Offentlig upphandling

Fru talman! Under tiden som jag håller detta anfö- rande pågår det förvisso en mycket viktig fotbolls- match, men under tiden kommer också landets skat- tebetalare att förlora 400 000 kr enbart på grund av regeringens oförmåga att förbättra lagen om offentlig upphandling. Varje år förlorar skattebetalarna 20 000 miljoner kronor på grund av att lagen om offentlig upphandling inte följs och att det i praktiken inte finns några sanktionsmöjligheter gentemot dem som bryter mot lagen. Min förhoppning var att den proposition som be- handlas i detta betänkande skulle innehålla sådana förslag som skulle göra det möjligt att på ett bättre sätt än i dag hushålla med skattebetalarnas pengar i samband med att kommuner, landsting och stat upp- handlar varor och tjänster, något man gör varje år för i storleksordningen 400 miljarder kronor. I stället för att man föreslår en skärpt och förbätt- rad lagstiftning riskerar nu den offentliga upphand- lingen att försämras, och regeringen hotar med att återkomma med förslag som kan komma att kosta skattebetalarna åtskilliga miljarder kronor årligen. Propositionen är egentligen mer värd att upp- märksammas för vad den inte innehåller än för vad som verkligen föreslås i den. Men låt mig återkomma till vad propositionen borde ha innehållit och först beröra vad den faktiskt innehåller. I propositionen föreslås att man i samband med offentlig upphandling ska kunna föreskriva särskilda arbetsmarknadspolitiska, sociala och miljömässiga krav i kontraktsvillkoren. Låt oss då först konstatera att dessa olika krav redan i dag i hög grad regleras i särskild lagstiftning. Denna ordning innebär fasta politiska spelregler för samtliga företag, oavsett om de deltar i offentliga upphandlingar eller ej. Om det utöver vad lagen stadgar ska vara möjligt att ställa andra krav vid upphandling kommer detta att leda till omfattande och fördyrande byråkrati för företagen. Erfarenheten av gällande regler är nämligen att många upphandlande enheter redan i dag ställer om- fattande och i sammanhanget irrelevanta krav vid anbudsförfrågningar. Detta leder till mycket krångel och ökade kostnader för i synnerhet de små företag som deltar i upphandlingarna. Många avstår t.o.m. från att delta i anbudsupphandlingar därför att kost- naderna för att delta är för höga för att det ska vara motiverat. Detta betyder både sämre villkor för företagandet och att de upphandlande enheterna inte alltid erhåller bästa möjliga anbud - skattebetalarnas pengar slösas bort till ingen nytta. Vi anser att arbetsmarknadspoli- tiska, sociala och miljömässiga krav även i fortsätt- ningen ska komma till uttryck i generell lagstiftning som gäller för alla och att lagen om offentlig upp- handling renodlas till vara den konkurrenslagstiftning den var tänkt från början att vara. Fru talman! I propositionen föreslogs även att beloppsgränsen för under vilken det skulle vara tillå- tet med direktupphandlingar skulle höjas. Utskottet har dock, klokt nog, valt att inte följa regeringens förslag på denna punkt. Vi instämmer i detta men anser att man inte heller borde stryka kravet på att synnerliga skäl ska föreligga för undantag från LOU eftersom det riskerar att öka godtyckligheten i upp- handlingsbeslut. Utöver detta föreslogs i propositionen att Nämn- den för offentlig upphandling inte skulle samordnas med Konkurrensverket. Det vore dock enligt vår mening en klok åtgärd som skulle kunna medföra betydande samordningsvinster samtidigt som det visar att LOU i första hand är en konkurrenslagstift- ning. En samordning av Nämnden för offentlig upp- handling och Konkurrensverket har förordats av bl.a. Statskontoret, Ekonomistyrningsverket, Kommers- kollegium och Riksrevisionsverket. Utöver ett sådant förslag borde propositionen ha innehållit förslag om att förbättrade sanktions- och skadeståndsmöjligheter, en förlängd preskriptionstid för brott mot LOU till två år samt att Nämnden för offentlig upphandling ska ha talerätt i överpröv- ningsmål och att även branschorganisationer ska ha talerätt i upphandlingsmål. Enbart dessa åtgärder skulle kunna spara de tidigare nämnda 20 miljarderna per år. Nu föreslår regeringen och utskottsmajoriteten i stället åtgärder som kommer att minska den offent- liga upphandlingens besparingsmöjligheter, vilket är oroväckande. Vidare aviserar regeringen i propositionen att man avser att återkomma med förslag om att göra det möjligt för kommuner att direktupphandla utan of- fentlig konkurrensupphandling från egna bolag och förslag om att man vid offentliga upphandlingar ska kunna utesluta vinstdrivande verksamhet inom hälso- och sjukvård samt social omsorg. Skulle regeringen få en möjlighet att efter valet förverkliga dessa idéer hotas många arbetstillfällen inom välfärdssektorn, och framväxten av nya kom- mer att stoppas. Det vore egentligen rimligt att re- geringen redan före valet redovisade vilka sjukhus man vill stänga, vilka äldreboenden man vill slå igen och vilka vårdcentraler som inte ska få drivas vidare! Regeringen kommer - om den får sin vilja igenom - att strypa den kreativitet och företagsamhet som i dag driver utvecklingen framåt inom välfärdssektorn. Regeringen vill att man ska återgå till en ordning där medborgarnas valfrihet begränsas och regleras genom politiska beslut. Regeringen vill att arbetstagarna inom välfärdssektorn åter ska vara hänvisade till ett fåtal - oftast offentliga - arbetsgivare, med allt vad det innebär i form av dålig arbetsmiljö och löneef- tersläpning. Till detta kommer att en minskad konkurrens le- der till en sämre hushållning med skattebetalarnas pengar. Sannolikt fördubblas det nuvarande slöseriet från 20 till 40 miljarder kronor per år eller ännu mer. Det är omfattande summor som varje år används till ingen som helst nytta. Regeringen, och även utskottsmajoriteten, är inne på helt fel spår. Det kloka hade varit att lägga fram förslag som går i motsatt riktning. I stället för att begränsa konkurrensen och den of- fentliga upphandlingen borde regeringen lägga fram förslag om att offentlig upphandling vad avser allt utom myndighetsutövning bör upphandlas i konkur- rens så snart någon begär det, dvs. att införa en utma- ningsrätt för privata entreprenörer som anser sig kun- na utföra det som den offentliga sektorn gör i dag till samma eller lägre kostnad för skattebetalarna, men med bibehållen eller t.o.m. höjd kvalitet, för att de på det sättet ska få bidra till välfärdssektorn. Vidare borde regeringen ha lagt fram förslag om att förbättra redovisningsrutinerna inom offentlig sektor, så att konkurrensutsatt verksamhet redovisa- des separat i syfte att undvika korssubventionering och konkurrenssnedvridning när offentlig verksamhet konkurrerar med privat sådan. Slutligen borde regeringen återkomma med ett förslag om att offentligt företagande avvecklas och förbjuds. Erfarenheten har visat oss att politiker, generellt sett, är synnerligen dåliga som företagare eller företagsägare. De ska åtminstone inte ägna sig åt att spekulera med skattebetalarnas pengar. Jag har i det här anförandet så här långt främst uppehållit mig vid det faktum att vi med en väl funge- rande offentlig upphandling kan hushålla med skatte- betalarnas pengar. Men det finns ytterligare argument som talar för betydelsen av offentlig upphandling. Mångfalden av tjänster som utförs av olika entre- prenörer inom välfärdssektorn bidrar till att utveckla kvaliteten och utbudet. Vidare skapar det förutsätt- ningar för en ökad valfrihet - det handlar både om medborgarnas möjligheter att själva välja de tjänster som de anser är bäst och om de yrkesverksamma inom välfärdssektorn som får ökade möjligheter att välja en arbetsgivare som de anser är bra. Den grundläggande tanken bakom offentlig kon- kurrensupphandling är dock önskemålet om att på ett bra sätt hushålla med medborgarnas skattemedel. Det här borde vara ett självklart mål för oss alla; det borde inte råda någon oenighet mellan partierna på den punkten. Tyvärr är detta inte fallet. Sedan jag inledde det här anförandet har skatte- betalarna förlorat ungefär 400 000 kr bara på grund av brister i lagstiftningen. Och slöseriet fortsätter. Det riskerar t.o.m. att öka med de förslag som nu läggs fram. Om regeringen får en möjlighet efter valet att återkomma med de förslag som man hotar att åter- komma med kommer slöseriet med skattemedel att nå oacceptabla nivåer. Utvecklingen borde vara den omvända, men för att nå dithän, fru talman, måste Sverige få en ny regering. Fru talman! Jag instämmer i samtliga yrkanden och reservationer som vi moderater är med på, men för att vinna tid yrkar jag bifall enbart till reservation nr 1.

