Statlig förvaltning och statistikfrågor

Fru talman! Statens styrning av Sverige är ett av de mest grundläggande områden vi kan diskutera här i kammaren. Hur staten organiserar sig, hur myndigheter styrs och hur politiska beslut omsätts i praktiken avgör i hög grad hur vårt samhälle fungerar. Därför är jag lite förvånad över att intresset för de här frågorna ibland är begränsat, vilket vi till exempel kan se på den korta talarlistan för denna debatt. Hur vi använder skattebetalarnas pengar på bästa möjliga sätt är ju avgörande för alla partier. Det är också utgångspunkten för det här betänkandet om statlig förvaltning och statistik.

Fru talman! Statens styrmodell för hur man går från politiska beslut till konkret förändring i verksamheterna är avgörande för hur vi i framtiden ska få resurserna att räcka till alla de områden som vi vill prioritera. I budgetpropositionerna för 2024 och 2025 har regeringen tydligt slagit fast att medborgarnytta, effektivitet och förenklingar ska vara ledord för statens verksamheter. Statsförvaltningen har dessutom varit öppen för omprövning och prioritering. Det är viktiga principer. Politik handlar ytterst om att prioritera, inte bara vad vi ska göra utan också vad vi inte ska göra, och om hur vi väger alla samhällsintressen mot varandra.

Fru talman! Vi lever i en tid av snabb förändring. Världen förändras i en takt som vi kanske inte riktigt har upplevt tidigare. Under de senaste åren, inte minst de senaste månaderna och de senaste dagarna, har vi sett hur politiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska förändringar påverkat förutsättningarna för vårt samhälle. Det innebär också att staten måste bli bättre på att anpassa sig. Den enda verkliga konstanten i framtiden kan mycket väl vara vår förmåga att förändra oss. Det samhälle som klarar detta bäst är det samhälle som anpassar sina institutioner och styrningar snabbast. Det samhället kommer också att vara det som lyckas bäst ekonomiskt och socialt i framtiden.

Fru talman! I dag är statens styrning till stor del organiserad kring enskilda departement och myndigheter. Varje myndighet har sitt uppdrag och ansvarsområde och ibland sina mål. Det är i grunden en fungerande modell, men den innebär också vissa begränsningar. Samordningen mellan de olika delarna av staten är ibland svår att utföra. Beslut inom ett område kan få stora konsekvenser inom ett annat. Därför behöver vi i högre grad arbeta med styrning som ser till att helheten i samhället tillvaratas.

Fru talman! När man talar om förändringsarbete brukar man ibland säga att det finns två grundläggande frågor: att göra saker rätt och att göra rätt saker. Låt mig börja med den första frågan: att vi gör saker rätt.

Statens styrning måste vara tydlig, målstyrd och inriktad på resultat. Myndigheterna måste ha ett tydligt uppdrag men också förutsättningar för att arbeta effektivt. Här finns det en stor potential att utveckla processer och arbetssätt inom staten. Digitalisering är ett viktigt verktyg, och artificiell intelligens kommer på mycket kort tid att få stor betydelse för hur vi organiserar vårt arbete och hur processerna kommer att se ut i framtiden. Det kommer att vara grunden i förändringsarbetet. Mycket av det kommer att prägla myndigheters och verks framtid.

Vi kan se den här transitionen i flera länder i vår omvärld. Estland och Singapore är strålande exempel på länder som i grunden förändrar sina processer och skapar mer nytta med mindre resurser åt sina medborgare. Regeringen har därför gett Statskontoret och Ekonomistyrningsverket i uppdrag att utveckla metoder för att bättre kunna ompröva statens verksamheter och utgifter. Riksrevisionen gör även så kallade effektivitetsrevisioner, som går ut på att bedöma om resurser används effektivt och om beslut som fattas leder till förändringar. Det här är ett viktigt steg. Dessutom finns det planer på att slå samman de här myndigheterna för att ytterligare stärka arbetet med uppföljning, analys och effektivisering i staten.

