Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet

Fru talman! Äntligen har den rödgröna regeringen lagt fram en proposition för att stärka arbetet mot hedersrelaterad brottslighet. Trots att Stefan Löfven har sagt att Socialdemokraterna ska vara den ledande kraften i arbetet mot hedersvåld har förslagen dröjt två år. Utredningen var klar redan 2018, men regeringen lägger först nu fram skarpa förslag på riksdagens bord.

Att förslagen trots allt nu har kommit kan vi nog tacka Liberalerna för. Utan Liberalernas och särskilt Juno Bloms engagemang i frågan hade vi kanske inte stått här i dag och debatterat skarpa förslag för att motverka hederskulturen och hedersvåldet i Sverige. Vem vet hur lång tid det hade tagit annars?

Fru talman! Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men denna jämställdhet kommer inte alla Sveriges kvinnor till del. Problemen ser tyvärr ofta olika ut beroende på om du bor i till exempel Lomma eller om du bor i Rosengård. Moderaterna accepterar inte att det finns ett A-lag respektive ett B-lag när det gäller jämställdhet. Alla ska åtnjuta samma rättigheter och möjligheter, oavsett kultur eller födelseland.

I Sverige gäller svenska lagar, normer och värderingar. Man lyder polisen. Man skaffar sig ett jobb. Man låter dottern klä sig som hon vill. Om sonen kommer hem med en pojkvän kramar man om honom - man kastar inte ut honom. Det är så vi bygger ett starkt samhälle tillsammans. För att säkerställa detta behövs bättre lagstiftning. Propositionen är ett förslag som är ett steg på vägen, men tyvärr är den inte tillräcklig i alla delar.

Fru talman! Moderaterna har under lång tid haft ett stort åtgärdspaket mot hedersrelaterad brottslighet. Utöver de förslag som nu presenteras i propositionen vill Moderaterna göra följande.

Vi vill att hedersbrott ska vara en egen brottsrubricering. År 2018 tillkännagav riksdagen för regeringen att den bör göra hedersbrott just till en egen brottsrubricering. Ändå har regeringen aktivt valt att inte utreda införandet av en sådan trots att det vore en viktig del i att kriminalisera hedersrelaterat våld. Man kan fråga sig varför regeringen har valt att inte ens utreda införandet av en sådan rubricering.

Oskuldskontroller ska kriminaliseras. Vi vill att det ska vara förbjudet att utföra en oskuldskontroll på alla som är under 18 år, oavsett om den som utsätts för kontrollen inte uttryckligen motsätter sig detta. Vi anser att både den som utför kontrollen, till exempel en läkare, eller den som tar initiativ till kontrollen, till exempel en förälder eller släkting, ska kunna dömas för brott i samtliga fall när någon är under 18 år och genomgår en oskuldskontroll.

Vi vill att moralpoliser ska förbjudas. Det ska vara brottsligt att genom tvång eller otillbörliga påtryckningar förmå någon att följa regler eller instruktioner som syftar till att upprätthålla en viss persons eller en viss grupps heder.

Vi vill öka kunskapen om hedersrelaterat våld genom att införa specialiserade poliser och åklagare som ska stödja hanteringen av hedersbrott.

Vi vill att underrättelser till vårdnadshavare när ett barn har förhörts ska kunna skjutas upp eller i vissa fall helt undvikas om de är till men för barnet. Vi vill också att man i vissa fall ska kunna hålla förhör med barn under 15 år utan vårdnadshavarens godkännande.

Vi vill slutligen införa ett straffrättsligt ansvar för vårdnadshavare vid könsstympning. Könsstympning av flickor hör varken hemma i Sverige eller någon annanstans i världen.

Fru talman! Utöver de förslag som jag precis har gått igenom vill Moderaterna att gränsen för utvisning sänks från ett år till sex månader i straffvärde. Det är en politik för kvinnors och mäns lika rättigheter i Sverige. Förhoppningsvis kan den också verka preventivt.

Moderaterna tar detta slags brottslighet på allvar. Att lyfta fram problemen med hederskultur har under flera år i den offentliga debatten varit förenat med risken att bli kallad rasist eller anklagelser om att man fiskar i grumliga vatten. Det har sagts att man är främlingsfientlig. Av rädsla för att peka ut vissa grupper har det gjorts avkall på de utsattas rättigheter. För denna situation har i synnerhet Vänsterpartiet ett särskilt ansvar. Jag noterar att Vänsterpartiet är det enda parti som genom en reservation har en lägre ambitionsnivå på området än regeringen och vill avslå det viktiga förslaget om utreseförbud.

Fru talman! Det är glädjande att den utredning som den aktuella propositionen bygger på konstaterar följande: "Alla personer i Sverige har lika rätt till sina grundläggande rättigheter, oavsett t.ex. härkomst, religiös eller kulturell tillhörighet. Att många av dem som utsätts för brott med hedersmotiv har utländsk bakgrund får inte inverka på det allmännas förhållningssätt till sådan brottslighet. En rädsla för att peka ut vissa grupper får således inte leda till att det görs avkall på de utsattas rättigheter."

Så här har det inte alltid låtit när det gällt hedersrelaterad brottslighet. Förhoppningsvis är den tiden förbi i svensk debatt. I stället kan alla krafter inriktas på att skydda de individer som blir utsatta för dessa brott och övergrepp. Moderaterna har här visat vägen, och vi vill fortsätta göra det, allra senast i en regering 2022.

Fru talman! Moderaterna står slutligen bakom alla sina reservationer men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 3.

(Applåder)

Fru talman! I dag har ett för vår del av världen förhållandevis nytt fenomen kommit att prägla livet för flera av våra invånare. Många flickor och kvinnor lever under stränga förhållanden där de i detalj övervakas. De har krav på vilka kläder de får ha på sig, vilka de umgås med eller får vara tillsammans med och vilka utbildningar de ska välja.

Denna typ av gammaldags, ibland medeltida, sedvänjor och synsätt på familjen måste vi som samhälle markera stenhårt mot. Synsätt och agerande som detta ska inte tillåtas på något vis, och det är av största vikt att beivra de brott som begås i en kontext med så kallad heder.

Fru talman! De som tvingas genomlida en situation där hedersförtryck förekommer riskerar att hotas och utsättas för våld, och vissa får till och med betala med sitt liv om de inte följer de regler som förtryckarna sätter upp. Vare sig offret utsätts för tvångsäktenskap, misshandel eller könsstympning eller i värsta fall riskerar hedersmord måste samhället agera. Vi har redan varit alltför långsamma med att inse att denna avart till kultur alltmer biter sig fast i det svenska samhället.

Hedersrelaterade brott är särskilt allvarliga eftersom de bygger på att familjen och dess närmaste nätverk utövar ett kollektivt förtryck av den enskilde. Oftast utsätts dessa flickor och kvinnor för våld, kränkningar och påtryckningar från flera personer i sin närhet. De hotas och förtrycks av dem som egentligen borde stå dem allra närmast och dem som i stället borde ge uppmuntran och stöd. De som utövar detta förtryck sviker samhället, familjen och framför allt den enskilde som utsätts.

Det bör vara en självklarhet att det i Sverige råder en hög toleransnivå för den individuella friheten och att samtliga som väljer att bosätta sig i vårt land följer rådande lagar, regler och värderingar.

När en person bryter mot lagen genom att exempelvis begå ett hedersrelaterat brott ska personen lagföras. Problemet är att brott i just denna kategori i många fall är extra svåra att komma nära, inte minst då många av de grupper som ligger i riskzonen ingår i instängda och isolerade nätverk där den inre lojaliteten till det egna kollektivet är det absolut viktigaste.

Det förslag från regeringen som ligger är att det ska införas en särskild straffskärpningsgrund vid hedersbrott men inte att det ska få en egen brottsrubricering.

För att kunna bekämpa hedersrelaterad brottslighet måste vi ha lagar som tar sikte på just hedersproblematiken, som omfattar alla typer av hedersbrott i Sverige, även underlåtelse att ingripa eller anmäla hedersrelaterade brott till polisen.

I stället för att några av dessa brott förpassas till kategorin våld i nära relation bör de tilldelas en helt egen kategori i brottsbalken med andra mer effektiva straffbestämmelser riktade mot förekomsten av detta fenomen. Utan tydliga och effektiva lagar riskerar detta ofta undanskymda tvång och förtryck att växa sig än starkare, så att fler unga flickor drabbas.

En särskild brottsrubricering för hedersbrott bör därför införas med grov fridskränkning som förebild, så att gärningar som ofta begås av flera olika personer omfattas och gärningsmannakretsen vidgas. En fördel med en egen brottsrubricering är att möjligheterna att använda tvångsmedel förbättras, vilket kan leda till att fler brott utreds och att fler barn i utsatta situationer skyddas.

