Riksrevisionens rapport om klimatrelaterade skatter

Fru talman! Toppen på Kilimanjaro ligger numera vit. Häromåret kunde man segla runt Nordpolen eftersom isen hade smält bort. På de små örikena i Stilla havet har man börjat evakuera människor. Jorden svettas och har feber. Vi måste se till att hon inte börjar koka. Klimatutmaningen, mina vänner som lyssnar och kanske läser det här sedan, är mänsklighetens i särklass största utmaning. I vårt land finns det som tur är nästan inga rena klimatskeptiker, för här kan folk läsa, och vi har ett fritt flöde av information. Men tröghet, handlingsförlamning och verklighetsflykt är tyvärr lika vanligt förekommande här som någon annanstans. Sverige är tack och lov än så länge ett genomorganiserat högskatteland, så vi har råd att ha styrmedel och att möta klimatutmaningen. Nu har vi dock rasat från vår forna topprankning som ett av de absolut mest klimatprogressiva länderna i världen. Vårt rika land gör inte längre läxan utan lever på gamla meriter. Detta har den eminenta institutionen Riksrevisionen noga påtalat i sin rapport. Men det är sorgligt nog inte vad denna debatt handlar om, för då hade det varit enkelt. Nej, det är verkligheten och hotet om en kokande planet som kräver ett prompt och resolut handlande, långt bortom parlamentarisk batalj, prestige och retorik. När det brinner i huset sitter man väl inte i vardagsrummet och tjabbar om vem som kom med budet, vem som ska göra jobbet, om det är sant eller om någon redan har gjort jobbet. Man hjälps åt att släcka. Mer relevant i klimattider är kanske metaforen om att sitta i en läckande och sjunkande båt på ett allt varmare och stigande hav och tjabba. Nu ror vissa i Sverige och öser allt vad de kan medan andra får en fördel genom att smita, både globalt och i Sverige. Vanligt folk, hushållen, betalar nämligen hälften av klimatskatterna medan företagen som står bakom fyra femtedelar av utsläppen endast står för ett litet bidrag till klimatarbetet och klimatskatterna samtidigt som de får fortsätta hacka hål i båtens botten. Dessutom får de göra skatteavdrag för sina energiskatter, vilket hushållen verkligen inte får. Regeringen vill inte heller gå med på att kalla detta eller värdet på det som företagen erhåller för de bortslumpade och ineffektiva utsläppsrätterna för en förmögenhetsöverföring, vilket det är. Först tillåts man göra fel, sedan får man lata sig och sist blir man belönad. Det är inte konstigt att vi har rasat i rankningen och att våra koldioxidutsläpp inte längre minskar. Den rapport som skatteutskottet diskuterar i sitt betänkande i dag pekar i grunden på det systemfel, eller till och med brist på system, som svensk klimatpolitik lider av. Vi behöver helt enkelt ett heltäckande och övergripande klimatpolitiskt ramverk. Vi behöver också en regering som inte smiter och som inte låter andra betala eller låter fel grupper få betala. Vår klimatskuta ska inte behöva fortsätta läcka och sjunka och sakna både kapten och rorsman. Uppmaningen till statsministern, finansministern och miljöministern är därför enkel: Gör som Riksrevisionen säger. Jämna ut bördan mellan hushåll och företag, mellan handlande och icke-handlande sektor. Skaffa fram statistik som är heltäckande och kongruent. Ändra handeln med utsläppsrätter så att utsläppen verkligen minskar. Knuffa på förhandlarna i Doha så att vi äntligen får ett långsiktigt och bindande globalt ramverk med ett nollmål till 2050 för utsläpp. Och skamligast av allt: Sverige måste sluta använda biståndsmedel till klimatåtgärder i fattiga länder. Gör om, gör rätt! Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru talman! Jag läste med intresse Riksrevisionens rapport när den kom i vintras, det vill säga förra vintern, inte dagens. Den sammanfattar och belyser viktiga fakta om hur beskattningen av klimatpåverkande utsläpp och verksamhet ser ut. Även om man inte kan påstå att Riksrevisionen avslöjar förhållanden som inte var kända tidigare vill jag i alla fall uttrycka min uppskattning för denna så kallade effektivitetsrevision. Det kan jag säga både som engagerad i klimat- och skattepolitik och som ledamot av Riksrevisionens parlamentariska råd, även om jag möjligtvis är lite jävig i den senare egenskapen. Vad är det då som är av särskilt intresse med denna rapport? Jag tycker att det var en pedagogisk sammanställning i rapporten som visar att hushållen via koldioxidskatten får betala ca 2 800 kronor per ton koldioxidutsläpp att jämföra med industri- och energiproducenterna som bara betalar ca 140 kronor per ton. Hushållen betalar alltså 20 gånger mer. Principen om att förorenaren ska betala betyder alltså helt olika saker för hushåll respektive industri. Riksrevisionens sammanställning visar också att den handlande sektorn i Sverige, inom ramen för EU:s handelssystem för utsläppsrätter som startade 2005, har tilldelats utsläppsrätter som överskridit behovet motsvarande en förmögenhetsöverföring på 1,8 miljarder kronor. Riksrevisionen skriver med ett understatement: Att förorenaren ska betala gäller inte alltid för näringslivet. Jag skulle snarare vilja uttrycka det som att för en stor del av det svenska näringslivet gäller inte principen att förorenaren ska betala. Riksrevisionen visar också till exempel att stål- och metallindustrin fått ett större överskott i gratis tilldelade utsläppsrätter än deras kostnader för energi- och koldioxidskatter. Man har även funnit att företag inom den handlande sektorn i EU:s system för handel med utsläppsrätter har lägre utgifter för klimatrelaterade skatter än företag utanför. Det är alltså en obalans också mellan företagen inom näringslivet. Riksrevisionen finner vidare att näringslivets utgifter för klimatrelaterade skatter bara utgör ca 4 procent av företagens totala kostnader år 2009. Därutöver har många företag i praktiken ca 25 procent lägre kostnader för klimatrelaterade skatter än vad de betalar in till staten eftersom dessa skatter är avdragsgilla vid företagens inkomsttaxering. Det kan i det här sammanhanget också vara på sin plats att något referera den sammanställning som regeringen varje år redovisar för riksdagen över de så kallade skatteutgifterna, det vill säga de intäktsförluster som skattesystemet medför på grund av undantag från skattesystemets normalskattesatser. Enligt årets sammanställning är de två största skatteutgifterna netto inom miljöområdet nedsatt elskatt för industrin med 12,5 miljarder kronor och nedsatt energiskatt på diesel med 8,5 miljarder kronor. Riksrevisionen efterlyser tydlig rapportering och uppföljning från regeringens sida vad gäller dessa viktiga frågor. I sitt svar undviker regeringen att ge konkreta svar på de förslag och påpekanden som förs fram i rapporten. Uppföljningen av klimatrelaterade skatter är av yttersta vikt eftersom skatterna har en så central roll för att effektiva klimatåtgärder vidtas för att kunna förhindra klimatförändringarna. Regelverket behöver göras mer stringent och tydligt, och tillsammans med Miljöpartiet föreslår vi att det införs ett klimatpolitiskt regelverk liknande det ramverk som finns i finanspolitiken. De nationella klimatskatterna har alltför snabbt fasats ut med tanke på utsläppshandelns utveckling. Ett alltför lågt pris på utsläppsrätterna och en för stor tilldelning innebär sammantaget att det skapas snedvridande effekter mellan de verksamheter som befinner sig inom utsläppshandeln och de som ligger utanför, vilket jag redan har varit inne på. Den ojämna klimatbeskattningen mellan privatpersoner och näringslivet är djupt problematisk. Principen bör vara en likvärdig klimatbeskattning oberoende av vem som beskattas, alltså helt enkelt att förorenaren ska betala, även om det måste göras med beaktande av förutsättningarna för näringslivet. Vi behöver också en långsiktig strategi för hur man ska kunna detta mål. Vänsterpartiet har i ett annat sammanhang föreslagit en översyn av det svenska skattesystemet, vilket jag gärna vill upprepa. I en sådan översyn bör naturligtvis miljö- och klimataspekterna beaktas. Även till exempel LO-ekonomerna anser att det behövs en översyn av det svenska skattesystemet, och de efterlyser en samlad strategi för miljöbeskattning. LO-ekonomerna anser att beskattningen på miljöområdet ska vila på principen att negativa externa effekter ska internaliseras, alltså belasta verksamheten. Den som orsakar miljökostnader ska också betala för skadorna. Det blir ett incitament att hålla nere aktiviteter som skadar miljön. Vi i Vänsterpartiet delar dessa åsikter från LO-ekonomernas sida och anser att de ska beaktas i en kommande översyn. Sammantaget innebär detta att miljö- och klimatskatterna ska ingå i en översyn av det svenska skattesystemet med inriktningen att företagsbeskattningen ändras så att principen att förorenaren ska betala i högre grad ska gälla även för näringslivet. Vänsterpartiet anser liksom Riksrevisionen att regeringen måste utpeka en myndighet eller ett departement som ansvarigt för redovisningen av näringslivets och hushållens kostnader för utsläppen och att regeringen ska presentera en analys av näringslivets kostnader och intäkter för handelssystemet. Med detta yrkar jag bifall till reservationen.

