Stöd till Frankrike med försvarsmateriel

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Vi är militärt alliansfria och bestämmer själva över vårt försvars alla resurser. När någon vädjar om hjälp bestämmer vi själva om vi ska hjälpa. Ett sådant beslut kan naturligtvis vara svårt, men när det är Frankrike som ber om hjälp – ja, då är det inte svårt.

Frankrike är ett av Europas viktigaste länder som bidragit mycket till Europas ekonomi, teknik och kultur. Inte heller kan vi glömma hur Frankrike hjälpte oss 1854 i slaget vid Bomarsund på Åland, där 12 000 franska soldater deltog. Ryssarna förlorade slaget, och engelsmännen och fransmännen erbjöd Sverige fästningen vid Bomarsund. Tyvärr hade vi inte en sådan militär ställning att vi kunde ta emot gåvan. Däremot blev Åland demilitariserat. Vi har all anledning att återgälda Frankrike för denna nytta de gjorde oss.

Däremot nonchalerar vi det faktum att fransmännen åberopar artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen. EU är ingen överstatlig ram för Europas försvar. Försvarsfrågorna inom EU ska vara mellanstatliga. Beslutet att hjälpa Frankrike blir inte svårare när vi vet orsaken till nödropet: Islamistiska terroristers härjningar och hot inför framtiden.

Den islamistiska terrorismen bör vi européer möta gemensamt. Tillsammans bör vi militärt och polisiärt säkra såväl Europas yttre gränser som våra inre gränser inför sådana hot. Våra underrättelsetjänster bör tillsammans detektera och finna terrorister som är ett hot mot oss alla.

Den terror som Frankrike och Europas övriga länder nu erfar är inte den första. Historiskt har muslimska krafter flera gånger försökt inta Europa. Vid slaget i Poitiers år 732 i nuvarande Frankrike slog frankerna tillbaka en muslimsk armé – den hindrades att tränga norrut. Vid slaget om Wien år 1683 slog en polsk-tysk här den 150 000 man starka muslimska här som belägrade Wien.

Det hade såklart varit värre i dag om vi hade haft muslimska militärt rustade härar som härjade i Europa. Men situationen är ändå fruktansvärd. Vi har en fiende som inte bara vill ta terräng utan som också vill förnedra oss. Vi har en fiende som inte följer krigets lagar och som skjuter på Röda korset. När vi ställs inför en djävulsk motståndare av detta slag har vi ett svårt problem av en helt ny karaktär. När islamister skjuter på Röda korset i stridsområden finns det en likhet med våra no go-zoner, där ambulanser angrips. Fienderna är spridda omkring oss – de har nästlat sig in i våra samhällen. Kampen mot islamismen är därmed ett hybridkrig.

Isil i Syrien är en militär motståndare. Men som de uppträdde i Frankrike är renodlade terrorister. Eftersom vi har militära rådgivare i Irak och hjälper Frankrike i Syrien är vi också delaktiga i hybridkriget mot Isil. En naturlig följd av detta borde vara att vi sätter kända Isilsoldater i Sverige i krigsfångeläger. Men så sker tyvärr inte.

Hur vi förbereder oss för att stå emot en utveckling som den i Frankrike diskuteras inte mycket. Ett mycket stort problem är att vi inte längre har en allmän värnplikt. Den allmänna värnplikten gav en kunskap hos männen om hur man grupperar sig för skydd. Hos de flesta yngre män i dag saknas denna kunskap.

Det moderna samhället är mycket sårbart eftersom urbaniseringen fortgår. Vi kan se på det globalt och konstatera att år 1900 bodde 10 procent av människorna i städer. Nu bor hälften av alla människor i städer, och utvecklingen fortsätter snabbt i denna riktning. Samtidigt som vi bor allt tätare och produktionen av varor och energi blir alltmer storskalig ökar sårbarheten. Det finns en massa punkter där våra städer, vår infrastruktur och vår försörjning kan angripas. Det är väldigt svårt att försvara sig på alla punkter samtidigt. Det är svårt att försvara sig mot angrepp inifrån samhället, från egna medborgare eller andra som befinner sig i Sverige.