En annan fördel med en egen brottskod för hedersbrott är att det skulle öka möjligheten att få fram statistik och kunskap om den hedersrelaterade brottsligheten i Sverige.

Vi behöver ta hedersproblematiken på allvar. Det långsamma tempo och den brist på handlingskraft regeringen har visat i denna fråga över åren är bekymrande. Utan en gedigen lagstiftning för offentligheten att arbeta utifrån, anpassad till de förutsättningar och behov som finns, kommer vi aldrig att få bukt med detta fenomen.

Fru talman! Enligt en granskning som Dagens Nyheter har gjort saknades minst 146 barn i den svenska skolan efter sommarlovet 2019. Under bara ett år är det minst 146 barn som är borta när höstterminen startar. Skolan vet inte var de är någonstans. Vanligtvis när ett barn försvinner kopplas polis in, och sökinsats påbörjas för att ta reda på vad som har hänt. Men när det gäller barn som har förts utomlands i hedersbrottssyfte tillåter man dem att försvinna och räknar dem inte ens som officiellt saknade.

I några av de här fallen finns det konkreta bevis på att barnen har förts utomlands för att giftas bort eller könsstympas. I övriga fall kan man anta att det rör sig om någon form av hedersbrott.

Siffran 146 barn är dock en grav underskattning, då inte ens hälften av landets kommuner svarade på DN:s enkät. Våra största kommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö, är kommuner där vi vet att hedersförtryck förekommer. Men de har inte lämnat några uppgifter. Det saknas alltså en heltäckande bild av hur stort problemet är i Sverige. Något nationellt register finns inte, och många kommuner saknar handlingsplan och rutiner för vad de ska göra när de upptäcker att barn förs utomlands.

Enligt Ekots undersökning i början av 2019 förde endast 13 procent av kommunerna statistik över bortförda barn. Det innebär att 87 procent av kommunerna inte har en aning om hur många barn som förts bort eller om de över huvud taget kommer tillbaka igen. De kan inte heller fånga upp dem som kommer tillbaka och som antagligen har varit med om otroliga hemskheter. Detta är ett svek från den svenska offentligheten.

Fru talman! Efter ett antal förändringar och propositioner kommer det nu äntligen att vara förbjudet att vara gift med barn i Sverige. Det är såklart bra att ett steg tas, men straffet är alldeles för milt: fängelse i högst fyra år. Det är samma straffskala som för äktenskapstvång. Brott mot barn ska alltid ha ett högre skyddsvärde. Dessutom händer det ingenting om man redan är gift med ett barn i dag. Det finns inget straff för brottet att beröva ett barn dess barndom.

Gällande utreseförbudet, som nu med all trolighet röstas igenom, förutsätter ett sådant förbud att man hittar dessa barn innan bortförandet sker. Med tanke på att de flesta kommuner i dag inte har en aning om hur många barn som faktiskt är bortförda känns det som att tillämpningen av detta kan bli svår. Den brist på kunskap som stora delar av offentligheten har om dessa problem kommer att vara kvar så länge krafttag på området saknas.

Utredningen har vidare föreslagit att den som för ut ett barn ur landet eller på annat sätt främjar att ett barn förs utomlands ska kunna straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Sverigedemokraterna anser att straffet borde vara högre, och vi får stöd för den uppfattningen av remissinstanserna.

Avslutningsvis vill jag återupprepa det som jag sa tidigare. Hedersproblematiken är ett fenomen som på senare år växt sig allt starkare och bitit sig fast i stora delar av det svenska samhället. Det är ett fenomen vi aldrig kommer att acceptera och aldrig kan sluta bekämpa. Varje barn, varje pojke och varje flicka som utsätts innebär ett svek från den svenska offentligheten och det svenska samhället.

Brott med hederskontext ska aldrig accepteras, och regeringens agerande i denna fråga lämnar mycket övrigt att önska. Det är dags att ta tag i dessa problem på allvar, och en särskild brottsrubricering för hedersbrott är absolut nödvändig.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Den 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal i min hemkommun Uppsala. Hon var inte den första som föll offer för hedersvåldet, men hon är den mest kända. Bara ett par månader före mordet hade hon hållit ett tal här i riksdagen om hedersvåld.

Fem år senare föreslog jag tillsammans med en partikamrat att en central gata eller park skulle få hennes namn. Det var uppenbart att den borgerliga majoriteten tyckte att detta var olustigt. I stället för att säga ja valde man att lägga namnet i en så kallad namnbank. Där låg förslaget i fyra år innan Liberalerna svängde under en debatt om hedersvåld. Efter fyra års kamp hade vi till slut en majoritet för förslaget, fyra års kamp där jag oförtrutet påpekade att vi genom att låta en plats bära Fadimes namn visar att hennes kamp inte var förgäves, att hon var en modig kvinna, att hon förtjänar att hedras och att vi i Uppsala måste visa samma mod, fördöma brott som begås i hederns namn och stå upp för alla kvinnors rätt till sitt eget liv och sin egen sexualitet. Vi slogs mot partier i kommunfullmäktige som talade om svenskar som tar Fadime som gisslan för att manifestera den svenska kulturens överlägsenhet och om att Kvinnofridsplatsen skulle vara ett bättre namn. I dag uppskattar som tur är alla partier Fadimes plats, och inget parti blundar längre för hedersvåldet.

När vi pratar om hedersrelaterat våld och förtryck talar vi bara om toppen på isberget. Även de beslut vi nu ska ta handlar om toppen på isberget. Besluten är nödvändiga för att täppa till de hål vi har i lagstiftningen, men också för att visa att samhället inte accepterar hedersrelaterat våld och att målet är att hedersförtrycket försvinner.

Vänsterpartiet har väckt en motion om att regeringen borde återkomma med ett bättre förslag vad gäller utreseförbudet. Men eftersom vi i grunden delar synen på utreseförbud kommer vi inte att yrka bifall till den motionen i debatten i dag. Vi vill nämligen inte sinka processen med att få igenom en lagstiftning.

Vi vet att många flickor men även pojkar lever med ett hedersförtryck som påverkar dem i vardagen. Det påverkar vilka vänner de får ha, vilka fritidsaktiviteter de får ha, vilken klädsel de får ha, vilka relationer de får ha och mycket mer.

Fru talman! När Uppsala kommun 2018 gjorde en kartläggning bland eleverna i årskurs 9 på kommunala skolor i tätorten visade det sig att 9 procent av flickorna och 8 procent av pojkarna var oroliga för att inte själva få välja vem de ska gifta sig eller vem de ska leva tillsammans med. Alltså känner nästan var tionde elev denna oro.

När jag efter valet 2014 fick ansvar för arbetet med sociala frågor och kvinnofrid i Uppsala kommun började jag med att ta initiativ till ett program för kvinnofrid där även hedersvåldet skulle ingå. Jag förhandlade fram mer resurser för stödet till frivilligorganisationer. Jag såg till att vi påbörjade utbildningar om hedersrelaterat våld och förtryck.

Vårt program blev bra. Det innehåller ett tydligt avsnitt om hedersrelaterat våld och förtryck med tydliga mål och metoder. Till programmet kopplade vi en handlingsplan. Vi skrev ett partnerskapsavtal med organisationen Tjejers rätt i samhället, som länge jobbat med hedersvåld, då vi ville få en tydlig och stark resurs i arbetet. Vi anställde ytterligare en strateg för att bli ännu mer effektiva. De viktiga politiska besluten fanns på plats, uppdragen till nämnderna fanns på plats och resurserna fanns också. Så långt frid och fröjd, men trots alla insatser upptäckte vi att vi inte riktigt nådde ut i kommunen. Det var svårt att sprida kunskap och material både till skola och till socialtjänst. Många socialsekreterare hade dålig kunskap och hade inte tagit del av de utbildningar som vi erbjudit. Många av anmälningarna blev aldrig slutförda eller avslutades utan åtgärd, ofta för att de drabbade själva inte ville medverka.

Jag är glad över att jag fick till strukturer och resurser för arbetet med hedersrelaterat våld och förtryck. Det är strukturer som Uppsala kommun nu jobbar vidare med. Ärligt talat vågar jag inte ens tänka tanken: Hur ser det ut i de kommuner som inte ens har en genomtänkt strategi?

Det är skolan och socialtjänsten som kan upptäcka förekomsten av våld och förtryck, som kan ta tag i problemen och göra någonting åt dem. Vi politiker kan ta fram program och stifta lagar. Men det är det förebyggande och långsiktiga arbetet i våra kommuner som kan leda till verklig förändring.