Fru talman! Det kommer inte som någon överraskning hur nödvändigt det är med stora omställningar - från ett samhälle helt beroende av fossila bränslen till ett samhälle med förnybara energikällor. Vissa länder i världen har insett att den som snabbast sätter i gång omställningen också vinner konkurrensfördelar. Därför bör det ligga i allas vårt intresse att se till att de styrmedel som vi använder för att nå denna omställning är så effektiva och träffsäkra som möjligt. Riksrevisionens rapport trycker på behovet av en samlad information och bättre analys av de klimatrelaterade skatternas effekter. Socialdemokraterna vill använda politiken och införa styrmedel som handlar om att stimulera ny teknik genom att göra den gamla tekniken dyrare och sätta ett pris på utsläppen, vilket gör ny teknik konkurrenskraftig. Om vi sedan använder de pengar som vi får in för att stimulera investeringar ger styrmedlen, som vi ser det, dubbel effekt. För att kunna veta vilka beslut som behöver tas för att kunna gå i denna riktning krävs, som det pekas på i Riksrevisionens rapport, samlad information och en bättre analys. Om vi inte lyckas fatta de nödvändiga besluten kommer det att få förödande konsekvenser för vår miljö men riskerar också att bli ett hårt slag mot vår ekonomi och våra industrier. Passivitet i denna fråga leder så småningom till sämre konkurrenskraft. Därför bör Sverige ligga i framkant. Sverige har tidigare haft en framsynt miljöpolitik som gett Sverige en föregångsstatus, men vi halkar nu efter. Brist på uppföljning kan såklart vara en del av detta. Hur olika sektorer betalar och bidrar till klimatmålet är i dag inte helt lätt att få en samlad bild av. Men varje år rapporterar Naturvårdsverket i enlighet med FN:s regler vilka utsläpp vi haft och vilka prognoser vi har. Prognoserna bygger på de politiska beslut som fattats. I den senaste prognosen från Naturvårdsverket sades att Sverige kommer att minska utsläppen med 18 procent 2020 jämfört med 1990 med de politiska beslut som nu har fattats, samtidigt som riksdagen har beslutat om en minskning med 40 procent. I regeringens klimatproposition från 2009 sade man att koldioxidskatten är det primära styrmedlet för att på ett samhällsekonomiskt och kostnadseffektivt sätt minska utsläppen av koldioxid. Detta lyfter också regeringen fram i svaret på Riksrevisionens rapport. I propositionen sade man att koldioxidskatten skulle höjas så mycket att koldioxidutsläppen minskar med ytterligare 2 miljoner ton till 2020. Detta får stå som två illustrerande exempel på behovet av att ha tydliga mål och en fortlöpande uppföljning. Fru talman! Socialdemokraterna har i motionen Klimatpolitik för välfärd och jobb i miljö- och jordbruksutskottet bland annat lyft upp frågan om att regeringen bör rapportera till riksdagen vilket utsläppsmål som dagens utsläpp ska jämföras med för att bedöma måluppfyllelsen för riksdagens klimatmål för 2020. Vi menar också att regeringen bör återkomma till riksdagen med sektorsvisa klimatmål till 2050 där till exempel också trafiken innefattas som en sektor. Dessa sektorsvisa klimatmål bör också innehålla delmål till exempel vid 2030. Arbetet med att nå de av riksdagen fastlagda klimatmålen saknar i vår mening i dag idéplan och styrning. Vägen mot 2050-målet blir svår att gå om inte regeringen utarbetar en sammanhängande och långsiktig plan och ett regelverk för klimatpolitiken att följa. Naturvårdsverkets slutredovisning kommer att kunna vara en god grund att bygga prognoser och delmål på. Planen och regelverket för klimatpolitiken bör beslutas i bred enighet för att staka ut en hållbar väg mot 2050-målet. De viktiga delar som bör finnas med är sektorsvisa klimatmål för jordbruk, bostäder, energiintensiv industri, övriga industrier och transporter att tiden fram till målåret delas in i budgetperioder om fem år med tydliga utsläppstak och regler för hur målen ska nås och att delmål bör finnas för år 2030 och år 2040 en årlig återrapportering om måluppfyllelse till riksdagen i samband med budgetpropositionen som underlag för riksdagens beslut om styrmedel och styrmedelsnivåer en regelbunden uppföljning av vår konsumtions klimatpåverkan.

