Riksrevisionens rapport om statens arbete med Agenda 2030

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse om Riksrevisionens rapport om Sveriges genomförande av Agenda 2030. Riksrevisionens granskning avser åren 2015–25.

Jag vill faktiskt börja med lite inledande folkbildning om vad Agenda 2030 egentligen är, eftersom det finns många missuppfattningar om detta.

Agenda 2030 är ett dokument som antogs av FN:s generalförsamling 2015. I december 2020 antog riksdagen mål för genomförandet. Agenda 2030 innehåller 17 olika mål. Det handlar exempelvis om kamp mot fattigdom och svält, om främjande av god hälsa, utbildning och jämställdhet, om tillgång till rent vatten och sanitet, om hållbar energi, om anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt, om hållbar industri, hållbara städer och hållbar konsumtion och produktion, om bekämpande av klimatförändringar, om värnande av hav, ekosystem och biologisk mångfald och om värnande av fred, demokrati, rättsstatens principer och mänskliga fri- och rättigheter.

Agenda 2030 har ibland fått kritik för att vara extrem, och det finns ganska många märkliga konspirationsteorier och missuppfattningar om vad de här målen egentligen är. Jag tror att de flesta av oss kan instämma i huvuddelen av de 17 målen alldeles oavsett var vi står politiskt. Målen i sig är dessutom ganska allmänt hållna, och det är upp till varje land att utforma en politik för att nå målen.

Agenda 2030 säger uttryckligen att alla mål har samma värde och att de 17 målen är odelbara. Som Riksrevisionen konstaterar i sin rapport finns det dock stor risk för målkonflikter till följd av att olika mål kan strida mot varandra. Jag ska säga mer om detta lite senare. Men den här inledningen får utgöra bakgrunden till resten av mitt anförande.

I skrivelsen uttrycker regeringen sin syn på Riksrevisionens granskning. Man instämmer i vissa delar men inte i andra. Kort sammanfattat anser regeringen att arbetet med Agenda 2030 sker inom ramen för den löpande budgetprocessen och följs upp inom ramen för denna. Regeringen ser ingen anledning till att just Agenda 2030 ska särbehandlas i regeringens arbete.

Tidöavtalet mellan de fyra partierna i regeringsunderlaget reglerar hur politiken ska utformas för att ge Sverige en bättre utveckling och för att man ska ta tag i samhällsproblemen. Samtidigt utgör Tidöavtalet i relevanta delar också ramen för regeringens ambition att uppfylla Agenda 2030. Finansutskottet anser att det i dagsläget inte finns skäl att föreslå ytterligare åtgärder som rör arbetet med Agenda 2030.

Herr talman! En av Riksrevisionens iakttagelser är just att det finns risk för målkonflikter i arbetet med Agenda 2030. Agenda 2030 säger uttryckligen, som sagt, att alla mål har samma värde och att de 17 målen är odelbara. Det låter ju bra, men faktum är att en del av målen i praktiken kan strida mot varandra. Inte minst gäller det kanske målet om att bekämpa klimatförändringar, som kan krocka med andra mål. En alltför radikal klimatpolitik kan såklart hota målet om ekonomisk tillväxt, målet om hållbar energi, målet om kamp mot svält och fattigdom eller målet om jämställdhet.

Vi ser i dag att både USA och Europa tar ett tydligt steg tillbaka i klimatpolitiken, eftersom delar av politiken fått så allvarliga konsekvenser för både samhällsekonomi och energiförsörjning. Även i andra länder ifrågasätts en alltför extrem och ogenomtänkt klimatpolitik. Att ifrågasätta klimatmålen i Agenda 2030 för att de hotar andra mål i samma agenda är alltså inget konstigt. Det illustrerar bara att alla mål i Agenda 2030 tyvärr inte alltid är förenliga.

Bärande delar i Tidöavtalet handlar om att återupprätta ett fungerande elsystem med ökad elproduktion och så låga elpriser som möjligt samt möjliggöra det som betecknas som en effektiv klimatomställning. När det gäller detta arbete finns det vissa bärande delar i avtalet som skiljer sig tydligt från tidigare regerings oansvariga plakatpolitik.

För det första finns det inte längre någon gräddfil för klimatpolitiken. Alla förslag i klimatpolitiken som påverkar statens budget ska behandlas i ordinarie budgetprocess och vägas mot andra viktiga intressen och behov.

För det andra föreskriver Tidöavtalet att alla förslag i klimatpolitiken ska genomgå ordentliga konsekvensanalyser och bedömas allsidigt.

För det tredje har regeringen ändrat det energipolitiska målet från 100 procent förnybart till 100 procent fossilfritt, vilket möjliggör en satsning på kärnkraft.

För det fjärde föreskriver avtalet att klimat- och miljöpolitiken ska kombineras med ett värnande av svensk konkurrenskraft.

För det femte sägs det uttryckligen att politiken ska vara faktabaserad.

För det sjätte fastställs det att man återkommande ska utvärdera och redovisa nyttan och effekten av den förda klimatpolitiken.

Dessa punkter i Tidöavtalet betyder förhoppningsvis att det efter hand blir slut på populism och meningslös, eller i värsta fall rent skadlig, symbolpolitik. Det betyder också att risken minskar för att klimatpolitiken ska tränga undan andra angelägna mål i Agenda 2030, alltså precis det som Riksrevisionen varnar för, eftersom klimatpolitiken inte längre överordnas andra viktiga politiska mål.

Dagens regering ser helheten i politiken. Det är bra för Sverige, och det ligger alltså i linje med vad Agenda 2030 föreskriver.

Vi ser nu också att misslyckade så kallade gröna industrisatsningar orsakar stora kostnader för samhället. Northvolts konkurs medför exempelvis stora förluster för våra pensionsfonder.

Här finns all anledning att fundera över hur dessa fonders styrelser agerat under tidigare regering och på vems uppdrag. Vi ser nu också stora problem för andra företag inom den gröna energisektorn som antingen gått i konkurs eller har stora ekonomiska problem.

När det gäller vindkraftssektorn är det förbluffande att se alla nyinvesteringar samtidigt som befintliga vindkraftsanläggningar ofta går med väldigt stora underskott. Var finns ekonomin?