Fru talman! Under de första fem åren med lagen om äktenskapstvång kom det in 365 anmälningar. Sju gick till rättegång, och det blev bara fem domar där någon dömdes. En delförklaring är att det varit svårt att bevisa, men en förklaring ligger i själva hederskulturen. Det ska mycket till för att den som uppfostras att sätta familjen först vittnar mot sina föräldrar eller andra familjemedlemmar.

Även den som sökt hjälp för att komma undan ett arrangerat äktenskap kan tveka inför att föräldrarna ska dömas till fängelse för brottet. De vill ha sin frihet, men de vill också ha kvar relationen till familjen. För den som vuxit upp i hederskulturen är det ett hårt straff att utestängas från familjegemenskapen.

När välfärdens resurser minskar drabbas de här flickorna hårt. Vem ska se dem och vem ska ge dem stöd när bidragen till frivilligorganisationerna dras in, skolklasserna blir allt större och socialsekreterarna inte hinner göra utredningarna?

Ytterligare resurser till våra kommuner och välfärden är nödvändigt för att alla flickor och pojkar ska få stöd i att själva bestämma över sina liv och sina kärleksrelationer. Den rätten får de inte automatiskt för att vi skärper lagen om äktenskapstvång, hedersvåld och möjligheten att resa utomlands.

Den undersökning som vi gjorde i Uppsala visade alltså att nästan var tionde niondeklassare är orolig för att inte själv få välja sin framtida partner. Bland de flickor som undersökningen bedömde lever i en hederskultur uppgav 26 procent att föräldrarna kommer att välja deras framtida partner. Men hela 41 procent var oroliga för att de inte kommer att få välja själva.

Några av de flickorna riskerar att bli tvingade att gifta sig med den som familjen väljer. Men risken är också stor att många kommer att acceptera familjens traditioner och mer eller mindre frivilligt gifta sig med den som familjen föreslår, för de är ju som sagt uppfostrade att alltid sätta familjen först. Det är vår uppgift - vi politiker i riksdag, kommuner och regioner - att se till att de får leva ett liv som de själva har valt.

Vi måste komma ihåg att våldshandlingar som vi kan lagföra som könsstympning, tvångsäktenskap, misshandel och hedersmord börjar med inskränkningar i vardagen. Mot vardagshedern finns det än så länge inga tydliga lagar.

Fru talman! Jag vill avsluta med Fadimes ord från hennes tal här i riksdagen: Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig. Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att jag står bakom alla våra reservationer i betänkandet, men jag yrkar bifall endast till reservation 3.

Flera miljoner kvinnor lever i dag under hedersförtryck. Till hederskulturen räknas könsstympning, tvångsäktenskap, hot, trakasserier och våld där det yttersta kan resultera i hedersmord. Även om pojkar och män också är utsatta är majoriteten flickor och kvinnor.

Centralt för begreppet heder är en kulturell kontext där kvinnans och flickans kyskhet och oskuld ligger i vågskålen. Familjen anses ha en gemensam heder, vilket betyder att flickans och kvinnans eventuella "vanära" anses drabba alla i en familj, och därför måste hon stoppas.

Minst 100 000 unga i Sverige, precis som tidigare nämnts här i debatten, lever under hot och våld eller kommer inte att få välja sin egen partner. När familjer kommer till Sverige från områden med hederskultur uppstår en konflikt för hela familjen. Särskilt unga flickor kan känna sig mycket övergivna när de inte kan lämna denna kultur när de kommit till Sverige, utan de drabbas av repressalier från familjen. Därför måste vi i det svenska samhället stå på flickornas sida och ge dem det stöd de behöver. Ingen ska behöva leva i Sverige med hot och våld i sin vardag.

Fru talman! Det betänkande vi behandlar i dag handlar om förslag till ändringar i bland annat brottsbalken, passlagen och LVU. Vi kristdemokrater välkomnar att regeringen skärper lagstiftningen, även om regeringen på flera områden inte går så långt som vi skulle vilja.

För att veta vilka åtgärder som krävs behövs exempelvis relevant statistik. Det är någonting som jag har tagit upp här tidigare i en interpellationsdebatt med jämställdhetsministern. Tyvärr har Socialstyrelsen sagt att man inte kan ta fram statistik på grund av att det förs för lite statistik ute i kommuner men även inom olika myndigheter. Där har regeringen inte agerat som man borde för att någonting ska hända så att vi får fram bra underlag för att kunna vidta fler åtgärder.

När det gäller förändringarna i lagstiftningen som regeringen föreslagit gällande barnäktenskap tror vi att utreseförbud och tillfälligt utreseförbud kan vara viktiga verktyg för att skydda barn från att föras utomlands för att ingå barnäktenskap. Men vi tror att det kan finnas flera skäl att ytterligare vidga tillämpningsområdet.

Utreseförbudet anses i lagförslaget utgöra hinder för att utfärda pass samt skäl för att återkalla pass. Vi välkomnar att man prövar det i förebyggande syfte. Men förmodligen behövs det ännu tuffare lagstiftning. Jag skulle gärna se den typ av lagstiftning som finns i Storbritannien.

I samband med att ett barn anmäls försvunnet i Storbritannien kan en domstol utfärda en skyddsorder som möjliggör rättsliga åtgärder mot föräldrar som inte inom 48 timmar återför pojken eller flickan. Det kan handla om att föräldern häktas och i förlängningen fängslas. Det är tuffa tag, men jag tror tyvärr att det är nödvändigt i vissa fall att ha den möjligheten.

Likaså kan man i Storbritannien utfärda något som man kallar för Ward of Court som ger befogenheter att agera utomlands för att ta hem bortförda barn. Det sker genom samarbetsavtal med tredjeland. Detta utförs genom en så kallad Forced Marriage Unit, det vill säga en tvångsäktenskapsenhet. Det är någonting som jag besökte i Storbritannien för några år sedan. Det ligger under inrikes- och utrikesdepartementet.

Vi kristdemokrater har under flera år nu i våra alternativa budgetar avsatt 10 miljoner kronor till NOA inom polisen för att direkt starta en verksamhet liknande den brittiska. Men tyvärr har detta avvisats av regeringen. Jag skulle önska att samarbetspartierna tog tag i frågan och verkligen försökte att få fram en liknande enhet.

När det gäller åtgärder mot könsstympning är det ju sedan 1982 förbjudet enligt svensk lag, och flera skärpningar av lagen har gjorts sedan dess. Men bara ett fåtal har dömts för brottet. De senaste fem åren har 13 misstänkta fall registrerats hos Riksåklagaren.

Globalt har Världshälsoorganisationen, WHO, uppskattat att ca 140 miljoner flickor och kvinnor i världen är könsstympade. Det är ofattbara siffror. Barnrättsorganisationen Unicef beräknar att 3 miljoner flickor årligen könsstympas.

Trots att detta är olagligt inom EU beräknar EU att ca 600 000 personer som lever i Europa har underkastats kvinnlig omskärelse, och ytterligare 180 000 flickor beräknas vara i hög risk för att utsättas i de 13 EU-länder som har uppgifter över detta.

Detta grymma brott strider mot barnkonventionen och kvinnors mänskliga rättigheter. I Sverige har vi en påföljd på två till sex års fängelse oavsett om ingreppet görs i Sverige eller i utlandet. Det är bra. Men för att man ska kunna upptäcka det här menar vi kristdemokrater att det behövs ökad kunskap inom rättsväsendet, men kanske framför allt inom skola och socialtjänst, om hur man upptäcker och förebygger att flickor och kvinnor blir utsatta för könsstympning. Tyvärr avslår majoriteten vårt förslag på området.

Något vi också har drivit under en längre tid är att lagstiftningen måste vara tydlig när det gäller hedersvåld och förtryck och att det därför behövs, vilket flera har varit inne på tidigare här, en särskild brottsrubricering för hedersrelaterade brott. Det skulle främja möjligheten att straffa flera personer som är involverade i ett brott i hederns namn.

Det får aldrig råda straffrihet för hedersrelaterade brott. Regeringen har tillsatt en utredning, och vi menar att regeringen nu skyndsamt måste återkomma till riksdagen så fort det finns ett förslag från utredningen och när den har presenterat sitt slutbetänkande.

Under 2013 fick Länsstyrelsen i Östergötland ett uppdrag av regeringen att utveckla sitt kompetensteam till ett nationellt kompetensteam. Det har bidragit till att kompetensnivån har höjts i landet, och det ger stöd åt poliser, socialtjänst, skolor och så vidare. Den rödgröna regeringen har skapat en mer osäker tillvaro för teamets arbete. När man startade Jämställdhetsmyndigheten avsåg man först att lägga ned verksamheten på Länsstyrelsen i Östergötland, men efter protester från bland andra Kristdemokraterna drog man tillbaka förslaget. Men regeringen har nu bara sagt att verksamheten ska kvarstå under några år för att sedan utvärderas, och ännu har inget beslut fattats om att permanenta just detta kompetenscenter.

