Offentliganställdas bisysslor

Fru talman! Jag yrkar för Kristdemokraternas räk- ning bifall till reservation 1 under punkt 2 i betänkan- det om offentliganställdas bisysslor. Vi kristdemokrater har reserverat oss till förmån för ett förslag om att förbjuda justitieråd och rege- ringsråd - alltså ledamöter i landets högsta domstolar - att ha skiljemannauppdrag. Att man ska behöva att införa ett förbud kan i och för sig förefalla lite fyrkantigt. Men vi kan konstatera att det rent faktiskt är så att råden har en hel del ex- traknäck som skiljemän, framför allt justitieråden. Det här har en omfattning som nog av allmänheten uppfattas som stötande. Det är oerhört viktigt att landets högsta domstol har medborgarnas fulla förtro- ende. Det kan vara svårt att förklara för en enskild person att en ledamot i landets högsta domstol har extrainkomster som överstiger 1 miljon kronor vid sidan av det tunga uppdraget som ledamot i Högsta domstolen. Tidigare, mellan åren 1926 och 1970, fanns det i Sverige ett förbud. Det har också gjorts en utredning där man har föreslagit att domarna rent allmänt sett inte ska få åta sig sådana här uppdrag. Det är fråga om en enmansutredning, men det är ingen expert eller sakkunnig som har reserverat sig, utan det rör sig om ett enhälligt förordande av denna tingens ordning. Vid remissbehandlingen har också Justitieom- budsmannen och Justitiekanslern tillstyrkt ett förfa- rande med förbud. Övriga remissinstanser är nästan jäviga, eftersom det är domarna själva och Advokat- samfundet. Domarna har naturligtvis ett intresse av att få ha dessa extraknäck som ju är synnerligen lön- samma. Såvitt jag har kunnat se är det ingen annan remissinstans som har yttrat sig. De enda rättsvårdan- de instanserna som har yttrat sig är alltså Justitie- kanslern och Justitieombudsmannen. Det är lite märkligt att regeringen inte fullföljer det här, och det finns bara en förklaring, nämligen att man inte anser sig kunna ge domarna sådana löner att man kan attrahera dessa tjänster för de allra dukti- gaste juristerna. I en rättsstat är detta inte en särskilt lyckosam linje. I så fall blir man faktiskt tvungen att ge ledamöterna sådana löner att de inte känner sig attraherade av dessa extrainkomster. Det är ingen tvekan om att det uppkommer något slags beroendeförhållande, en snedsits, om man tjänar väldigt mycket pengar vid sidan av. Dessutom kan man skapa sig ett beroendeförhållande till de institu- tioner som utser justitieråd i de olika skiljemålen. Vi har alltså förordat ett förbud bara för ledamöter i de högsta domstolarna och inte ett generellt förbud. Det är för de högsta instanserna som detta är ett pro- blem. De andra domarna har inte uppdrag i någon större omfattning. Det finns här en artskillnad. I un- derrätterna finns ju i princip alltid möjligheten att överklaga till högre instans, men i Högsta domstolen är avgörandet slutgiltigt. Det går alltså inte att få prövat på annat sätt. Man måste ställa extra höga krav på ledamöterna i landets högsta domstol.