Fru talman! En annan viktig del i att göra saker rätt handlar om ekonomisk uppföljning och kostnadskontroll. Staten måste kontinuerligt följa upp hur resurser används. Ibland kan det innebära att verksamheter behöver effektiviseras eller prioriteras om. En metod som ibland används är att tillämpa den så kallade osthyvelsprincipen, som innebär att alla verksamheter får bidra till besparingar. Metoden ger ungefär 1,1 miljarder varje år och är på sikt en del av det ständiga förbättringsarbetet. Det är dock inte alltid den effektivaste och träffsäkraste metoden. Den slår lika hårt mot effektiva som mindre effektiva verksamheter. Men i vissa situationer kan den fungera som en startpunkt för ett bredare effektiviseringsarbete.

Fru talman! Regeringen har tagit emot utredningsbetänkandet En effektivare organisering av mindre myndigheter. Utredningen visar att statens organisation i vissa delar kan förenklas. Den föreslår bland annat att elva mindre myndigheter avvecklas, att nio myndigheter integreras i andra och att uppgifter från sju myndigheter flyttas till andra delar av statsförvaltningen. Det illustrerar tydligt att det finns en potential att göra statens organisation både enklare och effektivare.

Fru talman! Förändringsarbetet handlar dock inte bara om att göra saker rätt. Det handlar också om att göra rätt saker. En myndighet har oftast ett tydligt avgränsat uppdrag, men beslut inom ett område har stora konsekvenser inom andra delar av samhället. Det innebär att staten måste bli bättre på att väga samman olika perspektiv. Regler och beslut måste analyseras utifrån konsekvenser för hela samhället, inte bara för en enskild verksamhet. Det gäller inte minst regler som påverkar företag, arbetsmarknad och investeringar.

Regeringen har därför gett ett stort antal myndigheter i uppdrag att arbeta med förändringar för företag. Syftet är att minska regelbördan och administrationskostnaderna och att förbättra kontakten mellan företag och myndigheter. Det är ett viktigt arbete för att säkerställa Sveriges konkurrenskraft.

Fru talman! Vi står inför ett tydligt paradigmskifte när det gäller hur staten behöver arbeta. Framtidens statsförvaltning måste vara flexiblare, effektivare och mer inriktad på resultat. Den måste vara bättre på att ompröva verksamheter, bättre på att prioritera och bättre på att använda ny teknik som ger nya möjligheter. Kort sagt: Vi behöver en statlig organisation som ständigt utvecklas och anpassas efter samhällets behov.

Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att vi debatterar alldeles för lite förvaltningspolitik, även i den här kammaren. Det är ganska märkligt egentligen, för förvaltningspolitik handlar ju om något så grundläggande som hur staten fungerar i praktiken. Det handlar om hur våra myndigheter ska utföra sina uppdrag, hur regeringen styr staten och hur vi ser till att våra gemensamma resurser används på ett klokt sätt.

Det finns tydliga mål för den statliga förvaltningen. Den ska vara effektiv, rättssäker och tillgänglig. Ytterst handlar det om förtroende: När människor i Sverige betalar skatt så ska de veta att pengarna används på rätt sätt – att varje skattekrona går till välfärden och till att lösa de problem som finns i samhället.

I grunden blir alltså detta en fråga om tillit till staten. Men just därför blir det också allvarligt när staten inte lever upp till förväntningarna.

Fru talman! Under hösten 2025 beslutade SD-regeringen att stoppa Utbetalningsmyndighetens arbete med ett system för transaktionskonton, det vill säga att man skulle sköta utbetalningarna åt andra myndigheter. Det arbetet har enligt myndigheten själv kostat 200 miljoner kronor – 200 miljoner skattekronor. Det är pengar som nu i praktiken riskerar att vara bortkastade.

Det mest anmärkningsvärda i detta är att det var SD-regeringen själv som gav uppdraget till myndigheten från början. Samtidigt fanns det redan i det budgetunderlag som regeringen fick inför 2023 varningar om riskerna med ett sådant här system. Men SD-regeringen valde ändå att gå vidare, och två år senare rev man upp sitt eget beslut.

När staten först beställde ett system och sedan stoppade efter att 200 miljoner redan lagts ned är det svårt att kalla det något annat än bristande styrning – eller mer rakt på sak: ett väldigt dyrt misstag. Det minsta man då kan begära är att regeringen tydligt kan förklara varför. Men än så länge har vi inte fått något sådant svar.