Fru talman! Jag ska yrka bifall till reservation nr 3 och i övrigt till utskottets förslag. Den offentliga upphandlingen har spelat en avgö- rande roll i Sveriges ekonomiska historia. Nästan alla våra stora industriföretag har varit beroende av både statliga beställningar och statligt finansierad forsk- ning. Det gäller i högsta grad Ericsson, Asea och Astra, för att ta tre exempel. Svensk byggindustri har också varit starkt beroende av främst kommunal upp- handling. Det har handlat om ett samarbete mellan makthungriga och långsiktigt tänkande kapitalister, kreativa företagare, uppfinnare, forskare, arkitekter och djärva politiker. Det har tagits sociala hänsyn och ibland miljöhänsyn. När det gäller byggandet har också estetiska och kulturhistoriska värderingar spelat stor roll. Företag med dåliga relationer till facket har sällan kommit i fråga. Att regeringen och utskottsmajoriteten mot denna bakgrund absolut vill ha kvar begreppet affärsmäs- sighet som krav på den offentliga upphandlingen, trots att detta inte krävs i EU-direktiven, är svårt att förstå. Enligt ordboken betyder affärsmässighet an- tingen "stämmer överens med vinstintresse" eller "präglas av frånvaro av känslor". Vilken av dessa är utskottsmajoritetens definition? Åtminstone Social- demokraterna kan inte gärna mena den första defini- tionen. I så fall måste ni pricka både socialministern och statsministern som båda har talat om att de inte vill ha vinstintressen på vissa områden. Eller har jag fel, Kjell Nordström? Och att de som handlar upp ska vara känslokalla kan väl inte någon av er mena på allvar, eller är affärsmässigheten bara ett fikonlöv som ni vill sätta dit för att ni inte vågar stå för att den offentliga upphandlingen också måste präglas av politiska värderingar? Utskottsmajoriteten skriver som enda motiv för avslag på vår motion att ett borttagande av affärsmäs- sighetsbegreppet kan skapa problem. Vilka problem och vems problem? Jag kan inte låta bli att säga något till Gunnar Axén som sade att vi förlorade ett antal miljoner medan han pratade för att vi inte hade någon moderat politik på det här området. Det är moderat mumbo jumbo, siffermystik. Det finns inget som helst under- lag för det trolleriet med siffror. I andra delar finns det mycket som är positivt med det här betänkandet. Jag tror faktiskt att antalet till- kännagivanden är något av ett rekord. Särskilt nöjda är vi vänsterpartister med att utskottet ger regeringen till känna att den ska verka för att EU-reglerna änd- ras, så att mer sociala och arbetsmarknadspolitiska hänsyn kan tas. Detta måste exempelvis gälla rätten att enbart köpa från företag som har kollektivavtal. Det är också mycket bra att vi får en paragraf som öppnar för antidiskrimineringsklausuler i offentlig upphandling. Man ska således kunna kräva av företag som man köper hos att de inte ska diskriminera på grund av kön, etniskt ursprung, sexuell läggning eller handikapp. Vi tror att detta kan bli ett effektivt vapen i kampen mot diskriminering. Låt mig på denna punkt gå tillbaka lite i historien. Det lär ha varit under president Roosevelt i USA under andra världskriget som man första gången drev igenom en antidiskrimineringsklausul i den offentliga upphandlingen. Då gällde lagen rasdiskriminering i industrier som levererade till försvaret. Man tycker att denna sorts krav skulle vara en självklarhet så här mer än ett halvt sekel senare vid all slags upphandling och diskriminering, men tyvärr finns det oroande tecken på att det finns ett motstånd mot en effektiv tillämpning av sådana lagar. För att ge ledning till de upphandlande gav regeringen i januari i uppdrag till Nämnden för offentlig upp- handling att ta fram exempel på antidiskriminerings- klausuler, och uppdraget redovisades för mindre än två veckor sedan, den 31 maj. Tyvärr verkar nämnden inte ha lyssnat på vare sig de båda kommunförbun- den, de fackliga organisationerna eller Diskrimine- ringsombudsmannen, som nämnden enligt uppdraget skulle samråda med. I stället tycks nämnden ha lyss- nat desto mer på lobbyisterna i svenskt näringsliv eftersom förslaget de lägger fram är nästan helt inne- hållslöst. Man vill undanta varuupphandling. An- budsgivaren ska slippa svara för om underleverantö- rer diskriminerar. Kontroll och påföljd kan bara gälla den del av ett företags verksamhet som ingår i upp- handlingen. Och det finns ingen klausul som gör att man kan häva ett köp vid påvisat brott. Jag skulle vilja fråga om Kjell Nordström är be- redd att verka för att vi får antidiskrimineringsklau- suler värda namnet, dvs. som är långt skarpare än det som föreslås av Nämnden för offentlig upphandling. När det gäller frågan om gräns för direktupphand- ling var vi inställda på att tillstyrka regeringsförslaget om en gräns på fem basbelopp, men vi har som Soci- aldemokraterna nöjt oss med ett särskilt yttrande och låtit de borgerliga och Miljöpartiet få som de vill, så att nuvarande ordning med lågt värde får vara kvar tills vidare. Vår utgångspunkt har i denna fråga hela tiden varit dels att kommuner och andra upphandlare ska ha ett rimligt självständigt handlingsutrymme, dels att små företag ska ha bra möjlighet att konkurre- ra med stora monopolistiska företag och karteller. Jag måste säga att jag har särskilt svårt att förstå hur Miljöpartiet har resonerat i denna fråga. Nu är inte Yvonne Ruwaida här, ser jag. Men jag ska ändå påpeka att Miljöpartiet faktiskt brukar värna det kommunala självstyret, och Yvonne Ruwaida har ju motionerat om rätt för kommuner att stödja det lokala näringslivet. Hur går det ihop med att ni länge drev t.o.m. en så låg gräns som ett basbelopp? Jag får det inte att gå ihop. När det gäller våra krav på att utreda rätt att un- danta vinstsyftande företag inom vård och omsorg och utreda upphandling inom s.k. pengsystem samt krav på förslag som hindrar kringgående av upp- handlingslagen vid s.k. kundvalssystem har vi nöjt oss med försäkringar om att regeringen ska återkom- ma i dessa frågor. Men en del tidigare erfarenheter gör att vi fortfarande är oroliga för att de här proble- men ska sopas under mattan. Jag har kanske ställt lite väl många krav på Kjell Nordström, men det vore bra om han kunde säga någonting om när vi får se kon- kreta resultat och förslag.