Herr talman! Ett av målen i Agenda 2030 är jämlikhet och rättvisa. Även här finns konflikter med en alltför enögd klimatpolitik utan konsekvensanalyser. Exempelvis var det stötande att lågavlönade landsbygdsbor som var helt beroende av bilen tvingades betala orimliga drivmedelskostnader bara för att den tidigare regeringen ville ha en orimligt hög reduktionsplikt.

Förslaget om försämrade reseavdrag hade, om det blivit verklighet, också varit ett direkt slag mot landsbygden och därmed mot såväl de gröna näringarna som livsmedelsproduktionen, som ju också är en del av Agenda 2030.

Nu är detta historia, tack vare vår nya regering. Drivmedelskostnaderna har minskat i stället för att fortsätta öka, vilket de hade gjort om reduktionsplikten hade skruvats upp enligt de planer vi skrotade efter valet 2022. Dessutom har vi kraftigt förbättrat reseavdragen.

Just nu stiger drivmedelskostnaderna till följd av krig i världen, men i varje läge hade kostnaden varit minst 6–7 kronor högre för diesel och 3–4 kronor högre för bensin, oavsett marknadspriser i övrigt, om vi inte hade minskat reduktionsplikten och sänkt drivmedelsskatten.

Om den planerade höjningen av reduktionsplikten, som år efter år hade fortsatt att öka literpriset, hade blivit verklighet skulle priset ha varit ännu högre i dag.

Det finns all anledning att påminna om detta. Dagens höga literpris hade varit extremt mycket högre utan regeringens politik. Frågan varje väljare bör ställa sig inför valet är om man vill betala 35–40 kronor per liter för dieseln eller dagens 17 kronor. Det är ett val man har på valdagen.

Herr talman! Även i EU finns det uppenbara risker att energi- och klimatpolitiken skadar andra viktiga samhällsintressen. En del av detta har vi redan sett.

Under det svenska ordförandeskapet i EU lyckades Sveriges regering lyfta konkurrenskraften som en viktig fråga. Vi har också kunnat ta del av Mario Draghis rapport om problemen med EU:s konkurrenskraft gentemot andra delar av världen. Orsakerna till den svaga konkurrenskraften är många, men det är uppenbart att vissa länders beslut att förtidsavveckla kärnkraften och därmed öka beroendet av rysk gas har drivit upp elpriserna. Detta i kombination med en mycket långtgående klimatpolitik och tillhörande byråkratiska regelverk är en viktig orsak till att vi har tappat konkurrenskraft.

Det ökade beroendet av gas slår direkt på elpriserna i Europa när gaspriset stiger till följd av kriget i Mellanöstern. Med bibehållen kärnkraft hade det inte varit så.

Inte minst tysk industri lider av dagens energi- och klimatpolitik i EU, och det är anledningen till att Tyskland har lyckats pressa EU att lindra en del av de beslut som tagits på senare år. Men fler lindringar behövs – EU kan inte föra en helt annan energi- och klimatpolitik än resten av världen, för då slår vi sönder hela vår europeiska konkurrenskraft. Det finns anledning att påminna om att två av målen i Agenda 2030 är just ekonomisk tillväxt och tillgång på hållbar energi. Båda dessa mål hotas av den politik som har förts i EU på senare år, och det är inte förenligt med Agenda 2030.

Man ska komma ihåg att stora delar av omvärlden, inklusive de fyra folkrikaste länderna Kina, Indien, Indonesien och numera även USA, inte lägger någon större vikt vid klimatpolitiken. Om EU väljer att fortsätta som förut eller rent av skärpa sin klimatpolitik lever hela Europa farligt. Vi kommer att förlora ännu mer av vår konkurrenskraft, och det kommer definitivt att bli i det närmaste omöjligt att nå övriga mål i Agenda 2030.

Det tidigare argumentet om att EU i längden tjänar på att gå före i klimatpolitiken är i dag mycket tveksamt. Om andra stora länder i världen inte har något intresse av att följa efter finns det ingen vits för EU att gå före. Det enda vi då gör är att driva upp våra egna kostnader och förstöra vår konkurrenskraft utan att det globala klimatet påverkas ens mätbart.

EU behöver på samma sätt som Sverige se mer till helheten av politiken och se till att andra mål i Agenda 2030 får samma tyngd som klimatpolitiken, precis som länderna enades om när Agenda 2030 fick stöd i FN:s generalförsamling 2015. Där uttalades som sagt att alla mål har samma tyngd. Det är hög tid att vi öppnar upp för en diskussion inom både Sverige och EU om vilken nivå på klimatmålen som är rimlig på kort och lång sikt så att klimatmålen kan förenas med en positiv utveckling för EU:s konkurrenskraft och möjligheten att nå samtliga mål i Agenda 2030.

Klimatpolitikens kostnader måste också ställas i relation till andra viktiga samhällsuppgifter. Att lägga tiotals miljarder på att dammsuga koldioxid ur atmosfären kan knappast vara rimligt i ett läge när vi behöver massor av pengar för att rusta vårt försvar.

Herr talman! Det finns flera motionsförslag kopplade till denna skrivelse. Tyvärr syftar många av dem i praktiken till att återgå till den tidigare ganska samhällsskadliga symbolpolitiken och oförmågan till konsekvenstänk i klimatpolitiken. Jag yrkar därför avslag på samtliga motionsförslag och bifall till finansutskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag tror att alla ska spara den här lilla sekvensen på riksdagen.se, där Jan Ericson berättar om den verkliga moderata klimatpolitiken. När man har lyssnat på Ulf Kristersson eller Ebba Busch som pratar om att Sverige ska satsa på den gröna industrin, att Sverige ska leda Europa, att Sverige ska stå upp för klimatet och att klimatfrågan är akut och på riktigt kan man sedan titta på den här debattsekvensen och notera att EU inte alls ska gå före.

Vi ska inte gå före Kina, och vi ska inte gå före Trump, sägs det. Det går inte – varför ska vi göra det? De pratar ju inte om klimatet. Svensk industri kan inte leda. Vad är alla de här projekten för dumheter? De funkar ju inte; de går bara i konkurs. Vindkraft, nej, varför ska vi bygga det?