Olyckligtvis har vi dessutom avvecklat vårt civila försvar. Vi kan visserligen glädja oss åt att alla partier nu vill att vi återtar det civila försvaret. Men att vilja återta är en sak, och att faktiskt återta är en annan. Regeringen visar väldigt lite verklig ambition att vilja bygga upp det civila försvaret igen. Jag hoppas att det inte slutar med att alla svenska myndigheter bara får en broschyr eller en kvällskurs om att de ska börja samverka. Det civila försvaret måste organiseras med verkskydd, driftvärn, tjänsteplikt, beredskapslager och civila befälhavare. Armé- och amfibieförbanden måste bli fler för att öka samhällets robusthet mot hybridkrig och terrorism.

Fru talman! Vi är sårbara, men vi kan göra mycket för att skydda oss. Jag ska säga något angående just sårbarheten och vår beredskap. Vi ska åter ha ett invasionsförsvar, och det ställer höga krav på vår beredskap. I själva verket är beredskapen en av huvudparametrarna i invasionsförsvaret. Vi kan därför inte undvara den ammunition som vi försäljer till Frankrike längre än absolut minimalt. Det måste vara ett mål i sig att införskaffa samma mängd ammunition omedelbart.

Fru talman! Jag ska försöka hålla mig till ärendet i både tid och rum. Jag tycker att det är tillräckligt intressant för att göra det.

Till att börja med vill jag hålla med dem som tidigare i kammaren har uttryckt att terrorattackerna i Paris var brutala och fruktansvärda. De skördade oskyldiga människoliv och var egentligen ett angrepp på allas vår grundläggande trygghet. Demokratier måste svara med kraft och fasthet mot sådana angrepp. Den internationella terrorismen kan bara bekämpas med internationellt samarbete. Så långt är det enkelt.

Jag anser att det är självklart att Sverige ska bistå varje demokrati som utsätts för en terrorhandling och som ber om hjälp. Sverige som nation är därutöver, genom fördraget om Europeiska unionen, bundet av bestämmelsen om ömsesidigt bistånd. Jag tycker att Sverige svarade snabbt då Frankrike åberopade artikel 42.7, även om inte det var det avgörande för vårt positiva ställningstagande. Ändå yrkar jag avslag på propositionen och bifall till reservation 1. Jag vill anföra fem skäl till det avslaget.

Det första skälet är att jag menar att FN-stadgans våldsförbud undermineras om varje terroristattack ska anses innebära ett klartecken för åtgärder i individuellt och kollektivt självförsvar under FN-stadgans artikel 51. Vad kan en sådan uppluckring så småningom medföra? Ja, det är inte svårt att tänka sig. Kina anser att uigurerna begår terroristhandlingar. En del av dem gör det säkert, men även ganska oskyldiga i oppositionen klassas som terrorister. Några av de uigurerna bor i Sverige. Kan vi, om det här börjar glida iväg, förvänta oss att åtgärder vidtas mot sådana terrorister i Sverige?

USA klassade en gång Nelson Mandela och ANC som terrorister. Några, inte så få, av ANC:s medlemmar fanns i Sverige. Vad hade hänt om den här glidningen funnits redan då? Vill vi se fler Lillehammerfall? Vad är det? Jo, Lillehammerfallet var ett brottsfall där en norsk kypare med marockanskt ursprung, Ahmed Bouchiki, sköts till döds. Han mördades i Lillehammer 1973 av agenter på uppdrag av den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Mossad hade nämligen fått för sig att Bouchiki egentligen var Ali Hassan Salameh, en välkänd terrorist i Svarta september, som bland annat utförde Münchenmassakern under OS 1972. Bouchiki sköts ihjäl när han var på väg hem från bio. Bredvid honom promenerade hans gravida norska hustru.

Så kan det bli om det här får glida. Jag tror att man ska ta sig både en och två rejälare funderare på om detta är bra. Det är inte okänt att UD:s folkrättsjurist har sagt att det inte är glasklart, folkrättsligt sett, när det gäller det här stödet. Det var det första skälet.

Jag ska nu ta upp det andra skälet. Även ur ett folkrättsligt perspektiv tror jag att man måste understryka att självförsvarsrätten och hänvisningen till artikel 51, och även solidaritetsklausulen, inte nödvändigtvis behöver innebära militära åtgärder. Sverige har möjlighet att bistå på annat vis och bör så göra. Jag tänker på de stödåtgärder som vi hittills har beslutat om – olika typer av flygtransporter, stöd med stabsofficerare och en förlängning av det svenska utbildningsbidraget i norra Irak. Det är stödåtgärder till Frankrike. Det har vi uppfattat som positivt och tillstyrkt.

