Herr talman! Nu ska vi debattera betänkande KrU 8 som handlar om public service-frågor. Det handlar om de motioner som har kommit in under allmänna motionstiden. Det som har hänt sedan vi debatterade de här frågorna för ungefär ett år sedan är att det nu har kommit en utredning från Public service-kommittén. Den presenterades i september förra året. Vi socialdemokrater har hela tiden varit kritiska till att regeringen än en gång har valt att tillsätta en icke-parlamentarisk utredning - det gjorde man även förra mandatperioden. Vi tycker det är olyckligt, eftersom vi anser att det finns en styrka i att man mellan de politiska partierna har en samsyn i public service-frågor. Men det tycker tydligen inte vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. I den public service-utredning som presenterades i september fanns det bland annat ett förslag om en annan finansiering för public service. Före presentationen av utredningen gick representanter för både Kristdemokraterna och Moderaterna ut och sade att det nu finns en bred samsyn över hur finansieringen av public service ska se ut. Det mest anmärkningsvärda i det var att vi socialdemokrater inte alls hade sagt att vi stod bakom någon ny finansieringsmodell. Vi hade över huvud taget inte fått något förslag att ta ställning till. När sedan kommittén presenterade sitt förslag visade det sig att inte ens Anders Borg ställde sig bakom den nya finansieringsmodellen. När utredningen gick ut på remiss plockades detta förslag bort, och kulturministern sade att finansieringsmodellen ska utredas vidare. Man blir lite förvånad, och det blir kanske rent av pinsamt när två moderata ministrar inte ens verkar prata med varandra. Men nu ska denna fråga utredas ytterligare, och därför tänker jag passa på att i dagens debatt fråga Gustaf Hoffstedt, som representerar Moderaterna i denna debatt: Hur tänker regeringen? Tänker regeringen ta några initiativ till några blocköverskridande samtal vad gäller den proposition som är aviserad eller till diskussioner med de andra partierna vad gäller direktiven till den nya utredningen om radio- och tv-avgiften? Man har redan aviserat att det ska komma en public service-proposition under maj månad, så det börjar i så fall bli lite i elfte timmen om man nu är intresserad av att ha en diskussion. Men det kanske är så att vi ska tolka det som att regeringen över huvud taget inte är intresserad av det. Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt att vi står upp för en stark och oberoende public service. Och public service-bolagen behöver en långsiktighet i sin planering. Det förutsätter att man är överens om de stora dragen i public service-frågorna. Men Gustaf Hoffstedt kanske kan ge mig svar på hur regeringen ser på de här frågorna. I detta betänkande har vi några reservationer från Socialdemokraterna, och också tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En av reservationerna handlar om digitalisering av arkiven. För bara några veckor sedan öppnade SVT sina arkiv. Det är verkligen en härlig kulturskatt som vi nu kan ta del av. Jag tror att det är många här som redan har varit inne och tittat på sina favoritprogram som man som barn och ung tittade på och kanske även senare i livet. Jag är också positiv till den resursförstärkning som man valde att göra under 2012 och 2013 för att kunna digitalisera public service-företagens arkiv. Men jag konstaterar också, och det är därför vi har den här reservationen, att den långsiktiga finansieringen inte är löst. Många av de här kostnaderna kommer att följa med efteråt. Det finns kostnader för lagring, distribution, tillgängliggörande, redaktionell bearbetning och rättighetskostnader. Vi ser att det finns en stor risk för att detta kommer att påverka företagens möjlighet till nyproduktion. En annan reservation som vi har gemensamt med Miljöpartiet och Vänsterpartiet handlar om finansieringsfrågan. Som jag har lyft fram tidigare i mitt anförande är det viktigt att vi alla står upp för och värnar en fri och oberoende public service. Herr talman! Jag tänker inte tala så mycket mer. Förmodligen kommer det en public service-proposition - det vet vi inte riktigt, men den är i alla fall aviserad - och då kommer vi att få debattera de här frågorna ytterligare. Herr talman! Jag står bakom samtliga socialdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 3. (Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 4. Vi behandlar nu kulturutskottets betänkande 8 om public service. Det kommande årsskiftet inleds en ny tillståndsperiod, och i detta nu bereds en proposition där regeringen ska presentera sina förslag till sändningsvillkor. Det finns därför anledning att anta att vi inom kort kommer att återkomma till mycket av det som diskuteras i dag. Det verkar dock som att propositionen inte kommer att innehålla något förslag till ändrat finansieringssystem med motiveringen att inget klart alternativ till dagens system existerar - detta trots att den utredning som tillsattes inför den nya tillståndsperioden till stor del har fokuserat på att ta fram förslag till ny finansieringsmodell. Samtidigt reagerar allt fler på att dagens licenssystem, till följd av den tekniska utvecklingen och nya rutiner hos Radiotjänst numera, saknar en tydlig koppling mellan den som betalar licensavgift och den som faktiskt utnyttjar public service-utbudet. Det är därför olyckligt att regeringen har valt att inte bara skjuta finansieringsfrågan på framtiden utan inte låter utredningens förslag gå på remiss, då det troligen hade funnits värdefulla åsikter att samla in som skulle kunna påskynda den vidare beredningen och ge en fördjupad analys. I samband med diskussionen om ett nytt finansieringssystem har en debatt om själva existensberättigandet och syftet med public service börjat växa fram. Frågor har lyfts fram gällande hur stort inflytande politiken ska ha över program- och tjänstutbud och den diskussion som i slutändan handlar om definitionen av allmännytta och användning av gemensamma resurser med förnuft och respekt för medborgarna samt för demokratin. Från Sverigedemokraternas sida har vi sedan tidigare deklarerat att radio och tv i allmänhetens tjänst har en väldigt viktig funktion att fylla. Där kommersiella kanaler i hög grad följer renodlade marknadsprinciper har public service ett uppdrag att erbjuda ett brett, nyanserat och folkligt förankrat medieutbud. Samtidigt ska opartiskhet och saklighet i nyhetsförmedlingen samt förmedling av allmän samhällsinformation garanteras. Trots generellt höga förtroendesiffror vittnar de reaktioner som följt av den utvidgade definitionen av tv-mottagare om att det finns en utbredd ovilja att betala för vad som av vissa upplevs som en påtvingad produkt snarare än som allmännytta. Det kan därför finnas anledning att fundera över om public service-uppdraget tydligare kan återspeglas i de tjänster som erbjuds. Det är också anledningen till att vi inte vänder oss emot den förhandsprövning av nya tjänster som numera är obligatorisk. Samtidigt vill vi poängtera att denna prövning inte får riskera att leda till censur av åsiktsyttringar utan endast pröva om tjänsterna är av sådan karaktär att det är rimligt med en allmänfinansiering. Om public service på lång sikt ska kunna bibehålla och stärka sitt förtroende hos allmänheten är det också av största vikt att man löpande förnyar och stärker sina strävanden efter ett så nyanserat och politiskt välbalanserat programinnehåll som möjligt. Det finns i dag hos en del av befolkningen en föreställning om att public service i alltför hög utsträckning följer agendan hos den politiska, kulturella och mediala eliten. Oavsett sanningshalten i dessa föreställningar fräter de naturligtvis på förtroendet. Det är väldigt viktigt att public service löpande utvärderar sitt programutbud och hur man arbetar med de här frågorna. Jag tror att man med fördel skulle kunna titta på den danska public service-verksamheten, för där tycks man i vissa avseenden ha bedrivit ett mer målinriktat arbete i strävan mot politisk bredd och balans som skulle kunna vara värt att studera. Herr talman! Ett annat exempel där Danmark borde kunna tjäna som ett positivt exempel är det explicita uppdrag som danska public service har fått att värna och levandegöra det nationella kulturarvet. Sverigedemokraterna har liksom tidigare år även i detta betänkande en reservation gällande vårt förslag om att via framtida sändningsvillkor ge svenska public service ett liknande uppdrag som det i Danmark. Att det kan finnas fog för en sådan åtgärd visade jag i förra årets debatt, då jag bland annat lyfte fram det upprop som undertecknats av flertalet tongivande kulturpersonligheter i protest mot vad de upplevde var ett minskat utrymme i medierna för så kallad kvalitetsmusik och traditionella folkliga svenska kulturyttringar. Jag har också vid flera tillfällen i den här kammaren pekat på betydelsen av att vi som nation gemensamt förvaltar vårt arv från tidigare generationer och att se till att traditioner och sedvänjor som är unika för vårt land levandegörs och lyfts fram. Att ge public service ett sådant uppdrag skulle enligt min mening inte innebära någon mer långtgående styrning än vissa av de redan befintliga skrivningarna i sändningstillståndet.

