Nya vårdnadsregler

Herr talman! År 1998 fick vi en ny lag om gemensam vårdnad. Den har sedan utvärderats. En utredning har tittat på lagen, och sedan har man behandlat den i vanlig ordning. Sedan kom det en proposition som vi i dag ska behandla. Till den propositionen väcktes 3 motioner, och från allmänna motionstiden finns det 40 motioner som rör samma fråga. Det är detta vi nu ska behandla i kammaren. Regeringens förslag innebär ändringar i föräldrabalken om vårdnad, boende och umgänge. Barnperspektivet i lagen är huvudsyftet. Barnens bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Risken att barn far illa ska framhållas i lagen. Detta ska man ha med sig i alla instanser. Propositionen innehåller förslag om ändringar som rör barnens rätt att komma till tals, gemensam vårdnad och umgänge. Till betänkandet finns 13 reservationer och 3 särskilda yttranden. Jag överlämnar ärendet till debattörerna.

Herr talman! Den civilrättsliga lagstiftningen, som vi i lagutskottet har att hantera, omfattar ett mycket brett område sett ur medborgarnas perspektiv, alltifrån det största av företag och aktiebolag till den minsta enheten familjen. Inget kan sägas vara viktigare än det andra, men en sanning som de flesta brukar bejaka är att familjen är och förblir samhällets viktigaste byggsten. Genom en trygg uppväxt läggs grunden för ett liv där personlig frihet och gemensamt ansvar kan kombineras. I ett samhälle av i dag, präglat av föränderlighet, är familjen och den lilla världen kärnan i de flesta människors trygghet. Samtidigt slutar hälften av alla äktenskap och än fler samboförhållanden och partnerskap med skilsmässa och separation. I genomsnitt varar äktenskapet - mina siffror är från 2004 - inte längre än elva år. En majoritet av barnen föds inte längre av gifta mammor. Trots det är kärnfamiljen ett ideal för många, även om den till dels har genomgått förändringar. Vi talar i dag om bonusbarn och bonusföräldrar. Det är begrepp som markerar förändringar i sättet att forma våra liv. Det är bra att människor formaliserar sin ambition att ta livslångt ansvar för varandra. Det är synd att det inte alltid lyckas. Antalet uppbrott har jag redan nämnt. I de allra flesta fall lyckas man lösa frågor som har med barns vårdnad och tillhörighet att göra utan större problem. Men ett litet antal prövas och avgörs i domstol. Under hela 2000-talet har det varit ungefär 2 700 fall per år där man inte lyckats hantera de här frågorna på egen hand. I det läget är det viktigt med en ändamålsenlig och rättssäker lagstiftning. Vi moderater tycker att det mesta i regeringens proposition är bra och angeläget. Denna proposition har som utgångspunkt det som är bäst för det enskilda barnet, medan det i 1998 års lagstiftning till exempel ansågs viktigare att barn hade kontakt med båda sina föräldrar än att man fokuserade på det som var det bästa för barnet. Vi moderater var emot 1998 års lag i denna del och välkomnar dagens förändring. Vi tycker också att det är positivt att det i propositionen talas om ökande möjligheter till samförståndslösning i vårdnadsmål och att medling blir ett verkligt alternativ till formell prövning i domstol. Men detta ställer stora och nya krav på kunskaper och barnkompetens hos såväl domare som medlare och också krav på familjerättsliga kunskaper. Då kan man bli lite betänksam när, av besparingsskäl, ingen utbildning har skett av domare i vårdnadsmål vare sig under 2003 eller under 2004. Domstolsverket upprättade år 2002, sägs det i propositionen, en utbildningsplan för att förstärka domarnas kompetens på olika områden. Men av besparingsskäl har denna kompetensutveckling inte kunnat genomföras. Det glömmer man tyvärr att skriva i propositionen. Häromdagen kom en undersökning gjord av Rädda Barnen, Inga barn på schemat - blivande socionomer om att möta barn som far illa . Av den undersökningen framgår att tre av fyra studenter menar att de saknar tillräcklig utbildning för att kunna arbeta med barn i utsatta situationer och erbjuda dem tillräckligt med hjälp och stöd. En tredjedel av de studenter som studerar till att bli socionomer säger att de inte har fått någon kunskap över huvud taget när det gäller våld mot barn. Detta måste man betrakta som illavarslande eftersom det faktiskt är socialtjänsten som spelar en avgörande roll för barn som far illa. Därför är det mycket viktigt att personer som möter de här barnen har kunskaper om barn i utsatta situationer och har möjlighet att se signaler om ett barn inte mår bra. Det kan vara livsavgörande, säger en våldssamordnare hos Rädda Barnen. Jag menar att utbildning och kompetens är nyckelfaktorer om dagens lagstiftning ska få den effekt som vi alla eftersträvar. Endast med gedigen utbildning kan domare, socionomer, medlare och kanske andra möta, stödja och hjälpa barn och vuxna i deras problematiska och utsatta situation till att fatta för alla så bra beslut som möjligt. Alla vi som har privilegiet att få umgås med barn, små eller lite äldre, vet att barn inte är miniatyrer av vuxna, utan barn är på något sätt en särskild sorts människor. Inte många har fångat det så fint som Beppe Wolgers i visan om det gåtfulla folket som bor i ett främmande land dit vuxna inte har tillträde, detta land där en pojke kan finna ett nytt Samarkand. En pojke blir kungen av träd som sitter stilla bland grenar i trädkungens tron. "Där" - skriver Beppe Wolgers - "finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem." Jag nämner detta därför att barns tankeverksamhet och barns sätt att vara är, som vi alla vet, helt annorlunda jämfört med vuxnas. Det är ju därför som det är så roligt och spännande att umgås med små barn. De får också våra vuxna tankar att flyga åt alla håll och kanter. Herr talman! Den utbildning som är nödvändig gör att reformen måste tillåtas kosta pengar. Det ställs nya krav såväl på dem som har att besluta och döma i vårdnadsmål som på dem som ska medverka i medlingsprocessen. Därför begär vi att regeringen snarast återkommer med besked om hur medlarnas kunskapsutveckling kan utformas och också att man gör en utvärdering av hur Medlingsinstitutet i praktiken fungerar. Sammantaget menar jag att de åtgärder som krävs för att betänkandets regelverk ska få genomslag dels tar tid att genomföra, dels inte kan ske utan ekonomiskt tillskott. Därför bör ikraftträdandet skjutas framåt till den 1 januari i stället för att ske nu i sommar. Naturligtvis står jag bakom alla våra reservationer. Men för tids vinnande väljer jag att yrka bifall endast till reservation 2.

