Redovisning av verksamheten i Internationella valutafonden, Världsbanksgruppen samt de regionala utvecklings- och investeringsbankerna 2014 och 2015

Fru talman! För mer än 70 år sedan bildades Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF, på ett hotell i Bretton Woods, New Hampshire, USA. Tillsammans spelar IMF och Världsbanken sedan dess en central roll såväl för den rådande ekonomiska världsordningen som för enskilda länder världen över.

IMF och Världsbanken har genom sin historia varit starkt kritiserade. Exemplen är många på hur man under kalla kriget gav lån och bidrag till västvänliga diktaturer och auktoritära stater. Under 80- och 90-talet tvingade man merparten av länderna i Afrika, Asien och Latinamerika att genomföra olika former av strukturanpassningsprogram designade av IMF och Världsbanken.

Centralt för alla dessa program var privatiseringar, nedmontering av välfärden, avregleringar och handelsliberaliseringar, vilket i många länder fick katastrofala sociala och ekonomiska följder. Miljö- och klimatperspektiven var ofta helt frånvarande. Världsbanken har under sin historia bidragit till storskaliga investeringar i dammar och kolkraftverk som har haft katastrofala följder både för människor och för miljön. Flera länder har till exempel genom historien tvingats privatisera sina vattenverk och sin vattenförsörjning, vilket såklart har inneburit att man starkt har inskränkt fattiga mäns och kvinnors tillgång till rent vatten.

Resultat blev för 10-15 år sedan att många länder i syd valde att betala tillbaka sina lån i förtid till IMF för att slippa undan dess krav. Under åren efter millennieskiftet valde ett flertal länder i Latinamerika och Sydostasien att skapa egna regionala fonder för krishantering för att bryta sitt beroende av IMF. Jag minns som ny riksdagsledamot här i denna kammare för drygt tio år sedan hur man då talade om IMF:s kris. När ingen ville låna pengar av IMF sinade intäkterna och ränteinkomsterna, och man fick snabbt slut på resurser.

Den ekonomiska krisen 2008 i Europa skapade en ny så kallad marknad för lån och ekonomiska räddningspaket. Island, Irland, Portugal, Grekland och Cypern men också Lettland, Ukraina, Ungern och en rad andra stater på vår egen kontinent har de senaste åren sökt IMF:s hjälp. IMF har i högsta grad varit medansvarig för en krispolitik som har inneburit att notan för bankernas och finansinstitutens oansvariga belåning under många år skickats till vanliga löntagare och pensionärer.

IMF har drivit på för långtgående privatiseringar och omfattande nedskärningar i välfärden och trygghetssystemen. I krisens spår ser vi runt om i Europa hur arbetslösheten cementeras på höga nivåer, klyftorna i samhälle efter samhälle ökar och människor förlorar sina hem och tvingas ut i djup fattigdom.

Fru talman! IMF och Världsbanken har samtidigt de senaste åren tagit intryck av den kritik som har framförts mot Bretton Woods-institutionerna. År 2013 släppte IMF en rapport om sin krishantering i Grekland, och den var starkt självkritisk. Man medgav att fonden gjorde mycket allvarliga missbedömningar av situationen i Grekland, vilket ledde till att man allvarligt skadade den grekiska ekonomin. Världsbanken har också under Jim Kims ledning lagt om inriktningen på centrala punkter. Jämställdhet har äntligen lyfts fram tydligt i bankens verksamhet, och fokus på miljö- och klimatfrågorna har ökat tydligt.

Alla de här reformerna har vi från Vänsterpartiets sida välkomnat. Men för oss är det också fortfarande tydligt att en bred utvecklingspolitik som syftar till att minska fattigdomen, öka jämlikhet och jämställdhet, minska klimatförändringarna och skapa makroekonomisk stabilitet också förutsätter att man fortsatt driver på för en reformering av IMF och Världsbanken.

Vi ser att Sverige har ett stort ansvar att i IMF och Världsbanken driva på för grundläggande reformer av institutionerna både när det gäller beslutsfattande och politisk inriktning och när det gäller insyn och dialog med långivare, låntagare och ideella organisationer.