Regeringen hänvisar till nya säkerhetsuppgifter. Men samtidigt visar medieuppgifter att samma farhågor lyftes redan 2022. När 200 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar har förbrukats måste regeringen ändå kunna redogöra för vad som har hänt.

Följden av det här misslyckandet är också att Utbetalningsmyndigheten nu får ett mer begränsat uppdrag. Trots flera möjligheter, både i finansutskottet och i interpellationsdebatter, har SD-regeringen inte heller kunnat lämna något som helst vettigt svar på varför man gett detta nya begränsade uppdrag till Utbetalningsmyndigheten.

Fru talman! Samtidigt är en sak helt klar: Kampen mot den ekonomiska brottsligheten måste fortsätta, och den måste skärpas. Nyligen presenterade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi en rapport med nya och mycket alarmerande siffror. Den kriminella ekonomin i Sverige uppskattas nu omsätta 352 miljarder kronor.

Vinsterna från den här verksamheten beräknas till 185 miljarder kronor. Det här är långt mer än de tidigare uppskattningar på runt 100 miljarder som har redovisats. Det här är pengar som i många fall tas från våra gemensamma system – från välfärden, från trygghetssystemen och från staten. Det är pengar som borde gå till skola, sjukvård och äldreomsorg men i stället hamnar i kriminella nätverk.

Mot den bakgrunden är det bra att Utbetalningsmyndigheten nu finns på plats. Det var den socialdemokratiska regeringen som tog initiativ till myndigheten och den nuvarande regeringen som fullföljde arbetet.

Sedan 2024 är Utbetalningsmyndigheten i drift. Den har redan visat resultat. Återkrav på över 100 miljoner kronor har gjorts. Detta visar att kompetensen finns och att samordningen mellan myndigheter kan göra verklig skillnad.

Just därför är regeringens ryckiga styrning så beklaglig. När man först driver fram ett system och sedan stoppar det efter att 200 miljoner har spenderats sänder det helt fel signaler.

Fru talman! Nu säger regeringen att Utbetalningsmyndighetens uppdrag ska renodlas till att upptäcka och stoppa felaktiga utbetalningar. Det är viktigt. Men frågan är: Räcker det?

Vi socialdemokrater menar att myndigheten bör få ett tydligare uppdrag i kampen mot den kriminella ekonomin. Vi vill ge myndigheten ett verktyg att punktmarkera de gängkriminella. Genom att kartlägga och följa pengaflöden kan man faktiskt se till att strypa finansieringen av kriminella verksamheter.

Det är inte bara Socialdemokraterna som säger detta. Utbetalningsmyndigheten själv efterfrågar ett sådant uppdrag. Det stöds av både Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga att effektiv statlig förvaltning i grunden handlar om tre saker: ansvar, tydlig styrning och respekt för skattebetalarnas pengar. När 200 miljoner kronor riskerar att ha slösats bort är det rimligt att kräva svar. När den kriminella ekonomin växer måste staten använda alla verktyg som finns för att stoppa den. Det är just den riktning som vi socialdemokrater vill se. Därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Tack, ledamoten Peder Björk, för en spänstig debatt och diskussion om ett område som vi båda tycker är oerhört viktigt! Jag tycker att ledamotens inlägg vittnar om en kunskap i hur man hanterar pengar. Men om man påbörjar och genomför en process i teknologi, till exempel ett system för utbetalning, kan omvärlden påverka målet under processens gång, och målet kan skifta efter hand.

Jag är ganska säker på att kostnaden för programmering och kostnaden för att lägga upp system kommer att halveras. Inom en snar framtid kommer det inte att kosta mycket alls att programmera de största typerna av datahantering. Kostnaden framöver kommer alltså att minska drastiskt om man väljer att göra detta.

Det andra är naturligtvis en säkerhetsfråga. Är det bra att ha ett enda system där man samlar alla utbetalningar? Det kan finnas säkerhets- och redundansfrågor som har förändrats under periodens lopp. Det har de säkert gjort.