Herr talman, kära åhörare och riksdagskolleger! I dag behandlar vi lagutskottets betänkande om nya vårdnadsregler. Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4, men även övriga våra reservationer står jag givetvis bakom. Enligt reservation 4 ska barnen få rätt till juridiskt biträde i alla mål i domstol som rör vårdnad, boende och umgänge. I dag har föräldrarna rätt till juridiskt biträde i dessa mål. Men fortfarande saknas ett biträde för barnen. Det finns alltså inget juridiskt biträde, fristående från föräldrarna, för barnen. Ett sådant juridiskt biträde tror jag skulle kunna verka lugnande i en väldigt konfliktfylld och känslolåst situation, som de flesta skilsmässor där man tvistar om barnen innebär. Det juridiska biträdet skulle alltså bevaka barnets rätt i förhållande till bägge dess föräldrar. Detta är oerhört viktigt. När den egna livskrisen drabbar en förälder kan det vara svårt att hålla isär å ena sidan sin egen ilska och sorg och å andra sidan vad som är bra för barnet. Jag skulle vilja passa på att här från talarstolen påminna om det otroligt viktiga att inte tala illa om den andra föräldern. Det gäller både i och utanför domstol, och det gäller såväl bakom stängda dörrar som offentligt. Barnet är ju 50 % av den ena föräldern och 50 % av den andra föräldern. Om man "talar ned" varandra, vad blir då 50 % minus 50 %? Jo, det blir 0. Barnets självförtroende går i botten. Detta är jätteviktigt, och detta borde man tänka på mycket mera vid alla domstolsförhandlingar och i alla olika sammanhang. Jag tycker att vi ska börja med att tillämpa den fantastiskt fina portalparagrafen i den nya lagstiftningen: Barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vi borde tillämpa den paragrafen här i dag. Jag erbjuder er socialdemokrater som våndas i denna del att vara med och stötta reservation 4 vid omröstningen i dag på eftermiddagen. Ett annat viktigt område handlar om det växelvisa boendet. Det växelvisa boendet är inte den absolut bästa världen för något barn. Nej, det bästa vore om föräldrar träffade rätt, respekterade varandra och levde lyckliga i alla sina dagar. Men ibland tar sagan tragiskt slut. Då är det viktigt att vi har lagar som skyddar barnen i en situation där föräldrarna, som det ibland kan vara, har svårt att se vad som är bäst för barnet. Det här kan liknas vid att ha en krisberedskap. En bra krisberedskap betyder inte att man går och önskar att en kris ska inträffa utan innebär bara en ökad trygghet. Man kan i dag få för sig att de flesta föräldrar är dåliga för sina barn. Så ser det ju ut när man på kvällarna sitter och tittar på tv. Det verkar som att de flesta föräldrar misshandlar eller begår övergrepp mot barn. Rapporter om misshandel och övergrepp mot barn griper så fantastiskt starkt tag i vårt inre liv, i själen. Fysiskt gör det riktigt ont att se ett barn fara illa. Vi får dock inte börja tro att alla föräldrar är onda, att män är djur eller att kvinnor bakom stängda dörrar blir bestar. Nej, de allra flesta föräldrar är trots allt fortfarande bra för sina barn. De är värdefulla, och de är oersättliga. Barnen behöver få en nära och fin relation till båda föräldrarna. Det är viktigt eftersom barnet, som sagt, är hälften av den ena föräldern och hälften av den andra föräldern. Om risken finns att barn far mer illa av det växelvisa boendet än av att mista en god kontakt med den ena föräldern ska det växelvisa boendet givetvis inte vara aktuellt. Det är dock viktigt att alla alternativ är öppna för domstolen och att inte stänga dörren mot en särlösning eller en speciell lösning som passar ett visst barn. Man måste titta på om barnets bästa ska vara avgörande; det hela får inte lämnas till den ena förälderns godtycke genom ett nej. Skulle det räcka med, skulle man alltså nöja sig med, att en förälder i sorg, ilska, besvikelse eller bitterhet säger nej till gemensam vårdnad och nej till det växelvisa boendet, då har hela grundtanken med den nya vårdnadsregelförändringen helt åsidosatts. Alla barn är olika, alla barn är unika, situationerna ser olika ut, och då måste lösningarna kunna se olika ut. Nu vill jag att ni tar fram era barnglasögon. Varför ska inte barnets bästa vara avgörande för ett barn som är barn till sambor? Varför ska det hänga på om man har ett vigselbevis eller ej? Reglerna för gemensam vårdnad av sambors barn måste självklart bli enklare. Som vi hörde Inger René berätta är det en alltmer vanlig levnadsform att vara sambor med barn. Här kommer en tjänstgörande talman som jag inte sett förut. Välkommen! Vi anser att vi måste modernisera den här delen. Oäktingsstatusen, som faktiskt hänger kvar genom att man ger ett sämre skydd till barn till sambor, måste bort. Med dagens betänkande, som bygger på det som 2002 års vårdnadskommitté har arbetat fram, tar vi stora steg för att bättre skydda de barn som faktiskt sakligt, otäckt och overkligt far riktigt illa. I dag kommer vi att fatta beslut som kommer att få stor betydelse för många barn för lång tid framöver. Med barnets bästa för ögonen är vi i det stora hela nöjda med de nya vårdnadsregler som vi i dag fattar beslut om. Därför vill jag rikta först ett tack till Vårdnadskommittén för den fina grunden, ett tack till regeringen för ett till största delen väl genomtänkt förslag och ett tack till mina kära kolleger som med mig delar omsorgen om barnen - det vet jag att ni gör. Det är viktigt att vi i riksdagen talar för dem som viskar men samtidigt håller verklighetsförankringen och inte ser misshandlade barn överallt. Barnen behöver sina föräldrar, barnen har rätt till sina föräldrar, men vi alla vuxna är skyldiga att se till och skydda de barn vars föräldrar inte klarar att vara föräldrar. Vi får inte svika de oskyddade barnen. Folkpartiet har länge drivit frågan om att pröva behovet av en barnbalk där all lagstiftning som rör barn samlas, inklusive barnkonventionen. Nu har regeringen ändå valt att lägga fram förslag om nya regler i föräldrabalken utan att bereda frågan om barnbalk. Folkpartiet har kvar visionen om att så småningom ändå införa en barnbalk om det skulle finnas behov av det. När vi i dag tar det historiska steget och ändrar på perspektiv i föräldrabalken från föräldraperspektiv till barnperspektiv, tycker vi att det är innehållet i lagen som är viktigast, hänsynen till barnets bästa. Det är alltså inte etiketten, vad balken heter, som är det viktiga. På prislappen står det i alla fall något som jag tror att alla kan enas om, och det är att barnen är ovärderliga. Jag yrkar bifall till reservation 4.

Herr ålderspresident! Välkomsthälsningen kommer från oss alla. Ett starkt samhälle bygger på och blir till av starka familjer. Men starka familjer måste också byggas. En välfungerande familj blir inte till av sig självt, utan det krävs att människor är överens om att gemensamt bygga dessa familjer. Trots alla goda ambitioner blir det inte alltid som man har tänkt sig. Det går snett, familjen splittras, och de riktigt stora förlorarna är oftast barnen. Det är därför vi behöver vårdnadsregler. Ärendet från lagutskottet i dag handlar om nya vårdnadsregler, i mycket byggda på gamla idéer som finns. Allt är inte dåligt som finns i dag. Men nu händer saker som gör att det blir mycket bättre. Också jag tycker att Vårdnadskommittén har gjort ett gott arbete. Till stora delar står vi bakom regeringens proposition. Men det finns alltid en del som vi kikar lite på och där vi inte är helt överens eller där man inte har kommit riktigt så långt som vi hade hoppats. Herr ålderspresident! I propositionen framhåller regeringen vikten av att barnets bästa kommer till uttryck i lagen. Det är jätteviktigt. Frågan om vårdnad och umgängesrätt har aldrig varit så aktuell som nu, med de skeenden som varit de senaste månaderna - alltifrån händelserna i Småland och i Västerhaninge eller var det än är. Det är hemska tragiska händelser som visar att vi ännu en gång måste titta på vad vi kan göra för att skydda de barn som far illa och som på ett tragiskt sätt utnyttjas för att vuxna ska kunna utöva makt över dem. Vi behöver ett starkare barnperspektiv. Som en professor inom området så sent som i går sade till mig behöver vi också en ambition att i varje läge i praktiken utveckla barnets bästa och jobba utifrån det. Det görs inte i dag. Vi talar mycket om det, men när man går in och granskar ser man att det finns ett antal ställen där det inte är till barnets bästa trots att det är det som ska vara vägledande. Ett första sådant steg där vi ska aktualisera barnets bästa är att barnet får rätt till ett särskilt biträde i mål som rör vårdnad, boende och umgänge. I en departementspromemoria med titeln Utövandet av barns rättigheter i familjerättsprocesser från 2002 föreslogs att Sverige skulle ratificera den europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter. Trots att det nu har gått fyra år sedan promemorian kom är den fortfarande på beredning i Regeringskansliet. Vi kristdemokrater ser fram emot vad regeringen kommer att presentera för att stärka barns processuella ställning. Herr ålderspresident! Om barns bästa ska vara utgångspunkt för alla beslut som rör vårdnad, umgänge och boende krävs det att de människor som utreder just de här frågorna har tillräcklig kunskap om barns speciella situation. Hur barn beter sig, hur de utvecklas, vad de har för möjligheter att ta in och förklara saker och hur man ska tolka deras uttryck har vi numera mycket kunskap och forskning om att ta vara på. Men där det borde finnas, nämligen i våra domstolar, finns den inte alltid. Därför är jag synnerligen glad för att utskottet har gjort ett ställningstagande, inte bara för att man ska säkerställa att barnen verkligen blir lyssnade på utan också för att se till att den här kunskapen finns och utvecklas i våra domstolar. Vi ska i utskottet och från riksdagens sida följa upp detta. Det här är någonting riktigt bra. Ingen reform när det gäller klass, status eller aktivitet kan genomföras om man inte är beredd att gå hela vägen. Kunskap är A och O för att vi ska kunna räkna med att barnen lyssnas till. Herr ålderspresident! Ca 50 000 barn om året är med om att deras familjer splittras. Antalet umgängestvister som avgörs av domstol behöver faktiskt minska. Samhället måste erbjuda mer av resurser, till exempel samarbetssamtal, för att undvika att överenskommelser om barns vårdnad sker i rätten. Alla förlorar, inte minst barnen, på uppslitande rättegångar. Barn har ett naturligt behov av båda sina föräldrar. I de allra flesta fall är gemensam vårdnad något att föredra för alla parter. Detta gäller dock inte när våld förekommer inom familjen. Om kvinnan väljer att flytta ifrån sin våldsamme make och de har gemensamma barn, uppstår vårdnadstvister eftersom det i allmänhet är gemensam vårdnad som gäller. Regeringen har nu föreslagit att möjligheten att döma till växelvis boende vid gemensam vårdnad och mot en förälders vilja bör finnas kvar. Regeringen framhåller i propositionen att denna boendeform förutsätter föräldrarnas samarbetsförmåga, men man kan lätt utgå från att samarbetsviljan inte är så stor om det har förekommit hot och våld. Vi menar att barn aldrig ska behöva möta en av sina förövare i hemmet genom påtvingat umgänge vid vårdnadstvister. Erfarna jurister och domare med särskild barnkunskap skulle spela en viktig roll för att rätt utvärdera barns behov och önskningar. Herr ålderspresident! Barnens bästa, inte enbart som idé utan som realitet, är Kristdemokraternas paroll, och jag är övertygad om att vi alla vill nå dit. Jag yrkar bifall till reservation nr 4 men står självklart bakom samtliga de reservationer där Kristdemokraterna finns med i betänkandet.

