Skolväsendet

Fru talman! Det är tuff konkurrens i riksdagen i dag, får man säga, med Michelle Bachelet i Andrakammarsalen.

Vi ska nu debattera skolväsendet. Jag vill inleda med att säga att jag självklart står bakom samtliga S-reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 65 och i övrigt bifall till förslaget i betänkande UbUl4.

Förra årets debatt om skolväsendet inledde jag med att understryka att vi i svensk grundskola har fantastiska lärare, drivande skolledare och elever som gör enastående prestationer. Jag underströk hur viktiga de är, alla vuxna som i sina olika professioner bistår eleverna i sitt lärande, för överallt finns elever som kämpar med basfärdigheter, estetiska ämnen, nationella prov, muntliga framträdanden, historiekunskaper och specialarbeten.

Jag vill även i dag understryka att de som verkar i svensk skola har mycket att vara stolta över, även om skolan står inför stora utmaningar.

Men när jag sa att det för politiker på riksnivå är helt avgörande att vi tar vårt ansvar, gör vår del och inte lägger oss i fel frågor kunde jag väl inte ana att vi ett år senare fortfarande skulle ha debatt och tillkännagivanden om skolavslutning i kyrkan, trots att det inte finns något reellt problem, eller tillkännagivanden om nationella prov, trots att en utredning just lämnat förslag som nu bereds.

Vi måste – jag säger måste – förmå att fokusera på det som är viktigt för skolan och visa att vi klarar av att ta ansvar.

Fru talman! Jag tror att vi förmår mer. Det har nu gått ett år sedan den förra debatten. Jag tänker inte uppehålla mig vid varje enskild reservation i föreliggande betänkande utan i stället ge en bild av hur Socialdemokraterna ser på skolan och vilka satsningar regeringen gör.

För det första är resurstillskott till skolan äntligen prioriterade före stora skattesänkningar. Fokus har varit och är tidiga insatser, ett attraktivt läraryrke och en jämlik skola. Ingenting har hittills fått mig att tvivla på den inriktningen.

2,8 miljarder på årsbasis till lågstadiet och fritis är mycket pengar. Tillsammans med förskolepengar och 10 välfärdsmiljarder gör de att många kommunpolitiker upplever att de äntligen kan göra satsningar på den verksamhet som så väl behöver det. Dessutom satsar vi 3 miljarder på lärarlönelyft och ytterligare över en halv miljard på strategiskt arbete för att vända utvecklingen i utsatta områden med Skolverkets hjälp samt på nationella skolutvecklingsprogram.

På tal om likvärdiga förutsättningar för skolor och för elever blir det för mig så uppenbart att vi också måste förmå resonera om konsekvenserna av när marknaden tillåts få för stort spelrum i skolan. I spåren av en svag reglering av friskolemarknaden kan vi se skolkonkurser, betygsinflation och bristande dimensionering. Skolor startas upp och läggs ned – precis som på vilken privat marknad som helst.

Det här är inte acceptabelt. Vi måste säkerställa att det blir ordning och reda i det svenska skolsystemet, att alla skolor är bra skolor och att det är elevernas kunskapsutveckling som sätts först i svensk skola – aldrig vinstintresset.

Fru talman! När det gäller ansvarsfrågan och styrkedjan i skolan behöver det göras tydligare för alla och envar hur den ser ut. Elever ska också ha likvärdiga förutsättningar att nå kunskapsmålen oavsett bakgrund och socioekonomisk hemvist.

Här har Skolkommissionen ett tydligt uppdrag med utgångspunkt från bland annat OECD:s Sverigerapport. Vad Skolkommissionen kommer att komma med påverkar inte vi politiker. Men reaktionerna på deras arbete kommer att vara en viktig temperaturmätare på vår politiska vilja att se saker som de är och ta till oss en – förhoppningsvis – samstämmig bild av de mest väsentliga åtgärder som krävs. Själv ser jag fram emot kommissionens delbetänkande, som presenteras i nästa vecka, och sedermera dess slutrapport, så att vi kan ta avstamp i den.

Vi behöver helt enkelt en karta som är uppdaterad mot verkligheten för att kunna navigera korrekt. Jag tror att politiker alltför länge hållit fast vid sin problembild utan att ta intryck av hur verkligheten faktiskt förändrats. Det kan också kallas ideologisk låsning.

Fru talman! Ett ytterligare bidrag för att komma framåt är det arbete som gjorts av regeringen inom ramen för Nationell samling för läraryrket. Att ha parterna med sig är väl utan tvivel att lyssna på professionen och ta de problem som finns i verkligheten på allvar.

I går kunde vi läsa på DN Debatt att man nu är överens om flera steg för att stärka lärare och rektorer i deras profession. Från att stora reformer genomförts utan brett stöd och med bristande eftertanke ska framtida reformer tvärtom tas fram med stor samsyn. De ska vara så fast förankrade som det bara är möjligt hos dem som ska genomföra dem.

En utredare ska därför tillsättas för att arbeta fram förslag på hur karriärtjänsterna ska få stärkt legitimitet. Jag läser i det in den kritik som funnits om bristande likvärdighet – att karriärtjänster kan utformas helt olika i olika kommuner och därmed inte bidrar till den samlade bilden av läraryrkets möjligheter.

Förskolechefer ska bli rektorer. Det är en fråga som vi socialdemokrater drivit under en längre tid – utan gehör från tidigare regering och därmed utan framgång. Det känns oerhört roligt att det nu blir verklighet.

Även legitimationsreformen ska justeras. Utifrån de erfarenheter som nu kan dras tas justeringar av förordningen som styr legitimationen fram i dialog med fackförbund och huvudmän. I arbetet ingår också att ta fram en tidsplan för när fritidspedagoger, modersmålslärare och sva-lärare ska ingå i behörighetssystemet. Min förhoppning är att brister i systemet som vi alla på olika sätt uppmärksammas på äntligen ska tas itu med.

Ämnet för Nationell samling är att stärka läraryrkets attraktivitet och få fler att söka sig till yrket. Därför är jag också glad att skolledarperspektivet finns med. Jag hävdar bestämt och enträget att en skola måste ha en rektor med goda förutsättningar att leda skolans arbete och det pedagogiska utvecklingsarbete som är grunden för lärares skicklighet och välmående och i förlängningen elevernas framgångar.

Fru talman! Jag vill också lyfta fram de insatser som regeringen nu gör för att främja skolans digitalisering och it-användande. Den förra regeringen duckade tyvärr för dessa frågor, men nu har ett viktigt arbete äntligen inletts. Det handlar om nationella it-strategier för hela skolväsendet, kompetensutvecklingsinsatser för att lyfta lärares digitala kompetens och steg mot digitalisering av de nationella proven. Detta är något som Håkan Bergman kommer att prata mer om i sitt anförande.

Herr talman! Jag tänkte också säga några ord om det tillkännagivande som finns gällande mer idrott och skälen till den reservation som Socialdemokraterna står bakom. Detta tycks vara en populär åtgärd som gillas inte minst av gympaläraren på SVT. Men det finns egentligen två skäl att i dag inte trycka på knappen för fler idrottslektioner.

Den första är att samtal pågår om timplanen i dess helhet. Ska det arbetet lyckas är det olyckligt när en parallell beställningslista skickas från riksdagen. Men det huvudsakliga skälet till att inte rösta för fler idrottstimmar nu är mer sakligt än så och tar sin utgångspunkt i den offentliga hearing som utbildningsutskottet organiserade förra våren.

Ambitionen var att lära oss mer om hur rörelse påverkar lärandet och hur vi kan öka rörelsen i skolan. Den var oerhört givande, och jag tog med mig mycket från föredragen och utfrågningen, framför allt att man måste veta vad man vill åstadkomma. Om det är mer rörelse behöver strategin omfatta hela skoldagen. Om det handlar om att få fler att befästa goda vanor måste lektionerna i betydligt högre utsträckning omfatta perspektivet hälsa. Om fler än i dag ska delta i idrotten kan det inte vara more of the same. Om idrottsläraren ska ha goda förutsättningar att utveckla ämnet duger det inte att idrottslärarna får minst kompetensutveckling, har hög andel obehöriga lärare och dessutom är den lärarkategori som i minst omfattning deltar i det kollegiala arbetet.

Rörelsen och den fysiska aktiviteten behöver öka, inte minst under grundskolans senare år. Men vägen dit behöver problematiseras en smula och inte styras för mycket av stora rubriker och nyhetsinslag.

Herr talman! Jag vill avsluta i den anda jag inledde, med att säga att det handlar om att vilja hitta varandra, se det som är gemensamt och ta hjälp av den mest samstämmiga forskning vi kan hitta. Då tror jag att vi kan börja en gemensam väg mot en jämlik kunskapsskola, en skola för alla.

(Applåder)

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att vi naturligtvis står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till alliansreservationerna 8 och 49.

Skolan ska vara en plats för lärande och framtidstro, kunskap och glädje, och inte minst ska skolan vara den plats som ger alla elever goda förutsättningar att växa. Föräldrar och elever ska känna sig trygga med att tiden i skolan ägnas åt att rusta eleverna med kunskaper inför framtida studie- och yrkesliv.

Jag har under mina år som lärare fått se vad det betyder för en elev att lyckas i skolan – att efter kämpande och slit, ibland till och med tårar, få känna att man lyckas och knäcker koden. Att som lärare vara delaktig i detta är något som känns oerhört stort och viktigt, och även om lön och arbetsmiljö är oerhört viktiga frågor – det är jag den första att understryka – är detta en aspekt av läraryrket som förtjänar att lyftas oftare: att känna att det man gör är betydelsefullt och spelar roll och att den insats man gör i att vägleda och stödja kan betyda det där extra som gör att eleven hittar vägen.

Jag är säker på att andra lärare, i och utanför denna kammare, kan instämma när jag säger att ett av de bästa kvitton man som lärare kan få är när före detta elever tar kontakt och tackar dig för att du aldrig gav upp och alltid stöttade vidare. Därför är mitt engagemang i den här kammaren inget tomt retoriskt tal, utan jag ser faktiskt ansiktena på en rad av mina gamla elever framför mig. Jag vet vad det innebär att inte ha fått det stöd man behövde när man startade skolan. Jag vet vad det innebär att komma till sjuan och inte ha med sig de kunskaper som behövs för att kunna gå vidare och känna att man kan och att man lyckas.

Vår uppgift i denna kammare är att ge lärare och elever de absolut bästa förutsättningarna för detta. Kunskapen ska alltid stå i fokus, och den kunskapsskola som alliansregeringen arbetade så hårt för att återupprätta i svensk skola måste utvecklas och stödjas – inte, som med den nuvarande regeringen, nedvärderas och nedmonteras.

Den svenska skolan står inför många nya utmaningar, exempelvis det stora antal nyanlända elever som på kort tid kommit till vårt land. Vi ser många goda exempel med nytänkande lärare som med små medel lyckas uträtta underverk i sina klassrum. Men det finns också skolor där resultaten fortsätter att släpa efter och där man inte har tillräckligt med resurser och kompetens för att ge alla elever rätt hjälp och stöd.

Sammantaget är detta en utveckling som borde få varje utbildningsminister, oavsett partifärg, att reagera och agera. Men tyvärr har vi sett en regering som snarare har blockerat viktiga och avgörande förändringar av skolväsendet.

Herr talman! Därför är vi moderater tydliga med att svenska elever behöver lära sig mer i den svenska skolan. För detta krävs att viktiga och direkt avgörande delar i skolan fungerar bättre och samspelar bättre med varandra. En bättre fungerande styrning och ledning av skolan, en stärkt lärarprofession och ett stärkt lärande- och kunskapsfokus är tre sådana delar.

Men, herr talman, vår akilleshäl i Sverige har länge varit barnens och elevernas tidiga kunskapsutveckling. Trots att forskningen är tydlig och att vi här i kammaren har pratat om betydelsen av det tidiga stödet har verkligheten sett annorlunda ut. Om och när stöd och hjälp kommer så kommer det tyvärr ofta alltför sent.

I vårt Sverige ska inget barn få falla mellan stolarna. Alla barn ska få de resurser som de har rätt till. Vi moderater har därför, tillsammans med allianspartierna, länge drivit frågan om att göra om dagens förskoleklass till nya klass 1 med skolstart från sex års ålder.

Till skillnad mot regeringens förslag om att göra förskoleklassen obligatorisk skulle en skolstart från sex års ålder innebära en ny årskurs med kunskapsmål som stäms av och utvärderas från årskurs ett. Det skulle ge bättre förutsättningar för sexåringarna. Och till skillnad från dagens förskoleklass, som enligt utvärderingar håller en mycket ojämn kvalitet, skulle detta ge eleverna helt andra förutsättningar att tidigare utveckla sina förmågor och stärka det kommande lärandet i skolan.

Alliansregeringen tillsatte en grundskoleutredning för att titta på bland annat den här frågan. Vi ville också utreda hur lärarnas kompetens bäst kan stödja inlärning avseende läsa, skriva och räkna och då framför allt när det gällde de förskollärare som i dag ofta undervisar i förskoleklassen.

Det fanns en gång goda förutsättningar för att den tioåriga grundskolan skulle bli verklighet. I den dåvarande budgeten fanns pengar avsatta, och en grundskoleutredning var som sagt på gång.

Från moderaternas sida fanns det länge hopp om samsyn och samarbete kring detta. Vi var intresserade av dialog för att komma fram i frågan. Men när direktiven till grundskoleutredningen tidigt ändrades var det tydligt att regeringen valde en annan väg. Men det sägs ju som bekant att hoppet är det sista som överger oss.

Jag och flera med mig blev därför väldigt glada att riksdagen redan förra året fattade beslut om att regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett förslag om hur en tioårig grundskola skulle se ut. Ett sådant förslag skulle presenteras för riksdagen senast den 31 augusti 2015.

Men tiden gick, regeringen med Gustav Fridolin i spetsen valde att nonchalera riksdagens beslut i denna fråga, och något förslag har vi ännu inte sett. Min fråga är nu hur regeringen avser att hantera denna fråga, när riksdagen nu på nytt tydligt tar ställning för en tioårig grundskola.

Herr talman! Sverige ska vara ett land som byggs och konkurrerar med kunskap. Därför är det en tydlig prioritering för oss moderater att vi inte tänker spara på skolan. Tvärtom måste vi nu se till att stärka skolan, så att alla elever får rätt förutsättningar att växa i skolan.

Då måste svenska elever lära sig mer i skolan och ha minst lika mycket tid i klassrummet som i andra jämförbara länder.

Därför föreslår vi i vår vårmotion att undervisningstiden ska utökas med en timme per dag med start i lågstadiet. Samtidigt ligger vår satsning på mer matematik i högstadiet kvar. Detta är satsningar på uppemot 6 miljarder kronor på mer undervisning i skolan. Det är en av de största samlade utbildningsinsatserna på länge i Sverige och kommer att stärka elevernas kunskaper och ytterst Sveriges ställning som kunskapsnation.

Samtidigt behöver läraryrkets attraktivitet höjas genom högre löner och bättre kvalitet i lärarutbildningen. Förutom lärarlönesatsningen på 3 miljarder vill vi bygga ut karriärtjänstsystemet och utöka satsningen på förstelärare i utanförskapsområden.

Världen runt omkring oss är i ständig rörelse. Den skola som vi en gång hade i Sverige har nu blivit omsprungen. Runt omkring oss går det kunskapsmässigt bättre för en rad andra länder. Det är en utveckling som oroar, inte för att det går bättre för andra länder utan för att det inte ser lika ljust ut för Sverige.

Ett växande och välmående Sverige kräver en skola som ger alla elever rätt förutsättningar till lärande och kunskap från dag ett i skolan. För att detta ska bli verklighet krävs både en politisk vilja och ett politiskt mod att förändra det som inte fungerar eller det som har en potential bygga oss starkare.

Det är allt annat än vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet har visat oss när vi nu börjar närma oss halvtid i mandatperioden. Jag noterar att min kollega Lena Hallengren är väldigt lycklig och glad över vad som nu förväntas hända, och vi får väl hoppas att hon har rätt, för om facit blir likadant efter fyra år som det nu är efter två år lär det bli väldigt magert.

Med såväl nationella som internationella undersökningar på bordet hade vi moderater förväntat oss ett större intresse från regeringen för att vända kunskapsresultaten. I stället har vi mötts av vaga uttalanden och en handlingsförlamad regering som inte verkar veta vad den vill och som svarar på varenda skolpolitisk fråga med en ny utredning.