Hörde jag rätt? Har ni även en helt egen tolkning av Agenda 2030? Det är inte alls som FN säger, alltså att det är bra om vi klarar klimatfrågan om folk ska kunna försörja sig på jordbruk och kunna få mat och om vi ska slippa öknar, extremväder och allt sådant. Om man tror på klimatfrågan över huvud taget måste de här målen naturligtvis gå hand i hand, säger alltså FN, och det är en del av kritiken i rapporten.

Jag blir alldeles chockad. Har det gått så långt i Moderaterna, bortom fasaden? Överger ni totalt all form av klimatpolitik och att Sverige ska gå före och stå för det gröna varumärket och en grön tillväxt? Har det stora moderata partiet fullständigt övergett allt vad gäller tron på Sverige som ett klimatföredöme och Europa som en kraft för att stoppa klimatkatastrofen i världen?

Herr talman! Jag tycker att Martin Ådahl lyssnade väldigt dåligt. Jag höll ett ganska långt anförande, och om Martin Ådahl hade lyssnat i stället för att hänga upp sig på några ord tror jag att han hade förstått helheten.

Jag nämnde att klimatpolitiken är ett av 17 mål i Agenda 2030 och att dessa 17 mål är odelbara, vilket innebär att klimatmålen ingår i Agenda 2030 och är en av de saker som regeringen arbetar för att vi ska uppnå. Men vi har även 16 andra mål som ska uppnås.

Med Martin Ådahls politik uppnår vi kanske ett mål, det vill säga att vi kan visa att Sverige minskar sina utsläpp, vilket isolerat i världen inte betyder något alls för klimatet. Det vet vi båda två. Men då missar Martin Ådahl med all sannolikhet de andra 16 målen.

Regeringens politik innebär att vi har samma tyngd på alla de 17 olika målen och att vi arbetar med samtliga 17 mål samtidigt. Det var beslutet i FN, och det var beslutet i denna kammare 2020. Jag har väldigt svårt att se problemet med det.

Herr talman! Jag lyssnade mycket noga, och det jag hörde var att en ledande företrädare för det regeringsparti som innehar en massa nyckelposter verkligen inte tror på klimatpolitik över huvud taget. Han tror inte på den gröna industrin. Han tror inte på vindkraft. Han tror inte på att vi kan gå före. Jag hörde inte fel. EU kan inte fortsätta att gå före, sa ledamoten.

Vad är det egentligen som händer? Har SD krupit så djupt in under skjortan att ni inte står för någonting längre när det gäller klimatet?

Skulle vi inte nå några mål? Ursäkta mig – det ska allvarligt talat mycket till för att säga det i ett läge där regeringen missar alla sina klimatmål och till och med avvecklar dem för att man inte når dem. Och sedan är man stolt över det! Kom inte och prata med oss om att inte klara några mål! Ni klarar ju ingenting! Hela vårt gröna varumärke i världen håller på att försvinna.

Kom inte och prata med oss om att dieseln är så billig! Den kostar inte 17 kronor; den kostar 19 kronor. Ett tag kostade den 21 kronor. Ni har gjort en massa hushåll totalt beroende av fossilbränsle, för med er politik har de inte råd att välja någonting annat. Ni tog bort alla möjligheter för vanligt folk, och införde inga andra, att byta till det gröna och komma bort från Irans, gulfstaternas och Putins olja.

Nu sitter vi här i fossilfällan. Ja, vi ska självklart sänka kostnaderna för hushållen. Det står vi i Centerpartiet bakom. Vi har klart och tydligt sagt att vi inte ska höja kostnaderna igen.

Ge människor möjlighet att byta! Det här är helt obeskrivligt! Ni är stolta över att ha placerat Sverige i en situation där en massa hushåll nu har jättehöga tanknotor och jättehöga elnotor för att ni inte får fram någon energi. Det investeras inte alls i vindkraft just nu. Det har ni stoppat.

Jag måste säga att jag är chockerad över att man så öppet här i riksdagens talarstol överger all klimatpolitik.

Herr talman! Det är ändå roligt att göra Martin Ådahl lite chockerad. Det tycker jag piggar upp dagen.

Det är lite märkligt att Martin Ådahl, utan att vara säker på att resten av världen följer efter, är så övertygad om att det är rätt att EU går före i politiken. Frågan är om vi ska lägga väldigt stora pengar, kanske skattepengar, på att gå före med väldigt dyr teknik för att konkurrera med andra länder och tro att vi genom grön teknik kan vara ett föredöme för andra.

Vi kan vara ett föredöme om det visar sig att vi på detta vis stärker vår ekonomi och bygger ett starkare land. Men om det slår mot vår samhällsekonomi, våra jobb och våra statsfinanser kommer ingen att se oss som ett föredöme. Då kommer ingen att vilja följa efter. Det är bara om vi kan göra de här sakerna på ett genomtänkt sätt som klarar statsfinanserna och som klarar den ekonomiska tillväxten som vi blir ett föredöme. Det är bara då världen kommer att följa efter.

Det där borde Martin Ådahl förstå, och det är precis det som är politiken i Tidöavtalet: Vi ska göra rätt saker, genomtänkta saker, ordentliga konsekvensanalyser och ordentliga utvärderingar av det vi gör, inte bara kasta pengar på saker som inte ger någon nytta och som det inte är någon mening med. Då kan vi bli ett föredöme. Martin Ådahls och den rödgröna sidans politik, som bara handlar om att kasta ut pengar på precis vad som helst för att visa att vi har gjort slut på pengarna i en klimatbudget, gör oss däremot inte till några föredömen.

Dessutom får Martin Ådahl ta och kolla dieselpriset. Jag kollade precis före den här debatten vad dieseln kostar i dag, och det är 17 kronor litern. Om den rödgröna sidans politik hade drivits vidare under de här fyra åren hade dieseln i dag kostat mellan 35 och 40 kronor.

Herr talman! Om den förra regeringens politik hade fått fortsätta hade vi varit betydligt mindre beroende av diesel och bensin i dag, och den gröna omställningen hade kunnat fortsätta.

Jag måste hålla med Martin Ådahl om att det var ett väldigt intressant anförande av den moderate riksdagsledamoten. Det var klargörande men, hoppas jag, inte sanningssägande om Moderaternas klimatpolitik. Vi har sett att Moderaterna har vacklat mycket den senaste mandatperioden, men det var inte så länge sedan jag hörde dem säga, efter att de lovat det i de två senaste valen, att de ska vara ett klimatparti. Men det står nu klart att de inte längre har några sådana ambitioner.