Herr ålderspresident! Det här är en av våra absolut viktigaste debatter. Det är också en av de frågor som jag kanske har slitit mest med under mitt arbete i lagutskottet. Som många av mina kamrater i utskottet känner till har jag jobbat med en fördjupningsstudie i frågan. Jag ville själv med egna ögon och öron se och lyssna på hur den verkliga tillämpningen faktiskt ser ut, hur situationen ser ut för de barn ute i samhället som, precis som Yvonne Andersson alldeles nyss uttryckte det, på grund av dagens vårdnadslagstiftning tvingas att umgås med sina förövare. Vilka vuxna människor skickar vi hem tillsammans med sina förövare? Vi gör inte det. Men enligt den tillämpning som har utvecklats inom socialtjänst och domstolar är det praxis i dag att se frågan som en jämställdhetsfråga. Man tillämpar ett jämställdhetsperspektiv när det gäller föräldrarnas rätt att umgås med barnen i stället för att se till barnets enskilda bästa och se till att barnet aldrig någonsin ska riskera att utsättas för vare sig kränkningar, övergrepp eller misshandel. Det ska inte ens finnas en risk att barnen utsätts för det här. Herr ålderspresident! För två veckor sedan deltog jag i en paneldebatt i tv. Det var ett program i fyra delar som handlade om utsatta barn. Det handlar om ett barn hette programmet på TV 4. Vi var flera riksdagsledamöter som var där, och var och en av oss fick 60 sekunder på oss att tala om vad vi ville göra för att förbättra för barn som är utsatta för övergrepp. Det var verkligen ingen lätt uppgift att sammanfatta fyra års arbete och ett antal krav på förändringar under en minut och på en liten griffeltavla. Herr ålderspresident! Med dagens förslag om nya vårdnadsregler har vi kommit en bra bit på väg. Vänsterpartiet har samarbetat med regeringen om den här propositionen, och vi har fått med en hel del mycket bra skrivningar som syftar till att just stärka barnets rätt i tvister om vårdnad, boende och umgänge. Den allra viktigaste ändringen vill jag påstå är att det inte längre ska vara möjligt för en förälder som misshandlat eller förgripit sig på sitt barn att få gemensam vårdnad. Det gäller också om någon annan familjemedlem utsatts för våld. Det är otroligt tydligt i lagtexten och i förarbetestexterna till lagen, och det är oerhört tydligt i propositionen. Där stärks barnens ställning oerhört tydligt. Det får aldrig förekomma ens en risk, herr ålderspresident. I lagtexten har risken för att barnet utsätts för övergrepp lyfts fram och placerats före meningen om barnets behov av en nära kontakt med båda föräldrarna. Även här har vi lagt till att detta även omfattar risken för att andra familjemedlemmar utsätts för våld. Den här ändringen gör att även de barn som bevittnar våld i sina hem faktiskt uppmärksammas. I praktiken handlar det oftast om barn och kvinnor som utsätts för våld och övergrepp från närstående män. Även motsatsen förekommer självklart, men inte i samma stora utsträckning. Under de år som jag har arbetat med vårdnadsfrågor har jag tagit del av mängder av fall där barn farit oerhört illa i föräldrarnas tvister om vårdnad, boende och umgänge utan att samhället har tagit sitt ansvar. Det är sorgligt att det ska behöva gå så långt att ett barn mördas innan medierna ska reagera och ta upp frågan. Det är det vi ser och har sett under de senaste veckorna. Nu väljer alla att vakna till liv, men vi ska inte behöva vänta så länge, herr ålderspresident. Det är fruktansvärt att varje gång behöva hamna i en diskussion om män som sitter oskyldigt dömda för incest när det inte handlar om straffrätt utan om vårdnadsrätt och framför allt om barns rätt att slippa bo eller umgås med en förövare. Vi är nog många här som arbetar med de här frågorna på olika sätt och som känner en stor vanmakt - en maktlöshet över att inte kunna göra tillräckligt, över att inte få lägga sig i enskilda fall där det är så uppenbart att domstolen eller socialtjänsten kommit fram till något som helt strider mot barnets bästa. Det är därför som vi lagstiftare inte kan nöja oss med den här lagändringen. Det här är en bra början, men det är inte allt. Vänsterpartiet kommer att följa hur den nya lagen tillämpas i praktiken väldigt noga. Vi kommer också att fortsätta driva fler krav som vi inte fick med den här gången. Ett sådant krav, herr ålderspresident, finns i en av mina reservationer i betänkandet. Det handlar om obligatoriska barnprotokoll, och det är reservation nr 1. Tanken är att varje avgörande som påverkar barnet ska motiveras utifrån barnets bästa i en bilaga till domen eller myndighetsbeslutet. På så sätt skulle vi kunna säkerställa att barnets bästa inte glöms bort i motiveringarna, vilket är ett faktum i dagens domslut. Även Vårdnadskommittén har konstaterat att det är sällan som man ser ordentliga motiveringar med barnperspektivet och barnets bästa när man beslutar om barn. Utskottsmajoriteten, herr ålderspresident, har valt att föreslå att yrkandet om barnprotokoll avslås. Jag är förvånad att inte en enda annan ledamot och inte något annat parti har valt att stödja Vänsterpartiet i kravet om barnprotokoll. Det är nämligen en möjlighet för oss som lagstiftare att ge domstolarna ett konkret redskap att förbättra situationen och framför allt sina motiv. Enligt utskottet lämpar sig inte frågan om vad domar och beslut ska innehålla för lagstiftning. Jag håller inte med om det. Domstolar och socialtjänst måste generellt bli mycket bättre på att uppmärksamma och ta hänsyn till barnets bästa. Ett barnprotokoll, herr ålderspresident, handlar inte om att vi som lagstiftare ska gå in och styra hur en dom motiveras utan ska fungera som en checklista där domaren på punkt efter punkt kan kolla av att barnets bästa faktiskt står i fokus i varenda situation. Ett annat sätt att garantera att barnet får spela huvudrollen i avgörandet om vårdnad, boende och umgänge är att ge varje barn rätt till ett eget juridiskt ombud. I dag är det tyvärr så, precis som Mia Franzén påtalade tidigare, att det ofta är föräldrarna och deras ombud som hamnar i centrum under en förhandling. Risken för att barnet osynliggörs blir definitivt mindre om barnet har ett eget ombud som förmår att enbart ha barnets bästa för sina ögon utan att ta ställning för eller emot någon av föräldrarna. Eftersom barnet inte kan närvara i rättssalen förutom, i bästa fall, i form av en anteckning i en vårdnadsutredning, krävs det att någon ger barnet en röst, och föräldrarnas enskilda parter är i dag inte bra på det. Förhoppningsvis kommer den nya lagen att göra att barnets vilja beaktas betydligt mer än vad som ofta sker i dag, men frågan är faktiskt om det räcker. Barnets rätt att komma till tals garanteras som alla vet av FN:s barnkonvention. I dag lever vår lagstiftning inte upp till detta. Därför finns det i dag en reservation i utskottet, och det kommer att bli en majoritet för att riksdagen faktiskt uttalar sig för att vi vill ha särskilda juridiska biträden för barn. Det tycker jag är bra, trots att det i det här fallet ser ut som om det är en ohelig allians som har bildats mellan de olika borgerliga allianspartierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag beklagar att Socialdemokraterna inte har valt att ställa upp på det här kravet, för det är ett krav som står mycket högre än att bara handla om ord. Det handlar om barns situation. Herr ålderspresident! En annan viktig fråga som inte är löst än men som utskottet tar väldigt stark ställning för är det som utskottet skriver om på s. 22 i betänkandet. Vi skriver att det är otillfredsställande och att vi i utskottet inte tycker att det är förenligt med barnets bästa att vårdnadshavarnas oenighet kan medföra att ett barn som har behov av hälso- och sjukvård inte får tillgång till den adekvata behandling som barnet behöver. Enligt utskottets mening är denna fråga angelägen och kräver en väldigt skyndsam lösning. Utskottet beklagar vidare att regeringen i förevarande proposition inte kunnat föreslå riksdagen några lagändringar. Utskottet förutsätter att arbetet kommer att bedrivas skyndsamt och att regeringen därefter utan dröjsmål återkommer till riksdagen i frågan. Det här är så otroligt viktigt! Lagutskottet säger nu tydligt att det här är oacceptabelt. Det är inte förenligt med barnets bästa att en enskild förälder kan motsätta sig att ett barn faktiskt får den vård och den behandling som barnet behöver. Herr ålderspresident! Min talartid är slut. Därför kommer jag att sluta tala. Med det här vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 4. För övrigt hade jag jättegärna velat prata mycket mer om varför det är så viktigt att vi inför en barnbalk. Men det kanske jag får anledning att återkomma till. I övrigt står jag bakom den här samarbetspropositionen mellan den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet och även bakom de andra ställningstagandena från Vänsterpartiet i betänkandet.

