Personlig assistans för samtliga hjälpmoment som avser andning och måltider i form av sondmatning

Fru talman! Under normala omständigheter skulle riksdagsledamoten Carina Ståhl Herrstedt, ansvarig för dessa frågor, ha stått här just nu, men med en reducerad riksdag har i stället jag fått äran att föredra detta.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 2.

Det är otroligt glädjande att äntligen få till stånd en ändring när det gäller sondmatning och hjälp med andning. Det har länge varit en angelägen fråga för oss sverigedemokrater.

Dagens debatt och förslag är definitivt ett steg i rätt riktning. Även om vi gärna hade sett en del i förslaget utformat på ett annorlunda sätt är vi positiva till helheten i förslaget.

Vi anser att personlig assistans och assistansersättning ska ges i samband med andning eller måltider i form av sondmatning samt skötsel av andningshjälpmedel eller rengöring av sondspruta. Sådana åtgärder ska inte omfattas av ett normalt föräldraansvar.

Sverigedemokraterna har länge lyft fram frågan om problematiken kring att låta föräldraansvaret bli alltför långtgående. Ett alltför tungt ansvar leder inte sällan till att föräldrar inte orkar med allt och tvingas till sjukskrivningar.

Detsamma ska gälla inom barnomsorg och skola. Tidigare har det ansetts att barnomsorgens och skolans ansvar för egenvård legat i linje med det tillsynsansvar som vårdnadshavarna har för sina barn. Det är lika svårt för personal inom daglig verksamhet som inom barnomsorg och skola att axla ansvaret för dessa relativt avancerade hälso- och sjukvårdsåtgärder. Undantaget från krav på särskilda skäl bör gälla även här. Därför hade vi hoppats att regeringen skulle föreslå samma lösning som inom barnomsorg och skola. Så blev det tyvärr inte, och det är bara att beklaga.

Fru talman! Regeringen vill däremot inte ändra på det faktum att man inte har rätt till assistans för hjälp med andning och måltider i form av sondmatning när den enskilde vistas i eller deltar i verksamhet som en annan huvudman ansvarar för. Tyvärr gör regeringen också bedömningen att det inte bör införas något undantag från kravet på särskilda skäl för assistansersättning när den enskilde vårdas på sjukhus under en kortare tid eller deltar i daglig verksamhet.

Om assistansersättning inte beviljas vid sjukhusvistelse kan det få förödande konsekvenser för den enskilde. Sjukhuspersonal har alltför ofta en hög arbetsbelastning och kan ha svårt att kunna hjälpa till vid till exempel måltider, toalettbesök, förflyttningar eller övriga tidskrävande behov som kan finnas. Det kan också bli förödande konsekvenser för arbetsgivaren, som kan tvingas säga upp assistenterna då ingen timersättning utgår, och den enskilde riskerar att stå utan personal efter en sjukhusperiod. Här behövs därför väl uppbyggda rutiner och samverkan.

Vid sjukhusvistelse för barn med assistansersättning hänvisar Försäkringskassan till föräldraansvaret. Därför beviljas ingen ersättning. Föräldrar som är anställda som assistenter till sina barn dubbelbestraffas då de heller inte får ta ut vab, alltså för vård av barn, under tiden barnen är inlagda på sjukhus. LSS-utredningen berörde tyvärr inte frågan, trots att de uppmärksammades på den.

Fru talman! I januari i år beslutade regeringen om kommittédirektivet Stärkt rätt till personlig assistans för stöd vid egenvård, vid tillsyn samt för barn. Sverigedemokraterna ställer sig positiva till utredningen och att en särskild utredare ska se över vissa frågor inom personlig assistans enligt LSS. Den personliga assistansen är en viktig del för att bidra till individens självständighet, vilket i sin tur är ett nationellt mål för funktionshinderspolitiken. Vi anser dock att utredningen borde ges ett tilläggsdirektiv som syftar till att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet. För oss är det viktigt att värna intentionerna med LSS och att hjälp ska ges utifrån behov, stora som små, helt i enlighet med förarbetena till LSS när rättighetslagen en gång infördes.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att långsiktiga och hållbara lösningar är ett måste för personer i behov av assistans, för alla närstående och för assistenter. Långsiktiga och hållbara ekonomiska lösningar måste också till för assistansbolagens överlevnad.

Fru talman! Då var det dags igen att samlas i denna kammare för att debattera LSS och den personliga assistansen - för vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag vet att tillfällena har varit många men att framstegen har varit minst sagt modesta.

Jag vet inte hur det känns för er, men för egen del måste jag säga att det känns i magen när jag konstaterar faktum att vi i dag ska debattera huruvida äta och andas ska ses som grundläggande behov. Jag får ont i magen därför att det säger allt om hur funktionshinderspolitiken sett ut de senaste åren.

