Polisfrågor

Herr talman! I dag ska vi debattera polisfrågor, mycket utifrån de enskilda motioner som lämnades in i höstas.

Jag tänker börja med att säga något om läget i Polismyndigheten med anledning av den aktuella omorganisationen.

Vi var en enig riksdag som stod bakom att genomföra polisreformen vilken handlade om att slå ihop 21 myndigheter till en. Vi visste att det inte skulle vara en omorganisation som skulle flyta lätt från start. En så stor omorganisation gör inte det. Vi var väl medvetna om att det kommer att ta ett par år innan vi kan se de resultat som vi förväntar oss.

Just nu reser vi riksdagsledamöter i justitieutskottet runt i landet och träffar alla polisregioner för att höra hur de har det hos sig. Vi har också träffat de fackliga företrädarna för de fackförbund som är aktuella inom Polismyndigheten. Och jag tar mig friheten att tala för hela utskottet när jag säger att vi är glada över de synpunkter som vi har fått och de som vi har mött som har gett av sin tid samt naturligtvis alla värdefulla inspel som vi har fått.

Alla vi ledamöter i utskottet har löpande olika kontakter med Polismyndigheten och människorna som arbetar där. Varför säger jag det? Jo, därför att när vi politiker pratar undrar människor vad vi egentligen vet, inte bara om den här frågan utan också om andra frågor. Vi vet väl inte allt – det gör ingen – men vi vet ändå ganska mycket. Och vi använder oss av de redskap som vi har: formella och informella samtal, studiebesök, att ställa frågor på insynsråd om man har tur att sitta i ett sådant, följa med i nyheterna, naturligtvis, och också på sociala medier. Jag följer till exempel väldigt många anställda inom Polismyndigheten på Twitter.

Jag skulle också vilja rikta ett särskilt tack till poliserna Maria och Stefan i Söderhamn som tog med mig på ett tiotimmarspass i början av februari. De och andra poliser som jag haft förmånen att få åka runt med imponerar mycket på mig, särskilt utifrån hur tålmodigt och korrekt de bemöter människor. När jag gick av mitt pass klockan tre på natten jobbade de vidare på övertid.

Omorganisationen upplevs väldigt olika beroende på var i landet man är. På vissa ställen är det stabilt, och man upplever att de givna ramarna passar. På andra ställen är det fortfarande många frågetecken, och man upplever att den egna verksamheten skaver mot organisationsmodellen.

Det har varit jobbigt med tillsättningen av personer på nya poster och en ovisshet om vad alla anställda egentligen ska hamna någonstans, och på några ställen är det fortfarande inte färdigt. Till det kommer en situation med en stor mängd människor som har kommit till Sverige som flyktingar. Vi har ökad bevakning vid gränserna och vid asylboenden där tryggheten behöver förstärkas. Det kräver naturligtvis resurser. Sverige har, precis som resten av Europa, att hantera terroristhotet med allt vad det för med sig. Dessutom sammanfaller allt detta, som om det inte vore nog, med en tuff lönerörelse.

Det är en turbulent och svår tid för polisen, mer turbulent än vad någon önskar eller har kunnat förutse.

Jag vill citera inrikesminister Ygeman i en intervju i Dagens Nyheter för en vecka sedan: ”Man har fått all oro av en omorganisation, men man känner inte att man har fått ut de där poliserna som skulle bli den positiva effekten.” Han fortsätter: ”Jag tror att omorganisationen är rätt väg och jag tror att den kommer att frigöra mer resurser. Men målet är ju inte en omorganisation. Målet är ökad trygghet, mindre brottslighet och lite fler som hamnar bakom lås och bom av de som begår brott. Når vi inte det kommer vi naturligtvis att justera i det.” Och det är viktigt för oss alla att ha med oss att om vi inte når målet måste vi justera.

I organisationen finns i dag ett antal nationella avdelningar som hanterar uppgifter, och vi ser att de kommit olika långt och uppfattas som olika bra.

It är en avdelning som har fått en hel del beröm. Till exempel har poliserna nu äntligen fått så kallade smarta telefoner som gör att de kan hantera ärenden digitalt. Allt går mycket fortare än tidigare. De kan till exempel själva göra slagningar och behöver inte ringa in och be någon annan att göra det. Det är ganska uppenbart att det underlättar arbetet. Naturligtvis ligger det nära till hands att fundera över varför inte polisen har den främsta tekniken, men nu verkar organisationen vara mer på banan efter en tid av, minst sagt, mindre lyckade digitala satsningar.

Andra avdelningar, till exempel HR, verkar lämna en del övrigt att önska. Många av de polisanställda upplever det som svårt att få svar på frågor eller, om de får svar, att svaren är ologiska. Som politiker känns det bekymmersamt om det ligger till på det viset. Förväntningarna är naturligtvis att ledningen ska styra upp det här och borde ha gjort det för länge sedan.

Polismyndighetens viktigaste resurs är de anställda, alla poliser men också de civilanställda. Arbetssituationen är tuff, ibland farlig och inte sällan på obekväm arbetstid. Det ligger lite i sakens natur.

Att då uppleva att arbetsgivaren inte ser det arbete man gör är en situation som jag förstår att den som drabbas av tycker är oerhört jobbig. Det är i dag läget i delar av Polismyndigheten.

Vi ser att andelen poliser som väljer att avsluta sin anställning för att gå vidare till en annan arbetsgivare ökar. Det är fortfarande på en låg nivå jämfört med andra arbeten inom staten. Men i ett läge där vi behöver upprätthålla antalet poliser, kanske också öka antalet poliser, och måna om erfarenhet och kunskap måste polisledningen få till ett bättre arbetsklimat överallt i organisationen.

Det finns ett uttryck, herr talman, som jag alltid ogillar när det används: ”Vi behöver fler händer och fötter.” Ofta används uttrycket inom vård, omsorg och skola. Det man menar är att man behöver fler anställda. Nu har jag också sett det användas inom polisen. Jag tycker att det är ett riktigt dåligt uttryck. Varken polis eller skola behöver fler händer och fötter. Det låter ju som något helt mekaniskt, och det är inte det vi behöver. Vi behöver människor med en hjärna. Det är ju hjärnorna som gör jobbet.

Polisarbetet kräver väldigt mycket av den som ska utföra det. Man ska kunna agera i stunden, göra svåra överväganden, bemöta människor korrekt, och vad som är korrekt beror helt på vem man möter. Polisarbete utförs inte av mekaniska händer och fötter utan av duktiga människor, och dem måste vi värna om.

Jag ska säga något om den reservation som vi har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I dag kommer vi att få ett tillkännagivande om att återuppta Alliansens utredning om att renodla polisens arbetsuppgifter från 2014. Jag skulle vilja kalla det att lite grann sparka in en öppen dörr.

Utifrån det betänkande som tar avstamp i detta, Med fokus på kärnuppgifterna – en angelägen anpassning av Polismyndighetens uppgifter på djurområdet pågår just nu framtagandet av en lagrådsremiss. Det handlar alltså om att lyfta bort en hel del djurärenden från polisen.

Departementet bereder också betänkandet Transporter av frihetsberövade, som går ut på att Kriminalvården ska få ett tydligare ansvar för transporter av frihetsberövade personer, vilket naturligtvis avlastar polisen.

Utifrån ytterligare ett betänkande, som heter Bättre insatser vid missbruk och beroende, pågår nu ett projekt där man tittar på frågan om människor som missbrukar inte ska vara i arresten. Det är jättebra för dem som det berör men också bra för polisen.

Dessutom fick en utredare i juni förra året uppdraget att göra en studie om polisens hantering av anmälningar, till exempel att kartlägga i vilken utsträckning dagens system går åt till att dokumentera brottsanmälningar som inte riktigt utgör brott. Jag nämnde tidigare en intervju med Ygeman. Där gav han följande exempel: Två örnar som har polisanmälts för olika brott, anmälan om en ful julklappströja och en anmälan om en hård duschstråle. Det är klart att man grinig när sådant händer, men det är naturligtvis ingenting som polisen ska behöva lägga någon som helst tid på.