Herr ålderspresident! Ledamöter och åhörare! De nya vårdnadsreglerna är ett område som berör och engagerar oss i Centerpartiet. Att stärka barnperspektivet vid vårdnadstvister har varit vägledande vid våra ställningstaganden. Det är anledningen till att Centerpartiet har sex reservationer, men för övrigt står vi bakom betänkandet. Det är oerhört viktigt att vi gör vårt yttersta för att minimera riskerna för att barn ska fara illa. Alla som har med barn att göra måste därför bli bättre på att lyssna till vad barnen säger och se vilka signaler som barnen sänder. Och när det finns en misstanke om misshandel, fysiskt eller psykiskt, ska vi även ha civilkurage nog att ingripa. Då först kan vi säga att barnen ständigt står i fokus. I Vårdnadskommitténs utvärdering framgår ett skrämmande faktum: att barns vilja i många fall inte har redovisats i domstolarnas domar rörande vårdnadstvister. Det tyder på att lagen från 1996 har brister, och de bristerna behöver vi rätta till. Det är också anledningen till att vi i Centerpartiet vill stärka barnens rätt att komma till tals i vårdnadsärenden. Därför yrkar jag bifall till reservation 3. I vårdnadsreformen från 1998 var det inte tänkt att gemensam vårdnad skulle användas som en huvudregel som till varje pris skulle utdömas när det till exempel fanns inslag av misshandel. Men som vi har hört tidigare är det tyvärr så att det blev en sådan praxis som utvecklades efter dessa år. Detta har också styrkts i de remissvar som Vårdnadskommittén har samlat in, bland annat från Barnombudsmannen. Där det finns misstanke om hot, misshandel och övergrepp ska det alltid göras en misshandelsutredning. Den måste först avgöras, alltså innan vårdnadstvisten utreds och fastställs. Det finns skäl att särskilt uppmärksamma det här eftersom det framkommit att vårdnadsutredningar skett parallellt med misshandelsutredningar. Det anser vi vara mycket olämpligt. Från Centerpartiets sida vill vi vara mycket tydliga på den här punkten eftersom vi inte vill att gemensam vårdnad ska utdömas i de fall där våld har konstaterats inom familjen. I de fall där man har gjort det tycker vi att domarna bryter mot intentionerna i FN:s barnkonvention, som Sverige har undertecknat. Jag vill därmed också yrka bifall till reservation 2. När det gäller juridiskt biträde gläder det oss i Centerpartiet att vi först var samlade inom den borgerliga alliansen, och sedan har även Vänsterpartiet anslutit sig till att det finns fog för att ställa krav på att ett juridiskt biträde ska finnas för att ge barnen en starkare röst i vårdnadstvister. Det har också antytts att även Miljöpartiet kan biträda det här, och det är bra. Det är fyra år sedan Vårdnadskommittén tillsattes, år 2002, och jag tycker att det är något märkligt att den här frågan inte fanns med i regeringens proposition. Det har funnits gott om tid att utreda det här. Ett juridiskt biträde som företräder barnet kan faktiskt få väldigt stor betydelse för ärendets hantering och domslut. Om föräldrar har en konflikt med varandra tror vi att det kan vara svårt att sätta barnets behov i främsta rummet. I betänkandet framhålls ju också vid ett flertal tillfällen att barnets bästa ska gälla och att barnen ska sättas i fokus. Det sägs vid flera tillfällen. Jag tycker därför att det är mycket märkligt att vi inte har kommit längre. Det hade varit bra om vi hade kunnat vara eniga i den här frågan. Växelvis boende anser vi inte vara någon bra lösning för barn när det sker mot en förälders vilja. Vi menar inte bara att det ska ske när någon tycker att det inte är lämpligt utan det ska vila på en sådan grund att det finns skäl för det, att det finns starka konflikter mellan föräldrarna. Växelvis boende förutsätter faktiskt att föräldrarna kan samarbeta. Men jag vill också framhålla att i de fall där föräldrarna har en allvarlig konflikt måste vi också rikta in oss på att göra mer på ett tidigare stadium för att hjälpa föräldrarna att komma överens och minska, minimera och helst ta bort de här konflikterna. Det kan man göra på flera olika sätt. Man kan göra det genom att utvidga och erbjuda samarbetsavtal. Man kan också göra det genom att erbjuda någon form av föräldrautbildning där föräldrar får en ökad kunskap om hur barn påverkas av konflikter. En sak som jag också saknar i betänkandet är att det ingenstans står något om att föräldrarnas goda vilja att samarbeta borde premieras. Det är faktiskt en brist. Vi borde uppmuntra mer till att föräldrar som har en konflikt gör sitt yttersta för att försöka samtala med varandra och på så sätt minska konflikten. Därmed ger man barnet en bättre möjlighet att framöver kunna umgås med båda sina föräldrar. Jag är övertygad om att alla barn vill umgås med sina föräldrar under förutsättning att barnet inte känner rädsla eller olust. Ett barn kan i dag inte välja bort umgänge med en våldsam förälder, men en förälder kan utan skäl välja bort umgänge med sitt barn. Det visar att barnets rättigheter är svagare än den vuxnes. I dagens lagstiftning finns brister även angående barns rätt till adekvat sjukvård. Det har också varit uppe här tidigare. Jag vill säga att också Centerpartiet tycker att ingen förälder ska kunna sätta sig emot att den andre föräldern anser att barnet behöver medicinsk utredning eller hjälp av en psykolog. Att få den vård man behöver är en självklar rättighet som även barnet ska ha. Ingen förälder ska, som sagt, kunna motsätta sig det. Vi får heller inte glömma barnperspektivet. Jag vill än en gång understryka vad FN:s barnkonvention säger om barns hälsa. Avslutningsvis vill jag säga att regeringens förslag till nya vårdnadsregler tar små steg i rätt riktning, men regeringen passar på några områden. I remissvaren kan vi läsa att några av remissinstanserna frågar sig om de nya vårdnadsreglerna kommer att innebära några förändringar. Den tolkningen gör flera. Det är naturligtvis lite oroande. Med de erfarenheter vi har från 1998 års vårdnadsreform angående efterlevnaden av riksdagens beslut inom domstolarna finns det fog att befara att det inte kommer att bli några stora förändringar. Särskilt med hänvisning till att barnperspektivet verkar ha en svag ställning inom rättsväsendet behöver vi lyfta fram detta och göra förbättringar i enlighet med de reservationer som vi har från Centerpartiets sida. Under de senaste åren har flera domar rörande barn också kommit att avskärma sig från folks rättsmedvetande. Det har bidragit till att det finns en ökad klyfta mellan människor och domstolarnas dömande. Många människor har reagerat starkt på att barn inte ges ett bättre skydd än vad ett flertal av dagens domar visar. Nu återstår det för riksdagen och rättsväsendet att bevisa att barnperspektivet får ett större utrymme.