Fru talman! Johan Lönnroth tvivlar på de siffror som jag använde mig av när jag pekade på hur myck- et skattebetalarna förlorar på att Nämnden för offent- lig upphandling inte riktigt har de muskler som man borde ha. Men bakgrunden är den utredning som just Nämnden för offentlig upphandling själv gjorde för omkring tre år sedan. Den visar att man, på grund av att det inte finns ordentliga sanktionsmöjligheter, skadeståndsmöjligheter eller talerätt för NOU i över- prövningsmål, förlorar i storleksordningen 20 miljar- der kronor per år vid offentlig upphandling, eftersom lagen inte följs som den borde. Det blir ungefär 40 000 kr per minut som slösas bort till ingen nytta av skattebetalarnas medel bara för att inte Socialdemokraterna och deras regeringsun- derlag är beredda att föreslå den skärpning av lagen som skulle behövas.

Fru talman! Varje statlig myndighet med självakt- ning brukar hyra in ett antal ekonomer som skriver olika tjusiga promemorior om hur mycket pengar man sparar på grund av verksamheten. När vi skulle gå in i EU gjordes det ett antal utredningar om att EU:s inre marknad skulle skapa si och så många plus i bruttonationalprodukten. Alla dessa kalkyler har sågats totalt av mer seriösa experter på området. Det finns inga sådana kalkyler som är rimliga och håller, Gunnar Axén.

Fru talman! Johan Lönnroth gör en jämförelse med EU-medlemskap och annat. Nämnden för of- fentlig upphandling har getts i uppdrag att övervaka och tillse att den offentliga upphandlingen sköts och fungerar på ett bra sätt. Det är vår expertmyndighet i dessa frågor. Om inte de kan bedöma vad man kan göra för att förbättra den offentliga upphandlingen tror jag att få andra kan göra det. Det är deras uppgift att göra denna sak.

Fru talman! Jag talade om siffrorna. Det finns ingen människa som i vår oändligt komplicerade verklighet kan räkna ut sådana siffror. Det är moderat mumbo jumbo - siffermystik.