Den debatt vi har i dag kan ändå ses som positiv i den meningen att det nu finns ett förslag om att behovet av hjälp att andas och äta ska ge rätt till assistans, men kanske framför allt för att vi nu ser att regeringen kan ändra lagen om de vill - något som man tidigare har förhållit sig ytterst tveksam till.

Låt oss ta det från början för att förklara det som för de flesta kan vara ganska knepigt att förstå, kanske inte för oss som sitter här i kammaren i dag men för alla andra som inte är drabbade eller berörda, de som kanske inte förstått att detta även handlar om dem.

År 1994 började vi i Sverige betrakta människor med normbrytande funktionalitet som faktiska människor som har förmåga att ta hand om sig själva och fatta egna beslut och därför ska ha rätten till ett självbestämt liv. I stället för att människor skulle ses som en svag grupp av sjuka som mest var en belastning skulle de nu i stället garanteras att leva ett liv som andra, som aktiva medborgare i en demokrati, genom personlig assistans. Det var en fantastisk överenskommelse mellan alla medborgare om att ingen av oss ska förlora rätten till oss själva eller samhället för att vår kropp bryter mot en norm.

Ungefär tio år efter LSS-reformens införande började något hända. Sakta men säkert började lagstiftningen attackeras. Den är nämligen för dyr. Plötsligt framstår allt som har att göra med personlig assistans och funktionsnedsättning som likställt med fusk och kriminalitet - en ypperlig och extremt effektiv metod att genom smutskastning skadeskjuta förtroendet för en reform så att man sedan sakta men säkert kan montera ned den.

Attacken kom, som alltid, smygande. Men för cirka fem år sedan var den utvecklad till ett regelrätt krig. I princip ingen blir i dag beviljad assistans. Antalet timmar för dem som berättigas till assistans har minskat dramatiskt. Processen som föranleder ett ganska troligt avslag är minst sagt kränkande - en riktig skräckupplevelse för den som drabbas.

Som jag har påpekat säkert hundra gånger tidigare har detta fått så brutala konsekvenser för enskilda individer att det knappt går att förstå. Människor är inlåsta i sina hem och kan inte arbeta, gå i skolan, ta hand om sin familj, umgås med vänner eller delta i fritidsaktiviteter. Människor har helt förlorat rätten att få tillgång till sitt liv så som vi en gång har utlovat.

Nu hör jag att människor till och med tar sina liv. Det går inte för människor som en gång haft vissa rättigheter att fortsätta sina liv när dessa rättigheter över en natt går förlorade. Detta är inget annat än en skandal.

Fru talman! Det bakomliggande motivet har utan tvekan varit kostnader, men det är framför allt tolkningen av domar som har varit den främsta orsaken till detta haveri. Från 2009 skulle människors behov inte längre bedömas som en helhet utan om behovet var integritetsnära eller inte, det vill säga från att se till människans hela behov till ett tidtagarur för hur lång tid det tar att kissa, duscha eller ta maten till munnen. Nu är det bara tiden när hand möter hud som räknas. En människas liv reduceras till kampen om tiden och kampen om prislappen.

Det är just här dagens debatt och förslag blir intressant. I flera år har regeringen hävdat att det inte är politikens fel att det ser ut som det gör utan att det handlar om tolkningen av lagstiftningen, och lagstiftningen kan man inte bara ändra. Men det kan man tydligen visst, och här har vi det: Andning och sondmatning ska nu räknas som grundläggande behov. Jättelätt.

Vad en kan undra är varför regeringen och resten av gänget inte passade på att justera lagen för alla grundläggande behov nu när de ändå var i farten. Det handlar förstås om pengar. Det är Finansen som sätter stopp. Finansdepartementet har satt en prislapp på rätten att leva sitt liv som andra oavsett funktionalitet.

Det fantastiska är dock att Magdalena Andersson nu tydligt deklarerat att finanserna inte är något problem. Ladorna är inte tomma. Ja, men då så, då är det bara att återställa lagstiftningen till det som en gång var tanken med den.

Låt mig vara jättetydlig. Jag vill inte på något sätt lägga en skugga över den mycket svåra situation vi befinner oss i där regeringen med kraft agerar mot coronakrisen. Det är jättebra, och jag är väl medveten om att det krävs. Det är dock enorma summor som pumpas ut. Det kan alltså inte vara avsaknad av resurser som har varit problemet utan viljan att prioritera just assistansen.

Fru talman! Det är helt oacceptabelt att vi lever i ett land där mänskliga rättigheter bedöms utifrån kroppens funktionalitet och att min rätt att leva mitt liv så som jag önskar, med samma rättigheter och skyldigheter som andra, styrs av finanserna. Det är ovärdigt.

Att agera för att på allvar rädda LSS har kanske aldrig varit så viktigt som i sviterna av corona. I ljuset av dess konsekvenser har vi både möjlighet och skyldighet att genomföra de förändringar som krävs för att stärka Sverige och behålla vår värdighet.