Herr talman! Vi kommer med stor sannolikhet att få anledning att återkomma till de flesta av de här frågorna. Jag hoppas i alla fall att kulturministern och Kulturdepartementet är på väg att leverera en proposition. Den kommer dock inte att innehålla någonting om ny finansiering; det vet vi om. Därför finns det väl anledning att hålla den frågan levande. Ändå är inte det här ett betänkande som bara ska läggas till handlingarna, utan det handlar om motioner som riksdagsledamöter har skrivit och som vi har att behandla. Det som är genomgående i betänkandet och i utskottets diskussioner är en oerhörd uppslutning kring oberoendet för public service och en lovsång av public services betydelse, och det är naturligtvis bra. Sådana lovsånger kan jag gärna instämma i, och jag hör gärna andra sjunga dem också. Samtidigt finns det hot mot detta oberoende. Det finns idéer om att man ska inskränka public service, och det har redan till viss del skett. Det låtsas man ju inte om när man sjunger de här lovsångerna. I det här betänkandet behandlas en moderatmotion, 2012/13:Kr269. Den har som yrkande att public service-uppdraget ska renodlas, som det står, och fokusera på samhällsinformation såsom nyheter, faktaprogram, samhällsdebatt och vetenskap. Det är ju inte alls det public service som finns. Det är ett mycket smalare uppdrag som i princip kommer att innebära att den public service som vi känner kommer att dö. Nu avslår utskottet, tack och lov, motionen. Men kom inte och påstå att det inte finns idéer om att inskränka public service! Och de finns tyvärr inte bara hos Moderaterna, är jag rädd. Public services uppdrag utgår ända sedan BBC startade en gång i tiden från tre olika grundpelare, att informera, underhålla och utbilda. Det är public service: informera, underhålla och utbilda. Och det tycker jag att vi ska hålla fast vid. Därför är jag så oroad över alla inskränkningar av public service som diskuteras, och kanske allra mest oroad över den inskränkning som har genomförts, nämligen den så kallade förhandsprövningen. När den genomfördes var det inget parti i riksdagen som var tillräckligt vaket för att föreslå avslag. Men i efterhand anmäldes det till konstitutionsutskottet, som kom fram till att det finns anledning att ifrågasätta om förhandsprövningen är förenlig med de regler som bör gälla för public service. Mot detta reserverade sig de fyra regeringspartierna, därför att de tycker att det är så viktigt att regeringen genom Myndigheten för radio och tv får möjligheter att förhandspröva och överpröva idéer om nya tjänster eller större förändringar i public service-företagens verksamhet som public service-företagen själva kan komma att föreslå. Och varför gör man det? Jo, därför att man tycker att det är viktigt att slå vakt om de kommersiella företagen. Det är vad det handlar om. Public service ska inte i lika stor utsträckning få konkurrera. Det är att inskränka public service, säg ingenting annat! Det är också att inskränka oberoendet hos public service. Det är naturligtvis inte rimligt att man vidtar en sådan åtgärd samtidigt som man sjunger dessa fantastiska lovsånger till public services oberoende. Det stämmer inte riktigt överens. Därför vill jag, herr talman, yrka bifall till reservation 2 i betänkandet. Jag tycker att det är viktigt att visa att den typ av förhandsprövning som leder till ett minskat oberoende inte är acceptabel om man menar allvar med public service-företagens framtida oberoende. Sedan vill jag instämma i det som Gunilla Carlsson i Hisings Backa sade. Hon talade om vikten av att vi i den här typen av frågor har diskussioner som kan leda till blocköverskridande överenskommelser. Public service-företagens verksamhet ska vara långsiktig, och deras möjligheter att planera för verksamheten och för uppdraget ska vara långsiktiga. Då är det, precis som Gunilla Carlsson sade, märkligt att man när man tillsätter en utredning eller en kommitté som ska ta fram förslag om public service gör det genom att lämna politiken och i stället utse andra typer av utredare. Det gör att förankringen blir mycket sämre. Det gör också att möjligheten att hitta lösningar som skulle kunna vara blocköverskridande försvinner. I september kom Public service-kommittén med sitt förslag. Dessförinnan var faktiskt Gustaf Hoffstedt, som ska upp här senare i debatten, ute i medierna och sade att det nu fanns en bred majoritet - vad jag förstår innefattade han alla utom Vänsterpartiet i det - som skulle stå för en ny sorts finansiering. Det var så det framstod i Kulturnyheterna och i tv och i radio. Det var väl inte riktigt sant, Gustaf Hoffstedt? Och anledningen till att det inte var sant var bland annat att det inte hade skett några ordentliga diskussioner mellan partierna. Och de diskussionerna kvarstår fortfarande, menar jag. Jag skulle gärna se en kulturminister som har modet att ta initiativ till samtal mellan alla riksdagens partier för att diskutera hur vi långsiktigt ska kunna garantera det som utskottet framhäver som så viktigt, nämligen oberoendet i public service. Men jag ser gärna också en långsiktig finansiering som innebär att public service inte behöver inskränka sin verksamhet och att public service inte behöver minska sitt utbud utan att public service får tillräckligt med resurser för att även fortsättningsvis vara en stark aktör. På den svenska mediemarknaden är public service en stor aktör. Ungefär 7 miljarder kronor har man till sitt förfogande varje år - detta på en marknad som totalt sett omsluter 140 miljarder kronor. Den är alltså inte så stor. Det är en stor aktör bland många andra aktörer, men på marknaden är det inte någon dominant. Det är inte så att majoriteten av medieutbudet produceras av public service. Det är viktigt att det fortsätter att vara en stark och stor aktör, just för att väga upp det kommersiella utbud som finns i de övriga 133 miljarderna. Ja, det är möjligt att vi kommer att återkomma till finansieringen, men det vet vi inte. Än så länge ligger nuvarande finansieringssystem fast. I vår reservation nr 3, som vi har gemensamt med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som jag också yrkar bifall till, är det egentligen inte frågan om hur public service ska finansieras som vi tar upp, utan vi säger det som borde vara självklart utifrån det utskottet självt säger. En ny finansieringsform måste stärka oberoendet. Vi går inte med på att införa nya finansieringsformer utan att vi tydligt har utrett att de inte på minsta sätt inskränker public service-företagens oberoende. Nu kan jag förstå att man säger från majoritetens sida att man vill vänta med det. Men problemet är att det här borde vara en gemensam utgångspunkt om ni menar allvar, och jag är rädd att orden och lovsångerna inte alltid har täckning bakåt.

