Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta m.m.

Herr talman! Sverige ska vara ett land där varje barn får växa upp i trygghet. Det är också trygghet för barnen som bäst lägger grunden för det trygga samhället.

För de flesta av oss är familjen och hemmet en plats där vi möts av kärlek och omsorg, där vi får utvecklas och där vi har möjlighet att känna oss som tryggast. Men för alltför många är hemmet i stället en plats som präglas av hot och våld.

Det är svårt att ta in, och det gör ont att tänka på, att många barn gråter sig till sömns på grund av rädsla för någon i familjen, som borde stå för tryggheten. Många kvinnor i vårt land tvingas sminka över sina blåmärken efter att ha blivit slagna av en man som en gång sagt att han älskar henne. Alltför många män väljer att slå och utöva våld.

Våldet i nära relationer skadar, och det lämnar djupa spår och rent av ärr som man tvingas leva med långt efteråt. Våldet i nära relationer är också särskilt allvarligt eftersom det innebär ett extra stort svek att utsättas för våld inom familjen. Det är ett svek som skadar tryggheten och tilliten särskilt djupt hos den som utsätts.

Herr talman! Skärpta straff för våldtäktsmän och för den som misshandlar sin fru och sina barn eller gör sig skyldig till andra vålds- och sexualbrott är en självklarhet för mig. På samma sätt som mängdrabatten för seriebrottslingar bör tas bort behöver återfallsförbrytare straffas hårdare så att fler brottsoffer kan få upprättelse och rättvisa skipas i våra domstolar.

Vi kristdemokrater har varit pådrivande för att göra det möjligt att meddela fler och mer omfattande kontaktförbud samt att använda fotboja i fler fall för att skydda kvinnor och barn. Det är också viktigt för oss kristdemokrater att vi gör mer för att socialtjänsten ska kunna ta sitt ansvar för att hjälpa dessa våldsutsatta kvinnor och barn till trygghet. Insatserna måste komma tidigt i form av fler familjecentraler och familjestödsprogram och utökade hembesöksprogram. Vi har tagit fram nya nationella riktlinjer för att upptäcka våld mot barn.

Vi kristdemokrater talar ofta om familjen, för vi förstår familjens betydelse. Det är därför en särskilt viktig fråga för Kristdemokraterna att motverka våld i nära relationer och att stärka stödet till våldsutsatta kvinnor och barn. Men att stärka skyddet för kvinnor och barn och motverka våld i nära relationer är också en särskilt viktig fråga för hela regeringen.

För första gången någonsin har Sverige nu ett nationellt högnivåråd mot mäns våld mot kvinnor lett av statsministern, justitieministern, socialministern och andra nyckelaktörer. Det heter Rådet för kvinnofrid, och dess mål är att våldet mot kvinnor inte bara ska minska utan upphöra.

Så sent som igår höll socialminister Jakob Forssmed, socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall med flera en presskonferens där regeringen presenterade nya satsningar för kvinnors trygghet och frihet. Man meddelade att regeringen satsar 20 miljoner kronor extra i vårändringsbudgeten för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Detta görs bland annat genom en nationell kampanj mot dödligt våld mot kvinnor för att öka kunskapen hos allmänheten om hur det dödliga våldet kan förebyggas och stoppas.

Det handlar också om en förstärkning av Socialstyrelsens arbete för att motverka våld mot kvinnor genom att förbättra stödet till våldsutsatta kvinnor och förstärka det förebyggande arbetet. Det görs även en satsning för att förebygga sexuellt våld hos personer som är våldsbenägna.

Inte minst handlar det också om att stärka möjligheter till stadigvarande boende för våldsutsatta genom att långsiktigt stärka och utveckla kommunernas arbete när de erbjuder våldsutsatta hjälp med att ordna ett stadigvarande boende efter till exempel en vistelse på ett skyddat boende.

Flera andra viktiga reformer har genomförts under mandatperioden. Socialtjänsten har fått ett tydligare förebyggande uppdrag i och med den nya socialtjänstlagen. Frågor om våld ska ställas mer aktivt – inte bara när man misstänker det, utan som en del av normal ärendehantering. Våld ska upptäckas tidigare så att kvinnor och barn inte tvingas lida i det tysta.

Skyddat boende har nu skrivits in som en egen insats i socialtjänstlagen, vilket stärker rättigheterna för våldsutsatta och gör kommunernas ansvar tydligare. En historisk förändring är att regeringen ser till att barn nu får en alldeles egen prövning inför flytt till ett skyddat boende. De får en egen utredning och ett eget beslut från socialtjänsten utifrån sina egna behov. Regeringen har också sett över umgängesrätten så att barn inte längre ska behöva träffa en våldsam förälder under vistelsen.

Från den 1 april 2024 krävs tillstånd från Ivo för att driva skyddade boenden. Kraven på säkerhet, kvalitet och kompetens har skärpts med syfte att hålla de oseriösa aktörerna borta och stärka skyddet för de våldsutsatta kvinnorna och barnen.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga något om hederskulturen och det våld och förtryck som den sortens kultur har fört med sig till Sverige. Våld i hederns namn är nämligen en särskilt brutal form av förtryck. Det är en form av våld i nära relation, men det är dessutom systematiskt, och det finns en kollektiv norm och acceptans bakom det hela som upprätthåller våldet.

Vi har fått parallellsamhällen av utanförskap i Sverige där islamism och hedersförtryck har slagit rot. Där tvingas flickor i förskoleålder bära slöja för att inte väcka begär hos män, och äldre syskon skickas att spionera så att pojkar inte leker med flickor eller tvärtom. Det är vårt ansvar att rycka upp den sortens kultur med rötterna, för hederskulturen och dess våld hör inte hemma i Sverige.

Vi kristdemokrater har därför varit pådrivande för att man ska bygga upp regionala resurscentrum mot hedersvåld runt om i landet liknande det som under en tid har funnits i Stockholms län. Detta vill vi göra för att stärka stödet till pojkar och flickor som tvingas leva under hedersförtrycket, och jag är tacksam över att regeringen nu anslår medel för att göra just detta. Jag är också tacksam över de 100 miljoner regeringen årligen tillför för att stärka kommunernas arbete mot hedersförtrycket.

Det är viktigt för att skydda barnen men också därför att det pågår en värderingkamp i Sverige som måste vinnas. Vi kristdemokrater kommer att fortsätta stå upp för vår människosyn, som handlar om alla människors lika värde, personlig frihet, moraliskt ansvar samt jämlikhet mellan kvinnor och män.

Kristdemokraterna bildades för att försvara denna människosyn, byggd på kristen etik och västerländsk humanism, som en gång byggde Sverige starkt. Vi är fortfarande beredda att försvara våra värderingar.

