen är svårtolkad, i synnerhet för den ovane resenären, för att inte tala om den som kommer från ett annat land, som den är totalt obegriplig för.
Herr talman! Bilden av hur avregleringen har slagit ser alltså väldigt olika ut. Framför allt beror det på vilket taxiföretag man som kund väljer att anlita. Jag brukar säga att taxi aldrig har varit bättre eller sämre än i dag. De etablerade och långsiktigt arbetande företagen har blivit mycket professionella när det gäller såväl den tekniska utvecklingen som kundorienteringen. Den kund som har god kännedom om taximarknaden och vet vilket företag man ska anlita får oftast en utmärkt service.
Att, som Socialdemokraterna skriver i sin kommittémotion, hävda att taxibranschen präglas av kaos är en generalisering som är lite av en svartmålning av även de seriöst arbetande yrkesutövarna. De allra flesta som arbetar inom taxibranschen gör det på ett seriöst sätt. Att man drar alla över en kam känns inte särskilt lustigt. Det är ju faktiskt så att vi under flertalet av åren efter avregleringen fram till i dag har haft en socialdemokratisk regering. Att helt rentvå er från ansvar är inte riktigt hederligt.
Däremot finns det något som man skulle kunna kalla en svans, som i huvudsak opererar utanför terminaler i våra större städer. De är inte anslutna till någon beställningscentral utan lever på vad man skulle kunna kalla första- och sistagångskunder och har en prisbild som kraftigt avviker från den som är gängse i de större företagen.
Dessutom har Skatteverket svårigheter att kontrollera att intäkterna redovisas hos dessa aktörer. De fordon som kontrollerats har i huvudsak varit bilar anslutna till en beställningscentral. Betydande belopp undgår beskattning. Ett överslag som Skatteverket har gjort ger vid handen att det sannolikt handlar om miljardbelopp.
Det är just detta som redovisningscentralerna ska komma till rätta med. I betänkandet står det så här: "Det huvudsakliga syftet med förslagen är att förbättra Skatteverkets möjligheter att bedriva skattekontroll."
När det gäller dispenser menar jag att den lagstiftning som finns egentligen borde vara till fyllest. Den har ju ändrats från "särskilda" till "synnerliga" skäl, vilket är en mycket restriktiv skrivning. Trots detta beviljas, enligt min mening, alltför många dispenser i dag. Taxametern är inte enbart ett instrument för prisberäkning, eller knappast ens i huvudsak detta, utan den är att betrakta som en kassaapparat. Det är dock inte 17 procent, som det står någonstans, utan snarare ca 10 procent av bilarna i Sverige som har dispens i dag.
Och jag menar att det inte ska vara fråga om taxibilar som betjänar allmänheten dagligen som ska kunna få dispens. Jag vill däremot inte helt utesluta att det kan finnas skäl för vissa speciella fordon att få undantag. Vi menar att det borde klarläggas snarast vilka som skulle kunna omfattas, och det före ikraftträdandet den 1 januari 2016.
När det gäller priset är det ett stort problem med överprissättning. Jag har här en bild. Den är autentisk - det är ingen fotoshoppad grej, som man kanske skulle kunna hoppas. Den är tagen av trafikpolisen i Stockholm och visar jämförpriset 9 909 kronor. Här har jag en annan bild. Den visar någonting som man kan kalla ett normalt, gängse pris: 325 kronor. Det är från ett av de etablerade bolagen. Vi talar alltså om ett 30 gånger så högt pris.
Här välkomnar jag den proposition som regeringen avlämnade alldeles häromdagen och som den nyvalda riksdagen får behandla i början av hösten. Det är väl så nära en prisreglering man kan komma, och det är klart att jag ställer mig frågan varför vi inte tar steget fullt ut och sätter ett maxpris. Jag skulle inte ha något emot det, trots att det är principiellt tveksamt att staten sätter priser på en fri marknad. Ingen regel utan undantag, brukar man ju säga, och det kan finnas skäl att vara pragmatisk och inte helt ideologiskt låst när man märker att nackdelarna och avarterna blir för många.
Det uppstår ju en ganska märklig situation när vi tvingas vidta åtgärder på plats efter plats för att hindra aktörerna med fyrsiffriga jämförpriser från att finnas utanför terminaler. På många ställen har man löst det med avtal mellan markägaren och ett antal taxiföretag, där man reglerar vilket pris som ska tillämpas.
Branschorganisationen är kritisk till en prisreglering men däremot positiv till den proposition som kommer, där det föreslås att vid jämförpris på över 500 ska kunden upplysas om vad slutpriset för resan blir. Förhoppningsvis kommer det att innebära att ett maxpris på just 500 kommer att vara det som gäller.
Vi måste också inse att den svenska modellen med fri prissättning på taxiresor inte är något som tillämpas i flertalet länder i vår omvärld. Därför är det oftast gäster från andra länder som råkar illa ut och tvingas betala bisarra överpriser när de intet ont anande sätter sig i en taxibil, kanske som det första de gör när de kommer hit till Sverige. Men det återkommer vi till i höst, när vi ska behandla det.
Nu är jag glad att vi har framme ett förslag om redovisningscentraler som vi ska rösta igenom här i kammaren senare i dag. Det är ett viktigt steg mot bättre ordning på svensk taximarknad.