Herr talman! Jag tänkte inleda med att försöka besvara de frågor som ledamöterna Carlsson och Ohly ställer till mig, till Moderaterna och i någon mån också till regeringen. Jag sitter som ni vet inte i regeringen, men jag har uppfattat att regeringens ambition är att uppnå en långsiktighet och en stabilitet i den här finansieringsfrågan. Det är väl just därför som man har lyft ut den. Jag uppfattade att Socialdemokraterna tidigt sände positiva signaler men att man sedan kände allt större tveksamhet. Då tycker jag kanske inte att det är så konstigt att man lyfter ut den frågan, eftersom man eftersträvar en långsiktighet i det här arbetet. Vad det gäller just finansieringsfrågan uppfattade vi från majoritetspartierna eller allianspartierna egentligen bara ett enda parti som en riktigt stabil motståndare till en annan finansiering, och det var Vänsterpartiet. Men sedan tittade i alla fall jag på Lars Ohly i SVT den 7 mars och fick då höra att Vänsterpartiet hade bytt ståndpunkt. Lars Ohly sade: Vi måste tänka ut ett nytt system. Vi kanske är många som fortfarande har frågan om en framtida finansiering för public service levande. Och det är väl väldigt bra, eftersom vi alla instämmer i lovsångerna om public service värde. Lars Ohly ställde också frågor till mig, Moderaterna och Alliansen om synen på förhandsprövning. Jag ska försöka besvara den. Det är på precis det sätt som många av oss har noterat, att vi lovsjunger public service. Vi kan också notera att public service faktiskt mår ganska bra. Tyvärr kan man inte säga det om övriga publicistiska Sverige. Vi ser ju hur framför allt tidningar - det är budskap från Tidningsutgivarna med flera - och dagspressen möter en väldigt svår framtid. Jag tycker nog att vi i den här svåra avvägningen också måste väga in de utmaningar som dagspressen står inför. Vi ska inte enbart ta hänsyn till vad de säger, men vi ska ta ett helhetsansvar för det publicistiska Sverige. Då är public service en del av det, men det är inte den enda delen. Vi kommer att ha en långt större debatt om public service-frågorna framöver, precis som flera har varit inne på. Men det känns ändå roligt att få diskutera och debattera public service i dag. Givetvis, herr talman, vill jag då yrka bifall till förslaget i betänkandet, och jag vill samtidigt passa på att yrka avslag på samtliga motioner. Jag väljer att lyfta fram radion nu när jag tar till orda om det som jag själv vill lyfta fram. Radion är någonting som vi alla har ett livslångt förhållande till. När jag var barn och besökte min morfar var vi alla tvungna att sitta ned när vi skulle lyssna på radio - riktigt så är det inte längre. Det var liksom en respekt för det som sades, men det var också något slags respekt för själva apparaten, radioapparaten. Morfar beordrade oss att sitta ned och lyssna. I dag när jag tar del av radio är det ofta så att jag rör mig samtidigt. Jag lyssnar mycket på radio i min smartphone. Rent tekniskt är det faktiskt så att jag då inte längre lyssnar via det som kallas för broadcast, utan då är det en annan typ av teknik som gör att jag kan ta del av radio. Det är den här "streamade" radion, som det kallas. Då kan man fråga sig om tiden för den klassiska broadcast-radion är passerad. Då är i alla fall mitt budskap: Jag tror faktiskt inte det. Det finns ett antal skäl till att det är på det viset. Ett viktigt skäl är att det råder en stor kapacitetsbrist i våra mobila datanät. Det har ni säkert märkt om ni, precis som jag, lyssnar på radio via er smartphone. Det "laggar", som det heter på nysvenska. Det hackar alltså när man lyssnar. Det är helt enkelt trångt bland frekvenserna. Den här typen av envägsradiokommunikation är också ganska dålig att använda när det gäller just mobil datatrafik, eftersom man kan använda den senare till mycket mer sofistikerade saker, till exempel dialoger. Då är det alltså så att broadcast, det klassiska sättet att lyssna på radio, inte tar i anspråk de här hett eftertraktade frekvenserna på samma sätt. Samtidigt är den analoga FM-sändningen passé. På det viset är det. Det får bara plats ett litet antal kanaler. Sveriges Radio tvingas till exempel sända program med minoritetsspråk i samma kanaler som klassisk musik, och det är inte givet att de två grupperna i alla lägen är intresserade av varandra. Sport och nyheter sänds samtidigt, ibland till ganska stor förtret, till exempel när en förlängd fotbollsmatch tvingas avbrytas i radion för att nyheter ska sändas. Det är ett budskap vi får höra från public service-radion att man gärna skulle vilja ha tillgång till någon ytterligare kanal. Bland de kommersiella kanalerna, som vi i och för sig inte ska diskutera så mycket i dag, är det en ren överlevnadsfråga på många ställen. Inte här i Stockholm, men till exempel hemma hos mig på Gotland är det två kommersiella radiokanaler, och det är inte ett tillräckligt underlag för att de ska erbjudas någon längre stabilitet. Dessutom, avslutningsvis på det här radioavsnittet, fyller broadcast-radion en oerhört viktig uppgift när det gäller vår nationella säkerhet. Vid den katastrof som inträffade i Fukushima i Japan var det en informationsväg som fungerade från staten och de myndigheter som hade ett räddningsuppdrag, och det var broadcast-radio. Det var det enda som fungerade. Jag hoppas därför att vi kan slå vakt om broadcast-radion och att vi kommer att göra det i den kommande diskussionen om public service-propositionen och att vi också finner vägar för att digitalisera den radion.