För det första bör Sverige fortsätta driva på för en revidering av röstfördelningen såväl i IMF:s och Världsbankens högsta beslutande organ, guvernörsstyrelsen, som i exekutivstyrelsen för att öka utvecklingsländernas inflytande.

Vi har sett hur man de senaste åren har gjort en del förändringar i röstfördelningen både inom IMF och Världsbanken, men fortfarande är det USA och Västeuropa som dominerar organen och har procentuellt sett flest röster och kan blockera icke önskvärda beslut. De reformer som har genomförts har framför allt gynnat tillväxtekonomier som Kina, men alldeles för många utvecklingsländer i syd har fortfarande ett mycket begränsat inflytande över de här två viktiga, globala institutionerna.

För det andra vill vi att Sverige aktivt driver på för att valet av ordförande i IMF och Världsbanken ska föregås av en öppen nomineringsprocess och att val av ordförande ska utgå från kompetens och vem som är mest lämplig i stället för från vilket land man kommer från. Sedan bildandet av IMF och Världsbanken har traditionen varit tydlig. Det är alltid en europé som är ordförande för IMF och alltid en person från USA som leder Världsbanken, trots att det genom åren funnits en rad andra mycket kompetenta och kvalificerade kandidater som har sorterats bort därför att de kommer från fel land eller fel kontinent.

För det tredje bör Sverige verka för att lån och ekonomiskt stöd från IMF och Världsbanken inte får försvåra möjligheterna att uppfylla de nya globala utvecklingsmålen Agenda 2030. Jämställdhetsperspektiv och miljö- och klimatperspektiv måste genomsyra alla lån och alla program.

Vi vänder oss från Vänsterpartiets sida mot att länder fortfarande tvingas genomföra privatiseringar, nedskärningar i välfärden och nedmontering av sina sociala skyddsnät. Oavsett om det gäller ett land i nord eller syd måste det vara befolkningen som genom demokratiska val tillsammans avgör och tar ställning till de ekonomiska vägval som varje land står inför.

Därför vill jag, fru talman, avslutningsvis yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse med anledning av verksamheterna i Internationella valutafonden och Världsbanksgruppen samt de regionala utvecklings- och investeringsbankerna under 2014 och 2015. Under den tidsperiod som redovisas här har de internationella finansiella institutionerna bidragit till att minska fattigdomen och främja tillväxten. De är relevanta för att öka stabiliteten på de finansiella marknaderna, och de har spelat en viktig roll för återhämtningen av den globala ekonomin efter krisåren.

Jag vill yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Världen är inte rättvis. Kvinnor och män föds, växer upp och dör med olika förutsättningar och möjligheter. Det mest grundläggande skiljer människor åt: om du kan äta dig mätt i dag, om dina barn får lära sig något i skolan och om dina mänskliga rättigheter kommer att respekteras.

För att ändå närma oss en rättvisare värld antogs hösten 2015 de nya globala hållbarhetsmålen av världens politiska ledare för att faktiskt visa på att vi inte accepterar detta och att vi också vill och kan göra någonting åt det. Genom sin utlåning, expertis och forskning är utvecklingsbankerna viktiga aktörer i arbetet för att nå de 17 målen. Utvecklingsbankerna har betydelse för möjligheten att nå målen och för att mobilisera resurser, både genom lån och gåvor och genom att främja privata investeringar och stärka länders egen förmåga till inhemsk resursmobilisering.

Fru talman! Världen är föränderlig. För att kunna bidra till utveckling och minskad fattigdom i en föränderlig värld måste såklart även de finansiella institutionerna förändras, och vi ser en vilja hos utvecklingsbankerna att anpassa sig till aktuella utmaningar.

I juni 2015 var 60 miljoner människor på flykt, och bara under 2014 tvingades nästan 14 miljoner människor att lämna sina hem. En viktig lärdom när millenniemålen utvärderades var att måluppfyllelsen var absolut sämst i konfliktdrabbade och sköra stater. Antalet extremt fattiga människor som lever i sviktande stater har dubblerats de senaste 30 åren och förväntas dubbleras igen till 2030.

De finansiella institutionerna spelar en viktig roll för att hjälpa sviktande stater att bygga fred och hållbara institutioner för att ta sig ur en ond cirkel av återkommande konflikter och våld. Institutionerna måste ha flexibilitet och kunskap att agera snabbt.