Fru talman! Regeringen har inte i propositionen föreslagit några ändringar i fråga om vilka bisysslor som är otillåtna för offentliganställda. Men man före- slår att förbudet mot att ha förtroendeskadliga bi- sysslor ska gälla hos kommuner och landsting. Mot de förslag som regeringen lämnar i proposi- tionen har vi inget att erinra från Miljöpartiets sida. Men regeringen har inte sagt någonting om en ändrad reglering av vilka bisysslor domare får ha. Där skiljer vi oss från Kristdemokraterna. Vi tycker att det ska ändras till att gälla för alla domare. Förslaget innebär att det inte införs något förbud för domare att åta sig att vara ordförande i skilje- nämnd eller ensam skiljeman. Därför tycker vi att man borde se över detta. I dag gäller inte några särskilda författningsbe- stämmelser för domares bisysslor. Domare omfattas således av bestämmelsen om en närings- och yrkes- frihet i regeringsformen och den begränsning av den- na frihet som följd av bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i § 7 i lagen om offentlig anställning. Därutöver finns det i annan lagstiftning särskilda bestämmelser som innebär att domare inte får ha vissa uppdrag, t.ex. förvaltare, rådgivare eller förlikningsman vid konkurs. Beträffande justitieråd uttalas att de inte får inne- ha eller utöva något annat ämbete. Motsvarande gäl- ler för regeringsråden, som vi hörde här tidigare. Däremot finns det verksamheter av olika slag som en domare kan ägna sig åt vid sidan av tjänsten utan att det för den skull är fråga om en otillåten bisyssla. Var gränsen ska gå mellan tillåtna och otillåtna bisysslor är i första hand en fråga för den enskilde domaren. Här skiljer Sverige sig från vad som är regel i andra länder. Tidigare, under nästan 50 år, gällde uttryckligen förbud för de allra högsta domarna, i Högsta dom- stolen respektive Regeringsrätten, att ha uppdrag som skiljemän. Som jag sade råder detta förbud i flera andra länder. Men i Sverige är det alltså domaren själv som sätter gränsen. Vi tycker att det är viktigt att det inte finns någon misstanke om partiskhet, utan förtroendet för domstolarna ska vara högt. I Bisyssleutredningens betänkande säger man att skiljemannauppdrag och styrelseuppdrag i vinstdri- vande bolag inte kan anses förenliga med § 7 i lagen om offentlig anställning. Remissinstanserna Justitie- ombudsmannen och Justitiekanslern delar utredning- ens bedömning. När man åtar sig ett skiljemannauppdrag är det ett åtagande gentemot de parter som man företräder. Bl.a. får man en massa pengar för detta, man kanske inte får tid för det arbete som man har i domstolen och lägger därmed inte ned tillräcklig tid där. Det är också så att arvodena betalas av parterna, vilket gör att man kanske blir lite grann beroende av parterna vid tvisterna. Vi tycker därför att detta borde tas med. Därför yrkar jag härmed bifall till reservation 2, punkt 2 i betänkandet.

Fru talman! Rätten att driva näring eller att utöva ett yrke är grundläggande i vårt samhälle. Enligt regeringsformen får den rätten bara begränsas om det handlar om att skydda angelägna allmänna intressen. Det innebär att vi har rätt att åta oss olika uppdrag på vår fritid. Det kan handla om ett rent s.k. extraknäck, men det kan också vara ideell verksamhet inom före- ningslivet, politiken eller fackligt arbete. Allt detta kallas med ett gemensamt namn för bi- sysslor, dvs. att varje anställning, uppdrag eller annan verksamhet som en anställd har vid sidan av sin hu- vudanställning är en bisyssla. Det har ingen betydelse om den är betald eller obetald. Huvudarbetsgivaren kan i vissa fall förbjuda sina anställda att ha en viss bisyssla, och det gäller om bisysslan kan anses vara arbetshindrande, konkurre- rande med arbetsgivarens verksamhet eller förtroen- deskadlig. Det enda som är lagreglerat i dag är förbudet mot bisysslor som kan skada förtroendet för statsanställda och anställda hos allmänna försäkringskassor. Övriga begränsningar finns i avtal av olika former. Regleringen av de offentliganställdas bisysslor har varit i stort sett oförändrad de senaste 30 åren. Rege- ringen har därför tillsatt en utredning, som vi hört här tidigare, som skulle göra en bred översyn av bisyssle- regleringen inom hela den offentliga sektorn. Det är med den utredningen som grund som regeringen har lagt fram ett förslag till vissa förändringar när det gäller offentliganställdas bisysslor. Först och främst föreslås att det förbud mot för- troendeskadliga bisysslor som finns i lagen om of- fentlig anställning också ska gälla för anställda i kommuner och landsting. Det motiverar vi med att kommuner och landsting i dag svarar för den helt övervägande delen av den offentliga förvaltningen, och det är minst lika viktigt att allmänhetens förtro- ende för dessa förvaltningar skyddas som att förtro- endet för de statliga myndigheterna är skyddat. Vi socialdemokrater vill inte ytterligare inskränka individens rätt till bisysslor. Men vi anser att kon- trollsystemet borde skärpas lite ytterligare. Därför föreslår regeringen att det skrivs in i lagen att arbets- givaren ska informera de anställda om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten, lik- som att arbetstagaren ska vara skyldig att lämna upp- gifter om sin bisyssla om arbetsgivaren begär det och att arbetsgivaren ska kunna förbjuda en förtroende- skadlig bisyssla. Den tredje lagändringen som föreslås är att vissa yrkesgrupper på eget initiativ ska informera sin ar- betsgivare om vilka typer av bisysslor de har. Det ska gälla för ordinarie domare, för chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen och för di- rektörer för allmänna försäkringskassor. Detta är de ändringar som föreslås i betänkandet. Utskottet delar regeringens uppfattning i dessa frågor och anser att vi med dessa lagändringar fortfa- rande värnar om den grundläggande rättigheten att bedriva näring och utöva yrke, samtidigt som vi skyddar allmänhetens intresse av ett högt förtroende för våra offentliga förvaltningar och myndigheter. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag tycker att inlägget var väldigt allmänt hållet. Det är inga tunga argument för att man bortser från en statlig utrednings bedömning och vad Justitiekanslern och Justitieombudsmannen säger. Man hänvisar egentligen nu bara till att vi ska skärpa kontrollsystemet och att arbetsgivaren ska hålla ett öga på det här. Vem är arbetsgivare för t.ex. ett justi- tieråd?

