Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärder

Herr talman! Till att börja med vill jag yrka bifall till reservation 1. Kommissionens meddelande är en följd av Lissabonfördraget och av att EU nu har behörighet att vidta åtgärder på det straffrättsliga området, något som jag vänder mig starkt emot. Vi sverigedemokrater anser att brottsbekämpningen och de straffrättsliga påföljderna är väldigt viktiga för att medborgarna fritt ska kunna verka och röra sig ute i samhället utan rädsla för att bli utsatta för brott eller våld. Det är en grundläggande förutsättning för ett fungerande samhälle och för demokrati. Därför är kriminalpolitiken också ett av Sverigedemokraternas mest prioriterade politiska områden. Sverigedemokraterna förespråkar en rad skärpningar på det straffrättsliga området och att de straffsatser som döms ut vid domstolarna ska stå i proportion till det brott som begåtts, något som vi anser inte sker till fullo i dag. Det är en uppfattning som vi tror att en stor del av Sveriges befolkning delar. Jag tror att dessa skärpningar på det straffrättsliga området säkrast och effektivast utförs och beslutas av Sveriges riksdag utan direktiv från EU. Av det utlåtande som vi nu debatterar framgår att EU:s medborgare rankar kampen mot brottsligheten som ett av de fyra främst prioriterade områdena. I meddelandet gör man gällande att en övergripande och överstatlig lagstiftning skulle förhindra att brottslingar väljer den medlemsstat som har minst stränga påföljder. Jag frågar mig vilka medlemsstater kommissionen syftar på. Är Sverige en av dessa medlemsstater som brottslingar väljer på grund av låga straffpåföljder? Mycket tyder på det när man ser utvecklingen i södra Sverige. På sätt och vis innebär samtidigt kommissionens påstående att man redan har kapitulerat inför den gränsöverskridande brottsligheten i EU. Jag tror nog att EU först och främst bör inrikta sig på att utforma utökade möjligheter för brottsbekämpning inom EU-länderna, inte minst när det gäller den gränsöverskridande brottsligheten, som i vissa avseenden kan sägas skyddas av Schengenregelverket i stället för att komma med direktiv om de straffrättsliga påföljderna, även om det bara kan bli tal om minimiåtgärder. Herr talman! När det gäller den straffrättsliga lagstiftningen och fastställande av brottsrekvisit ser jag det som en grundläggande nationell rättighet att utforma dessa efter grundläggande svenska värden, seder och bruk. Även om det endast kan bli tal om att lagstifta om minimiåtgärder anser jag att det inte är EU:s uppgift att ersätta den nationella lagstiftningen. Kommissionen försöker nu med Lissabonfördraget i bakfickan harmonisera straffrätten inom EU. Jag motsätter mig en utveckling där den nationella straffrätten åsidosätts till förmån för EU-regler. Jag anser att det ska vara upp till varje medlemsstat att bestämma vilka brottsrekvisit och vilka påföljder som är nödvändiga och befogade.