Ett gott exempel som jag vill lyfta fram i dag är Världsbankens nya MENA-strategi som ger banken en mer fredsfrämjande roll som främjar samarbete och koordinering mellan olika utvecklingsbanker, FN-systemet och regionala aktörer och som med nya grepp försöker underlätta särskilt för de länder i MENA-regionen som mottagit många flyktingar från krisen i Syrien.

Strategin sträcker sig bortom det grundläggande mottagandet och syftar till att stärka utbildning, arbete och fungerande samhällen i krisens närområde. Detta är positivt. Länken mellan humanitär verksamhet och långsiktigt utvecklingsarbete måste stärkas.

Mänskliga rättigheter ingår inte i mandatet för någon av de finansiella institutioner som vi diskuterar i dag förutom för EBRD. Detta är särskilt märkligt eftersom de finansiella institutionerna jobbar med frågor som i bästa fall bidrar till demokrati och åtnjutandet av mänskliga rättigheter, exempelvis genom sitt arbete inom områden som hälsosystem, jämställdhet, utbildning och arbetsmarknadens funktion.

Mänskliga rättigheter och demokrati är grundläggande för att bidra till utveckling, främja tillväxt och utrota fattigdom. Utan ett tydligt mandat att inkludera mänskliga rättigheter kan dock åtgärderna i värsta fall bidra till fortsatt diskriminering och exkludering.

För att främja mänskliga rättigheter i Världsbanksgruppen har regeringen bidragit med medel till en särskild fond, Nordic Trust Fund, med syfte att främja mänskliga rättigheter i bankens arbete. Trots att referenser till mänskliga rättigheter har mött och möter stort motstånd från vissa medlemsländer inom Världsbanksgruppen har fondens arbete blivit ett viktigt verktyg för att påverka hela bankens verksamhet.

Sverige måste fortsätta arbeta för att mänskliga rättigheter ska vara en naturlig del av arbetsuppgifterna i Världsbanken och i övriga utvecklingsbanker som Sverige engagerar sig i.

Jag vill också säga några ord om skatteflykt. Även vid FN:s konferens om utvecklingsfinansiering som föregick beslutet om de nya hållbarhetsmålen konstaterades utvecklingsbankernas viktiga roll för att finansiera en hållbar utvecklingsagenda. En viktig del är att öka insatserna för att motverka korruption och skatteflykt. Transparens och tydliga riktlinjer är centralt för att undvika att företag eller privatpersoner undandrar skatt eller ägnar sig åt penningtvätt eller finansiering av terrorism. Särskilt viktigt är det att undvika kapital- och skatteflykt från låg- och medelinkomstländerna där utvecklingsbankerna är verksamma.

Fru talman! Vi anser att höga standarder för arbetsmiljö och arbetsrätt är utvecklingsdrivande. Sjysta jobb lyfter människor och därmed länder ur fattigdom. Genom höga standarder och ett starkt regelverk för sociala och miljömässiga standarder kan delaktigheten, kvaliteten och förutsägbarheten i utvecklingsbankernas projekt och därmed hållbarheten i projekten förbättras.

Avslutningsvis finns det ett tillkännagivande i betänkandet. Utskottet ser vikten av utvecklingsbankernas arbete. De är viktiga och kan göra skillnad i fattiga människors vardag. Vi har dock sedan flera år saknat en samlad redovisning av resultaten ur ett svensk perspektiv och har i flera betänkanden efterlyst tydligare resultatredovisning från regeringen till riksdagen. Vi ser fram emot att regeringen återkommer med en samlad resultatredovisning till riksdagen med början 2018.

(Applåder)

Fru talman! I dag, då världens blickar riktas mot Washington, debatterar vi här i kammaren två Washingtonbaserade institutioner: Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF. Dessa två institutioner har till och med gett upphov till ett statsvetenskapligt begrepp: Washingtonkonsensus. Det begreppet anspelar på ett bästa regelverk för stater som de två organisationerna har kommit fram till i en sorts konsensus. Jag tror att Hans Linde var inne lite på det ämnet i sitt anförande.