Sedan kommer det tredje skälet. När det gäller militärt stöd vill jag hävda att export av ammunition är kontraproduktivt ur terroristbekämpningssynpunkt. Även för så kallade precisionsvapen har det visat sig att minst 90 procent är civila offer. För varje misstänkt terrorist som dödas är risken därför överhängande att det mänskliga lidande och hat som uppstår i spåren av alla civila dödsoffer innebär att man bidrar till nyrekryteringen av terrorister till just de organisationer man vill bekämpa. Vi skulle kunna säga: För varje dödad terrorist kanske det föds nio nya. Detta är alltså kontraproduktivt ur terroristbekämpningssynpunkt.

Att medge att regeringen förser Frankrike med ammunition ser jag därför som fel väg att gå. Det här är det fjärde skälet. Vi har andra metoder. Sveriges styrka ligger i erfarenheten av att agera medlare i fredsprocesser och kunna leverera omfattande humanitär hjälp till krigsområden. I dag uppskattar UNHCR att 13,5 miljoner människor i Syrien är i behov av humanitärt stöd. 4,8 miljoner människor är på flykt utanför landets gränser, och minst 250 000 människor har mist livet. Det är på dessa punkter Sverige kan göra störst skillnad. Det handlar om att stödja processen inom FN för att få till stånd en fredsprocess. I alla de fredssamtal som har satt igång bör Sverige vara pådrivande för att se till att de förs med alla berörda parter och att inte minst kvinnor och minoriteter inkluderas i fredsprocessen.

Det femte skälet jag har gäller beredningen av propositionen. Varken Inspektionen för strategiska produkter, ISP, eller Exportkontrollrådet har behandlat frågan om att sälja ammunition till Frankrike. Det ser jag som högst otillfredsställande. Jag tycker att man har kortslutit systemet. ISP ska i knepiga fall fråga regeringen om hur en fråga ska hanteras. Hur kan de göra det i dag, när budet kommit från regeringen att man vill sälja den här ammunitionen till Frankrike? Vilket utrymme har ISP i praktiken att agera fritt i enlighet med sitt myndighetsuppdrag i ett läge där regeringen har tagit ställning i frågan redan innan myndigheten hörts? Detta lämnar en del frågetecken.

Av dessa skäl anser jag att riksdagen bör avslå regeringens förslag i propositionen.

Fru talman! Det är viktigt med samarbete och samverkan med andra länder. Jag är av uppfattningen att det enbart är av godo. Det skapar säkerhet och trygghet för vår befolkning. Det bevarar också den fred vi lever i. Jag tror att detta är oerhört viktigt att ha med sig och att det är viktigt för alla länder. Jag tror i synnerhet att det är viktigt för små länder att samarbeta med andra för att skapa säkerhet och trygghet.

Upprinnelsen till att vi står och diskuterar det här i dag är det terrordåd som inträffade i Paris i Frankrike i november förra året. Det var naturligtvis en oerhörd och fruktansvärd tragedi. Det var ett fegt angrepp på en demokrati. Och vi ska alla vara medvetna om att det här kan drabba även oss. Vi har sett försök. Några månader senare drabbades Bryssel av en sådan attack. När vi samarbetar med länder tror jag att det är viktigt att de känner att vi ställer upp om det behövs. Om det skulle drabba oss och vi behöver hjälp behöver vi också det där stödet.

Vi är en del av Europeiska unionen och måste stötta de övriga medlemmarna. Vi måste stötta våra nordiska grannar och våra baltiska grannar. Jag tror att detta är oerhört viktigt. Vi har skrivit på det här EU-fördraget. Solidaritetsförklaringen är väldigt tydlig. Här har det kommit en begäran från Frankrike om hjälp i deras kamp, eller snarare i vår kamp, mot Daish/IS, som hotar den demokrati vi lever i.

Frågan som vi debatterar i dag handlar om ammunition. Det är viktigt att säga att det i den förfrågan som kom också handlade om transportflyg, stabsfunktioner och fortsatta utbildningsinsatser i norra Irak. För mig och Socialdemokraterna är det självklart att vi hjälper till i de här situationerna.