Herr talman! Jag ska begränsa mig till frågan om förhandsprövning. Gustaf Hoffstedt har naturligtvis rätt: Tidningarna är inte någon säker bransch framöver. Vi ser stora problem med tidningsutgivarnas möjligheter att fortsätta producera tidningar på det sätt man alltid har gjort. Mycket av tidningsutgivningen kommer fortsättningsvis, precis som andra medier, att digitaliseras. Man kommer att ta del av tidningarnas utbud digitalt i mycket större utsträckning än vad man har gjort tidigare, och det är en utveckling som redan pågår. De flesta yngre människor har inte en prenumeration på en dagstidning i dag, utan de läser tidningar på nätet. Samtidigt är tidningsutgivarna inte alltid en grupp som är helt sanningsenlig. De hade en debattartikel som jag tyckte var väldigt roande, därför att den innehöll så oerhört många fel. När Sveriges Radio skrev ett svar på den hittade man 17 fel. Det är möjligt att det fanns fler. Jag tror att det är viktigt att vi inte går i fällan och tror att tidningarnas eventuella problem kommer att lösas genom att vi ställer oss på tidningsutgivarnas sida mot public service. Därför tycker jag att förhandsprövningen är felaktig, just av skälet att den ger ett minskat oberoende för public service och egentligen inte löser några av tidningarnas problem. Det har inte med saken att göra. Att man gör om sin hemsida är till exempel inget som tidningarna vare sig behöver bekymra sig om eller finna särskilt anmärkningsvärt. Vad tidningarna skulle behöva är en bättre tidningspolitik, däribland ett bättre fungerande presstöd, men som det ser ut nu menar jag att förhandsprövningen bara har till effekt att public services oberoende minskar. Därmed går det precis på tvärs med det som Gustaf Hoffstedt och hans vänner i kulturutskottet skriver i det här betänkandet.

Herr talman! Angående presstödet har jag förmånen att få utreda det, och jag tror säkert att vi ska hitta en bra lösning där också. Jag kan ge Lars Ohly ett halvt rätt. När det gäller tidningsutgivningen och dess framtid tror jag att mycket handlar om att tidningarna själva lyckas hitta sin affärsidé och lyckas leverera nyheter och över huvud taget det som de ska klara av själva snarare än deras konkurrenter. Likafullt, när vi har en public service-finansiering som är garanterad public service-bolagen kan det väl ändå vara rimligt när vi ser hur trängda andra medier är att åtminstone reflektera över konsekvenserna om public service ger sig in i det som traditionellt har varit tidningarnas scen. Ponera - det här är verkligen bara hypotetiskt, jag betonar det - att public service-bolagen skulle vilja ge ut Sveriges Tidning, om nu någon till äventyrs skulle vilja trycka en tidning längre. Är det då någonting som vi obehindrat skulle applådera? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är en poäng att det inte enbart finns public service-bolag utan att det publicistiska Sverige är ännu större än så.

Herr talman! På den svenska mediemarknaden är det egentligen bara public service som står för oberoende radio och television. Om vi tar in hela tidningsmarknaden så är det den enda medieaktören av någon betydelse som är oberoende. Som jag sade är de stora. De är oerhört stora. De har 7 miljarder till sitt förfogande varje år på en mediemarknad som omsätter 140 miljarder. När man då inskränker dessa 7 miljarders möjlighet gör man det på bekostnad av oberoendet. Det här är inte rimligt. Naturligtvis skulle inte Sveriges Radio, Sveriges Television eller Utbildningsradion kunna ge ut en tidning. De kan de inte enligt nuvarande sändningstillstånd. Man överskrider sina befogenheter om man skulle ge ut Sveriges Tidning. Dessutom är det en märklig syn på public service att de plötsligt skulle vilja övergå till någon annan verksamhet än det som är deras verksamhet i dag. Däremot vill de leverera fortsatt högkvalitativ och oberoende producerad radio och tv. Att över huvud taget tänka tanken att en förhandsprövning - ett annat ord är ju censur - skulle vara bra för public services oberoende har jag väldigt svårt att förstå. Tanken bakom det är felaktig, och den leder till att vi får ett public service som har minskad möjlighet att utöva det oberoende som Gustaf Hoffstedt, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centern och regeringen vid varje tillfälle de får brukar sjunga lovsånger till.

Herr talman! Någon censur har det då verkligen aldrig varit fråga om, och det är nog något som enbart finns i Lars Ohlys tankevärld. Jag har inte hört den typen av ordval från konstitutionsutskottet och liknande. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att vi slår vakt om att vi har ett fungerande publicistiskt Sverige inte enbart för de oberoende. Jag tror att ideologiskt engagerade personer som jag och Lars Ohly också tycker att det är viktigt att beroende medier, det vill säga sådana som har bärande ideologiska idéer, också har en möjlighet att verka i Sverige. Då tycker jag att det är lite knepigt om public service-bolagen också ger sig in på de områdena. Just därför kan det vara bra med förhandsprövning.

Herr talman! Jag ställde några frågor till Gustaf Hoffstedt i mitt anförande. Sedan inledde han sitt anförande med att han skulle svara på de frågorna. Men jag uppfattade nog inte riktigt att jag fick svar på de frågor jag hade, så jag tar dem en gång till. Den ena frågan handlar om ifall regeringen tänker ta några initiativ till en diskussion inför public service-propositionen. Nu är det, som jag sade i mitt anförande, i elfte timmen om det nu är så att propositionen ska levereras i maj. Det vet vi väl inte riktigt till hundra procent nu heller, men det är det man har aviserat. Är det så att regeringen tycker att det är viktigt att vi har en bred samsyn när det gäller public service? Den andra frågan var om finansieringen. Det är inte så lätt att låsa sig för något förslag som man inte ens har varit med och diskuterat. Det var precis det som hände för ungefär ett år sedan, när Gustaf Hoffstedt var en av dem som gick ut och sade att nu var vi överens om hur den nya finansieringen skulle se ut. Men vi hade över huvud taget inte fått något förslag att fundera över eller ens ha en dialog med regeringen om. Då blir det lite knepigt. Det var alltså min andra fråga: Kommer man att initiera någon diskussion med oss övriga partier vad gäller själva finansieringsmodellen?