Fru talman! Jag tror att Johan Lönnroth kan hålla med om att det finns ett högre mål med offentlig upphandling även om det inte är av metafysiska di- mensioner. Ekonomin är ett medel som måste styras av inte bara politik, som Johan Lönnroth har lyft fram, utan även av ett etiskt förhållningssätt. Vi i vårt parti kallar det för social marknadsekonomi. Offentlig upphandling handlar om förvaltning av gemensamma resurser. Vi har tidigare hört, inte minst från Gunnar Axén, vilken omfattning den offentliga upphandlingen har i landet. Den växer. Det finns säkert nya siffror. Jag läste att det låg runt 440 miljarder kronor årligen. Man gör uppskattningar om att kanske 300 miljarder av detta skulle kunna utsättas för konkurrens med bibehållen solidarisk finansiering. Den egna kommu- nala eller statliga regin skulle kunna utsättas för det positiva med marknadsekonomins mekanismer som även Lönnroth och hans parti, fru talman, vill använ- da sig av. Man har beräknat vilka besparingar man skulle kunna göra. Dessa kan göras utifrån de besparingar och effektiviseringar till bibehållen kvalitet som man redan har gjort genom att förnya inte minst den kommunala sektorn. Det finns ett stort behov. Det visar även den erfa- renhet som Nämnden för offentlig upphandling har haft under de år som nämnden har existerat och även Konkurrensverket. Statsmakterna skapar ett institutionellt och legalt ramverk som borgar för öppenhet, konkurrens, af- färsmässighet och objektivitet. Det finns en risk och en frestelse, inte minst hos en del partier på vänster- kanten, att vilja baka in allt möjligt under lagen för offentlig upphandling. Mycket av det som man kan- ske av politiska skäl vill baka in där kan finnas i andra lagar, i andra balkar och kanske inte alltid i LOU. Det som ska finnas i LOU och som bl.a. Lönn- roth har tagit upp ska vara relevant för den tjänst man upphandlar. Det finns ett stort behov. Den offentliga upphand- lingen innehåller element av konkurrens som gör att det är motiverat, som utredningen också föreslog, att föra samman Nämnden för offentlig upphandling med Konkurrensverket. Socialdemokraterna har gett lite olika bud. Göran Persson sade en sak. Han talade om en sammanslagning med Konsumentverket i sin re- geringsplan för detta budgetår. Den socialdemokra- tiska gruppen i utredningen var för en sammanslag- ning med Konkurrensverket. De likheter som finns i upphandlingslagstiftning och konkurrenslagstiftning tycker vi motiverar att man för samman verken, men att man då samtidigt förstärker den del som arbetar med offentlig upp- handling så att den inte försvinner på något sätt i Konkurrensverket utan får ökade resurser. Det behövs en vitalisering och en effektivisering. Vi hörde tidigare - vi är eniga med de andra borgerli- ga partierna - att det behövs utvidgade sanktionsmöj- ligheter eftersom det finns ett stort problem. Det är ett stort problem som hela Upphandlings-Sverige, vågar jag säga, inte minst de som jobbar med tillsynssidan är överens om. Det är efterlevnaden och antalet otil- låtna direktupphandlingar. När det inte finns ett ef- fektivt sanktionssystem och när tillsynsmyndigheten är alltför dåligt dimensionerad är det klart att antalet direktupphandlingar som inte stämmer överens med LOU ökar. Vad gör den regering som ledamot Kjell Larsson, förlåt Nordström, företräder? Spänningen inför ämnet och fotbollsmatchen gör att tankarna går åt många håll. Aj, Kjell Nordström vinkar att det står 1-1. Det var tråkigt. Kjell Nordström företräder regeringen i detta sammanhang. Vi är enade i det andra sammanhanget. Ni vet om problemet med antalet otillåtna direkt- upphandlingar. Ni förde en bra linje i utredningen. Hur kommer det sig då att svaret på det stora proble- met från regeringens sida blev att underlätta för och öka antalet direktupphandlingar? Man legaliserar direktupphandlingar under fem basbelopp. Utred- ningen föreslog i sitt huvudbetänkande sju basbelopp. Huvudbetänkandet såg för övrigt helt annorlunda ut än delbetänkandet. Jag tycker att de propositioner som har kommit i kölvattnet av utredningen, Kjell Nordström, har varit i stort sett ingenting. Utredningen gjorde först ett bra arbete. Regeringen svarar med en dålig proposition. Sedan kommer ett direkt kontraproduktivt huvudbe- tänkande. Regeringen svarar med en inte fullt så dålig proposition. Gunnar Axén har nämnt att en del för- slag, t.ex. om tillåten direktupphandling mellan nämnd och bolag inom en kommun, har satts i en annan utredning. I organisationsfrågan blev det ingenting. Vad det gäller effektivisering finns det ytterst lite i proposi- tionen. Det som finns kommer från EU och från do- mar som har fällts. Inom EU finns dock en tillsyns- möjlighet och sanktionsmöjligheter som vi inte har här på alls samma sätt. Man utökar också möjlighe- terna för direktupphandling. Fru talman! Johan Lönnroth klagar på Miljöpartiet för att de har gått med på att behålla nuvarande lag- stiftning om lågt värde. Jag vill fråga Johan Lönnroth, som inte är här - han kanske ser på fotboll, men mat- chen borde väl vara slut nu - vad det är för fel med den gamla lagstiftningen i det här fallet. Varför var den så dålig, med sitt låga värde? Om han vet att t.o.m. 189 000 kr kan vara väldigt besvärligt för små företag, och om han nu säger sig vilja gynna företag ute i det lokala näringslivet i Sverige, hur kan han då i ett särskilt yttrande säga att direktupphandlingar un- der fem basbelopp ändå skulle kunna vara okej? Jag vågar också säga att Lönnroth inte beaktar det propositionen t.o.m. skrev om riskerna för det lokala näringslivet med att införa fem basbelopp - och sju basbelopp, vilket gjorde att Finansdepartementet sänkte från sju till fem. Här kan Lönnroth stå och kritisera Miljöpartiet för att det haft vånda över den här frågan, men jag vet att Lönnroth i alla fall har funderat över detta tidigare och att det inte varit helt självklart med Vänsterparti- ets inställning i den här frågan. Och det kan det ju inte vara när regeringen skriver som den gör i sin proposition. Det bidde inte mycket av det myckna utredandet. Här har Upphandling Sverige, Nämnden för offentlig upphandling och många andra hållits på halster. Man har ingivits förhoppningar - nu ska det bli en för- stärkning av myndigheten, nu ska det bli direkta sanktionsmöjligheter, nu ska man få resurser att kun- na föra fall till rätten och följa dem hela vägen - men av detta blev ingenting. Jag måste säga att för Sveriges skull och för för- valtarskapets skull har regeringen skött den här frå- gan väldigt dåligt. Även om det kanske är svårt att göra valrörelse av offentlig upphandling kan man säga att regeringen lägger en hel del argument i våra händer. Den bedriver en dålig regeringspolitik. Det verkar som om ingen på Finansdepartementet, i varje fall ingen i den politiska ledningen, egentligen bryr sig om detta.