Den fråga som man ändå bör ställa sig är: Kan vi avvara det här? I vårt närområde har vi en granne som är auktoritär och uppträder på ett aggressivt sätt. Vi har sett hur Ryssland har agerat i Ukraina och hur man agerar i de baltiska staterna. Vi ser en ökad aktivitet i Östersjön. Vi märker cyberangrepp, vi har i dag haft flyg som legat nere och så vidare. Vad är det som händer? Detta ska vi fundera på. Kan vi avvara det här?

Här måste vi lita på den bedömning som Försvarsmakten och ÖB gör. Vi har haft diskussioner i utskottet med dem, och de har beskrivit att det går att avvara det här. Jag tror att det är viktigt att vi har med oss att vi kan göra det, för det kanske är en fråga som alltid brukar ställas.

Innan jag ställer mig bakom det här förslaget fullt ut vill jag säga att det förs en diskussion om på vilken nivå vi ska göra den här typen av beställningar och hur vi kommer att ersätta detta. Nu har vi ett tillägg från utskottets sida som vi socialdemokrater står bakom. Sedan tror jag att man alltid måste fundera på vilken detaljnivå vi politiker ska ligga på och vad vi ska överlåta åt Försvarsmakten och överbefälhavaren att hantera. Blir vi för detaljrika i vår styrning kan vi förlama en hel verksamhet, och det vore inte riktigt.

Men jag ska inte förlänga debatten. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Den 13 november 2015 utsattes Frankrike för ett antal blodiga, fruktansvärda terrordåd. Det som hände, i form av människor som skadades och dödades, grep tag i oss som en kall hård näve kring våra hjärtan.

För de flesta av oss var det lika naturligt att uttala vår avsky över dessa illdåd som det var självklart att förklara att vi står på Frankrikes sida i kampen mot den internationella terrorismen. Frankrike kom också med hänvisning till artikel 42.7 i EU-fördraget att be om hjälp från andra medlemsstater.

Den svenska försvarsministern lovade i samband med ett EU-möte tillsammans med sina europeiska kollegor att Sverige skulle bistå på ett substantiellt sätt. Även om den positionen inte hade förankrats på förhand var det en hållning vi från moderat håll välkomnade. Självfallet ska Sverige bistå i kampen mot terrorismen på ett substantiellt sätt.

Sedan kom det att föras partiöverläggningar och samtal om hur stödet till Frankrike skulle kunna gestalta sig. Det blev ganska fort klarlagt att den rödgröna regeringens ambitioner var alltför låga. Detta var säkert en kombination av hänsyn till mer interna vänsterradikala krafter och att kontot för internationella insatser 2016 i praktiken redan hade förbrukats. Kort sagt, fru talman, fanns det varken vilja eller pengar. Och det fanns heller ingen ambition att öka viljan eller finna andra medel.

En förmiddag då det fördes samtal med Peter Hultqvist i ett annat ärende kom en kallelse till Utrikesdepartementet. Där gavs besked om att man avvisade Alliansens förslag att sända även svenska stridsflygplan till regionen för att delta på de villkor och under de förutsättningar som folkrätten medger.

Vi var överens om att bistå med timmar för det taktiska transportflyget C-17, baserat i Ungern. Även i fråga om den franska ammunitionsbegäran som vi behandlar i dag var vi överens. Hastigt och lustigt arrangerades sedan en presskonferens där den svenska regeringens i mitt tycke svaga och tunna hållning redovisades av utrikesminister Wallström och försvarsminister Hultqvist.

Dessa två statsråd är för övrigt inte här under debatten. Annars brukar de många gånger delta då vi diskuterar tunga försvars- och säkerhetspolitiska ärenden, men inte i dag. Och jag tror att de inte är här därför att de känner till att vi från Alliansens sida är besvikna över att den franska begäran enligt 42.7 inte fylldes med ett tyngre och mer omfattande innehåll.

I och med att det är första gången just den här artikeln i EU-fördraget har aktiverats har det också varit nivåsättande och prejudicerande. Så som vi nu valt att behandla ett land borde vi förvänta oss att själva bli behandlade ifall det är Sverige som begär hjälp och stöd.

Fru talman! Det är saktfärdighet, senfärdighet och otillräcklighet som präglat den rödgröna regeringens agerande. Tråkigt nog finns det ingen minister på plats som kan lyssna till denna befogade kritik.

Fru talman! I fråga om stöd till Frankrike med viss ammunition har vi från moderat sida sagt att vi är villiga att säga ja så länge Försvarsmakten tillstyrker. Den svenska försvarsförmågan får inte äventyras.