Förslaget vi har framför oss är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte. Även om vi ställer oss bakom förslaget kräver vi tillsammans med KD att regeringen ska gå längre. Vi i Vänsterpartiet står hårdnackat fast vid vårt nu tio år gamla krav att samtliga grundläggande behov ska bedömas i sin helhet och att LSS ska bli en rättighetslagstiftning igen. Jag lyfter därför reservation 1.

Fru talman! Nu kan S-MP-regeringen vara nöjd. De har nått sitt mål i regleringsbrevet till Försäkringskassan 2016. För första gången sedan LSS infördes för 26 år sedan har antalet assistanstimmar per mottagare slutat öka.

En av orsakerna till den brutna utvecklingen av antalet timmar är enligt Försäkringskassans rapport att färre personer har ansökt om fler timmar de senaste åren. Ja, antalet ansökningar har faktiskt halverats sedan 2015. Myndigheten menar att det kan tyda på att det har börjat uppstå en viss mättnad i assistansersättningen, alltså att mottagarna ofta redan har beviljats så många timmar som de behöver.

Visst kan det vara så, fru talman, men då har man inte hört rädslan hos alla de personer med omfattande funktionsnedsättning som upplever att de har ett ökat behov av assistans. Det är alla de som inte vågar ansöka om fler timmar av rädsla för att i stället förlora timmar - rädsla för att i värsta fall förlora så många timmar att de hamnar under 20 timmar av grundläggande behov per vecka, det vill säga den undre gränsen för statlig assistansersättning.

Deras rädsla är befogad. Försäkringskassans rapport konstaterar att efter att tvåårsomprövningarna togs bort har det lett till "att vissa assistansberättigade har kvar sin ersättning, trots att rätten till assistansersättning med största sannolikhet inte hade funnits om de ansökt i dag".

Fru talman! Den striktare rättspraxis som myndigheten hänvisar till har lett till att antalet assistansberättigade har minskat med 2 000 personer sedan 2015. Utöver dessa 2 000 personer finns det otaliga människor som har fått neddragning i antalet timmar även om de inte helt har förlorat sin rätt till assistans.

Bakom varje siffra finns en människa. Det kan vara ett barn som har fötts med en funktionsnedsättning eller en kvinna som mitt i livet drabbats av en stroke och fått bestående men. Det handlar om människor som nu inte får den assistans de behöver för att leva ett liv som andra. Det är människor som tvingas till ett torftigt liv utan självbestämmande över sin egen vardag. Urholkningen av rätten till assistans är omänsklig och ovärdig ett välfärdsland som Sverige.

Fru talman! Hur otroligt det än låter har nedskärningarna inom assistansen gått så långt att andning och sondmatning inte räknas som grundläggande behov. Men efter morgondagens votering kommer det att vara återställt.

Vi kristdemokrater står självklart bakom denna livsviktiga lagändring. Det är något vi har kämpat för länge. Men samtidigt som jag gläds med alla de barn, vuxna och familjer som nu kommer att bli hjälpta är jag mycket kritisk till att processen har varit alldeles för långsam och krokig. S-MP-regeringen och samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna har flera gånger tvingats backa och dra tillbaka lagförslag som riskerade att förvärra situationen för människor med assistansbehov när det gäller andra grundläggande behov än just andning och sondmatning. Många människor har farit illa medan januaripartierna har provat sig fram med olika lagtekniska lösningar.

Men nu blir äntligen det som borde vara en självklarhet en laglig rättighet.

Fru talman! Jag vill passa på att rikta ett stort, varmt och innerligt tack till alla funktionshindersorganisationer och privatpersoner som har skapat opinion och skrivit skarpa remissyttranden. Ni har gjort stor skillnad, så tack!

I dag har vi vunnit en seger. Men det tar emot att fira, för det krävs så mycket mer. Vi kristdemokrater kämpar för att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundade i sin helhet, och jag vill därför, fru talman, yrka bifall till vår reservation, nr 1.

För att ge en ökad förståelse för hur illa situationen är har jag fått tillåtelse att läsa upp några citat från några av Försäkringskassans bedömningar.

Det första beslutet rör en kille som vi kan kalla Oskar.

"Oskar behöver tvätta händerna efter varje toalettbesök samt vid ytterligare tillfällen varje dag. I ADL-bedömningen står det att Oskar glömmer bort att tvätta sina händer och att han behöver sägas till och guidas i varje steg om hur han ska gå till väga för att han ska få rena händer. Försäkringskassan skiljer på grundläggande behov och andra personliga behov. Att få guidning för att utföra ett moment räknas inte som ett grundläggande behov då det inte är integritetsnära. Försäkringskassan beräknar här ingen tid för handtvätt som ett grundläggande behov."

Nästa beslut rör en ung kvinna som vi kan kalla Lisa.