Jag ska avsluta med att kort säga något om det budgetförslag som presenterades av regeringen och Vänsterpartiet i går.

Johan Hedin var inte riktigt säker på siffrorna som han refererade till i debatten här innan. Det som står i vårt förslag är 283 miljoner kronor till polisen i år, dessutom 10 miljoner ytterligare till säkerhetspolisen, men också 150 miljoner kronor till Migrationsverket för att de ska kunna ha ökad bevakning på asylboendena.

I höstens budget återkommer vi med de satsningar som vi gör inför nästa år.

Herr talman! Vi står givetvis bakom vår reservation, även om vi inte kommer att yrka bifall till den.

(Applåder)

Herr talman! Polisen står i dag under ett väldigt hårt tryck. Det är mycket arbete, inte minst, som har beskrivits av föregående talare, utifrån de migrationsströmmar vi har sett och konsekvenserna av dessa. Det är många gånger långa avstånd till olika typer av flyktingboenden. Samtidigt ska den ordinarie verksamheten upprätthållas.

Jag blir ganska besviken när jag ser ambitionsnivåerna, inte minst i gårdagens vårproposition. Det är skärvor i den situation som råder. Jag anser att resurserna är för små.

Polisen står inför stora utmaningar samtidigt som man genomför den största omorganisationen i statens historia sedan mitten av 60-talet. Det medför såklart ett hårt tryck på organisationen. Inom den inre organisationen upplevs en osäkerhet på den egna positionen, vilket är vanligt vid omorganisationer. Samtidigt pågår ett hårt yttre tryck. Dessutom finns det sedan tidigare kritik mot polisen om låg brottsuppklaring, och det ställs krav på att polisen ska börja leverera mer.

Det är lätt att inse att denna organisation behöver mer resurser men också att organisationen ibland behöver använda sina resurser på ett mer begåvat sätt.

Alliansen har noga betonat att polisen ska ha det man behöver. Det var bakgrunden till det minimikrav som kom för rätt många år sedan om minst 20 000 poliser. Denna ambition var något av det första som nuvarande regering ville ta bort, vilket riksdagen nu har sagt var felaktigt och ska korrigeras.

Vi insåg redan förra året att det mål vi själva hade satt upp var överspelat. Eftersom Sveriges befolkning har vuxit så mycket behövs minst 1 000 nya poliser om vi ska upprätthålla tidigare polistäthet. Denna ambitionsnivå lade vi tydligt fram i vår förra budgetmotion.

Men det finns nog anledning för oss att se om vi inte behöver höja denna ambition betydligt. Tiden har nämligen gått oss förbi både vad gäller den situation vi står inför och den växande befolkningen.

Vilka är då regeringens ambitioner? Tyvärr verkar de inte vara särskilt höga. Det är mest nedlagda utredningar, och jag ska återkomma till dem. Den enda ambitionen tycks vara att göra ordningspolisutbildningen till en akademisk utbildning. Det tycks vara lösningen på allt.

Vi tror att det är fel väg att gå. Vi anser att svenska poliser är duktiga och välutbildade. Det finns dock brister när det gäller hur man ska kunna gå vidare i karriären och i systemet för att ta hand om nya poliser. Men det måste vi lösa inom systemet. Att göra utbildningen akademisk kommer inte att lösa något.

En omorganisation av detta slag kräver ett tydligt ledarskap. Här finns det nog brister. Det krävs ett tydligt ledarskap från den centrala polisledningen, men det krävs också ett tydligt ledarskap från regeringen.

Regleringsbreven, det vill säga de instruktioner som regeringen ger myndigheten, har blivit mer urvattnade och innehållslösa de senaste åren. Det tyder inte på ett tydligt ledarskap utan snarare på ett valhänt ledarskap. Man reagerar med ett pressmeddelande när något har hänt. Men det stannar också i regel vid ett pressmeddelande. Inget mer händer.

Detta är bakgrunden till att justitieutskottet reser runt till de olika polisregionerna. Det är angeläget att vi ser till att det som var tänkt att bli också blir: en mer lokalt närvarande polis. Människor ska känna trygghet och veta att polisen finns där när de behöver den. Samtidigt måste vi skapa en förmåga att kunna vässa polisen de gånger brottsligheten drabbar de lokala områdena.

Vi får i dag en del oroande rapporter om att polisen inte klarar av sina grundläggande uppgifter och har svårt att hinna med. Det innebär att vi måste fundera på resurserna. Vi måste också kunna ställa större krav på både regeringens och den nationella polisledningens ledarskap.

När riksdagen ser konsekvenserna av detta och ser att polisen har ett antal uppgifter som tar stora resurser och mycket tid men inte har med de grundläggande polisiära uppgifterna att göra och vill fortsätta att se över detta så att polisen kan ägna sig åt det den ska är man märkligt nog helt ovillig. Något av det första regeringen gjorde var att ta bort målet om 20 000 poliser. Sedan lade man ned utredningen om att avlasta polisen. Mycket mer än det har inte blivit gjort.

Riksdagen tycker att det är dags att tillsätta utredningen igen. Den hann med en punkt: att se över vem som har ansvaret för djur i vissa särskilda situationer.

Detta reserverar man sig mot. Man tycker att det är så allvarligt att riksdagen fattar detta beslut. Hur motiverar man det? Jo, med att det är att slå in en öppen dörr eftersom det pågår så mycket arbete.

Men det enda arbete som har uträttats är att lägga ned utredningen. Lite mer måste ni väl ändå kunna åstadkomma.

Det är dags att avlasta polisen. Tänk på de långa köravstånden. Tänk på de landsbygdspoliser som många gånger måste köra upp till 90 mil enkel väg och sedan tillbaka för att göra en transport som i grund och botten inte är en polisiär uppgift.

Djurhanteringen hanns som sagt med innan utredningen lades ned. Jag vet vad rektionen kommer att bli. Ingen annan vill ta på sig dessa uppgifter, och man kommer att skrika i högan sky och tycka att polisen ska fortsätta med detta. Men vi måste bestämma oss för om vi vill ha en fungerande polis eller inte, och då får resten av Myndighetssverige acceptera det och anpassa sig till det.

Polisen ska vara brottsförebyggande och brottsutredande. Låt oss för Guds skull försöka fösa bort resten – även om polisen givetvis alltid är samhällets yttersta resurs.

Det finns fler tillkännagivanden. Alliansen har tagit ett initiativ för att korrigera sig själv från regeringstiden. Vi såg då till att det blev lättare för polisen att kunna söka igenom fordon för att leta efter illegala vapen och inte behöva vänta in en husrannsakansorder från en åklagare. Vi har nu insett att detta även borde gälla båtar. Vi lyfte upp det redan förra året, men då ville inte hela riksdagen lyssna på oss. Därför lyfter vi upp det igen, och nu har vi stöd för detta. Det är bra; det tackar vi för. Det handlar om att underlätta polisens arbete.

Vi går också in på något som irriterar många i dag, nämligen vapenhanteringen. Den får nog betraktas som ett gediget misslyckande från den nationella polisen. Dagens ordning för vapenhantering innebär att man retar upp många laglydiga personer.

Vi har diskuterat vapen mycket. Vi tycker att man ska vara hård mot de hårda och skärpa reglerna när det gäller illegala vapen. Vi ser dock ingen anledning att huvudsakligen fokusera på dem som har legala vapen. Därför gör vi återigen ett tillkännagivande om kortare handläggningstider; vi har haft det tidigare.

Normalt sett gör vi inte två tillkännagivanden i rad, men det finns en anledning: Ingenting händer. Konsekvensen är att vi har olika handläggningstider över hela landet. Dessutom har vi olika regelhantering över landet. Det är inte acceptabelt, och det finns anledning att påpeka det.