Herr talman! Detta blir inget långt anförande, för jag fick hoppa in med kort varsel. Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Så har vi då en liten kvällsdebatt om Europeiska kommissionens meddelande Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärder . I meddelandet konstaterar kommissionen att Lissabonfördraget innebär en ny rättslig ram och att EU nu har behörighet på både det straffrättsliga och det straffprocessuella området. Trots att det inte är EU:s uppgift att ersätta den nationella strafflagstiftningen kan straffrättslig lagstiftning på EU-nivå ändå bidra med ett mervärde till det befintliga, nationella straffrättssystemet. Kommissionen hänvisar också till en undersökning som gjordes våren 2011 som visar att EU-medborgarna anser att brottsligheten är ett mycket stort problem i unionen. På frågan vilka områden som de europeiska institutionerna bör prioritera för att stärka EU rankar medborgarna kampen mot brottsligheten bland de fyra främsta. Som mervärde med straffrättslig reglering på EU-nivå konstaterar också kommissionen att straffrättslig lagstiftning gör medborgarna mer benägna att använda sin rätt till fri rörlighet och att köpa varor och tjänster från leverantörer i andra medlemsstater. Många brott i dag, inklusive överträdelser av harmoniserad EU-lagstiftning, har gränsöverskridande inslag. En tillnärmning av nationell lagstiftning förhindrar att brottslingar väljer den medlemsstat som har minst stränga påföljder. Gemensamma bestämmelser stärker också det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaternas rättsliga och brottsbekämpande myndigheter. Herr talman! Låt mig så gå över till justitieutskottets utlåtande, som vi socialdemokrater tycker är noga avvägt. Vi står därför bakom det. I utlåtandet framhålls att straffrättslig lagstiftning återspeglar grundläggande värden, seder och bruk i de enskilda medlemsstaterna och att det är viktigt att understryka att det inte är EU:s uppgift att ersätta den nationella lagstiftningen. Behovet av straffrättslig lagstiftning på EU-nivå måste noggrant analyseras inför varje beslut, och den ska tas fram endast om det står klart att den bidrar med ett betydande mervärde. Utskottet skriver vidare att det bara kan bli fråga om att lagstifta om minimiåtgärder, vilket innebär en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning som utesluter en fullständig harmonisering av straffrätten. Vi vet att straffrättslig lagstiftning har stor inverkan på enskilda individer. Därför framhåller också utskottet i sitt utlåtande att det är nödvändigt att respektera de grundläggande rättigheterna som garanteras i Europakonventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Utskottet framhåller att det är särskilt viktig vad gäller processuella rättigheter och brottsoffers rättigheter.

Herr talman! Det nu aktuella ärendet avser ett meddelande från Europeiska kommissionen om hur ett effektivt genomförande av EU:s politik kan garanteras genom straffrättsliga åtgärder. I stora huvuddrag handlar meddelandet om hur EU ska kunna förverkliga den straffrättsliga lagstiftningskompetens den erhållit i samband med Lissabonfördraget. EU:s straffrättsliga lagstiftningskompetens grundar sig på reglerna i fördragets artiklar 83.1 och 83.2. I den förra räknas tio specifika brott upp, de så kallade Eurocrimes. Med dessa avses bland annat terrorism, människohandel, sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel och organiserad brottslighet. Gemensamt för dessa brott är att de oftast är av gränsöverskridande natur, och därför krävs åtgärder på EU-nivå. I den senare artikeln, vilken föreliggande meddelande från kommissionen tar sikte på, ges straffrättslig kompetens även på de politikområden som redan har harmoniserats. Även dessa har i mångt och mycket gränsöverskridande inslag. Det finns flera fördelar med en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättssystem på redan harmoniserade politikområden. En sådan är att brottslingar förhindras att välja den medlemsstat som har de mildaste påföljderna. En andra fördel är att det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter stärks. En tredje är att det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden underlättas. Dessutom innebär gemensamma bestämmelser också att det brottsförebyggande arbetet och lagföringen av allvarliga brott mot EU-lagstiftning på viktiga områden underlättas. Som kommissionen också påpekar är det emellertid viktigt att en straffrättslig lagstiftning på EU-nivå är aktuell först när det står klart att en sådan är nödvändig för att uppfylla önskade effektmål. Innan gemensamma regler införs måste en sådan prövning göras. Straffrättslig lagstiftning på EU-nivå ska alltså ses