Fru talman! Det som vi nu ska behandla är Riksrevisionens rapport Klimatrelaterade skatter - Vem betalar? och skatteutskottets betänkande nr 6. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationen. Skatter är ett viktigt styrmedel. Det kan nog alla hålla med om. Med skatter kan vi från politiskt håll till exempel straffa skadliga verksamheter med hög skatt, som exempelvis tobak och alkohol. Men samtidigt kan vi belöna goda verksamheter, som arbete genom jobbskatteavdrag, sänkt restaurangmoms och RUT- och ROT-avdrag. Vid förra sekelskiftet stod skatten på brännvin och socker för nästan 20 procent av statens inkomster. Nu är det andra punktskatter som genererar betydande inkomster. Den allmänna energiskatten har funnits sedan 1957, och redan 1924 infördes en skatt på bensin. De skatterna var mer av ett fiskalt än styrande skäl. De klimatrelaterade skatterna, som behandlas i denna rapport, beräknas i dag stå för ungefär 80 miljarder i intäkter. Av de klimatrelaterade skatterna är koldioxidskatten en av de effektivaste skatterna när det gäller att få ned utsläppen av växthusgaser. Men det är också denna skatt som slår hårdast på de privata hushållen. Det är därför oerhört viktigt att man verkligen ser till alla konsekvenser vid en eventuell höjning. Under 1990-talet låg koldioxidskatten på en relativt jämn nivå, men sedan början av 2000-talet har den stigit kraftigt. Vi har nu värdens högsta koldioxidskatt. När skatten infördes 1991 sattes den till 25 öre per kilo, och i dag är koldioxidskatten 108 öre per kilo. Jag har roat mig med att räkna om det. Om koldioxidskatten skulle ha stigit som konsumentprisindex skulle den i dag vara 34 öre. Sverige har gjort väldigt mycket med koldioxidskatten. Vi går verkligen före. Företrädarna för Miljöpartiet och Vänsterpartiet får det att låta som att vi inte gör det, men det är inte sant. Sedan 2005 finns det i Europa en handel med utsläppsrätter, och den industri i Sverige som ingår i handeln med utsläppsrätter betalar ingen koldioxidskatt. Detta är ett beslut för att undgå dubbelbeskattning. Fru talman! Enligt Riksrevisionens rapport står näringslivet för cirka fyra femtedelar av koldioxidutsläppen, men hushållen betalar nästan hälften av de klimatrelaterade skatterna. Detta kan uppfattas som felaktigt då vi brukar hävda att förorenaren ska betala. Men frågan är mycket mer komplex än så. Om vi skulle tynga den svenska industrin med en större skattebörda finns det en risk att industrin lämnar landet. Och då är risken för koldioxidläckage stor, det vill säga att utsläppen kommer att ske någon annanstans och då även många gånger bli mycket högre. En effekt av detta skulle även vara att viktiga arbetstillfällen försvinner från Sverige, och det skulle varken miljön i världen eller Sveriges invånare tjäna på. Rapporten påtalar också att industrin ofta erhållit utsläppsrätterna gratis. Ja, så har det varit i ett initialt läge. I nästa handelsperiod, som startar 2013, kommer ca 50 procent av utsläppsrätterna att auktioneras bort, och andelen ska därefter öka hela tiden. Den energiintensiva industrin kommer dock även fortsättningsvis att tilldelas sina utsläppsrätter gratis, och det är bra för Sverige då det är en viktig industri för oss. Det är även viktigt att påpeka att om ett företag erhållit en gratis utsläppsrätt och sedan säljer den kommer man att beskattas för försäljningen. Det som regeringen och vi moderater ser som ett problem är att flera av EU:s medlemsstater är mycket ovilliga att göra förändringar av det nuvarande energiskattedirektivet och göra det mer modernt och kraftfullt. Det föreslagna energidirektivet innebär bland annat att det ska bli obligatoriskt för alla medlemsstater att införa en koldioxidskatt för verksamheter utanför handelssystemet med utsläppsrätter. Detta är något som är bra för EU, Sverige och världen. Jag vill fråga Lotta Hedström, som har gått, och Jacob Johnson om de tror att Sverige verkligen kan rädda hela världen. Gå före - ja, det kan vi göra. Men rädda hela världen med våra utsläpp - nej, tyvärr kan vi inte göra det. Det vore väldigt bra om vi kunde det. Vore det då bättre att få ett koldioxidläckage om vi nu skulle beskatta vår industri högre? Nej, jag tror inte det. Men det skulle ni gärna kunna svara på. Jag känner att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har helt fel medicin i den här frågan. Det gäller faktiskt att kraftfullt engagera sig i frågan i EU, i FN och på andra ställen, och inte bara i vår lilla bubbla här i Sverige. (Applåder)

Fru talman! Lena Asplund förekom mig nästan med sin fråga till mig, för det var en av de frågor som jag ville diskutera med Lena Asplund. Det är ju bra att vi är överens om frågeställningarna i alla fall. Om vi nu ska ha en princip om att förorenaren ska betala när det trots allt är så stora skillnader, när hushållen betalar 20 gånger mer än den tunga industrin vad gäller koldioxidutsläppen, när vi har en energiskatt på diesel med en nedsättning på 8,5 miljarder och en elskatt med en nedsättning på 12,5 miljarder, ja, då behöver man åtminstone titta på de här frågorna. Lena Asplund frågade om Vänsterpartiet och Miljöpartiet tror sig kunna rädda hela världen. Nej, det tror vi inte. Men vi tror att vi kan utforma en modern skattepolitik där miljökostnaderna bättre tas om hand. Vi måste naturligtvis jobba på den svenska nivån, på EU-nivå och på FN-nivå. Det gör vi också. Jag tror att Lena Asplund är medveten om det. Men är Lena Asplund helt övertygad om att dagens avvägningar, med de här stora skillnaderna, också skillnaderna inom industrin vad gäller klimatbeskattningen inom den handlande sektorn respektive utanför den handlande sektorn, är det mest optimala? Är det inte dags att göra en stor skatteöversyn där man lägger stor vikt vid hur man ska utforma miljö- och klimatskatterna på bästa möjliga sätt och att det leder framåt så att klimatutsläppen minskar?