Fru talman! Om man ska tala utifrån det exempel som Gunnar Axén tog ska man tala kort för att inte pengarna ska försvinna i upphandlingsslöseri. Nu tror jag inte att det räcker, utan pengarna kommer ändå att förloras på en dålig upphandlingsorganisation och en dålig kontroll. Det är bättre att rikta krav mot reger- ingen att den blir bättre och effektivare. En effektiv offentlig upphandling är viktig. Det kan spara stora pengar i de offentliga budgetarna. Nämnden för offentlig upphandling anger att man med effektivare regler kan spara över 20 miljarder årligen på en säkrare och bättre upphandling. En väl fungerande upphandling bidrar också till att skapa ett bättre näringslivsklimat. Med tydligare lagstiftning kan också lokal produktion stimuleras och miljöhän- syn tas. I en motion har vi krävt att större miljöhänsyn ska tas vid offentlig upphandling och att lagen ändras i det syftet. Där gör nu utskottet ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen fortsätter verka för att EG:s regler och andra internationella regler på sikt ändras så att det blir möjligt att ta större hänsyn till miljön vid upphandling. Det är bra. Det är också bra att regeringen förtydligar reglerna så att en upphand- lande enhet i de tekniska specifikationerna får hänvi- sa till kriterier för miljömärken. Men det är tyvärr inte tillräckligt. Miljön påverkas i minst lika hög grad i samband med att en vara produceras. Det kan finnas bra och det kan finnas för miljön dåliga tillverkningsproces- ser. Det ska inte vara lönsamt att gå tvärs över vid en process och därvid åsidosätta miljökrav. Miljövänliga tillverkningsprocesser bör premieras och stimuleras. Därför bör också upphandlande enheter kunna ställa krav på hur en vara eller tjänst produceras. Det råder oklarheter om i vilken utsträckning sådana krav kan ställas i det nya förslaget till lag. Det är inte tillräck- ligt, enligt vår uppfattning. Vill man t.ex. upphandla ekologisk mat måste man kunna hänvisa till proces- sen. Därför bör lagen på den här punkten förtydligas. Regeringen bör återkomma med sådana tydligare regler. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reserva- tion nr 6 om kriterier för miljömärken under punkt 4. Fru talman! Samtidigt som det måste gå att lägga in krav som gagnar en god miljö är det viktigt att det inte läggs in en rad faktorer som gör reglerna otydli- ga. Det kan då ge utrymme för godtycke och åsido- sätta sund och riktig konkurrens på lika villkor mellan företag. Regeringen föreslår att sådana särskilda konkur- rensvillkor ska få ställas. Förslagen här grundar sig på vaga motivuttalanden och bidrar inte till att förtydliga för upphandlande enheter var gränserna går för vad som är tillåtet som särskilda kontraktsvillkor. Upp- draget till Nämnden för offentlig upphandling att ta fram vägledande exempel gör inte heller rättsläget här tydligare. Risken är i stället att upphandlingsproces- sen försvåras, och det försvårar för de små företagen. Den delen bör därför avslås av riksdagen. Slutligen, fru talman, vill jag ta upp direktupp- handlingen. Där sätter regeringen nu upp en högre gräns. Motivet är att effektiviteten ska öka genom att resurserna kan koncentreras på större upphandlingar. Det är sällan som ökad koncentration i större mängd ger bättre resultat. Det som vinns förloras ofta i lokal anknytning och kvalitet. Riksdagen bör även på den- na punkt avslå regeringens förslag. Lokal upphandling ger möjlighet för små företag att vara med, och det är också viktigt. Därför bör större upphandlingar där det är praktiskt möjligt och ekonomiskt försvarbart delas upp i mindre delar, så att fler företag kan vara med och lägga bud. Vi har i vår motion från Centerpartiet krävt att möjligheterna förbättras för små företag att vara med vid större volymer. Jag har svårt att se varför det förslaget avvi- sas av utskottsmajoriteten. Lokalt anknuten upphandling där fler kan vara med gagnar tillväxten lokalt och ökar konkurrensen. Det höjer också kvaliteten och den lokala servicegra- den. Från Centerpartiets sida står vi bakom samtliga förslag vi tagit upp i reservationerna fogade till be- tänkandet, men jag yrkar bifall enbart till reservation 6.

Fru talman! Det är en stor dag för Sverige i dag. Den nyss avslutade VM-matchen mellan Sverige och Argentina slutade 1-1. Det innebär att Sverige är kvar i fotbolls-VM och kommer att spela åttondelsfinal. Jag tror att det kommer att glädja hela denna kamma- re och hela svenska folket att fotbollslandslaget har gjort en så fantastisk prestation. Det betänkande om offentlig upphandling som vi nu behandlar är resultatet av en lång process för att få fram så bra regler som möjligt för den offentliga upphandlingen. För fyra år sedan, 1998, tillkallade regeringen en särskild utredare för att utreda organi- sationen för Nämnden för offentlig upphandling. Ett år senare, 1999, beslutade regeringen efter ett tillkän- nagivande från riksdagen att ge utredningen en par- lamentarisk sammansättning. Utredningen, som antog namnet Upphandlingskommittén, avlämnade ett del- betänkande 1999 och kom med sitt slutbetänkande 2001. Den proposition som riksdagen nu behandlar tar inte upp alla de frågor som kommittén föreslår. I Regeringskansliet pågår fortfarande ett omfattande arbete med att bereda alla förslag som kommit. Riks- dagen kan därför räkna med att även under nästa mandatperiod få behandla frågor som berör lag om offentlig upphandling. Detta framgår också tydligt av betänkandet. I betänkandet behandlas 61 motionsyrkanden i motioner som väcktes under allmänna motionstiden. 27 motioner inlämnades med anledning av proposi- tionen. Detta har inneburit att vi nu har ett betänkande som innehåller 26 reservationer. Jag kommer att be- gränsa mig något och ta upp de punkter där vi gör tillkännagivanden till regeringen. På en punkt föreslår också utskottet att riksdagen antar utskottets förslag i stället för regeringens. Den första punkten gäller den framtida tillsynen. Utskottet anser att det måste finnas en effektiv och ändamålsenlig tillsynsorganisation som kan tillse att upphandlingslagstiftningen och gemenskapsrättens principer efterlevs. Myndighetsstrukturen när det gäller konsument- och konkurrenslagen är för närva- rande under utredning i Regeringskansliet, och ut- skottet anser att det vore lämpligt att det i detta sam- manhang görs en förnyad prövning av Nämnden för offentlig upphandlings ställning. I detta sammanhang bör regeringen pröva om det går att ta till vara de fördelar som kan finnas med en kontroll- och tillsyns- funktion via en förvaltningsmyndighet och utveck- lingsfunktioner i eventuellt andra former. Den andra punkten gäller kriterier för miljömärk- ning. Regeringen har i propositionen föreslagit en rad åtgärder för att man ska kunna ta större miljöhänsyn vid offentlig upphandling. Detta tycker utskottet är bra. Utskottet anser att arbetet med större miljöhän- syn bör fortsätta och vill därför att regeringen fort- sätter sitt arbete med att verka för att EG:s regler och andra internationella regler på sikt ändras så att det blir möjligt att ta större hänsyn till miljön vid upp- handling. Den tredje punkten handlar om direktupphand- ling. Regeringen har i sitt förslag till riksdagen för- sökt att tillmötesgå Upphandlingskommitténs förslag att fastställa vad som menas med begreppet lågt vär- de. I propositionen anges detta som fem prisbasbe- lopp. Kommittén hade föreslagit sju prisbasbelopp. Med dagens system kan den upphandlande enhe- ten känna stor osäkerhet över vad som menas med lågt värde. Från det kommunala folket har jag ofta mött att detta skulle vara ett problem. Det skulle sä- kerligen underlätta för många om man kunde finna en lämplig gräns för vad som menas med lågt värde. Många av de inköpare jag har träffat från den kom- munala världen har påtalat det här för mig. Men även det lokala näringslivet har ofta visat liten förståelse för att även mycket små upphandlingar ska vara så komplicerade. Ibland avstår man från att lämna anbud på grund av detta. Samtidigt har en del av näringsli- vets organisationer pekat på andra risker med fasta belopp. Utskottets majoritet anser därför att effekten av en fastställd gräns för direktupphandling behöver analy- seras ytterligare, vilket innebär att det i nuläget inte blir någon förändring av lagen. Fru talman! Med dessa ord vill jag avslutningsvis yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtli- ga reservationer.