"Du yrkar på hjälp med toalettbesök, 6,5 minuter per gång när du har kissat. Du går 17-20 gånger på toaletten per dygn då du har tvångsmässiga ritualer och beteenden att göra. Försäkringskassan anser att det får vara rimligt att beakta totalt 12 besök per dygn vad gäller att kissa, och att ett besök tar cirka 3 minuter, det vill säga totalt 36 minuter per dag. I tiden för alla toalettbesöken ingår att hjälpa dig med att ta av och på kläder, torka rent och hjälp med att tvätta händer, byta binda vid behov och skölja av om det behövs. Att ta på kläder så som exempelvis trosor kan anses vara ett grundläggande behov men hjälp att rätta till kläder så som byxor, tröja med mera anses inte vara ett grundläggande behov då det inte är av privat karaktär eller integritetsnära. Att smörja in händerna som sker mestadels under vintertid, anses inte vara att hålla sig ren och tid för det beaktas inte som ett grundläggande behov och ingen tid beaktas för det."

Fru talman! Jag hoppas att de partier som har aviserat att de inte ställer sig bakom Kristdemokraternas reservation om att utreda förutsättningarna för att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet känner sig helt bekväma med att myndigheter ifrågasätter människors behov och styckar upp deras liv i minuter och sekunder på det här sättet. De som inte känner sig bekväma har chansen att ändra sig vid morgondagens votering. Det skulle göra stor skillnad i väldigt många människors liv.

Fru talman! För drygt åtta månader sedan antog riksdagen en lagändring som tydliggjorde rätten till personlig assistans för hjälp med andning. Den innebar kortfattat att andning ska ingå i grundläggande behov och ge rätt till personlig assistans.

Nu säkrar vi de grundläggande behoven ytterligare enligt den överenskommelse som finns mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. De lagändringar som föreslås innebär bland annat att hjälp med de grundläggande behoven andning och måltider i form av sondmatning ska ge rätt till personlig assistans, oavsett hjälpens karaktär. Behoven är ju grundläggande för överlevnad, och de barn som behöver hjälp med sina behov är en utsatt grupp, där föräldrar har tvingats ta ett orimligt stort ansvar. Det är viktigt att föräldraansvaret är rimligt i förhållande till situationen.

Vidare tas kravet på särskilda skäl bort då den funktionshindrade är i barnomsorg eller skola. Regeringen gör bedömningen att det inte bör införas något undantag från kravet på särskilda skäl för assistansersättning för tid när den enskilde vårdas på sjukhus under en kortare tid eller deltar i daglig verksamhet. Lagändringen föreslås träda i kraft redan nästa månad.

Fru talman! Regeringen har tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna en överenskommelse om LSS. En av punkterna är löftet att säkerställa att den personliga assistansen och assistansersättningen präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet. Vi vill också säkerställa att alla som har rätt till stöd ska få det. Rätten till assistans för egenvård, inklusive andning och sondmatning, ska återställas. Rätten till assistans för behov av tillsyn ska stärkas. Definitionen av normalt föräldraansvar behöver smalnas av.

Detta är tydliga löften som förpliktar. Jag tycker att de visar att vi socialdemokrater värnar om den unika rättighetslagstiftning som LSS är och som är så viktig för den enskildes självbestämmande och inflytande över sin egen livssituation. Nu kan vi bocka av den här delen, men jag är mycket väl medveten om att det inte är klart i och med det. Det kommer att behöva göras mycket mer.

Bakgrunden till försämringarna inom LSS är välkänd: ett antal prejudicerande domar som kraftigt har förändrat rätten till stöd för grundläggande behov. Denna fråga har debatterats många gånger här i kammaren. När det gäller det ärende som vi hanterar nu i dag har de problem som uppstått till stor del varit en följd av rådande rättspraxis.

Vi har alla tagit del av vittnesmål om upplevda försämringar. Vi har tagit del av alla hjärtskärande artiklar där främst unga inte har fått den självklara hjälp som de har rätt att förvänta sig från samhället. Vi har läst om anhöriga som har slitit dygnet runt med att sköta barn samtidigt som de har jobbat. Jag kan förstå vilken pressad livssituation som många familjer befinner och har befunnit sig i, samtidigt som oron och otryggheten gnagt då det naturliga stödet från samhället inte riktigt funnits där.

Nu kommer många människor att kunna få rätt till självklara insatser från samhället i just de delar som vi hanterar i dag. Familjer och anhöriga kommer att få den avlastning som behövs för att kunna förena arbete och familjeliv.

Fru talman! Redan under den förra mandatperioden agerande den Sledda regeringen med flera åtgärder för att kunna återupprätta LSS utifrån behov. Initialt startades en stor utredning kallad Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen. Det blev en gedigen utredning. Jag beklagar att den inte ännu har remitterats. Oavsett vad vi tycker om förslagen har det funnits delar som har kunnat ligga till grund för att snabbt komma med vissa saker för att stärka lagen om stöd och service.