I går kunde vi läsa i DN vad regeringen vill beträffande skolan. Det var mest ett konstaterande av självklarheter och ett konstaterande att man vill behålla de positiva reformer som alliansregeringen införde. Och vem kan inte hålla med om att det är bra att rektorerna ska få bli de pedagogiska ledare de behöver vara? Vem tycker inte så? Men stod det något om hur det ska gå till? Stod det över huvud taget något om hur någonting skulle gå till? Nej, som vanligt gjorde det förstås inte det. Jo, jag ska vara ärlig. Ett positivt besked är att man har lyssnat på det moderata förslaget om att göra förskolechefens utbildning obligatorisk i likhet med andra rektorer. Det fanns med – mycket glädjande. Och en tydlighet var bra. Det var en artikel där regeringen gladdes åt att man plockade bort de nationella proven. Det är bra att vi nu har detta svart på vitt. Därmed har vi ytterligare ett exempel på hur regeringen värderar kunskap och de nationella proven som kunskapskontroller – eller inte värderar dem.

Det är ett tungt betänkande, herr talman, som vi diskuterar i dag med inte mindre än fem tillkännagivanden på viktiga områden som ramlar i regeringens knä. En majoritet i Sveriges riksdag vill se mer idrott i skolan, vill se en tioårig grundskola, vill se tydlighet runt skolavslutningar i kyrkan och markerar betydelsen av digital kompetensutveckling för våra lärare och digitala nationella prov.

Det innebär att Sveriges regering får en mycket tydlig signal om betydelsen av dessa frågor från Sveriges riksdag. Det är också en tydlig signal om vad man inte vill se.

Vi har en regering som släpper det kunskapsfokus som alliansregeringen så starkt arbetade för att återinföra. Riksdagens majoritet skickar i dag en annan signal. Vi kommer att fortsätta att arbeta för en stark skola och ett starkt fokus på kunskap.

(Applåder)

Herr talman! Först lyssnade jag i två och en halv minut på Camilla Waltersson Grönvall som beskrev elever i skolan och en verklighet som jag tror att många av oss känner igen. Det är väl precis därför som vi är politiskt engagerade. Vi tror att vi ska kunna vända utvecklingen och få elever som får en skola att vara stolta över och med resultat som gör att de har möjlighet att gå vidare till yrken via vidare studier och så vidare.

Men sedan blir det ändå lite obegripligt hur Camilla Waltersson Grönvall hela tiden ska landa i att skolan i dag nedmonteras. Och det finns nästan inga kunskapskrav kvar, om jag ska läsa lite mellan raderna, och regeringen gör ingenting. Det är förvisso inga särskilt förvånande kommentarer. Men jag skulle ändå vilja ställa en fråga till Camilla Waltersson Grönvall.

De utmaningar som svensk skola står inför är ganska allvarliga. Det var inte så att kurvorna vände och började peka åt rätt håll under de åtta år som ni hade möjlighet att styra, varav de första fyra utan att behöva göra en enda kompromiss i riksdagen. Nästa vecka presenterar Skolkommissionen sitt delbetänkande, och det är förvisso lite tid kvar till ett slutbetänkande, men ambitionen är att få en gemensam grund för en samsyn i svensk politik kring hur vi vänder utvecklingen, inte av hela skolpolitiken men hur vi ska vända utvecklingen i svensk skola.

Jag skulle vilja fråga Camilla Waltersson Grönvall hur hon ser på förutsättningarna att hitta varandra på olika områden i skolpolitiken, inte för regeringens skull och inte för oppositionens skull utan för skolans skull. Det kräver långsiktiga villkor och inte att vi slår varandra i huvudet med olika tillkännagivanden och att vi vart fjärde år ska byta reformer, betygssystem och lärarutbildning. Hur ser Camilla Waltersson Grönvall på de förutsättningarna, och hur är hon själv beredd att bidra?

Herr talman! Jag tror, i likhet med min kollega Lena Hallengren, att det är viktigt att vi hittar samsyn i en rad olika frågor. Men det är också väldigt viktigt att vi i en situation där vi nu ser fallande kunskapsresultat inte tappar det kunskapsfokus som vi arbetat så starkt för att få tillbaka i svensk skola.

Jag var ute på studiebesök före 2006 och är det i dag och kan vittna om att det ser ganska annorlunda ut nu. I dag finns det ingenstans du kan söka dig utan att elever, lärare och föräldrar är väldigt fokuserade på kunskapsutvecklingen och kunskapsresultaten. Men det har inte kommit helt gratis. Det har handlat om att man har fått en läroplan, att man har fått en skollag, att man har fått mycket annat på plats som hände under åtta års alliansregering som i dag ger bättre förutsättningar. Sedan måste man alltid, i likhet med alla reformer, utvärdera och i vissa fall ommöblera. Men det viktiga är den röda linje av kunskapsfokus som har funnits hela tiden från alliansregeringens sida.

Jag kan försäkra Lena Hallengren om att jag kan göra allt som står i min makt för att vi ska få en skola som fortsätter att fokusera på kunskap. Just därför oroar det mig mycket när den nuvarande regeringen tar så lättvindigt på till exempel de nationella proven, för deras betydelse, inte minst i årskurs tre, har varit helt avgörande för att vi tidigt kunnat sätta in resurser och stöd till de elever som behöver det bäst.

Här står jag med regeringens egen vårproposition framför mig och läser innantill: anslagsminskningar på specialpedagogik med 100 miljoner. Då blir jag lite orolig och undrar på vilket sätt Lena Hallengren ser att det kommer att gynna bättre kunskapsresultat.

Herr talman! Vi har ju haft ett stort flyktingmottagande, och jag tror att Camilla Waltersson Grönvall och jag är helt överens om att det kommer att vara till stor nytta för vårt land och att vi ska ta hand om det. Det medför också vissa kostnader. Vissa kostnader och utgifter har därmed fått flytta mellan åren. Camilla Waltersson Grönvall gav själv uttryck för det när hon citerade ur budgeten. Det är pengar som kommer tillbaka.

Däremot vill jag gärna fråga om Camilla Waltersson Grönvall, om hon ska utvärdera och ommöblera lite grann i den politik som ni genomförde under åtta års tid, kan ge några exempel på någonting som ni skulle kunna tänka er att ändå titta på, något som kanske inte blev riktigt bra. Ska man söka samsyn i politiken och gemensamma lösningar kan man ju inte komma med hundra procent sitt eget. Jag tycker att det i grund och botten är Moderaternas och Alliansens problem att man har hela sanningen själv och att ingen annan kan ha något att bidra med. Det är ett grundläggande problem.

Jag skulle också vilja höra något om de tillkännagivanden som bland annat Camilla Waltersson Grönvalls parti står bakom om att regeringen ska se över nationella prov och extern rättning. Ska jag tolka det som att Tommy Berggrens utredning inte duger, att den inte är värd att bereda utan att vi ska göra om det arbetet? Och menar Camilla Waltersson Grönvall att det inte har varit möjligt tidigare för elever att ha skolavslutning i kyrkan? Ska jag förstå det som att det digitala lärarlyftet inte alls ryms inom de nationella samverkansprogrammen? Finns det inte ganska mycket gott att säga om allt det digitala arbete som sker? Låt oss se tillbaka på de åtta år som var och det kompletta ointresse som visades av förvisso inte en moderat företrädare men av en liberal, dåvarande folkpartist.

Vad är det för områden där man kan tänka sig att utvärdera och ommöblera och söker gemensamma lösningar? Var finns stöttningen, Camilla Waltersson Grönvall?

Herr talman! Jag noterar att det på något sätt påstås att 100 miljoner minus ska komma tillbaka. Det är inga 100 miljoner som kommer tillbaka. De 100 miljonerna försvinner för de elever som är i behov av specialpedagogik under året. Det finns inga politiska retoriktrick eller annat som kan få dessa pengar att ramla tillbaka. De pengarna är för alltid borta, och något annat är totalt ohederligt att påstå.

När det gäller skollokaler finns det däremot 100 miljoner. Det är viktigare. Det är i och för sig helt otroligt, för hur många skollokaler och stöd till skollokaler får man för 100 miljoner?

Nej, det hade varit bättre att fokusera på det som verkligen ger resultat i skolan, och det är bland annat specialpedagogik och stöd och insatser till de barn som behöver det – inte minst de nyanlända.

Det är helt obegripligt. Jag har hittills inte hittat någon regeringsföreträdare som kan försvara eller förklara hur man kan plocka bort 100 miljoner i specialpedagogik och få det att låta vettigt – av den anledningen att det helt enkelt inte är det.

Vad gäller sådant som måste utvärderas är grundinställningen givetvis att det gäller allt. Det är därför vi bidrar med stor konstruktivitet, bland annat vad gäller gymnasieutredning. Vi behöver utreda och se över betygen i gymnasieskolan som det kan finnas anledning att justera.

Jag är en varm anhängare av att vi behöver ge mer åt lärarutbildningen. Jag är bekymrad över att ansvarig minister har valt att inte lyssna på de utmaningar som vi och olika organisationer har pekat på.

Nej, sanningen är att regeringen saknar handlingskraft och framför allt visioner för vad den svenska skolan behöver i framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Vi står självklart bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 21 och 56.

Herr talman! Inom det enskilda området skolväsendet fäller vi regeringen fem gånger. Det gäller skolavslutningar i kyrkan, tioårig grundskola, utökad undervisningstid i idrott, digitala nationella prov och nationellt digitalt lärarlyft.

Som vågmästarparti måste man försöka hålla tungan rätt i mun. Förra året var det nära att vi röstade igenom en av dessa saker, men vi var inte riktigt nöjda med skrivningen. I år har vi haft en bättre dialog med Alliansen och kommit överens om hur skrivningen ska vara. Därför är det lättare att rösta igenom det.

Låt mig vara mycket tydlig till alla som lyssnar. Vi har extremt många duktiga lärare kvar inom läraryrket. Det finns mycket positivt att säga om den svenska skolan. Men sanningen är att det just nu är stor kris i den svenska skolan, och det är kris på många nivåer.

Herr talman! Många har motionerat, och vi har tidigare talat om vissa saker. En sak har dock nämnts av alla utan att vi har gått på djupet, och det är grundfelet: lärarhögskolan. Jag vet att vi har en ny lärarutbildning, och jag har stora förhoppningar på att den kommer att vara bättre än de gamla lärarutbildningarna.

Herr talman! Intagningspoängen på lärarutbildningen på ej nämnd högskola var 0,1 poäng av 2,0 möjliga på högskoleprovet. Men det värsta var att samma år hade de sökande med högst poäng på denna utbildning 0,7 poäng. 0,9 är genomsnittet på högskoleprovet. Det är alltså dessa personer som ska ta hand om våra elever och vara framtiden för eleverna. Det är inte hållbart.

Herr talman! Det finns goda exempel. I Jönköping gör man lämplighetstest på lärarstudenter tidigt i utbildningen så att man inte behöver gå för länge och dra på sig stora CSN-skulder på en utbildning man inte är lämplig för. Jag ser med stor tillförsikt på att det kommer att ge ett positivt resultat att vi tidigt kan välja ut de studenter som kan bli riktigt duktiga lärare.

På utbildningen till lärare i svenska och SO på en av de högskolor vi undersökte hade de endast två skriftliga prov under fyra år. Resten var auskultation, grupparbeten och närvaro. Så vill jag inte ha det. Jag vill att de som går lärarutbildningen testas på varje nivå. Det ska vara skriftligt och nationellt över hela Sverige.

Herr talman! Häri ligger det stora lärarlyftet. Tänk om alla som går lärarutbildningen i matte och NO gör samma prov och testas digitalt. Kanske kan man till och med byta med varandra så att det blir externa rättare.

Herr talman! Den här analysen gjordes i Shanghai. De var sämst i världen för 30 år sedan. För ett och ett halvt år sedan presenterade Sverigedemokraterna Shanghaimodellen, som vi har talat mycket om.

Modellen är ganska enkel. Det handlar om att införa en karriärtjänst för lärare och erbjuda vidareutbildning, där en del av vidareutbildningen är tvingande. Vi kan inte, som OECD tyckte, sparka ut en tredjedel av den svenska lärarkåren för att de inte befinner sig på rätt nivå. Vi kan inte, som OECD tyckte, lägga ned 18 av 28 lärarhögskolor för att de inte har tillräckligt hög kvalitet på utbildningen. Det vi måste göra är att internutbilda och vidareutveckla det som finns. Det var precis det som Shanghai gjorde.

Herr talman! Shanghai ligger också långt fram tekniskt. Alla mina lärarkollegor och andra här inne som är lärare vet att det är tiden som brister. Man hinner inte med eleverna och sina arbetsuppgifter. Jag har ett förslag på en enkel lösning som ger mellan två och tio timmar extra till alla lärare – precis som i Shanghai.

I Shanghai har man med ett enkelt chip gjort om alla kanoner som visar bilder på tavlan till filmkameror. Man har därigenom skapat en enorm databank med lektioner. Detta innebär att man som lärare när som helst kan gå in på det interna dokumentet i Shanghai och ta fram material om exempelvis hur hår växer. Man går in på NO, vilket Google- eller Youtubedokument som helst, på människokroppen, hår och tillväxt. Där ligger det 40 lektioner som alla lärare i hela Shanghai kan titta på.

Det bästa är att i och med att lektionerna filmas kan de elever som är sjuka, hemma av en annan anledning eller åker iväg med idrotten, skolkören eller något se det live hemma eller titta på det i efterhand. När man ska skriva prov kan man gå tillbaka och titta på det.

Det finns mycket teknik runt detta som sparar Shanghailärarna enormt mycket tid i förberedelsearbete och efterarbete eftersom man sköter det digitalt. Man har verkligen klivit in i den digitala världen.

Jag vet att denna teknik finns i Sverige, men det är lokala aktörer som driver dessa frågor. Problemet är att systemen inte är kompatibla med varandra. Detta vill vi göra nationellt. Vi vill få till ett nationellt system för alla skolor i hela Sverige så att alla lärare kan få tillgång till allas goda exempel.

Jag vet att det finns något som heter integritet. Men läraren behöver inte lägga ut lektionen om den inte vill, och det är alltid läraren som filmas, aldrig eleverna. Den frågan kan man alltså hoppa över.

Herr talman! Orsaken till att så många lärare hoppar av och att så många lärare inte vill komma tillbaka till läraryrket är arbetsmiljön – den psykosociala ohälsosamma arbetsmiljön.

Jag väljer att citera ur en artikel av Elsa Eriksson, gymnasielärare i svenska och psykologi, som nu väljer att hoppa av skolsystemet. Hon skriver:

”Problemet stavas psykosocial ohälsa och är direkt relaterad till otryggheten som skapas av stora, stökiga grupper som inte uppför sig och där allt ska ifrågasättas. Samt av bristande skolledarskap.

Läraren har inget mandat längre och står ensam, med alltför många problem att hantera på egen hand. Eleverna får inte känna på konsekvenserna för dåligt uppförande, skolk eller underkända betyg. Samhället har inte berett någon plats för ungdomar som missköter sig och låter dem frodas i skolmiljön istället. Där lärarna och annan kringpersonal (som det ständigt sparas in på) får ta smällen. Det går att fortsätta i all evighet med galenskaper – det känns ibland som att ha huvudrollen i en Kalle Anka-tidning. Vi ställer oss i lärarrummet ofta frågan: ’Vad håller vi på med egentligen’?”

Jag skulle inte ha kunnat säga det mycket bättre. Jag känner igen situationen själv, när man har haft klasser som har varit ganska jobbiga, andra lärarkollegor som har haft jobbiga klasser. Det är precis sådana här saker. Vi saknade det bakomliggande stödet.

Det nämndes tidigare mer idrott i skolan. Det är inte bara gympaläraren i tv som tycker att det är bra, utan det är även gympaläraren här i talarstolen som tycker att det är bra. Om man tänker lite vidare och lite större: Vi har Bunkeflomodellen att utgå från, där vi vet hur de jobbade, och vi har det, herr talman, som ett mycket gott exempel på hur man ska göra.

Det frigör tid för lärarna. Om man plockar in företag, ideella föreningar, polisen, brandkåren och alla möjliga instanser som finns runt omkring och låter dem ha lektionstid med eleverna frigör det tid för läraren. Nej, läraren får inte lämna rummet. Däremot kan man ha tid att prata med den enskilde eleven, kanske ha tid att rätta lite prov. Man kan faktiskt ha tid att delta och vara med, och då helt plötsligt, herr talman, blir det företagshälsovård, för då är man kanske med och aktiverar sig två eller tre gånger i veckan. Det kan jag inte se något negativt i för lärarkollegiet.