Jag är förvånad över att den centrala polisen inte kommer vidare, men det är i första hand regeringens ansvar att se till att det blir lite fart på det. Men i detta fall verkar Justitiedepartementet vara rätt tondövt.

Jag yrkar bifall till reservation nr 2.

När det gäller legala vapen är det tre partier som vill gå vidare. Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna vill se över lagstiftningen, men vi har inte majoritet för det. Jag ser därför fram emot nästa riksdagsår och att vi då ska kunna göra ett tillkännagivande för att ytterligare underlätta den legala hanteringen av vapen – den som inte är ett problem och som inte har med brottslighet att göra.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska kommentera och fråga om några saker som Krister Hammarbergh nämnde i sitt anförande.

Låt mig börja där Krister Hammarbergh slutade, med vapenlicenser, polisens hantering, ärendetiden och så vidare. Vi är överens med Moderaterna om att det är ett stort problem, och vi är också bekymrade över att det verkar vara svårt att komma framåt.

Men att säga att inget görs är som att påstå att problemet ignoreras, och jag tror att Krister Hammarbergh vet att det pågår ett arbete inom polisen. Jag vill bara säga det så att ingen tror att det har lämnats åt slumpen, och vi hoppas givetvis att detta arbete resulterar i något alldeles snart.

Jag vill också passa på att poängtera att det stämmer att de legala vapnen sällan är involverade i allvarlig brottslighet. Men det är inte så att det aldrig händer, utan det förekommer.

Jag vill även säga något om det som Krister Hammarbergh sa om att den sittande regeringen har formulerat ett otydligt regleringsbrev. Jag skulle snarare säga att det handlar om att vi inte har ett behov av att detaljstyra polisen. Det är ett sätt att komma ifrån den väldigt kritiserade så kallade pinnjakten när det gäller olika saker. Det handlar om att lita på att polisen vet hur de ska använda sina resurser och dessutom ha en tilltro till att de så kallade medborgarförslagen ska bryta igenom.

Jag tycker att det är tråkigt att Krister Hammarbergh efter mitt anförande påstår att den nuvarande regeringen skulle vara helt ovillig att göra något när det handlar om att renodla polisens arbetsuppgifter, när jag klart och tydligt gick igenom olika saker som har med djurhantering, transporter, människor med missbruksproblematik och anmälningsförande att göra. Det är lite väl magstarkt att påstå att ingenting görs.

Herr talman! Jag tror att både Elin Lundgren och jag har varit på samma föredragning när det gäller vapenhantering men att vi tolkar resultatet olika. Vi har inte sett några förslag till lösningar. Det vi har fått är bortförklaringar om varför situationen ser ut som den gör, men det är ingen lösning.

Vi har sett i dag att det finns förslag till nya instruktioner när det gäller den allmänna skytterörelsen och prickskytte, förslag som i princip bara innebär ökad byråkratisering och konflikt med de frivilliga skytteorganisationerna, varav många är anslutna av totalförsvaret. Det är ingen bra väg att gå.

Jag har inte sett någon lösning. Om Elin Lundgren ser något positivt i det får hon göra det, men jag ser behovet av att vi är tydliga från riksdagen så att polisen tar sitt ansvar och ser till att vi får ordning på detta.

Man måste kunna visa ledarskap och vara tydlig utan att ha pinnjakt. Det handlar om att ha instruktioner och att inte ha en passiv regering. Om man känner att en organisation är på väg åt fel håll måste man ta ett politiskt ansvar, och om regeringen inte tar det ansvaret gör riksdagen det.

Slutligen, när det gäller att ingenting görs för att renodla polisens uppgifter: Vad ni gör nu, Elin Lundgren, är att titta på djurhantering, det vill säga det som utredningen hann göra innan ni lade ned den. Det är klart att ni måste hantera det – betänkandet är ju redan skrivet. Och ni tittar på transporter utifrån ett betänkande där alliansregeringen tidigare har lagt ett uppdrag. Något annat har ni väl inte gjort?

Herr talman! Jag tänker inte upprepa det jag sa i mitt tidigare inlägg gällande denna fråga. Det finns att ta del av om det var så att man inte lyssnade ordentligt.

I stället väljer jag nu att gå över till att fråga Krister Hammarbergh om polisens utbildning. Just nu pågår utredningen En förändrad polisutbildning, som syftar till att göra polisutbildningen till en högskoleutbildning, något som exempelvis våra grannländer har haft under längre tid och som absolut efterfrågas av Polisförbundet.

I dag är polisutbildningen i hög grad knuten till olika universitet i Sverige, något som jag uppfattar att alla involverade ser som väldigt positivt. Apropå att tiden har sprungit i väg och så vidare kan man kanske säga att den har gjort det även i denna fråga. Vi borde ha haft denna högskoleutbildning på plats för ett tag sedan.

Det som också hänger ihop med detta är behovet av att få en mer strukturerad polisforskning för att få fram metoder som funkar bättre för att lösa de brott som vi har ett gemensamt intresse av att få lösta. Jag tycker att det är tråkigt och anmärkningsvärt att Moderaterna och Alliansen inte ser behovet av att få en ännu bättre polisutbildning än vad vi har i dag.

Krister Hammarbergh gjorde en affär av hur mycket resurser man väljer att tillskjuta till polisen under innevarande år. Trots det hörde jag inte ett ord om hur mycket Moderaterna har tänkt lägga på polisen. Det är en fråga jag har.

Herr talman! Det är ganska självklart att vi ska kunna satsa resurser på polisforskning. Jag vill hävda att det har funnits väldigt stora resurser som kunde ha använts till detta.

Däremot har en stor del av resurserna använts till att polisen har drivit egna projekt. När vi gick igenom den tidigare polisorganisationen såg vi att totalt 800 projekt drevs i landet. Vad prislappen på det kan vara är svårt att veta liksom hur många som har varit inblandade, men man kan nog räkna med att 5 000–10 000 personer har deltagit i projekten varje år. Om man styr över en del av de resurserna till polisforskning kommer vi att få väldigt mycket forskning för pengarna, kanske mer kvalificerad än de projekt som har drivits.

Att göra kopplingen att varje ordningspolis måste ha en forskarutbildning blir ganska våldsamt. Det är ju så det motiveras, det vill säga att vi ska ha en akademisk utbildning därför att alla poliser ska ha en grundläggande forskarutbildning. Jag tror inte på det.

Herr talman! Jag var inte helt förberedd på att så mycket fokus i betänkandet skulle ligga på vårändringsbudgeten, men jag kan ta tillfället i akt och redogöra lite för hur Sverigedemokraterna har resonerat genom tiden när det gäller rättsväsendet och Polismyndigheten.

Regeringen har nu anslagit 280 miljoner mer till polisen på grund av den ansträngda situation som man upplever har uppkommit nyligen. Men detta är ett behov som Sverigedemokraterna har sett under en lång tid. Vi har också varnat för att det uppstår mer kostnader för samhällets olika myndigheter om man har en kraftig migration till Sverige. Det är klart att det är lite smickrande att man nu ger oss rätt på den fronten, men vi tycker fortfarande att regeringen satsar alldeles för lite. Sverigedemokraterna föreslog 840 miljoner mer än regeringen, och nu har man alltså anslagit 280 miljoner.

När det gäller antalet poliser har det varit en diskuterad fråga. Vi vet genom de besök som andra ledamöter har kommenterat tidigare i debatten att det som sägs är att det är för få poliser som ska utföra de uppdrag som de ålagts. Det är klart att man kan tycka att de 280 miljonerna är ett bra tillskott, men det ger inga långsiktiga garantier för att Polismyndigheten kraftigt ska kunna utöka antalet polisutbildade i vårt land.