Herr ålderspresident! Det var en bra avslutning på Viviann Gerdins anförande att det nu är upp till domstolarna, rättsväsendet och socialtjänsten att bevisa att de faktiskt tar hänsyn till barnets bästa, gör de här riskbedömningarna och följer intentionerna i lagstiftningen. Mycket bra, Viviann Gerdin. Det var inte anledningen till att jag begärde replik. Jag vet inte om det var av slarv som Viviann sade att nu även Vänsterpartiet har gått med i reservationen vad gäller juridiskt biträde för barn. Vänsterpartiet kom ju inte på detta över en natt. Vi har drivit det kravet väldigt länge tillsammans med bland annat Centerpartiet. Det är bra att det blir ett tillkännagivande, men det hade varit ännu bättre om frågan hade funnits i propositionen. En sak som jag tycker är märklig är reservation nr 2 som Viviann Gerdin yrkade bifall till och som handlar om risken för att barn far illa. Viviann pratade om hur viktigt de här tre partierna tycker att det är att man lyfter fram barnets utsatthet. Om man läser propositionen innantill ser man väldigt tydligt att det är precis det som propositionen tar fasta på. Det är precis det som hela förslaget handlar om. Jag vill fråga Viviann Gerdin: På vilka punkter är det egentligen någon skillnad mellan er reservation och utskottets ställningstagande och innehållet i den här mycket välskrivna propositionen?

Herr ålderspresident! Först vill jag kommentera frågan om juridiskt biträde. Det förslaget har varit uppe tidigare och då har inte Vänsterpartiet bistått det. I så fall hade vi ju redan haft en majoritet. Bättre sent än aldrig, så välkommen till insikt i den frågan. Reservation 2 finns därför att vi gör en annan tolkning. Regeringen går inte tillräckligt långt i sin proposition. Det är därför vi har skrivit att gemensam vårdnad, enligt vår uppfattning, inte ska kunna förekomma vid konstaterat våld i familjen. Det finns faktiskt en öppning för det som det är formulerat nu. Jag blev mycket förvånad när jag lyssnade på Tasso Stafilidis inlägg. Han är säkert övertygad om att han tror att det ska bli så. När vi läser förslaget ser vi att det inte är någon säkerhet alls i den skrivning som finns. Risken är stor att man kan döma till gemensam vårdnad även om det är konstaterat våld. Det förvånar mig att Vänsterpartiet har gjort den överenskommelsen med regeringspartiet. Annars hade ni varit välkomna att hålla fast vid det ni tidigare har uttalat så starkt i den här frågan. Nu godtar ni en skrivning som är lite mer ambivalent.

Herr ålderspresident! Det var ju trist att detta skulle utvecklas till en pajkastning. Om Viviann Gerdin läser utskottets ställningstagande från början var det så att Moderaterna och Centern hade en egen reservation och vi andra hade en egen reservation. Ni ville något annat. Ni ville att det bara skulle vara i särskilt tvistiga fall som barnen skulle ha juridiskt ombud, medan vi andra tyckte att barnen skulle ha juridiskt ombud i alla fall. Man kan gå tillbaka i tiden och se att det faktiskt har varit oenighet bland er borgerliga partier och att ni inte har haft en gemensam ståndpunkt kring frågan om juridiskt ombud. Kolla innan du har synpunkter på vad Vänsterpartiet har drivit! Vi har däremot drivit frågan väldigt länge. Viviann Gerdin känner också till den fördjupningsstudie som jag har lett under snart fyra år och som har resulterat i en massa konkreta förslag. När det gäller frågan om risken för att barn far illa är jag självfallet positiv till den här propositionen. Vi måste från lagstiftarens sida i riksdagen och från den här kammaren vara oerhört tydliga med att det som står i lagändringarna, de intentioner som vi lagstiftare har och det som står i förarbetstexterna måste följas. Vi måste ta för givet att frågan om riskbedömningen måste hanteras på ett professionellt sätt i socialtjänsten och domstolarna. Det innebär att om socialtjänsten och domstolarna gör riskbedömningarna i enlighet med det här förslaget kommer barnen aldrig någonsin att riskera att hamna i händerna på sina förövare. Det är faktum. Om man ser hur tillämpningen har fungerat med den gamla lagen är det självklart att man kan bli orolig. Förslaget innehåller bra och konkreta åtgärder.