När ett barn tassar på tå i sitt eget hem för att inte riskera att utsättas för våld och gråter i smyg för att pappa slår mamma, när kvinnor slås blodiga och tvingas fly från sitt hem mitt i natten eller när en flickas frihet begränsas av hedersnormer vill vi finnas till och stå på de utsattas sida.

Kristdemokraterna kommer att fortsätta bekämpa hedersförtryck, stärka barns trygghet och stoppa mäns våld mot kvinnor. Jag ser fram emot att göra det tillsammans med alla goda krafter i och utanför den här kammaren med ambitionen att varje kvinna, varje flicka och varje pojke ska få leva i Sverige i trygghet.

(Applåder)

Herr talman! Mäns våld mot kvinnor är inte blixtar från en klar himmel. Redan från förskolan börjar molnen hopa sig. Barn stöps in i roller. Pojkar utvecklar ett sätt att prata om flickor och flickor om pojkar. Dessa glasögon tittar de sedan även på sig själva med.

Många gör vad de kan för att vi ska ta oss vidare från invanda mönster. Vi föräldrar kan stärka barnens självkänsla och värna integriteten, men vi får också väldigt fin draghjälp av svensk förskola, denna juvel i svensk välfärd. ”Stopp! Min kropp!” fanns inte när jag var liten. Nu känner varenda unge till begreppet. Personal i svensk förskola förändrar världen varje dag med sitt arbete. De ger pojkar och flickor verktyg att definiera sig själva – vilken lycka för oss föräldrar!

Nätet är dock fullt av orosmoln – stridslystna, skrytsamma och uppblåsta influencers som pratar om att feminismen har gått för långt och att man har rätt till kvinnliga kroppar liksom män som hatar och hetsar mot kvinnor i grupp. Samtidigt använder politiker på högerkanten genuspedagogik som ett skällsord.

Herr talman! För mig är alla ni som frigör människor från destruktiva föreställningar om vad det är att vara pojke, flicka, man eller kvinna viktiga för allas framtid. Tack till er för ert viktiga arbete!

När jag talar med mina kvinnliga vänner om deras barndom kommer snarlika berättelser. Det var tafsande i korridorer och på festivaler. Man blev kallad hora och slampa. Det var en omgivning som ofta likställde svartsjuka med romantik och relationer med kontrollerande beteenden, ibland även slag.

Detta är inte blixtar från en klar himmel utan ett molntäcke av sexism som tar sig olika former i olika styrka. Det är inte bara enskildheter utan delar av något större, en struktur som finns i alla kulturer i olika omfattning.

Nyckeln till att på allvar förebygga mäns våld mot kvinnor är att vi tillsammans kan se och förändra dessa strukturer – föräldrar, förskolepersonal, idrottsledare, kompisar och lagstiftare. Vi måste påminna oss själva, varandra och våra barn om att vi aldrig får vänja oss vid våld och sexism.

Herr talman! Tack vare forskningen vet vi mer och mer om hur omfattande våldet är i ungas relationer. Enligt Jämställdhetsmyndigheten har nästan var tredje ungdom upp till 15 års ålder med erfarenhet av en kärleksrelation upplevt våld i denna. Mellan 15 och 19 års ålder är siffran 50 procent. Vi vet också hur skadligt detta är för de drabbade flickorna långt efter att relationen har tagit slut.

Socialtjänsten kommer ofta in i ett sent skede i denna våldsspiral. Lösningarna är ofta av akut slag. När vi diskuterar socialtjänstens insatser för våldsutsatta får vi dock aldrig tro att dessa insatser är hela lösningen vad gäller mäns våld mot kvinnor. Den som blir slagen ska skyddas och den som slår ska straffas, men vi måste alla hjälpas åt att ändra de attityder som föregår sparkar och slag.

Herr talman! Samhället behöver vara som starkast när individen är som mest utsatt. När en man bit för bit monterat ned en kvinnas liv behöver samhället kunna ge kvinnan kraft och möjlighet att bit för bit bygga upp livet igen.

Det är i dag för svårt att lämna en våldsam relation. Det är onödigt svårt. Vi som samhälle måste steppa upp.

I dag läggs ofta ett för stort ansvar på den våldsutsatta kvinnan. För att lämna en våldsam relation krävs ofta en flytt, men för många blir ekonomin ett hinder. Vi anser därför att regeringen bör se över frågan om att införa ett kvinnofridsstöd vid våld i nära relationer. Det ska inte falla på pengarna om steget bort från en vardag med våld kan tas.

Herr talman! För de kvinnor och barn som inte längre kan bo kvar hemma ska samhället tillhandahålla trygga skyddade boenden där man tas emot av människor som förstår vad man är utsatt för. Den nya lagstiftningen om skyddade boenden innebär en viktig och nödvändig modernisering, särskilt av synen på barn och barns rättigheter. Det ställs nu också högre krav på de aktörer som bedriver skyddade boenden, bland annat när det gäller tillstånd.

Samtidigt som reformen i grunden är positiv finns det en oro för att förändringarna kan innebära risker för kvinnojourernas unika verksamhet. Kvinnojourerna och det civila samhället måste värnas, samtidigt som åtgärder vidtas för att stänga ute oseriösa aktörer.

Herr talman! Vinstintresse har lagt sig som en våt filt över många verksamheter i Sverige. Marknaden är fantastisk när det gäller att fabricera bilar, bullar och badbollar, men inte när vi som samhälle tillsammans ska hjälpa kvinnor att komma på fötter efter att ha genomlidit våld i en nära relation.

En verksamhetsledare ska inte ställa frågan: Hur kan jag göra vinst på den här slagna kvinnan? Frågan ska i stället vara: Hur kan vi använda våra resurser på bästa sätt för att hjälpa en medmänniska i nöd? All upphandlad drift av skyddade boenden bör därför reserveras för idéburna organisationer. Då skulle kvinnojourernas och civilsamhällets verksamhet värnas och skyddet för de kvinnor som placeras säkerställas. Vi kräver att regeringen återkommer med ett sådant förslag.

Herr talman! När någon väl lämnat en relation eller när en man väl dömts är tyvärr våldet ofta inte slut. Vi tycker därför att brottsutsatta kvinnor själva ska få välja hur de vill ta emot information inför det att gärningsmän beviljas permission eller friges. Kvinnorna borde kunna välja att få denna information via kommunens socialtjänst. Informationen kan då kombineras med ett erbjudande om hjälp och stöd från samhället, till exempel från kvinnojouren, brottsofferjouren, psykiatrin eller kommunens relationsteam. Regeringen bör se över denna fråga, då detta kan visa sig vara helt livsavgörande för kvinnor som lever under hot och våld.