Fru talman! Jag vill fråga Kjell Nordström rakt på sak om han är nöjd med regeringens arbete i upp- handlingsfrågan och med regeringens senaste två propositioner. Tycker Kjell Nordström att de inne- håller så mycket som han anser vara adekvat och rimligt? Det är en viktig fråga. Jag vet inte om jag vågar ställa fler frågor. Då finns alltid möjligheten att undvika den här raka frå- gan. Är Kjell Nordström stolt och nöjd?

Fru talman! Jag är mycket nöjd med det regering- en har uträttat under den här mandatperioden. Vad gäller frågan om lagen om offentlig upp- handling måste vi inse att det är komplicerad materia som det tar rätt mycket tid att jobba med. Som jag sade inledningsvis kommer riksdagen kanske redan i år, när den nya riksdagen inkallas, att återigen be- handla frågan om lagen om offentlig upphandling.

Fru talman! Att Kjell Nordström är nöjd så där retoriskt kan man ju förstå, men att ständigt hålla på och utreda och driva frågan om LOU framför sig när vissa saker ändå kan åtgärdas. Det finns ju, det har vi hört i anförandet, enighet om vissa saker, om sank- tionsmöjligheter, om en starkare myndighetsorgani- sation, en tillsynsorganisation. Sedan händer ändå ingenting. Till frågan om vad lågt värde är. Jag begriper inte riktigt att man, för att nu polemisera något, kan gene- ralisera så och bara tala om lågt värde som om det var en och samma sak för olika produkter, varor, intel- lektuella tjänster osv. Det har ju funnits en praxis som Nämnden för offentlig upphandling har tagit fram och driver. När det sedan inte finns någon typ av rättsligt system, inget sanktionssystem, kan man ju inte sätta en rättslig praxis och då blir det inte så lätt. Jag skulle vilja passa på att yrka bifall till reser- vation 11 som handlar om direktupphandling.

Fru talman! Jag tror att även Per Landgren inser att det här i många stycken är komplicerade frågor som tar tid att bereda. Det är klart att det i Finansde- partementet är många frågor som trycker på och ska beredas. Då kanske en del saker får stå tillbaka. Vad vet jag. Men jag tror att vi måste inse att riksdagen för lång tid framöver av och till kommer att diskutera lag om offentlig upphandling.

Fru talman! Kjell Nordström och jag kan vara helt överens om fotbollslandslagets stronga insats. Det hade varit bra om regeringen hade gjort samma stronga insats när det gäller upphandlingslagen. Jag inser också att det här är svår och komplicerad materia. Därför kan det kanske finnas behov av att utreda mycket och noggrant. Mycket av materialet hänvisas ju till fortsatt utredning. Jag har viss förstå- else för det. Jag har två frågor som anknyter till det anförande som jag höll. Den ena handlar om att man ska ta ökad miljöhänsyn. Det är bra. Delar Kjell Nordström och majoriteten Centerpartiets uppfattning att det också finns miljövärden i tillverkningsprocesser och att man bör vidga möjligheterna i upphandlingsreglerna att ta miljöhänsyn till att även få in en varas tillverknings- process? Den andra frågan gäller låga och höga värden och de gränser som sätts. Där delar vi från Centerpartiet uppfattningen från kommunalt håll att många pro- blem finns här. Även här skulle jag vilja få en rikt- ningsangivelse från majoriteten. Kan man i fortsätt- ningen tänka sig att fundera på att dela upp större upphandlingar för att premiera konkurrens och för att markera lokal upphandling i olika upphandlingssitua- tioner?

Fru talman! I det tillkännagivande som riksdagen senare kommer att ge till regeringen om att i EG jobba för ökad miljöhänsyn kan frågan om tillverk- ningsprocesser mycket väl ligga med. Det är en fråga som man får ta upp i sådana sammanhang och se om det går att hitta någon lösning. När det gäller att dela upp anbud är det upp till kommuner och andra att välja det lämpligaste sättet att få så bra pris som möjligt. Bedömer man att det är att dela upp anbuden så tycker jag att man ska göra det. Om man inte tycker det får man välja den mo- dellen. Jag tycker att det är fel att vi i riksdagen ska uttala oss om denna fråga. Det är upp till de upp- handlande enheterna att finna de bästa villkoren.

Fru talman! Det är intressant att Kjell Nordström har uppfattningen att man inte ska detaljstyra över kommunerna. Den principen kan jag dela uppfattning om. Men i det här fallet är det fråga om att ge lovlig- het i lagstiftningen, och därför bör man vara tydligare här. Så är fallet även när det gäller miljöhänsyn i tillverkningsprocessen. Jag tror inte att man kommer undan med att hän- visa till EG:s något suddiga regler. Där kan regering- en vara tydligare i vår egen lagstiftning. Det var det jag avsåg. Är man beredd att göra detta tydligare?

Fru talman! Inom den kommunala sfären vet jag flera kommuner som just nu står inför frågan att byg- ga skolor. Man diskuterar om det ska vara totalentre- prenad eller om det ska vara på något annat sätt. Det är naturligtvis upp till kommunen att välja sätt. Det är inte meningen att det hela ska delas upp i små poster och sedan lägga ut anbudspunkter vid olika tillfällen under året. Det tycker vi är direkt fel.

Fru talman! Jag har en känsla av att när jag ställde tre frågor till Kjell Nordström hade han tankarna på ett helt annat håll. Med tanke på resultatet i fotbolls- matchen får jag vara generös. Jag ska nöja mig med att upprepa två av frågorna. Den första frågan handlade om antidiskrimine- ringsklausuler. Där har Nämnden för offentlig upp- handling lagt fram ett oerhört tandlöst förslag till tillämpning som framför allt diskrimineringsom- budsmannen, de fackliga organisationerna och de båda kommunförbunden är kritiska mot. Det är ett tandlöst förslag. Jag vill veta om Kjell Nordström kommer att verka för att det blir en skarp och effektiv lag som verkligen tvingar företagen att skärpa sig. Den andra frågan gällde begreppet affärsmässig- het. Jag vill veta vad Kjell Nordström menar med affärsmässighet. Är den präglad av vinstintresse eller är det frånvaro av känslor?