Herr talman! Skälet till att jag uppfattade att Socialdemokraterna var relativt positiva till att se över en ny finansieringsform var att vi uppfattade sådana positiva signaler i den avstämningsgrupp som var kopplad till Public service-utredningen. Sedan är det så att människor kommer och går. Det var en annan ordförande i kulturutskottet då. Det är möjligt att Gunilla Carlsson i Hisings Backa har en annan uppfattning än sin företrädare. Man kan också byta fot, vilket möjligen Lars Ohly gjorde, eftersom han gjorde ett nytt uttalande om finansieringen. För vår del och för regeringens del är det väldigt angeläget att få stabilitet och långsiktighet i det här. Jag sitter inte i regeringen, därför kan jag inte svara på exakt hur de agerar. Men om det är någonting som jag vet så är det just att långsiktigheten faktiskt till och med är överordnad regeringens absoluta mål att få till en bra finansiering, det vill säga att alla eller åtminstone så många som möjligt ska med. Så enkelt är det.

Herr talman! Då är det lite intressant. Det tycker jag att Gustaf Hoffstedt kan ta med sig. Vill man ha en bred uppgörelse bör man i alla fall ha en dialog. Jag tycker att vad man uppfattar ärligt talat inte känns riktigt seriöst, Gustaf, alltså hur man uppfattar att ett parti tycker om en fråga. Vill man ha ett ordentligt underlag behöver man väl ta en diskussion, ett ordentligt samtal, inte utgå från vad man uppfattar. Jag satt inte med i den här referensgruppen, men när man har en referensgrupp som får ett förslag om en ny finansieringsmodell redogjort för sig känns det inte riktigt seriöst. Ska man ha en uppgörelse måste man faktiskt ha en diskussion om ett förslag, inte bara få en rapportering till sig om att så här kan det nya förslaget se ut. Då känns det inte som om det ska ligga till grund för en bred politisk uppgörelse. I alla fall i min värld känns inte det riktigt seriöst. Vi får väl se vad som händer i den här frågan. Du kan ju ta med den tillbaka till regeringen. Vad gäller propositionen kan jag säga att även om kulturministern anser att hon gärna vill ha en långsiktighet gäller väl även där att man i så fall har en dialog, inte att man bara lägger en proposition på bordet och sedan förutsätter att de övriga partierna ska tycka att innehållet i den propositionen är bra. Då tycker jag att man får fundera en vända till, om det verkligen är på det sättet man ska agera. Jag skulle vilja ställa en annan fråga till Gustaf också. Du tog upp digitalradion. Är det din åsikt, Gustaf Hoffstedt, eller är det alliansregeringens åsikt att det är viktigt med digitalradio, och kommer vi i så fall att få se i den proposition som kommer att man vill satsa på en utbyggnad av digitalradio?

Herr talman! Det är min uppfattning om digitalradion. Det är också någonting som tas upp i Public service-utredningen. Men det här är ju någonting som jag själv försöker vara pådrivande i, och jag tänker inte utlova något om vad regeringen har i sin proposition kring digitalradion. Socialdemokraterna satt med i Public service-utredningen och hade precis som alla vi andra möjlighet att göra inspel i den utredningen, inte minst i finansieringsfrågan, och gjorde också det. Jag är nog inte den enda som uppfattade de signalerna som ganska positiva.