En annan viktig rapport gällde att se över vilka konsekvenser som ändrad rättspraxis medfört. Riksdagen antog också en ny lag där bland annat tvåårsomprövningar stoppas tills ny lagstiftning är på plats. Vi säkrade också att personlig assistans ska kunna beviljas mellan insatser.

Med dagens betänkande gör vi det vi har lovat: Hela momentet vad gäller andning och sondmatning ska räknas framöver. Dessutom tar vi bort föräldraansvaret när det gäller dessa behov för att säkerställa att barn med behov ska få rätt till assistans. Att återställa rätten till assistans för personer med behov av hjälp med andning och sondmatning är ett viktigt steg för att skapa en tryggare LSS-lagstiftning. Under arbetets gång har vi landat i att även det skulle vara otillräckligt för att hjälpa just de barn som berörs, eftersom det så kallade föräldraansvaret också påverkar kraftigt.

För mig är det uppenbart att när man måste ge sitt barn mat via sond eller hjälpa sitt barn att andas är det inte ett normalt föräldraansvar. Därför har vi också lagt in i lagförslaget att även det som tidigare räknats falla in under föräldraansvar här ska ge rätt till assistans.

Fru talman! Nu går vi vidare med att stärka stödet för personlig assistans vid egenvård och tillsyn. I januari beslutade regeringen om utredningsdirektiv som syftar till detta. Vi socialdemokrater vill öka kontinuiteten och förutsägbarheten inom personlig assistans och assistansersättningen, som ska präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet. Den personliga assistansen är ett av de individuella stöd och lösningar som bidrar till individens självständighet i enlighet med det nationella målet för funktionshinderspolitiken.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Fru talman! I dag debatterar vi något så självklart som att andning och sondmatning ska vara grundläggande behov. Det känns väldigt märkligt och på gränsen till skamligt.

Jag hör på ledamoten att hon har ett engagemang. Jag vet att ledamoten har det och en förståelse för hur svår situationen är. Vi hörde detta i ledamotens anförande här tidigare. Då tycker jag att det känns lite märkligt att inte ta vara på möjligheten när den finns. Kristdemokraterna har lagt en motion med ett yrkande om ett tilläggsdirektiv till den utredning som pågår att utreda att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet.

Anser inte ledamoten att det är rimligt att det är grundläggande behov att rätta till samtliga kläder, som vi hörde i mitt anförande här förut, och att ta på ytterjackan när det är 20 grader kallt ute? Är det inte rimligt att hela den tid som det tar att gå på toaletten, inte bara den tid det tar att torka rumpan, räknas som ett grundläggande behov?

Fru talman! Tack, Pia Steensland, för att du uppfattade tonen i mitt anförande som att jag verkligen vill mer i denna fråga när det gäller LSS! Jag uppskattar Kristdemokraternas och övriga partiers stora engagemang i denna fråga. Vi är ofta ganska samstämmiga i socialutskottet när det gäller vad vi behöver göra och att se de problem som finns i de områden vi hanterar.

Jag tycker att LSS-frågan är svår juridiskt. Det är komplicerad materia för mig som lekman att förstå.

Jag har kanske inte tittat lika djupt ned i verktygslådan som Pia Steensland, som kanske hanterar denna fråga mer än vad jag gör. Ni vet ju att vår expert på området inte är närvarande i dag.

Men just detta med tidsmätning tycker jag är en besvärande omständighet, inte bara när det gäller LSS utan kanske också när det gäller andra insatser där personer har rätt till vård och stöd, exempelvis hemtjänst. Självklart är det kränkande på många sätt när människor ska minutmätas.

Däremot är jag inte så säker på att man kan dra slutsatsen att vi kan lagstifta bort detta väldigt enkelt. Jag tror att sådant som hade varit mycket enkelt att göra hade förmodligen redan varit gjort. Oavsett regering eller parti är min uppfattning att vi alla vill väl med denna lagstiftning och att vi vill att det ska bli så bra som möjligt för den som har behov av den. Men jag tror inte att det är så väldigt enkelt.

Fru talman! Det må vara så att det inte är enkelt. Men det är inte ledamoten och jag som ska stipulera lagtexten, utan det ska en utredare göra. Det blir inte lättare att göra det för att man låter tiden gå, fru talman, utan man måste sätta igång en process för att det ska bli en förändring.

Här hade vi kristdemokrater ett konkret förslag om att ett tilläggsdirektiv skulle ges till den pågående utredningen för att helheten faktiskt skulle ses över. Att det skulle vara så mycket svårare att se till hela behovet för andra grundläggande behov än för just andning och sondmatning har jag svårt att se.

Jag upplever ibland att det finns en föreställning om att detta är så svårt att man inte kan ta i det. Det är inte okej. Detta handlar om människor som far oerhört illa, människor som inte får det stöd de behöver för att klara sin vardag. Det är barn, och det är vuxna. Och det är vuxna som är i husarrest eftersom de inte kommer ut och inte blir delaktiga i samhället. Detta handlar om grundläggande behov - personlig hygien, att äta, att klä av och på sig, att kommunicera - där det krävs ingående kunskap om personen i fråga för att man ska kunna hjälpa till.