Fru talman! Jag har, till skillnad mot Johan Lönn- roth, inte läst vad nämnden har svarat. Jag kan inte kommentera detta. Den frågan är inte uppe till behandling i dag. Den kommer att behandlas vid ett senare tillfälle. Då får vi studera vad som har skrivits i rapporten. För egen del tycker jag naturligtvis att vi ska ha en lagstiftning som är effektiv. Vi får återkomma till den frågan när det blir aktuellt. Vad gäller affärsmässighet vill jag rekommendera Johan Lönnroth att läsa på s. 12 i betänkandet. Där har frågan utvecklats rätt noggrant: "I EG-direktiven och i LOU uttrycks affärsmässigheten genom kravet på att grunden för antagande av ett anbud skall vara att anbudet avser det lägsta priset." Vidare står där: "När en upphandlande enhet skall avgöra vilket an- bud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet skall den ta hänsyn till samtliga omständigheter som pris, leveranstid, driftkostnader, kvalitet, estetiska, funktionella och tekniska egenskaper, service, tek- niskt stöd, miljöpåverkan m.m. En diskriminerande upphandling innebär att affärsmässigheten sätts åt sidan till förmån för i sammanhanget ovidkommande hänsyn."

Fru talman! På den första punkten räknade jag i mitt anförande upp några av de förslag som Nämnden för offentlig upphandling lade fram, bl.a. att undanta varuupphandling totalt. Det betyder att man i stort sett har tillmötesgått de krav som har kommit från lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv. Jag vill veta om Kjell Nordström - om vi förutsätter att Kjell Nordström tror på vad jag säger eftersom jag har tagit del av detta - vill verka för att vi får en skarpare till- lämpning av den lagen än den jag har redovisat. Det som står i betänkandet om affärsmässigheten bekräftar att det är ett fullständigt meningslöst be- grepp. Det är därför EG inte har med det som krav. Allt det som Kjell Nordström räknade upp finns re- dan. Det är ett fikonlöv för att ni på något sätt uppen- barligen vill tala om för de lobbyister som driver frågan att det bara ska vara kommersiella intressen och att det inte får finnas några politiska värderingar och andra hänsyn. Det är vad detta handlar om. Det är ett fullständigt meningslöst begrepp.

Fru talman! Jag inte bara tror på Johan Lönnroth, jag litar på att han har läst detta och att det är så. Vi får återkomma till den frågan senare. Jag är inte så säker på att inköpare och andra runtom i Sverige anser att affärsmässighet är det- samma som fikonlöv. Jag tror att de tar detta seriöst och ser till att få det lägsta pris som går att få för de varor de köper.

Fru talman! Varje år upphandlar den offentliga sektorn för ungefär 100 miljarder kronor. Till detta kommer ungefär 300 miljarder kronor i kommuner och landsting. Det är självklart oerhört stora belopp. Jag anser att de pengarna, våra skattemedel, självklart ska följa de regler som gäller på andra områden, dvs. de mänskliga rättigheterna. Det är alldeles självklart att statliga, kommunala och landstingskommunala pengar används på ett sätt som inte går emot mänskliga rättigheter. Det här handlar självklart om att inte diskriminera. Det kan vara kön, etnicitet, sexuell läggning, ålder osv. Man har här kommit fram till att ge vissa öpp- ningar för att använda diskrimineringsklausuler. Det ska också utarbetas olika regler och praxis för detta. Jag hade önskat att man hade kommit längre, och jag hade önskat att det hade kommit med i skrivningen att man ska använda sig av antidiskrimineringsklau- suler. Jag kommer att driva på i frågan och avvakta det arbete som pågår. Det är oerhört viktigt. Med detta nöjer jag mig tills vidare med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag instämmer i det som Marie Granlund sade. Varför tar jag då replik? Då kanske Marie Granlund kan svara på den fråga som Kjell Nordström inte ville svara på, nämligen om hon är beredd - hon har rimligen bättre kontakter med re- geringen än vad jag har - att verka för att det full- ständigt tandlösa förslaget från Nämnden för offentlig upphandling läggs i någon papperskorg och i stället ta fram ett skarpt förslag till hur klausulerna ska tilläm- pas.

Fru talman! Jag är beredd att verka för detta, Jo- han Lönnroth. Jag tycker att det här är viktigt. Jag tror att det skulle vara ett viktigt arbete i antidiskrimine- ringsarbetet. Själv kommer jag från en kommun, Malmö, där man i dag tillämpar detta vid upphand- ling. Malmö är en mångfasetterad kommun vad gäller etnicitet, och man tycker att det är viktigt att kommu- nens pengar inte går till någon diskriminerande verk- samhet. Även om det finns diskrimineringslagar är detta ett viktigt komplement. Jag kommer att verka för att - i den mån jag kan - få antidiskriminerings- klausuler.

Fru talman! I denna slutna krets vill jag passa på att påtala att det som aldrig förut har hänt mig har hänt denna gång, nämligen att jag missade den lista som gick runt på utskottet där vi skriver upp oss på talarlistan. Därför får jag, trots att jag är reservant, tala lite sent och kort. Desto effektivare får jag vara i stället. Offentlig upphandling handlar främst om de vik- tiga kraven som kan ställas på den offentliga sektorn, nämligen att göra saker rätt. Kommuner, landsting och staten ska göra rätt saker; de ska göra saker på rätt sätt. Det som slår mig är den totala avsaknaden av genderperspektiv i diskussionen, framför allt från regeringen och stödpartierna. Det är helt okej att köpa pennor och snöröjning på upphandling, men när det går över till verksamheter som ligger människor nära och där kvinnor är verksamma vill man på olika sätt försvåra och krångla till saker och helst inte ha verk- samheterna drivna i annan regi än direkt under kom- munen. Den första saken jag vill påtala är den reservation jag har skrivit om att klargöra att kundval - ett trist och osexigt begrepp - inte handlar om att följa upp- handlingslagstiftningen. Där är det medborgarna själva som ska göra valet, inte upphandlingsenheter. Det behöver klargöras i lagstiftningen. Det andra som jag skulle vilja nämna handlar om de väldigt ofta mycket viktiga politiska målen, bl.a. det som Marie Granlund tidigare tog upp. Det är att diskrimineringslagstiftningen självfallet ska följas, att miljömålen ska sättas högt och att jämställdhetsarbe- tet ska drivas vidare. För det första är det oerhört viktigt att vi förutsät- ter att antidiskrimineringslagar följs i alla företag. Att då föra in ett sådant begrepp gör att man luddar till de andra lagarna: Det är okej att bryta mot jämställd- hetslagen om man säljer till andra än kommunen, och det är okej att diskriminera människor på grund av etnisk bakgrund om man inte vill ha kommunen som kund. Det blir en väldigt trist uttunning av vikten av de lagarna i största allmänhet. För det andra innebär detta att man flyttar in en sorts rättslig prövning av de lagarna i den kommunala verksamheten, så att de ska sitta på olika kommunala kontor och avgöra om företag följer diskriminerings- lagstiftningen eller inte. Det måste finnas andra me- toder för det. Jag tycker att det ska ställas höga krav på pro- dukter, varor och tjänster som man upphandlar, och man ska inte blanda in de andra målen i upphand- lingslagen. När det gäller direktupphandling tycker jag att det är viktigt att lagstiftningen präglas av tydlighet och enkelhet i stället för luddighet. Då har jag tyckt att regeringen för en gångs skull har kommit med ett bra förslag, nämligen att man ska entydigt klargöra be- loppsgränsen. Man ska skilja på otillåten, felhanterad upphandling och direktupphandling. Det behövs sanktionsmöjligheter, talerätt för branschorganisationer och en mycket skarpare funge- rande tillsyn. Det behövs också krav på tydlig och användbar dokumentation, så att det här kan kontroll- eras. På alla de områdena har vi förslag i våra reser- vationer. Utifrån det har jag också tyckt att det vore bra att klargöra beloppsgränsen, precis som föreslogs i propositionen. Om Socialdemokraterna och Väns- terpartiet tycker att de vill stå fast vid detta går det utmärkt att rösta på min reservation nr 13. Fru talman! Jag yrkar av denna anledning bifall till reservation nr 13, men jag står givetvis bakom alla de övriga reservationer som jag har lämnat.