Herr talman! Yttrandefriheten och tryckfriheten är fundament i det demokratiska samhället. Fri debatt är beroende av fria medier, tidningar, radio, tv och numera nätet. Europa kan man säga har sin speciella tradition. När radio och så småningom tv utvecklades blev det olika konsekvenser i de olika länderna, men just i Europa hade vi redan från början ofta allmänt ägda radio- och tv-bolag. På så sätt utvecklades i flertalet europeiska länder begreppet radio och tv i allmänhetens tjänst, det vi kallar för public service. En grundidé med radio och tv i allmänhetens tjänst är ju att programmen ska vara oberoende, att alla ska kunna ta del av sändningarna och att även sådant som inte är direkt lönsamt ska kunna produceras. Däremot behöver ju inte public service innebära något monopol. Det trodde man ju i Sverige, i varje fall väldigt många människor i Sverige, i många år. Monopolen för radio och tv avskaffades ganska tidigt i Europa, men det dröjde länge i Sverige. Sverige och Albanien var de länder i Europa som sist avskaffade monopol för tv och radio. Vi glömmer bort i dag när vi talar om mångfald och så vidare att det fanns en ångest i Sverige för mångfald när det gällde etern. När SVT fick sin andra kanal, TV2, tyckte människor att det var väldigt ångestladdat. Tv fick införa en blinkande signal som påminde om att ett nytt program startade i den andra kanalen. Ända in i slutet av 1900-talet var det faktiskt ett stort motstånd mot att avskaffa tv- och radiomonopolet, framför allt från vissa riksdagspartier. Det fanns till och med riksdagspartier som på allvar diskuterade att förbjuda parabolantenner. Det är liksom tankegångar som känns helt bisarra i dag. Efter denna historiska lilla reflexion ställer man sig frågan: Har tv och radio i allmänhetens tjänst någon roll att spela i dag, eller är det gammalmodigt med det vi kallar för public service? Från min sida och från Folkpartiets sida blir det självklara svaret att public service behövs för demokratin, för mångfalden och för kulturen. Själv är jag övertygad om att allmänt finansierad public service med ett brett uppdrag har en viktig roll att spela. Det är viktigt för demokratin med en oberoende tv och radio som erbjuder ett brett, kvalitativt utbud och som kan granska makten samtidigt. Det är dessutom viktigt för yttrandefriheten och mångfalden att det också produceras program som inte är kommersiellt lönsamma. Det är så, säger jag som tror på marknadsekonomi och ett kapitalistiskt ekonomiskt system, att produktionen av film, teater, böcker och nyheter inte alltid följer riktigt samma principer som annan varuproduktion. Om bara det kommersiellt lönsamma produceras skulle det i verkligheten faktiskt hota mångfalden och yttrandefriheten. Det finns dessutom ett egenvärde i att det finns något programutbud som inte innehåller reklam. När det är sagt är det naturligtvis mycket viktigt, mot bakgrund av vår tidigare monopoltradition, att framhålla att det är ett stort värde i att det också för radio och tv finns aktörer som är privata, som är kommersiella, som har möjlighet till reklamintäkter och så vidare. Mångfalden i medielandskapet är en förutsättning för dynamisk utveckling. Därför måste naturligtvis kommersiella medier också ha goda möjligheter att konkurrera och växa. Därför måste vi öppna för nya aktörer inom alla medier. Folkpartiet har i olika sammanhang fört fram ett antal förslag till reformer som skulle kunna förbättra olika mediers möjligheter. Till exempel tycker vi att det verkligen är dags att avskaffa reklamskatten på dags- och veckopress. Vi menar också att koncessionsavgifterna för privatradion snarast måste sänkas kraftigt. När det gäller just radio finns det utanför de tre storstadsområdena i dag ofta bara en eller två privatägda stationer. Därför är det viktigt att digitaliseringen genomförs så snart som möjligt så att det blir plats för fler konkurrerande radiostationer. Herr talman! I ett framtida medielandskap har både public service och privatägda medier sina olika konkurrensfördelar och sina olika utmaningar. Public service har den stora förmånen att de är mindre beroende av inkomster och försäljning, men andra medier och andra ägarformer inom tv och radio har genom reklamintäkter ibland bättre möjligheter att finansiera vissa dyra program. Det är i det landskapet vi får botanisera för att hitta goda möjligheter både för det allmänfinansierade för och det privata. Förra året kom den stora Public service-utredningen som flera har pratat om här. Regeringen arbetar nu med att lägga fram en proposition utifrån den. I stora drag utgår utredningen från vår svenska public service-modell men lämnar samtidigt en del olika nya förslag som vi får se hur de behandlas i propositionen. Det är förslag om digitalisering, om bättre tillgänglighet till utbudet för funktionshindrade och starkare ställning för minoritetsspråken med mera. Det finns också förslag om tydligare granskning av bolagens verksamhet. Mycket av det som finns med i motionerna till betänkandet berör delvis sådant som vi kommer att behandla när propositionen läggs fram. Utredningens förslag har remissbehandlats, med undantag av finansierings- och avgiftsfrågan. Den frågan lyftes ut. Regeringen menade att den behövde utredas ytterligare. I våras blev det lite oväntat rätt mycket uppmärksamhet för just avgiftsfrågan. Det var när Radiotjänst började kräva tv-licens för innehav av mobil och surfplatta. Många blev förvånade och fattade inte riktigt vad som hände. Plötsligt innebar inköp av en ny telefon skyldighet att betala tv-licens. Det finns jurister som har olika uppfattningar om tillämpningen av reglerna, men hur som helst verkar reglerna lite oklara. I vissa fall kan tydligen surfplatta innebära avgiftstvång, i vissa fall inte om den till exempel ingår i en tjänsteförmån. Helt uppenbart är det dags för en reformering av licenssystemet. Jag förmodar att det var det Lars Ohly tyckte när han meddelade att också han ansåg att det var dags att fundera över någon form av nytt finansieringssystem. Enligt Kulturdepartementet pågår nu ett fördjupat analysarbete av olika finansieringsmodeller för public service. Jag hoppas verkligen att frågan om licensens framtid snart återkommer till riksdagen. Vi från Folkpartiet har redan sagt att det behövs ett enkelt avgiftssystem. Exakt hur ett system ska utformas måste naturligtvis utredas och diskuteras, men vår utgångspunkt är att i princip alla människor med inkomst ska betala samma avgift oavsett apparat. Alla, oavsett hur de lever, har nytta av och åtnjuter på olika sätt direkt eller indirekt public service-tjänster. I ett sådant system skulle det bli en betydligt lägre nivå på avgiften än med dagens tv-licens. En viktig utgångspunkt för oss är att nivån på avgifterna gärna ska bestämmas för en längre period och att de inte ska hänga ihop med skattebeslut i riksdagen. Att det är fråga om en avgift och inte en skatt är viktigt för public service-bolagens oberoende. Oavsett om det tillträder en regering som kraftigt vill höja skatterna eller sänka skatterna ska det inte påverka avgifterna. Herr talman! I EU finns, som tur är, inte några gemensamma detaljstyrande direktiv om public service. Det är bra. Men det finns samtidigt fortfarande i Europa en gemensam grundinställning. I en EU-resolution från häromåret slås fast att utgångspunkten är att allmänheten utan diskriminering och på lika villkor ska ha tillgång till ett brett utbud i radio och tv. Det ska vara ett utbud av nyheter, samhällsinformation, kultur, idrott och underhållning med mera. Det är i dag omöjligt att riktigt beskriva, som det alltid är, hur tekniken och marknaden kommer att se ut om 10 eller 20 år. Min övertygelse är att vi måste bejaka teknikutvecklingen och vara öppna för nya lösningar. Samtidigt ska vi värna konkurrensen på en mediemarknad där det måste finnas plats för det lättsamma, underhållande och för det allvarliga och granskande. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Herr talman! Jag återkommer till frågan om avgiftssystemet. Gustaf Hoffstedt sade att referensgruppen var överens. Då funderar jag lite över hur Folkpartiet ställde sig. Nu låter det från Ulf Nilsson som att han vill ha en annan typ av system. Då blir jag ännu mer förvirrad. Vad sade Folkpartiet i referensgruppen? Var man överens om det system som utredningen kom fram till, som Gustaf Hoffstedt och Andreas Carlson från Kristdemokraterna tyckte var så bra men som sedan Anders Borg valde att kasta i soptunnan? Tyckte Folkpartiet, Ulf Nilsson, att förslaget som referensgruppen fick var bra? Har ni ångrat er? Tycker ni likadant? Jag blev lite förvirrad av anförandet.

Herr talman! Gunilla Carlsson i Hisings Backa vet att det här är komplicerade frågor, och man får resonera sig fram. Man kan också utvecklas när man tänker över frågan. Jag satt inte aktivt i kulturutskottet när referensgruppen arbetade. Men jag vet att Folkpartiet tyckte att det var ett steg i rätt riktning, att vi hellre ville ha en typ av allmän avgift som dras automatiskt än den licens som finns i dag. Däremot kom vi fram till att den bör vara lika för alla. Det är fel att blanda ihop den med skattesystemet. Det fanns positiva inslag i förslaget som man inte behövde vända sig emot, det vill säga just övergången till att i princip alla betalar en avgift. Vi har fört en diskussion i bland annat Folkpartiets kulturgrupp och nyanserat våra åsikter. Vi förde fram vår åsikt offentligt ungefär vid årsskiftet.