Herr talman! Många individer lever under mörka moln av hat och våld i nära relationer. Vi lever dock alla i samma klimat vad gäller synen på män, kvinnor, makt och våld – ett klimat vi alla är med och påverkar. Här kan vi – individer och samhälle – göra skillnad. Kalla det feminism, vaket eller bara humanism, men tänk på det i alla fall!

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation 7.

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Det ämne vi debatterar i dag är egentligen ett ämne som aldrig borde behöva debatteras. I ett tryggt och anständigt samhälle vet vi att våld aldrig är en lösning. Ändå står vi här. Det säger något allvarligt om vår samtid.

Jag vill dela en personlig upplevelse.

För många år sedan arbetade jag som taxichaufför. En kväll hämtade jag ett par i en förort utanför Stockholm. Allt verkade lugnt och bra. De klev in i bilen, och allt var jättetrevligt – frid och fröjd. De sa hej då till dem som hjälpt dem bära. Men under färden förändrades något. Mannen blev alltmer otrevlig, alltmer svartsjuk.

Plötsligt på Nynäsvägen såg jag i backspegeln hur han var på väg att slå henne. Jag tvärnitade och skrek: ”Vad håller du på med?”

Stämningen blev iskall, och aggressionen riktades givetvis mot mig. När jag släppte av dem på Kungsholmen fortsatte han att skrika förolämpningar mot mig.

Men det som fastnade var inte vad han sa till mig, utan det var tanken på vad som hände efteråt. Jag satt kvar i bilen och undrade: Vad händer när dörren stängs? Vad händer när ingen längre ser?

Den natten har aldrig lämnat mig. Varje gång jag passerar det huset tänker jag på denna kväll och vad som hände. Tyvärr var tekniken inte utvecklad i fråga om mobilnummer och att se exakt vem som hade ringt; då hade jag givetvis ringt polisen. Men det gick inte på den tiden.

Herr talman! Det här hände i ett välmående område. Men våld i nära relationer känner inga gränser, och det finns i alla samhällsklasser, i alla bostadsområden, bakom alla typer av fasader.

Vi får inte heller glömma att även män kan vara utsatta. Det är ett mörkertal vi sällan talar om. Där är skammen och tystnaden stor, och många män skäms i den situationen.

Men oavsett vem som drabbas gäller samma sak: Ingen människa ska behöva leva i rädsla i sitt eget hem. Att lämna en destruktiv relation är inte enkelt. Det kan handla om år av kontroll, rädsla och ekonomiskt beroende. Därför måste samhället finnas där – tydligt, starkt och på offrets sida.

Herr talman! Det måste löna sig att anmäla brott. Alltför ofta hör vi att det står ord mot ord. Men om vi inte anmäler händer ingenting. Vi måste våga bryta tystnaden, och vi måste säga det tydligt: Hjälp finns.

Den nya socialtjänstlagen är ett steg i rätt riktning. Det blir mer förebyggande arbete, större tillgänglighet och ett tydligare barnrättsperspektiv. När det gäller barn måste vi vara kompromisslösa. Det är bättre att anmäla en gång för mycket än en gång för lite. Varje gång ett barn far illa och det inte upptäcks är det ett misslyckande för oss alla. Julafton ska vara en dag av glädje – inte en dag av oro över om en förälder är nykter eller om våldet kommer tillbaka ännu en gång.

Herr talman! Kvinnojourerna gör en ovärderlig insats varje dag, i hela landet, från Ystad till Haparanda. Insatserna sker ofta ideellt, ofta med små resurser, men med ett enormt engagemang.

De nya reglerna för skyddade boenden, med tillståndsplikt från Inspektionen för vård och omsorg, är viktiga. De stärker kvaliteten, säkerheten och tillsynen. Men vi måste också vara uppmärksamma på konsekvenserna. När regelverken skärps riskerar mindre aktörer att få det svårt. Samtidigt vet vi att behovet av skydd inte minskar. Därför behöver kommunerna bli bättre på att samarbeta också över gränserna. Skydd ska inte avgöras av postnummer.

När denna lagstiftning har fått verka en tid måste vi utvärdera den, och vi måste vara beredda på att justera den – alltid med fokus på den som behöver skyddet.

Och låt mig avsluta med att säga detta tydligt: Den som slår sin partner eller sina barn sviker inte bara dem, utan den sviker hela samhället. Och nej, man är ingen man när man slår.

Herr talman! Jag vill inleda denna debatt med stort allvar. Situationen för våldsutsatta kvinnor och barn har inte varit så allvarlig på många år. Vi befinner oss i ett akut läge som vi måste ta på största allvar. Riksdagen har fattat politiska beslut som inte har fått de konsekvenser som avsågs. Nu måste vi göra om och göra rätt.

Ingen här inne är ovetande om att mäns våld mot kvinnor är ett av de största hoten i vårt samhälle. Vi vet alla att Socialstyrelsen uppskattar att närmare 75 000 kvinnor utsätts för mäns våld varje år i Sverige. I genomsnitt dödas 15–20 kvinnor per år av en man de har eller har haft en relation med. Det motsvarar ungefär en kvinna var tredje vecka. Ändå stannar det inte där.

Granskningar visar att denna siffra inte synliggör att det kan vara närmare 100 ytterligare kvinnor som varje år tar sina liv därför att våldet blir outhärdligt. Närmare 30 procent av alla självmordsförsök hos kvinnor är kopplade till våld i nära relation. Vi vet också att Brottsförebyggande rådet uppskattar att det varje år anmäls uppemot 40 000 misshandelsbrott mot kvinnor och omkring 9 000 våldtäkter mot kvinnor och flickor. Det innebär att mer än en våldtäkt anmäls varje timme dygnet runt året om.

Det är heller ingen hemlighet att ungefär var fjärde tjej i årskurs 9 som har eller har haft en relation uppger att de har blivit utsatta för våld av en partner. Samtidigt uppskattar Brå att omkring 80 procent av allt våld mot kvinnor och flickor aldrig polisanmäls.

Herr talman! Detta är den verklighet kvinnor och flickor lever i varje dag året runt och dygnets alla timmar. Bakom varje siffra finns en människa, en kvinna vars hem är hennes farligaste plats, ett barn som får växa upp i trauma och kris, ett liv som successivt begränsas av våldet, ett liv som är en sann mardröm.

Med all den kunskap vi har skulle vi kunna tro att samhället gör allt i sin makt för att stoppa våldet. Men den senaste dödsfallsutredningen visar återigen, svart på vitt, att så inte är fallet, varken för kvinnor eller för barn.

Det som framträder tydligt är att våldet nästan aldrig kommer plötsligt. Många av kvinnorna har tidigare utsatts för våld, hot eller kontroll i relationen. Trots det får de oftast inte tillräckligt skydd. I flera fall har de varit i kontakt med socialtjänst, hälso- och sjukvård eller polis. Men våldsutsattheten upptäcks inte tillräckligt tydligt, eller så leder den inte till kraftfulla åtgärder.