Avslutningsvis, fru talman: För att motverka hedersnormer måste Sverige ha en väl fungerande integration. Vi kan inte se på när utanförskapsområden skapar egna normer och värderingar. Därför måste det redan från dag ett när man kommer som asylsökande vara tydligt vilka normer och värderingar som gäller i Sverige.

Flickor och kvinnor behöver tidigt få veta vad de har för rättigheter. I dag får många asylsökande vänta tills de får uppehållstillstånd innan de får sfi, svenska för invandrare, samhällsinformation eller någon typ av sysselsättning. För många tar det lång tid innan man får sitt uppehållstillstånd; det kan gå flera år. Därför har vi kristdemokrater föreslagit att man redan från dag ett ska kräva att asylsökande ingår i ett så kallat asylprogram med sfi, sysselsättning och samhällsinformation.

För dem som ändå utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck måste samhället erbjuda stöd. Det kan handla om skyddat boende, men då många står isolerade från sina familjer behöver de också kontakt- och stödpersoner. Socialtjänsten måste ha resurser avsatta och god kunskap om de mekanismer som finns kring hedersvåldet, särskilt när det gäller att ge stöd till barn och unga.

Fru talman! Det är uppenbart att vi inte kan slå oss till ro efter dagens beslut. Fler åtgärder krävs framöver för att skydda alla utsatta.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till propositionen och avslag på alla reservationer.

Hedersrelaterat våld och förtryck är ett allvarligt samhällsproblem som kränker och begränsar främst flickors och unga kvinnors, men även unga mäns och unga hbtq-personers, grundläggande fri- och rättigheter. Hedersrelaterat våld och förtryck innebär fullkomligt oacceptabla kränkningar av mänskliga rättigheter och barns rättigheter.

Det begränsar helt enkelt unga människors liv, och det är helt oacceptabelt. Vi måste se - våga se - agera och motverka varenda del av detta förtryck, oavsett om det handlar om att aktivt förtrycka eller att passivt låta förtrycket ske.

Uppskattningsvis 100 000 ungdomar i vårt land lever med alltifrån begränsningar när det gäller klädsel och yrkesval till utsatthet för könsstympning, tvångsgifte och ytterst hedersmord. Att själv få bestämma vem man vill leva med och på vilket sätt man vill leva måste vara en självklar rättighet för alla.

Propositionen Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet innehåller viktiga delar för att vi ska kunna bekämpa den hedersrelaterade brottsligheten. Men det måste göras i betydligt större utsträckning än i dag.

Fru talman! Regeringen föreslår tillsammans med samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna i propositionen en ny brottsrubricering - barnäktenskapsbrott. Det innebär att det blir straffbart att förmå eller tillåta ett barn att ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse.

Utgångspunkten i svensk äktenskapsrätt har sedan länge varit att den som är under 18 år inte har nått den mognad som krävs för att självständigt ta ställning i sådana personliga och ekonomiska frågor som uppkommer i ett äktenskap. Möjligheten för en person under 18 år att få tillstånd att ingå äktenskap är borttagen sedan tidigare, vilket gör att den lägsta åldern som gäller för att ingå äktenskap i Sverige utan undantag är 18 år.

Det vi nu föreslår handlar om att förmå eller tillåta ett barn att ingå äktenskap. Försök och/eller förberedelse till barnäktenskapsbrott blir straffbart. Vidare kommer det att gälla även den som ser men inte agerar - alltså tillåter.

Det föreslås också ett utreseförbud som syftar till att skydda barn från att föras utomlands för att ingå äktenskap eller könsstympas. En av de viktigaste åtgärderna för att förhindra att barn utsätts för barnäktenskap eller könsstympning utomlands är att förhindra att barnet lämnar Sverige. Svenska myndigheter har mycket begränsade möjligheter att agera i andra länder när ett bortförande redan har skett, särskilt när personen är både svensk medborgare och medborgare i det andra landet. Därför menar regeringen att det finns ett behov av att införa ett utreseförbud som skyddar barn från att föras utomlands för att giftas bort eller könsstympas. Vi, samhället, måste göra allt för att skydda dessa barn.

Sammantaget ger dessa åtgärder också en tydlig signal om vad som gäller i Sverige, om vilket samhälle vi vill ha och om att detta gäller för alla som bor här. Normer och värderingar kan förändras, men då måste också reglerna och värderingarna vara tydliga.

I november debatterade vi köp av sexuell handling av barn. För åtta veckor sedan debatterade vi barnpornografibrott. Och nu, i dag, debatterar vi hedersrelaterad brottslighet. Det gemensamma för dessa tre debatter är att det handlar om barn. Barn och ungdomar i Sverige ska växa upp under trygga förhållanden i frihet från våld och förtryck - punkt.

Fru talman! Lagstiftning är en särskild konstart. Det krävs mycket kunskap och djupa insikter i samhällets funktionssätt för att med träffsäkerhet kunna angripa de samhällsproblem vi vill lösa. Vi vill göra det utan att tumma på viktiga principer, och vi måste säkerställa att det vi löser inte skapar nya problem.

På straffrättens område är det särskilt känsligt. Många av de åtgärder vi diskuterar är rejält ingripande för enskilda, och varje förslag måste vägas på guldvåg. Om det vore så enkelt att vi med en enkel skrivning kunde få folk att bete sig anständigt hade vi gjort det för länge sedan. Men så är det givetvis inte. I en rättsstat måste reglerna definieras mycket noggrant och upprätthållas med hög rättssäkerhet.

Det lagförslag som vi diskuterar i dag, det om hedersförtryck, kommer en god bit på vägen. Och det är inte en minut för tidigt. Hedersproblematik är inget nytt. Vi har varit pinsamt sena på bollen från lagstiftningens sida, men bättre sent än aldrig.

De åtgärder som nu kommer på plats är bland annat en straffskärpningsgrund för brott där motivet är heder, en ny straffbestämmelse mot barnäktenskap som även är undantagen från principen om dubbel straffbarhet så att en skyldig kan dömas även om brottet har ägt rum någon annanstans, vilseledande till äktenskapsresa och en möjlighet att meddela utreseförbud för att skydda den som annars skulle föras bort för att utsättas för något av de brott som berörs.

När det gäller straffskärpningsgrunden hörs ibland principiella invändningar. Frågan ställs om ett brott blir allvarligare för den som utsätts om förövaren rationaliserat sitt brott på ett vis eller ett annat.

På den frågan är mitt solklara svar ja. I de flesta andra situationer har brottsoffret en trygghet i släkt och familj - inte i alla situationer förstås, och då tänker jag främst på våld i nära relationer som inte har hedersmotiv, men i många andra. När det är fråga om heder är det i de allra flesta fall familj och släkt som är din plågoande. Den som utsätts blir oerhört ensam. Det är faktiskt också ofta fråga om rena brott mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna.

Barnäktenskapsbrottet kommer att gälla både den som förmår ett barn att ingå äktenskap - eller, som det uttrycks, en äktenskapsliknande förbindelse - och den som tillåter att det sker. Det kommer inte att gå att skylla ifrån sig och vila på att man passivt förhållit sig till att se en närstående ingå barnäktenskap. Det blir nu entydigt och fullödigt förbjudet. Den som gör sig skyldig till detta hamnar i fängelse, och det under en ansenlig tid.

Fru talman! Ett av de värsta svek jag kan tänka mig är föräldrar eller andra närstående som lurar en ung person att resa iväg för att gifta sig. Du tror att du är på väg på en semesterresa för att träffa släktingar och andra som du längtat efter. Kanske du till och med ser fram emot att komma iväg. Men väl framme låses du in i ett liv som du inte har valt och som du inte ville ha. Möjligheterna att ta sig därifrån är väldigt knappa, om inte obefintliga. Och av vilket skäl? Att familjen ska vårda sin "heder"? I vad finns det hedervärda i att lura och bedra? I vad finns det hedervärda i att tillfoga någon en sådan bottenlös smärta? I det finns ingen heder, bara skam - och med detta lagförslag också ett straffrättsligt ansvar för att begå dylika handlingar.

För att vi ska kunna hindra detta från att ske skapas också möjligheten att belägga en person i riskzonen med utreseförbud, för att hindra att resan sker redan i första läget. För att utreseförbudet ska få kraft kriminaliseras också brott mot ett sådant utreseförbud, så att den som ändå gör detta döms till fängelse i upp till två år. Även försök till brottet ska straffas i enlighet med brottsbalkens regler.

Förslaget vi debatterar ska inte ses som en slutleverans utan snarare som ett startskott för att föra dessa frågor högre upp på agendan.