Den lärobok som experterna i Världsbanken och IMF har tagit fram för att ge länder råd har fått utstå viss kritik genom åren. En viktig kritik som Washingtonkonsensus har fått är att man har varit väldigt liberal när det gäller handel. I dag tror jag att till och med Hans Linde som normalt är kritisk mot frihandel kanske tycker att det är bra om det kommer fram mer Washingtonkonsensus vid Världsbanken och IMF än det som kommer fram i några byggnader lite längre därifrån.

Man ska veta att de krav som Världsbanken och IMF ställer framför allt gäller när någon har hamnat fel. IMF bedriver också ett förebyggande arbete. De besöker alla länder, även Sverige, granskar den långsiktiga hållbarheten i vår ekonomi och ger rekommendationer. De hårda kraven kommer först då man har försatt sig i en sådan situation att man behöver världssamfundets hjälp.

När det gäller Världsbanken tar man ofta upp dammbyggena. Vid dammbyggen är det alltid svårt, och olika intressen ställs mot varandra. Det vet vi från när vi en gång i tiden byggde ut vattenkraften i Sverige. Men den som har sett ett flygfoto över Afrika som är taget nattetid ser verkligen ett mörkt Afrika. Vi vet att elektricitet är vägen till både fattigdomsbekämpning och jämlikhet. Det ger fattiga möjlighet att kunna läsa läxan i skenet av en ellykta. I de stora projekten är det alltså viktigt att väga in alla, att ha en helhetssyn. Det är klart att stora dammbyggen för med sig nackdelar. Men man måste även se fördelarna.

Jag vill avsluta med en kommentar om jämställdhet, som tagits upp här. IMF leds i dag av Christine Lagarde. Hon är en stålmadam. Man kan tycka att hon är en riktig Excelarksdam. Hon har hållit ett anförande, som är ett av de mest spännande jämställdhetsanföranden jag har hört. Hon förde ett resonemang om jämställdhet och menade att det inte bara är en mänsklig rättighet utan också en ekonomiskt viktig faktor. Hon sa: Av den anledningen har jag gett mina ekonomer i uppdrag att ta fram hårda siffror på hur stort ekonomiskt bortfall det innebär för länder som inte bedriver en jämställd politik.

Jag tror att denna stålmadam, med hjälp av sina ekonomiska teknokrater, kan bidra till jämställdheten på ett viktigt sätt.

(Applåder)

Fru talman! Mellan 1999 och 2001 hade jag den stora förmånen att bo i Elfenbenskusten och vara Sveriges representant i styrelsearbetet i Afrikanska utvecklingsbanken. Jag såg då vilken viktig uppgift Afrikanska utvecklingsbanken och resten av IFI:erna har i det internationella systemet. Det som krävs är att vi har olika instrument för att finansiera investeringar som kickar in i olika lägen av en utveckling, i olika delar av ett samhälle. Det behövs utvecklingssamarbete i form av bistånd. Och det behövs allt från mjuka lån till hårda lån.

Regeringens utgångspunkter är att institutionernas verksamheter bör vara inriktade på att hjälpa medlemsländerna att skapa förutsättningar för tillväxt och finansiell stabilitet och, sist men inte minst, att främja en globalt hållbar utveckling.

När jag gav mig in i politiken, i Miljöpartiet, för ett antal år sedan var det som att svära i kyrkan att säga att bankerna spelade en viktig roll. Men jag är glad att nu kunna säga att även mitt parti tycker att bankerna har en viktig uppgift att fylla och att vi kan göra kan göra mycket i bankväsendet när det gäller klimatomställningen.

Vi arbetar för att resurser ska användas för att gynna de fattigaste länderna, inte minst länder som drabbats av instabilitet och konflikter. Institutionerna ska, inom ramen för respektive mandat, fortsätta stödja återhämtningen efter den ekonomiska och finansiella kris som bröt ut 2008. För regeringen är det prioriterat att institutionerna utgår från Agenda 2030, de globala målen och Parisavtalet. Regeringen har alltså slagit fast en kraftfull ambitionshöjning när det gäller IFI:ers energiinvesteringar.

Precis som Göran Pettersson sa tidigare är det också en jämställdhetsfråga. Det är viktigt att utvecklingsländerna inte behöver gå via investeringar i klimatfarlig energi utan att vi kan hjälpa dem att hoppa över det steget. Det är viktigt för klimatet, för världen och för våra barn och barnbarn.