Det sades så mycket att jag har svårt att veta var jag ska börja. Ledamoten sa att den förra regeringen, där Miljöpartiet ingick, förde en samhällsskadlig symbolpolitik på klimatområdet. En klimatpolitik kan givetvis bedrivas hur som helst, vilket denna regering har bevisat, men man tror ändå att det ska handla om att sänka utsläpp. Utsläppen måste ju ned – inte som ett fritt valt arbete eller som ett av målen, som är odelbara för att de är beroende av varandra. Om vi inte hanterar klimatförändringarna finns det sedan ingen annan politik att driva.

Även om Jan Ericson inte sa det låter det som att han tror att klimatförändringarna är något man kan hantera senare. Så är det inte. Nyligen kom en rapport från MI6, alltså den brittiska underrättelsetjänsten, om vad klimatförändringarna och det vi gör med den biologiska mångfalden kommer att leda till för Europas säkerhet och vår möjlighet att få mat och allt annat vi är beroende av för att överleva.

Hur ställer sig Moderaterna till klimathotet som ett stort säkerhetshot? Tror de på det eller inte?

Herr talman! Det är nästan lite tragikomiskt att höra denna orimliga kritik mot utsläppspolitiken när man vet att Sverige har EU:s lägsta utsläpp. Sverige har länge haft EU:s lägsta utsläpp och har det fortfarande efter fyra år med en moderatledd regering. Det säger ändå något.

Janine Alm Ericson säger att med en rödgrön politik hade färre varit beroende av diesel och bensin och hushållen haft det lindrigare. Men vilka hade varit mindre beroende av diesel och bensin? Vilka i Janine Alm Ericsons värld har råd att köpa elbilar? På landet där jag bor har man inte råd i alla fall. Där kör människor i ganska gamla bilar, för de har inte råd att byta till jättedyra elbilar.

Janine Alm Ericson talar för en liten minoritet i Sverige som har det väldigt gott ställt och har råd att köpa dyra elbilar. Det har inte vanligt folk. Vanligt folk är beroende av diesel- och bensinbilar, och så kommer det att vara under lång tid framöver, i alla fall tills det kommer ut billigare begagnade elbilar på marknaden, om folk vågar köpa dem. Så ser det ut.

Vi har en värld och ett land som måste fungera, och då kan folk inte betala 35–40 kronor per liter diesel. Med sådana priser kan folk inte ta sig till jobbet, bönder inte köra sina maskiner och skogsbolagen inte avverka i skogen. Inget av detta kommer att fungera om man ska betala så gigantiskt mycket för diesel som 35–40 kronor.

Detta vet alla i Sverige utom Miljöpartiet och Centerpartiet, som tycker att det är jätteroligt att höja diesel- och bensinpriserna och nästan knäcka den svenska ekonomin. Men vi kommer aldrig att gå med på det; vi kommer alltid att kämpa emot det.

Herr talman! Nu fabulerar Jan Ericson lite. Vi har inga som helst förslag på att höja dieselpriserna till 35–40 kronor litern, utan det är bara ett fult sätt att debattera.

Vad jag tycker är tragikomiskt är en regering som ökar utsläppen, inte tar klimathotet på något som helst allvar och håller på med whataboutism – ingen annan bryr sig om det, så varför ska Europa göra det? Men det är förstås otroligt viktigt att vi bryr oss om det. Dessutom kan jag upplysa om att Kina gör ganska stora investeringar för att få ned sina utsläpp. Man minskar på kolkraftverken och bygger ut vindkraften.

Utbyggnad av vindkraft är något också Sverige hade tjänat mycket på att göra under denna mandatperiod, för då hade vi haft mer el i våra system och kunnat sänka priserna. Det är nämligen inte bara bensinen som är ett problem just nu utan även elpriserna, vilket beror på att regeringen inte gjort några satsningar på grön baskraft eller vindkraft. Men under lång tid har Moderaternas klimatpolitik ju reducerats till kärnkraft och till vad bensinen ska kosta.

Vi i Miljöpartiet är också bekymrade över människors ekonomi men inte bara över ekonomin för dem som kör bensin- eller dieselbilar. Vi är bekymrade över att ensamstående mammor har svårt att sätta mat på bordet till sina barn och vill därför exempelvis höja barnbidraget.

Nu blev detta en debatt om enbart klimatmålet i Agenda 2030, men diskussionen är bredare än så. Vi ser hur regeringen på område efter område inte levererar. Om man nu tycker att klimatpolitiken inte är något kanske jämställdhetspolitiken kan vara något. Men vi ser att regeringens ekonomiska politik har ökat de ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män. Finns det något område där regeringen har som ambition att faktiskt uppnå målen i Agenda 2030?

Herr talman! Först vill jag säga till dem som lyssnar på debatten: Janine Alm Ericson säger att 35–40 kronor per liter diesel inte stämmer, men det gör det. Miljöpartiets språkrör har till och med stått i tv-debatter och sagt att målet är att dieseln ska kosta 40 kronor litern.

Om man utgår från dagens pris och lägger till den kostnad som blivit om vi inte hade minskat reduktionsplikten och sänkt drivmedelsskatten och om man dessutom lägger till den ökning av reduktionsplikten som Miljöpartiet drev när man satt i regering hade priset redan i dag legat någonstans mellan 35 och 40 kronor. Vad priset skulle kunna ligga på i slutet av nästa mandatperiod vill jag inte ens tänka på, men det skulle antagligen ligga på över 40 kronor.

Sverige har alltså EU:s lägsta utsläpp i dag. Att då påstå att regeringen inte tar klimatpolitiken på allvar är faktiskt ganska märkligt.

Det är lätt att skylla elpriserna på regeringen. Men de analyser som finns visar att om kärnkraften inte hade förtidsavvecklats, vilket Miljöpartiet var drivande i, hade Sverige i dag haft lägre elpriser. Det är väl belagt av forskning. Avvecklingen av kärnkraften i Europa, bland annat i Tyskland och delvis i Sverige, har gjort Europa mycket mer beroende av rysk gas, och vi ser vad det leder till. Att låtsas att denna politik inte har ökat beroendet av Ryssland är lite märkligt.