som en sista utväg. I denna prövning ska också andra sanktioner än rent straffrättsliga först övervägas, som till exempel administrativa eller civilrättsliga sanktioner. Skulle det emellertid visa sig att en straffrättslig reglering på EU-nivå är nödvändig framför kommissionen i meddelandet att det närmare måste analyseras vilka åtgärder som ska vidtas. Här är också EU begränsat av regleringen i fördragets artikel 83.2, som säger att endast minimidirektiv får införas. Det är således fråga om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning och inte en fullständig harmonisering. Kommissionen tar också upp ett antal politikområden där en straffrättslig lagstiftning på EU-nivå kan anses vara nödvändig. Detta gäller områden som redan har harmoniserats och där EU har exklusiv lagstiftningskompetens. Som exempel ges otillbörlig marknadspåverkan och insiderhandel, bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen samt skyddet mot förfalskning av euron. Men även andra viktiga områden, såsom tullbrott, miljöfarlig verksamhet och olagligt fiske omnämns. Kommissionen vill därför i det nu aktuella meddelandet dels i nära samarbete med parlamentet och rådet utarbeta gemensamma standardformuleringar som ska användas i framtida lagstiftning, dels inrätta en expertgrupp som har till uppgift att samla in fakta och fortsätta diskussionerna om viktiga rättsliga frågeställningar för att säkerställa ett effektivt genomförande av EU-lagstiftning i medlemsstaternas nationella straffrättssystem. Visionen är att till 2020 ha kommit så långt att det finns en enhetlig och konsekvent straffrättslig EU-politik. Allianspartierna menar att kommissionens slutsatser och målsättningar är rimliga och väl avvägda. Vi är positivt inställda till att kommissionen inleder ett arbete för att se över hur de olika medlemsstaterna definierar olika brottsrekvisit och påföljdstyper samt hur de bedömer rättsliga begrepp som förmildrande och försvårande omständigheter. En sådan strategi skulle minska skillnaderna mellan de nationella systemen samtidigt som varje enskild medlemsstats värden, seder och bruk respekteras. Vi vill i detta sammanhang understryka att det inte är EU:s uppgift att ersätta den nationella straffrättsliga lagstiftningen utan endast agera när det finns ett oundgängligt behov av gemensamma regler. Herr talman! Med detta sagt vill jag yrka bifall till utskottets förslag till utlåtande. (Applåder) I detta anförande instämde Krister Hammarbergh (M).

Herr talman! Vi debatterar i dag justitieutskottets utlåtande om Europeiska kommissionens meddelande Straffrätt i EU: garantier för ett effektivt genomförande av EU:s politik genom straffrättsliga åtgärder . Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till utlåtande. Kommissionen beskriver hur straffrätt i vissa fall genom en tvåstegsprocess ska kunna utvecklas inom EU genom direktiv som medlemsländerna ska implementera. Frågan är dock vilken straffrätt det handlar om egentligen Jag vill problematisera att kommissionen i meddelandet skriver att EU kan ta itu med luckor och brister överallt där EU-insatser tillför ett mervärde. Detta är en i högsta grad anmärkningsvärd skrivning, för när tillför EU-insatser mervärde, och vem avgör detta? Jag tolkar kommissionens meddelande som att det finns en uppenbar risk för att det är kommissionen själv och de andra EU-institutionerna som kommer att avgöra detta. Jag hoppas att jag får fel. Det är inte Europeiska unionens uppgift att införa nya straff för nya eller gamla brott. Än mindre är det unionens uppgift att införa straff för gärningar som en majoritet av unionens medlemsländer anser ska vara straffbara. Låt mig genom olika exempel visa på hur fel det kan bli. Inom unionen finns det länder som anser att aborter ska vara olagliga, att homosexualitet ska vara olagligt eller att det ska vara olagligt att yttra sig kränkande eller nedsättande om meningsmotståndare i medier. Allt detta är sådant som för det absoluta flertalet här i Sverige ter sig fullkomligt orealistiskt. För politiker i andra europeiska länder är det lika orimligt att gärningarna inte ska vara bestraffade. Jag delar därför utskottets bedömning att det inte är EU:s uppgift att ersätta den nationella lagstiftningen inom det straffrättsliga området med en unionsgemensam sådan. Vad EU kan överväga är om det effektiva genomförandet av EU:s rättsakter kräver en viss nationell tillnärmning genom miniminivådirektiv. Direktiv kan enskilda länder alltid genom den så kallade nödbromsen hänskjuta till det europeiska rådet för avgörande. Historien lär oss att reglering i straffrättsliga frågor på EU-nivå inte alltid blir helt lyckad. Ett exempel på detta är hur rambeslutet om bekämpande av terrorism