Rapporten visar också att när kvinnor väl söker hjälp görs det ofta bristfälliga utredningar. Insatser sätts inte in i tid eller följs inte upp. Det innebär att våldet kan fortsätta och i vissa fall eskalera till dödligt våld. En avgörande slutsats är alltså att problemet inte främst är att riskerna är okända utan att samhället inte agerar tillräckligt tydligt på de signaler som redan finns.

Kvinnor har ofta levt länge med våld innan det allvarligaste inträffar, men skyddet har inte fungerat. Detta är ett samhälleligt svek som saknar motstycke inom något annat politikområde. Kvinnor och barn mördas, trots att samhället visste att något var allvarligt fel.

Herr talman! Det är mot den bakgrunden vi måste se den utveckling vi ser i dag. Den lagstiftning om tillståndsplikt och stärkt skydd för barn som riksdagen på regeringens förslag genomförde i syfte att stärka tryggheten har i praktiken fått motsatt effekt, i en situation när vi redan inte ger skydd. Den utredning som låg till grund för besluten blev inget fönster av möjligheter. I stället blev det en smal dörr till en ännu högre tröskel att ta sig över. I dag får historiskt få barn skydd på skyddat boende.

Regeringens införande av tillståndsplikt skulle höja kvaliteten, men i stället har det lett till att färre kvinnor och barn får skydd. Socialstyrelsens senaste rapport visar att både tillståndsplikten och de nya reglerna för barn inte har fått avsedda konsekvenser. Skyddade boenden har stängt eller befinner sig i omställning. Platser har försvunnit. Kommunerna i Norrbotten och Gävleborg har inga boenden alls. Regeringen fördriver aktivt den enorma kunskap som jourrörelsen besitter. Samtidigt har osäkerheten i lagstiftningen lett till att kommuner tolkar reglerna om barns rätt olika. I vissa fall avvaktar man med beslut, och i andra väljer man andra insatser, trots att våld förekommer. Deras behov synliggörs inte fullt ut, och deras rätt till skydd riskerar att inte bli verklighet.

Det handlar alltså inte om att färre kvinnor och barn behöver skydd utan om att systemet inte fungerar som det ska. Det måste vi ta ansvar för.

Herr talman! Nu ser vi hur de ideella jourerna, de som under decennier har byggt upp skydd, kunskap och förtroende för våldsutsatta kvinnor och barn trängs tillbaka. De ideella jourerna finns inte till för sin egen skull på det sätt som regeringen ofta försvarar aktörer som vill göra vinst. Nej, de finns för kvinnorna och för barnen. Det är där kvinnor i kris har fått stöd, skydd och en väg ut ur våldet. Det är där man har mött människor med lång erfarenhet av vad som faktiskt behövs i tid, i bemötande och i insatser som fungerar i verkligheten.

Men när systemet i högre grad öppnar för marknadslogik, där mäns våld mot kvinnor i praktiken blir en verksamhet att driva med krav på tillstånd och konkurrens, då riskerar det att gå ut över just dessa verksamheter, precis det vi ser hända just nu.

Vi borde kanske lära oss något av det faktum att politiken inte tog kvinnojourernas erfarenheter och varningar på allvar i reformarbetet. Då blev resultatet fel. Det var inte för att de saknade kunskap, kompetens eller kvalitet, utan det var för att deras kunskap inte fick genomslag. Nu ser vi konsekvenserna, nämligen att kvinnor och barn har fått svårare att få hjälp. Det är bokstavligt talat livsfarligt.

Det är också därför vi i dag måste vara beredda att tänka om. De ideella jourerna har larmat högljutt om vad som håller på att ske. Den här gången har vi inte råd att inte lyssna.

Herr talman! Det här är inte ett läge för prestige eller försvar av tidigare beslut. Det här är ett läge för ansvarstagande. När en reform inte fungerar som avsett och i praktiken leder till att färre kvinnor och barn får skydd måste vi agera. Därför föreslår vi ett utskottsinitiativ. Vi menar att tillståndsplikten genast måste frysas tills vi vet att det finns en lösning och att skyddet för våldsutsatta kvinnor och barn inte fortsätter att försvagas.

Vi behöver återställa fokus på det som är avgörande: att kvinnor och barn får tillgång till skydd i tid och utan onödiga hinder och att de verksamheter som fungerar i praktiken får möjlighet att fortsätta sitt arbete. Och självklart ska barn i regel placeras med sin mamma. Jag vädjar därför till samtliga partier om att vi nu ska gå ihop och se till att rädda skyddet och stödet för kvinnor och barn.

Herr talman! De senaste åren har mellan 30 och 50 personer dött i gängrelaterat våld varje år. Det är fruktansvärda siffror. Och de har mötts av kraftfull politisk handling. Men på grund av mäns våld mot kvinnor kan så många som 130 människor dö varje år. Ändå kommer den politiska kraftsamlingen inte i närheten av den som gäller gängrelaterat våld, fastän vi nu vet att regeringen kan om den bara vill. Det är inte acceptabelt.

Vi i Vänsterpartiet menar att arbetet mot mäns våld mot kvinnor måste byggas utifrån långsiktighet, samordning och verklig tillgång till skydd. Vi driver därför också krav på långsiktig finansiering av kvinnojourer, fler och bättre skyddade boenden samt stärkt stöd genom hela rättskedjan.

Vi vill också att samhället ska bli bättre på att upptäcka våld i tid genom vård, skola och socialtjänst och att det förebyggande arbetet ska stärkas. Samtidigt ser vi ett stort behov av bättre samordning. I dag är ansvaret splittrat mellan olika aktörer, vilket riskerar leda till att kvinnor och barn faller mellan stolarna. Vi vill se en mer sammanhållen struktur med regionala resurscentrum och ett nationellt samordningscentrum kopplat till Jämställdhetsmyndigheten. Därför vill jag yrka bifall till reservation 6.

Jag vill understryka att det bakom varje siffra finns en människa. Där finns ett liv präglat av rädsla, kontroll och begränsningar. Ibland är det ett barn som växer upp i otrygghet. I värsta fall är det ett liv som vi inte har lyckats rädda.

Låt oss säkerställa att kvinnor och barn får det skydd de behöver, inte i teorin utan i verkligheten. Låt oss visa att arbetet mot mäns våld mot kvinnor inte bara är något som vi talar om, utan ett område där vi handlar med kraft.

Herr talman! I dag debatterar vi Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta m.m. Våld i nära relationer är en av de mest akuta samhällsutmaningarna vi har. Moderaterna har länge tydligt sagt att det är statens och samhällets ansvar att skydda dem som utsätts för våld. Socialtjänsten är en central aktör i detta arbete.