Det blir också ett hälsoperspektiv för eleverna. Det är inte så svårt att lista ut att en elev som har bra kondition, mår bra och trivs med sig själv också kommer att prestera bättre i den svenska skolan. Det knyter också ihop samhället, ifall man använder sig av alla de instanser som finns.

Det finns en motion om strategi för landsbygds- och skärgårdsskolor, för att höja statusen som arbetsplats och göra dem unika. Det är en centerpartistisk motion som jag tycker är fantastiskt bra. Den är helt rätt i tänket. Jag tänkte ta ett litet exempel.

Jag vet inte om ni har besökt en skola som ligger i Roslagen som heter Singö skola. Tyvärr läste jag för några veckor sedan att den lilla skolan nu är nedlagd. Den lilla skolan var precis så som jag vill att en svensk skola ska vara. Den hade nyfikna, intresserade elever.

När vi kliver in på skolgården, jag och min kollega, är det första som händer, herr talman, att det springer fram 16–17 elever och frågar vilka vi är.

– Hej, vilka är ni?

– Vi är här för att titta på er skola, svarade jag.

– Ska ni lägga ned vår skola?

– Nej, absolut inte, det ska vi inte göra.

– Jippi, sa det lilla blonda yrvädret, gav mig en kram och skuttade iväg till sandlådan som självklart låg utanför, för barn är ju som barn är.

Där upptäckte de, i skogen, i närheten och kring alla saker, precis vad som fanns. Just på den här skolan fanns två lärare av det äldre slaget, herr talman. Det var gamla lärare som var kvar som var mellanstadielärare, högstadielärare och lågstadielärare. De var bredkunniga, mycket mer än nuvarande lärare.

De två lärarna kunde på alla sätt tillgodose att eleverna fick göra sina saker. En dag hittade man en uggla i skogen. Då var det temat för den veckan. En dag hade man upptäckt att kottarna trillade ned från granarna. Ja, då var det detta man upptäckte den veckan. Man kunde jobba på ett helt annat sätt. Men tyvärr är den skolan nu nedlagd.

Som tidigare har nämnts av mina kollegor kommer Skolkommissionens rapport på måndag kl. 14. Troligtvis kommer den att ge många svar. Visserligen känner jag som sverigedemokrat igen många av de svaren, eftersom jag själv presenterade dem i presscentret här uppe för ett och ett halvt år sedan, men bättre sent än aldrig.

Herr talman! Jag skulle även vilja tala om skolledare, att vi har rektorer som har lärarbakgrund. Jag skulle vilja prata om skolans värdegrund, att inga kulturella eller religiösa särkrav ska finnas utan att det ska vara likvärdighet. Det ska inte vara någon kränkande behandling av elever – det är deras arbetsmiljö. Vissa undervisningsämnen skulle kanske ha stor nytta av att ha kontakt med näringslivet, föreningslivet och det ideella livet. Jag skulle vilja prata om betyg och nationella prov, digitaliserade nationella prov, en tillsyn där rapporter blir offentliga och lättillgängliga för lärarna och en inventering av skolmiljön. Men, herr talman, det ger tiden inte utrymme för, så jag avser att ta upp det i en annan debatt i framtiden.

Jag vill ändå skicka med en sista tanke till alla här inne. Jag vill att ni tänker på en lärare, en lärare som ni hade som var riktigt bra, en sådan lärare som brukar kallas oh shit-lärare, en sådan lärare som när man klev in i klassrummet sa man ”oh shit”, och så satte man sig, för man visste att personen var ledare, kompetent och kunnig på sitt område. På så sätt satte man sig ned och lyssnade. Man var intresserad, man ville veta vad läraren hade att lära ut. Om vi kan få fler sådana lärare i det svenska skolsystemet är jag, herr talman, helt övertygad om att vi kommer att få en bättre skola.

Herr talman! Jag har tre frågor som jag tänkte att jag kanske kunde få svar på eller åtminstone reflektioner kring.

Den första gäller ren och skär populism, att tala om skolavslutningar i kyrkan. Det är helt okej att ha en politik där man försöker vara lite populistisk och vinna lite röster. Men jag tycker att det är oförskämt att ge en bild av att man i dag inte skulle kunna fira skolavslutning i kyrkan. Menar Stefan Jakobsson att skolorna där eleverna sjunger Den blomstertid nu kommer och är i kyrkan på skolavslutningen bryter mot nuvarande lagstiftning? Det skulle jag vilja veta. Det är det första.

Det andra är: Hur stort är egentligen det här problemet? Jag vet inte om det är på sverigedemokratiska sajter som detta cirkulerar. Men jag kan tala om att till Skolverket är det ungefär sex personer som hör av sig och har frågor angående konfessionella inslag i skolan – av ett par hundra tusen förfrågningar sammantaget. Av de sex är det en del som frågar lite grann om man måste vara med i simundervisningen, så inte ens sex personer känner sig tveksamma – men lagstiftningen behöver tydligt ändras. Det vore intressant om Stefan Jakobsson kunde utveckla det.

Sedan har jag en fråga om hur man ska kunna välja ut så många bra lärare innan utbildningen har börjat. Jag bor i Kalmar, ganska nära Linnéuniversitet och har besökt det. Jag vet att det är en skola som på försök ska titta på detta. Vi ska pröva alla vägar, tycker jag, för att få fler att söka sig till lärarutbildningen och få duktiga personer att fullfölja utbildningen. Men menar verkligen Stefan Jakobsson på fullt allvar att det innan någon påbörjar en utbildning går att säga om personen kommer att bli en bra lärare eller inte, en bra läkare eller inte, en bra byggnadsingenjör eller inte?

Min sista fråga, som jag kanske får fullfölja senare, handlar om autonomin. På Stefan Jakobsson låter det nästan som att han har gjort själva upplägget av lärarutbildningen. Är det verkligen rimligt att vi politiker lägger upp innehållet i utbildningen?

Herr talman! Jag kan börja i den ordning som Lena Hallengren lyfte upp frågorna.

Populism, herr talman, är faktiskt, enkelt förklarat, att man lyssnar på folket. Uppenbarligen har det varit en viktig fråga, för när denna lilla sak går ut på Facebook eller i andra forum blir den hur stor som helst.

Svaret på din fråga, Lena Hallengren, är: Nej, vi bryter inte mot lagen i dag. Man får fira skolavslutning i kyrkan. Men det finns rektorer och andra huvudmän som väljer att tolka det på ett annat sätt. Därför vill vi göra lagen så tydlig att det över huvud taget inte finns någon orsak att tro att man inte får sjunga Den blomstertid nu kommer eller liknande psalmer.

Svaret på fråga två: Kan man avgöra tidigt om någon blir bra lärare? Jag skulle kunna svara mycket enkelt på den frågan: ja. En duktig mentor som har jobbat länge i skolan kan ganska snabbt avgöra om man är en bra eller dålig lärare. Du kan självklart uppgradera dig vad gäller ledarskap och kunskap. Men att vara lärare, att stå inför elever – jag vet att Lena Hallengren själv inte har jobbat utan bara har utbildat sig – är show åtta timmar om dagen, och det krävs en viss personlighet för att göra det.

Herr talman! Det är utan tvekan en show – det håller jag helt med dig om, Stefan Jakobsson.

Jag vill bara säga: Populism skulle kunna tolkas som att lyssna på folket. Men man kan också tolka det som att man som politiker ska ta lite ansvar och inte sprida felaktiga bilder.

Jag hoppas att alla som sitter på läktaren och alla som lyssnar på debatten hörde att det är helt okej att fira skolavslutning i kyrkan i dag, att sjunga Den blomstertid nu kommer. Varför sprids det då bilder från Stefan Jakobsson med flera som säger: Nu har vi sett till att alla elever kan fortsätta sjunga Den blomstertid nu kommer – röda stugor med vita knutar. Jag blir oerhört provocerad av politiker som ljuger, vill jag säga. Nuvarande lagstiftning möjliggör nämligen detta. Dessutom har Skolverket gett ut rekommendationer och riktlinjer som gör att detta inte är en fråga för rektorer och lärare i dag.

Det blir ett problem om man ändrar skollagen på ett sätt som gör att alla undrar vad som nu händer – nu ändras skollagen, vad ska vi göra då? – med konsekvensen att alla elever inte behöver vara med. Är det verkligen en rimlig konsekvens? Är det inte bättre att vi talar om som det är? Det är helt okej redan i dag. Vi ägnar oss åt populism.

Jag ska följa upp min andra fråga om autonomin. Är det meningen att vi politiker i detalj ska tala om hur lärarutbildningen ska genomföras, vilka prov man ska ha och om man skriva dem samtidigt? Eller ska vi låta lärosätena ägna sig åt att lägga upp utbildningen och ta del av den forskning som finns och alla de disputerade lärare som finns för att göra en kvalitativ lärarutbildning som också följs och utvärderas av UKÄ, vilket jag föredrar?

Herr talman! Först vill jag säga att det är mycket intressant att höra att S följer Sverigedemokraternas Facebookflöde. Det är trevligt att se den biten.

En annan sak som Lena Hallengren tar upp är att elever redan i dag kan välja att inte delta vid skolavslutningarna. Den möjligheten finns redan i dag. Om någon av etiska eller religiösa skäl inte vill delta vid skolavslutningen är det redan i dag möjligt.

Men vi och Alliansen anser att detta har varit en så stor del av missförstånden runt om i Sverige att vi vill säkerställa att man kan fira skolavslutningar i kyrkan.

När det gäller autonomin tror jag att Lena Hallengren faktiskt kan hålla med mig, även om hon inte har möjlighet att replikera på detta. Autonomin har blivit mindre och mindre av den enkla anledningen att våra skolresultat konstant sjunker. De nationella svenska betygen ligger kvar på samma nivå eller har ökat svagt. Men när vi jämför Sverige internationellt dyker våra resultat i alla undersökningar. Detta gör att vi politiker känner oss osäkra på om de verkligen klarar av att hantera detta. Då blir resultatet att man går in och detaljstyr.

Det är inte svårare än när man har barn hemma. Så länge de sköter sig och allting funkar låter man också reglerna vara ganska enkla. Men när vi märker att det inte fungerar längre, när vi märker att lärarna och skolorna producerar dåligt och när vi ser att skolresultaten sjunker gör alla dessa saker att vi politiker mer och mer går in och detaljstyr. Jag hoppas verkligen – det tror jag att Lena Hallengren håller med mig om – att Skolkommissionen kommer att komma fram med en hel del bra lösningar.

Jag är den förste att sätta mig vid bordet tillsammans med alla andra partier, lägga upp all politik på bordet, rensa bort alla saker som vi absolut inte kan komma överens om och sedan röstar vi om det som ligger i den hög vi är överens om. Det var precis det som Finland gjorde 1985. Oavsett vem som vinner val i framtiden ligger detta kvar. Det ger en trygghet för lärarna, för eleverna, för föräldrarna, för friskolorna och för alla olika enheter som finns runt omkring.

Herr talman! I dag debatterar vi ett stort antal motioner om skolans framtid och utveckling. Det handlar bland annat om läraryrkets status, digitaliseringen av skolan, fristående skolor, idrott och hälsa med mera.

Beträffande skolan har vi i Miljöpartiet en vision där varje elev, oavsett bakgrund, får möjlighet att utvecklas. I skolan ska varje barn få redskapen att lära, läsa, skriva, räkna, skapa, samarbeta och tänka fritt. Skolan ska präglas av förtroendefulla relationer, och varje elev ska ges inflytande över sin studieväg och skolmiljö. Skolan ska helt enkelt vara en plats där elevens naturliga lust att lära utvecklas.

För att kunna förverkliga detta och föra den svenska skolan framåt har vi i den rödgröna regeringen tillfört skolan stora medel och aviserat förändringar.

Herr talman! Den rödgröna regeringen har tre huvudprioriteringar när det gäller skolan. Den första är att höja kunskapsresultaten genom att erbjuda varje elev det som hen behöver och på ett tidigt stadium. Det andra är att satsa på läraryrket. Och det tredje är att åstadkomma en likvärdig och jämlik skola.

För dessa prioriteringar har vi tillfört 8,3 miljarder kronor detta år. För att satsa på läraryrket genomför vi många reformer. En av dessa reformer är ett stimulanspaket för att höja lärarlönerna. Genom 3 miljarder kronor detta år kan vi bidra till att många lärare får höjda löner. Det är ett viktigt steg för att göra läraryrket mer attraktivt. Detta gör vi jämsides med satsningar på karriärtjänster och med satsningar för bättre arbets- och utvecklingsvillkor.

Vi fortsätter att satsa på att bredda och utveckla lärarnas kompetens genom anslag på 200 miljoner kronor årligen. Vi satsar 500 miljoner kronor årligen för att göra det mer attraktivt att utbilda sig till speciallärare och specialpedagog. Vi satsar på fortbildning för skolchefer. Vi gör allt detta för att utveckla den svenska skolan.

Regeringen har avsatt 2 miljarder kronor årligen för att huvudmännen ska kunna öka antalet anställda i lågstadiet. Därmed får lärarna mer tid för varje elev. Detta i sin tur kan bidra till att höja kunskapsresultaten och till att skapa en mer jämlik skola.

Herr talman! Vi satsar 830 miljoner kronor för att bidra till mindre barngrupper i förskolan. Elevhälsan ska prioriteras och får 200 miljoner kronor. Vi satsar närmare 400 miljoner kronor på extra läxhjälp. Vi satsar 150 miljoner kronor på lov- och sommarskola. Vi satsar 330 miljoner kronor på upprustning av skollokaler och så vidare.

Vi vet alla att bra fritidshem kan bidra till högre kunskapsresultat och jämlika livschanser för alla elever. Vi vet samtidigt att personaltätheten i fritidshemmen har minskat. För att stödja fritidshemmen satsar regeringen 500 miljoner kronor i år, i huvudsak för att öka personaltätheten i fritidshemmen men även för att på andra sätt öka kvaliteten i fritidshemmen.

Vi har tillsatt en skolkommission med uppgift att komma med förslag som syftar till att höja kvaliteten i den svenska skolan.

En annan viktig fråga är den så kallade läsa-skriva-räkna-garantin som vi har aviserat. Regeringen tillsatte i juni förra året en särskild utredare som ska utreda just detta.

Allt detta gör vi för att se till att våra elever får det bästa stöd som de behöver och för att den svenska skolan ska ha en hög kvalitet.

Herr talman! Några av de frågor som berörs i detta betänkande handlar om det fria skolvalet. En motion handlar om att utreda förutsättningarna för att se över kösystemet till skolor. En annan motion handlar om att tvinga alla föräldrar att välja en skola. En tredje motion handlar om att närhetsprincipen ska gälla även fristående skolor och så vidare.

För oss i Miljöpartiet har det varit viktigt att föräldrar får möjlighet att välja skola för sina barn. Det är en valfrihetsreform som vi har bejakat.

Under senare år har flera kritiska röster höjts om att det fria skolvalet har en baksida, nämligen att det riskerar att öka skillnaderna mellan skolorna. Vidare har det framkommit kritik om att det fria skolvalet kan inverka negativt på likvärdigheten i den svenska skolan.

Samtidigt som det är viktigt att värna om det fria skolvalet är det angeläget att vara lyhörd för de kritiska synpunkterna. Just därför kommer Skolkommissionen att titta närmare även på dessa frågor. Det är viktigt att vi inväntar kommissionens förslag och överväganden.

Herr talman! Några andra frågor som tas upp i detta betänkande är olika motioner om fristående skolor, övertagande av nya skolor, kontroll av skolor med mera.

Utgångspunkten för Miljöpartiets politik när det gäller fristående skolor är att skolor ska drivas med passion för utbildningsuppdraget och inte drivas i vinstsyfte samt att eventuellt överskott som en skola får ska återinvesteras.

Hösten 2015 tillsatte regeringen en särskild utredare som har i uppdrag att utreda förutsättningarna för den offentliga finansieringen av privat utförda välfärdstjänster och föreslå hur den bör regleras. Det är viktigt att vi inväntar utredningens förslag och överväganden innan vi går in på förändringar när det gäller huvudmannaskap och förändringar av friskolornas villkor.