Vi ser att Sverigedemokraterna däremot har föreslagit att vi ska utbilda 7 000 nya poliser fram till 2022. Närmaste jämförbara satsning från de övriga partierna finns hos Moderaterna, som har förslagit 1 000 nya poliser, om jag minns siffran rätt. Även där är Sverigedemokraterna långt före i tiden och föreslår kraftigt utökat antal poliser, och vi utmärker oss särskilt i riksdagen genom den satsningen.

Vi har också föreslagit att antalet poliser i ett land inte ska bestå endast av poliser, alltså den målsättning med 20 000 poliser som Sverigedemokraterna hjälpte till att rädda när regeringen ville ta bort den. Vi tycker att antalet poliser ska vara relaterat till antalet medborgare, vilket egentligen är en ganska logisk inställning när det gäller hur många poliser man har i ett land. Vi har föreslagit att det ska vara 250 poliser per 100 000 invånare.

Jag vill också komma in på de sakliga reservationerna. Vi har såklart en hel del sådana. Det jag vill ta upp initialt är det utländska tiggeriet, som har fått en lite mer undanskymd roll i den offentliga debatten. Terrorhoten, massinvandringen och inte minst den hårt ansträngda polisen har fått lite för mycket uppmärksamhet, kan man tycka, för tiggeriproblemet finns ju kvar.

Inte minst polisen upplever en arbetsbelastning på grund av att tiggeriet är så utbrett i vårt land. Med det utländska tiggeriet kommer också illegala bosättningar, konflikter om tiggarplatser, utnyttjande av människor och andra nya situationer som inte sällan påkallar polisens uppmärksamhet.

Det utländska tiggeriet har fått en utbredd omfattning i vårt land under en längre tid. Jag tror att vi inom ramen för den befintliga lagstiftningen gällande tiggeri kommer att få vänja oss vid den situation vi ser i dag. Av den anledningen behövs en ny lagstiftning, och Sverigedemokraterna har föreslagit att vi ska förbjuda det utländska tiggeriet i vårt land.

Runt om i landet genomför polisen avhysningar vid illegala bosättningar där utländska tiggare valt att bosätta sig. Inte sällan hinner marken knappt saneras förrän samma personer har upprättat en ny illegal bosättning. Det är klart att man som politiskt ansvarig år efter år kan hålla på och krypa som katten kring het gröt med åtgärder och resonemang som inte gör någon skillnad i verkligheten.

Vi instämmer med dem som har föreslagit att man ska kriminalisera det organiserade tiggeriet. Vi vill kriminalisera ett beteende där människor utnyttjar andra människor – det som i debatten kallas för organiserat tiggeri.

Det är klart att andra EU-länder måste ta hand om sina egna medborgare. Men så länge man kan tjäna pengar och sitt uppehälle genom att tigga på våra gator kommer människor fortsättningsvis att utnyttjas, och andra EU-länder kommer att slippa att ta konsekvenserna av att inte de inte tar ansvar för sina egna medborgare. Om man försöker ge sken av att man vill få bort det utländska tiggeriet genom att driva frågan om att kriminalisera organiserat tiggeri är man lite oärlig. Det enda förslag som gör en konkret skillnad är att förbjuda det utländska tiggeriet.

Vi var med utskottet i Holland för ett halvår sedan. När vi var på en stadsvandring med polisen i Haag frågade jag hur de hade hanterat det utländska tiggeriet. Det fanns nämligen inga tiggare där, som ni kanske såg när vi var ute och gick på gatorna. Det visade sig att när det blev för många tiggare hade stadsborna och affärsinnehavarna i Haag tyckt att det började bli störande och ett negativt inslag i stadsbilden. Man införde då ett tiggeriförbud, som man har gjort även i andra städer i Holland, och på ungefär en vecka hade det utbredda utländska tiggeriet upphört. Det var inga problem, sa polisen, som själv var mycket nöjd med att borgmästaren och stadsfullmäktige tog tag i frågan.

Holland är inte det enda land i Europa där olika former av tiggeriförbud har införts. Frankrike, Italien, Polen, Rumänien, Ungern, Grekland, Storbritannien, Danmark, Irland, Norge är andra, och i Finland jobbar regeringen med frågan om tiggeriförbud. Även om de olika länderna tillämpar tiggeriförbud på lite olika sätt och har olika inriktningar på vilken form av tiggeri som ska vara förbjudet kan man bara konstatera att det har prövats och att det fungerar.

Kritiker av tiggeriförbudet menar att man inte kan kriminalisera fattigdom, vilket helt och hållet missar målet. Det är nämligen inte fattigdom som ska förbjudas; det är möjligheten för utländska medborgare att uppehålla sig i vårt land genom att tigga på våra gator. Det är denna möjlighet som ska förbjudas.

Andra kritiker säger att man bara flyttar på problemet med fattigdom genom att förbjuda utländskt tiggeri. Det är helt rätt, och det är också en del av själva syftet: Vi ska se till att tiggande EU-medborgare flyttar tillbaka till sina hemländer. Även regeringen har genom sin utredning om utsatta EU-medborgare konstaterat att den bästa hjälpen är den hjälp som finns på plats genom professionella hjälporganisationer. Också av denna anledning behövs ett nationellt tiggeriförbud för utländska medborgare.

Den bästa och den långsiktigt hållbara hjälpen ges på plats, men så länge det är möjligt att kortsiktigt tjäna sitt uppehälle genom tiggeri på våra gator kommer inte svenskt bistånd eller ideell välvilja att kunna effektiviseras i form av hjälpinsatser på plats, åtminstone inte på ett tillfredsställande sätt.

Om man endast överlåter åt kommunerna att själva välja att tillämpa ett förbud mot tiggeri i ordningsstadgan kommer tiggeriet bara att flytta till de kommuner som inte väljer att tillämpa en sådan möjlighet. Även av den anledningen behövs ett nationellt tiggeriförbud för utländska medborgare.

Förslaget om tiggeriförbud för utländska medborgare kommer här bara att stödjas av Sverigedemokraterna trots att situationen på våra gator under flera års tid, och för den delen även regeringens utredning om utsatta EU-medborgare, vittnar om behovet av ett förbud.

När det gäller privata markägares möjligheter att avhysa EU-migranter som olovligen uppehåller sig på deras mark vill Sverigedemokraterna att det ska bli enklare för markägare att avhysa. Vi har vid flera tillfällen fått ta del av medialt uppmärksammade fall där markägare i dag upplevs som helt rättslösa. Först ska kronofogden kontaktas för att man ska ansöka om särskild handräckning, men för att kronofogden ska avhysa tvingas markägaren att dokumentera de boende. Utöver det måste markägaren identifiera de boende. För att kunna göra det måste markägaren be polisen om hjälp med identifiering, vilket oftast tar lång tid. Ärendena är också förenade med kostnader som inte sällan läggs just på markägaren.

Utöver detta ska de svarande i ett sådant här fall ges tillfälle att yttra sig och möjlighet att överklaga. Om en avhysning till slut lyckas är det inte sällan så att samma process måste upprepas då en ny bosättning uppstår, ibland precis i närheten av den första.

Vi menar att detta är alldeles för byråkratiskt och att kronofogden inte ska ha med dessa frågor att göra. Vi anser att det inte ska finnas någon så kallad besittningsrätt i dessa fall samt att polisen när som helst ska kunna avlägsna boende i illegala bosättningar utan något specifikt krav på identifikation eller dokumentation.

Vi är väl medvetna om att regeringen har uppmärksammat just den här problematiska situationen, som numera ofta uppstår, och att en utredare ska presentera åtgärder i slutet av maj. Vi vill dock för tydlighetens skull föregripa utredarens uppdrag med att ställa oss bakom vår reservation om att förenkla avhysningar. Vi ser ett konkret problem, och vi föreslår rätt konkret hur ett förenklat förfarande kan gå till. Vi känner inte att vi behöver vänta ytterligare på att regeringen ska utreda detta och eventuellt komma med lösningar på problematiken. Det finns ju inga garantier.