I betänkandet lyfts flera viktiga frågor om socialtjänstens ansvar upp. Moderaterna vill här understryka både behovet av tydlighet i ansvaret och de konkreta satsningar som regeringen har gjort på området. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! För det första handlar det om trygghet och tillgänglighet. Vi menar att det inte får spela någon roll var i Sverige du bor. Alla våldsutsatta ska ha tillgång till stöd och skydd. Regeringen har därför satsat på att stärka socialtjänstens resurser, bland annat genom riktade statsbidrag till kommunerna för fler skyddade boenden och kortare handläggningstider, eftersom tiden ofta är avgörande för den som flyr våld. Dessutom har regeringen föreslagit en nationell uppföljning av socialtjänstens insatser för att säkerställa likvärdighet över hela landet.

Herr talman! För det andra är kompetens och bemötande centralt. Socialtjänstens personal ska ha rätt utbildning för att kunna möta personer som utsatts för fysiskt och psykiskt våld. Regeringens förslag inkluderar utökade utbildningar och specialiseringar inom socialtjänsten, inklusive kunskap om hedersrelaterat våld och våld i samkönade relationer. Det kompletteras av nationella vägledningar och metodstöd som ger socialtjänsten konkreta verktyg för att bemöta våldsutsatta på ett professionellt och respektfullt sätt.

Ett tredje fokus är barnens rättigheter. Barn som bevittnar våld i hemmet är själva brottsoffer och behöver eget stöd. Regeringen har därför satsat på fler barnavdelade insatser inom socialtjänsten och stödprogram som gör det möjligt för barn att bearbeta sina upplevelser och känna trygghet.

Barnperspektivet ska vara centralt i all myndighetsutövning och i varje beslut som rör våldsutsatta familjer. Det omfattar också nationellt stöd till skolor och elevhälsa för att kunna identifiera och stötta barn som utsätts för eller har bevittnat våld.

Herr talman! Vidare är samverkan mellan myndigheter en nyckelfråga. Våldsutsatta ska inte hamna mellan stolarna. Regeringen har därför stärkt samverkan mellan socialtjänst, polis, sjukvård och rättsväsen, bland annat genom gemensamma rutiner och nationella samverkansprogram som underlättar informationsdelning och tydliggör ansvarsfördelning.

Samtidigt vill Moderaterna påminna om att socialtjänsten arbetar under stora krav och med begränsade resurser. Resurser och riktlinjer måste gå hand i hand. Regeringens satsningar på ökade medel, kompetensutveckling och nationell styrning är tydliga exempel på hur man kan kombinera ansvar med konkreta verktyg.

Herr talman! Slutsatsen är tydlig. Socialtjänstens ansvar för våldsutsatta är redan starkt, men det finns fortfarande behov av att utveckla arbetet. Moderaterna vill öka den nationella likvärdigheten för stödinsatser och stärka kompetens och specialistkunskap i socialtjänsten. Vi vill sätta barnperspektivet i centrum för alla insatser, förbättra samverkan mellan myndigheter och ge tydliga resurser till kommunerna för att omsätta lagstiftningen i praktisk handling.

Herr talman! Moderaterna vill se ett samhälle där våldsutsatta får stöd, skydd och trygghet och där regeringens satsningar fortsätter att säkerställa att ingen behöver känna sig ensam eller oskyddad. Våld är aldrig acceptabelt.

Regeringen och Moderaterna vill att socialtjänsten ska vara beredd att agera när det behövs – snabbt, tryggt och effektivt.

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten Malin Höglund! I Altinget kan vi i dag läsa att regeringen inte kommer att frysa tillståndsplikten. Jag tycker att det är ett bedrövligt besked. Det görs nämligen trots att vi nu har 34 procent färre barn på våra skyddade boenden, och det beror inte på att våldet har minskat och inte på att de har mindre behov. Det görs trots att flera kommuner inte har några boenden alls, och det beror inte på att våldet har minskat och inte på att det finns ett mindre behov.

Över 34 boenden som drivits av de ideella jourerna har tvingats lägga ned, trots att vi vet att det är de som verkligen har kunskapen för att kunna skydda kvinnor och barn. De har nu tvingats lägga ned utan att regeringen agerat.

Min fråga är därför: Varför vill regeringen inte garantera att kvinnor och barn får rätt skydd i rätt tid?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Maj Karlsson för frågan. Jag tycker att regeringen tar den här frågan på största allvar i och med att man ser till att boendena har rätt kompetens. Det ska finnas kompetens för både kvinnan och de barn som följer med. Det görs en särskild satsning på barnen; de är inte bara medföljande till den som placeras, vilket oftast är mamman.

De boenden som vi har i Sverige ska vara trygga för kvinnan. Rätt kompetens ska finnas, och det ska vara bra för barnen. De boenden som inte uppfyller dessa krav får stänga, eller så får man utbilda sig tills man har rätt kompetens. Det ska helt enkelt vara ett skydd för kvinnan.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för svaret, men jag blir ganska fundersam. Vi vet ju att de ideella jourerna har jobbat med att skydda kvinnor och barn i över 30 år – jag tror att det är närmare 40 år. Det är de som har burit det här arbetet i generationer. Jag vill inte ens tänka på hur den siffra som vi får år efter år hade sett ut utan dem. Detta tror jag att ledamoten är lika väl medveten om som jag är.

Det här handlar inte bara om att ha rätt kompetens. Man ställer krav som är omöjliga för ideella jourer att leva upp till. Det man i praktiken gör är att fördriva kunskap och ersätta den med vinstdrivande bolag. Både jag och ledamoten vet hur det ser ut inom andra områden där vi kräver exakt samma sak, till exempel HVB-hem. Det har inte varit någon fröjd att läsa om det.

Vi vet att de ideella jourernas verksamhet och kompetens och det skydd de erbjuder är det som kvinnor behöver i kris. Men nu fördriver regeringen deras verksamhet. Jag vill verkligen veta varför man inte är beredd att frysa tillståndsplikten och se till att få till stånd ett system som gör att vi kan garantera kvaliteten men också se till att de som burit den här kvaliteten i generationer kan fortsätta sin verksamhet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Maj Karlsson för frågorna.

Jag har besökt väldigt många kvinnojourer genom åren, vilket ledamoten säkert också har gjort. Jag gjorde det särskilt när jag var kommunalråd i Mora och var socialnämndens ordförande. Det finns både bra och dåliga kvinnojourer. I en kommun besökte jag en jour där det i princip var så att någon mötte kvinnan i dörren, sa ”varsågod, här har du en matkasse” och åkte därifrån. Sådana kvinnojourer ska vi inte ha. Vi ska ha kvinnojourer som är stödjande och hjälper till. En kvinna ska inte behöva lämnas ensam på en kvinnojour med en kasse mat när hon kanske kommer slagen från sin man, utan det ska finnas kompetens. Det är därför tillståndsplikt behövs. Det ska finnas ett skydd för kvinnan.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Malin Höglund för anförandet.