Fru talman! Då vill jag ställa en fråga tillbaka till Jacob Johnson. Vänsterpartiet har suttit med som stödparti åt Socialdemokraterna under många år. De har inte suttit i regeringsställning men varit ett stöd, liksom Miljöpartiet, när politiken har utformats. Anser ni i dag att den politik som ni utformade från slutet av 90-talet och under hela 2000-talet har varit felaktig? Det är ju resultatet. Alliansregeringen har inte gjort några stora förändringar i den föregående klimatpolitiken. Vi har fört ungefär samma politik. Vi har höjt koldioxidskatten lite grann några gånger. Vi har inte höjt den speciellt mycket, men på ett väl avvägt sätt - som jag talade om - för att man inte ska slå ut vissa delar av landet och för att hushållen inte ska få alltför stor börda. På något sätt känner jag nu att Vänsterpartiet säger att den politik som ni förde tidigare var felaktig. Eller var den inte det? Det skulle jag vilja ha ett svar på. Jag tycker att Sverige har en bra klimatpolitik. Som jag talade om innan, och som Jacob Johnson säkert är väl medveten om, är koldioxidläckage inte någonting som vi vill ha. Vi vill inte att vår industri flyttar någon annanstans och blir ännu smutsigare. I dag är inte vår industri speciellt smutsig, men den kanske blir det om den hamnar i vissa länder där man inte har samma stora restriktioner.

Fru talman! Vänsterpartiet är framför allt ett parti för framtidens problem och hur vi ska lösa dem. Jag tycker att vi ska ta fasta på den mycket belysande rapporten från Riksrevisionen. Den belyser problemen. Vi ska fundera på hur vi ska utforma politiken framöver. Den tidigare politiken, till exempel EU:s handelssystem för utsläpp, var någonting som Vänsterpartiet inte direkt applåderade men som vi accepterade som en del av en kompromiss. Men nu har vi också erfarenhet av att utföra denna politik. Det visar sig till exempel att den tunga industrin egentligen har gått med överskott med gratis tilldelning av utsläppsrätter. Den har fått hela sin koldioxidbeskattning och energibeskattning betald. Så långt behöver man inte gå. Risken för läckage måste beaktas så att industrin inte beskattas på ett sådant sätt att den flyr landet. Men denna avvägning kan nog göras på ett helt annat sätt än vad som har gjorts hittills. Jag tycker inte att Lena Asplund riktigt har förtydligat hur hon ser på hur principen om föroreningar ska betalas ska tillämpas. Den bör tillämpas på ett tydligare sätt i Sverige och i EU. Därför tycker jag att det är beklagligt att regeringen och majoriteten här i utskottet inte tar Riksrevisionens rapport på det allvar den förtjänar.

Fru talman! Vi tar den på allvar, och vi har läst den - det har vi gjort allihop i skatteutskottet. Vi ser vad som står där, men vi ser också problemet med att göra stora förändringar. Jag kan hålla med om att gratis utsläppsrätter kanske inte är det optimala, förutom till viss industri som vår energiintensiva industri. Där kan jag tycka att det är okej. Däremot är det inte okej att man får gratis utsläppsrätter och sedan säljer dem. Det tycker inte jag heller. Det är förvisso skatt på dem, men det finns bättre sätt. Utsläppsrätter är ett bra sätt. Nu har vi fått in flyget i handeln med utsläppsrätter, så flyget får vara med och betala i alla fall en del av sitt utsläpp. Det är klart att man ska se framåt. När man ser framåt måste man också verkligen tänka på vad som händer framåt om vi gör stora förändringar. Ska vi lägga mer kostnader på industrin? Svensk industri har på många sätt rätt svårt att konkurrera i dag. Skogsindustrin har hård konkurrens från övrig skogsindustri i världen. Jag tror inte riktigt på att vi ska lägga mer skatter på dem, utan vi måste försöka hitta en avvägd nivå. Hushållen har höga skatter; så är det. Men på något sätt kanske vi måste finna oss i detta. Det kommer säkert kloka funderingar framöver på hur man ska göra. Men jag kan inte se att man kan göra några stora förändringar i dagsläget för att vi ska behålla vår industri i landet. Det tror jag att vi vill, allihop. Vi ska inte heller skatta hushållen alltför högt. Därför föreslår inte regeringen heller några höjda koldioxidskatter inom den närmaste framtiden.

Fru talman! En bisats kan vara väldigt avslöjande. Jag ska läsa en bisats ur betänkande SkU6, i en reservation från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det står så här: Vi anser att den ojämna klimatbeskattningen av privatpersoner och näringslivet är problematisk - det kan man hålla med om. Principen bör vara en likvärdig klimatbeskattning oberoende av vem som beskattas. Sedan kommer den lilla bisatsen: med beaktande av de specifika förutsättningarna för näringslivet. Det är ju detta det handlar om! Vi kan inte ha en likadan beskattning, precis som Hannah Bergstedt var inne på. Det går inte. Vi ska inte flytta jobben utomlands. Bolagsskatten eller höjda miljöskatter får inte göra så att våra företag måste flytta utomlands och produktionen förläggs i andra länder. Jag vill be Jacob Johnson förklara exakt vad bisatsen innebär. Detta är den mest centrala meningen i hela er reservation: med beaktande av de specifika förutsättningarna för näringslivet. Vill ni ha det som ni skriver i den tidigare meningen - en jämlik beskattning? Vad innebär det då att ni skriver en mening om detta "med beaktande av"? Är inte det just denna politik som ni står bakom när ni tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet såg till att företagen skulle vara kvar i Sverige och därför gjorde en rimlig avvägning med klimatskatterna? Fru talman! I den utmärkta rapporten från Riksrevisionen - där jag verkligen välkomnar att man har gjort en ordentlig genomgång på området - framgår dessutom många saker om den svenska klimatbeskattningen, som omfattar fordonsskatter och koldioxid men inte trängselskatter och annat. Det framgår tydligt att vi i slutledet, som konsumenter, om vi vill ha kvar jobben i Sverige får betala en del av detta. Samtidigt, Jacob Johnson, är det så att om det är någonting som har varit bra så är det att EU har drivit fram det som heter Emission Trade System på till exempel flyget. Flyget har nu inlemmats i handelssystemet. Om EU inte hade varit drivande skulle det ha varit mycket sämre förutsättningar för en effektiv miljöpolitik på just flygets område. Det finns många saker att säga om den utmärkta rapporten från Riksrevisionen, nr 2012:1. Det är ganska länge sedan den kom. Man kan se att Sverige på ett område från den socialdemokratiska regeringen, som ni stödde, inte har tagit något pris på utsläppsrätter. På s. 39 i rapporten kan man se intressanta saker, nämligen att Tyskland är det land som har den högsta andelen utauktionerade utsläppsrätter - 40 miljoner ton. Det kan jämföras med de svenska utsläppen, som ligger strax ovanför detta. Det är intressant, för vi har en helt fri marknad och till och med, som Riksrevisionen säger, en förmögenhetsöverföring. I andra länder är det helt annorlunda; där får företagen betala. Det väsentliga är att vi har ett system som gör att samtidigt som vi kan bedriva en framsynt miljöpolitik med avgifter och koldioxidskatt, som man till exempel inte har i Polen - där har man inte ett öre i skatt på detta - kan vi behålla jobben i Sverige. Det klimatprogram som antogs 2009 under förra riksmötet innebär att vi lägger en hel del ytterligare kostnader på olika icke-producerande verksamheter, till exempel trafiken, som får höjda skatter. Min enda väsentliga fråga är denna: Vad menar Vänsterpartiet och Miljöpartiet med satsen "med beaktande av de specifika förutsättningarna för näringslivet"? Det är den centrala frågan. Vill ni flytta fler jobb utomlands eller inte? Vi vill inte det, det är bättre att jobben är kvar i Sverige.