Till sist vill jag rätta ledamoten. Kina bygger ny kolkraft varje vecka. Ja, de bygger annat också, men de bygger väldigt mycket ny kolkraft. Det är en myt att Kina är ett föredöme när det gäller klimatpolitik. De kör sin egen energiproduktion med kol och exporterar solceller och vindkraftverk till Europa. Det är så det ser ut.

Herr talman! För drygt tio år sedan antog FN:s medlemsländer Agenda 2030. Det är en handlingsplan för omställning till ett hållbart samhälle för människor, planet och välstånd. Agenda 2030 innehåller 17 globala mål och ett tydligt löfte om social, ekonomisk och miljömässigt hållbar utveckling. Ingen ska lämnas utanför. Det är ett löfte som borde väga tungt i varje seriös regering.

Det vi debatterar i dag är hur det går för Sveriges regering när det gäller att leva upp till åtagandet. Betyget kan inte bli annat än underkänt, och det är ändå snällt uttryckt. Vi ser det i styrningen. Vi ser det i uppföljningen. Vi ser det i organiseringen.

Riksrevisionen är mycket tydlig i den granskningsrapport som vi nu debatterar tillsammans med regeringens svar på den: Regeringen har inte pekat ut en tydlig riktning, regeringen har inte styrt aktörer så att de får förutsättningar att bidra och regeringen har heller inte organiserat en samlad uppföljning av hur det går med Agenda 2030 i Sverige. Den övergripande slutsatsen från Riksrevisionen är helt enkelt att statens arbete med agendan inte har varit effektivt.

Herr talman! Regeringens totala kapitulation när det gäller utvecklingspolitiken berör alla de 17 målen i Agenda 2030, men under den här stunden tänker jag ägna mig åt några få av dem.

Jag börjar med de mål som rör miljö- och klimatarbetet. Där har regeringen fullt medvetet valt att bedriva en ineffektiv och otillräcklig politik. Klimatutsläppen ökar i Sverige, och vi tillhör bottenligan i EU när det gäller förändringar av utsläppen.

SD-regeringens egen budgetproposition för 2026 visar dessutom att Sverige nu ser ut att missa alla klimatmål, såväl i EU som nationellt. Det riskerar att leda till dyra böter och försämra Sveriges trovärdighet internationellt. I det läget valde regeringen att aktivt skjuta klimatpolitiken framför sig genom att i ett väldigt sent skede tillsätta den så kallade Styrmedelsutredningen, som först i maj i år ska lämna ett förslag. Det gör att en hel mandatperiod gått förlorad, och det innebär en skuld av utsläpp som blir dyrare att betala i framtiden.

Herr talman! Agenda 2030 handlar också om jämlikhet. Människor ska kunna leva trygga liv, med utbildning, vård och omsorg efter behov, inte efter plånbok eller postnummer. När kommuner och regioner får svaga förutsättningar att bedriva det slår det direkt mot välfärden – och hårdast mot dem som redan har minst marginaler.

I skolan ser vi ökande segregation och ojämlikhet. Inom vården är personalen pressad och köerna olagligt långa. Äldreomsorgen präglas av tuffa arbetsvillkor och oro bland äldre och anhöriga. En alldeles särskild skamfläck är barnfattigdomen i Sverige. Rädda Barnens barnfattigdomsrapport för 2025 beskriver en helt ny verklighet i det här landet: 276 000 barn bedöms leva i fattigdom i Sverige i dag.

När barnfattigdomen ökar, när välfärdens skyddsnät tunnas ut och när politiken gynnar dem som redan har mest bryter man mot själva kärnan i Agenda 2030: att minska ojämlikheter och se till att ingen lämnas utanför.

Herr talman! Det jag pratar om här och den kritik Riksrevisionen lyfter fram i sin mycket kritiska rapport handlar inte bara om teknikaliteter, utan det handlar om politik. När regeringen nu har valt att ta bort styrning och uppföljning upphör Agenda 2030 att vara en kompass och reduceras till en broschyr.

Kraven på myndigheter att återrapportera om sitt Agenda 2030-arbete har successivt plockats bort i regleringsbreven. Nedprioriteringen av uppföljning har med rätta fått kritik. Men regeringen har inte stannat där, utan den har också avvecklat centrala funktioner och skurit ned ambitionen i praktiken. Det är en kursändring som märks och som kommer att kosta.

Agenda 2030 kräver ett politiskt ledarskap som håller ihop Sverige, inte en regering som tittar åt andra hållet och hoppas att någon annan ska lösa frågorna. I det läget tappar Sverige både fart och trovärdighet.

Herr talman! Sverige har under en längre tid haft en framträdande roll i arbetet för hållbar utveckling, både nationellt och internationellt. Denna position riskerar nu att gå förlorad, om den inte redan har gjort det. Den nuvarande SD-regeringen har steg för steg monterat ned de strukturer som tidigare byggts upp för att säkerställa måluppfyllelsen i Agenda 2030. Regeringen har helt sonika lagt ned Agenda 2030-kansliet.

Myndigheterna måste inte längre rapportera om sitt arbete med Agenda 2030, och budgeten för uppföljning har minskats drastiskt. Det kommer att bidra till att Sveriges möjligheter att nå målen minskar.

Det här är inte något som har hänt under det senaste halvåret eller året, utan det har varit en kontinuerlig prioritering och en neddragning från regeringen under lång tid. Nu finns i praktiken inget nationellt Agenda 2030-arbete kvar. Just därför yrkar jag bifall till vår socialdemokratiska reservation. Det går faktiskt att välja en annan väg, om man vill.

Till sist, herr talman: Agenda 2030 kräver ett samordnat agerande där bland annat klimat, välfärd, ekonomi, industri, utbildning och bistånd drar åt samma håll. Men SD-regeringen har i stället gjort det motsatta. Man har försvagat samordningen, urholkat styrningen och gjort uppföljningen mindre skarp. Det är precis sådant som Riksrevisionen varnar för.