Ledamoten nämner att tiden är avgörande när någon våldsutsatt bestämmer sig för att lämna sin destruktiva relation, och så är det. Ibland är fönstret väldigt litet när man väl har beslutat sig för att göra det. Samtidigt finns det saker som försvårar lämnandet. Personer som bestämmer sig för att lämna en sådan här relation befinner sig redan från start i en utsatt situation, med fysiskt våld, psykiskt våld och kontrollerande beteende, men även med ekonomiskt våld.

Centerpartiet har väldigt länge drivit frågan om att inrätta ett nationellt lämnaprogram. Regeringen har på papperet tagit upp den frågan och infört ett lämnaprogram. Men det lämnaprogram som presenterats av regeringen och ansvarigt statsråd är till stor del en ompaketering av befintlig politik. Det som saknas i lämnaprogrammet är möjligheten till ekonomisk frihet. Avsaknaden av sådan kan vara en av de faktorer som gör att man inte vågar lämna en destruktiv relation.

Därför har Centerpartiet föreslagit att man ska införa en lämnapeng och även tillfört medel till detta. Ledamoten nämner att regeringen tillför kommuner och regioner medel i form av statsbidrag. Men det behövs också pengar direkt till den som är våldsutsatt för att den ska våga nyttja det där fönstret, när tiden är så avgörande. Hur kommer det sig att Moderaterna och regeringen inte prioriterar att ge en lämnapeng direkt till den våldsutsatta?

Herr talman! Jag tackar ledamoten Christofer Bergenblock så mycket för frågan. Precis som ledamoten nämner är fönstret ofta väldigt smalt. När ska en kvinna våga lämna en relation? Vågar hon ta med barnen? Ska hon göra det vid hämtandet från förskolan? Ska hon göra det vid hämtandet från skolan? Många kvinnor går också tillbaka till en relation efter att ha lämnat den en första gång.

Den nya socialtjänstlagen är bättre på många sätt och vis. Det finns möjligheter för kvinnor att få stöd och hjälp av bland annat kvinnojourer. Det behöver inte alltid ske i den egna kommunen – man kan placeras i en annan kommun.

Det ekonomiska våldet spelar naturligtvis också roll. Men jag tycker att socialtjänsten jobbar på det här sättet redan i dag – man ser till att det finns en trygghet för kvinnan när det gäller både skydd och ekonomi.

Herr talman! Det har visat sig att just det ekonomiska våldet rätt ofta är en avgörande faktor i samband med att man lämnar – men också efter att man lämnat i form av det eftervåld som ofta förekommer vid uppbrott från den här formen av destruktiva relationer. Det ekonomiska våldet bygger ofta på att den våldsutövande mannen tagit kontroll över ekonomin i hushållet helt och hållet – kvinnan har inte egna pengar eller några möjligheter att klara sig utan sin man.

Just därför har det varit så viktigt för oss i Centerpartiet att lyfta fram frågan om att införa ett rent ekonomiskt stöd till dem som har behov av ett sådant för att kunna lämna en relation. Vi vet att det här är en av de faktorer som gör att man tvekar att lämna.

Därför ser vi det som rimligt att erbjuda en lämnapeng som en del av ett mer omfattande lämnaprogram. Ett lämnaprogram innefattar naturligtvis samordnade insatser från samhället. Polis, socialtjänst, sjukvård med mera samordnar sig, så att den enskilde inte behöver ha kontakt med var och en utan kan få hjälp med sina myndighetskontakter och få möjlighet att komma till ett skyddat boende. Men man behöver också i rätt många fall ekonomiskt stöd, som ger ekonomisk frihet och möjlighet att komma ur relationen.

I dag ger Moderaterna och regeringen inte stöd till vårt förslag. Men jag hoppas att detta är en fråga de tar med sig framöver. Man måste se såväl det fysiska och psykiska som det ekonomiska våldet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Christofer Bergenblock för repliken, som väl egentligen inte innehöll någon fråga utan bara en upprepning av vad ledamoten tidigare sagt. Jag upprepar mig på samma sätt: Den nya socialtjänstlagen är bättre, för den är i takt med tiden. Den ska vara ett skydd för kvinnor och barn. Det finns mycket hjälp att få, anser jag, även om det inte finns någon lämnapeng. Socialtjänsten har de här frågorna på sitt bord.

Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservation 4 under punkt 2 i betänkandet.

Varje är utsätts 75 000 kvinnor för våld i en relation, och 15–20 kvinnor mördas varje år av sin partner. Vart tionde barn växer upp i ett hem där väld förekommer, och 25 000 barn utsätts årligen för någon form av misshandel.

Våldet återfinns i alla delar av samhället. Det finns i arbetarhem och akademikerhem, hos invandrarfamiljen och den svenskfödda familjen, i våra storstäder och på våra landsbygder, hos den nyblivna barnfamiljen och hos det åldrande paret. Den gemensamma nämnaren är att våldet i de allra flesta fall utförs av en man, en kille, en gubbe. Mäns våld mot kvinnor måste få ett slut.

Från Centerpartiets sida vill jag lyfta fram tre viktiga åtgärder i arbetet med att stoppa mäns våld mot kvinnor.

För det första måste samhället bli mycket bättre på att upptäcka när någon lever i en våldsutsatt miljö.

För det andra behöver vi på riktigt få på plats ett nationellt lämnaprogram som även inkluderar en lämnapeng.

För det tredje måste eftervåldet stoppas, inte minst det ekonomiska.

Trots att vi vet hur många som utsätts för våld i sina relationer och i sina familjer varje år är samhällets institutioner fortfarande väldigt dåliga på att identifiera och uppmärksamma våldet. Därför behövs det systematik och evidensbaserade metoder som kan användas inom socialtjänsten, skolan, sjukvården och de statliga myndigheterna. Vi ser att det behovet sträcker sig genom hela livet.

Det behöver finnas en systematik i att screena för våldsutsatthet i olika kontakter med samhället. Inom mödravården har det länge varit etablerat att ställa frågor och titta efter tecken på om någon blir utsatt för våld av sin partner. Lika självklart måste det vara inom BVC, i förskolan och i skolans värld.

Vi vill därför se ett nationellt program för traumascreening. Exempelvis menar vi att elevhälsan ska ha ett nationellt uppdrag att screena eleverna för att upptäcka våld som riktas mot barn och unga eller om man lever i en våldsutsatt miljö. Våld kan finnas inom familjen, i relationen, i skolan eller på fritiden. Elevhälsan har en unik möjlighet att upptäcka våldet, och den möjligheten måste nyttjas.