Herr talman! De specifika förutsättningarna för näringslivet bör naturligtvis beaktas, men det betyder inte att dagens avvägning är den matematiskt helt sanna och eviga. Vi måste ta hänsyn till de erfarenheter och utvärderingar vi har, till exempel Riksrevisionens rapport. Vi hade en föredragning i skatteutskottet av denna, som visar till exempel att vad gäller den tunga industrin, stål- och metallframställning, fick man gratis mer i tilldelade utsläppsrätter än vad kostnaderna för energi- och koldioxidskatt är efter skatteavdrag. Man gick alltså med ett visst överskott. Så långt behöver man knappast gå. Vi behöver en översyn. Jag tycker som sagt att det här ska tas in i en större översyn av skattesystemet och det klimatpolitiska ramverket där man tittar på dessa saker. Gunnar Andrén verkar tycka att det är jättebra som det är. Men vi vet att klimatsituationen är så allvarlig att vi måste göra allt vad vi kan för att komma fram till ett bra och effektivt system. Principen att förorenaren ska betala bör, tycker jag, i högre grad än vad som sker i dag slå igenom också på näringslivet även om kostnaderna kommer att slås vidare ut på oss konsumenter. Det är ett rimligt och effektivt styrsystem. Varför säger Gunnar Andrén nej till att man prövar den här frågan lite ordentligare en gång till?

Herr talman! Det skulle vara mig främmande att säga att vi aldrig ska ompröva några miljöskatter. Det har jag väl aldrig påstått eller Folkpartiet ansett. Tvärtom har vi 2009 i riksdagen antagit ett nytt inriktningsmål, som framgår väldigt tydligt av Riksrevisionens rapport. Där finns det återgivet för alla. Jag tror inte att Jacob Johnson vill flytta företagen och jobben utomlands. Det tror jag över huvud taget inte. Men man vill föra en politik som gör att det är omöjligt för de svenska företagen att existera, till exempel gruvnäringen. Jag medger att man har låg beskattning. Ni tilldelade ju gratis alla utsläppsrätter när ni var med, och det kan man verkligen diskutera. Det finns länder som har valt en annan metod. Det framgår av rapporten. Man måste alltid göra avvägningen: Om vi vill att de svenska företagen ska vara konkurrenskraftiga måste de ha sådana förutsättningar att jobben blir kvar i Sverige. Det finns ingen vinning i en miljöpolitik som driver företag ut ur Sverige. Jag tror inte att ni vill detta, men då måste ni ändra er på den punkten. Ni måste se till att företagen blir kvar i Sverige.

Herr talman! Och då är dagens klimatbeskattning av företagen alltså det som garanterar att företagen blir kvar i Sverige. Är det så man ska tolka Gunnar Andréns inlägg? Vi får höra att vi måste sänka bolagsskatterna för att företagen ska stanna i Sverige. Vi får höra att vi kanske ska sänka miljö- och klimatskatterna för att företagen ska stanna i Sverige. Jag tror inte på detta. Riksrevisionens rapport visar att klimat- och energiskatterna motsvarar ungefär 4 procent av företagens kostnader. Det är en ganska liten del trots allt. Här kan man nog göra relativa förändringar utan att det riskerar jobben som för den delen främjar energieffektivitet och smart användande av ny teknik. Det tycker jag att även folkpartister ska kunna vara öppna för.

Herr talman! Alla hör vad Jacob Johnson säger, att man ska föra en annorlunda politik. Det är absolut en feltolkning att säga att jag tycker att den fördelning vi har nu är den optimala. Det måste alltid omprövas, vid varje tillfälle. Men ni vill både lägga på mycket skatter och höja bolagsskatten. Ni vill inte sänka bolagsskatten, i motsats till Socialdemokraterna som vill sänka bolagsskatten. Ni vill höja den någon procent, 2 procent eller vad det nu är. Herr talman! Jag ska allra sist läsa upp en del saker ur Riksrevisionens rapport på s. 79. Man har nämligen beräknat hur det beslut som togs i riksdagen 2009 ökar kostnaderna. För industrin och den icke-handlande sektorn blir det en ökning på 750 miljoner kronor. För tunga lastbilstransporter blir inte ökningen så stor - 70 miljoner kronor. För jordbruket 435 miljoner - ganska mycket för jordbruket. För skogsbruket blir det 210 miljoner kronor. Det här är inte småsummor, och det ska betalas av någon. Det ska betalas av de svenska företagen, som ska konkurrera med utländska företag. Jag vill som sagt aldrig beskylla Jacob Johnson för att vilja flytta företag och verksamheter ut ur landet. Men resultatet av er politik riskerar dess värre att bli just det, om man inte gör en bra avvägning mellan olika miljöåtgärder. Det var därför som jag frågade: Vad betyder "med beaktande av de specifika förutsättningarna för näringslivet"? Det är en gummiparagraf där du inte kan svara på vad det betyder.