Herr talman! Då blir det ännu klarare för mig att referensguppen inte var så enig i förslaget som lades fram innan utredningen lämnades över till regeringen. Det framstår som att bilden av att alla var så eniga egentligen innebar att alla inte var så eniga. Det är intressant. Jag tänker på den andra frågan som Gustaf Hoffstedt också hade uppe om digitalradion. Jag frågade om det var Gustaf som tyckte att det var viktigt att satsa på digitalradio, eller om det var en syn som fanns i alla allianspartier. Nu säger Ulf Nilsson att han också är positiv till digitalradio, men att ni inte vet vad som kommer i propositionen. Men har inte alliansgruppen någon diskussion med Kulturdepartementet och kulturministern som ska lägga fram propositionen? Sitter ni lika frågande som vi från oppositionen och har ingen aning om vad som kommer att levereras till kulturutskottet? Vet ni om det ska komma något förslag om digitalradion eller inte? Kommer det något, Ulf Nilsson? Är ni överens bland alla allianspartierna eller är det ett ställningstagande som Gustaf Hoffstedt och Ulf Nilsson står för, inte de övriga partierna?

Herr talman! När det gäller den eniga referensgruppen tycker jag att Gunilla Carlsson i Hisings Backa överdriver. Även om ett förslag är bra som helhet och det är ett riktigt steg att införa ett nytt system behöver det inte innebära att man i alla detaljer har låst sig i det förslaget. Så fungerar inte en referensgrupp. Dessutom finns det alltid nyanser i diskussioner om sådana svåra frågor. I fråga om digitaliseringen har vi länge sagt att vi tycker att det är viktigt att marknaden och branschen tar ett stort ansvar men att staten aktivt ska stötta utvecklingen på olika sätt. Hur detta ska gå till är en pågående diskussion, också i Regeringskansliet. Det vore dumt och omöjligt av mig, eftersom inte heller jag sitter i regeringen, att i dag tala om vad som kommer att stå i den färdiga propositionen om en månad. Det råder inget tvivel om att vi alla i Alliansen inser att vi inte kan låtsas som att digitaliseringen inte finns. Det finns ett behov av den för att bereda utrymme i etern och ge möjlighet till fler kanaler och så vidare. Det gäller att hitta ett sätt. Den givna utgångspunkten måste vara att det inte kan vara bara staten som ska bestämma utan det måste finnas en samsyn bland dem som jobbar med frågorna för att vi ska kunna genomföra digitaliseringen på ett vettigt sätt. Sedan måste vi också ta hänsyn till de människor som har gamla radioapparater och känner oro. Det är mycket att diskutera hur snabbt digitaliseringen ska gå och så vidare. Det är svåra frågor där det är dumt att ge några självsäkra svar, men vi är positiva till att utveckla digitaliseringen.

Herr talman! Vi debatterar nu de motioner från höstens motionstid som berör public service. Som vi har hört flera framföra här lämnade Public service-kommittén sitt betänkande i september 2012, i princip mitt under motionstiden. En proposition är också aviserad inom den närmaste tiden från regeringen i denna fråga. Det kanske blir lite dubbla debatter, men jag hoppas att det ska bli en debatt kring propositionen under hösten eller så. För Centerpartiet är ett starkt public service med en mångfald av olika programtyper viktigt. Högkvalitativa samhälls- och kulturprogram har för oss en självklar plats i utbudet men också sportsändningar och breda underhållningsprogram. Vad det handlar om är att om uppdraget för public service skulle snävas av och man enbart skulle tillåtas att sända så kallade smala program, som andra aktörer på mediemarknaden inte visar, skulle folkligheten falla bort. Färre skulle sannolikt ta del av utbudet, och då skulle också den viktiga folkbildningsfunktionen minska. Det är inte minst viktigt ur ett demokratiperspektiv att många tar del av public service-kanalernas utbud. Den granskande journalistik som sker inom public service har en stor betydelse för att belysa hur samhället fungerar. Då är det också viktigt att många hittar till just public service-kanalerna. Yttrandefrihet och tillgång till fördjupande journalistik är grundläggande för en fungerande demokrati. Idén med public service är att den ska vara oberoende, både politiskt och kommersiellt. Det handlar om att public service står för en grundläggande nyttighet som gynnar samhället i stort. Det är inte som vilken tjänst som helst. Det gör att public service har en speciell betydelse ur just demokratisynpunkt. Många så kallade kommersiella medier tar ett stort ansvar för granskning av makten och det demokratiska samtalet i stort. Tyvärr har stora delar av mediemarknaden svårt att få lönsamhet på fördjupande journalistik. Då blir det kanske också svårt att få råd med fördjupande journalistik med tillgång till exempelvis utrikeskorrespondenter. Då är det betydelsefullt att värna public service-verksamheten med sitt breda uppdrag. Den skapar en grund för den granskande journalistiken som är av största vikt för hela vårt samhälle. Det är viktigt att de privata och kommersiella radio- och tv-företagen ska ha möjligheter att verka på en fungerande marknad med långsiktiga och goda villkor. De kommersiella aktörerna fyller en viktig funktion på dagens mediemarknad. Samtidigt finns det en bred uppslutning i samhället kring idén om behovet av en av såväl politiken som marknaden oberoende radio och tv i allmänhetens tjänst, alltså av public service. Public service-uppdraget är större än de specifika tv- och radioprogram man producerar. Det handlar om hur man ska kunna granska makten, både den politiska och den kommersiella, utan påverkan från dessa makter. Finansieringen av public service, den så kallade tv-licensen, har varit föremål för debatt den senaste tiden, inte minst i samband med att SVT började sända samtliga sina kanaler via nätet. Därmed blev enligt lagen, i alla fall som Radiotjänst tolkar den, till exempel surfplattor och datorer uppkopplade mot internet tv-licenspliktiga. En finansiering som är stabil och förutsägbar över tiden är grunden för en oberoende radio och tv i allmänhetens tjänst. Det är då inte rimligt att på sikt finansiera public service med dagens tv-avgiftssystem. Herr talman! Det är inte längre försvarbart att koppla tv-avgiften till "mottagningsapparaten" när den kan vara tv:n i vardagsrummet men lika gärna datorn på jobbet, en Ipad eller mobiltelefonen. Teknikutvecklingen har helt enkelt gjort dagens modell omodern. Det har om inte annat vårens debatt kring just tv-licensplikten för surfplattor visat. Att gå över till en skattefinansiering av public service är, som jag ser det, inte heller ett alternativ. Det finns en risk att oberoendet för public service undermineras om anslaget bestäms politiskt i den ordinarie statsbudgeten. Det kan komma att uppfattas som att politiken styr tillgången till resurser utefter vad man för tillfället tycker om programproduktionen. Förslaget från Public service-kommittén var en finansiering genom en avgift. Visserligen skulle den tas ut på skattsedeln, men det var ändå en separat avgift. Det här var ett förslag som till stor del liknar vad Centerpartiet tidigare föreslagit. Det handlar om demokrati, möjligheten för allmänheten att få ta del av en mediebevakning utan påverkan från det man bevakar. Därför behövs en finansiering som vi solidariskt betalar, oberoende av om vi tar del av just public services programutbud eller ej. Dagens apparatavgift har alltså, som jag ser det, spelat ut sin roll. Public service-kommittén lämnade, som jag tidigare påpekat, sitt betänkande i september 2012, och en proposition är också på väg. Finansieringen är dock bortlyft från den kommande propositionen. Det är trots allt en inte helt lätt fråga som behöver ytterligare beredning, även om jag själv gärna hade sett att den kommit med på en gång. Herr talman! Vi kommer att få anledning att komma tillbaka och debattera dessa frågor igen eftersom propositionen är på väg. För tillfället vill jag då yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.