Tack vare Alliansen har försvarsutskottet under behandlingen ytterligare skärpt upp regeringens proposition. Regeringen önskade få bemyndigande att disponera försäljningsinkomsterna för anskaffning av materiel motsvarande den som säljs.

Tack vare vår alliansmotion kommer nu riksdagen att i stället ställa sig bakom att regeringen omgående ska besluta om beställning av den mängd och det slag av ammunition som försäljs till Frankrike. Därmed går det att minska det eventuella hot om förmågeglapp som kan uppstå. Värt att komma ihåg är att Frankrike betalar, inte får.

Är då denna affär önskad av Frankrike? Ja, i allra högsta grad. Därför är det naturligt att ställa sig bakom. Än en gång är det två partier som trillar ifrån och som har lite olika egna reservationer, nämligen Sverigedemokraterna respektive Vänsterpartiet.

Men, fru talman, på Frankrikes lista stod även mer. Jag tycker i sammanhanget att stridsflygplan hade varit ett utmärkt komplement, allra helst som det i december också kom ett brev från USA med önskemål om att fler länder i koalitionen mot Isil/Daish ska göra mer och bidra ytterligare i kampen mot terrorismen. Sverige brukar dessutom stoltsera med att vara en del av den inre kärnan i koalitionen, bestående av ungefär tjugotalet nationer. Då borde vi också kunna göra mer.

Fru talman! Det förs en kamp mot terrorismen. Sverige är en del av koalitionens inre kärna i kampen mot Isil/Daish. Ett land på vår kontinent angrips och ber för första gången om stöd och hjälp enligt EU-fördragets artikel 42.7. Då borde vi ha kunnat göra mer och varit tydligare. Då borde vårt bidrag ha varit substantiellt.

Jag beklagar senfärdigheten, saktfärdigheten och otillräckligheten men yrkar ändå bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Det är nästan rörande. Jag tror att det är första gången Hans Wallmark har saknat S-ministrar så mycket som han har gett uttryck för under sitt anförande. Det tyckte jag var fint, även om jag inte ska raljera över det mer. Jag kan förstå saknaden, om jag säger så.

Jag är lite fascinerad av detta. Vi skulle alltså helst ha skickat stridsflygplan över Syrien. Är det de goda erfarenheterna, inte av själva insatsen utan av resultatet av förra gången vi skickade stridsflygplan till en krigsskådeplats, nämligen Libyen, och de goda resultaten där – för Libyens folk och dess utveckling – som gör att Hans Wallmark tycker att det vore lämpligt att ytterligare ett land har stridsflyg över Syriens territorium?

Annars skulle jag tro att det stora problemet är att det finns för många länder, inklusive Syrien självt, som har stridsflygplan där, vilket leder till en del problem.

Jag skulle också vilja fråga en annan sak. Jag försökte anföra fem argument som har gjort att vi har kommit fram till ställningstagandet att vi gärna vill stödja Frankrike, dock inte på det sättet. Det finns en del folkrättsliga, juridiska och andra problem med det. Har Hans Wallmark någon kommentar till dessa invändningar?

Fru talman! Stort tack för det, Stig Henriksson!

Det är inte så att jag i största allmänhet går omkring och saknar socialdemokratiska ministrar. Jag tycker i grunden att de är för många.

Jag vill hävda att detta är en fråga av principiell betydelse. Det har också varit ett rätt långt preludium där inte minst regeringen har gett sken av att man på ett substantiellt sätt ska stödja Frankrike. Det finns en del intressanta frågor som inte minst ledamoten Henriksson själv har rest. Då tycker jag att det skulle ha hört till god ton att en utrikesminister eller en försvarsminister hade varit den som kommenterar, förklarar eller försvarar i förhållande till de frågeställningar som både ledamoten Henriksson och ledamoten Wallmark nu har rest. Jag tycker att det finns skäl för oss båda, såväl Vänsterpartiet som Moderaterna, att beklaga den frånvaron.

Det vi har sagt är att vi vet att det fanns ett önskemål från Frankrike också om stridsflygplan. Vi vet också att det när det gäller koalitionen, inte minst den inre kärnan, som Sverige är en del av, finns önskemål om ett tydligare och starkare stöd.