En av den rödgröna regeringens första uppgifter var att ge Skolverket i uppdrag att föreslå nationella it-strategier för skolväsendet. Strategierna ska bidra till att öka måluppfyllelsen och likvärdigheten. Detta var något som Alliansen hade misslyckats med under åtta års tid. I april i år lämnade Skolverket ett förslag på en nationell strategi för skolans digitalisering. En viktig del i detta är att se till att personal har adekvat digital kompetens och ges utbildningsinsatser. Med anledning av detta och de förslag som Skolverket har aviserat pågår det nu ett beredningsarbete i Regeringskansliet. Jag menar att vi bör vänta in det.

Herr talman! Jag hade egentligen tänkt sluta här genom att yrka bifall till reservation 65. Men jag kan inte låta bli att fortsätta, för en talare hycklade och en talare ljög här i talarstolen.

En talare ljög och sa att det nu ska bli möjligt att sjunga i skolan. Det är redan tillåtet att sjunga i skolan! Det är redan möjligt att sjunga på skolavslutningar. Man ska inte ljuga.

En annan talare hycklade om att vi – oj, oj, oj – tar 100 miljoner från anslaget till specialpedagogik. Det var en moderat ledamot som gjorde det. Man förfasade sig över att vi tar 100 miljoner – men själv minskar man anslagen till utgiftsområdet med 3,2 miljarder. Man förfasar sig alltså över 100 miljoner men ger 3,2 miljarder mindre till utgiftsområdet utbildning. Det är att hyckla.

Jag hoppas att vi från talarstolen ska föra ett sansat samtal baserat på våra utgångspunkter i stället för att ljuga och hyckla.

(Applåder)

(forts. § 14)

Herr talman! Jag måste inleda med att jag i dag tänker rikta en utmaning till Jabar Amin. Jag tänker utmana honom med att se om han klarar av ett replikskifte utan att han ständigt kastar fram att efter åtta år är allt alliansregeringens fel. Det är dags att efter två år börja ta lite ansvar själv. När Miljöpartiet nu har den ansvariga ministern skulle det vara intressant att få ett besked med tanke på det faktum att utskottet i dag lämnar ett stort och omfattande betänkande till Sveriges riksdag. Det är det största betänkandet det här riksmötet.

Det finns fem tillkännagivanden. Fyra av dessa har ett mycket starkt kunskapsfokus. Idrotten handlar om flera olika saker. Vi vet att barn som rör på sig också åstadkommer bättre kunskapsresultat. Det är något vi behöver jobba med. Vi vet att tioårig grundskola skulle innebära en positiv start för våra sexåringar. Ett digitalt lärarlyft är viktigt för att vi ska få lärare som på rätt sätt använder sig av modern teknik. Det behövs nationella prov som kan stödja lärandet på ett bra sätt och göra det lättare för våra lärare att använda mer tid till undervisning.

Det finns ett antal punkter som Sveriges regeringspartier väljer att reservera sig mot. Håll nu utmaningen i minnet, Jabar Amin! Varför nedmonterar och nedvärderar ni kunskaper på det sättet? Varför säger ni nej till förslagen?

Herr talman! Till de flesta förslag som Camilla Waltersson Grönvall pratar om finns ett beredningsarbete som pågår i Regeringskansliet. Det finns utredningar, och det pågår ett beredningsarbete. Det är viktigt att inte göra hastverk. Det är huvudskälet till de flesta av reservationerna. Det pågår ett beredningsarbete, och man ska inte föregripa det arbetet. Det är huvudskälet.

Sedan kan jag inte låta bli att svara på frågan om varför jag angriper Alliansen så ofta. Under åtta års tid förmådde ni inte så mycket, och då måste ni stå ut med att folk kritiserar er.

Titta på den nationella strategin för digitalisering. Ni hade åtta år på er. Ni levererade ingenting. Nu kommer ni hit och bråkar. Ni hade åtta på er. Om strategin var så viktig för er, varför levererade ni inte? Det var vi i den rödgröna regeringen som påbörjade arbetet. Det har gått vidare till Skolverket, och förslag har kommit. Det finns ett beredningsarbete. Det kommer en nationell strategi för digitalisering. Det är anledningen till att vi vill gå en annan väg.

Herr talman! Ja, mina vänner, vi kan konstatera att han inte klarade utmaningen. Det gick helt enkelt inte att motstå frestelsen att köra som vanligt.

På något sätt känner jag att det inte duger längre. Framför allt kommer det inte att duga ju närmare valet vi kommer. På punkt efter punkt är det tveksamt var Miljöpartiet står. Tycker man att idrott är klokt och förnuftigt? Varför är man emot, och varför reserverar man sig i dag?

Det finns en rad punkter. Tycker man att nationella prov införda till 2022 duger? Vi anser från vårt håll att det inte duger. Det är alldeles för långt fram. Målet måste vara att lösa detta på två år.

För övrigt hörde jag min ärade kollega Jabar Amin påstå att vi ljuger och hycklar. Jag tycker att vi ska hyfsa debattklimatet lite grann. Det finns naturligtvis ingen som har ljugit. Om någon har sagt att man får sjunga i skolan kanske det inte behöver kommenteras. Det är klart att vi alla vet att man får sjunga i skolan. Det var nog ingen som medvetet ljög.

Däremot har vi detta att hyckla att prata om. Det är inte att hyckla att lägga 3,8 miljarder i satsningar på mer undervisning i skolan, att satsa 1,2 miljarder på lärarledd handledning på lärarhögskolan och att göra en rad andra satsningar.

Jag ska härma Jabar Amin genom att här i min hand hålla upp regeringens ekonomiska vårproposition. Där står det svart på vitt att man väljer att lägga 100 miljoner på skollokaler och inte på specialpedagogik, det vill säga på de barn som är i störst behov av stöd och hjälp. Hur Jabar Amin än skyller på alliansregeringen kan han aldrig svära sig fri från det. Svara för en gångs skull på frågan!

Herr talman! Camilla Waltersson Grönvall säger att det måste gå att vända utvecklingen på två år. Alliansregeringen hade åtta år på sig. Utvecklingen vände inte uppåt utan nedåt. Utvecklingen försämrades.

Det blev sämre kunskapsresultat, mindre likvärdighet och sämre villkor för Sveriges lärare. Det är vad ni åstadkom på åtta år. Sedan vill ni att den rödgröna regeringen ska vända era misslyckanden på ett år. Det är mycket magstarkt att kräva detta.

När jag debatterade med er minister för ungefär tre år sedan sa han att åtta år inte räcker för att vända en stor båt. Han ville ha 20–25 år på sig. Nu säger Moderaterna att det måste gå att vända utvecklingen på två år. Ni måste vara lite mer seriösa än så.

(CAMILLA WALTERSSON GRÖNVALL (M): 100 dagar.)

Ni måste vara mer seriösa än så!

Herr talman! Det är ett stort betänkande vi debatterar i dag om skolväsendet. Det finns oerhört många motioner som vi ledamöter har valt att lyfta fram. Centerpartiet står givetvis bakom alla sina reservationer, men för tids vinnande vill jag yrka bifall endast till alliansreservationerna 8 och 49.

Den svenska skolan står inför ett stort antal utmaningar. Det är känt att flera av oss i utskottet har en lärarbakgrund. Det är klart att man funderar över detta när man vid en läsning av dessa sidor relaterar till den verklighet man själv känner och den verklighet man ser vid besök i skolor.

Replikskiftet precis innan handlade om vilken tid det tar att vända på utvecklingen. Man kan ge så många olika bilder av vad man vänder. Jag har själv svårt för bilden att det skulle vara som en oceanångare att vända utvecklingen. Det är på individnivå man vänder utvecklingen. Det är på klassrumsnivå man vänder utvecklingen. Det finns otaliga exempel på att med rätt arbetssätt handlar det om att på en tid av ett två år kan oerhört mycket göras.

Vi har ju en relativt optimistisk utbildningsminister som nämnde 100 dagar som en tidsrymd som man skulle kunna vända utvecklingen på. Och självklart kan man vända vissa saker på 100 dagar. Vissa saker går ganska fort att vända medan andra tar betydligt längre tid.

Låt oss ha respekt för detta i debatten när vi diskuterar de här frågorna. Det är inte en utveckling vi ska vända, utan det är faktiskt det som sker varje dag i vartenda klassrum i mötet mellan elev och elev men också mycket mellan lärare och elev, och det är det som är så otroligt viktigt.

Camilla Waltersson Grönvall beskrev målande i sin inledning hur man som lärare ser ljuset tändas i ögonen och förstår att nu är det någonting som länge varit svårt som plötsligt blivit lätt. Det är klart att det är en viktig funktion.

Vi har alla gjort besök på skolor som jobbar med nyanlända, och vi vet att beroende på vilket arbetssätt man har kan man också göra underverk av olika slag. Vi har säkert alla besökt skolor där man jobbar väldigt språkcentrerat på olika sätt i många olika ämnen. Jag ska inte nämna någon specifik skola, men det finns verkligen en viktig kompetens där ute. Jag ser fram emot och antar att regeringspartierna kommer att använda den kompetensen när man gör spridningskonferenser av olika slag där Skolverket lyfter upp den erfarenhet som finns.

Centerpartiet antog på sin stämma i höstas ett program som handlar om utbildning till jobb. Därför valde jag nu att yrka bifall till reservation 49, för den handlar om hållbar utveckling och entreprenörskap, som är en otroligt viktig del att lyfta in i det här.

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över att regeringspartierna inte bemötte den här frågan på ett annat sätt än de gjorde, för i bakgrundstexten står det att vid seminariet som vi har hänvisat till vid ett par tillfällen har Sverige lyft fram att det är viktigt att följa upp arbetet och då se inte bara till genomförda aktiviteter och regelförändringar utan också till faktiska effekter.

Det är precis det som allianspartierna efterfrågar i den här reservationen – att det görs en uppföljning av faktiska effekter av det som man genomförde under alliansregeringen och som jag antar att regeringspartierna vill fortsätta jobba med, nämligen hållbar utveckling och entreprenörskap.

Andra delar som har varit viktiga för Centerpartiet att lyfta upp handlar om digitalt lärarlyft, där det nu finns ett tillkännagivande, och om förutsättningar för mindre skolor.

Vi är alla medvetna om att när man antar en lagstiftning kan man efter ett par år behöva göra en uppföljning och se om man behöver göra vissa justeringar. Vi har pekat på fyrkantigheten i den skollag som nu finns och att man skulle behöva göra vissa ändringar för att underlätta för mindre skolor, inte minst de skärgårdsskolor och landsbygdsskolor som har väldigt stora avstånd.

En viktig fråga som har lyfts upp handlar om fjärrundervisningen. Också från Centerpartiets sida har vi lyft fram behovet av fjärrundervisning och försök med fjärrundervisning i alla relevanta ämnen men också att man ska se på andra delar när det handlar om att kunna använda sig av delade lärartjänster och så vidare.

Det fria skolvalet lyfter vi upp, och jag måste säga att jag är trött på att man när man talar om friskolor och det fria skolvalet hela tiden pekar på de negativa effekterna. Vi är fullt medvetna om att det finns negativa effekter, men det finns också väldigt många positiva effekter. Hur kan vi förstärka dem?

Där det finns valmöjligheter för elever ser man i ett antal utredningar att resultaten ökar för alla elever. När det finns en viss form av konkurrens är det faktiskt bra.

Jag blir lite fundersam när det finns socialdemokratiska ministrar som på Expressens debattsida skriver att kommunerna inte ens får bestämma hur många skolor som ska få finnas. Om det är ett problem, om man ska bestämma exakt hur många skolor som ska få finnas och där också placera elever, tappar man ju mycket av det som är det fria skolvalets utmaningar.

I går kunde vi läsa i en av de större morgontidningarna att regering, fackförbund och kommuner var överens om att fortsätta det förändringsarbete som allianspartierna faktiskt startade. Jag såg inga jättestora skillnader på de punkter som Jan Björklund när han var utbildningsminister presenterade tillsammans med SKL och de fackliga organisationerna. Det handlar om punkter som att vårda och utveckla karriärreformen om förstelärare och rektorer och att minska den administrativa bördan.

Men att man vill minska den administrativa bördan i det som lyfts fram tidigare i debatten, det som handlar om kunskapsfokus, gör mig orolig. Det är inte den administrativa bördan vi ska lyfta av. Vi har gett förslag på att man ska digitalisera och underlätta till exempel rättningen av nationella prov. Men vi vet också att kunskapsfokus är oerhört viktigt för att stärka kvaliteten.

En annan viktig punkt man lyfter fram är att rektorer ska få bra förutsättningar för att vara pedagogiska ledare. Det är jättebra. Vi satsade i alliansregeringen på rektorsutbildning, och det är jättebra att man fortsätter att lyfta upp de frågorna.

Jag måste få vända mig till Miljöpartiets ledamot Jabar Amin, som i tidigare debatter starkt har förfäktat att alliansregeringen sprang åt fel håll i utbildningspolitiken. Då undrar man ju när man ser att en miljöpartistisk utbildningsminister undertecknar en debattartikel med i princip samma politik som alliansregeringen förde. Det är inte några större förändringar. Det verkar finnas stor samsyn i den nuvarande regeringen om det här. Jag tänker att då måste det ha varit många bra reformer som alliansregeringen genomförde, och då har nog utbildningsministern tänkt en hel del under de här 100 dagarna och ytterligare några dagar. ”Vad är det man måste göra? Jo, karriärreformen var faktiskt ganska bra.” Sedan genomförde man andra stora reformer som skollag och läroplan, som jag också tror att Miljöpartiet till stor del ställer sig bakom.

En annan viktig fråga som tas upp handlar om tioårig grundskola. Bara för att göra en historisk tillbakablick hade jag en företrädare, Andreas Carlgren, som var utbildningspolitisk talesperson för ganska många år sedan. När man då diskuterade förskoleklass lyfte han upp behovet av att göra den till en del av skolan, att göra grundskolan tioårig.

Jag kommer från Skövde, där man för ganska många år sedan tog ett beslut om att göra grundskolan tioårig. Man fick ständig kritik för att man skrev in sexåringarna i grundskolan och gav rätt till skolskjuts och skollunch och så vidare. Man fick ta bort det. Men förhoppningsvis lyssnar regeringen på det tillkännagivande som finns om tioårig grundskola så att man i Skövde så småningom kan återfå den tioåriga grundskolan för att stärka kvaliteten.

Jag skulle också vilja rikta mig till Socialdemokraternas företrädare Lena Hallengren. Det är alltid denna fråga om skatt kontra skola, och den diskussionen är jag också lite trött på.

Det är klart att man inte kan göra ohemula skattesänkningar, men vi behöver ta ansvar även för den ekonomiska politiken och se att vissa av de här skattesänkningarna faktiskt har gynnat tillväxten. Det är ju inte så att Socialdemokraterna ska avskaffa alla jobbskatteavdragen, till exempel, och höja skatten till tidigare nivåer.

Det är hela tiden denna fråga om skatt kontra skola, att de på något sätt stör ut varandra. Ordning och reda som det pratas om tror jag att vi alla på olika sätt ställer upp på. Men att ständigt göra den beskrivningen tror jag är att förenkla hela diskussionen alldeles för mycket. Likaså att ständigt beskriva friskolorna som ett problem.

Det var någon som tidigare i debatten sa att man måste ha en passion för utbildning för att driva skola. Det tror jag att de allra flesta skolhuvudmän faktiskt har, så låt oss lyfta upp det och låta det vara vägledande för debatten.

Det finns många viktiga frågor i det här betänkandet. Min tid är ute, så jag vill tacka för ordet.

(Applåder)

Herr talman, riksdagsledamöter och åhörare! I dag har ni alla hört att Chiles president är här på statsbesök. Hon överlämnar bland annat en gåva till Sveriges riksdag.

När jag hörde att Chiles president skulle komma till Sveriges riksdag kom jag att tänka på en väldigt viktig skolfråga som passar bra i dagens debatt om skolväsendet.

Det handlar om att Chile efter 30 år av borgerliga reformer inom utbildningsväsendet, efter 30 år av kommersialisering av sin utbildningspolitik och sitt utbildningsväsen, valde att gå en annan väg – medan det finns partier här i dag som fortfarande vill att Sverige som det sista landet i hela världen ska fortsätta experimentera med marknadsekonomi och fortsätta se till att våra gemensamma skattepengar kan gå till skatteparadis.

När jag för ett antal månader sedan besökte ett par vinstdrivande friskolor och också träffade Svenskt Näringsliv i samband med dessa besök var man bekymrad. Man var bekymrad över att vi nu har en överenskommelse mellan Vänsterpartiet och regeringen där vi utreder denna fråga för att sätta stopp för de oseriösa aktörer som finns i friskolebranschen.