Januariavtalet omfattar 73 punkter inom många olika politikområden, men rättspolitiken berörs egentligen bara av två. Den ena handlar om att vi måste få fler polisanställda så att polisen räcker till för alla de bokstavligt talat livsviktiga uppgifter de måste klara. Den andra är just precis det som vi debatterar nu: hedersförtryck. Så viktig är frågan. Så viktig måste den vara.

Det pågår också en utredning om ett eget hedersbrott, som ska presenteras senare i år.

Det finns många intressanta förslag att jobba vidare med i våra partiers olika processer bland de motioner som har väckts, men i enlighet med den överenskommelse som detta förslag är ett resultat av yrkar jag avslag på reservationerna och bifall till propositionen.

Fru talman! I dag debatterar vi en vassare lagstiftning för hedersrelaterade brott. Det är mångas insatser som ligger till grund för detta. Jag vill rikta ett stort tack till alla som har drivit på arbetet: liberaler som Gulan Avci och Robert Hannah, vår justitieminister Morgan Johansson, som in i det sista var lyhörd för att vässa lagen ytterligare, men även kollegor från andra partier. Tack till alla kunniga och drivna eldsjälar inom frivilligorganisationer, mina tidigare kollegor på Nationella kompetensteamet och forskare som Hanna Linell, Astrid Schlytter och Devin Rexvid! Ett stort tack också till Mari Heidenborg, som ansvarade för utredningen! Envisa ansträngningar har gjort detta möjligt.

Enbart ny lagstiftning kommer dock inte att räcka. Lagen mot äktenskapstvång stoppade inte tvångsäktenskap. Sedan lagen mot äktenskapstvång trädde i kraft den l juli 2014 och till och med december 2019 har det gjorts 401 anmälningar som rör äktenskapstvång. Dessa anmälningar har endast lett till nio domar. Lagar är alltså viktiga, men lika viktigt är att hela rättskedjan fungerar. Såväl polis som åklagare och socialtjänst måste förstå den kontext brotten sker i liksom brottsoffrens utsatthet och maktlöshet. Det är enbart så som lagstiftningen får sin fulla kraft.

Fru talman! Anledningen till att vi har samlats här i dag är att vi har ett delat Sverige. Vi har ett Sverige där de flesta barn går i skolan, blir kära och kan planera för framtiden, men i samma land lever tusentals unga i skräck över vad familjen tänker göra med dem, barn vars ofrihet och utsatthet mer påminner om situationen i länder som klassas som rena diktaturer. Och vi har tillåtit detta att ske.

En av mina viktigaste uppgifter i livet är kampen för att barn och unga ska få tillgång till trygghet och frihet. Att vi i dag stiftar nya lagar är ett steg på vägen, men mer måste till.

För det första måste vi våga konfrontera alla former av förtryck och sluta kompromissa bort barns och ungas rättigheter. Jag tror på ett Sverige som är öppet mot omvärlden och som erbjuder skydd för människor på flykt. Men öppenheten måste ta slut där förtrycket börjar. Varje individ har individuella fri- och rättigheter som inte får kränkas i Sverige. Det är vårt ansvar att se till att dessa rättigheter skyddas. Då krävs ett nationellt ledarskap som vägleder varje socialsekreterare, pedagog, kurator, polis eller åklagare som möter utsatta barn och unga.

För det andra måste vi i denna kammare lägga det politiska spelet åt sidan. Arbetet för alla barns och ungas rätt till ett liv fritt från våld och förtryck kräver bred politisk enighet. Den lagstiftning vi i dag debatterar är verkligen ett steg i rätt riktning. Låt mig nämna några exempel:

Det införs ett nytt brott, barnäktenskapsbrott, som kan ge fängelse i högst fyra år. Det är en otroligt viktig lagstiftning, som tagits fram för att bekämpa hedersförtryck, och en kraftig signal om att vi ser barnets individuella rättigheter. Nu vänder vi på perspektivet och gör det straffbart för vårdnadshavare att tillåta eller förmå ett barn att gifta sig, i stället för att bevisbördan ska ligga på barnet. Det blir även möjligt att straffa den vuxna parten som gifter sig med barnet, likaväl som det går att straffa den som förrättar vigseln eller andra närstående som förmår barnet att gifta sig.

Det blir möjligt att besluta om utreseförbud, som ska skydda barn från att föras utomlands i syfte att ingå barnäktenskap eller att könsstympas.

Det införs också en ny särskild straffskärpningsgrund som innebär att om ett motiv för brottet har varit att bevara heder ska det ses som en försvårande omständighet och kunna ge ett högre straffvärde.

Dessa lagskärpningar måste leda till att Sverige på riktigt står upp för alla de som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.

Det leder mig till det tredje perspektivskiftet: Stuprören inom statens arbete mot hedersrelaterat våld måste upphöra. Ena dagen hör vi justitieministern tala. Andra dagen är det jämställdhetsministern eller socialministern. En sak är dock säker: De lyckas inte riktigt tala med varandra.

Detta stuprörstänkande är kanske praktiskt för Regeringskansliet, men det är helt oacceptabelt om vi ska få till en samordnad och handlingskraftig politik som möter barns och ungas verklighet och behov. Den röda tråden saknas.

Resultatet ute i kommunerna talar sitt tydliga språk: Östergötlands nationella kompetensteam har gjort en kartläggning kring bortförda barn som visar att det finns stora brister i kommunernas arbete. 71 procent av de kommuner som svarade på enkäten uppgav att de saknade rutiner för att hantera ärenden kring bortförda barn. 77 procent av kommunerna svarade att de inte hade kännedom om bortförda personer, vilket är extremt oroväckande och sorgligt.

Jag är övertygad om att det skulle se annorlunda ut om det var blonda och blåögda barn som fördes ut ur Sverige och dumpades i länder som människor flyr ifrån. Barnen riskerar att giftas bort, könsstympas och i vissa fall mördas samtidigt som vårdnadshavarna i majoriteten av ärendena kommer tillbaka till Sverige och strövar fritt på våra gator.

Om vi menar allvar med att de nya lagarna ska göra skillnad krävs det en ambitionshöjning när de införs. Såväl barn som vårdnadshavare måste få tydlig information om de nya lagarna och hur de fungerar. Det gäller även yrkesgrupper som möter de utsatta.

Avslutningsvis kommer jag till den fjärde punkten. Lagskärpningarna är inte slutet på vårt arbete. De är inte ens början på slutet. Jag ser dem som ett startskott på en nationell kraftsamling.

För att alla yrkesgrupper ska få rätt vägledning måste det till bättre nationell samordning. Vi måste ta fram en nationell strategi för att bekämpa våld mot barn. I dag finns det enkom en för att bekämpa våld mot kvinnor. Det måste till krav på rutiner för att förebygga att barns förs ut ur landet eller tvingas in i äktenskap, krav på nationell statistik, skyldighet att följa upp varje enskilt barn som saknas och ett nationellt åklagarteam inriktat på just hedersförtryck.

Sverige har svikit alltför många barn och unga. Det sveket måste upphöra. Vi vill veta, och vi kan skydda. Det ska vara budskapet till varje utsatt barn.

Jag tänker på de flickor som beskriver att hela släkten är portvakter till deras sexualitet. För dem är en förälskelse förenad med fara för livet. För andra resulterar den i att de tvingas in i äktenskap. För vissa sker det i Sverige, men för andra sker det i ett främmande land. Jag tänker på flickor som berättar om systematiska våldtäkter, som portvakterna i deras familjer har öppnat dörren för.

Vi har försatt oss i en situation där över 100 000 barn och unga i Sverige riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har över 60 utsatta eller särskilt utsatta bostadsområden där antingen kriminella eller fundamentalistiska krafter utövar påtryckningar på de boende och där polisen har svårt att verka.

Fru talman! Jag vägrar att vara en vanlig politiker. Vanlig politik har försatt oss i den situation vi är i i dag. Jag vet att många känner att Sverige kan vara ett bättre land. Sverige ska vara möjligheternas land för alla. Jag och Liberalerna kommer inte att ge upp. Tillsammans är vi alla skyldiga att skapa en sammanhållen och handlingskraftig åtgärdsplan.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Juno Blom, för anförandet!

Jag kan bara instämma i att många människor under lång tid har verkat för att få en bättre lagstiftning på plats när det gäller att bekämpa hedersrelaterat våld.

I dag diskuterar och debatterar vi den proposition som regeringen har lagt fram. Som jag sa i mitt anförande är detta steg på vägen, men det är inte tillräckligt. Hur kan det komma sig att det inte tas fler steg för att bekämpa detta problem? Jag undrar framför allt var helhetstänket är.