Fru talman! Jag tror att Karin Pilsäter är överens med mig om att den antidiskrimineringslagstiftning vi har när det gäller kön inte är tillräckligt effektiv. Vi skulle säkert båda vilja göra den effektivare. Det är det som det handlar om här. Här har vi en möjlighet att via plånboken, med ekonomiska incitament - som jag tror att Folkpartiet brukar vara anhängare av i olika sammanhang - få en effektivare lag, som verk- ligen tvingar många företag att sluta diskriminera. Därför upplever jag Karin Pilsäters resonemang om att vi inte ska göra det här, varför vi ska göra särlagar osv. är en undanflykt. Karin Pilsäter vill inte utmana svenskt näringsliv och andra lobbyister, som över huvud taget inte vill ha några antidiskrimine- ringsklausuler. Det är därför som Folkpartiet inte kan ställa sig bakom en skarp antidiskrimineringsklausul i lagen om offentlig upphandling.

Fru talman! Nej, jag kan försäkra - och jag förut- sätter att Johan Lönnroth litar på mitt ord i det fallet - att det inte har någonting att göra med några lobbyor- ganisationer. Vårt fortsatta stöd för regeringens för- slag när det gäller direktupphandlingen torde möjli- gen också bevisa att vi inte faller undan för lobbyis- ter, till skillnad från somliga andra i majoriteten. Vad det här handlar om är just att man borde titta på olika möjligheter att skärpa själva lagstiftningen, men jag tycker inte att man ska flytta in en subjektiv lagtillämpning eller en subjektiv bedömning av vad som är diskriminering in på skolkontoret eller stads- byggnadskontoret. Om en sak inte är diskriminering enligt lagstiftningen men man ändå ska kunna ta den typen av hänsyn utöver lagstiftningen i sin upphand- ling blir det väldigt otydligt. Personligen blev jag satt på detta spår av den kvinnliga ensamföretagare som hade fått klart för sig att så fort det här blev tillåtet skulle hon icke mer få några uppdrag på ett visst ställe därför att hon inte hade en jämn könsfördelning i sitt företag. Hon var ju ensam kvinna. Jag tror att det är mycket stor risk för att det blir just olika typer av politiska värderingar. Jag tycker att man ska kunna ställa krav som har med själva varan och tjänsten i sig att göra. Jag tycker inte att man ska upphandla dagis, men vi kan ponera rent hypotetiskt att man gjorde det. Då kan man ställa krav på exempelvis en så jämn könsfördelning som det går att få bland personalen, därför att det påverkar tjänsten som sådan och påverkar den miljö som bar- nen vistas i på dagiset. Men jag tycker inte att man i lagstiftningen ska öppna för mycket otydliga tillämp- ningar av värderingar som kan skilja sig fram och tillbaka beroende på vem det är som handlar upp, varken på det här området eller på miljöområdet, utan det ska vara knutet till produkten som sådan.

Fru talman! Jag vidhåller att detta handlar om en undanflykt. Det ska vara en tydlig lag - det är just det vi ska ha. Vi ska ha en mycket tydlig antidiskrimine- ringsklausul. Och lagtillämparen kan ju inte vara så korkad att han går på exemplet med den ensamma kvinnan. Som på alla andra områden får Nämnden för of- fentlig upphandling övervaka tillämpningen av denna lag, och om den inte fungerar får man skärpa den ytterligare. Det är den grundläggande motsättningen mellan å ena sidan Folkpartiets engagemang i jämställdhets- frågorna och å andra sidan att man inte vågar utmana svenskt näringsliv. Därför vill man förmodligen ha den helt meningslösa och tandlösa klausul som Nämnden för offentlig upphandling, efter påtryck- ningar från svenskt näringsliv, har gått på.

Fru talman! Jag behöver inte orda mer om Johan Lönnroths uppenbarligen rätt konspiratoriska lägg- ning. Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi inte öpp- nar några dörrar för att man ska kunna anse att man kan bryta mot jämställdhetslagen om man inte vill sälja till kommunen. Jämställdhetslagen ska följas. Vi talade förut om seriösa experter. Jag är full- komligt övertygad om att JämO är betydligt bättre skickad att se till att jämställdhetslagen följs i alla företag, oavsett om de säljer till kommunen eller om de säljer enbart på den privata marknaden. Om jäm- ställdhetslagar behöver skärpas ska vi göra det, och om tillsynen behöver skärpas ska vi göra det. Men jag tror icke att Nämnden för offentlig upphandling är det rätta stället att bevaka att jämställdhetslagen, eller för den delen de andra diskrimineringslagarna, följs. Det ska göras på därför avsedd plats, och där ska vi skär- pa lagen. Vi hoppas att vi ska komma fram till att vi får ett skärpt sådant ämbete. Men det ligger vid sidan av den här frågan. Jag tycker icke att vi ska devalvera jämställdhets- frågor, eller för den delen miljöfrågorna, till att det ska vara upp till rätt subjektiva bedömningar på olika kommunalkontor hur man vill ha det med den saken. Det ska vara tydliga och skarpa lagstiftningar, och de ska tydligt och skarpt kunna övervakas av därför avsedda myndigheter.