Men faktum är att det också finns många bra aktörer. Det finns kooperativ som bedriver väldigt bra verksamhet. Det finns stiftelser som inte har startat sina skolor för att de vill göra vinst utan för att de helt enkelt vill vara med och bidra till samhällsutvecklingen.

Vilka är det då som gynnas av dagens system? Jo, de som gynnas är självfallet Moderaternas och Sverigedemokraternas vänner. Det är de som placerar sina pengar i Panama och andra skatteparadis. Det är de som hellre ger knäckebröd och vatten än en rejäl skolmåltid för att kunna göra vinster.

På så sätt förstår jag när Ulrika Carlsson i Skövde går upp och säger att hon är trött på snacket om skattesänkningar kontra satsningar på skolan. Jag förstår det. Hade jag befunnit mig på den sidan av den politiska skalan hade jag också tyckt det. Jag hade också försvarat mina vänner.

Det blir också väldigt lustigt när Sverigedemokraterna håller ett helt anförande utan att beröra det faktum att man har vänt i fråga om vinsterna. Efter möten med näringslivet vände man i frågan för att stötta Alliansen, så att man ser till att hålla kvar riskkapitalisterna inom skolan.

Efter nio år av borgerlig skolpolitik – om vi inkluderar extraåret, då Sverigedemokraterna och Alliansen sänkte regeringens budget – är vi nu på väg åt ett annat håll. Vi är på väg åt ett annat håll där det görs satsningar på utomhusmiljöer för skolgårdar. Vi är på väg åt ett annat håll där det satsas på mer personal i fritidshemmen. Vi är på väg åt ett annat håll där 10 vänstermiljarder, som vi kallar dem, i en överenskommelse mellan Vänsterpartiet och regeringen, kommer att gå ut till alla Sveriges kommuner och landsting.

Vad kan då dessa pengar användas till? Vad kan dessa pengar, som kommer till kommunerna och som är den största satsningen på svensk välfärd under decennier, användas till? Jo, självklart kan de användas till att satsa mer på nyanlända elever och att anställa fler studiehandledare. De kan satsas på elevhälsan i skolan och på att anställa fler kuratorer, liksom på andra viktiga områden i skolan.

När jag pratar med lärare och rektorer blir jag ändå oroad. Jag blir självfallet glad över den entusiasm vi möter och över att vi har så pass många kompetenta lärare och rektorer i landet som är med och dagligen utvecklar svensk skola och ser till att våra barn växer upp till de samhällsmedborgare de ska bli enligt läroplanen. Men jag blir oroad över den verklighet de befinner sig i – en verklighet där rektorer snarare behöver vara ekonomiska ledare än pedagogiska ledare. Det är en verklighet där lärare inte kan göra de insatser som behövs, till exempel för barn med särskilda behov, på grund av just det ekonomiska system som råder i svensk skola i dag. Detta är något som alla partier måste fundera på. Vad kan vi göra för att förändra systemet så att lärarprofessionen kan få vara lärare och så att rektorer, som är de pedagogiska ledarna i verksamheten, slipper vara ekonomiska tjänstemän?

Det fria skolvalet är något som Vänsterpartiet kommer att lägga mycket tid på under det här året. Vi kommer att fortsätta driva på i frågan. Även där hörde jag att det fanns alliansledamöter som var trötta på frågan om det fria skolvalet. Om man är trött på vad forskningen säger, på vad kommunerna säger och på vad lärare och rektorer säger i denna fråga vet jag inte om det är särskilt lämpligt att man står i riksdagens kammare och håller ett anförande om just detta.

Gång på gång har vi fått rapporter som visar att den boendesegregation som redan existerar på grund av en arbetsmarknad och en ekonomisk politik som inte har fungerat på många år nu förvärras på grund av det fria skolvalet. Ändå väljer allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna att hålla fast vid att detta inte ska förändras.

Notera också att det handlar om att förändra. Ingen i denna kammare har talat om att ta bort det fria skolvalet. De partier som har kritiserat det fria skolvalet har talat om att förändra det. Det handlar om att se till att föräldrar inte behöver välja mellan en bättre eller en sämre skola. Ambitionen ska vara att alla skolor i hela landet ska vara bra skolor.

När jag träffade några lärare på Tensta gymnasium talade man just om det fria skolvalet. Efter en tid med en tuff verklighet i skolan och sjunkande resultat kommer den skolan nu att läggas ned, precis som skolan i Rosengård och skolor i en del andra områden runt om i landet. Någonstans tyckte lärarna att svensk skolpolitik verkade handla om att lägga ned skolor så fort de hade problem, och i stället skjutsa eleverna till någon ny skola.

Hur kan man då lösa problemen och se till att resultaten höjs? Hur kan man se till att kunskapen hamnar i fokus, i stället för betygshets? Kan man verkligen göra det genom att ha en politik som enbart handlar om att välja en bättre eller sämre skola, eller en politik som handlar om att lägga ned alla skolor som inte fungerar? Jag tror inte på den vägen.

Jag tror på en väg där vi helt enkelt följer den läroplan som alla här har ställt upp på och som går ut på att alla elever har rätt till en likvärdig utbildning oavsett var i landet de befinner sig.

Frågan om tioårig grundskola har tagits upp, liksom förskoleklasser. Vänsterpartiet har en politik där vi säger att vi vill ha en obligatorisk förskoleklass men ingen tioårig grundskola. Anledningen till detta är bland annat att förskoleklass i Sverige har fungerat väldigt bra som en övergång mellan förskolan och grundskolan. Vi menar att det är viktigt att se till detta faktum. Att förändra för sin egen skull kommer inte att leda till bättre skolgång för eleverna.

Jag tänker gå in på en fråga som berörts av bland andra Lena Hallengren och ett par borgerliga ledamöter tidigare, inklusive Sverigedemokraterna. Det handlar om frågan om skolavslutningar. Att man under årets viktigaste skoldebatt står här i kammaren och påstår att det inte går att fira avslutning i kyrkan eller att det inte går att sjunga Den blomstertid nu kommer visar hur seriösa allianspartierna och Sverigedemokraterna är i skolfrågor. Vi ser sjunkande resultat och att personalen går på knäna. Vi ser ett system som inte funkar, med vinstdrivande aktörer. Vi ser ett fritt skolval som leder till segregation. Då väljer vissa företrädare i denna kammare att i stället prata om vad man får sjunga och inte och i vilken sal man ska fira skolavslutningar.

Låt oss också vara ärliga och säga att denna fråga är ordentligt utredd. När Svenska kyrkan säger till allianspartierna att detta är en icke-fråga kan man tycka att det borde ha något slags tyngd, men trots detta väljer nu allianspartierna och Sverigedemokraterna att gå vidare med frågan, vilket är synd.

Vänsterpartiet har också väckt motioner om normkritik och feminism i skolan. Vi vet att dagens läromedel och skolböcker tyvärr bibehåller de stereotypa könsroller som finns ute i samhället. Vi vet att de håller fast vid de stereotypa vita, medelålders männen som för det mesta är de som beskrivs i historieböckerna. Någonting behöver göras.

Vi behöver se till att läromedlen i skolan kvalitetsmärks för att helt enkelt få in ett normkritiskt perspektiv, för dessa böcker kommer att vara med och forma våra barn. Även om det är en icke-fråga för vissa som aldrig kommer att bli utsatta för någon normbrytande diskriminering är det en stor fråga för många i det här landet: för hbtq-familjer och stjärnfamiljer, för människor med utländsk bakgrund och för kvinnor, för den delen, som ofta inte ens nämns i historieböckerna i svensk skola. Där menar Vänsterpartiet att alla partier bör gå ihop för att se till att vi får till en utredning om kvalitetsmärkning av skolböcker.

Allt fler unga tjejer mår sämre i skolan och upplever att de behandlas illa av killarna i skolan. Vad kan vi göra för att komma till rätta med problemen? Självklart behövs det mer satsningar på elevhälsa, men det är när problemet väl har inträffat. Genom att se till att vi har normkritik i våra skolböcker, men också genom att se till att tjejerna får lära sig feministiskt självförsvar och helt enkelt får vara med och stärka varandra och stå på sig när det kommer till sådana händelser, tror jag att vi kan komma långt framåt. De kommuner som har inrättat det har haft väldigt bra resultat.

Jag tänker inte gå igenom alla andra frågor som Vänsterpartiet har motionerat om. Jag ska bara yrka bifall till reservation 9 innan jag glömmer det.

Jag vill avsluta med att säga att trots att det finns stora problem inom svensk skola är det en helt felaktig bild att svensk skola är i kris. Jag menar att det är svensk skolpolitik som har varit i kris under många år, vilket har gjort att vi har ett system som är i kris. Det betyder inte att våra barn inte gör rätt för sig. Det betyder inte att vi har dåliga lärare. Det betyder att vi som politiker måste ta ansvar här i Sveriges riksdag för att ge våra lärare och rektorer de medel och resurser som krävs för att de ska kunna utveckla sitt arbete.

När jag blev invald i den här kammaren fick jag höra att man i utbildningsutskottet brukar försöka komma överens över partigränserna för att ha en långsiktighet så att saker och ting inte ska ändras över mandatperioder. Och jag måste säga att jag är ganska besviken på att vissa partier hellre vill ägna sig åt maktutövning för att fälla regeringen snarare än att följa det som forskningen och professionen säger.

Jag hoppas att svensk skola i framtiden bevaras från borgerliga hafsverk.

(Applåder)

Herr talman! Det finns få saker som gör mig så beklämd som beskrivningen av alla dessa fristående skolor som gör ett så fantastiskt jobb, att höra beskrivningen från vänsterpartist efter vänsterpartist som visar att man inte det minsta har förstått vad de fristående skolorna betyder för skolan i Sverige.

För mig är det glädjande att konstatera att när man frågar svenska folket är det ganska entydiga svaret att det fristående skolsystemet och det fria skolvalet är här för att stanna. Det kommer inte Vänsterpartiet att kunna rå på. Det är min starka förhoppning.

Det handlar naturligtvis om att förändra det fria skolvalet, och det kan vi komma överens om, men inte på det sätt som Vänsterpartiet pratar om, för ni pratar inte om att förändra det fria skolvalet. Ni pratar om att inskränka ett fritt skolval, och då är det inte längre ett fritt skolval.

Från allianspartiernas sida har vi hela vägen varit öppna för att hitta vägar för att utveckla det fria skolvalet. Vi tror att just ett fritt och utvecklat skolval är något som kan leda till att vi motverkar segregation, för det är ingen av oss som vill se att möjligheten att välja skola finns för ett fåtal. Och så är det inte i dag, utan den möjligheten finns för alla. Men informationsbrist, språkbrist och många andra brister gör att man inte ens vet när man kommer till Sverige att man har rätt att välja skola.

Är du beredd, Daniel Riazat, att säga att det fria skolvalet ska vara obligatoriskt för alla barn i hela Sverige, men att vi också ska se till att alla får rätten till information?

Herr talman! Tack, Camilla Waltersson Grönvall, för frågan!

Det är intressant att Camilla Waltersson Grönvall och Moderaterna är upprörda över att vänsterpartist efter vänsterpartist vill att våra gemensamma skatteresurser ska gå dit de är avsedda, nämligen till barnen, till lärarna, till dem som arbetar inom välfärden och till oss allihop.

Med tanke på att 80 procent av Sveriges befolkning tycker som Vänsterpartiet i denna fråga vore det bättre ifall Moderaterna koncentrerade sig på att ta reda på varför det är så, varför folk är upprörda över att deras löner är 2 500 kronor lägre på Academediaägda skolor, varför folk är upprörda över att de inte har tillgång till skolbibliotek eller specialsalar på vinstdrivande friskolor.

Man försöker ge en bild av att Vänsterpartiet på något sätt är emot alla friskolor och att vi har talat om att ta bort det fria skolvalet i dess helhet. Vem som helst kan nog vid det här laget förstå att det inte stämmer. Vänsterpartiet är med och stöttar aktörer som kooperativ, som jag nämnde, och stiftelser som är seriösa. Och det är de som missgynnas med dagens system när era vänner med sina konton i Panama får dränera den svenska skolan på resurser. När den dagen kommer då vi får bort det kommersiella systemet kring skolan kan jag anmäla mig frivilligt att packa alla deras väskor – dessa giriga riskkapitalister som tar våra skattepengar för sin egen vinst.

Herr talman! Jag hör detta fortsatta yrande om vänner till Moderaterna. Jag ska en gång för alla göra klart och tydligt att Moderaternas vänner är de som tar ett tydligt ansvar för elevernas kunskapsutveckling i vilken skola det än må vara, oavsett om den är kommunal eller fristående. Att komma med några antydningar eller anklagelser om någonting annat är helt fel.

Vi moderater är väldigt tydliga med att fristående skolor och kommunala skolor ska drivas ansvarsfullt och långsiktigt. Ibland tror jag att det vore väldigt nyttigt om Daniel Riazat och hans vänsterparti också tittade på hur många kommunala skolor det är som inte klarar sitt kunskapsuppdrag. När man far med sådant som att det finns en betygsinflation – det gör också representanter för regeringen, ska jag tillägga – kan man gå in och titta på den statistik som finns. Det finns en betydligt tråkigare koppling mellan nationella prov och de betyg man sätter på högstadiet i kommunala skolor än vad man gör på fristående skolor. Det är bara att gå in och titta på resultaten. Statistiken är hur tydlig som helst, och den går att se direkt om man väljer att göra det.

Jag konstaterar också att det verkar vara väldigt viktigt att prata om skolavslutningar i kyrkan och noterar att en av dina kamrater på vänsterkanten, utbildningsutskottets ordförande, har valt att ägna större delen av sina inlägg åt att debattera just skolavslutningar. Det är intressant utifrån de stora skolutmaningar som jag delar din uppfattning om att vi faktiskt borde diskutera i stället.

Herr talman! Frågan om skolavslutningar i skolan riktade du till Lena Hallengren, som är ordförande i utbildningsutskottet, och den får du ta med henne.

Jag tror att jag har redogjort ganska tydligt för vad jag tycker i den här frågan. Och jag tycker att det är beklagligt att ni lyfter upp denna fråga, vilket ni har gjort nu i flera månader, trots att vi hade möten med ett antal remissinstanser som alla var väldigt tydliga med vad de tycker. För tittarnas skull kan jag säga att det inte var det som Alliansen och Sverigedemokraterna tycker.

När det handlar om era vänner är det ingenting som är undangömt längre. Förr i tiden kanske det inte gick att komma ut i offentlighetens ljus som riskkapitalisternas bästa vänner.

I dag är det ett faktum och en verklighet som folk känner till. Jag kan bland annat nämna er tidigare välfärdsrådgivare som nu är vd för ett riskkapitalbolag. Vi har en rad andra ordförande för olika riskkapitalbolag som i dag tar ut stora vinster. Eller varför inte ta Filippa Reinfeldt som först sålde ut vårdcentraler till vissa välfärdsaktörer för att därefter jobba för samma företag?

När det kommer till frågan om fristående skolor och det fria skolvalet är det inte Vänsterpartiet som behöver förklara varför systemet inte fungerar som det ska, utan det är alla de som har sett till att vi har detta system och som ser till att vi behåller detta system oavsett om det sker genom ett samarbete med ett parti som inte står för demokratiska värderingar.

Det är Moderaterna och Camilla Waltersson Grönvall som får svara på den frågan.

Herr talman! Jag kände ett behov av att få diskutera eftersom jag kände mig apostroferad. Jag skulle tydligen vara trött på vissa saker och borde då inte stå i talarstolen och debattera. Detta förvånade mig lite.

Herr talman! Jag uppskattar Daniel Riazats resonerande och att han inte förenklar utan snarare fördjupar diskussionen. Jag tänker inte på replikskiftet utan på huvudanförandet, som jag tyckte var betydligt mer genomarbetat.

Jag reagerade på några saker. Daniel Riazat nämner stiftelser och kooperativ som viktiga aktörer. Finns det inga aktiebolag som bedriver bra friskolor? Det är som att ni bara avfärdar det rakt av.

Så till förskoleklassen. Jag har full respekt för att man kan se olika på övergången. Jag nämnde Skövde kommun som har valt att säga att man börjar i grundskolan när man börjar i förskoleklass.

När professionen styr hur man börjar i skolan handlar det om att skapa en bra övergång. Jag har sett utredningar som menar att förskoleklassen blev hängande i mitten. Den blev inte bra. Det kan vara en grund till att man säger att man vill ha en obligatorisk förskoleklass, som antingen ska tillhöra grundskolan eller förskolan – eller hur Vänsterpartiet nu resonerar när det gäller detta.