Fru talman! Tack, ledamot Louise Meijer!

Det är något som jag länge har grubblat över. Jag grubblade över det redan när jag var utanför politiken och över just det här med att ha en sammanhållen idé och tanke, från ax till limpa.

Vi bär alla ansvar för att fundera över uppdelningen. Hedersrelaterat våld och förtryck ligger primärt inom jämställdhetsministerns ansvarsområde. I dag debatterar vi viktig lagstiftning. Kriminalitet som rör våld mot barn ligger inom justitieministerns ansvarsområde. Barn som är våldsutsatta och kräver stöd från socialtjänsten ligger inom socialministerns ansvarsområde.

Om man väljer att ha den uppdelningen har man också en skyldighet och krav på sig att se till att alla dessa delar är synkroniserade. Ett av skälen till att jag gav mig in i politiken är att man föreslår bra idéer, men de är spridda stjärnor på himlen som aldrig blir någon karlavagn. Jag tror att det handlar om synsättet.

Till att börja med tycker jag att det finns sex jämställdhetspolitiska mål. Fem handlar om jämn fördelning av makt och det sjätte om allvarlig kriminalitet mot barn och kvinnor när det gäller våld.

Vi måste på ett mycket tydligare sätt sluta se det här som ett problem inom familjen. En flicka sa häromdagen: "Jag lever i en familj som jag älskar men som aldrig har gett mig kärlek tillbaka utan bara våld och utsatthet." Om det våldet och den utsattheten hade skett på öppen gata hade samhället reagerat på ett helt annorlunda sätt.

Jag tror att det finns ett grundläggande fel som gör att vi inte tar ledning och tar tag i de frågorna. Jag kommer inte att ge upp. Jag kommer att kämpa och göra allt jag kan så länge jag sitter i den här kammaren. Men jag tror att det finns ett problem i grunden. Att vi inte har en nationell strategi för att bekämpa våld mot barn säger något om hur vi ser på barn.

Fru talman! Jag har ingen uppföljande fråga.

Fru talman! Jag vill tacka Juno Blom.

Ingen minister deltar i debatten i dag, trots att den handlar om lagförslag som läggs fram. Det är lite beklagansvärt. Därför får Juno Blom, som förhandlar med regeringen i frågan, på något märkligt sätt företräda regeringen. Det är bra att Liberalerna och Juno Blom driver på i frågan. Att säga att justitieministern är snabbfotad i de här frågorna är kanske att överdriva lite. Det finns ett stort behov av att driva på regeringen.

Det finns fortfarande väldigt mycket kvar att göra. Jag tog upp några saker: särskild brottsrubricering och att vi har väldigt dåligt med statistikunderlag. Socialstyrelsen har sagt att de inte kan ta fram det eftersom det inte finns något sådant att få. När jag debatterade det med jämställdhetsministern kom det inte heller några förslag på hur det ska gå till.

Det behöver förtydligas hur det ska gå för Nationella kompetensteamet i Östergötland, som jag kan tänka mig ligger Juno Blom ganska varmt om hjärtat. Varför kan vi inte få fram en Forced Marriage Unit eller något i paritet med det? Det handlar också om hela integrationsdelen. Det finns många delar där det saknas en tydlig strategi.

Alliansregeringen tog fram en nationell handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck - jag tror att vi kallade den för det. Det var bra. Man borde kunna bygga vidare på den om man tar ett helhetsgrepp om vad ytterligare som behöver göras nu. Alliansregeringen tog steg framåt, men nu känns det som att vi måste trycka på väldigt hårt för att någonting ska hända.

Min fråga till Juno Blom blir: Hur ser det ut på området? Tror hon att det kommer att komma fler förslag i närtid?

Fru talman! Det gäller att inte stå och tro och gissa i kammaren. Men jag driver på stenhårt, och jag är övertygad om att alla någonstans inser att det inte räcker att stifta en lag. Lagar blir inte bättre än den ansvariga omgivningens förmåga att genomföra dem. Som jag uttryckte i mitt anförande krävs det därför att man planterar lagen i ett sammanhang och ser till att det kopplas till utbildning och information och att det tas fram rutiner för att förebygga och förhindra att barn förs ut ur landet.

Jag är glad att du tog upp alliansregeringens arbete, Désirée Pethrus. Det var nämligen vår nuvarande partiledare, Nyamko Sabuni, som tog fram två handlingsplaner. Arbetet i de olika delarna var synkroniserat. Jag menar att vi är skyldiga att göra något liknande för att kunna identifiera vad av det som görs som är bra och vad mer som krävs. Det kan, som du själv var inne på, handla om ytterligare lagstiftning som kan skärpas och så vidare.

Det är för enkelt att säga att det handlar enkom om lagar. Där handlar det om att se till att de gäller.

I fråga om Nationella kompetensteamet gör man nu en utvärdering. Jag har, av olika skäl, inte varit involverad. Men det är intressant att det finns myndigheter som får i uppdrag att jobba med de här frågorna men som inte levererar över huvud taget. Deras arbete utvärderar man aldrig. En viktig fråga att ställa oss där är: Vad är det som gör att man inte ser behoven alla gånger? Socialstyrelsen kom med en rapport om att våld mot barn har ökat avsevärt, men det står inte ett ord om hedersvåld i den.

När det gäller Forced Marriage Unit får du nästan ställa en fråga till så att jag kan fortsätta. Jag har också många gånger träffat dem som arbetar i Storbritannien. Där har vi dilemmat att de har tidigare kolonier som de kan arbeta med. Nu är min talartid slut.

Fru talman! När det gäller Storbritannien är det absolut så att de har tidigare kolonier; det har inte Sverige så många. Men jag tror - och på något sätt kan man inte ge upp i förtid - att det kanske faktiskt går att träffa avtal med olika länder, som vi vet att många kommer från. Regeringen borde åtminstone försöka att få till särskilda hemtagningsteam. Vi vet att det i dag sker genom frivilligorganisationer och att UD ibland hjälper till, men många känner sig väldigt utsatta. Jag tänker att vi ändå måste kunna pröva hur detta skulle kunna fungera i en svensk kontext. Jag tycker och hoppas förstås att Juno Blom ska försöka driva på och se vad som kan göras på det området.

När det sedan gäller det andra, en nationell strategi, tror jag att det är oerhört viktigt att vi får till en strategi som tar ett helhetsgrepp om hedersvåldsfrågan.

När det gäller enheten i Östergötland kan man bara beklaga. Det var ju så att man från den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringens sida ville skaffa sig en jämställdhetsmyndighet. Då tog man medel från konkreta verksamheter som hjälper denna grupp, och så tillsatte man en massa byråkrater på en jämställdhetsmyndighet. För mig blir detta väldigt konstigt. Det är en sak om man tillsätter en jämställdhetsmyndighet med hjälp av nya medel. Men Liberalerna måste ändå känna att det är fel väg att gå att ta medel från konkret verksamhet som det nationella kompetenscentrumet i Östergötland. Jag vill hoppas och tro att Juno Blom snart kan säga: Jo, vi har nu sett till att permanenta det nationella kompetensteamet i Östergötland.

Fru talman! Om vi börjar med din sista fråga kan jag säga att frågan är större än så. Under de tolv år jag ansvarade för regeringens nationella uppdrag var det intressant att se skillnaden. Nyamko Sabuni, som var statsråd då, tillsatte redan 2010 en utredning för att ta fram en lagstiftning mot barnäktenskapsbrott. Jag satt med i den utredningen, men denna kammare valde att inte rösta igenom förslaget. De möjligheterna har alltså funnits tidigare.

När det gäller frågan om att allvarlig kriminalitet redovisas för en jämställdhetsminister kan jag också känna att det borde vara självklart att det, som i Storbritannien och Norge, handlar om ett bredare, departementsöverskridande uppdrag. Jag delar den uppfattningen fullständigt och har varit tydlig med detta i alla år.

När det gäller Forced Marriage Unit har jag själv försökt hjälpa till att ta hem barn. Där har vi dilemmat att vi inte är så intresserade av bilaterala avtal med länder vars människor flyr till Sverige. Det skulle riskera att innebära att man kunde hämta barn som finns här.

Norge har under mycket längre tid haft personer på ambassader som tydligare jobbar med dessa frågor. Nu har vi initierat det arbetet, men jag tror att det måste utvecklas och bli mycket tydligare.

I grund och botten finns det en viktig fråga: Det här är barn som finns i vårt land. Majoriteten av alla barn jag känner till som har förts ut ur landet eller utsatts för allvarliga övergrepp har larmat till en eller flera myndighetspersoner utan att något direkt har skett. Därför menar jag att det är nödvändigt att ta fram en nationell strategi för att bekämpa våld mot barn och få till stånd ett perspektivskifte. I dag är barn väldigt maktlösa i relation till vårdnadshavare som utsätter dem.