Sverige borde vara ett land som leder, inte ett land som regerar bort sin trovärdighet. Vi kräver att regeringen återupprättar ett seriöst Agenda 2030-arbete, med tydlig styrning, krav på uppföljning, samordning och politiska åtgärder som håller ihop klimatpolitiken och jämlikhetspolitiken. På så sätt kan vi få ett bättre Sverige och en bättre värld. På så sätt kan vi också få det löfte som vi har gett varandra inom ramen för Agenda 2030 att betyda något. Ingen ska lämnas utanför.

Herr talman! Efter den här eländesbeskrivningen från Peder Björk ska jag påminna lite grann om hur det faktiskt ser ut, på riktigt.

Sverige har i dag tillsammans med Luxemburg EU:s mest välskötta statsfinanser och den lägsta statsskulden. Statsskulden är lägre i dag än 2021, då S-regeringen fick igenom sin sista budget i riksdagen. Sverige har EU:s mest stabila pensionssystem. Det är skilt från statens budget, vilket gör att politiken inte kan använda pensionärernas pengar som dragspel i denna budget.

Sverige har i dag ett innovationsklimat i världsklass, vilket lockar människor att starta nya företag i Sverige. Vi har EU:s bäst fungerande kapitalmarknad, vilket gör att nystartade och växande företag har lättare att få kapital.

Sverige har sänkt skattetrycket till den lägsta nivån på 50 år. Samtidigt ökar skatteintäkterna.

Vi har den bästa produktiviteten i hela EU, och svensk tillväxt spås bli en av de högsta i EU i år och kommande år.

Sverige är i dag ett av endast nio länder i världen som har den högsta kreditratingen hos alla de stora ratinginstituten i världen. Ett av de nio bästa länderna i världen – så bra har de svenska statsfinanserna utvecklats de senaste åren.

Den enda bottennoteringen i EU är på listan över utsläpp, där Sverige ligger längst ned med lägst utsläpp.

Fru talman! Jag uppfattade inte riktigt någon fråga från ledamoten Jan Ericson, men jag förstår att han väljer att ta replik på mitt anförande. Jan Ericson vill ju inte prata om Riksrevisionens rapport, för Riksrevisionens rapport är en total sågning av regeringens politik på det här området.

För att kontrastera mot den bild som Jan Ericson försöker måla upp kan vi bara konstatera att barnfattigdomen, precis som jag sa i mitt anförande, ökar kraftigt. Fattigdomen i Sverige totalt har fördubblats de senaste åren.

Den här regeringen ser till att sänka skatten för dem som har det allra bäst. Den här SD-regeringen har inte valt att höja barnbidraget under en tid när hushållen är hårt pressade. Den här SD-regeringen har sett till att mediciner blir dyrare. Den här SD-regeringen har valt att inte satsa på välfärden. Och den här regeringen fick så sent som för några veckor sedan den värsta kritik någon regering någonsin har fått av Finanspolitiska rådet därför att man väljer att vidta åtgärder trots att man inte kan visa vilka resultat de ger.

Min fråga till dig, Jan Ericson, är därför: Vad är din bild av Riksrevisionens rapport, som är det vi diskuterar i den här debatten, och av den massiva kritiken mot genomförandet av Agenda 2030-målen, som vi faktiskt har varit överens om tidigare här i Sveriges riksdags kammare?

Fru talman! Jag vill börja med att påminna Peder Björk om att Riksrevisionens granskning avser åren 2015–2025. Det är alltså elva år. Av dessa elva år styrde Socialdemokraterna i åtta år. Det är detta som Riksrevisionen kritiserar. Det är alltså inte dagens regerings politik utan politiken under alla de här elva åren, och det är det som är granskningsperioden i Riksrevisionens rapport. Peder Björk skakar på huvudet, men det är fakta och står uttryckligen i Riksrevisionens rapport. Jag är ordförande i riksdagens råd för Riksrevisionen och väl insatt i hur deras rapporter ser ut.

Jag vill också invända mot pratet från Socialdemokraterna om den kraftigt ökade fattigdomen. Det rapporterna pratar om är faktiskt inkomstskillnader, inte reell fattigdom. Det är relativ fattigdom, och det är en väldig skillnad. Det är alltså inte så att stackars fattiga barn i Sverige går och lägger sig hungriga, utan det handlar om ekonomiska skillnader i samhället. Det är en helt annan fråga.

När det gäller förbättringar för hushållen stämmer det att Socialdemokraterna ville höja barnbidragen. Vi valde att sänka skatter i stället. Vi tror att det är bättre. De skattesänkningar som vi har gjort under våra år, både i tidigare regering och när vi tvingade Socialdemokraterna att följa vår budget vid några tillfällen och under den här perioden, har gett enorma förstärkningar till svenska hushåll. En vanlig sjuksköterska har fått ungefär 4 000 kronor lägre skatt med alla de skattesänkningar som vi moderater har drivit fram under våra år i regeringsställning. Det är ganska mycket pengar, och det slår era barnbidrag med hästlängder.

Peder Björk pratar om Finanspolitiska rådets rapport. Rådet kritiserar att vi lånar till försvarssatsningar och stöd till Ukraina. Jag undrar om Peder Björk inte står fast vid det som Socialdemokraterna har varit med och fattat beslut om.

Fru talman! Med all respekt: Jag trodde faktiskt inte att ledamoten var så verklighetsfrånvänd som ledamoten nu ger intryck av att vara här i riksdagens talarstol.

Har inte riksdagsledamoten tagit del av de senaste årens rapporter, som tydligt visar att det finns familjer med barn som faktiskt får gå och lägga sig hungriga?

Har inte ledamoten tagit del av de rapporter som säger att barnfamiljer får avstå från att köpa vinterkläder till sina barn därför att de inte har råd med det?

I ett land som Sverige ska det inte behöva vara på det här sättet. Det är därför vi socialdemokrater under de senaste åren har bedrivit politik och lagt fram förslag som handlar om att stötta utsatta hushåll i Sverige. Bland annat hade vi gärna sett till att de fått höjda barnbidrag. Vi hade också sett till att trycka ned arbetslösheten med vår politik för att människor ska ha jobb att gå till och faktiskt kunna försörja sig på sin inkomst. Med socialdemokratisk politik och med den senaste budget som vi lade fram här i riksdagen, som Jan Ericson med flera röstade mot, hade nio av tio svenskar fått mer i plånboken än med SD-regeringens politik. Det hade gjort skillnad för vanligt folk i vardagen.