Jag tror att det fria skolvalet är oerhört positivt. Vi hade ett seminarium där Ebba Östlin från Botkyrka berättade hur aktivt skolval fungerar i Botkyrka. Här motverkas segregationen genom det aktiva skolvalet. Jag antar att Vänsterpartiet också har tittat en del på det.

Herr talman! Tack, Ulrika, för frågorna!

När det gäller frågan om aktiebolag var Vänsterpartiet ett av de första partierna att föreslå att en aktiebolagsform som redan finns i lagstiftningen kan användas för denna typ av verksamheter. Här går det inte att plocka ut enorma vinster, utan man får tillbaka insatt kapital och återinvesterar eventuell resterande vinst.

Om vi alla är överens om att våra skattepengar ska gå till våra barn, lärare och så vidare är det väl ingen konst för alla partier att ställa sig bakom förslaget att ha aktiebolag som inte gör vinst utan bedriver verksamhet för att de vill bidra till samhällsutvecklingen.

Vi har funderat mycket på förskoleklassen. Vi tror att det är viktigt att förskoleklassen är obligatorisk, och vårt ställningstagande i dag är att den ska vara en egen skolform. Vi vill invänta och se vad de utredningar som pågår säger i dessa frågor.

Vad gäller det fria skolvalet finns det självfallet exempel på där det har gått bra. Det finns det alltid i alla länder i alla skolsystem. Men frågan är om vi kan utgå från enstaka fall eller om vi ska utgå från forskningen. Det måste ju vara ologiskt även för den som brinner för skolan på allianssidan att ha resonemanget att man ska kunna välja en bättre skola. Varför ska det finnas bättre skolor? Varför ska vi inte ha likvärdighet i hela landet? Det är en viktig fråga.

Herr talman! Daniel Riazat hävdar att vi inte skulle lyssna på forskning. Det gör mig lite besviken. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har kanske inte gjort en forskningsrapport, men man har ändå gjort en vederhäftig rapport där man har sett att kunskapsresultaten ökade i alla skolor som en konsekvens av friskolor och fritt skolval. Det är viktigt att lyfta upp.

Jag blir lite bekymrad när Daniel Riazat avfärdar det fria skolvalet med att positiva exempel alltid finns men att dem kan man inte titta på. Jag skulle önska att det fanns en vilja att använda de positiva exemplen som en bas för att göra förändringar och förbättringar och att man inte, som i ett tidigare replikskifte, talar om att inskränka det fria skolvalet utan i stället kan stärka det.

Jag känner inte igen bilden av att vi säger att man ska kunna välja mellan bra och dåliga skolor. Jag tror att vartenda parti anser att man väljer mellan olika skolor som är bra på olika saker och har olika inriktningar. Idealet är att skolan ska vara likvärdig, inte likadan. Den får ha spetsutbildningar.

Det finns Rosengårdnära skolor som har stora utmaningar och som jobbar fantastiskt bra med spetsutbildningar, så den möjligheten finns verkligen. Jag känner inte igen att vi skulle stå för att man ska lägga ned skolor som inte är bra, utan vi tittar på hur man kan stärka skolor i så kallade utanförskapsområden.

Det är viktigt att vi har en respektfull diskussion och debatt även om vi har olika vägar till målet. Målet är ju detsamma: att ha hög kvalitet i alla skolor så att ingen får gå i en dålig skola.

Herr talman! Jag har också tagit del av IFAU-rapporten. Det finns en rad andra forskningsrapporter som OECD är med och tar fram, och där framgår det tydligt hur kommunaliseringen har gett dåliga effekter i skolan och att svensk skola inte kommer att kunna bli likvärdig med det system för fritt skolval vi har i dag. Det står så ordagrant i dessa rapporter.

Det är oseriöst att inte ta hänsyn till det. Vi kan ha våra ideologiska uppfattningar om hur saker och ting ska vara, men samtidigt måste skolpolitik vila på forskning, professionens tyckande etcetera. Då blir det klart och tydligt att det fria skolvalet inte har fungerat.

Visst funkar det för vissa. Det funkar självklart för de fristående aktörer som vill komma in och få fler elever. Men för de elever i förorterna och vissa delar av landsbygden som inte har en viss socioekonomisk bakgrund funkar inte dagens fria skolval, utan det leder enligt rapporter till ökad segregation.

Är man emot ökad segregation ska man också vara emot det fria skolvalet som det ser ut i dag.

När det gäller friskoledebatten är det viktigt att säga att Vänsterpartiet också riktar kritik mot de problem vi ser på kommunala skolor. Det är ett faktum. I mitt anförande i talarstolen sa jag att det finns problem i svenskt skolsystem över huvud taget. Men ingen kan säga att det har hjälpt att ha fristående skolor, fritt skolval etcetera. Allt detta har förvärrat situationen för den kommunala skolan.

Herr talman! Jag blev lite förvånad över att det inte var fler replikrundor i den här debatten, att socialdemokraterna i stället applåderade. Det som Daniel Riazat från Vänsterpartiet precis levererade var ju ett svavelosande inlägg med ideologisk förankring mycket långt åt vänster, men det applåderades alltså av socialdemokratin. Jag hoppas att det inte är ett tecken på att man kommer att föra den typen av politik som Vänsterpartiet framför. Inlägget handlade inte bara om synen på skolval, inte bara synen på vem som ska få lov att driva fristående skolor, utan det var ett angrepp på rätt mycket av det som jag trodde att det fanns en bred samsyn kring beträffande svensk skola och hur svensk skola ska styras.

Herr talman! Det är ingen slump att Liberalerna engagerar sig för skolpolitik och skola. Det är något av en kärnuppgift att fundera på hur människan kan växa, hur människan genom kunskap kan få mer makt över sitt eget liv och få ett friare liv. Det är ingen slump att man som liberal många gånger funderar över hur vi kan fortsätta utveckla svensk skolpolitik och svensk skola, se till att varje människa får mer kunskap och får chans att lära sig mer, och funderar över hur man ska sporra fler elever att vilja lära sig mer men också få fler människor att vilja engagera sig i skolan och bli lärare.

Det är inte heller en slump att liberaler funderar på hur vi kan öka ambitionen ytterligare i svensk skolpolitik och att vi nu har funderingar både som parti men också tillsammans med Alliansen om hur vi ska utveckla svensk skolpolitik.

Det är inte heller någon slump att det som nu händer i det här ärendet och i svensk skolpolitik generellt är att Alliansen och riksdagen driver regeringen framför sig. Vi har ju en regering som var mycket dåligt förberedd, egentligen på alla områden, men det märks kanske särskilt tydligt på skolområdet. Reformstopp var något som framfördes i valrörelsen, och det är väl egentligen det enda vallöfte som den här regeringen har infriat på skolområdet.

Oppositionen driver nu regeringen framför sig. Bara i det här ärendet har vi fem tillkännagivanden om att flytta fram positionerna på området. Gång på gång är det på det här sättet. Den handfull propositioner som trots allt har kommit från regeringen på det skolpolitiska området är sådana som har förberetts av alliansregeringen.

Det finns ytterligare några saker i skrivbordslådan på Fridolins rum. Det handlar om en färdig utredning med förslag på hur man ytterligare skulle kunna ge lärarna verktyg för att upprätthålla studiero och ordning i klassrummet. Den har man glömt bort. Men de propositioner som man hittills har lagt fram bygger till stor del på det som Alliansen gjorde under sina sista år.

Jag tänkte, herr talman, i mitt anförande lyfta fram framför allt två saker i betänkandet som jag tror är särskilt viktiga, två reformer som jag skulle vilja se att Sverige kunde genomföra på ganska bred politisk grund och som jag tror skulle vara viktigt för att lyfta kunskapsresultaten.

Det är ingen slump att jag då väljer tioårig grundskola. Jag tror att en sådan reform skulle sätta tydligt fokus på att det är viktigt att börja tidigt, att lyfta kunskapsambitionerna så tidigt som möjligt, att låta unga människor så tidigt som möjligt möta engagerade människor som vill hjälpa dem att lära sig att knäcka läskoden eller hitta roliga sätt att lösa matematiska gåtor på, att så tidigt som möjligt mötas av så höga förväntningar att du kan lyckas att på det sättet bryta sociala arv. Vi vet ju att inget är viktigare, om man vill bryta sociala arv, än att ha höga kunskapsförväntningar så tidigt som möjligt i skolan, att ha en tidig start.

Herr talman! Det gäller att så tidigt som möjligt komma till rätta med de problem som enskilda elever kan ha, att genom den förändring som en tioårig grundskola skulle innebära koppla unga människor till de rättigheter som finns i skollagen om att få särskilt stöd när de riskerar att halka efter. Få saker skulle bättre lyfta människors kunskaper och bryta social segregation och socialt arv än om vi kunde pressa ned stödet och kunskapsambitionerna tidigare än vad man gör i dag.

Regeringen har på det här sättet varit ganska provokativ gentemot riksdagen. Vi har från riksdagens sida gång på gång sagt att vi vill ha tioårig grundskola. Här lägger vi ånyo ett tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med en tioårig grundskola och göra förskoleklassen som en del av detta. Riksdagen säger det nu igen. Men på regeringspartierna verkar det återigen som om de tänker strunta i riksdagsmajoritetens uppdrag. Det tycker jag är provocerande och trist, och jag tycker framför allt att det är ett sätt att visa att man inte tror på tanken att man bryter sociala arv genom att satsa på kunskap så tidigt som det bara är möjligt.

Herr talman! Det är inte heller en slump att jag lyfter upp statligt huvudmannaskap. Jag ser att vi av flera skäl har behov av att fundera över huvudmannaskapet för skolan, dels därför att vi behöver en tydligare styrning av skolan, vilket OECD och många andra har pekat på, dels därför att vi ser hur kommunaliseringen faktiskt innebar rätt stora problem för svensk skola. Vi har sett hur kunskapsfokus flyttades till något annat, och vi har sett hur läraryrkets status har sjunkit, hur lärarna inte fick någon löneutveckling, hur man inte fick fortbildning, hur det inte fick vara ett fritt, akademiskt yrke där man funderade över hur man skulle få unga människor att lära sig mer utan man blev mer av kommunala administratörer.

Många kommuner är jätteduktiga, har kunskapsfokus och hjälper lärarna att sikta på det pedagogiska uppdraget, men andra kommuner klarar det inte. Det är inte bara stora eller små, inte bara landsbygd eller storstad, utan det finns runt om i landet bra skolor och bra kommuner, dåliga skolor och dåliga kommuner. Men ska vi lyfta svenskt skolresultat på lång sikt måste man nog inse att den kraften inte finns fördelad på 290 olika kommuner.

Alliansregeringen införde under sina åtta år ett antal saker som ytterligare innebar att staten styr upp skolan men också att staten på olika sätt motarbetar de negativa konsekvenser som kommunaliseringen innebar, till exempel genom lärarlyft och fortbildningssatsningar, genom att ha tydligare regelverk och tydliga läroplaner.

Jag tror, herr talman, att ett modernt statligt huvudmannaskap skulle vara ett viktigt steg för att få ökad likvärdighet, ökat kunskapsfokus och höjd status både för lärare och för rektor.

Herr talman! Det är ingen slump att liberaler sysslar med skolpolitik. Jag yrkar bifall bara till reservation 8 men står naturligtvis bakom alla motioner och reservationer från Liberalernas sida i detta betänkande.

(Applåder)

Herr talman! Jag är förbluffad över bristen på insikt från Liberalerna, att efter åtta års regeringsinnehav och åtta år på Utbildningsdepartementet komma hit och säga att skolan inte fungerar!

Herr talman! Christer Nylander kommer från ett parti, Liberalerna, som styrde Utbildningsdepartementet i åtta år och som hade ansvar för den svenska skolan. Facit efter åtta år – enligt Skolverket, OECD, lärarförbunden och alla oberoende mätningar – är tre saker: lägre kunskapsresultat, sämre villkor för Sveriges lärare och lägre likvärdighet. Det är resultatet av Liberalernas och de övriga allianspartiernas åtta år av regeringsinnehav och skolpolitik.

Med detta i bagaget tycker jag att det vore på plats med lite mer insikt om att allt inte var rätt, att det gick åt fel håll. Finns den insikten? Det är min fråga till Liberalernas Christer Nylander.

Herr talman! Jag får nog be Jabar Amin att vara lite mer konkret. Kan han nämna tre reformer som han anser att alliansregeringen gjorde fel, tre reformer som den nuvarande rödgröna regeringen, med en miljöpartist som utbildningsminister, kommer att riva upp? Det regeringen har gjort hittills är ju väldigt lite. Man har lagt en handfull propositioner på riksdagens bord som samtliga har förberetts av alliansregeringen. Man funderar tillsammans med oss över hur man ska möta den stora integrationsutmaning som svensk skola nu möter – inte genom att själv komma med några förslag utan genom att lyssna på allianspartierna.

Kan Jabar Amin nämna tre reformer som alliansregeringen genomförde som han anser att den här regeringen ska riva upp? Hittills har jag inte hört något mer konkret än att Jabar Amin bara klagar på de åtta år som har varit.

Herr talman! Det konstaterande som Skolverket gör, som OECD gör, som lärarförbunden gör och som hela Sveriges lärarkår gör är inte anklagelser, utan det är ett konstaterande att er politik ledde fel.

Det är inte antalet propositioner som är viktigast. Det är inte att du springer fort som är viktigast. Om du springer fort men åt fel kommer du inte fram.

Man måste leverera propositioner med kvalitet. Man måste ha en politik som leder till bättre kunskapsresultat, till bättre villkor för Sveriges lärare och till ökad likvärdighet. Det är det som vi lägger grunden till nu. Vi kommer att ha dessa år på oss. Vi har börjat. Vi börjar med att satsa på skolan. Vi ger större anslag än någonsin.

Återigen är min fråga till Christer Nylander: Vore det inte på sin plats att ha lite insikt om att det viktiga inte är att springa fort åt fel håll utan att leverera politik som verkligen bidrar till att utveckla Sveriges skolor och se till att vi kommer på de nivåer som vi en gång i tiden var och var stolta över?

Herr talman! Det blir mycket svårt att föra en seriös debatt med Jabar Amin när han säger att vi springer fort åt fel men inte kan ge ett enda exempel på ett steg som vi har tagit och som har varit fel. Tvärtom säger han att han ska förvalta dessa steg och fundera på hur man ska kunna gå ännu snabbare så småningom. Det blir mycket svårt att förstå vilken insikt Jabar Amin har tagit till sig när han har betraktat svensk skola när han inte nämner ett enda exempel på vad vi gjorde fel och som han vill riva upp. Han säger i själva verket att vi gjorde allting fel och sprang åt fel håll. Det är jättekonstigt att diskutera med Jabar Amin vad han egentligen menar när han säger att vi gjorde en massa fel och att alla tycker att vi gjorde helt fel när han själv inte kan ge exempel på en enda sak som vi gjorde fel.

Det som denna regering säger är att man lyssnar på Alliansen. Den handfull förslag som man har lagt fram som proposition lägger man fram utifrån Alliansens utredningar och förslag. De förslag som man lägger fram på integrationsområdet lägger man fram efter att lyssnat på allianspartierna. De budgetförslag som man själv nu lyfter fram är bara en förlängning av sådant som allianspartierna införde.

Hur kan Jabar Amin stå här och säga att vi borde ha en insikt om att vi gjorde fel när han under två replikskiften inte kan ge ett enda exempel på sådant som han skulle vilja riva upp?

(Applåder)

Herr talman! Snart är det återigen dags för skolbarn från Norrland till Skåne att sjunga de klassiska sommarpsalmerna – Den blomstertid nu kommer och I denna ljuva sommartid. Minnena från skoltiden väcks hos oss äldre, längtan inför det oändliga sommarlovet väcks hos de yngre. Förhoppningsvis kommer skolelever, lärare, skolpersonal och föräldrar framöver att kunna njuta av sångerna utan att distraheras av debatten som år efter år har förts huruvida Gud får omsjungas eller om avslutningen kan hållas i kyrkan.

Efter år av ständigt återkommande förvirring och debatt om vad som gäller för att fira skolavslutningar i kyrkor finns nu en majoritet i utbildningsutskottet som vill klargöra regelverket.