Det kan inte vara så att vi politiker tycker att en fråga är för svår för att våga ta tag i den. Min fråga kvarstår därför: Kommer ledamoten att agera för att denna fråga ska utredas ytterligare?

Fru talman! Jag tackar Pia Steensland för frågan. Om jag kommer att agera för just denna utredning kan jag inte svara på i dag. Jag tycker ändå att vi socialdemokrater har gjort ett tydligt ställningstagande. Vi vill säkerställa att alla som har rätt till vård och stöd enligt LSS ska få det. Det är svårt att veta exakt hur det ska utformas för att det ska bli verklighet.

Jag känner mig inte trygg med att man bara tillsätter en utredning. Vi ser vad som har hänt med den utredning som vi har på plats. Den har hamnat i papperskorgen. Om vi skulle tillsätta en utredning om detta som också hamnar i papperskorgen då har vi inte heller gjort någonting gott för verkligheten och för de människor som behöver detta.

Jag tror att vi är överens om att vi vill förbättra LSS, och jag tror att vi kommer att få återkomma många gånger till vad som är de bästa stegen att ta på vägen framåt. Men jag känner inte i dag att jag kan säga att just den utredning som Kristdemokraterna föreslår här skulle lösa alla problem. Det tror jag faktiskt inte på.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Kristina Nilsson för det mycket ödmjuka tilltal som hon har i denna fråga. Jag tror att vi behöver det, och jag tror att det finns en poäng med att vi sakta men säkert ändå börjar jobba oss fram till någonting där vi på riktigt kan uppnå förändring.

Det som oroar mig lite grann är när Kristina Nilsson här säger att vi har en samsyn i frågan. Men vi behöver nog vara tydliga med att det finns en del där vi inte har en samsyn. För oss i Vänsterpartiet och för andra partier här är det en springande punkt, och det är också funktionshindersrörelsen mycket tydlig med. Om vi inte får bort praxis från domen från 2009 kommer vi inte att komma fram på ett vettigt sätt i denna fråga.

Kristina Nilsson refererade till den utredning som pågick jättelänge och som lades i papperskorgen, och det var just av denna anledning. Regeringen jobbar med frågan men tar inte tag i det som är huvudproblemet och den del som vi måste få bukt med för att människor ska ha rätt att leva ett liv som andra.

Jag ska ställa ungefär samma fråga som jag ställde i mitt anförande. Kristina Nilsson hänvisar också till att detta är komplicerat och svårt, och det är klart att det är komplicerat och svårt. Men det gick med andning och sondmatning.

För mig är det lite av ett mysterium att man då inte tar tag i detta och gör den stora justering som krävs. Då får vi denna sak ur världen. Det finns en massa andra saker som vi behöver justera. Men detta är grunden för att vi ska kunna återställa denna helt fantastiska lagstiftning.

Min fråga är: Hur kommer det sig att ni inte tar detta steg och gör den del som kommer att vara räddningen för assistansen?

Fru talman! Jag förstår att Maj Karlsson önskar sig väldigt många saker. Det som vi har valt att göra nu är det som vi har en överenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna om. Det har naturligtvis fått den högsta prioriteten. Sedan kommer det att behöva göras fler saker i framtiden.

Praxis från domslut är ett stort problem, och det har jag sett under lång tid. Sedan kan vi som politiker inte gå in och ändra praxis, utan vi måste ändra lagen. Jag är också rädd för att saker kan gå för fort och bli fel. Men de får naturligtvis inte heller dras i långbänk och inte komma på plats någon gång.

Men jag känner mig trygg med att min socialdemokratiska regering har samma uppfattning som jag i denna fråga, nämligen att vi vill säkerställa att LSS fungerar enligt de intentioner som fanns när lagen tillkom.

Att allting sedan inte blir gjort i så snabb takt som kanske både Maj Karlsson och jag önskar emellanåt har jag egentligen inte så mycket att säga om.

Fru talman! Jag måste säga till Kristina Nilsson att vi har ställt detta krav i tio år. Det är allt annat än snabbt. Det är tusentals människor som har drabbats.

Jag önskar mig inte många saker. Jag önskar mig i princip en sak, och det är att man justerar lagen så att vi återgår till det som var grundintentionen med den.

Jag lider verkligen av hela mitt hjärta när jag ser hur människor drabbas i ett land som Sverige. Jag tycker att detta är skandal, och jag skäms faktiskt. Människor säger till mig att de inte orkar leva längre. Detta är för obarmhärtigt. Och jag är faktiskt livrädd för egen del. Gud förbjude att jag hamnar i denna situation där någon ska sitta med tidtagarur och mäta den tid som hand rör mot hud i stället för att se till hela mitt behov och min rätt att leva precis som alla andra.