Fru talman! Den här debatten har varit minst sagt klargörande.

Vi debatterar Agenda 2030. Det kan låta som en teknisk term, men det handlar om de absolut viktigaste mål som FN har satt upp för världens befolkning.

Det handlar inte bara om fattigdom, som har diskuterats här i dag, eller om klimat, som jag kommer att fokusera särskilt på – vi har ju en reservation, som jag yrkar bifall till. Det handlar också om sådant som livsmedelsförsörjning, ett annat mål som vi i Sverige själva kommit längre bort från, även om alla – förhoppningsvis men kanske inte alla – i vårt land har mat på bordet.

Här kommer Riksrevisionen med stenhård kritik om att det är ineffektivt och otillräckligt. Regeringens officiella svar är att man gör en delvis annan bedömning och att det här nu är slutbehandlat.

Det här är i linje med hur det har varit med nästan alla expertrapporter. Man kanske tycker från regeringens sida att experterna inte vet vad de pratar om eller att man själv vet bättre. Man har träffat någon partikollega som vet hur det egentligen är. Men det är samma mönster hela vägen. Riksrevisionens experter? Äh, det var inget. Klimatpolitiska rådet? Nej, nej, nej. Finanspolitiska rådet, som fullständigt sågar regeringens finanspolitik? Nej, det är en inlaga.

Jag känner inte igen det statsbärande Moderaterna som vi en gång samarbetade med. Det här är något annat. Det här påminner om andra länder och andra typer av politiker, som fnyser åt vad experter säger och ibland, som någon var inne på, åt verkligheten. Man har på sitt sociala medier-konto kommit fram till hur det egentligen är.

Ni måste ta till er det här. Jan Ericson är revisor; han vet att det är därför vi har en riksrevision. Det är därför vi har de här granskningarna – för att det inte ska bli helt fel.

Nu kommer vi till kärnan i den här debatten. Här har vi en representant för regeringspartierna som uttrycker vad man egentligen tänker, nämligen att det inte är så viktigt med klimatmålen. Man tänker ”jaja” om ”allt det där gröna”.

Jag skulle säga att Agenda 2030-målen just nu inte bara är lite viktiga. De är jätteviktiga för världen och för Sverige. Vi har nu ett nytt krig som pågår i Mellanöstern, och energipriserna i hela världen rusar. Vi ser nu hur fossilberoendet drabbar människor i deras vardag och deras försörjning. Det drabbar även hushåll i Sverige.

Jag vill peka på två saker i Riksrevisionens Agenda 2030-kritik som verkligen går rakt in i hjärtat hos alla hushåll som är berörda här och nu i Sverige. Det ena är det som den moderata riksdagskollegan lite oväntat tog upp, nämligen att vi var ett land som hade stark tillväxt och där utsläppen föll. Det var vårt föredöme för världen.

Till det kan läggas alla våra fantastiska industrier. Jag vet inte hur mycket man får nämna varumärken här i talarstolen, men Scania, Volvo och Hybrit – som kommer nu – säljer den gröna omställningen och är längst fram i tekniken. De är en stolthet för Sverige, i alla fall för mig och för mitt parti Centerpartiet. De leder mot bakgrund av detta utvecklingen mot en fossilfri värld.

Med den här politiken, där regeringen överger alla mål och all ambition om att vara ett föredöme i Europa och all ambition om att Europa ska vara ett föredöme för världen, hukar vi och sänker oss. Vi drar tyvärr vårt lands fina, gröna varumärke lite grann i smutsen. Att då dessutom inte ens ta kritiken mot att man inte uppfyller målen på allvar känns inte seriöst.

Den andra väldigt konkreta vardagsgrejen är den som alla upplever just nu. Ja, det var fel att ha för höga levnadskostnader, i synnerhet för människor på landsbygden som är beroende av bilen. Det har vi i Centerpartiet erkänt, och det har vi dragit lärdom av.

Vi sa samtidigt det som är uppenbart för alla nu: Om man på grund av den här regeringen inte har haft råd – och gud vet hur många som är i den situationen – att byta till en hybrid, en elbil eller en gasbil eller kanske inte ens har känt att det är värt att byta till en etanolbil sitter man nu med dieselpriser som är nästan lika höga som när vi började. Vi är tillbaka på ruta ett.

Det går att vara jättestolt över att det ”bara” kostar 20 kronor per liter, men tänk om folk hade fått chansen att leasa en miljöbil, som i vårt förslag. Det behöver inte vara någon ny eller dyr bil – tvärtom! Det är meningen att vanliga människor fullt ut ska kunna komma med i det här genom en begagnad hybrid, en begagnad elbil eller en begagnad gasbil. De hade i det här läget kunnat få ned notan för tankning på ett helt annat sätt än dem som sitter fast i vad som bara kan beskrivas som en fossilfälla som människor har försatts i.

Det är likadant med elen. Man pratar om elektrifiering, men det är en avgiftshysteri kring elen just nu. Vissa har fått nätavgifterna höjda med 30 procent, men det stoppar inte regeringen. På det skulle effektavgiften läggas, men det kanske man stoppar nu. Man höjde elskatten – nu har man sänkt den igen, men det var en chock när den gällde. Man kan inte betala ut elstödet. Man hittar på olika modeller för det.

Folk sitter fast i det här läget med Irankrisen. De sitter fast med diktaturens olja i sin vardag. Det är därför det är så viktigt med den här typen av mål, strategier och genomtänkt politik som inte låser fast folk i en fossilfälla.

Det här är inte till för alla som kanske sitter i riksdagen och har en stor lön och fortfarande vill köpa en Tesla, trots Musk. Någon annan vill köpa en ID.7 eller vad nu det nästa är. Det här är till för dem som inte har de möjligheterna. Vi räcker med Agenda 2030 ut handen till människor i världen. Tillsammans når vi målen, och tillsammans tar vi ledningen.

I Sverige ska vi göra det möjligt för vanliga hushåll och för människor som kämpar och arbetar hårt att på alla de sätt som över huvud taget är möjliga växla bort från det dyra fossila och över till det billiga och fossilfria. Man ska som företagare, som anställd och utvecklare kunna vara en del av den fantastiska gröna omställning som tar Sverige in i framtiden.