Inte sällan har kritikerna av att skolavslutningar genomförs i kyrkor hänvisat till att traditioner exkluderar. De säger sig stå på kulturella och religiösa minoriteters sida och hävdar att människor av annan tro än den kristna känner sig kränkta eller åsidosatta av att gå till en kyrka. Detta är inte bara felaktigt utan visar också att de kraftigt underskattar människor.

Staten och kyrkan har sedan mer än ett och ett halvt decennium gått skilda vägar. Däremot har vi seder och traditioner som byggts upp i vårt land genom tiderna. Många av dem har sitt ursprung i kristen tro och tradition. Att möta dessa handlar inte om exkludering, snarare tvärtom. Genom att lära känna traditioner som tillhör den gemensamma referensramen i vårt land kan inkluderingen i vårt samhälle snarare öka. Att möta nya traditioner innebär inte per definition att man tvingas radera sina egna.

Herr talman! För oss kristdemokrater har det sedan länge varit självklart att vi behöver en ny lagstiftning på området som överensstämmer med den praxis som råder i dag. På de allra flesta håll löser skolorna redan i dag detta på bästa sätt genom samtal mellan företrädare för kyrkan och för skolan. Men i de fall som det har rått förvirring kommer majoritetens förslag till förändring att tydliggöra vad som gäller, och samtidigt kommer det att göra att skolans personal inte känner att de gör någonting som strider mot skollagen. Tydlighet och ändamålsenlighet är således ledord.

Jag ska kortfattat sammanfatta innebörden. Konfessionella inslag ska få förekomma i offentliga skolor, i annan utbildning än undervisning, vid vissa tillfällen i samband med firandet av skolavslutningar och andra traditionella högtider.

Givetvis ska undervisningen i skolorna präglas av saklighet och objektivitet. Att vid enstaka tillfällen tillåta konfessionella inslag är inte att äventyra det. Men givetvis ska ingen elev tvingas medverka vid skolavslutningar i kyrkan.

Det är lite av en paradox att vi förra veckan firade vår statschefs 70årsdag med gudstjänst, böner, psalmsång och välsignelse, och då nummer två i vårt statsskick, nämligen vår egen talman, uppmanade oss att prisa Gud med trumma och cymbal i kyrkan, samtidigt som vi i denna kammare måste tydliggöra att vi på en skolavslutning kan få tillåtelse att sjunga alla verser av våra mest älskade psalmer även om ordet Gud finns med och att vi får göra det i kyrkan.

Den nya lagen kommer att överensstämma med den praxis som redan råder i skolorna med den skillnaden att skolledare och lärare vet att de har lagstöd för det de redan gör.

Herr talman! Jag vill lyfta fram värdet av fler vuxna i skolan, dels för att lärare ska få ägna sig åt det som de är utbildade för, nämligen undervisning, dels för att barn och ungdomar i dag har ett stort behov av stöd i olika situationer som inte direkt kan härledas till själva undervisningssituationen. Fler vuxna i skolan kan ge avlastning i klassrummen, och de kan vara i korridorer och på skolgården under rasterna. Det civila samhället skulle också kunna tillåtas bidra mer till att skapa en tryggare skolmiljö. Det finns många olika koncept för detta. Det finns inget hinder för att skolorna redan i dag anställer så kallade lärarassistenter. Vi kristdemokrater har länge fört fram konceptet med klassmorfar. Det väsentliga är att skolan hittar en modell som avlastar lärarna, så att de kan fokusera på att vara lärare, samtidigt som man upprätthåller en trygg miljö i skolan för samtliga elever.

Herr talman! I nuläget riktar skollagen krav på rektor och huvudman när det gäller ansvar för god arbetsmiljö och trygghet, men inte på elever och vårdnadshavare. Vi kristdemokrater anser att det behöver tydliggöras vilket ansvar eleverna, och vårdnadshavarna, har för att skolans ordningsregler respekteras. Arbetsmiljölagen gäller även skolan. Där framgår att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt ska verka för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Arbetsmiljölagen tar huvudsakligen sikte på den fysiska arbetsmiljön och åtgärder för att minska risker för olyckor i exempelvis slöjd-, idrotts- och kemiundervisning eller i samband med praktik. För att tydliggöra elevernas ansvar för den fysiska miljön bör den som medvetet saboterar miljön delta i att återställa det som man har skadat.

I skollagen tydliggörs elevens rätt till trygghet, studiero och att inte bli utsatt för kränkande behandling. Det är ett lagkrav att rektor ska besluta om ordningsregler på varje skolenhet, och de ska utarbetas under medverkan av eleverna.

I dessa ordningsregler bör det beskrivas vilka sanktioner som ska gälla för den elev som bryter mot dem. När en elev vid upprepade tillfällen och allvarligt bryter mot ordningsreglerna är det centralt att skolan och vårdnadshavaren samarbetar för att lösa problemen. För länge har utgångspunkten varit att varje problem som rör barn och unga ska lösas av skolan och lärarna. Föräldrarna har ansvar för sina barn även under skoltid, och detta borde på ett tydligare sätt framgå av skollagen.

Herr talman! Ett gott ledarskap på en skola är helt avgörande för att man ska lyckas. Vi kristdemokrater anser att rektorsutbildningen bör öppnas för personer som ännu inte fått en rektorstjänst. Vi vill se en akademisk utbildning i pedagogiskt ledarskap som motsvarar dagens rektorsutbildning och Rektorslyftet. Även den som inte har tänkt bli rektor men exempelvis förstelärare bör kunna avsluta sin lärarutbildning med en sådan utbildning.

Det bör inte vara ett krav att vara lärare för att gå denna utbildning eller för att anställas som rektor. Det kan vara positivt om chefer från annan verksamhet söker sig till rektorstjänster efter att först ha gått utbildningen i pedagogiskt ledarskap. Det är dock viktigt att rektor har en utbildning på en akademisk nivå som motsvarar den personalen man är satt att leda har. För att utveckla det pedagogiska ledarskapet har även den som fått en tjänst som rektor ett fortsatt behov av handledning. Det är därför av stor vikt att rektorer erbjuds återkommande handledning.

Herr talman! Äntligen har vi kommit någonvart när det gäller digitalisering och extern rättning av nationella prov. Redan i Kristdemokraternas skolrapport från 2013 slog vi fast att nationella examinatorer skulle rätta de nationella proven för att skapa en mer likvärdig och mindre subjektiv bedömning. Dessutom ska resultaten på de nationella proven i större utsträckning överensstämma med de betyg eleverna får – detta för att dämpa betygsinflationen. Vi ser nu fram emot snabba beslut eftersom en utredning av frågan redan är klar.

Herr talman! De undervisningsmetoder som används i skolan måste ha ett bättre stöd i forskning och utvärdering innan de introduceras. Det är ett stort problem att nya pedagogiska metoder och trender snabbt implementeras i verksamheten – metoder som inte alltid har stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.

Nu kommer det många bra tankar och idéer från Skolforskningsinstitutet som är värda att ta på största allvar. Det är krav såsom att bygga upp en professionsfakultet för lärar- och skolledarutbildningen med tillhörande forskarutbildning och forskningsresurser. För att få en bättre skola måste vi säkerställa att lärarna får en grundläggande fast forskningsbas. Särskilt den praktiknära forskningen är viktig i detta sammanhang.

Naturligtvis står jag bakom alla Kristdemokraternas och Alliansens reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservationerna 8 och 43.

(Applåder)

Herr talman! Att säga att svensk skola står inför stora utmaningar är knappast en överdrift.

Vi behöver vända resultatutvecklingen inom flera ämnen. Vi behöver arbeta med tidigt stöd till elever både i grundskolans lägre stadier och i hela gymnasieskolan. Vi behöver stärka läraryrkets ställning, attraktivitet och professionalitet. Vi behöver framför allt säkra våra rektorers och skolledares tid, kompetens och möjligheter att fungera som pedagogiska ledare – och då glömde jag förskolecheferna, som också är ledare. Vi behöver även arbeta mer med ordning och studiero i skolan.

Efter att ha besökt många skolor och kommuner och diskuterat med lärare, rektorer och skolpolitiker är min bild att problemen och utmaningarna nu tas på mycket stort allvar i svensk skola. Det finns efter PISA-debatten ett tydligare fokus på resultat, tidiga insatser, kompetensutveckling och en utvecklad lärarroll. Det händer också mycket positivt just nu runt om i landets skolor.

Riksdag och regering har hjälpt till med viktiga satsningar och beslut, som ett stort lågstadielyft och mer resurser till att anställa fler lärare, möjligheter att arbeta i mindre grupper och klasser samt tidiga insatser och stöd. Inom satsningen Samverkan för bästa skola sluts nu avtal om stöd såväl till skolor med låga resultat och tuffa förutsättningar som till kommuner som tar emot många nyanlända elever i sina skolor.

Vi har en skola med många förtjänster, och det är viktigt att nämna även dem. Svenska elever trivs i skolan, och vi har som någon har nämnt många fantastiska lärare i vår skola. I vissa ämnen presterar svenska elever fortfarande mycket bra i internationella jämförelser. Elevers delaktighet och respekten för barn och ungdomar är hög i svensk skola jämfört med i många andra länder. Vi har även en lång tradition, vilket uttryckligen anges i våra läroplaner, av att utveckla elevers kritiska ifrågasättande och självständighet.

Detta är styrkor i svensk skola, och jag tycker att vi ska värna dem. Men uppgiften blir att tackla svensk skolas utmaningar och samtidigt värna de styrkor vi kan se i det svenska utbildningssystemet. En utmaning för oss politiker här, och även för politiker långt ute i många kommuner, är att hitta balansen mellan vad som är viktigt att styra politiskt och vad som kan beslutas och skötas av lärare och skolledare själva i deras professionella roller ute i skolan. Det gäller att hitta den balansen, och jag är inte säker på att alla de förslag vi behandlar i detta betänkande klarar ut balansrollen på ett tillfredsställande sätt.

Jag vill också kommentera några av de tillkännagivanden som föreslås i betänkandet. Jag tycker att det är lovvärt – och jag menar verkligen det – att oppositionen nu lyfter fram frågor om digitaliseringen av skolan. Det är en angelägen och viktig fråga. Att vi inte har hunnit längre med digitaliseringen av den svenska skolan och det svenska utbildningsväsendet beror dock knappast på den nu sittande regeringen.

Snarare ska nog orsaken sökas i den brist på initiativ och agerande som alliansregeringen uppvisade i åtta år – och i det direkta ointresse, skulle jag vilja säga, som den förre utbildningsministern visade i dessa frågor. Fokus för honom låg nog mer på en återgång till en gammal skola och katederundervisning än på att stimulera en utveckling av digitalt lärande och pedagogik.

Vad har då den nuvarande regeringen tagit för initiativ när det gäller digitalisering och utbildning? Några nämns i vår reservation. År 2015 gav regeringen Skolverket i uppdrag att dels ta fram en nationell it-strategi, dels utarbeta nationella skolutvecklingsprogram. I det ingick också att lämna förslag på hur kompetensen i skolan och it som pedagogiskt och administrativt verktyg skulle kunna utvecklas.

I april detta år lämnade Skolverket förslag på en nationell strategi för skolans digitalisering, där kompetensutveckling av personal är en central del och där man även menar att det måste komma fortbildningsinsatser. I höst kommer Skolverket att erbjuda flera nya kompetensutvecklingsinsatser inom området skolutveckling. Det är fyra insatser med fokus på digitalisering och it för skolans personal, digitalt berättande, kritisk och säker nätanvändning, att leda och lära i tekniktäta klassrum samt att leda skolutvecklingsprocesser med fokus på digitalisering.

Ett viktigt arbete med att lyfta upp den digitala kompetensen i skolan har äntligen inletts, och vi bör låta det arbetet komma igång. Utskottets förslag om att nu utreda frågan om att införa ett nationellt digitalt lärarlyft känns därför inte som den kanske mest aktuella insatsen just nu, utan det handlar om att se till att vi kan sjösätta den it-strategi som nu ska diskuteras och remissbehandlas och sedan lämnas till riksdagen.

Jag skulle vilja säga någonting om den digitala externa rättningen av nationella prov, men talartiden har gått lite för långt. Jag får hänvisa till vår reservationstext i det ärendet.

Avslutningsvis vill jag säga: Vi står bakom alla våra reservationer, och jag yrkar i likhet med Lena Hallengren bifall till reservation 65.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan knappt bärga mig. Det är klart att jag är nyfiken på digital rättning och ger möjlighet till lite mer tid att utveckla det.

Men jag begärde egentligen replik när Håkan Bergman sa att ett digitalt lärarlyft inte skulle kunna ha någon funktion, om jag förstod det rätt. Det förvånar mig väldigt mycket. Jag är säker på att Håkan Bergman, som satt i riksdagen också förra mandatperioden, kommer ihåg när it-minister Anna-Karin Hatt lanserade ett digitalt lärarlyft och lyfte den frågan. Det är någonting som även den förra regeringen arbetade med på olika sätt. Sedan finns det alltid anledning att vara självkritisk och så vidare.

Men det här blir svårt att förstå. Håkan Bergman nämner de fyra olika punkterna, som jag inte alls kan se någon anledning till att vara kritisk mot när det gäller den digitala strategi som man har tagit fram från Skolverkets sida, som är viktiga delar. Men då undrar jag varför man avfärdar ett digitalt lärarlyft på det sättet – det är ändå lärarna som ska arbeta med de delarna. Jag tycker snarare att man skulle välkomna satsningen på ett digitalt lärarlyft och se hur den som hand i handske skulle göra det möjligt att förverkliga de fyra olika punkterna.

Jag vill att Håkan Bergman lite mer grundläggande beskriver på vilket sätt man ska kunna göra verkstad av de fyra punkterna om man inte ser att man också behöver göra en satsning på ett digitalt lärarlyft. Vi har ju förebilder från både det som denna regering jobbade med och det som den förra regeringen jobbade med i de så kallade lärarlyften, som har varit väldigt positiva.

Jag blev lite förvånad över att Håkan Bergman bara avfärdar det på det här sättet. Jag skulle gärna vilja få ett ytterligare förtydligande.

Herr talman! Tack för frågan, och tack för möjligheten att få utveckla mitt resonemang! Det var en missuppfattning. Jag avfärdar inte ett nationellt lärarlyft eller nationella insatser för att kompetensutveckla lärare när det gäller de här frågorna. Det gör vi inte heller i vår reservation.

Vad vi säger i vår reservation är att det kanske inte är den insats som vi behöver utreda just nu, när Skolverket har redovisat sitt uppdrag på 180 sidor med både en vision och olika förslag till strategier och konkreta åtgärder som man tycker att vi nu behöver göra. Att då säga att vi tycker att vi ska starta en utredning om ett nationellt lärarlyft är kanske inte det som känns mest aktuellt just nu.

Om vi vill få till stånd en digitalisering på allvar i den svenska skolan måste vi självklart arbeta med kompetensutvecklingsinsatser på flera olika plan. Skolverket pekar ut rektorerna som en väldigt strategisk grupp för att leda ett förändringsarbete i den svenska skolan i den riktningen. Det tror jag är bra.

Men nu har vi äntligen en it-strategi presenterad, som handlar om skolan. Låt oss diskutera vilka insatser i den som man behöver utveckla och genomföra för att nå det här målet!

Med förlov sagt: Det är mer än vad Jan Björklund lyckades prestera under sina åtta år på Utbildningsdepartementet. Det var det jag menade. Han var väldigt angelägen om att lägga över och bolla över frågan till kommuner och till huvudmän. Men staten skulle inte ha någon särskilt aktiv roll i det.

Herr talman! Jag noterar att Håkan Bergman sparar digital rättning till den andra repliken. Du får chansen att utveckla det något mer där.

När det gäller det digitala lärarlyftet handlar det om att kunna använda en modell. Det finns kritik mot den här strategin. Det har faktiskt funnits en del kritik som jag tänker att man noga lyssnar på, för det är väl ingen som tror att något någonsin är totalt fulländat. Det finns alltid möjligheter att utveckla på olika sätt.

En del av kritiken mot den strategi som man har tagit fram handlar om att det inte blir så mycket verkstad. Det blir mycket möten. Man pratar om rektorer och andra som på något sätt är tillsammans. Jag har full respekt för det. Men att kunna använda ett koncept, som ett lärarlyft är, som är utarbetat skulle göra det möjligt att väldigt snabbt få större utdelning ute i skolan, så att man också får fart på den digitala utvecklingen.

Vi ska väl båda erkänna att det finns fantastiska skolor som också där går före och utvecklar arbetssätt. Men man blir samtidigt beklämd när man besöker andra skolor som snarare använder it på ett ganska gammalmodigt sätt.