Med det vill jag säga att en ansvarsfull hantering av ekonomi inte bara är vad som har skett tidigare utan även vad som kommer att ske framåt. Om man ser att ett system som man påbörjade för flera år sedan inte motsvarar dagens krav på ekonomi och administration och även på säkerhet, om man ser att det är ett helt annat läge nu, är det ansvarsfullt att inte gå vidare med den typen av förändring.

Fru talman! Jag uppfattade egentligen inte någon fråga från ledamoten utan tolkar ledamotens inlägg som ett försvarstal för regeringen – ett försvarstal för att man har slösat bort 200 miljoner skattekronor. Det är 200 miljoner kronor som kunde ha använts till så mycket annat och till så mycket mer.

Frågan om Utbetalningsmyndighetens skrotande av transaktionskontot är inget som har uppstått det senaste året eller de senaste två åren eller ens de senaste tre åren. Faktum är att flera myndigheter varnade för detta redan i samband med att myndigheten skulle upprättas. I samband med att organisationskommittén genomförde sitt jobb framförde flera myndigheter att man inte borde gå vidare med ett transaktionskonto.

Ändå valde den här regeringen och dess samarbetsparti att skriva in detta i sin överenskommelse, i Tidöavtalet. Man valde att driva igenom en förändring som flera myndigheter och en organisationskommitté tidigt varit emot och fortsatte att motsätta sig. Ändå lät man det gå så långt att man slösade bort 200 miljoner kronor.

Eftersom ledamoten inte hade en fråga till mig passar jag på att ställa en fråga till ledamoten. Om det nu är så att vi delar uppfattningen att det är viktigt med en utbetalningsmyndighet, delar då ledamoten uppfattningen att det borde ges ett mycket spetsigare uppdrag till myndigheten att punktmarkera de gängkriminella för att komma åt deras ekonomiska resurser?

Fru talman! Tack till Peder Björk för debatten här!

Jag hör vad ledamoten tycker. En sunk cost är naturligtvis också en kostnad, men det blir ju inte bättre för att man lägger mer resurser på det. Det är oftast det vi hör från partier på vänsterkanten – att mer resurser är svaret på alla frågor. Men att lägga mer resurser på ett system som kanske inte motsvarar de behov som vi har i framtiden är inte ett bra sätt att jobba på.

Vad vi i stället har ägnat oss åt och vad regeringen har genomfört under de senaste åren är det som desperat har behövts under många år, särskilt tidigare år: att ta bort sekretessregler och se till att varje myndighet kan utbyta information. Att man inte samlar allt i en myndighet utan distribuerar ansvaret på flera tror jag är avgörande för att bekämpa välfärdsbrottslighet.

Det var lite grann det som jag talade om i mitt anförande, fru talman. Det viktiga här är att få i gång en förändringsprocess inom myndigheter och verk – att inte bygga stora, komplexa system utan snarare samarbeta, vara flexiblare och kunna anpassa sig bättre efter behoven som uppkommer och anpassa sig till ny teknologi.

Det gäller också att vi inom politiken ser att vi måste börja jobba med alla de 367 myndigheter vi har. Vi måste jobba mycket effektivare och mycket mer på bredden med dem och se till att de samarbetar med varandra. Det är just sådana förändringar som vi har genomfört under den senaste mandatperioden.

Fru talman! Det jag och Socialdemokraterna vill framföra är precis tvärtemot vad ledamoten påstår att vi vill.

De här 200 miljonerna borde aldrig ha slösats bort över huvud taget. Det handlar inte om att man skulle ha lagt mer pengar på det här. Det handlar om att man borde ha satt stopp för det långt tidigare.

Och fortfarande har vi inte fått någon förklaring från SD-regeringen till varför man gjorde det här stoppet. Men det går att konstatera att minst 200 miljoner kronor är bortkastade därför att man hade en bild av och en ideologiskt driven uppfattning om att det här skulle genomföras i stället för att ta in de varningssignaler som kom från myndigheterna och i stället för att se på möjligheterna att utveckla Utbetalningsmyndigheten på ett annat sätt. Därför har den här regeringen nu slösat bort 200 miljoner kronor som definitivt hade kunnat användas på ett bättre sätt – inte minst för att gå på de gängkriminella och den ekonomiska brottsligheten.