Det är flera länder som har beslutat om stridsflygplan till regionen, till exempel Danmark och Storbritannien. Jag tror att det finns goda skäl att tro att det finns en stark och tydlig folkrättslig grund för att agera i området.

Precis som ledamoten Henriksson påpekade var Sverige delaktigt när det gällde arbetet i Libyen. De svenska stridsflygplanen stod dock för luftövervakning; vi tog bilder. Man har uppgett att ungefär 40 procent av det använda bildmaterialet fanns tack vare svenska kvinnors och mäns insatser. Jag tror att det medverkade till att man kunde minimera skadorna hos civilbefolkningen på olika sätt när det gällde det som utfördes i Libyen. Det tycker jag i grunden är bra.

Ett svenskt deltagande hade på olika sätt varit i fredens och frihetens intresse, men jag beklagar att det inte finns någon minister som vill ta den debatten med mig eller Henriksson här i kammaren i kväll.

Fru talman! Jag har egentligen ingenting att tillägga.

En viss saknad känner även jag. Det hade varit intressant att få diskutera och på allvar debattera de folkrättsliga aspekterna och den juridiska aspekten, i och med att ISP kastas in lite grann som jästen efter brödet i det här sammanhanget, vilket är en problematik i sig som är värd att ta upp, och kanske ytterligare utveckla de andra insatserna vi också bör fortsätta att utveckla vad gäller stöd både till Frankrike och till Syriens plågade folk.

Här finns en hel del som man gärna kunde ha resonerat om i lugn och god anda. Nu blev det inte så, utan vi får nöja oss med varandra.

Fru talman! Låt mig understryka att det verkligen inte är att nöja sig med det sämsta att ha ledamoten Henriksson att debattera med. Jag håller med kollegan Allan Widman om att Henriksson har tillfört mycket till den svenska försvarsdebatten, framför allt därför att han klargör att det finns tydlighet och skillnader. Det ska vi inte vara rädda för.

I just den här frågan är det tydligt att det finns ett vänsterperspektiv och ett mer borgerligt perspektiv på frågeställningarna. Därför tycker jag att det hade varit värdefullt att just vänsterperspektivet hade fått svar eller kommentarer utifrån ett vänsterperspektiv, inte minst de frågor som reses om det rent formella kring vapenhandeln och vapenexporten.

Jag för min del känner mig rätt trygg med det sätt på vilket regeringen nu har lagt fram förslaget i sin proposition. Men, fru talman, det finns från Vänsterns och även Miljöpartiets håll den typen av legitima argument som Henriksson framför och som jag tycker borde ha bemötts av någon annan än en moderat företrädare.

Jag tror att detta sätter ljuset på den kamp vi måste föra mot Isil/Daish och terrorismen. Jag vill återigen bara understryka, även om Henriksson och jag har olika uppfattningar: Jag hade önskat mer. Jag tycker att detta var otillräckligt.

Henriksson deltog i de partiöverläggningar som vi hade. Redan där kunde vi notera att det fanns vissa skillnader mellan den vänsterpartistiska hållningen, som sedan har varit kvar, och den moderata hållningen, som också har varit kvar.

Mitt beklagande är inte att Henriksson har kommit fram till sin slutsats – det har han varit väldigt tydlig med under hela resan – utan att regeringen inte orkade mer, framför allt en regering där den svenska försvarsministern sa till sin franska kollega att vi ska stå på deras sida på ett substantiellt sätt. Då tycker jag att detta i grunden har varit saktfärdigt, senfärdigt och otillräckligt.

Fru talman! Ledamöter! Efter de fruktansvärda terrorattacker som ägde rum i Paris i november 2015 vädjade Frankrike om både hjälp och stöd från övriga EU-medlemsstater. Terrorattackerna var inte bara ett angrepp och en attack på Paris och Frankrike utan på hela det öppna samhället.

För oss i Centerpartiet har det hela tiden, sedan dessa dagar i november, varit viktigt och självklart att vi från svensk sida ska visa solidaritet med Frankrike och det franska folket och att vi så skyndsamt som möjligt ska svara positivt på deras framställan om stöd.

Under hösten 2015 var vi med och sa ja till ett fortsatt svenskt deltagande i den militära utbildningsinsatsen i norra Irak, och vi bejakade diskussioner om andra samarbeten, militära eller civila, i kampen mot Daish och terrorism.