Sverige verkar aktivt för att IFI:er ska minska fossila investeringar avsevärt och i stället öka investeringarna i förnybar energi betydligt, genom ambitiösa och tidsatta mål. Målformuleringar är en viktig utgångspunkt i de strategier som regeringen har beslutat om avseende Sveriges samarbete med Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken.

Klimatfinansiering från utvecklade länder som kanaliserats genom IFI:er uppgick år 2014 till nära 30 miljarder US-dollar. Det är väldigt mycket pengar. Vi ser alltså att utvecklingsbankerna, i det sammanhanget, spelar en viktig roll för omställningen i världen. Dessa institutioner har under många år investerat i fel sorts lösningar. Nu vänder vi det här.

Fru talman! Paris är inte målet för en process utan starten. Nu vill vi se de fina orden från Paris bli till verklighet. Utsläppen ska minskas kraftfullt, och nya energiinvesteringar ska inte gå till kol och olja utan till förnybart. Det är detta Sverige ska använda sitt inflytande till i de internationella finansiella institutionerna. Vi jobbar med det genom direktkontakt med institutionerna, via kapitalöversyn, via påfyllnadsförhandlingar i det löpande styrelsearbetet inom respektive IFI och i samarbete med likasinnade länder.

Fru talman! IFI:er har också en viktig uppgift när det gäller den globala flyktingsituationen. Vi ser att Världsbanken och andra IFI:er har tagit en större roll för att stödja länder, och då även medelinkomstländer, vilket innebär en förändring i regelverket för de länder som tar en stor del av flyktingpopulationen. Vi anser att det är en väldigt viktig väg att gå att ge mjuka lån även till medelinkomstländerna.

Vi ser också behovet av att öka ansträngningarna för att gifta samman de humanitära insatserna med det långsiktiga utvecklingssamarbetet.

Jag vill också lyfta att Sverige och regeringen under lång tid har drivit - och försöker att driva - att jämställdhet ska vara ett särskilt fokusområde. Vi ser att många framsteg har gjorts. Samtidigt behöver detta arbete i bankerna fördjupas och bli mer systematiskt i samarbetsländerna. Här har de nordiska länderna legat framkant även under min tid i Afrikanska utvecklingsbanken. Det var vi som var drivande i arbetet i Afrikanska utvecklingsbanken.

Slutligen driver regeringen att alla multilaterala organisationer ska vara öppna och transparenta. Både Världsbankens och IMF:s policyer för öppenhet har förbättrats avsevärt på senare år, men vi behöver bli ännu bättre.

Precis som Vänsterpartiet vill också vi lyfta en ökad demokratisering av institutionerna och att utvecklingsländernas röstandelar och inflytande i bankerna ska öka.

Rätt använda är det ingen tvekan om att IFI:er spelar en väldigt viktig roll för en hållbar utveckling i världen.

Jag vill med detta yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Det här är ett betänkande som behandlar regeringens skrivelse med redovisning av verksamheten i Internationella valutafonden, Världsbanksgruppen och de regionala utvecklings- och investeringsbankerna 2014 och 2015. Det är en redogörelse som vi i utskottet samfällt hoppas ska kunna utvecklas så att vi kan få en mer tydlig och mer tematisk debatt när vi under våren 2018 hoppas få möjlighet att diskutera en sådan redogörelse från regeringen. Det är viktigt att regeringen nu fångar upp det tillkännagivande som vi föreslår. Det skulle underlätta för att få en mer fokuserad debatt. Det är ju ett stort område som detta gäller.

Herr talman! IMF är ju i grunden en institution som syftar till att stabilisera världsekonomin och som syftar till att skapa förutsättningar när vanliga lånevägar inte längre är öppna. När krisen är ett faktum ska möjligheterna finnas.

IMF har inte varit ensam om krishanteringen. Vi, EU-medlemmar och andra aktörer har deltagit och tillsammans diskuterat oss fram till de regelverk som vi har önskat se. Det har varit viktigt att få en stabilitet, och IMF har utgjort en stabiliserande faktor för klara effekterna av de världsfinansiella kriser som vi har sedan Lehman Brothers och situationen i Grekland.