Som framgår av betänkandet förra året har vi medverkat till ett tillkännagivande om att se över regelverket för hanteringen av vapenlicenser för att underlätta för jägare. Det pågår just nu ett uppdrag att redovisa olika fakta och faktorers påverkan av handläggningstider. Uppdraget ska också säkerställa att arbetet med hanteringen av vapentillstånd bedrivs enhetligt inom polismyndigheten, och vi ser såklart fram emot slutredovisningen i början på nästa år.

Ett digitalt ansökningsförfarande av licenser var också en del av fjolårets tillkännagivande. Även om regeringen menar att man har skapat förutsättningar för just ett sådant förtjänar regeringen ytterligare ett tillkännagivande från riksdagen i de här frågorna för att visa att vi menar allvar och att vi efterlyser lite mer handlingskraft.

Herr talman! Det finns fortfarande stora brister i polisens hantering av licensprövningar och handläggningstider. Polisens uppdrag kan kanske renodlas på ett sätt som gör att dessa frågor hanteras av en helt annan myndighet. Det skulle kunna vara ett förslag som utmynnar ur utredningen om att renodla polisens verksamhet. Vi ser fram emot att regeringen nu tar tag i uppdraget.

Herr talman! Sverigedemokraterna står bakom samtliga tillkännagivanden som presenteras i betänkandet och givetvis alla reservationer från vårt parti. Vi har också ett särskilt yttrande där vi redogör för att vi avstår från att yrka bifall till vår reservation om kortare handläggningstider i vapenlicensärenden för att i stället medverka till ett tillkännagivande där innehållet är i princip samma sak.

I vanlig ordning medverkar Sverigedemokraterna till handlingskraft genom tillkännagivanden, inte minst när det gäller frågor som förenklar legalt vapenägande. Vi föreslår också konkreta åtgärder som är beprövade och som man av erfarenhet vet ger effekt, i detta betänkande inte minst mot det utländska tiggeriet. För tids vinnande i voteringen yrkar jag dock bifall endast till reservationen om att förbjuda tiggeri och att förenkla kommuners rätt att avhysa.

(forts. § 6)

Herr talman! Det har ju gått en stund sedan jag begärde replik. Det gäller att återkoppla till vad vi talade om då.

Det görs en massa påståenden. Många gånger ser vi likartat på ett antal samhällsproblem. Ett av de samhällsproblem som Sverigedemokraternas representant tog upp här gällde illegala bosättningar. Här har vi inte gått vidare eftersom regeringen har tagit ett initiativ. Vi känner inte något behov av onödiga tillkännagivanden. Vi tycker att det är ett allvarligt samhällsproblem, och vi följer utvecklingen, men vi är inte beredda att stödja ett tillkännagivande i det här läget.

Då tycker jag att det är fel när Sverigedemokraternas partirepresentant säger att Sverigedemokraterna är de enda som har tänkt på detta och de enda som gör något åt det. Detta är något som återkommer i Sverigedemokraternas debatteknik. De vill göra gällande att de är så unika i sin politik, och hade vi bara tillmötesgått Sverigedemokraterna hade vi kunnat göra mer.

Då måste jag ställa en motfråga. Det har funnits stora möjligheter i det här betänkandet att åstadkomma mer, men ni har valt att avstå. Ni kan gärna förklara för era väljare och för oss varför ni inte har stött möjligheten att få ett tillkännagivande om samverkan mot brott. Ni brukar ju tala om det.

Varför har ni inte stött åtgärder mot grov gränsöverskridande brottslighet? Ni brukar ju tala om det.

Varför har ni inte stött avhopparverksamheten när det gäller grov organiserad brottslighet? Ni brukar ju stötta den.

Varför har ni inte stött en handlingsplan mot människohandel? Det brukar ni också tala om.

Varför har ni inte stött införandet av ett förberedelsebrott när det gäller grovt vapenbrott? Grova vapenbrott har ni ju talat väldigt mycket om, och konverterade gasvapen likaså.

Och varför vill ni, som påstår er vara jaktrörelsens främsta vänner, inte följa upp det som gäller gemensamt vapenuppdrag eller legalbestämmelserna i vapenlagstiftningen?

Fru talman! Krister Hammarbergh talar om onödiga tillkännagivanden. Jag nämnde faktiskt i mitt anförande att det pågår ett arbete och att det presenteras en utredning i maj. Visst kan man nöja sig med det och vänta in vad utredningen säger, hur regeringens kommentarer lyder och de eventuella förslag som kommer. Justitieminister Morgan Johansson har ju annonserat, i samband med tillsättandet av utredningen, att det är oacceptabelt att det etableras fler illegala bosättningar och att det måste bli enklare för polisen att avhysa. Man har pekat ut Kronofogdemyndigheten som en onödig del i handräckningarna och så vidare.

Om det inte hade funnits en så stor diskrepans mellan vad Socialdemokraterna i regeringen säger och vad Socialdemokraterna och regeringen i slutändan gör hade vi kanske också nöjt oss med att vänta in utredningen. Även i det här betänkandet finns det dock tillkännagivanden som Alliansen ställer sig bakom och som var uppe för diskussion som tillkännagivanden också förra året. Det tyder väl lite på att Alliansen identifierar ungefär samma problem som jag gör i det här fallet.

När det gäller just illegala bosättningar har vi valt att så att säga ha både hängslen och livrem för säkerhets skull, för att markera var vi står i frågan.

När det gäller övriga tillkännagivanden, som vi inte har ställt oss bakom, vill jag säga att vi försöker titta så noga som möjligt på alla de förslag som är uppe. Om vi upplever att de är för tamt formulerade eller att vi själva har en bättre politik, exempelvis när det gäller att underlätta för jakt och vapenägare, väljer vi att inte stödja Alliansens reservationer. Vi upplever att vi själva har bättre förslag på området. Om det finns andra förslag får du dock gärna upplysa mig om det är något som vi har missat.

Fru talman! Utifrån det ni i Sverigedemokraterna själva säger har ni missat sju viktiga punkter. Att se över vapenlagstiftningen är ju ett av de främsta kraven från jakt- och skytterörelsen. Det har ni de facto missat.

Retoriken från Sverigedemokraterna säger ofta att de är ensamma om förslagen och de enda som driver dem. Då kan det vara intressant att hänge sig åt lite historieforskning. Jag minns när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Då hade de bara sju yrkanden totalt sett på ett helt år. Det fanns ingen rättspolitik i Sverigedemokraterna över huvud taget.

Året därefter hade man tittat runt i riksdagens papper. Då dök det snabbt upp krav som vi andra hade jobbat med under lång tid. På det sättet skaffade man sig en rättspolitik genom att kopiera. Det är helt okej, tycker jag. Bra förslag ska ju spridas. Men det betyder inte att man har hittat på dem själv eller att de på något sätt är unika. Det finns anledning att rätta till det.

Det finns dock ett område där ni är unika och har tänkt till. Det är när ni vill inrätta en gendarmeriorganisation. Det är ni egentligen inte först med att ha tänkt på, för det tänkte man på i Frankrike redan på 1400-talet när man skulle lösa den tidens samhällsproblem. Sedan har många länder haft den typen av organisation, bland annat Preussen, men där avskaffades den 1806 därför att den hade blivit omodern.

Förvisso ska jag erkänna att man hade denna typ av organisation under 1800-talet, och anledningen till att man hade en gendarmeriorganisation var att det inte fanns något polisväsen. För att kunna hålla ordning på landsbygden hade man då beväpnade trupper med civila uppgifter.

Detta förslag är ni unika om i Sveriges riksdag. Gratulerar till förslagen för att lösa dagens samhällsproblem!