Fru talman! Låt mig inleda med att understryka att hedersrelaterat våld och förtryck, i vilka former det än må förekomma, är fullkomligt oacceptabelt.

Hur många barn och unga som är drabbade finns det olika siffror på. I en statlig rapport från 2014 uppskattades 100 000 unga personer leva under hedersförtryck. Det är vansinnigt många unga som tvingas leva med oskuldsnormer och begränsningar när det gäller vem de får lov att umgås med och valet av livskamrat men också, och än värre, könsstympning, barnäktenskap, våld och i vissa fall till och med mord. Det är djupt tragiskt, och samhället har ett stort ansvar att bekämpa detta.

Låt mig berätta om färska siffror från Malmö, där stängningen av gymnasieskolor har inneburit att ungdomar inte längre förmår söka hjälp för hedersförtryck. Malmös samordnare mot hedersvåld och våld i nära relationer, Margot Olsson, berättade nyligen i en intervju i SVT att sedan gymnasieskolorna stängde har staden i stort sett inte haft några nya kontakter med ungdomar som behöver hjälp. Detta trots att vi vet att isoleringen har ökat utsattheten för hot och våld i hemmet.

Fru talman! Att gå till skolan spelar en viktig roll för de ungdomar som är utsatta för hedersförtryck, dels för att det är ett tillfälle då övervakningen är mindre, dels för att skolpersonalen kan stötta eleverna i att söka hjälp. I den hederskartläggning som Malmö, Göteborg och Stockholm gjorde 2017-2018 framgår det att unga själva säger att de helst vänder sig till lärare och elevhälsopersonal för att få information och stöd när det gäller hedersförtryck.

Vad som inte framgick i intervjun i SVT, men som Margot Olsson senare har berättat, är att man för att nå ut medan skolorna är stängda har riktat en kampanj via sociala medier till unga i åldern 13-21 år. Detta gav nästan 4 000 nya sökträffar på Malmö stads sida om heder, vilket tydligt visar att intresset för och framför allt behovet av stöd ut ur förtrycket fortsätter att vara stort.

För Miljöpartiet är det självklart att mer behöver göras för att motverka hedersförtryck. Regeringen tillsammans med januaripartierna har tillfört omfattande resurser till arbetet mot hedersförtryck. Regionala resurscentrum för hedersutsatta har etablerats, och möjligheterna att göra insatser för unga även utan föräldrars samtycke har ökat.

Men mer behöver göras. Med skärpta straff för brott med hedersmotiv och för dem som tillåter eller övertalar barn att ingå äktenskap samt förbättrad möjlighet till utreseförbud för att förhindra att barn utsätts för äktenskap eller könsstympning tar vi väsentliga steg för att stoppa hedersförtrycket.

Fru talman! Hedersrelaterat våld och förtryck är på riktigt, och det drabbar barn och ungdomar likaväl som vuxna dagligen i Sverige. Det är oerhört viktigt att vi ser dessa barn och ungdomar och att vi som samhälle inte tittar bort när vissa barn hindras att delta i gymnastiken eller sexualundervisningen. Samma sak gäller när barn tvingas avstå från vissa sociala kontakter eller drabbas av hot och våld för att de ska leva i enlighet med familjens, släktens eller gruppens normer.

Det är därför avgörande att vi, som regeringen nu föreslår, bifaller straffskärpningen för brott som begås med hedersmotiv och att vi inrättar en ny lag kring barnäktenskapsbrott. Detta är en möjlighet för samhället att markera för dem som tror att de kan komma undan med att inskränka andra människors liv och för att hjälpa fler unga bort från hedersförtryck.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till propositionen.

Fru talman! Den proposition vi debatterar i dag, Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet, är ett viktigt steg i Sveriges strävan för demokratiska fri- och rättigheter som ska gälla alla barn och flickor.

För bara några decennier sedan kunde hedersmotiv åberopas som en förmildrande omständighet vid svenska domstolar. Med en särskild straffskärpningsgrund kommer hedersmotiv nu i stället alltid att vara en försvårande omständighet.

Med det nya brottet barnäktenskapsbrott, som straffar alla som på något sätt förmår eller tillåter ett barn att giftas bort, visar samhället att vi står på barnens och på de unga flickornas sida mot förlegade patriarkala förtryckande kulturer och traditioner.

Sverige får en lagstiftning som visar att lagstiftarna har förstått att hedersbrottslighet som regel innebär ett kollektivt förtryck från förövarna. Med den nya lagstiftningen om tillfälligt utreseförbud blir det inte bara möjligt att straffa hedersrelaterad brottslighet, utan socialtjänsten ges också befogenhet att med stöd av domstolar hindra barn att föras ut ur landet för att könsstympas eller giftas bort.

Det är regeringen och dess samarbetspartier som lägger fram denna proposition. Men det är vi kvinnokämpar och människorättskämpar, som under decennier har upplyst och folkbildat i kampen mot hedersnormer och hedersförtryck, som har drivit fram denna och många andra lagar mot hedersvåld. Ofta har det varit vi kvinnor med rötter i andra länder och med egna erfarenheter av förtryck som tagit kampen och ofta i motvind.

Många i Sverige har haft svårt att förstå vidden av problemen. Andra har inte ens velat lyssna. I dag har många modiga kvinnor rätt att känna sig stolta. Vi känner oss stolta.

De senaste 20 åren har jag både som socialarbetare och som aktivist i den svenska grenen av den feministiska och antirasistiska organisationen Varken hora eller kuvad varje dag och varje vecka mött ungdomar, särskilt flickor, som samhället har svikit.

Jag är också stolt över att ha varit grundare och ordförande för det tvärpolitiska nätverk här i riksdagen som särskilt arbetar med frågor om förtryck i hederns namn. Det är en styrka för demokratin att vi över partigränserna har kunnat enas i samtal om hur vi på bästa sätt ska skydda samhällets mest utsatta.

Det är många ledamöter från olika partier som har varit med och lyft de här frågorna på den politiska dagordningen, och många av dem sitter här i dag. Genom vårt nätverk har unga flickor och pojkar som lever under dödshot från sin egen familj fått komma hit till riksdagen och tala direkt till Sveriges lagstiftare.

Under coronapandemin har jag själv blivit kontaktad av ett femtontal unga flickor och en del äldre kvinnor som är särskilt utsatta. När gymnasier, folkhögskolor, sfi och universitet varit stängda har många förlorat det som varit hundratusentals hedersutsattas enda frizon. Dagligen berättar unga flickor runt om i vårt land att hemmet har blivit ett fängelse för dem. Några har tvingats fly och lever skyddat.

De flesta av de flickor som vi har kontakt med är födda och uppvuxna i Sverige. Samhällets budskap till dessa utsatta måste vara: Du är en del av Sverige. Svensk lag skyddar också dig. Samhället försvarar också dina rättigheter.

Fru talman! Precis som min organisation Varken hora eller kuvad har skrivit i sitt remissvar borde den nya lagen om utreseförbud även omfatta så kallade uppfostringsresor. Detta innebär att barn, ofta pojkar och hbtq-personer, skickas till sina föräldrars hemländer i uppfostringssyfte. I Danmark finns redan ett förbud mot sådana uppfostringsresor.

Fru talman! Jag kan konstatera att det i utskottet bara finns en reservation mot propositionen: Vänsterpartiet vill i nuläget inte ställa sig bakom förslaget om tillfälligt utreseförbud. Förra sommaren berättade partiledare Sjöstedt att han tyckte att förslaget verkade rimligt och att partiet var öppet för att stödja förslaget. De orden var tydligen inte värda någonting.

I sin reservation hänvisar Vänsterpartiet till Advokatsamfundets remissvar. Men sedan remissomgången har lagtexten förtydligats vad gäller risknivån. Det handlar om att man har tydliggjort riskbedömningen, från utredningens "risk" till propositionstextens "påtaglig risk", alltså samma risknivå som socialtjänsten redan i dag arbetar med i LVU-ärenden.

Det finns visst alltid någon detalj som man kan använda som ursäkt för att inte agera. I sin reservation skriver man att den nya lagen kan bli diskriminerande. Vänsterpartiets riksdagsgrupp verkar ha svårt att bestämma sig för om man ska ställa sig på de utsatta flickornas och ungdomarnas sida eller om man ska fortsätta att stå på god fot med de religiösa konservativa männen och deras organisationer - de som anmälde Sveriges arbete mot hedersrelaterat förtryck till FN och som menar att socialtjänsten är rasistisk som använder LVU för att skydda hedersutsatta ungdomar.