Jag tycker också att det är tråkigt att Moderaterna inte ser behovet av att ge ett mycket tydligare och spetsigare uppdrag till Utbetalningsmyndigheten som går ut på att punktmarkera de gängkriminella och gå på dem när de smiter från skatter eller för den delen utnyttjar vår gemensamma välfärd och de pengar som vi gemensamt lägger in där och som nu går till att göda den kriminella ekonomin. Där borde Moderaterna och den här regeringen lägga sitt fokus i stället för att bränna 200 miljoner kronor på ett transaktionskonto som alla varnade för innan man gick vidare med det.

Fru talman och ärade ledamöter! Hej, alla som lyssnar och tittar hemifrån! Jag är här i dag som försvarspolitiker och gör ett inspel i finansutskottets debatt om ämnet statlig förvaltning och statistikfrågor.

Det kan tyckas konstigt – varför ta in försvarspolitiken i finansdebatten när det inte handlar om budget? Det kan man fråga sig. Ja, det är lite konstigt. Jag kommer nämligen att prata om en av försvarssektorns viktigaste myndigheter: Fortifikationsverket. Det är den myndighet som ansvarar för all byggnation, all fastighetsförvaltning och all övningsmark för Försvarsmakten. Det är ingen liten uppgift, som ni förstår. Den är helt, totalt avgörande för att den utökning och den tillväxt som alla partier är eniga om behöver göras inom hela totalförsvaret faktiskt kan göras. Utan garage, kontor, tvätthallar, hangarer, kajer, landningsbanor och övningsmark finns det inget militärt försvar.

Vad har då Fortifikationsverket att göra här i denna finansdebatt? Varför står inte jag här med mina försvarspolitiska kollegor och diskuterar den här viktiga frågan? Jo, därför att Fortifikationsverket är en finansmyndighet. Verket betraktas inte som tillhörande försvarsområdet utan ligger under Finansdepartementet och därmed också finansutskottet – kanske ganska långt ned på finansens långa prioriteringslista. Det här måste åtgärdas.

Fru talman! Vi försvarspolitiker får nu väldigt många viktiga budskap och önskemål från totalförsvarssektorn om vad det är som behövs framöver och vad som behöver prioriteras för att den tillväxt som vi har bestämt ska genomföras ska kunna genomföras. Det kommer bland annat till oss som nu sitter i Försvarsberedningen.

Väldigt högt upp på de listorna står infrastruktur. Det måste byggas mer för att alla anställda ska få plats och för att allt materiel ska kunna komma under tak. Det behövs kajer och landningsbanor för att fartyg och flyg ska kunna användas ännu mer. Allt detta är Fortifikationsverkets ansvar.

Man kan såklart skratta lite åt det här med departementsgränser. Men det spelar roll, för det resulterar i olika budgetar, olika ansvariga ministrar, olika prioriteringar och massvis med olika typer av samordningsmöten.

Fru talman! Vi måste därför i ljuset av det väldigt allvarliga säkerhetspolitiska läget i världen och de väldigt stora behov vi ser i det svenska militära försvaret se över Fortifikationsverkets organisatoriska tillhörighet och styrning. En sådan utredning behöver till exempel se över om Fortifikationsverket hellre ska placeras på Försvarsdepartementet och om avkastningskraven på de inbetalda hyrorna verkligen är det bästa sättet att stärka försvarets förmåga och nå de krav vi har satt upp på mer och bättre verksamhet.

Fru talman! Jag ska inte gräva ned mig i Fortifikationsverkets historia, men myndigheten har sina rötter i 30åriga kriget och bildades 1635. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan dess, och vårt lands gränser har förändrats flera gånger, men nu är det återigen krig i Europa.

Kriget i Ukraina har lett till en unik enighet mellan riksdagens partier om att stärka och utöka det svenska totalförsvaret. Det är en enorm förändring, och vi har fått tänka om rörande en hel del av de strukturer vi har. Vi har gått från en del – kanske lite slarvigt uttryckt – 90talskonstruktioner som kommer från en annan tid till att bygga krigsorganisation och anställa fler än någon inom dessa myndigheter någonsin hade tänkt sig.