Fru talman! Vem som kom på förslagen först är väl något som väljarna får avgöra om de tycker att det är viktigt att veta. Vi brukar ofta poängtera att Alliansen och kanske framför allt Moderaterna har kopierat mycket av vår politik. Det gäller kriminalpolitik och särskilt migrationspolitik.

Det finns ju flera förslag i det här betänkandet som vi är ensamma om och som inte har framförts av något annat parti. Det gäller förslaget om nationellt tiggeriförbud, som jag tog upp i mitt anförande. Alliansen och Moderaterna försöker anspela på att man vill komma åt denna problematik, som många upplever som ett störande moment i stadsbilden, men resultatet av Moderaternas politik är ju att man endast beivrar brott som har att göra med att EU-migranter eventuellt utnyttjas av andra. Det finns inga förslag som gör konkret skillnad.

Detta finns dock i andra europeiska länder. Till exempel kunde vi se det när vi var på utskottsbesök i Holland och Haag, där man inom loppet av en eller två veckor hade fått bort det utländska tiggeriet genom att göra det förbjudet att tigga.

Det finns flera områden där vi faktiskt är ensamma. Och visst, som Krister Hammarbergh säger, att kopiera är inte fel. Ni får gärna kopiera vårt förslag om nationellt tiggeriförbud och återkomma med det. Vi vet att detta är det enda effektiva sättet att göra det. Också i sin rapport skriver regeringen att man ska hjälpa på plats och inte underlätta för EU-migranter att tigga på Sveriges gator, för det är inte en hjälp till dem som är utsatta. Det välkomnas om ni kopierar förslaget om nationellt tiggeriförbud framöver.

Fru talman! Nu återupptar vi debatten kring polisfrågor. Det är intressant. Det finns många tankar och tyckanden i riksdagen. Det är 180 yrkanden i dessa frågor – det är inte dåligt.

När det gäller polisfrågor har vi från regeringspartierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, en gemensam reservation. Vi kommer inte att yrka bifall till den, för tids vinnande. Men vi står naturligtvis bakom reservationen.

När det gäller polisorganisationen handlar många av dessa förslag egentligen om hur snabbt polisen arbetar, om effektivitet i organisationen och så vidare. Bakom det ligger egentligen den stora frågan: Hur går omorganisationen?

Jag måste ändå ta några minuter och förklara. Jag är väldigt imponerad av hur man arbetar. Från utskottets sida har vi varit och besökt ett antal av polisdistrikten. Vi har varit i Örebro, Göteborg, Linköping och Uppsala. I morgon kommer vi att vara i Malmö. Jag har tidigare inte varit så involverad i polisorganisationen. Jag är imponerad över hur en så stor omorganisation löper på trots alla svårigheter. Det är väldigt stora svårigheter, men man hanterar det.

Jag upplever också att det är en bred villighet att genomföra omorganisationen. Det är inte så att jag plötsligt hör: Oj, det här är helt fel. Stopp och belägg! Backa bandet! Man inser något när det gäller det som vi håller på att förändra. Det fanns en bred parlamentarisk enighet om att ändra organisationen så att vi får fler poliser som kan arbeta ute på gatorna längst ned i fältet och verkligen möta medborgarna. Det håller långsamt på att hända. Men det kommer naturligtvis inte att gå fort, för det tar tid innan stora omorganisationer i stora organisationer sätter sig. Och de är svåra att genomföra.

Jag hör ändå, även från de fackliga organisationerna, att det långsamt rullar vidare. Det finns mycket till som vi måste göra. Det finns frågor om resurser. Det finns frågan om polisyrket över huvud taget. Och det är ingen lätt situation när vi samtidigt har frågan om yttre gränskontroll. Vi har frågan om avtalsrörelsen. Mitt i detta måste jag uttrycka min stora respekt för polisorganisationen i Sverige och hur man jobbar med detta.

Sådana saker kan man inte göra snabbt. Jag var inne på det i flera av mina inlägg tidigare. Det är betydligt bättre att det går långsamt och blir riktigt än att det går snabbt och blir fel. Jag ska inte säga det en gång till, hoppas jag, för då kommer vi att få en debatt om detta igen. Men det är det som är det viktiga.

Sedan har min kollega Elin Lundgren gått närmare in på till exempel budgetfrågor, som den här debatten egentligen inte handlar om men som är väldigt viktiga att lägga till. Från regeringens sida menar man ju allvar med det här och vill genomföra det. Det är också därför som vi har den här gemensamma reservationen från Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Fru talman! Jag tänkte inleda anförandet med att anknyta lite till de fruktansvärda terrorhändelser som vi har sett i närtid i vårt närområde. Vi hade konstruktiva samtal tillsammans med regeringspartierna. Även Vänsterpartiet var länge med i de samtalen och bidrog på ett konstruktivt sätt, även om de inte var med hela vägen.

När sådana här hemskheter händer blir ofta en naturlig reaktion att man ställer krav på ökad repression. Man blir uppskrämd, och man blir rädd. Det är en naturlig reaktion. Det är fullt mänskligt. Vi är beredda att byta bort lite frihet mot större trygghet. Men då överskattar man kanske styrkan och sambandet mellan de två viktiga värdena. Minskad frihet leder nämligen inte automatiskt till ökad trygghet.

Ett exempel på en åtgärd som kanske införs i kölvattnet av just den rädsla som terrordåden genererat gäller kommissionens krav på ett nytt vapendirektiv. Där finns det en massa tveksamheter ur ett svenskt perspektiv. Man verkar inte riktigt ha insikt i hur det fungerar för svenska jägare och sportskyttar. Det är oroväckande, och detta behöver följas mycket noggrant.

Från utskottets sida har vi fått ganska starka garantier från regeringen om att man för en linje och en diskussion i ministerrådet om de här frågorna som är acceptabla. Vi får se vart det tar vägen.

Men det här är ett exempel på att man måste kunna hålla två bollar i luften samtidigt. Det är skillnad på lagliga vapen som innehas av ansvarsfulla vapenägare och illegala vapen som används för fruktansvärd brottslighet.

Exempel på detta finns faktiskt i betänkandet på s. 8. Under punkt 40 reserverar vi oss från Alliansens sida till förmån för att man ska kriminalisera försök, förberedelse och stämpling till grovt vapenbrott. Samtidigt föreslår vi under punkt 44, som också har blivit ett tillkännagivande, att vi ska ha kortare handläggningstider i vapenlicensärenden för alla de laglydiga och ansvarsfulla vapenägare som vill använda sina vapen för goda ändamål.

I det här betänkandet finns det precis som i det betänkande som vi debatterade för en stund sedan väldigt många idéer. Men gemensamt för idéerna är att de mest kommer från oppositionen. Regeringen har inte så mycket att komma med.

Vi som satt kvar och lyssnade under frågestunden i dag hörde hur framför allt kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke fick frågor om det som hände på Sergels torg häromdagen. En person som företräder en organisation som får en hel del statsbidrag ägnade sig åt vad som måste vara ett kriminellt uttryckssätt och använde ord som jag inte vill ta i min mun här i kammaren.

En del av den terrorstrategi som vi jobbade fram gemensamt är just någonting som jag förde med mig in i de samtalen. Det handlar om att vi ska skärpa regelverket för hur offentliga medel får användas och att det inte ska gå skattepengar till den som sprider våldsbejakande eller antidemokratiska budskap.

Ni som hörde frågestunden för en stund sedan hörde att demokratiministern lovade att man skulle se över det här och att man håller på och jobbar med det. Men än har vi inte sett något resultat. Det är dags att leverera på den punkten. Det känns oerhört angeläget.

Vi har ett stort antal andra reservationer som jag vill framhålla. Vi har en del alliansmotioner. Jag vill lyfta fram kommunernas arbete mot grov organiserad brottslighet. Det är reservation 6 från Centerpartiet, som jag vill yrka bifall till. Jag vill också yrka bifall till alliansreservationen nr 21 om att kriminalisera försök, förberedelse och stämpling till grovt vapenbrott.