Det finns all anledning att utvärdera och diskutera hur man kan föra detta vidare. Jag är övertygad om att nästa kris inte kommer att se likadan ut, men det är naturligtvis alltid viktigt att dra lärdomar av det som har varit och av det som fortfarande pågår. Olika länder har också hanterat frågorna på lite olika sätt.

Jag har tagit upp IMF:s agerande i Ungern och gällande Island, vilket vi tidigare har lyft fram i kammaren. Det är olika sätt för olika länder att möta de krav som kommer och olika sätt att diskutera hur man ska ta sig vidare för att komma ur den kris som annars ytterst drabbar medborgarna.

Vi ska inte glömma bort att om man inte har den här typen av stabilitetsinstrument blir det medborgarna och ytterst de som har de svåraste förutsättningarna som kommer att drabbas allra hårdast. Det finns liksom ingen genväg där.

Man har tagit fasta på att förbättra villkoren, längre räntetider och en flexibilitet i systemet. Man kan se att det har skett en utveckling, även om vissa - också i den här debatten - låter ungefär som man lät i debatten om IMF för 20 år sedan.

Världsbanken har tagit kraftfulla steg i en riktning som är oerhört värdefull för att skapa bra spelregler och en hållbar utveckling. Jag har diskuterat detta flera gånger tidigare här i kammaren. Med den nya ledningen för Världsbanken är det uppenbart att man har en kraftfull roll för att kunna skapa förutsättningar för en hållbar utveckling.

Den svåra utmaningen är att många länder inte riktigt har kommit dit. Många länder vill utnyttja sina koltillgångar, vattentillgångar eller annat. Det kan vara rätt eller fel, men de tycker att det är fel att vi inte tillåter dem att göra den resa som vi har kostat på oss att göra. Det är en del av den debatt och diskussion som vi har att föra. Det är naturligtvis viktigt med en balans här.

Det är inte bara röststyrkan som det handlar om, utan det handlar också om att kunna förstå att alla länder har en rätt att få välja sin väg. Det är bra om man får goda exempel och förutsättningar för att - förhoppningsvis - undvika de misstag som vi har gjort och som vi i dag får försöka att rätta till.

Jag tycker att Världsbanken tydligt visar att man har dragit lärdomar. Vi ska komma ihåg att Sverige är en av bidragsgivarna till både IMF och Världsbanken. Det är en av de stora och viktiga frågorna att säkerställa att institutionerna har tillräckliga resurser för att kunna fungera stabiliserande. Utan dessa resurser kommer den utsträckta handen inte ens att finnas, och det skadar hela världen.

Det framgår av skrivelsen - och det tycker jag är positivt - att de regionala utvecklingsbankerna och institutionerna har utlovat en satsning på 400 miljarder dollar under de kommande tre åren för att utveckla och fånga de globala hållbara målen. Det är också en tydlig markör, en investering för att göra verklighet av våra globala överenskommelser.

Herr talman! När det gäller ändrad röststyrka har Sverige visat vägen för andra i vår krets. Men som framgår av skrivelsen handlar det naturligtvis om att hantera den relativa vikten i världsekonomin och också viljan hos medlemsländerna att ge bidrag.

Herr talman! Med det ser jag fram emot våren 2018 och en ny skrivelse. Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Herr talman! I dag behandlar vi regeringens skrivelse angående verksamheten i IMF, Världsbanksgruppen och en lång rad regionala utvecklings- och investeringsbanker.

I skrivelsen redovisas de frågor som har präglat institutionerna under 2014-2015 och regeringens prioriteringar för arbetet i de olika institutionerna, men det blickas också framåt genom att det redogörs för den förväntade inriktningen på institutionernas verksamhet under de närmaste åren. Här beskrivs även två andra aktörer som numera finns på den internationella scenen, Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar, AIIB, och den nya utvecklingsbanken, New Development Bank, som initierats av de så kallade Briksländerna. Utvecklingen i dessa banker med infrastrukturfokus blir högst intressant att följa framöver.

Men egentligen var detta budskap inte efterfrågat. I betänkande 2015/16:UU7 konstaterades att samordningen mellan utvecklingsbankerna och övriga multilaterala institutioner successivt har ökat, inte minst i syfte att uppnå de tidigare millenniemålen och nu Agenda 2030. Därför vore det bättre om riksdagen i stället får en samlad resultatanalys av arbetet i de multilaterala utvecklingsorganisationerna i stort.