Ett tecken på förändringen var när Kustbevakningen och dåvarande MSB flyttades till Försvarsdepartementet och när MSB vid årsskiftet bytte namn. Nästa myndighet att ses över måste vara Fortifikationsverket, menar jag. Vi behöver flytta Fortifikationsverket till Försvarsdepartementet i likhet med de myndigheter som verket dagligen samverkar med. På det sättet får vi en helhet och en effektivitet i återuppbyggandet av det militära försvaret. Det är oerhört viktigt just nu.

Utöver detta måste vinstkravet på Fortifikationsverket avskaffas. Verkets roll är att utveckla och förvalta Sveriges försvarsfastigheter och övningsområden, men trots det styrs myndigheten som jag sa fortfarande som en finansmyndighet med uppgift att generera vinst till staten. I stället borde man lägga kraft och pengar som man har fått i försvarsbudgeten på att stärka Sveriges militära och civila försvarsförmåga.

Pengar flyttas nu i praktiken från försvarsbudgeten tillbaka till finansbudgeten, i stället för att hela den budget som Försvarsmakten får i anslag tillåts gå till försvarsförmågan. För 2025 innebar vinstkravet att hyreskostnaderna för Försvarsmakten ökade med 225 miljoner kronor. Det är pengar som i stället hade kunnat gå till stärkt försvarsförmåga, högre löner, mer materiel och fler övningar.

Fru talman! Att vi har en ändamålsenlig och modern struktur i den statliga fastighetsförvaltningen är såklart avgörande för att kärnverksamheten ska fungera. Det har vi även hört tidigare i debatten. Jag fokuserar i det här anförandet på Fortifikationsverket, som jag skrivit en motion om, men liknande resonemang gäller såklart för Akademiska Hus, för universitet och högskolor, och för Specialfastigheter, som har hand om ganska många domstolsbyggnader, polisstationer och fängelser.

Fastigheter måste vara till för kärnverksamhetens behov. När det gäller samhällsviktig verksamhet ska de ägas offentligt, och de ska inte tyngas ned av vinstkrav. Det är oerhört viktigt att regeringen snarast tar tag i de här frågorna.

Jag yrkar bifall till reservation 6.

Fru talman! Jag hade ursprungligen inte tänkt att gå upp i talarstolen i den här debatten, men jag tycker att det är på sin plats med lite sakupplysning gällande det vi hört höga tongångar om från oppositionen i den här frågan.

Vi har pratat om Utbetalningsmyndigheten många gånger i den här kammaren. Faktum är att ledamoten Mikael Damberg så sent som den 20 februari lämnade in en interpellation i sakfrågan, och han fick faktiskt svar på de här frågorna. Vi vet alla redan svaret på varför man beslutade att lägga ned transaktionskontot som Utbetalningsmyndigheten skulle ha gått vidare med.

Tillåt mig att citera: Initiativet att avveckla systemet med transaktionskonto är ett resultat av att regeringen har lyssnat på de invändningar som kommit från berörda myndigheter. Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten hemställde i augusti 2025 om lagändringar som innebär att Utbetalningsmyndigheten inte ska förmedla några utbetalningar i systemet med transaktionskonto. De pekade på betydande risker med införandet av ett transaktionskonto i form av en försämrad effektivitet, högre kostnader och ökad sårbarhet.

Fru talman! Man skulle nästan kunna säga att det är tjänstefel att inte ta de här varningssignalerna på allvar och avbryta arbetet med att införa transaktionskonto. Mot den bakgrunden tyckte jag att det var på sin plats att komma med en sakupplysning om varför den så kallade SD-regeringen beslutade att avbryta arbetet med ett transaktionskonto.

När tongångarna är så höga när det gäller det enorma resursslöseri som det innebär att sumpa 200 miljoner av statens pengar kan man ifrågasätta varför det rödgröna styret i Västra Götalandsregionen bland annat har sumpat 3,7 miljarder kronor i utvecklandet av Millennium. Jag hoppas att ledamoten Peder Björk är upprörd även i de frågorna.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 mars.)