Bristen på idéer från regeringen skulle ha kunnat mötas upp av en rejäl satsning som hade kunnat aviseras i vårbudgetpropositionen. Men så har inte varit fallet. Jag blev lite korrigerad. Jag hade sagt att 250 miljoner var regeringens enda satsning och att den skulle gå till att låta poliser kolla Öresundspendlarnas legitimation. Det visade sig att det var 283 miljoner. Jag ber om ursäkt för det missförståndet. Men i Centerpartiet ser vi ett större behov. Vi vill till 2020 ha 2 000 nya poliser. Vi avsätter över fyra år 2,4 miljarder för att det ska kunna hända och för att vi ska kunna garantera människors trygghet i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! I ett politiskt klimat som i stället för asylrätt säger andrum, i stället för familjeåterförening säger id-kontroller och i stället för lagliga vägar säger avtal med Turkiet behövs det en annan röst.

60 miljoner människor är på flykt i världen i dag. 30 miljoner av dem är barn. Varje dag dör två barn på Medelhavet. Att fly sitt land, att lämna allting man har kärt, att lämna sitt hus, sina vänner och sin släkt, att ta familjen i handen och försöka ta sig någon annanstans är en oerhört mänsklig reaktion på hur det just nu ser ut i många länder.

Då måste resten av samhället, resten av världen, stå upp med anständighet. Det gör vi i Sverige i dag. År 2013 ändrade vi skollagen så att barn som är papperslösa har rätt att gå i skolan. Det här är en oerhört bra reform, en oerhört bra lag.

Alla ska ha rätt till utbildning. Oavsett om du har flytt ditt land, oavsett om du får stanna kvar här i landet eller inte måste du som barn ha vissa specifika rättigheter. Jag har i de tre senaste debatterna tagit upp barnkonventionen och vikten av att införa barnkonventionen som lag, och jag vill göra det även i dag.

Alla har rätt till utbildning. Barn har ett särskilt skyddsskäl. Det handlar om rätten till utbildning även om du är papperslöst barn, rätten att få läsa, lära sig skriva, att leka i skolan. Detta är oerhört viktigt, fru talman. Oavsett vem du är, oavsett vilket land du befinner dig i, ska du kunna gå en utbildning.

Skolan måste vara en frizon när resten av samhället är hemskt, när resten av din tillvaro är oerhört osäker. Därför vill Vänsterpartiet att polisen inte ska kunna hämta papperslösa barn i skolan.

Polisen, som vi debatterar i dag, ska vara en trygg, trovärdig och proffsig myndighet. Det måste vara anständigt att jobba inom myndigheten. Att hämta barn från deras skola, från deras trygghet, från deras lekkamrater är inte en anständig arbetsuppgift. Skolan måste vara en frizon för barnen. Polisen måste vara en bra arbetsplats för de anställda.

Om polisen har möjlighet att hämta barn i skolan kommer vi att se att färre barn söker sig till skolan, helt enkelt för att familjen är rädd för att barnen ska bli hämtade efter ett avvisningsbeslut.

Det här handlar om vilket samhälle vi vill ha och vilken trygghet vi vill ge barn, oavsett vilket land de kommer ifrån.

Regeringen skriver i sitt svar att det står i Rikspolisstyrelsens direktiv att polisen inte ska hämta barn i skolan. Det är råd och direktiv. Det är jättebra att det står där och att det finns förtydligande i text för poliser som arbetar med just sådana här arbetsuppgifter, men Vänsterpartiet vill gå lite längre. Det är dags för en lagändring.

Jag vill inte att vissa barn ska bli livrädda när de ser en polis och springa därifrån medan deras skolkamrater kanske springer fram till polisbilen och tycker att det är häftigt och roligt med sirener och att det kommer någon i uniform.

Jag vill att alla barn, oavsett vilka de är, ska känna glädje när de ser polisen. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 14.

Fru talman! Jag vill gärna kommentera frågan om ett av de tillkännagivanden som utskottet gör när det gäller polisens arbetsuppgifter och renodlingen som några har varit inne på. Det är en mycket angelägen fråga, och vi har ställt skriftliga frågor och interpellationer till statsrådet. I dag hör jag från Socialdemokraterna att det är på gång ett antal saker.

Samtidigt står det i betänkandet väldigt tydligt på s. 20 att ”utrymmet för att ytterligare renodla polisens verksamhet är begränsat, varför det i nuläget inte är befogat att särskilt utreda frågan vidare”. Det står även på några andra ställen att regeringen i ett regeringsbeslut för ett år sedan aktivt beslutade att avsluta och lägga ned utredningen om att renodla polisens arbetsuppgifter.

Kom därför inte och påstå att det arbetet löper på som vanligt, för det gör det inte. Vi har även ställt frågor i kammaren till inrikesministern, och han har varit väldigt tydlig med att man inte tänker återuppta renodlingen av polisens arbetsuppgifter.

Detta är mycket olyckligt, fru talman, i en situation där vi ska få en ny polisorganisation på plats och där poliser slutar i förtid, förtidspensioneras eller lämnar myndigheten för andra arbetsgivare. Det man kan göra akut är att stoppa utflödet, stoppa polisavhoppen och locka tillbaka duktiga medarbetare. En åtgärd som inte kostar så mycket pengar är just att renodla polisens arbetsuppgifter.

Vi har också motionerat om att den organiserade brottsligheten oroar och att tillgången till tung beväpning ökar. Enligt polisens nationella operativa avdelning ser man en ökning av våldsanvändningen bland de kriminella. Det som också oroar oss, och som vi har lyft fram i ett antal motioner tillsammans med Alliansen, är situationen i de utsatta områdena och polisens arbete i de särskilt brottsutsatta områdena. Även där avslår regeringspartierna våra yrkanden, och det är beklagligt.

Vi har 14 särskilt utsatta områden. Polisen meddelar att det är områden där polisen mestadels agerar reaktivt. Det har blivit en normalisering av extrema våldsmiljöer, parallella strukturer, hot, våld, vapen och narkotikaförsäljning, och dessa områden råkar tyvärr överensstämma med de extrema radikaliseringsmiljöer som Sverige måste ta tag i just nu.

Vi har föreslagit att såväl grovt vapenbrott som vapenbrott av normalgraden kriminaliseras. Vi vill också införa en ny brottsrubricering, synnerligen grovt smugglingsbrott, där vi vill höja minimistraffet. Det skulle också underlätta möjligheten för rättsväsendet att använda hemliga tvångsmedel mycket tidigare för att komma åt den organiserade brottsligheten, inte minst i de utsatta områdena, och också för att komma åt den storskaliga smugglingen av illegala vapen.

Utskottet avslår detta yrkande. Jag står bakom samtliga reservationer, men jag vill särskilt yrka bifall till reservation 19 för Liberalernas räkning.

Det är inte tillräckligt med de aviseringar regeringen gör för att förberedelse till grovt vapenbrott ska kriminaliseras, men tyvärr röstar de rödgröna ändå ned vårt förslag. Vi hörde här under frågestunden att inrikesministern rabblade upp flera av Alliansens och inte minst Liberalernas förslag om handgranater och skärpt vapenbrott. Men i dag röstar hans partikamrater nej till våra förslag. Det är väldigt symboliskt att det ska ske nästan samtidigt.

Från Liberalerna har vi också föreslagit att handgranater ska klassas som vapen. Det har regeringen uttryckligen sagt nej till. Man vill inte klassa handgranater som vapen. Däremot har man sagt att man vill titta på straffskalan, och en utredare har nyligen presenterat ett förslag som ligger i linje med de yrkanden som vi också har.