från år 2002 kommit att tillämpas på olikartade och svårförståeliga sätt i olika medlemsländer och hur definitionen av terrorism kommit att medföra att gärningar som i ett land är helt oförargliga i ett helt annat land kan leda till stränga straff om man misstänker terrorism. Vår svenska terrorismlagstiftning - lag om straff för terroristbrott från år 2003 - är varken klar, tydlig eller enkelt tillämpbar. I sitt yttrande över den lagrådsremiss som ledde fram till terroristbrottlagen anförde Lagrådet bland annat: "Som brottsrekvisit framstår de också som mycket allmänt hållna på ett sätt som står i mindre god överensstämmelse med legalitetsprincipens krav på klar och tydlig lag. Detta gäller särskilt det s.k. objektiva rekvisitet att gärningen skall kunna allvarligt skada en stat eller en mellanstatlig organisation." Någon offentligt tillgänglig statistik över hur många i Sverige som misstänkts för terrorism finns inte. Men enligt Dagens Nyheter i september 2011 har tolv personer åtalats i Sverige misstänkta för terrorbrott. Tio av dem friades eller dömdes för annan brottslighet. Bara Säpo och en trio åklagare vet hur många förundersökningar om misstänkt terroristbrott som inletts i Sverige sedan terrorattackerna i USA den 11 september 2001. Säpo vägrar att lämna ut uppgiften eftersom det skulle skada det operativa arbetet om uppgiften blev känd. Även om den EU-rättsliga regleringen av de så kallade terrorbrotten förskräcker kan det finnas områden inom det gemenskapsrättsliga systemet där en gemensam straffrätt behövs. Det kan handla om att vissa miniminivåer av straff behöver genomföras inom områden där vissa enstaka länder sackar efter andra länder. Om den metod kommissionen och justitieutskottet anvisat används kan det vara en framkomlig väg.

Herr talman! Jag satt och lyssnade på Sverigedemokraterna här tidigare, och jag har även läst deras reservation. Av vad de säger skulle man kunna tro att det vi nu debatterar om det utlåtande som utskottet har skrivit skulle innebära någon stor förändring inom EU och i Sverige. Men så är det inte riktigt. Meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet och rådet handlar om hur kommissionen vill arbeta vidare med straffrättsliga frågor inom EU. I meddelandet konstaterar kommissionen, precis som Kerstin Haglö var inne på tidigare, att EU-medborgare förväntar sig att EU ska jobba just med straffrättsliga frågor för att komma åt den grova gränsöverskridande brottsligheten. Många svenskar tycker att EU inte ska lägga sig i för mycket. Men om man ställer frågan om huruvida EU ska jobba mot gränsöverskridande brottslighet är svaret ja. Det är ett logiskt svar. Narkotikabrottslighet, människohandel, terrorism men också organiserade stöldligor handlar om gränsöverskridande brottslighet. Det är en typ av brottslighet som vi i Sverige inte ensamma kan klara av. Vi måste ha ett samarbete med andra länder. Därför är det extra beklagligt att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet säger nej. För svensk narkotikabekämpning är det viktigt att alla länder i EU har en straffrättslig lagstiftning som kriminaliserar till exempel smuggling av narkotika. Om ett land inte skulle ha det och om narkotikan kommer in genom detta lands hamnar, till exempel, så har vi betydligt mer narkotika även i Sverige. Därför kan man ställa sig frågan om inte Thoralf Alfsson och Sverigedemokraterna tycker att det är viktigt att till exempel Nederländerna har en relevant straffrättslig lagstiftning mot narkotikainförsel. Är det verkligen enbart en nationell fråga, som ni skriver i er reservation? Herr talman! Jag tycker också att det blir lite förvirrande när man läser att detta är ett steg mot en harmoniserad straffrätt inom EU. Precis som Patrick Reslow var inne på tidigare säger fördraget, som är EU:s grundlag, att EU enbart kan anta rättsakter om minimiåtgärder. Det är det som meddelandet handlar om. Alltså finns det inte någon möjlighet till en fullständig harmonisering av straffrätten, utan fördraget utesluter tvärtom detta. Jag tycker att det borde finnas en enighet i Sveriges riksdag för att effektivt bekämpa grov organiserad gränsöverskridande brottslighet. Men tyvärr är det alltså inte så. Det är helt okej att inte vilja ha något EU-samarbete; det får ju varje parti själv stå för. Men då får man också stå för att det skulle innebära en sämre brottsbekämpning i Sverige och andra EU-länder. Våra poliser skulle ha betydligt sämre möjligheter att bekämpa en lång rad olika brott om vi inte hade ett polisiärt och straffrättsligt samarbete inom EU. Så är det, och det får man också stå för om man inte vill ha EU-samarbetet. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i utlåtandet. (Applåder)