Herr talman! I det här betänkandet har Miljöpartiet en motion där de föreslår ett klimatpolitiskt ramverk. I motionen uttrycker de att principen bör vara en likvärdig klimatbeskattning oberoende av vem som beskattas. Precis som Gunnar Andrén reagerade jag på meningen att man ska beakta de specifika förutsättningarna för näringslivet. Det intressanta var att Jacob Johnson inte nämnde det med en mening medan han var uppe i talarstolen, men likväl är han med på den reservation som Miljöpartiet har lämnat på basis av sin motion. Herr talman! Jag anser att det är just det regeringen gör, man beaktar näringslivets specifika förutsättningar. De större energiintensiva industrierna, pappers- och massaindustrin, ingår i ett handelssystem för utsläppsrätter som regleras på EU-nivå, och de bedöms efter en skala inom respektive sektor. I handelssystemet finns en plan för att tillgången av utsläppsrätterna ska minska. Nu från januari kommer hälften av kvoten att lyftas ut till försäljning för att det ska vara ekonomiskt kännbart för industrin att släppa ut växthusgaser. Inom energisektorn kommer den förnybara, alltså den fossilfria, energiproduktionen att gynnas då merparten av utsläppsrätterna för energisektorn kommer att behöva köpas fullt ut. Handelssystemet inom EU tar alltså specifika hänsyn till förutsättningarna för näringslivet, samtidigt som det styr mot klimatmål. Till de svenska företag som inte ingår i handelssystemet tvingas regeringen ta vissa hänsyn för att inte helt radera ut företagens förmåga att konkurrera med omvärlden. Herr talman! Regeringen har arbeten på gång inom en rad klimatrelaterade områden som kommer att läggas fram under det kommande året. Och som vi vet så pågår nu klimatförhandlingarna i Doha. Mina förhoppningar är givetvis att miljöminister Lena Ek ska få med sig flera länder i riktning mot en snabbare utsläppsminskning än vad man tidigare har kommit överens om till 2020 och att fler länder kommer att göra frivilliga utfästelser om större utsläppsbegränsningar. Jag vill dessutom se att ministrarna, när de träffas, tar tydliga steg mot det globala klimatavtal som ska vara färdigförhandlat 2015. Herr talman! Även om Riksrevisionen har uttryckt sig kritiskt i vissa stycken i sin utvärdering anser jag att mycket är på gång i rätt riktning och att varken motionen eller reservationen från Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillför något som skulle göra skillnad i sak. Därför vill jag avstyrka motionen och yrka bifall till utskottets förslag om att lägga skrivelsen till handlingarna.