Jag hoppas att det här pratet som vi hör från de rödgröna och inte minst från inrikesministern börjar resultera i verkstad. Det går inte att varje gång skylla på Polismyndigheten. Det går inte att varje gång skylla på rikspolischefen. Det går inte att hela tiden säga att vi avvaktar 2018. Den här reformen måste komma på plats. Antalet yttre, synliga poliser minskar. Den operativa kapaciteten minskar. Detta är ett stort problem, och det är allvarligt och bekymrande att de rödgröna inte inser detta.

(Applåder)

Fru talman! Vi diskuterar i detta polisfrågebetänkande polisen. Polisen står mitt i stora utmaningar till följd av flyktingsituationen och terrorhotet. Polisen har själv begärt förstärkning av resurserna. För Kristdemokraternas del är det angeläget att polisen har de resurser och redskap som krävs för att hantera dagens och morgondagens ansträngda situation.

Vi kommer att återkomma till detta. Men vi har redan presenterat åtgärder som snabbt skulle kunna öka förmågan, bland annat genom att återinföra beredskapspolisen, samarbeta mer med Försvarsmakten och ordningsvakter samt ta in polisstudenter i tjänst tidigare. Det är några av de åtgärder som vi har föreslagit. Men även om man skulle utbilda fler poliser i dag tar det flera år innan de är ute i tjänst, så det krävs både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att stärka polisens förmåga.

Fler synliga poliser i brottsutsatta områden, krafttag mot vardagsbrottsligheten, ökad förmåga att hantera terrorhot och insatser för att förebygga radikalisering och rekrytering till våldsbejakande islamism är några delar i polisens arbete som behöver förstärkas.

För att öka tryggheten krävs arbete på alla nivåer. I det lokala arbetet finns en rad olika verktyg för att förebygga brottslighet och arbeta systematiskt mot otrygghet såväl när det gäller att motverka att unga dras in i kriminalitet och missbruk som när det gäller insatser för att motverka grov kriminalitet. Det är också på det lokala planet som det förebyggande arbetet behöver vässas för att motverka radikalisering och rekrytering till våldsbejakande extremism. Det finns i dag miljöer i Sverige där man rekryterar öppet till IS/Daish. Det är miljöer där normen är att IS är coolt och att man om man inte stöder IS avviker från det normala.

Detta måste givetvis tas på allra största allvar. Jag har tidigare här i kammaren, fru talman, nämnt att det är problematiskt när exempelvis den politiska ledningen i Malmö inte har tagit problemet på allvar. Här måste kommun, polis, muslimska församlingar och andra goda krafter arbeta konkret och gemensamt för att stoppa rekryteringen. Kristdemokraterna vill också ge Forum för levande historia i uppdrag att informera och ge kunskap om den våldsbejakande islamismen, vid sidan av det uppdrag som de redan har. Den svenska skolan kan inte vara tyst när IS propaganda sprids bland våra unga.

Fru talman! För att bekämpa och förebygga brottslighet behöver polisen bli mer effektiv, utreda fler brott och renodla sitt arbete. Flera av mina allianskamrater har redan varit inne på betydelsen av den utredning som regeringen – vilket jag tycker är beklagligt – har lagt ned. Den gick ut på att just renodla polisens arbetsuppgifter.

I en polismans vardag handlar det ofta om att hantera en administration som tar alltför mycket tid, att arbeta i datasystem som känns uråldriga och att fylla i ändlösa dokument för minsta förseelse. Det är positivt att det är på gång förändringar, och det är positivt att smarta telefoner är på väg ut till polismännen i organisationen. Men det går alldeles för långsamt.

Det krävs ett modernt avrapporteringssystem som är anpassat för dagens situation. Det tar i dag i genomsnitt en timme och sex minuter för en patrull att avrapportera ett ärende och vara redo att åka ut igen. Om tidsåtgången för avrapportering skulle reduceras med säg tio minuter per polis skulle det i årsarbetstid motsvara ungefär hundra poliser, som i stället för att sitta inne och knappa på ett datasystem från 1987 skulle kunna vara ute och jobba i brottsutsatta områden.

Det är viktigt att allmänheten upplever att polisen är närvarande och synlig. Det är nödvändigt att samhället på ett tydligt och kraftfullt sätt tar sig an problematiken med särskilt brottsutsatta områden. Det krävs uthållighet i polisens och kommunernas brottsförebyggande arbete. Insatserna får inte, fru talman, bli tillfälliga. Medborgarnas grundläggande rätt till trygghet gäller oavsett var i landet man är bosatt.

Som ni förstår står jag bakom reservationerna från Kristdemokraterna och Alliansen i betänkandet, men för att spara tid vid voteringen yrkar jag bifall bara till reservation 2.

(Applåder)

Fru talman!

”E 6 i Halland. Ambulanspersonal arbetar febrilt med att återuppliva en man som svävar mellan liv och död. Flera nyfikna stannar till för att fotografera och filma händelseförloppet. Vanliga människor, någon med ett barn på axeln.

Läget är desperat, personalen vädjar till åskådarna att hämta något i ambulansen. Men ingen reagerar på uppmaningen, i stället fortsätter filmandet. Återupplivningsförsöken misslyckas och mannen avlider.

– När man till och med blir ombedd att hjälpa till, men man väljer att stå och fotografera och filma, då tycker jag att det har gått överstyr, säger Fredrik Arvidsson, polisinspektör på polisen i region väst.”

Det jag just läste var ett citat ur Göteborgs-Posten från den 12 maj i fjol. Situationen är minst lika relevant i dag. Ambulanspersonal, räddningstjänst och poliser vittnar om hur människor i stället för att flytta på sig och underlätta räddningsinsatser för nödställda ställer sig i vägen med mobilkameror i högsta hugg och filmar olyckorna.

Det beteendet är naturligtvis fullständigt oacceptabelt. Men så länge lagstiftningen ger grönt ljus för dessa vidriga hyenafasoner finns det inga lagliga möjligheter att stävja den här utvecklingen – inga lagliga möjligheter.

Jag har därför i min motion 2015/16:306 föreslagit att frågan om en kriminalisering ska utredas. Vad jag vill ha utrett är alltså en kriminalisering av dem som vid olyckor vägrar att lyda instruktioner från ambulans- och vårdpersonal, polis, brandkår och annan räddningstjänst.

Faktum är att jag sällan har tyckt att jag har haft så goda skäl för ett motionsyrkande som i det här fallet. Därför har jag också varit uppriktigt förväntansfull på hur utskottet – och i förlängningen Sveriges riksdag – skulle ställa sig till min motion.

Visst, justitieutskottet beklagar att det finns personer som inte rättar sig efter polisens eller annan personals instruktioner vid olycksplatser. Men man avstyrker motionen med hänvisning till att polisen i vissa situationer kan ha rätt att använda våld för att fösa folk åt sidan när det har hänt en olycka.

Fru talman! Det svaret har, som jag ser det, närmast karaktär av ”god dag yxskaft” och löser inte alls problemet. Det anser uppenbarligen inte ens de poliser som själva tjänstgör på olycksplatserna. Som polisinspektör Fredrik Arvidsson konstaterade i Göteborgs-Posten – jag upprepar: ”När man till och med blir ombedd att hjälpa till, men man väljer att stå och fotografera och filma, då tycker jag att det har gått överstyr.”

Jag förväntar mig ingen replik här i dag. Men jag vill ändå fråga utskottets ledamöter: Vilken glädje tror ni att svårt trängd ambulanspersonal har av utskottets hänvisning till en tämligen självklar paragraf i polislagen om att polisen har rätt att använda våld? Vilken hjälp har ambulanspersonalen av det?

Nej, det enda verkningsfulla botemedlet mot att en mobilfotograferande mobb hindrar ambulanspersonal och räddningstjänst från att utföra sitt livsviktiga arbete är att göra det brottsligt att inte rätta sig efter de instruktioner som ges av polis eller annan behörig personal på olycksplatsen.

Därför är det med beklagande som jag konstaterar att utskottet är, som man säger, ”inte berett att föreslå att en kriminalisering av detta beteende ska utredas”.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 9.)