Fru talman! Det europeiska samarbetet är en av Sveriges största tillgångar. Genom den gemensamma marknaden skapar vi förutsättningar för handel, investeringar, tillväxt och arbetstillfällen.
Det europeiska samarbetet bygger dock på en viktig princip: Beslut ska fattas på rätt nivå. Det som bäst beslutas gemensamt ska vi också besluta gemensamt, men det som bäst beslutas på nationell nivå ska naturligtvis beslutas just nationellt. Detta är kärnan i subsidiaritetsprincipen. Subsidiaritetsprincipen handlar alltså om att beslut ska fattas på rätt nivå, och det är precis det som det här betänkandet handlar om.
Fru talman! Europeiska kommissionen har presenterat ett omfattande paket med förslag för att förenkla skattereglerna inom unionen, och det är i grunden en välkommen ambition. Vi behöver minska den onödiga administrationen, och vi behöver skapa tydligare spelregler för företag som verkar över nationsgränserna. Vi behöver också stärka Europas konkurrenskraft.
Förenklingar får dock aldrig bli ett självändamål, och framför allt får förenklingar inte bli en förevändning för att flytta politisk makt från medlemsstaterna till EU. Skatter är inte bara en fråga om administration, utan skatter handlar om hur vi finansierar vår gemensamma välfärd. Skatter handlar om vilka investeringar vi ska göra i vårt land. Skatter handlar om hur vi fördelar samhällets resurser, och i så måtto handlar skatter ytterst om demokrati.
Vidare, fru talman, vet vi att innovationskraften och tillväxten varierar väldeliga i olika europeiska länder. Det får inte heller bli så att länder med inneboende tillväxtproblem inte adresserar dem utan i stället hoppas att EU och EU-kommissionen ska lösa just deras problem genom överstatliga lösningar. Det innebär nämligen att man kringskär den svenska autonomin och våra frihetsgrader här, och så kan vi inte ha det.
Fru talman! Det är just i ljuset av subsidiaritetsprincipen som skatteutskottet har granskat kommissionens förslag. Det handlar om det svängiga ämnet regelförenklingar på direktbeskattningens område och kallas ibland Omnibus XI. Förslagen i detta paket är många, och det är svårt att adressera dem samlat.
Ett av förslagen som är ytterst tveksamt ur subsidiaritetssynpunkt handlar om att införa gemensamma europeiska minimiregler för skattemässiga avdrag för forskning och utveckling. Att stimulera forskning och utveckling är viktigt – det råder det ingen som helst tvekan om – men frågan är varför just dessa skatteregler måste harmoniseras på europeisk nivå.
Kommissionen beskriver förslaget som en förenkling, men i själva verket handlar det om att införa gemensamma regler på ett område där medlemsstaterna hittills har kunnat bestämma själva. Det är en principiellt viktig skillnad. Vi socialdemokrater konstaterar att kommissionen inte har visat varför målen inte kan uppnås nationellt. Liknande invändningar finns mot andra delar av paketet, där medlemsstaternas handlingsutrymme begränsas utan att man nödvändigtvis motiverar varför man vill gå den vägen.
Fru talman! Låt mig vara väldigt tydlig och understryka en sak: Att värna den nationella beskattningsrätten betyder inte att vi socialdemokrater säger nej till europeiskt skattesamarbete – tvärtom. När internationella företag kan flytta vinster över gränserna, när skatteundandragande undergräver våra gemensamma resurser och när skattekonkurrens riskerar att urholka våra skattebaser behövs internationellt samarbete.
Där har vi socialdemokrater varit beredda att gå före, och tyvärr har vi ibland under den senaste mandatperioden tvingats driva Tidöregeringen framför oss. Här måste vi hålla två tankar i huvudet samtidigt: Å ena sidan ska vi samarbeta där samarbetet gör oss starkare. Å andra sidan måste vi också värna medlemsstaternas demokratiska rätt att själva utforma sin skattepolitik.
För mig som socialdemokrat är detta en viktig princip. Det handlar ytterst om att svenska väljare också i framtiden ska kunna avgöra hur vi finansierar skolan, sjukvården, försvaret, polisen och äldreomsorgen.
Fru talman! Jag vill också säga några ord om den moderatledda övergångsregeringens hantering av detta ärende, för här finns någonting som jag faktiskt tycker är lite svårt att förstå.
I sin faktapromemoria slår regeringen fast att medlemsstaternas beskattningsrätt måste värnas. Det är naturligtvis fullt rimligt; vi socialdemokrater delar såklart detta. Övergångsregeringen konstaterar vidare att kommissionens förslag i vissa delar innebär harmonisering på nya områden. Jag delar den bedömningen. Den är helt enkelt korrekt.
Det jag, precis som ett enigt skatteutskott, ifrågasätter är hur man kan komma fram till dessa slutsatser – alltså att förslaget från kommissionen i vissa delar verkar vara någonting annat än rena förenklingar och någonting som i stället faktiskt verkar riskera att komplicera lagstiftningen – och trots dessa invändningar landa i att det inte finns skäl att ifrågasätta förslagets förenlighet med subsidiaritetsprincipen. Det blir konstigt. Jag tycker att det är märkligt, för vad är egentligen poängen med subsidiaritetsprövningen om vi identifierar tydliga problem men ändå väljer att inte reagera?
Här har ett enigt skatteutskott glädjande nog dragit en annan slutsats än regeringen. Utskottet har gjort en självständig prövning och landat i att delar av kommissionens förslag faktiskt strider mot subsidiaritetsprincipen. Det är bra och viktigt och visar också varför vi har en riksdag som självständigt ska granska såväl kommissionens förslag som regeringens bedömningar.
Fru talman! Ett starkt Europa kräver både gemensamma lösningar och respekt för medlemsstaternas självbestämmande. Därför är jag helt enig med skatteutskottets slutsats att kommissionens förslag i vissa delar strider mot subsidiaritetsprincipen. Ett starkt Europa behöver inte bara starka gemensamma institutioner utan även självständiga nationella parlament som vågar värna sina befogenheter.
Fru talman! Avslutningsvis säger alltså vi socialdemokrater ja till europeiskt samarbete när det behövs och är rimligt. Vi säger ja till förenklingar som faktiskt förenklar, och vi säger ja till gemensamma insatser mot internationell skatteflykt.
Men vi måste också våga säga nej. Vi säger nej när kommissionen går längre än vad som är nödvändigt. Det är inte att vara emot Europa, utan det är att ta ansvar för hur det europeiska samarbetet ska fungera.
Med detta yrkar jag bifall till skatteutskottets förslag i utlåtandet.
(Applåder)