Nu finns möjligheten för Håkan Bergman att ytterligare utveckla en del om den digitala rättningen. Men jag skulle också vilja höra något om det som är kopplat till den kritik som har framförts om att det inte blir så mycket verkstad utan att det blir möten. Det har vid något tillfälle kallats för en del snömos. Jag vill inte säga det. Men det skulle behöva få ett större genomslag.

Herr talman! Tack för ytterligare frågor! Vi får se hur mycket jag hinner med.

Skolverket presenterade sin rapport den 4 april. Utbildningsutskottet har ännu inte fått någon information om hur man har tänkt eller så. Beredningen har sannolikt inte heller kommit igång på något djupare plan i Regeringskansliet, tror jag.

Jag tror att det kan finnas skäl till kritik och synpunkter. De ska välkomnas. Vi ska ju äntligen få en it-strategi för skolan som kan leda till praktiskt genomförbara resultat i skolorna. Jag menar att det i det måste ingå kompetensutvecklingsinsatser, i lyftform eller i andra former. Men det är inte det vi säger nej till. Vi säger nej till att just nu starta en ny utredning om ett nationellt lärarlyft. Det är det vi säger nej till. Men kompetensutvecklingsinsatser och en fortsatt diskussion kring it-strategin ska vi ha.

När det gäller den andra frågan om digital och extern rättning av nationella prov är det precis så som jag tror att Lena Hallengren nämnde. Det har nyligen presenterats en ganska stor och omfattande utredning – vi har också fått en information i utbildningsutskottet – där man lyfter fram frågorna om digitalisering av nationella prov och möjlighet till en mer likvärdig bedömning genom extern rättning.

Man föreslår en försöksverksamhet. Vi får se vad remissinstanserna säger om det och vad man slutligen landar i. Men resonemangen om att en digitalisering av prov bör ske stegvis och ges tillräckligt med tid innan man låter det bli fullt utbyggt delar vi med utredaren. Vi tror att man ska kunna ta det här i etapper.

Herr talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till Alliansens reservationer 8 och 49. Vi står självfallet bakom även övriga förslag i betänkandet.

Utbildningsutskottets betänkande UbU14 är sannerligen ett brett dokument, och i dag har vi diskuterat allt från skolavslutningar till kompetensutveckling för lärare. Sammantaget är det dock så att vi i dag, framför allt med de tillkännagivanden som Alliansen har fått igenom, tar ett par små steg mot att forma en bättre skola med mer kunskapsfokus för framtiden.

Herr talman! Få saker som vi tar ställning till i den här kammaren har en så betydande påverkan på människors liv som de beslut vi fattar om utbildning. Det är med en god utbildning för alla som vi skapar livschanser för människor. Det är så vi ger människor möjlighet att fatta egna beslut, stå på egna ben och själva vara med och forma det samhälle som de i framtiden ska leva i. Det löfte och de avtal som vi som samhälle sluter med varandra, mellan individer och mellan stat och medborgare, om att ge varje barn en god och bra utbildning är viktiga.

Tyvärr är det ett löfte som politiken har haft svårt att hålla sin del av. I över 30 år har vi sett fallande kunskapsresultat i Sverige, detta till följd av en skola som inte prioriterat kunskap utan som framför allt av politiken skickats ut på, i blandad utsträckning, hedervärda uppdrag som styrt skolan bort från det som borde vara dess mål.

Alliansregeringen inledde delvis en ny resa för Sverige under våra år, där skolan skulle tillbaka till ett tydligt fokus: att förmedla kunskap och färdigheter. Stora satsningar på fortbildning av lärare, ny lärarutbildning och utökad undervisningstid är några viktiga steg som togs på vägen och som riksdagen nu uppenbarligen vill se mer av – detta tack vare tuffa prioriteringar när vi, trots en historisk finanskris, kunde höja anslagen till skolan, behålla lärartätheten och dessutom ge varenda lärare en hel extra månadslön tack vare ett jobbskatteavdrag.

Vi har dock mycket kvar att göra för att garantera att varje elev får den start på livet som man förtjänar. Det är det vi bör prioritera i stället för att ge oss ut på en hetsjakt på de hundratusentals elever som har valt att gå i friskolor. Vad vi behöver är inte gnäll över det; det vi behöver är mer undervisning, bättre lärare och tydligare kunskapsfokus.

Herr talman! Ett av de områden vi ska diskutera här i dag är vikten av idrott och hälsa i skolan. Jag, och många med mig, har säkert väldigt blandade minnen från skolidrotten, omklädningsrum och mer och mindre väl valda tävlingsmoment för tolvåringar.

Sanningen är att de senaste 20 åren har mängden idrott i svenska skolan minskat. Om detta kan man ha olika personliga uppfattningar. Man kan tycka att idrott är ett trevligt eller ett mindre trevligt inslag i en skoldag. Men det finns starka skäl att tro att det faktiskt har en påverkan också på de skolresultat vi ser under samma tid.

Erfarenheten runt om i världen, bland annat svenska erfarenheter från Bunkefloprojektet men inte bara därifrån, påvisar tydligt hur fysisk aktivitet inte bara bidrar till en hälsosam livsstil utan också bidrar till förbättrade skolresultat. Med rätt använd fysisk aktivitet förbättrar vi förutsättningarna för inlärning. Klassrummen blir lugnare, och eleverna blir mer mottagliga för undervisning.

Det tillhör redan i dag skolans uppgift att se till att eleverna har tillgång till fysisk aktivitet dagligen. I realiteten vet vi dock att det är någonting som används i begränsad utsträckning och inte riktigt i den utsträckning som skulle vara möjlig.

Det är enligt min och mina partivänners mening inte riksdagens uppgift att i detalj reglera hur skolledning och lärare väljer att sätta ihop sin undervisning. Men det är riksdagens uppgift att sätta ramarna för uppdraget och för prioriteringarna.

Det är därför glädjande att riksdagen i morgon – för vi har dragit ut på debatten i dag – kan ta ställning för att utöka skolidrotten från 500 till 600 timmar. Det är en utökning med 20 procent, och det är ett första steg för att ge skolan en möjlighet och ett verktyg att arbeta aktivt med idrotten för att höja skolresultaten.

Det är nämligen det, mina vänner, som jag tycker bör stå i fokus i utbildningspolitiken. Man kan tycka att det är tråkigt att inte alla väljer att lägga sin energi och fokusera på höjda skolresultat, för det är där, mina vänner, som vi behövs allra mest.

(Applåder)

Herr talman! Det var intressant att lyssna på Erik Bengtzboe när han talade om hur resultaten har fallit de senaste 30 åren och också beskyllde oss på den andra sidan för att vi alltid gnäller på friskolor etcetera.

Jag skulle vilja börja med den första delen. Det är ju så att av de fyra senaste läroplanerna som har utfärdats i Sverige har Moderaterna varit med och tagit fram tre. Om det finns brister i dessa läroplaner måste ju Moderaterna i så fall också vara med och ta sitt ansvar i stället för att lägga över det på övriga som till och med har haft synpunkter på dessa läroplaner.

När det handlar om fristående aktörer och friskolor håller det inte längre att Moderaterna och allianspartierna endast kommer med osanningar kring vad vi på den rödgröna sidan tycker och tänker. Ingen av våra representanter – varken från Vänsterpartiet, som har varit tydliga i flera år kring den här frågan och gått ett steg längre, eller från regeringspartierna i utbildningsutskottet – har någonsin talat illa om alla fristående aktörer generellt. Vi har aldrig i denna kammare sagt att alla fristående skolor är dåliga och inte fungerar.

Det vi har talat om är ett system som inte fungerar, när försäljning av kläder likställs med att bedriva en skola, det vill säga kommersialisering. Vi anser inte att det ska råda samma principer för att sälja kläder, eller för den delen mjukglass, som för att bedriva skolverksamhet. Tycker Moderaterna att det är konstigt? Ja, tydligen. Då får ni helt enkelt tycka så, men faktum är att vi anser att skattepengarna ska gå till det som de är avsedda för.

Herr talman! Tack, Daniel Riazat, för frågorna! Först och främst har vi frågan om vem det egentligen är som bär ansvaret för var svensk skola är i dag och vilka det är som rimligen borde ta ansvar för att svensk skola går i rätt riktning.

Det ärliga svaret är att vi alla måste ta det ansvaret. Vänsterpartiet har historiskt sett väldigt liten skuld i hur saker och ting har utvecklats i faktiska beslut eftersom de aldrig någonsin har fått ingå i en regering och aldrig någonsin fått något reellt inflytande över Utbildningsdepartementet – undantaget via sina proxies i väldigt vänstervridna socialdemokrater från olika tider.

Det är absolut så att Moderaterna har varit delaktiga i många av de läroplaner som har tagits fram. Vissa saker har blivit bra. Allt i svensk skola är inte dåligt. Men vissa saker blir inte heller som man har tänkt sig. Betyder det att man ska ge upp? Betyder det att man ska ge upp sina planer på att göra skolan bättre? Nej, allas vår uppgift som folkvalda är att lära av erfarenheter, titta framåt och fundera på vad vi behöver ändra och vad vi behöver göra bättre.

Moderaterna tänker aldrig någonsin ge upp den viljan. Vi tänker aldrig någonsin ge upp kampen för att se till alla svenska skolelever får en bra skolgång. Ibland kommer det att bli fel. Det kommer delvis och bitvis att vara vårt fel. Det kommer delvis att vara andra partiers fel. Vi tänker korrigera de felen oavsett vem det är som ställer till med felen. Det är att ta ansvar.

När vi kommer till friskolorna, herr talman, är det inte så att jag anklagar Daniel Riazat och Vänsterpartiet för att säga att de alltid hatar alla friskolor. Det är helt korrekt. Det gör de inte. Men resultatet av deras politik blir en urholkning av det fria skolvalet. Det blir en urholkning av systemet med friskolor som leder åter till likriktning, som leder till ett samhälle där politiker får mer makt, där människor får mindre makt och där vi får se en sämre kunskapsutveckling. Dit vill inte vi.

Herr talman! Jag kan konstatera att Erik Bengtzboe genom en del retoriska knep fortsätter att skylla ifrån sig. Läroplanerna är ett exempel, men det finns också ett antal andra reformer som har genomförts under 90-talet. Där kan vi i Vänsterpartiet själva erkänna att vi har ändrat oss i frågan om kommunaliseringen av den svenska skolan.

När det kommer rapport efter rapport och forskningsresultat efter forskningsresultat som visar att det fria skolvalet ökar segregationen, som visar att fristående aktörer inte har lett till att alla skolor har höjt sin kunskapsnivå, är det kanske dags att Moderaterna börjar lyssna på det. Man ska inte enbart med hjälp av retoriska knep på något sätt försöka komma undan varför man egentligen ställer sig bakom alla dessa giriga aktörer som utgörs av riskkapitalbolag och andra storföretag. Det skulle vara fint om Moderaterna kunde stå upp för den egentliga anledningen.

Det handlar inte om något slags mångfald. Det handlar inte om att se till att alla elever har tillgång till så bra skolor som möjligt. Det handlar helt enkelt om att Moderaterna anser att vissa företag ska få styra politiken i stället för tvärtom. Så ser inte jag på politiken.

När det kommer till det fria skolvalet är det tydligt. Det finns många aktörer, däribland Skolverkets generaldirektör. Om Moderaterna anser att generaldirektören för Skolverket har fel, precis som alla andra instanser, får man också tydligt meddela det. Det fria skolvalet leder till större segregation, men det är självklart bättre för de vinstdrivande aktörerna eftersom de kan fortsätta att roffa åt sig.

Herr talman! Jag noterar att det tidigare fanns en politisk företrädare i talarstolen som pratade om ideologisk låsning när det gäller friskolor. Jag kan konstatera att den nuvarande vänstermajoriteten försöker ge sig på en ideologisk blåsning av det svenska folket när det gäller friskolor.

Ni har rätt till er uppfattning, men ni kan inte tillskriva mig vad jag tycker om friskolor och varför. Friskolorna är viktiga för att erbjuda mångfald, men framför allt för att flytta makt från dig och mig till svenska skolelever och svenska föräldrar. Det är de som vet bäst vad som passar dem. Det är de som vet bäst vilka skolor deras barn bör gå i eller de själva bör gå i. Det är ingenting som i onödan ska dissekeras och styras via pennstreck från ett stadshus eller en riksdag. Det handlar om makten ska ligga i riksdagsval eller om makten ska ligga hos människor – ingenting annat.

Jag noterar också att Skolverket har varit kritiskt och haft mycket åsikter när det gäller skolsegregation. Jag noterar också att Skolverket har backat från det man sa om friskolor. Man har konstaterat att man inte längre ser att det finns en segregation på grund av friskolor men att det finns en risk. Den risken måste vi alla hantera, men vi ser inte att utvecklingen har gått i den riktningen.

IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, har konstaterat att friskolorna har lett till bättre resultat i friskolorna, för svenska skolelever och i de kommunala skolorna. Lärarfacken har konstaterat att de leder till höjda löner. Vi kan också konstatera att de har nöjdare medarbetare än de kommunala skolorna, och de har dessutom nöjdare elever.

Det är helt korrekt att det finns en pådriven segregation på grund av friskolor. Det beror på hur friskolesystemet ser ut eftersom alla inte får chansen att ta del av det. Genom att se till att alla får chansen att ta del av det kan vi motverka segregationen. Det Vänsterpartiet i stället föreslår är att vi ska ta bort det medlet, den makten, från medborgarna och från politiken. Det Vänsterpartiet i realiteten gör är att stå handfallet helt utan möjlighet att motverka segregation.

Herr talman! Jag börjar med att precis som övriga alliansledamöter yrka bifall till reservationerna 8 och 49. Vi står naturligtvis bakom Moderaternas övriga reservationer i betänkandet.

Mycket har sagts i debatten om skolväsendet, och jag kommer här i slutet att fokusera på två av de tillkännagivanden som en majoritet i utbildningsutskottet beslutat om och som jag hoppas går igenom även här i kammaren. Båda handlar om skolans digitalisering.

Skolverket lade nyligen fram en rapport om it-användningen och it-kompetensen i skolan. Tillgången till it-utrustning har ökat kraftigt sedan 2012, när det senast gjordes en motsvarande undersökning. I grundskolan går i dag tre datorer eller surfplattor per elev, och i gymnasieskolan är relationen en till en. Fler elever har också tillgång till en personlig dator eller surfplatta. Det rör sig om ca 25 procent av eleverna i grundskolan. It-användningen ökar också. Både lärare och elever i Skolverkets undersökning uppger att de använder it i större utsträckning än 2012. Användningen begränsar sig dock oftast till att söka information, skriva texter och göra presentationer. It skulle kunna betyda så mycket mer; att utveckla pedagogiken och ge elever bättre förutsättningar att klara skolan. Men det förutsätter att lärarna har den kompetens som behövs för att utnyttja teknikens villkor.

I alliansregeringens examensmål för en nyare lärarutbildning finns mål för digital kompetens. Det är något som behöver följas upp. Jag är inte så säker på att alla lärosäten lever upp till de examensmålen. Skolverkets kartläggning visar också att lärarna har stora behov av kompetensutveckling. Till exempel 30 procent av lärarna i grundskolan anser att de behöver kompetensutveckling i att använda ett e-postprogram.

Herr talman! Huvudmännen har gjort stora investeringar i infrastruktur. Nu behöver staten stötta med kompetensutveckling. Därför är det viktigt att fortbildningssatsningen som det ena tillkännagivandet handlar om kommer till stånd nu. Vi kan inte vänta på en behandling av hela den digitala strategin innan satsningen kommer på plats.

Det andra tillkännagivandet handlar om digitala nationella prov med extern rättning. Det handlar om att utnyttja tekniken i sig, bättre rättssäkerhet för eleverna och inte minst mindre administration för lärarna. I utredningen om nationella prov som lades fram nyligen föreslås att digitala nationella prov ska införas från år 2022. Det ligger långt bort. Tekniken finns. Det finns faktiskt svenska företag som har utvecklat applikationer som i dag används för att genomföra nationella prov i till exempel delar av Australien.

Det är svårt att förstå vad som ska behöva ta så lång tid. Därför är tillkännagivandet om digitala nationella prov med extern rättning en markering mot regeringen att skyndsamt ta fram ett förslag i frågan. Det är oerhört viktigt för att minska lärarnas arbetsbelastning.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 12 maj.)