Det duger inte att bara svara att man delvis gör en annan bedömning, att det nu är slutbehandlat eller att man inte orkar lyssna på experterna. Antingen står man för det Moderaterna uttryckte i talarstolen, nämligen att man egentligen struntar i alltihopa, eller så gör man sin hemläxa – för Sverige och för våra medborgare som nu drabbas av dessa fossilpriser och detta fossilberoende.

Fru talman! När världens länder antog Agenda 2030 gjorde de någonting historiskt. De enades om en gemensam plan för mänsklighetens framtid. Det är en plan för att stoppa klimatkrisen, utrota fattigdomen, minska ojämlikheten och bygga fredliga samhällen. Agenda 2030 är mer än bara en lista med mål. Det är ett löfte till kommande generationer om att ingen ska lämnas utanför.

Nu är det bara några få år kvar till 2030, och agendan har fått stora svårigheter. Det innebär att det är ännu viktigare att politiken levererar nu och inte sedan och att varje land tar sitt ansvar. När man läser regeringens skrivelse är det dock svårt att känna den brådska som situationen faktiskt kräver. Det har debatten i dag också understrukit.

Samtidigt som regeringen säger att Agenda 2030 är viktigt ser vi gång på gång hur politiken inom flera områden går i motsatt riktning. Det är allvarligt. Agenda 2030 bygger också på en central princip om att politiken ska vara samstämmig. Målen hänger ihop, och politiken måste jobba med dem tillsammans och inte bara som enskilda mål. Alla politikområden måste bidra till hållbar utveckling och inte motverka den, men här brister regeringens politik.

Jag vill lyfta fram tre områden där Sverige kommer allt längre bort från Agenda 2030 i stället för närmare. Det ena är klimatet. Det har vi debatterat här tidigare i dag. Agenda 2030 och Parisavtalet hänger nära samman, och utan en kraftfull klimatpolitik kan vi inte heller nå de andra globala målen. Regeringen har dock valt att försvaga centrala delar av svensk klimatpolitik.

Utsläppen har ökat, reduktionsplikten har sänkts och transportsektorns klimatmål missas och riskerar nu att skrotas. Detta beslut går i rakt motsatt riktning mot mål 13 om att bekämpa klimatförändringarna och mot flera andra mål som också påverkas.

Det andra är det globala utvecklingssamarbetet. Agenda 2030 är ett globalt åtagande, och Sverige har under lång tid varit en stark röst för internationell solidaritet och hållbar utveckling. Under den här mandatperioden har vi tyvärr sett stora förändringar i svensk biståndspolitik. Man har minskat Sveriges klimatambitioner och dragit ned på biståndet.

Biståndet har minskat kraftigt i relation till bni, och nu är det på väg ned till en nivå under FN:s mål. Resurserna har omprioriterats, och viktiga institutioner och samarbeten har försvagats. Det här innebär en risk att man inte gör sitt bästa för att Agenda 2030 ändå ska gå framåt och att arbetet i stället försvåras, inte minst när det handlar om att bekämpa fattigdom, stärka jämställdhet och främja demokrati.

Det tredje området gäller själva styrningen av Agenda 2030-arbetet. Tidigare fanns det strukturer för samordning, uppföljning och analys, men mycket av det arbetet har monterats ned. Resurserna har också minskat. Samordningen har blivit allt svagare, och det är oklart hur regeringen säkerställer att politiken faktiskt bidrar till att nå målen. Vi har hört i dag att det sker en utvärdering – det vet man tydligen – men det finns ingenting som tyder på det. Tidigare fanns det strukturer för samordning, uppföljning och analys, och dem behöver vi komma tillbaka till.

Agenda 2030 kräver dock mer än fina formuleringar i en skrivelse. Det krävs systematisk uppföljning och politisk vilja. Vi måste stärka uppföljningen, för statistik och analys är avgörande för att förstå hur utvecklingen går och var fler insatser behövs. Vi i Miljöpartiet vill därför att SCB får ett tydligt och långsiktigt uppdrag att följa upp Sveriges arbete med Agenda 2030.

Sedan behövs dock samordning. Agenda 2030 berör nämligen alla politikområden – klimat, ekonomi, utbildning, jämställdhet, näringsliv och bistånd – och utan tydlig styrning riskerar arbetet att fastna i stuprör mellan departement och myndigheter.

Civilsamhället behöver också ges en starkare roll, och kommuner och företag behöver involveras igen. Agenda 2030-samordnaren gjorde ett bra jobb, som nu inte alls tas till vara. Många av de mest innovativa lösningarna för hållbar utveckling kommer från kommuner, organisationer, företag och lokala initiativ, och det måste skapas förutsättningar för att ta hand om deras arbete.

I en tid när demokratin utmanas i många delar av världen, klimatkrisen accelererar och ojämlikheten växer behövs länder som Sverige mer än någonsin. Det behövs länder som står upp för internationellt samarbete, för mänskliga rättigheter och för global rättvisa. Här kunde vi ha gjort ett stort arbete med Agenda 2030, som är just ett sådant ramverk som behövs. Agendan binder samman klimatet, ekonomin och människors rättigheter i en gemensam vision. Den visar också att hållbarhet inte är ett särintresse utan grunden för ett starkt och långsiktigt samhälle.

Vi har bara några år kvar. Det betyder att varje år – faktiskt varje månad – räknas. Om Sverige ska fortsätta vara ett föregångsland måste politiken för hållbar utveckling och Agenda 2030 gå från ord till handling. Det kräver politiskt ledarskap, det kräver samstämmig politik och det kräver att hållbar utveckling återigen sätts i centrum för samhällsbygget.

I slutändan handlar Agenda 2030 om något väldigt enkelt: Vilken värld vill vi bygga, och vilken värld vill vi lämna efter oss? Vill vi ha en värld med ökande ojämlikhet och ökande klimatkris, eller vill vi ha en värld där människor, planet och framtida generationer får en chans att blomstra?

Vi i Miljöpartiet vet vilken värld vi vill se. Därför kommer vi att fortsätta driva på för att Sverige ska leva upp till de löften som gavs i Agenda 2030.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 21.)