Under våren har det nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck redovisat en enkätundersökning som visar att 199 barn har försvunnit i de kommuner som svarat på enkäten. Resultatet av undersökningen visar också på brister i rutiner hos majoriteten av kommunerna när det gäller ärenden med barn som gifts bort och förs bort ur landet.

Även i Göteborg har en kommission som granskat socialtjänstens ärenden som gäller hedersutsatta visat att kommunen i flera fall har försummat att sätta in insatser. Problemet ute i kommunerna är inte att socialtjänsten är för aktiv i ärenden som rör hedersutsatta ungdomar.

I riksdagen vill V förhala viktig lagstiftning som förhindrar att barn förs ut ur landet.

I augusti höll partiets ledning en presskonferens där partisekreteraren förklarade att om de bara fick sparka ut mig ur partiet så skulle partiet framstå som tydligare i frågor om hedersvåld. Så sa han. Jag har nu lämnat Vänsterpartiet, men det verkar inte ha hjälpt partiledningen med tydligheten.

Fru talman! Det är bra att vi nu äntligen kan få denna lagstiftning på plats. Men kampen mot hedersförtrycket kommer att kräva mer än bara lagar. Forskare talar om att cirka en kvarts miljon unga i Sverige växer upp med hedersförtryckets begränsningar, och mörkertalet är stort.

Jag såg det redan bland klasskamraterna i Västerås när jag i mitten av 90-talet lärde mig svenska. Jag såg hur det svenska samhället tittade bort. När jag på 2000-talet arbetade mot hedersförtryck som socialarbetare i Botkyrka mötte jag motstånd från både politiker och tjänstemän när jag lyfte de här frågorna.

Jag har blivit offentligt förnedrad av ledningen för ett riksdagsparti för att jag har drivit den här kampen och de här frågorna. Men jag har också sett hur fler har fått upp ögonen för problemen och gör fantastiska insatser i sin vardag. Jag hoppas att den nya lagstiftningen blir en tydlig signal.

Alla flickor och kvinnor i Sverige måste känna att den svenska jämställdheten omfattar också dem. Hela samhället måste visa att de står på flickornas sida, och alla som arbetar i skola och socialtjänst ska veta att de har mandat att agera mot hedersförtryck.

Fru talman! Amineh Kakabaveh pratar om Vänsterpartiets reservation och om att Vänsterpartiet står på de förtryckande männens sida. Det stämmer att Vänsterpartiet har reserverat sig i utskottet och att vi väckte en motion för att vi ville att lagen om reseförbud skulle bli bättre och mer rättssäker. Men här i kammaren har vi valt att inte lyfta den reservationen, för vi vill inte förhala lagstiftningen, precis som Amineh Kakabaveh pratade om.

Jag hoppas att ledamoten hörde att jag sa detta i mitt anförande. Vi kommer inte att lyfta reservationen men väljer ändå att tala om den. Jag tror att det är viktigt att vi här i kammaren talar om de beslut vi ska ta i morgon, de beslut som finns i propositionen, inte om det som har sagts i andra sammanhang.

Jag vill vara tydlig med att vi inte kommer att lyfta reservationen och att Vänsterpartiet alltid står på de utsattas sida. Det patriarkala våldet ska stoppas.

Fru talman! Jag vet, Ilona, att din kamp är genuin. Jag vet att det finns många vänsterpartister ute i landet som kämpar jättehårt - jag själv var såklart en av dem. Men man har faktiskt en reservation utan att berätta vad det är man vill göra som regeringen inte har gjort. Vad är det man vill ha i lagtexten, som utredaren inte har rättat till?

Men att ni har ändrat läge efter påtryckningarna och skrivningarna är jättebra. Det finns alltid hopp om att hela samhället ändrar sig. Det måste vi göra så småningom, för alla förlorar faktiskt på detta. Samhället förlorar på att vi har en kvarts miljon barn och unga som är utsatta - de flesta är flickor och kvinnor. Antirasism och feminism ska gälla även dem. Det är varken det ena eller det andra om man låter andra barn och unga och kvinnor vara utsatta.

Detta är alltså jättebra. Denna reservation borde inte ens finnas från början. Det är ett faktum att reservationen finns, men ni lyfter den inte på grund av att ni har ändrat er. Det är jättebra. Jag tycker att det är positivt. Det är en positiv riktning.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att vi här i kammaren slår fast att vi är överens om denna proposition, men jag vill också vara väldigt tydlig med att Vänsterpartiet anser att den del som gäller reseförbud kan bli bättre och mer rättssäker. Det är också väldigt många av remissinstanserna som har synpunkter och som inte tycker att den är tillräckligt bra. En del av synpunkterna har tagits till vara av regeringen, men alla finns inte med i propositionen. Jag tror alltså att det finns mycket att göra, och det gäller många av punkterna. Vi kan säga: Vi gör inte tillräckligt mycket. Vi behöver göra mer.

Att tolka vår reservation som att vi vill göra mindre är helt fel. Vår reservation handlar om att vi vill göra mer. Vi vill nå längre, för, som jag sa, Vänsterpartiet står alltid på de utsattas sida.

Fru talman! Men vill man förbättra något ska man såklart komma med konkreta förslag. Vad jag förstod handlade detta om påtaglig risk eller enbart risk. Efter Advokatsamfundets påpekanden i fråga om utredningen har man ändrat till påtaglig risk. Det är precis som i socialtjänsten, där jag vet att man omhändertar barn när det finns påtaglig risk. Detta finns redan.

Hade man från Vänsterns sida haft andra förslag hade det varit jättebra att till exempel presentera dem. Det skulle vara mer tydligt, tror jag, om man hade haft alternativa förslag.

Det är bra, Ilona, att du är aktiv i dessa frågor. Det vet jag. Du har gjort detta, så det är ingen tvekan om det. Men tyvärr finns detta fortfarande. I motionen skriver ni att detta kan uppfattas som diskriminerande. Många barn har förts ut ur landet. De ska faktiskt känna sig diskriminerade av varenda en av oss som inte agerar. Diskriminering är när man inte agerar gentemot dem som är mest utsatta och dem som förs ut ur landet. Det är inte diskriminerande mot de högljudda patriarkala männen, som flera gånger har anmält Sveriges arbete i FN och kallat ministern och många andra för rasister och islamofober. Det är rasistiskt att inte agera. Att alla barn och flickor och kvinnor har samma rättigheter är det som är viktigt.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för en mycket bra debatt. Engagerade, initierade och kunniga inlägg bådar gott inför framtiden. För detta är, som någon sa, ett arbete som egentligen inte ens har börjat. Vi har en lång väg kvar att gå. Vi behöver ta debatten inom partierna, mellan partierna och inom utskotten - alla utskott. Detta är, som har sagts här, inte en fråga som berör oss bara här och nu, utan det är en fråga som sträcker sig över hela riksdagens beslutsområde. I den bästa av världar skulle varje utskott ha en debatt om hedersrelaterat våld och förtryck.

Jag vill bara passa på att lyfta några infallsvinklar som kanske inte har nämnts i betänkandet och som kanske hör hemma i andra utskott, i andra verksamhetsområden.

Centerpartiet föreslog för några år sedan en lag mot kontrollerande beteenden. Det har också tagits upp i en del reservationer. I Storbritannien införde man 2015 en lag mot kontrollerande beteenden, som bara under några år ledde till ca 9 000 åtal.

Våld i nära relationer eller hedersrelaterat våld och förtryck börjar ju inte från en dag till en annan. Det börjar med att någon kontrollerar dina telefonsamtal, att någon kontrollerar vad du gör på sociala medier eller att någon följer med dig och handlar eller till vården. Om man kan kriminalisera ett sådant beteende tror jag att det är ett bra komplement till en kommande lag om hedersbrott, precis som lagen om människoexploatering är ett bra komplement till lagen mot människohandel.

Jag låter det vara osagt om alla skolor har en handlingsplan för hur man arbetar förebyggande, upptäckande och stödjande vid misstanke om hedersrelaterat våld och förtryck, men det är dit vi vill nå. Hur ska man annars göra ett bra arbete när det gäller att förebygga, upptäcka och anmäla? Och vem vet hur man ska skydda den förskolepersonal som faktiskt vågar ta klivet att anmäla? Det måste finnas en plan för detta.

Fru talman! Vi vet också att skattemedel i dag går till organisationer och trossamfund som faktiskt undergräver våra demokratiska principer i Sverige - jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det måste vi också komma till rätta med.

Jag ser fram emot att detta arbete fortsätter och att vi tillsammans ligger på, skjuter regeringen framför oss och kommer med konstruktiva och bra förslag. Jag ser fram emot en motionsflod i höst, då vi tillsammans kan ta många steg framåt.

Tack för en bra debatt! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 maj.)