Inom ramen för skolans arbete behöver man även arbeta mot det hedersrelaterade våldet. Det handlar om barnäktenskap, kontrollerande beteenden eller andra barnfridsbrott. Här har mycket gjorts, men fortfarande finns det mer att göra. Mer utbildning, bättre samverkan och handlingsplaner på alla skolor är några av de åtgärder som behöver utvecklas.

Våld i nära relation är tyvärr ingenting som upphör med åldern, utan det är ofta något som följer med genom hela livet. Därför måste samhället också bli bättre på att upptäcka våld även hos våra äldre. Från Centerpartiets sida har vi ställt krav på införandet av ett äldrehälsovårdsprogram som bland annat ska innehålla hälsosamtal. Att screena för våld i hälsosamtalen måste vara en viktig del. Men naturligtvis måste även hemtjänstpersonal och personal på särskilda boenden ha möjlighet att uppmärksamma våldet. Våldet tar inte slut bara för att man blir äldre.

Herr talman! Det farligaste steget som en våldsutsatt kvinna kan ta är att bestämma sig för att lämna. Samtidigt är det också det viktigaste steget. Just därför måste samhället svara upp och finnas där när någon bestämmer sig. För att understödja det har Centerpartiet under flera år drivit frågan om ett nationellt lämnaprogram. Att få ett samlat och samordnat stöd från samhället när man väl bestämt sig för att lämna en farlig relation är helt avgörande. Det är bra att även regeringen pratar om lämnaprogram, men innebörden av det måste bli mycket mer konkret.

Det vi menar är att den som lämnar en destruktiv relation ska få ett samordnat stöd från samhället där berörda myndigheter som polisen, socialtjänsten, Skatteverket och sjukvården samverkar. Den enskilde ska ha rätt att komma till ett skyddat boende och vid behov ha rätt till en nationell lämnapeng för att stärka den ekonomiska egenmakten.

Ofta blir uppbrotten abrupta, och det är även vanligt att våldsutövaren har ekonomisk kontroll över sin partner. Vi vill dessutom se en nationell bostadskö för våldsutsatta så att man snabbare kan få tillgång till ett tryggt boende som gör att man orkar lämna sin relation.

För många som flyr en våldsam relation krävs det ett skyddat boende som första hemvist. Den förändring som riksdagen genomförde häromåret var i grunden bra. Det handlade om att samhället skulle ta ansvar för att det finns skyddade boenden att tillgå, att kvaliteten på boendena säkrades och att barn skulle få ett eget beslut om sin skyddsgrund.

Tyvärr har resultatet blivit att många ideella boenden inte har fått tillstånd, att vissa delar av landet helt saknar boenden och att en del kvinnor drar sig för att söka skydd om de inte vet att barnen får följa med. Från Centerpartiets sida menar vi att det därför finns anledning att mycket skyndsamt se över de delar i reformen som förefaller ha slagit fel.

Även för den som lämnar en våldsam relation riskerar eftervåldet att hänga kvar under lång tid, särskilt om man har gemensamma barn. Centerpartiet vill därför att Jämställdhetsmyndigheten ges i uppdrag att kartlägga eftervåldets omfattning, det vill säga kränkande eller våldsamma handlingar som sker efter det att en relation har upphört. Eftervåldet handlar också om långdragna juridiska processer och sabotage i samband med bodelning, vilket ofta kan användas som ett ekonomiskt våld mot kvinnan som bestämt sig för att lämna relationen.

Herr talman! Mäns våld mot kvinnor måste få ett slut. Det kräver krafttag från hela samhället. Det kräver en socialtjänst som är på tårna och arbetar preventivt, men det kräver också att sjukvården, skolan och myndigheterna tar sitt ansvar. Det kräver att civilsamhället, inte minst våra tjejjourer och kvinnojourer, fortsätter sitt viktiga arbete.

Det kräver att vi i politiken lägger ännu mer kraft och energi på att stoppa våldet. Inget barn ska tvingas växa upp i ett våldsamt hem, ingen flicka ska begränsas i sitt liv på grund av hedersförtryck, ingen kvinna ska tvingas leva i en destruktiv relation och ingen ska behöva dö av våld från en nära anhörig.

Herr talman! Våld i nära relationer är ett brutalt uttryck för ofrihet. Det sker bakom stängda dörrar, och det kan ske dagligen. Vi vet konsekvenserna både inuti och utanpå den som drabbas. De är omfattande, livslånga och ibland dödliga.

Herr talman! Staten, samhället och vi förtroendevalda har ett ansvar att skydda varje människas frihet, kroppsliga integritet och rätt till ett liv utan rädsla. Ändå är våld i nära relationer fortfarande alldeles för omfattande och alldeles för utbrett. Vi vet att barn som bevittnar detta också blir brottsoffer.

Vi liberaler tänker stoppa våldet. Det betyder att vi måste se det tidigt. Vi måste stoppa kontrollen, isoleringen och rädslan var i samhället de än visar sig. Det gäller oavsett om det handlar om en tonåring i hennes första relation eller den äldsta människan i bostadsrättsföreningen.

Socialtjänsten har förstås en nyckelroll här. Ingen ska bollas runt mellan myndigheter. Vi ska bli trodda när vi berättar. Insatserna ska vara beslutsamma, och man ska ha omtanke om människan som drabbats.

Vi tänker fortsätta stärka socialtjänstens, skolans och sjukvårdens – hela samhällets – ansvar och förmåga att förebygga och skydda. Och självklart ska barnen ha ett eget stöd, ett eget skydd och egna röster i varje process.

Nu tas väldigt viktiga steg mot våld i nära relationer. Utöver en ny socialtjänstlag pågår just nu ett omfattande åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa detta – med fokus på bättre upptäckt, starkare skydd och mer kunskap. Stödet till kvinno- och tjejjourer har förstärkts permanent till historiskt höga nivåer. Stödet till stödlinjer har stärkts. Arbetet med att genomföra EU:s nya direktiv när det gäller våld mot kvinnor och våld i nära relationer är igång. Straffen för en rad brott skärps.

Dessutom vet vi att barnens rätt att slippa en våldsam person har varit alldeles för svag tidigare. Barnen får nu en starkare rätt. Fokus läggs på barnet som en egen rättighetsbärare. Möjligheterna till eftervåld är på väg att motverkas rejält, inte minst genom en förändring i fråga om betänketid vid skilsmässa så att inte den som vill hämnas och straffa sin partner gynnas.

Dessutom har ett råd för kvinnofrid inrättats av regeringen för att stärka det långsiktiga och samordnade arbetet med att systematiskt bekämpa våld mot kvinnor.

Herr talman! Vi sätter brottsoffret före förövaren. Det är ett totalt perspektivskifte när det gäller hela rättsområdet och allra mest, skulle jag säga, när det gäller området våld i nära relationer.