Herr talman! Jag vet inte om det är en signal ovanifrån att Kung Bore slår till på detta vis i dag när vi pratar klimatrelaterade skatter. Jag kommer att upprepa en del av det som andra redan har sagt, speciellt det här med att näringslivet genererar ungefär fyra femtedelar av koldioxidutsläppen men hushållen får betala nästan hälften av de klimatrelaterade skatterna. Hushållen betalar 2 800 kronor i skatt per ton utsläppt koldioxid, medan företag inom industri- och energisektorn endast betalar 140 kronor per ton. Med andra ord får hushållen betala 20 gånger mer än industrin. Men det har väl också sina förklaringar, för det handlar om industrins konkurrenskraft. Jag har själv jobbat inom elintensiv industri, skogsindustrin, i drygt 20 år. Jag har dessutom jobbat med styrsystem på det företagets elavdelning. Det här med energieffektivisering jobbade vi hårt med redan på 80-talet, så det är inget nytt. Det har gjorts stora framsteg inom industrin på det området. Ändå har vi problem med konkurrenskraften, därför att alla andra länder också jobbar lika hårt med detta. Enligt granskningsrapporten utgör klimatrelaterade skatter ca 80 miljarder kronor per år. Det är en hel del som beläggs här. I Riksrevisionens sammanfattning kan man läsa följande: "Regeringens och myndigheternas analyser och redovisning ger ingen samlad och tydlig bild av utgifter för och effekter av de klimatrelaterade skatterna. Därmed saknar myndigheterna, regeringen och riksdagen underlag för att bedöma om de klimatrelaterade skatterna i kombination med andra styrmedel är kostnadseffektiva och i vilken utsträckning de överensstämmer med principen om att förorenaren ska betala. Vidare saknas underlag för att bedöma risken för koldioxidläckage för olika branscher och delbranscher i Sverige." I stort sett samtidigt som Riksrevisionens granskningsrapport med titeln Klimatrelaterade skatter - vem betalar? kom släpptes en annan granskningsrapport från Riksrevisionen med titeln Svensk klimatforskning - vad kostar den och vad har den gett? I sammanfattningen av den granskningsrapporten kan man läsa följande: "Riksrevisionens övergripande slutsats är att klimatforskningen har potential att bidra till klimatmålen. Men det är oklart i vilken utsträckning klimatforskningen faktiskt stöder klimatmålen och bidrar till minskade utsläpp på sikt. För att forskningen effektivt ska kunna bidra till de långsiktiga klimatmålen, anser Riksrevisionen att det behövs en samlad strategi för klimatforskningen som även definierar vad klimatforskning innefattar. Klimatforskningen behöver tydligt samordnas med andra styrmedel för att på ett effektivt sätt ge förutsättningar för att forskningsresultaten i praktiken ska bidra till klimatmålen. Vidare behövs en samlad redovisning av vad klimatforskningen kostar och bidrar till." Herr talman! Båda granskningsrapporterna har varit intressanta att läsa. Utan tvekan kan man se vissa paralleller i dessa sammanfattningar av granskningsrapporterna från Riksrevisionen. Jag får onekligen känslan av att man har beslutat om ett antal åtgärder eller styrmedel utan samordning för att uppnå klimatmålen. Den ena handen har uppenbarligen inte haft vetskap om vad den andra handen sysslat med. Jag tror att detta är något som man måste ta till sig innan man rusar in i ytterligare nya åtgärder och konstruerar ännu fler styrmedel. Jag är tveksam till om det behövs ett ramverk, men någon form av uppföljning och analys är av stor nödvändighet, som jag ser det. I granskningsrapporten ingår inte elcertifikat, vilket jag tycker är beklagligt. De är ett viktigt styrmedel, och det hade varit intressant att få lite mer kött på benen när det gäller detta. Elcertifikaten ligger i dag strax under 20 öre per kilowattimme och är en viktig faktor när beslut om investeringar tas i energisektorn, inte minst när det gäller vindkraft. Att vara med i skatteutskottet och få möjlighet att läsa dessa rapporter och få insikt i detta har varit intressant. Vad gäller vindkraften hade vi besök i skatteutskottet under hösten av Svensk Energi, som uppmärksammade oss på effekterna av fastighetsskatten. En jämförelse mellan vindkraft, kärnkraft och vattenkraft får ett märkligt utslag. Från januari 2013 kommer vattenkraften att belastas med hela 9 öre per kilowattimme, kärnkraften med 5,5 öre per kilowattimme och vindkraften med endast 0,5 öre per kilowattimme. Det är ganska märkligt att vattenkraften får en så stor nackdel. Som man påpekar från Svensk Energi kan det få stor inverkan på framtida investeringar i vattenkraft. Vindkraften har också en stor skattefördel när det gäller energiskatten, och det har varit lite av en ögonöppnare för mig personligen att det är sådana subventioner eller skattelättnader för vindkraften. Jag tror att många människor i dag inte känner till vilka effekter eller vilka subventioner och skattelättnader som ett vindkraftverk har. Vi pratar om 2 miljoner per vindkraftverk och år i subventioner. Med det här som bakgrund är det kanske inte så märkligt att det är så många kommuner, landsting, stiftelser och regioner som bygger vindkraftverk. Jag kan nämna att Region Skåne nyligen beslutade om tio nya vindkraftverk. Skattebortfallet för dessa tio vindkraftverk kommer att motsvara mer än kostnaden som vi diskuterade tidigare i debatten om betänkandet om läxhjälp. Herr talman! Jag yrkar på att skrivelsen läggs till handlingarna och att reservationen avslås.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att industriverksamhet och energiproduktion nästan aldrig är någon form av välgörenhet. Det kostar alltid pengar. Jag brukar alltid försöka gå förbi vad olika rapporter säger och i stället gå utanför och lyssna på dem som bör ha stor kunskap på området. Bland annat träffade jag vid något tillfälle Runar Brännlund vid Umeå universitet. Han är professor i nationalekonomi och en av de främsta inom miljöekonomi i Sverige. Jag läste också OECD:s rapport som varnar Sverige för att använda ekonomin felaktigt för att nå de mål man vill nå inom utsläpp och annat. Jag har också läst Per Kågessons, professor från Kungliga Tekniska högskolan, rapport Miljöbil på villovägar och lite annat. Runar Brännlund har uttryckligen varnat för en övertro på att Sverige kan rusa i förväg med olika åtgärder utan att det får konsekvenser i form av stora kostnader för svensk del. Jag tror att det finns skäl att lyssna på dem som jag tror är till och med underrapportörer till regeringen. Den rapport som egentligen är upphovet till den här debatten kommer från Riksrevisionen. Jag tycker att regeringen väl noterar, och det är också väl beskrivet i betänkandet, att man tar åt sig det som sägs i rapporten och ser över hur man i framtiden ska kunna utforma systemen på ett bättre sätt. Samtidigt är det uppenbart att saker och ting inte alltid utvecklas så som man själv tror. Vi kan konstatera att det alltid är vanskligt med olika subventionssystem när man inte vet hur de fungerar när de möter verkligheten. Genom olika skeenden och förändrade beteenden når man kanske inte måluppfyllelsen. Den kan till och med sättas ur spel. Vägningen av vem som betalar vad blir då svår att utvärdera. Också konjunkturen har inverkan på det faktiska utfallet, beroende på om det är högkonjunktur eller lågkonjunktur. En sak som man ska vara ärlig med att säga till lyssnarna och tv-tittarna är att det i slutändan alltid är medborgarna som på ett eller annat sätt betalar, genom skatter och avgifter eller på något annat sätt. Av regeringens skrivelse framgår att man är medveten om vikten av att utforma beskattningen så att den uppnår sitt syfte. Man påtalar, helt riktigt, vikten av breda överenskommelser och EU-gemensamma system för att uppnå satta mål. Herr talman! Debatten om gränsöverskridande frågor och problemställningar flyttas alltför ofta ned på en väldigt begränsad, nationell nivå. Det riskerar att skapa en snedvridning av problembilden och därmed problemlösningarna. I och med det finns risken att svenska medborgare direkt eller indirekt får betala en orimlig kostnad utan motsvarande resultat. Därför kan Sverige inte ensamt införa pålagor och regler som de facto är kontraproduktiva. Jag nämnde i ett inlägg i förra veckan situationen för Hyltebruk, där bruket minskar styrkan med ungefär en tredjedel. En av de grundläggande orsakerna till det är det höga elpriset. Då har man att väga om jobben ska vara i Sverige eller om man ska investera någon annanstans. Frågan är så allvarlig att Region Halland har klivit in för att se vad man kan hitta för jobb till de varslade. Det är alltså inte bara att genomföra stora, övergripande saker utan att det får konsekvenser. Låt mig även nämna Öresundsbron. Det är ett talande exempel på gränsöverskridande projekt, både i bokstavlig och i överförd mening när det gäller miljön. Den motsattes av många, även inom miljöorganisationerna, men de allra flesta anser nog i dag att det var ett mycket klokt beslut både ekonomiskt och miljömässigt. I dag finns till och med behov av en utbyggnad av järnvägstrafiken för att öka andelen miljömässiga transporter. Ibland är således långsiktighet betydligt viktigare än att bara göra populistiska utfall som man tror kan synas i nästa opinionsmätning. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag vill påminna om att vi debatterar Riksrevisionens rapport om klimatrelaterade skatter och den motion som jag och några andra miljöpartister väckt. Det finns vad jag har sett i dessa skrivelser inte ett ord om exakta skattesatser och sådant, utan det handlar om systemrelaterade frågor. Därför tycker jag att vi ska hålla oss till sakfrågan, det systemrelaterade. I Riksrevisionens utmärkta rapport konstateras att regeringen inte har någon samlad statistik och kunskap. Man samlar inte kunskap, siffror och erfarenheter om klimatrelaterade skatter på ett och samma ställe där det är lättillgängligt. På det svarar majoriteten i utskottet att de visst gör det. Jag tycker att det är ett ganska osakligt svar. Motionen handlar om systemrelaterade frågor. Den handlar om att Sverige skulle behöva ordning och reda, för att citera utbildningsminister Jan Björklund. Lite ordning och reda i klimatpolitiken skulle vi behöva. Det är samma sak som att vi har ordning och reda i finanspolitiken eftersom Sverige har ett mycket bra finanspolitiskt ramverk. På samma sätt skulle vi behöva ha det inom klimatpolitiken. Det är inte så att klimatpolitiken går åt rätt håll precis, i alla fall inte i förhållande till verklighetsförändringarna. Vi får nu börja vänja oss vid fyra graders temperaturhöjning och, enligt samma Världsbanksrapport, vid 5 procents havsnivåhöjning. Det blir ganska tunga ekonomiska konsekvenser av sådana förändringar. Det vi behöver är ordning och reda så att vi vet hur det ser ut. Det är det motionen efterlyser, att vi får lite ordning och reda i klimatpolitiken, att vi får ett klimatpolitiskt ramverk som vi kan följa och som Sverige kan förhålla sig till. Vi behöver ha långsiktiga mål och ta Riksrevisionens utmärkta rapport på allvar. Revisorer är ju inte till för sin egen skull. Revisorerna är dem vi brukar fråga för att se om vi gör någonting fel. Från min erfarenhet som kommunpolitiker vet jag att man nog ska lyssna ordentligt på kommunrevisorerna. När de kritiserar ska man lyssna. Man kan inte bara säga: Det gör vi redan, vilket är vad utskottsmajoriteten i skatteutskottet gör. De säger: Jamen, det gör regeringen redan. Vi behöver inte bry oss. Flera har frågat om den formulering i vår motion som lyder "med beaktande av de specifika förutsättningarna för näringslivet". Om man läser majoritetstexten står där att det pågår ett arbete för att jämka ihop och minska skillnaderna mellan klimatbeskattning av privatpersoner och näringsliv. Det står i majoritetstexten. Vi går dock inte in på den punkten i motionen, utan vi går in på att skapa ordning och reda. Det säger ni i utskottsmajoriteten nej till. Ni vill inte ha ordning och reda i klimatpolitiken. Ni vill ha någon sorts flumpolitik verkar det som, för att återigen citera utbildningsministern.