För att möjliggöra en djupare analys anser utskottet att det bör finnas möjlighet att i varje skrivelse fokusera på vissa teman eller grupper av organisationer som bedöms som särskilt viktiga för att uppnå målen för svenskt utvecklingssamarbete. Vidare anser utskottet att analysen bör innehålla en bedömning av verksamheten i förhållande till de strategier och resultatramverk som överenskommits men också resultatet av svenskt styrelse- och påverkansarbete. Vilken insyn och möjlighet till påverkan har vi egentligen? Ansvaret för att Sveriges skattebetalare ska kunna känna sig trygga med det omfattande bistånd som kanaliseras via multilaterala organisationer är stort. Ansvaret innebär att det sker transparent och rättvist.

Jag anser också att en samlad resultatanalys av arbetet i de multilaterala utvecklingsorganisationerna känns särskilt relevant med tanke på den nära samverkan som flyktingsituationen i världen tvingat fram. Det finns en insikt om att stödet till människor på flykt är mer än en plats i flyktingläger och mat för dagen - det handlar också om att skapa ett meningsfullt liv och ge människor framtidstro. För detta krävs arbetstillfällen. Den ekonomiska utvecklingen i de länder som tar störst ansvar för människor på flykt är central. Detta kan inget FN-organ ensamt skapa då det krävs utlåning och investeringar.

Det är positivt att de internationella finansiella institutionerna har anpassat sin verksamhet för att kunna bidra till att hantera flyktingsituationen. Det är också positivt att regeringen i sin skrivelse slår fast att den kommer att fortsätta stödja investeringsbankernas hantering av flyktingkrisen.

I sammanhanget kan det dock vara på sin plats att erinra om den senfärdighet som regeringen visat för att möjliggöra att stöd går till länder som räknas som medelklassländer, såsom Libanon och Jordanien. Sveriges fokus på Internationella utvecklingsfonden, Ida, är fullt förståeligt med tanke på målet att lyfta människor från extrem fattigdom, men med de utmaningar som världen står inför kan förmånliga lån och gåvobistånd inte längre endast gå till de fattigaste länderna. Här krävs flexibilitet och nytänkande.

Herr talman! Det är därför viktigt att Sverige aktivt medverkar i utformningen av Idas framtid. Allt fler låginkomstländer blir positivt nog rikare, får medelinkomststatus och går i stället in i Internationella utvecklings- och återuppbyggnadsbanken, IBRD. Detta påverkar Idas uppdrag på sikt och även frågan om hur utlåningen ska utformas för de länder som närmar sig medelinkomststatus eller de länder där skillnaden mellan fattiga och rika inom landet är otroligt stor. Givarländers princip att endast hjälpa de fattigaste länderna kommer att bli problematisk framöver, och risken finns att medelinkomstländer återgår till att bli fattiga länder igen.

Redovisning av verk-samheten i Internatio-nella valutafonden, Världs-banksgruppen samt de regionala utvecklings- och investeringsbankerna 2014 och 2015

Vårt ansvar för att våra insatser via Världsbanken och andra finansiella aktörer bidrar till målet för global utveckling är viktigt. Det är tydligt att också mer och mer av Sidabiståndet kanaliseras via Världsbanken. Allt oftare bedömer lokala Sidakontor runt om i världen att ett världsbanksprogram är det effektivaste och bästa sättet att uppnå ett mål, och detta är i enlighet med de landstrategier som regeringen fastställt. I dag handlar det om stöd till över 200 fonder.

Jag säger inte att det här är en oroande utveckling; det kan till och med vara en mycket önskvärd utveckling. Men frågor kring insyn och påverkansmöjligheter kommer att vara viktiga att fortsätta debattera och utveckla. När det gäller nya investerare på arenan finns det farhågor om mindre insynsmöjligheter. Detta måste noga följas upp.

Avslutningsvis ser jag fram emot kommande skrivelser som har en tydligare koppling till den utveckling i vilken vi glädjande nog har sett mer samarbete mellan multilaterala organisationer. Den innehåller också en analys av Sveriges möjlighet till insyn och påverkan i dessa.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)