Herr ålderspresident! Vi har naturligtvis läst propositionen. Vi har diskuterat detta. Vi saknade ett tydligt ställningstagande. Därför har vi en kommittémotion där vi har skrivit att gemensam vårdnad inte ska förekomma vid konstaterat våld i familjen. Vi tyckte att det inte var klart uttryckt i propositionen. Man ska naturligtvis ta hänsyn till en riskbedömning. Det vill vi väl alla. Vi har gjort bedömningen att ni inte gick tillräckligt långt, annars hade vi inte behövt ta upp detta. Det finns andra ställningstaganden i propositionen som vi har utelämnat eftersom vi var nöjda. Här fanns det en tveksamhet som krävde en extra tydlighet särskilt med tanke på 1998 års reform som faktiskt har utvecklats i praxis och blivit något helt annat än vad avsikten var. Därför fanns det ännu större anledning att vara ännu tydligare denna gång. Det framgår också i en del remissinstanser som kommenterar detta. Det finns några som befarar att det inte kommer att leda till så stora förändringar i verkligheten. Det är väldigt tråkigt att flera gör den tolkningen.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till lagutskottets förslag i betänkandet nr 27 Nya vårdnadsregler i dess helhet och avslag på reservationerna. Jag vill också tacka Vänsterpartiet för samarbete med propositionen. Herr ålderspresident! Äntligen har ett långt och noggrant utrednings- och utvärderingsarbete angående 1998 års vårdnadsreform slutförts och lett fram till ett förslag om förändrad lagstiftning om vårdnad, boende och umgänge. Nu tar vi ett steg framåt som syftar till att stärka barnperspektivet i lagstiftningen. Det är precis detta som regeringens proposition Nya vårdnadsregler genomsyras av. Utgångspunkten i barnperspektivet är respekten för barns fulla människovärde och integritet. Att ha barnperspektiv i beslutsfattandet innebär att man försöker förstå barnet och tar reda på hur barnet uppfattar sin situation och kan se eventuella förändringar med barnens ögon. Som Mia Franzén uttryckte det: Sätt på er barnglasögonen! Och det handlar om att analysera vilka följder olika beslutsalternativ kan få för barnet. Det är glädjande att höra att många här tycker att det är en bra proposition. Det är också ett bra betänkande som vi levererar. Jag är övertygad om att vi alla här i kammaren vill ha en lagstiftning som främjar det bästa för barnet. Men vad menar vi då med uttrycket "barnets bästa"? Det finns ingen klar definition av vad som är barnets bästa. Det finns olika uppfattningar, åsikter och intressemotsättningar när det gäller vad som är barnets bästa. Det är uppfattningar som också ändrar sig över tiden. Vad som är bäst för ett barn är inte alltid det som är bäst för ett annat barn. Bedömningar av vad som är barnets bästa måste därför alltid göras individuellt inför varje beslut och bygga på kunskap och beprövad erfarenhet i kombination med att barnet självt får komma till tals. Vid bedömningen måste man ta hänsyn till allt som rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Utskottet delar regeringens uppfattning om att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Herr ålderspresident! Utredningen visade att det finns en generell tendens hos domstolarna att tona ned betydelsen av att en förälder har gjort sig skyldig till övergrepp i familjen. Flera remissinstanser uttrycker en oro för att domstolarna inte uppmärksammar risken för att barn far illa. Detta är synnerligen otillfredsställande. Nu lyfter regeringen fram betydelsen av detta i lagen. Både socialnämnden och domstolen ska vid bedömning av barnets bästa fästa avseende särskilt vid risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort, hålls kvar eller annars far illa. Vi i lagutskottet vill ännu tydligare markera risken för att barnet far illa. Jag vill citera oss själva, för jag tycker att det ska bli sagt i denna kammare. Vi skriver: "När uppgifter om våld förs fram i ett mål om vårdnad, boende och umgänge måste uppgifterna därför alltid prövas och en riskbedömning göras." Vidare skriver vi: "Om en förälder utsätter barnet eller någon annan i familjen för våld, trakasserier eller andra kränkningar, är det i de allra flesta fall bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden. Prövningen kan också mynna ut i att något umgänge inte alls bör äga rum." Utskottet anser att det är "synnerligen viktigt att socialnämnden uppmärksammar de fall där insatser till stöd för ett barn kan behövas och att frågan om överflyttning av vårdnaden verkligen övervägs i tillräckligt stor utsträckning. - - - Om en förälder har dödat eller försökt döda den andra föräldern, bör socialnämnden normalt väcka talan om överflyttning av vårdnaden. Detsamma kan gälla bl.a. om barnet har utsatts för sexuella övergrepp." Detta står i vårt betänkande. Herr ålderspresident! Barnens rätt att komma till tals stärks i propositionen. Domstolen bör vara skyldig att ta hänsyn till barnets vilja. Att det i lagen framgår att hänsyn ska tas till barnets vilja markerar att detta är en särskilt betydelsefull omständighet i den prövning som ska göras i målet. Vi vet ju att barnet ibland inte tar ställning mellan föräldrarna, men han eller hon har en uppfattning om vilken skola man vill gå i eller vilka fritidsaktiviteter som man vill ägna sig åt. Domstolarna ska göra en helhetsbedömning utifrån även dessa omständigheter. Även små barn ska komma till tals om det inte är olämpligt. Men det är inte lämpligt för oss lagstiftare att slå fast en viss ålder när barn kan tillfrågas inom ramen för en vårdnadsutredning. Den som gör en utredning i mål om vårdnad, boende och umgänge ska försöka klarlägga barnets inställning och redovisa den för domstolen. Vidare föreslås, med utskottets gillande, att socialnämnden ska höra barnet innan ett snabbutlåtande lämnas i domstolen vid interimistiska beslut. Herr ålderspresident! Frågan om juridiskt biträde för barn bereds för närvarande i Regeringskansliet. Frågan är, som Yvonne Andersson nämnde, aktuell i ett konventionsarbete. Det är ett relativt omfattande arbete, och vi tycker att det är viktigt att få en ordentlig beredning för att få den bästa lösningen för barnet. Är det till exempel säkert att ytterligare en jurist i processen är det som är lämpligast? Vad vet jag? Vilka ska uppgifterna vara, och hur avgränsar man i vilka fall det ska utses ett särskilt biträde? Detta bereds nu och ställning tas senare. Det tycker vi är bra. Vi vill att det ska vara en ordentlig beredning av detta. De nya vårdnadsregler som vi debatterar och som alla hyllar i dag syftar ju till att tillämpas med största möjliga barnperspektiv. Barnens bästa ska vara avgörande i alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Då kan man faktiskt se det som att domstolen är barnets ombud. Det är domstolen som ska se barnet och ha de barnglasögon som Mia Franzén talade om. Men denna fråga bereds som sagt vidare. Herr ålderspresident! Nu inför vi en uttrycklig bestämmelse i lagen om att domstolen vid bedömning av om vårdnaden ska vara gemensam särskilt ska fästa avseende vid föräldrarnas förmåga att samarbeta. Har föräldrarna förmåga att sätta barnets bästa framför den egna konflikten? Det är klart att sådant färgar av sig på omvårdnaden om barnet. Barn mår illa av ständiga konflikter mellan föräldrarna. Gemensam vårdnad får aldrig användas som ett medel för att tvinga föräldrarna att samarbeta. Beslutsfattandet vid gemensam vårdnad innebär i en del fall stora problem. I dag kan den ena föräldern hindra barnet från att få den vård som krävs i till exempel hälso- och sjukvården. Detta är en fråga som kvarstår och bereds i Regeringskansliet. Även på denna punkt är vi i lagutskottet tydliga. Vi tycker att det är otillfredsställande och inte förenligt med barnets bästa att vårdnadshavares oenighet hindrar rätt vård. Vi kräver en skyndsam lösning och förutsätter att regeringen utan dröjsmål återkommer till riksdagen i denna fråga. Barnets behov av umgänge med andra än föräldrarna lyfts fram i lagen. Socialnämnden ska vid bedömning av om nämnden ska väcka talan särskilt beakta barnets behov av umgänge med mor- och farföräldrar men även med andra som står barnet nära. Herr ålderspresident! Samförståndslösningar för barnets bästa ska alltid i möjligaste mån eftersträvas av domstolen. Domstolen ska kunna uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning. Det betyder att insatser kan sättas in tidigare. Medling kan vara ett sätt att nå ett hållbart samförstånd mellan föräldrarna. En vårdnadsutredning bör innehålla en rekommendation till beslut. Den ska vara väl motiverad. Det ska göras en konsekvensanalys. Den ska tydligt redovisa hur man har resonerat i det enskilda fallet. Vad har barnet för relation till båda föräldrarna, och vilken är barnets egen inställning? Hur ser man på föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare, som boförälder eller som umgängesförälder? Det är också naturligt att man redovisar risken för att barnet ska fara illa. Vårdnadstvister kräver god kunskap om barn. Det pågår ett arbete för att öka kompetensen hos domarna i handläggning av familjemål. Men även här vill vi i lagutskottet i vårt fina betänkande betona vikten av detta. Precis som Yvonne Andersson sade utgår vi från att regeringen följer frågan om kunskap om barn vid domstolarna och vidtar de nödvändiga åtgärderna, genomför dem och återrapporterar till oss här i riksdagen. Herr ålderspresident! Slutligen föreslås att verkställighetsmål om vårdnad, boende och umgänge och liknande frågor flyttas från förvaltningsdomstolarna till de allmänna domstolarna för att höja både kvalitet och effektivitet. Jag är glad över att det är en så stark konsensus i en sådan viktig fråga. Jag vill tacka Mia Franzén för ett lysande anförande. Jag vill tacka Tasso Stafilidis för ett gott samarbete. Jag vill tacka öviga i utskottet.