Det är komplicerat hur man sedan ska göra. Men att man vill göra det måste vara politikens ambition. Vi har talat om detta i tio års tid. Det är inte en kort tid, utan det är en mycket lång tid. Om vi hade använt denna tid för att försöka nå dit vi vill hade vi varit i land nu.

Jag önskar ingenting annat än att vi gör precis det som vi har efterfrågat så länge, det vill säga se till att lagen justeras så att den återgår till det som är grundintentionen.

Fru talman! Jag håller med Maj Karlsson om det som hon anför om att ingen ska behöva vara rädd för att drabbas av detta, även om man naturligtvis är det av många orsaker ändå. Men ingen ska behöva drabbas orättfärdigt på grund av att LSS inte fungerar.

Jag tycker däremot att det som vi nu gör i dag är precis det som Maj Karlsson efterfrågar. Vi justerar lagen för att försäkra att den ska fungera, nu i en smal kontext.

Det är precis som Maj Karlsson själv nämnde i sitt anförande: Om detta fungerar bra kommer det att visa att det är möjligt att stegvis förändra den här lagstiftningen, för att komma till det slutresultat som jag skulle tro att alla av oss, oavsett parti, vill komma till så småningom. Vi vill nämligen självklart de här människorna väl; det är ingen i vare sig regeringen eller något parti som inte vill att dessa människor ska kunna få det så bra som möjligt och leva ett så drägligt liv som möjligt.

Jag tycker alltså att det är bra att vi har kommit så här långt. Det är en kort bit på vägen och mycket återstår att göra, men jag är i alla fall glad att detta har kommit på plats.

Fru talman! Förra gången vi moderater stod i den här talarstolen och debatterade frågan om personlig assistans och LSS var i april månad. Då kretsade anförandet från min kollega Camilla Waltersson Grönvall kring frihet. Varför då? Jo, för att LSS är en fråga om frihet.

När man har en funktionsnedsättning är det stöd och den service man får en fråga om att addera frihet. Det stöd man inte får är därför naturligtvis många gånger en begränsning av ens frihet. Den borgerliga frihetsreform som LSS sjösatte ska värnas. LSS innebär ökad valfrihet. Den innebär större inflytande och bättre livskvalitet för personer med svåra funktionsnedsättningar.

Fru talman! Nu är det äntligen dags att ta beslut om andning och sondmatning. Jag säger "äntligen", för det har sannerligen tagit tid - alltför lång tid. Jag kan påminna dem som tittar på debatten om att det redan vid valet 2018 fanns en konsensus mellan riksdagens partier om att de grundläggande behoven andning och sondmatning ska utgöra grund för rätt till personlig assistans enligt LSS, oavsett hjälpens karaktär. Jag hade önskat att regeringen hade agerat snabbare även i denna fråga.

Jag vill också passa på att påminna om att M:s och KD:s budget hösten 2018 innehöll mer resurser till LSS, liksom att det riktades krav till regeringen på att åtgärda problemen rörande assistans för andningshjälp och sondmatning. Utan Moderaternas och Kristdemokraternas budget hade det inte blivit mer resurser till den statliga assistansen, eftersom övergångsregeringens budget skar ned på just detta. Varken Centerpartiet eller Vänsterpartiet presenterade heller budgetförslag som innehöll mer resurser till LSS.

Detta, fru talman, var en kort historiebeskrivning av hur vi har kommit dit vi är i dag. Propositionen som vi nu behandlar består av tre delar.

För det första föreslås att hjälp med de grundläggande behoven andning och sondmatning ska utgöra grund för rätt till personlig assistans enligt LSS oavsett hjälpens karaktär.

För det andra föreslås att det ska införas en bestämmelse i LSS som anger att personlig assistans inte lämnas för åtgärder som ryms inom det normala föräldraansvaret. Denna bestämmelse är inte ny utan finns redan i dag i socialförsäkringsbalken, och andning och sondmatning är undantaget här.

För det tredje ska hjälp med andning och sondmatning även ges när den funktionshindrade deltar i barnomsorg eller skola.

Bestämmelserna ska träda i kraft den 1 juli 2020.

Fru talman! Också jag vill rikta ett varmt tack till funkisrörelsen. De bidrar löpande med sin kunskap och sitt självklara engagemang i frågor som rör LSS. I regeringens promemoria föreslog regeringen att det skulle skrivas in i lagtexten att hela begreppet "grundläggande behov" normalt ska vara av mycket privat och integritetskänslig karaktär men att andning och sondmatning skulle undantas från detta krav. Förslaget fick mycket stark kritik från funkisrörelsen, som ansåg att den hårda rättspraxis från 2009 - som flera debattörer redan varit inne på - skulle permanentas. Det hade varit väldigt olyckligt, och därför är det bra att regeringen har lyssnat till kritiken och strukit detta från sitt slutgiltiga förslag till oss här i riksdagen.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag bara understryka hur glad jag är att vi äntligen kan lösa denna fråga, som är så viktig för berörda. De flesta som har följt frågan lite på distans tror jag har varit minst sagt förbryllade och undrat hur andning och sondmatning inte kan anses vara ett grundläggande behov som ger rätt till assistans. Ja, den frågan har vi väl alla egentligen ställt oss. Att regeringen inte förmått presentera en proposition förrän nu är beklagligt och något som regeringen förtjänar kritik för, men från och med den 1 juli kommer andning och sondmatning att betraktas som ett grundläggande behov också i lagens mening och ge rätt till personlig assistans enligt LSS - äntligen, fru talman.