I början av december bjöd regeringen in oppositionspartierna till dialog och diskussion om vad Sveriges svar på Frankrikes framställan och frågor skulle kunna vara.

Centerpartiets ingångsvärden i dessa diskussioner var att Frankrikes uttryckliga behov och Försvarsmaktens bedömning av behoven skulle ligga till grund för vilken sorts stöd Sverige ska ge. Men vi underströk att stödet skulle vara gediget. Frågor som rör de svenska säkerhetsintressena och svenska medborgares liv och hälsa fordrar bred politisk enighet. Detta är en del av de svenska säkerhetspolitiska intressena. Därför hade en bred politisk överenskommelse varit önskvärd. Regeringens paket utgick från de ekonomiska möjligheterna, och vid det tillfället handlade det om ungefär 40 miljoner kronor. Det resulterade i några olika punkter som vi tillsammans har följt och följer: strategisk flygtransport, taktisk flygtransport, officerare till Minusma, förstärkt bidrag till Mali bland annat.

Allianspartierna var positiva till baspaketet, men vi ville också att regeringen skulle erbjuda Frankrike en bredare palett av stöd, till exempel med spaningsinsatser och då inom ramen för folkrätten. Det skulle också ske under en tydlig ledningsstruktur.

Regeringens bedömning utgick som sagt från vad ekonomin möjliggjorde, och det gjordes inga ytterligare förstärkningar av pengarna. Ett brett erbjudande var viktigt för oss eftersom detta handlar om hur vi hörsammar Frankrikes begäran enligt 42.7. Det gällde även den begäran som kom in från USA. Vi var och är beredda och öppna för att diskutera olika sätt att ytterligare stärka baspaketet och finna lämplig finansiering för det. Problematiken har inte upphört. Den fortsätter med ytterligare krig och skarpa terroristaktioner. Vi måste se hur vi på bästa sätt kan dela med oss av de resurser som Sverige förfogar över. Vi måste se hur vi inom folkrättens ramar på ett så effektivt sätt som möjligt kan bidra till kampen mot Daish.

Solidaritetsförklaringen har ett brett stöd i kammaren i Sveriges riksdag. Denna intar en central position i svensk säkerhetspolitik. Den innebär i praktiken att Sverige inte ska, och inte kommer att, förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land. Vi förväntar oss att vi blir behandlade på motsvarande sätt som vi behandlar andra. Därför är utgångspunkten för diskussionen oerhört viktig. Det handlar också om vad det här långsiktigt i förlängningen kan få för konsekvenser både i vårt samarbete och i vårt fördjupade samarbete med andra länder. Det handlar också om hur det påverkar arbetet med att bekämpa terrorismen.

Frankrike har bland annat efterfrågat stöd med viss ammunition. Detta behandlar vi utifrån regeringens proposition. Vi ställer oss bakom förslaget. Vi tycker också att det är positivt att det finns ett tillkännagivande utifrån Alliansens förslag om att så fort det är möjligt påbörja återanskaffning av de materiel som kommer att lånas ut.

Detta är ett stöd som, vilket regeringen mycket tydligt poängterar, är viktigt i händelse av nödläge, kris och väpnad konflikt. Det ingår också i de ramavtal som finns mellan flera länder sedan tidigare.

Vi kommer att behöva följa upp hur detta blir i praktiken när det handlar om ekonomi och redovisning. Det gäller också vilken typ av nivå på ersättningen av den praktiska återanskaffningen och vad detta innebär för den svenska Försvarsmakten. Med tanke på det säkerhetspolitiska läget och hur det förändras är detta en viktig fråga för oss att ta oss an tillsammans.

Fru talman! Jag hoppas och utgår ifrån att detta kommer att bidra till och vara en hjälp och ett stöd i Frankrikes arbete tillsammans med andra stater för att komma längre i kampen mot Daish och i kampen mot terrorism. Det kan förebygga och förhindra denna typ av hemska attentat.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Det betänkande som vi debatterar här i eftermiddag handlar om stöd till Frankrike med försvarsmateriel.

Innan jag kommer in på detta vill jag dra en liten bakgrund till ämnet. I spåren av den arabiska våren uppstod utrymme för terrorsekten Daish. Daish är den genom tiderna värsta, och tyvärr även rikaste, terrororganisation som världen har sett. Daishs systematiska massmord på kristna och yazidier är inget annat än ett folkmord. Terrorsektens grundläggande motiv finns tydligt uttalat och syftar till etnisk och religiös rensning av allt som inte passar in i den egna snäva definitionen av salifistisk sunniislam.