Herr ålderspresident! Jag kan inte låta bli att gå upp i debatten när jag får ett så fint tack för ett fint anförande. Det är inte varje dag man får ett sådant fint tack. Jag vill också gratulera Raimo för att hans barnglasögon fungerar väldigt fint. Grattis till det! Men du har en liten fläck, och den kan vi ta bort! Jag kan tala om för dig att vi föreslår i det ställningstagande som är i reservation nr 4 att juridiskt ombud ska ges till alla barn i alla mål. Det är inte det förslag som Vårdnadskommittén tidigare hade om särskilt konfliktfyllda situationer. Det finns ingen tveksamhet kvar där. Jag vill bara klargöra det, så vi får bort den lilla fläcken, och Raimo Pärssinen kan rösta för bifall till reservation 4 i dag.

Herr ålderspresident! Jag tycker att det är trevligt att debattera med Mia Franzén. Om det är en fläck på mina barnglasögon tas den i så fall bort via kunskap. Jag sade i anförandet att eftersom frågan bereds, och den är ganska bred när det gäller särskilt ombud för barn, är åtminstone jag beredd att invänta det. Men samtidigt är också jag otålig i detta. Låt oss komma fram och se vad är bäst. Är det så att det är bäst tar vi ställning för det, och då är jag gärna med på det. Då kanske fläcken försvinner där också.

Herr ålderspresident! Nu ser det ut som att riksdagen kommer att fatta beslut i den linjen. Då får regeringen chansen att återkomma med ett konkret lagförslag på området. Det är vad som faktiskt kommer att hända i dag, i varje fall om alla följer det som de har talat om hittills. Det känns fantastiskt fint. År 2002 lade jag fram en egen motion om juridiskt ombud för barn. Jag dök ned bakom talarstolen och skrämde vettet ur stackars tredje vice talmannen som satt i kammaren. Det var Helena Höij som satt för första gången. Hon blev alldeles nervös och trodde att jag mådde dåligt. Men jag ville illustrera hur barnen inte blev hörda i domstol. Lite hjärtklappning hade jag väl, och nog mådde jag ganska illa också, eftersom jag var så nervös. Men nu fyra år senare är vi åtminstone på god väg. Det känns jättefint att få en så härlig avslutning före sommaren. Tack!

Herr ålderspresident! Jag hade förmånen att få vara med i Vårdnadskommittén. Det är en fantastisk resa som vi fått göra, även kunskapsmässigt. Men framför allt har jag lärt mig att alla dessa frågor måste mötas med stor ödmjukhet. Barnglasögonen hoppas jag verkligen att också mina barn hemma ständigt kan putsa så att de hålls rena. Tack för samarbetet, Mia!

Herr ålderspresident! Också jag är glad över det resultat som Vårdnadsutredningen har kommit fram till i vårt betänkande. Men jag är lite orolig. Vi får se om också jag kan sudda ut någon fläck. När jag hör Raimo Pärssinen tala säger han väldigt mycket fina och riktiga saker. Man ska ha ett barnperspektiv, förstå barnet, och det ska ske med kunskap och beprövad erfarenheter. Man ska göra en helhetsbedömning, man ska klargöra barnets inställning, och tillämpa med största möjliga barnperspektiv. Sedan kommer barnglasögonen, som domstolarna ska ha. Till slut sade Raimo Pärssinen att vårdnadstvister kräver god kunskap om barn. Det är naturligtvis ingen som inte håller med om allt detta. Men om man tittar i vad Vårdnadsutredningen skriver ser man att den skriver att Domstolsverket år 2002 upprättade en utbildningsplan för att förstärka domarnas kompetens just på dessa områden. Men på grund av besparingsskäl har detta aldrig kunnat genomföras. Kan man då inte bli lite ängslig när lagen ska träda i kraft om bara en månad, och den månaden dessutom innehåller två helger? Hur ska man på den tiden kunna förstärka domarnas kunskaper och i och för sig också socionomernas, som spelar en stor roll, på denna korta tid? Det är på grund av den oron som jag och Moderaterna säger: Låt oss vänta med ikraftträdandet till den 1 januari 2007 i stället.

Herr ålderspresident! Låt oss säga så här, Inger René. Vi utgår inte ifrån att det inte finns någon kompetens. Självklart finns det kompetens i domstolarna att handlägga sådana ärenden. Det vet vi. Men den kan bli mycket bättre. Det har vi också uttryckt i betänkandet. Vi är väldigt nyfikna på att höra vad som nu händer ute i domstolarna, så regeringen får återrapportera till riksdagen. Rikspolisstyrelsen har tillsammans med Domstolsverket också genomfört bra utbildningar. Men då har det inte handlat om, såvitt jag vet, att det har varit resursbrist. Då var det andra saker som var skälet till att domarna inte i samma utsträckning har deltagit i den utbildningen. Det kan också vara så, om jag sticker ut hakan lite grann, att det handlar om prioriteringar och värderingar. Det handlar kanske om att de värderingarna måste genomsyra alla domstolar bättre framöver. Jag kan i viss mån dela den oro som Inger René nu talar om. Men samtidigt är det viktigt att vi får den här lagstiftningen på plats så fort som möjligt. Det finns domstolar som kommer att klara det bra, och det finns de som kanske kommer att klara det lite sämre. Vi är gemensamt övertygade om att barnens bästa och riskbedömning är oerhört viktigt, och vi vill sätta det i sjön på en gång. Då vill jag inte vänta, utan då väljer jag att göra det nu.

Herr ålderspresident! Det är till och med så att Domstolsverket självt uttrycker oro för hur man ska kunna klara av detta. Jag refererade också till en undersökning som socionomerna har genomfört. Där visar det sig dessvärre att de oftast inte - tyvärr kan man säga, eftersom det var två tredjedelar - hade de så kallade barnglasögonen. Alla vi har naturligtvis stora förhoppningar om att det ska bli en bra lagstiftning. Men om lagstiftningen inte får stöd och förankring i dem som ska effektuera lagstiftningen menar jag att det är en backlash som kan göra lagstiftningen skada. Där är jag orolig. Här finns inga extra pengar tillsatta för detta, och inte några utbildningsinsatser heller. Är inte Raimo Pärssinen det minsta lilla orolig?

Herr ålderspresident! Det låter på Inger René som att det inte genomförs några utbildningsinsatser vare sig på det ena eller det andra hållet. Det stämmer inte. Det görs insatser. Det handlar väldigt mycket om att myndigheterna prioriterar. Det är precis som polisen gjorde när man gjorde en fantastisk satsning på familjevårdsutredare. Man använde mycket medel till det för att kunna vidareutbilda polisen, kunna möta barn och ta dessa samtal. Det är samtal med barn i väldigt låga åldrar, och det fungerar bra. Det går bättre. Det är en ständig process. Som de socialdemokrater och reformister vi är tar vi de stegen framåt. Jag vill inte vänta med en lagstiftning, när vi är så rörande överens om att lagen blir ett bättre skydd mot att barn kan fara illa, genom att säga att det finns för dålig kompetens i domstolarna. Jag dömer inte heller ut domstolarna på det sättet. Kompetensen varierar. Vi säger nu att regeringen ska återkomma till oss och berätta. Domstolarna i sin tur ska rapportera till regeringen vad det är som händer därute. Vi är väldigt nyfikna på det. Vad gör man för prioriteringar? Det är inte säkert att allting löses via pengar. Dessutom flyttas en del processer. Verkställighetsmålen flyttas till exempel till allmänna domstolar, om du har medling tidigare. Det kan vara andra saker som gör att det i totalramen kanske inte blir så mycket mer pengar. Vad jag vet är att en vanlig reflexion och reaktion från myndigheter när vi vill tillföra nya saker är att de säger att de kanske har för lite resurser. Men vi ska som sagt följa detta noga.