Fru talman! Utredaren, i det här fallet en ensamut- redare, har uppfattningen att domarnas skiljemanna- uppdrag som huvudregel inte är förenliga med förbu- det mot förtoendeskadliga bisysslor. Men, och det är också värt att framhålla, utredaren menar också att det är svårt att göra några särskilda uttalanden om allmänhetens uppfattning om just skiljemannaupp- draget jämfört med andra bisysslor. I det fallet vill jag också fästa kammarens och även Rolf Åbjörnssons uppmärksamhet på att utred- ningen inte har föreslagit några särskilda regler för domares bisysslor, tvärtom. Man säger att det finns fördelar med en allmänt hållen regel för bisysslor, så i den frågan står Kristdemokraterna med bistånd från Miljöpartiet ganska ensamma. Med anledning av det anförande som Rolf Åbjörnsson höll kan jag nästan misstänka att det inte handlar om att uppdraget är förtroendeskadligt, utan det handlar om det faktum att uppdraget är bra betalt. Det låter mer som missunnsamhet än som förtroende- skadligt, tycker jag.

Fru talman! Det är ju i och för sig beklämmande om man för debatten på den här nivån. Domstolarna är en av statsskickets viktigaste element. De är en av de tre komponenter som bygger upp statsskicket. Vi talar inte om någon missunnsamhet här. Det har varit flera inslag i medierna om detta där man har varit oerhört upprörd över dessa förhållanden. Att bara vifta bort det som någon slags allmän nyttighetsfråga är det inte tal om. Det är fråga om allmänhetens tilltro till de högsta instanserna i landet. Utredningen sade ju mycket tydligt att man inte skulle tillåta justitieråden och regeringsråden att ha just dessa skiljemannauppdrag. Jag fick inte svar på vem som är arbetsgivare för ledamöterna i landets högsta domstol. Det är ju fak- tiskt så att det är inte är någon som kan gå in och säga till ett justitieråd: Du får inte ta det här uppdraget för det tycker inte vi är lämpligt.

Fru talman! Jag tror att kristdemokraterna och vi socialdemokrater är helt överens om att det är en väldigt viktig fråga att domstolsväsendet står obundet och att vi har ett mycket högt förtroende för våra domstolar. Nu har vi haft den lagstiftning som vi har i dag i 30 år, och det har inte varit några större be- kymmer för detta i samhället, bland allmänheten. Allmänhetens förtroende för domstolsväsendet är fortfarande väldigt högt. Jag vill återigen påpeka att utredaren inte föreslår någon lagändring. Utredaren föreslår ingen lagänd- ring när det gäller domstolarna eller domarnas bi- sysslor mer än i den del som vi också har tillstyrkt, nämligen att de själva ska ta initiativ till att tala om det.