Vi vill kunna avlyssna och övervaka den man som slår – det är ju oftast en man. Vi vill inte att de här männen ostört ska kunna fortsätta slå kvinnor i deras eget hem. Vi vill skärpa straffen. De här människorna ska nämligen inte kunna fortsätta. De ska låsas in, fru talman.

Trygghet och frihet måste tillhöra var och en av oss. Kampen mot våldet måste fortsätta med kraft och beslutsamhet. Det handlar om stöd, och det handlar om straff. Det handlar om tidig upptäckt. Och det handlar om att sätta stopp för varje slag i det här landet långt innan det ger de konsekvenser som vi i dag vet att det kan ge.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Under förra året mördades minst tolv kvinnor i Sverige av en man de haft en relation med. Partnern, sambon, mannen borde ha varit en självklar trygghet i kvinnans liv, men i stället tog han, många gånger efter år av fysisk och psykisk tortyr, till slut hennes liv. Det är den yttersta konsekvensen av det strukturella och omfattande problemet i vårt samhälle med mäns våld mot kvinnor. I många fall har våldet länge varit känt. Varningssignalerna har varit tydliga. Ändå har det brustit när det gäller samhällets ansvar för att skydda de våldsutsatta.

Fru talman! Socialtjänsten har ett tydligt ansvar för att ge stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor och barn. Trots detta visar Socialstyrelsens senaste granskningar från januari i år på allvarliga och återkommande brister i hur detta ansvar fullföljs.

Det handlar om att riskbedömningar inte görs systematiskt eller inte uppdateras när situationen förändras. Det handlar om att information om våld inte delas mellan myndigheter på ett sätt som ger en helhetsbild av riskerna. Det handlar om att insatser avslutas för tidigt eller inte följs upp trots att våldet fortsätter. Och det handlar om att barn som lever i våldsamma hem inte identifieras som brottsoffer och därför inte får det stöd de har rätt till.

Socialstyrelsen pekar också på att det ofta saknas tillräcklig kompetens i fråga om våld i nära relationer, särskilt när det gäller komplexa situationer där det finns flera riskfaktorer samtidigt, till exempel psykisk ohälsa, missbruk eller tidigare våldsutövning. Det leder till att farliga situationer underskattas.

Sammantaget visar granskningarna att det inte är enstaka misstag utan strukturella brister i hur samhället arbetar med skydd för våldsutsatta. När samma typer av brister återkommer i ärende efter ärende innebär det att systemet inte fungerar som det ska.

Detta är strukturella brister som måste åtgärdas, och Miljöpartiet kräver att regeringen agerar. Men socialtjänsten måste också få förutsättningar att fullfölja sitt ansvar – tydliga riktlinjer, kunskapsstöd, kompetensutveckling och framför allt resurser. Det var därför som vi i vår budget gjorde en särskild satsning på 300 miljoner kronor till socialtjänsten.

Fru talman! I april 2024 trädde en ny lagstiftning i kraft som bland annat innehåller tillståndsplikt för skyddade boenden. Vi sympatiserar med lagstiftningens ambition att stoppa oseriösa aktörer från att driva skyddade boenden och ge kvinnor i skyddade boenden de rätta förutsättningarna. Men nu ser vi en oroväckande situation runt om i landet där framför allt idéburna aktörer väljer att inte fortsätta driva skyddade boenden på grund av hur tillståndsplikten tillämpas.

Lagändringarna innebär även att barn som följer med en vårdnadshavare till ett skyddat boende får ett eget placeringsbeslut, vilket är viktigt ur ett barnrättsperspektiv. Men vi kan konstatera att antalet placeringar av barn minskat och att kvaliteten och samverkan inom socialtjänst mellan vuxenenhet, barnenhet och socialjour varierar runt om i landet.

Här behöver vi agera. Vi är öppna för att temporärt frysa tillståndsplikten för idéburna aktörer för att se över tillämpningen av tillståndsplikten och att även se över socialtjänstens arbete med placering av barn i syfte att stärka kvaliteten och se till att det blir mer jämlikt och välfungerande i hela landet.

Skyddade boenden behöver också få stärkta ekonomiska resurser. Därför vill Miljöpartiet göra en särskild satsning där staten står för halva kostnaden för placeringen i skyddade boenden. Det systemet finns sedan tidigare i Danmark – med goda resultat.

Fru talman! Det finns en grupp våldsutsatta kvinnor som är i en extremt utsatt situation och som jag särskilt vill belysa. Det är också därför jag yrkar bifall till vår reservation 5. Det handlar om utländska kvinnor som utnyttjas i prostitution eller som har förts till Sverige genom trafficking.

Många av dessa kvinnor befinner sig i Sverige under väldigt osäkra förhållanden. De kan ha blivit lurade hit eller tvingade eller ha hamnat i exploatering efter att ha sökt arbete. De lever ofta under kontroll, hot eller skuldsättning. Samtidigt saknar de i praktiken tillgång till det stöd som andra våldsutsatta kan få.

Ett av de mest allvarliga problemen är att dessa kvinnor riskerar att utvisas även när de är brottsoffer och i vissa fall vittnar i rättsprocesser. Det innebär att den som har utsatts för exploatering inte bara saknar skydd utan också riskerar att drabbas av konsekvenser av att ha sökt hjälp.

Detta skapar en situation där kvinnor avstår från att kontakta myndigheter och avstår från att vittna och därmed lämnar förövare ostraffade. Det försvårar brottsbekämpningen och underminerar samhällets möjligheter att bekämpa trafficking och grov exploatering.

Dessutom saknas ofta tillgång till långsiktigt stöd, särskilt traumabehandling. Många av dessa kvinnor har utsatts för upprepade övergrepp och våld och kontroll under lång tid. Utan kvalificerat stöd är det mycket svårt att ta sig ur situationen och att bygga upp ett nytt liv. Därför menar vi att dessa kvinnor alltid ska kunna ges goda förutsättningar att få stöd, inklusive traumabearbetning, och att de ska kunna medverka i till exempel rättsprocesser utan rädsla för att utvisas.

Fru talman! Avslutningsvis: För Miljöpartiet är det självklart att samhället måste kunna skydda kvinnor och barn som lever med våld i nära relationer. Det kräver att socialtjänstens arbete blir mer systematiskt, att riskbedömningar tas på större allvar och att samverkan mellan myndigheter fungerar i praktiken. Det kräver resurser, ett nationellt samordnat arbete och framför allt politisk vilja.

Så länge kvinnor fortsätter att dödas av män de har haft en relation med och så länge barn växer upp i våldsamma hem utan att få det stöd de behöver och förtjänar är det ett samhällsmisslyckande.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mats Berglund (MP) och Maj Karlsson (V).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)