Fru talman! LSS är en av våra viktigaste frihetsreformer. Den ger människor med funktionsnedsättningar möjlighet att delta i samhället, arbeta, studera och leva ett vanligt liv.

LSS reglerar bland annat den personliga assistansen, som infördes i Sverige 1994. Grundtanken med den personliga assistansen är att ge ett sammanhållet stöd under dagen. På så sätt kan personer med funktionsnedsättning få möjlighet att både ha en fungerande vardag i det egna hemmet och delta i samhällslivet och i fritidsaktiviteter, ha ett arbete eller studera.

Det är dock en reform som har varit hårt ansatt under många år. Sedan 2014 har det skett en rad försämringar på assistansområdet. En del av försämringarna handlar om att regeringen under förra mandatperioden gav direktiv till utredningar och Försäkringskassan om att kostnaderna för assistansen måste minska. Det har också kommit en rad orimliga domstolsbeslut som har lett till att många människor har fått sin hjälp indragen. Det gäller inte minst alla de barn som har svåra andningsproblem och som behöver hjälp för att kunna leva ett bra liv.

Fru talman! Centerpartiet ser verkligen vikten av den här reformen, och vi vill gå tillbaka till ursprungstanken med LSS - att ge personer med funktionsnedsättning rätten att leva som alla andra. Det jag tror att vi ofta glömmer är att LSS är en trygghetsreform som rör oss alla. Det är ett slags försäkring som vi alla måste värna och utveckla. Jag tror faktiskt att vi ibland behöver påminna oss själva och varandra om att vem som helst kan råka ut för en olycka när som helst; vi vet inte vad som händer i eftermiddag eller i morgon. LSS och assistans är något som finns för oss alla om eller när vi behöver det. Jag tror att det är nyttigt att fundera över hur livet då skulle se ut för en själv och hur man skulle vilja att ens liv fortsatte att fungera.

Fru talman! Vi måste därför öka tryggheten för alla de barn och vuxna, liksom deras anhöriga, som är beroende av LSS för att klara sin vardag. Ingen ska behöva känna oro att inte få den hjälp de behöver. Därför behövs långsiktiga villkor för att slå fast rätten till stöd och skapa trygghet för dem som har behov av hjälp. Vi behöver komma tillbaka till grunden och trygga helheten.

Det är tack vare januariavtalet, där särskilt Centerpartiet och Liberalerna har drivit dessa frågor hårt, som vi nu tillsammans med regeringen kan lägga fram denna proposition där det tydligt framgår att hjälp med andning och sondmatning ska utgöra grundläggande behov och ge rätt till personlig assistans enligt LSS. Det har varit mycket angeläget för Centerpartiet att få till denna förändring snabbt, för att öka tryggheten hos de barn och familjer som behöver assistans.

Personlig assistans för samtliga hjälpmoment som avser andning och måltider i form av sondmatning

Jag vill också rikta ett tack till funkisrörelsen, som har varit en starkt bidragande orsak till att vi har kommit dit vi har kommit i dag. Jag tycker att det har tagit för lång tid, men jag är väldigt glad att vi alldeles strax kommer att vara i mål med just denna del. Men det finns väldigt mycket kvar att göra för att se till att barn och vuxna som har rätt till stöd faktiskt får det.

Fru talman! Rätten till hjälp med andning och sondmatning är en grundläggande och självklar pusselbit i att värna den personliga assistansen, och nu är det viktigt att vi går vidare och tar ett helhetsgrepp i frågan. Ett alltför stort fokus på enskilda pusselbitar riskerar nämligen att ge ett oönskat lapptäcke.

Jag tror att det behövs ett renodlat statligt huvudmannaskap, så att den schablonersättning som riksdagen slår fast gäller fullt ut. Det är en del vi hoppas att vi ska kunna fortsätta med. Det handlar även om att assistansen ska kunna administreras mer effektivt. I dag ser vi att ett stort antal kommuner har valt att fastställa en egen lägre schablon, vilket riskerar att urholka kvaliteten och möjligheten att över tid bedriva assistans. Det är en del av den helhet som jag anser att vi behöver fortsätta arbeta med.

Denna proposition är som sagt ett viktigt steg och en del av den helhet och långsiktighet som Centerpartiet vill skapa för assistansen, för det behövs mycket, mycket mer. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)