I praktiken handlar det om alla de människor som utgör de kaldeiska, syriska och syrianska minoriteterna i Irak och Syrien. Antalet kristna i Irak har minskat från 1,5 miljoner människor till 500 000 under de senaste tio åren. Resten har dödats eller tvingats att fly utomlands. Situationen i Syrien påminner om den i Irak. Minst en tredjedel av landets 600 000 kristna har tvingats att fly.

Fru talman! Fredagen den 13 november 2015 är ett sådant datum som jag tror alltid kommer att sitta fast i vårt medvetande. Så är det för mig, och så tror jag att det är för alla andra som sitter här i kammaren och för dem som lyssnar på debatten. Vi vet precis var vi var någonstans när vi fick budskapet om vad som hände och höll på att hända den 13 november. Själv höll jag på att natta vår lilla dotter, som är tre och ett halvt år gammal, när dessa sms började komma in på mobilen – flasharna om vad som höll på att hända.

Vad var det nu? Låt mig få påminna om det. Det var som sagt den 13 november. Frankrike mötte Tyskland i en vänskapsmatch i fotboll. Mitt under matchen, ungefär tjugo över nio, hörs den första explosionen utanför arenan som efterföljs av ytterligare två explosioner. En människa dödas. Men vi vet i efterhand att man hade tänkt sig något mycket mer förfärligt. Med automatvapen i hand öppnar två män några minuter senare eld på en bar en bit därifrån. Skottlossningen fortsätter mot restaurangen på andra sidan gatan. Där fick 15 människor sätta livet till. Någon minut senare dödas ytterligare fem människor på en restaurang ett stenkast därifrån. Fem minuter senare sker en ny skottlossning på en annan bar och 19 människor dödas. Klockan tio i tio börjar massakern i konserthallen. Terroristerna skjuter rätt in i publiken. Ett hundratal människor tas som gisslan. 89 personer mördas. Totalt dödades 130 personer, och 350 personer skadades i detta terrorattentat.

Som Stig Henriksson var inne på har detta sedan också skett i Bryssel. Det är någonting som kan hända också i Stockholm. Vi hade för fem år sedan på Drottninggatan en person som också hade tränats av det som sedan skulle bli IS. Han misslyckades med allting, men om han hade lyckats skulle det ha blivit en krater i Stockholms innerstad.

Fru talman! Utifrån denna vedervärdiga attack valde Frankrike den 17 november, för första gången i Europeiska unionens historia, att åberopa EU:s solidaritetsklausul 42.7 mot Daish. Där står följande: Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium är de övriga medlemsländerna skyldiga att ge denna medlemsstat stöd och bistånd med alla till buds stående medel.

Försvarsministern gick, som har påpekats här, snabbt ut och lovade ett substantiellt militärt stöd. Vi kristdemokrater tyckte, då som nu, att vi skulle ha hörsammat den uppmaning om spaningshjälp som kom från Frankrike och även från USA om hjälp av JAS 39 Gripen.

Det lyssnade dock inte regeringen på. I stället blev det, som vi alla vet, ett begränsat stöd. Det blev 50–100 SAC-timmar med transportflyg, det vill säga fem eller sex transportflyg med C-17. Det blev en liten förstärkning med några stabsofficerare och ett – jag säger ett – Herculesplan i Mali som inte kommer vare sig under vårterminen eller höstterminen i år utan nästa år, och sedan också det som vi talar om nu, försäljning av ammunition till Frankrike.

Sammantaget, fru talman, är detta ett bidrag som rimmar illa med den europeiska solidaritetstanken. Frågan inom regeringen tycks ha varit: Vad är det minsta vi kan ge utan att tydligt uttala att detta att ge stöd enligt artikel 42.7 i EU-fördraget gäller andra, inte oss?

Solidaritet visas bäst genom att axla just de ansträngningar och utmaningar som andra antar. Som man hjälper andra kan man själv förvänta sig att bli hjälpt.

Avslutningsvis har Kristdemokraterna tillsammans med övriga allianspartier drivit det krav som nu blir en beställning till regeringen, ett så kallat tillkännagivande, som går ut på att regeringen omgående måste besluta om beställning av den mängd och det slag av ammunition som nu försäljs till Frankrike.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 maj.)