Herr talman! I går kom jag att samtala med en ung man som berättade att han en lördagseftermiddag för två veckor sedan blev uppringd på sin mobiltelefon av Radiotjänst. Deras fråga var om det var till honom de skulle skicka över räkningen för tv-licensen. Han förklarade då för dem att han inte hade någon tv och att det därför inte var aktuellt att skicka över någon räkning till honom för tv-licensen. Radiotjänst ställde då frågor till honom och fick reda på att killen pratade i en smartphone, som man kan ta del av Sveriges Televisions programutbud i. Radiotjänst förklarade att det inte spelar någon roll om han har en tv-apparat eller ej, för han var tvungen att betala tv-licens eftersom han har en smartphone. Samtalet var kort och överrumplande. Killen fick känslan av att personen från Radiotjänst som ringde honom jobbade på ackord, sade han till mig, eftersom det var ungefär som när de ringer och säljer mobiltelefonabonnemang. Ni kanske har mött dem. Det var den stilen över det hela. Herr talman! Denna berättelse ur verkliga livet bekräftar det vi kristdemokrater redan har konstaterat. Det är dags att avskaffa tv-licensen och lägga ned Radiotjänst. Den digitala tekniska utvecklingen har sprungit ifrån dagens tv-licens. I dag kan vi titta på tv i mobilen, på läsplattan och på datorn. Det är ytterst rimligt att ifrågasätta att själva tv-innehavet, innehavet av en mottagare, är det som i dagens informationssamhälle kvalificerar oss för att betala tv-licensen. Jag tycker att det är orimligt att avgiftsbelägga alla datorer, surfplattor och smartphones bara därför att Sveriges Television, på samma sätt som reklamfinansierade TV4, börjat sända sina kanaler live på nätet. Radiotjänst ska inte jaga enskilda småföretagare eller mobilanvändare. I dag upplever just småföretagare och privatpersoner att de jagas aktivt av Radiotjänst som vill kunna ta upp avgifter för deras konsumtion av public service-tjänster. Detta riskerar att underminera public service-bolagens legitimitet och tydliggör behovet av att snarast möjligt ersätta tv-licensen med en ny, teknikneutral finansiering. För ett brett public service i framtiden är det avgörande att vi har en finansieringsmodell som har hög legitimitet och är teknikneutral. Vi måste inse att det system vi har i dag är under upplösning. Tv-licensen har funnits länge, 50-60 år tillbaka i tiden. Då såg mediemarknaden ut på ett helt annat sätt än i dag. Då fanns det bara en tv-kanal och ett fåtal radiokanaler i ett mediemonopol. Jag kommer ihåg hur Martin Ljung återkommande hade inslag i vår enda tv-kanal där han sade följande: Det är dags nu att skaffa TV2-antenn. Man gjorde reklam för att man hade börjat en ny tv-kanal. Sedan kom färg-tv:n, vilket resulterade i en något högre avgift. Där kände Radiotjänst sig föranlett att undersöka att folk inte tittade på färg-tv utan hade kvar sin svartvita tv. Som sagt har kartan dock förändrats. Därför tycker jag och Kristdemokraterna att tv-licensen är orättvis, omodern och har faktiskt överlevt sig själv. Vi vill se ett starkt och oberoende public service med samma avgift för alla, en public service-avgift som tas in via skattsedeln, samtidigt som Radiotjänst läggs ned. I stället för via Radiotjänst kan avgiften tas in av Skatteverket, men vid sidan av budgeten, på liknande sätt som systemet med dagens begravningsavgift. Kostnaderna för att kontrollera att folk i dag betalar sin tv-avgift uppgår till 164 miljoner kronor om året. Det kanske finns de som tycker att det är en droppe i havet när det är 7 miljarder som samlas in. Men 164 miljoner kronor är ungefär fyra gånger mer än vad SVT tar emot i sponsring varje år. Det motsvarar ungefär driften av tio lokalradiostationer. Det är alltså inga småpengar. Man behöver inte vara professor i matematik för att räkna ut att 10 procent - så stor andel är det som smiter från tv-licensen i dag - av 7 miljarder är ganska mycket pengar. Plussar man på de 164 miljonerna som jag talade om inser vi att de är hundratals miljoner kronor som inte kommer in med dagens avgiftssystem. De pengarna skulle kunna gå till ett annat och bättre programutbud eller en lägre avgift. Då skulle vi byta ut dagens system mot en finansiering som är relevant, ändamålsenlig och som håller för att säkra public service för framtiden. Herr talman! I det här sammanhanget vill jag nämna regeringens satsning på att bevara arkiven genom att digitalisera dem. Alliansen har skjutit till 60 miljoner som en möjlighet att starta upp en sådan satsning, och vi har tilltro till Sveriges Televisions förmåga att förvalta dessa medel väl. På det här sättet kan barn och unga som växer upp i dag ta del av program av hög kvalitet som har gett glädje och bildning åt tidigare generationer. Vi är alla alltför väl medvetna om att arbetet med att ta fram en finansieringsmodell har dragit ut på tiden. Det har också dagens debatt bekräftat. Det beror just på att regeringen inte ägnar sig åt experimentverksamhet. Regeringen utreder frågan grundligt, bland annat för att den modell som tas fram ska säkerställa Sveriges Televisions, Utbildningsradions och Sveriges Radios oberoende, och det tar tid. Det är viktigt att frågan analyseras genomgående, men förhoppningen är att en snar lösning kommer på plats, så att vi kan skrota tv-licensen en gång för alla och få en teknikneutral finansieringsmodell som gör att ett starkt och oberoende public service kan möta framtiden. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.