Herr talman! Jag vill ställa två frågor till Mats Pertoft. På s. 70 i Riksrevisionens rapport, kap. 3.6, står: "Den del av skatteomläggningen 2010-2015 som avser koldioxidskatt har ökat koldioxidskattens kostnadseffektivitet. Detta eftersom den förändrade koldioxidskatten kan uppnå en viss utsläppsminskning till lägre samhällsekonomisk kostnad, i form av minskad BNP, i jämförelse med att uppnå samma utsläppsminskning med den tidigare utformningen av koldioxidskatten." Tycker Mats Pertoft att det är bra eller dåligt att man får en kostnadseffektivitet med den skatteomläggning av koldioxidskatt som den nuvarande regeringen har gjort? I och med att Mats Pertoft kritiserar regeringen, att regeringen gör fel prioritering genom att mycket ligger på hushållen och en mindre del på industrin, och vill att det ska göras en omfördelning, tycker du då, Mats Pertoft, att den politik som ni förde när ni var stödparti till Socialdemokraterna var dålig? Min tredje fråga - nu blev det tre frågor, men det tror jag att du klarar - är hur du skulle vilja lägga om politiken. Det har ni nämligen inte angett i er motion. Ni kommer inte med några förslag utan bara med en massa tyckande och åsikter. Kom med förslag!

Herr talman! Lena Asplund frågar mig om flera saker som egentligen inte har med Riksrevisionens rapport att göra. Vi kan gärna ha en klimatdebatt och en miljödebatt om dessa frågor, men jag vill påpeka att jag i mitt anförande refererade till Riksrevisionens rapport och att de efterlyser ordning och reda i klimatpolitiken, vilket alliansregeringen inte har levererat, enligt revisorerna. När det gäller omläggningen menar jag att det, precis som vi har skrivit, inte är någon lätt sak, men man bör titta på hur man kan ta fram en strategi. Jag har ingen perfekt lösning, utan jag tycker att man ska sätta sig ned, inte minst med näringslivet, och diskutera den frågan. Jag tror att det finns en sådan vilja även hos näringslivet. Vad beträffar koldioxidskatten är vi positiva till utsläppshandel, men vi ser att den nu slagit fel när det blivit så billigt att det är en ren vinstmaskin, vilket också lyfts fram. Vi hade gärna sett att övergången varit en mix mellan utsläppshandel och att klimatrelaterade skatter samtidigt legat kvar. Men det är en annan diskussion än den vi har i dag. När det gäller den felprioritering som var innan 2006 var det ett annat tillfälle. Det var andra förutsättningar. Det har hänt saker sedan dess. Det är intressant att flera har sagt att alliansregeringen bara har fullföljt politiken. Några borgerliga talare sade det här i talarstolen för några minuter sedan. Ni har bara fullföljt det som den socialdemokratiska regeringen med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet sjösatte. Problemet är bara att klimatproblemet har förvärrats så till den milda grad att jag hade förväntat mig en del handling och inte bara en fortsättning. Det är tur att ni inte har tagit bort det.

Herr talman! Vi har till viss del fullföljt. Men vi har även gjort några förändringar som man kan läsa om här. Det gäller bland annat att koldioxidskatten har blivit mer kostnadseffektiv. Det är jättebra. Jag har här en RUT-rapport där man ser hur koldioxidskatten har ökat. Det kom en jättebrant. Om man skulle säga det på engelska har det blivit en rocketing från 2001. Det har verkligen stigit i taket. Det gäller att detta ska göras på rätt sätt. Ni skriver i ert ställningstagande, som även Mats Pertoft tog upp i talarstolen, att principen bör vara likvärdig klimatbeskattning oberoende av vem som ska beskattas med beaktande av de specifika förutsättningarna för näringslivet. Det är lite grann vad rapporten handlar om. Det är de specifika förutsättningarna för näringslivet. Hur ska vi ha ett näringsliv? Hur ska vi ha en energitung industri i Sverige om vi ska lägga på den mer skatter? Vill Mats Pertoft att den ska drivas utomlands och att vi ska få koldioxidläckage? Det tror jag inte att Mats Pertoft vill. Man måste göra en avvägning. Jag håller med om att regeringens politik i dagsläget är väldigt bra. Sedan kan man ha åsikter om utsläppsrätter. Det är någonting vi måste påverka mer på EU-nivå. Det gäller vad utsläppsrätterna ska kosta, hur många som ska auktioneras ut och hur många som ska ges bort. Utsläppsrätter är ett bra verktyg att använda, men koldioxidskatten är också bra. De har olika sektorer att arbeta i.

Herr talman! Vi kan gärna diskutera koldioxidbeskattning och miljöskatter över huvud taget. Men nu handlar ärendet i kammaren om hur man redovisar detta. Dessutom har vi väckt en motion som handlar om klimatregelverk. Det andra kan vi ta en annan gång. Hur ställer sig Lena Asplund till att följa Riksrevisionens förslag och göra de tydliga förändringarna så att vi får information lättillgängligt, bra och systematiskt om klimatrelaterade skatter? Dessutom är frågan: Skulle vi inte behöva ett klimatregelverk? När vi diskuterar Doha och vet de nya prognoserna om klimatförändringarna, behövs det inte ett klimatregelverk på samma sätt som vi har haft ett finansiellt ekonomiskt regelverk? Det är vad debatten ska handla om. Vi kan också diskutera resten. Men vi har inte obegränsat med talartid.