Herr ålderspresident! Även jag vill tacka Raimo Pärssinen både för hans engagemang och för hans insatser i den här frågan. Tack, Raimo! I diskussionen om juridiskt ombud för barn har Raimo redogjort för både Socialdemokraternas och regeringens ståndpunkter. Det har jag så klart full respekt för. Men då är frågan: Varför i all sin dar stöder ni inte kravet på barnprotokoll? Vi vet ju vilka brister det finns både ute i domstolar och i socialtjänst. Jag är helt överens med Raimo vad gäller frågan om att det från samhällets sida är domstolarna och socialtjänsten som ska vara barnens väktare. Det är de som ska ta till vara barnets bästa. Men både jag och Raimo vet att tillämpningen tyvärr inte visar det. Nu har vi den här kunskapen, och Raimo har också suttit i Vårdnadskommittén och arbetat med frågan genom den statliga utredningen. Jag kan därför inte låta bli att fråga en sak. Nu föreslår vi en så enkel metod som att införa ett obligatoriskt barnprotokoll. Där måste domstolarna och även myndigheter och socialtjänst gå igenom en checklista och på varje punkt motivera precis i domstolens beslut på vilket sätt de har tagit hänsyn till barnets bästa. Om det nu är tio punkter så gäller detta varenda punkt. Varför kunde ni då åtminstone inte ställa upp på ett barnprotokoll, om nu frågan om juridiskt biträde var för stor och håller på att beredas?

Herr ålderspresident! Vad säger då regeringen, och vad säger vi i utskottet om barnprotokollet? Som jag ser det är det egentligen en administrativ åtgärd som Tasso Stafilidis frågar efter. Men vi säger att det ska föras ett uttryckligt resonemang, som jag sade tidigare här. Det är precis som i en vårdnadsutredning om barnets relation till föräldrarna - till boförälder och till umgängesförälder. Det ska också redovisas hur domstolen ser på risken för att barnet far illa. I domarna ska man även peka på möjligheten att bäst tillgodose barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, föräldrarnas vilja och förmåga att samarbeta, individuella förhållanden och barnets eventuella behov av särskilt stöd. Allt detta och mer därtill ska domstolarna redovisa i sina utsagor. Det är jättebra. Precis som Tasso Stafilidis sade var det en brist som också Barnombudsmannen uppmärksammade. Man redovisar inte skälen. Ibland kan det finnas skäl för att inte göra det, i speciella fall. Men regeringen skriver att de här sakerna ska framgå. Det är ungefär i samma linje som när vi säger att man ska redovisa när man gör en vårdnadsutredning. Och inte nog med det - man ska också tycka till. Man ska säga vad man själv tycker är bäst för barnet utifrån sin professionella situation. Tasso Stafilidis! Jag hoppas verkligen att det här kommer att bli någonting som både du och jag kan säga kanske motsvarar det som Tasso ville ha en gång när han pratade om administrativt barnprotokoll. Också jag vill tacka för ett gott samarbete, om jag inte redan har gjort det. Men jag gör det gärna en gång till!

Herr ålderspresident! Tack, Raimo - vi är helt överens! Jag hoppas också mycket på den här lagstiftningen. Jag kommer att utveckla det under de två minuter som jag har begärt att prata ytterligare här. Men det finns något som vi samtidigt inte får glömma bort. Det som jag tycker är vitsen med hela idén om barnprotokoll är att det blir och skulle kunna vara ett redskap för domarna. Vi vet att många domare inte frivilligt deltar i utbildningar. Det är några som gör det; de är jätteduktiga och lysande stjärnor på himlen. Men vissa domare väljer att inte delta i utbildningarna. Bara för att inte från statens eller lagstiftarens sida gå upp och ta dem i örat och säga att så här var det inte tänkt, så tycker vi från Vänsterpartiet att det här är ett ypperligt, litet och enkelt redskap för domarna och för dem som ska tillämpa lagstiftningen. På så sätt kan man se till att få en checklista där man har skyldighet att bocka av om man har fullföljt intentionerna eller ej. Man behöver inte riskera att falla tillbaka och säga: Oj, missade vi någonting där? Man har en skyldighet att på ett så enkelt sätt som ett obligatoriskt barnprotokoll kunna föra fram motiven. Precis som Raimo Pärssinen hoppas jag att det som vi nu säger i propositionen och i utskottets ställningstaganden och skrivningar och i alla de förarbetestexter som finns är tydligt när det gäller förändringarna. Redan i lagtexterna går vi in och talar om att det som har varit har varit. Nu ska det ske förändring, och vi lägger fram konkreta förslag på förändring i grunden.

Herr ålderspresident! Det handlar egentligen om metodutveckling, Tasso Stafilidis. Det är ungefär som när de som jobbar inom familjerätten ska låta barnen beskriva sin verklighet. De ska rita kartan runtomkring barnen och säga vad det är som fungerar bra, vad barnen vill ha av detta och vad de inte vill mista. Så är det när man för samtalen med barnen. Det måste bli likadant för domstolarna. De stora saker som är nämnda här ska absolut vara med. Men sedan är det upp till Domstolsverket att hela tiden se till att man har en metodutveckling i samarbete med Socialstyrelsen och så vidare. Då kan man så småningom kanske landa i det som du, Tasso, kallar för ett barnprotokoll. Det är en metodutveckling som ska säkerställa att man fångar upp precis det som du efterfrågar - att barnet inte riskerar att fara illa och att det hela tiden så långt som möjligt som man når är barnets bästa som man har för ögonen. Jag vill inte kalla detta för en stor fråga. Det är en viktig fråga, men det handlar inte för riksdagen om att teckna ned detta i ett protokoll och sedan säga: Varsågod, tillämpa detta! Det måste också ligga i den professionella organisationen att ständigt bli bättre. Men den ska naturligtvis påminnas av ett gott lagutskott om vad som är de tunga sakerna i det hela.

Herr ålderspresident! Miljöpartiet de grönas grundsyn är att samhället måste genomsyras av ett barnperspektiv. Barnets rättigheter måste tillgodoses utifrån barnets egna utgångspunkter och få stort utrymme i allt beslutsfattande. I en barnvänlig värld tillgodoses barnets grundläggande behov av kärlek, mat, sömn, trygghet, utveckling, kultur och hälsa. Barn och unga ska ha möjlighet att i växande grad påverka samhället och det som sker runtomkring dem. All samhällsplanering ska utgå från barnets bästa och FN:s barnkonvention. Alla barn och ungdomar ska ha möjlighet till en trygg uppväxt, sin eller sina vårdnadshavares tid och ansvar och rätt till en god utbildning. Det är viktigt att man i frågor som rör umgänge och vårdnad alltid ser till barnets bästa och inte i första hand utgår från vårdnadshavarnas eller föräldrarnas rättigheter. Vid rättstvister där barn är inblandade ska barnets bästa sättas i främsta rummet och vara överordnat inblandade vuxnas intressen. Därför ska barnet oavsett ålder få ett eget ombud vid tvister som rör vårdnad, boende och umgänge. Jag yrkar härmed bifall till reservation 4. I allt väsentligt tycker jag att de förslag som presenteras i propositionen är steg i rätt riktning. Men det är inte alltid verkligheten är i enlighet med principen om barnens bästa för ögonen. Det har med tydlighet visats i ett antal aktuella fall som har engagerat hela Sverige under den senaste tiden. Det som är viktigt att ha som grund vid arbetet med barn är att barn tar tid på sig att berätta. De skannar först av om personen är förtroendeingivande och orkar lyssna till just deras berättelse samt att de inte springer i väg och gör en massa andra saker som barnet inte vill eller orkar med. Det är viktigt att barnen vet att de kan lita på vuxenvärlden. Samhället ska komma till barnen och inte tvärtom. Barnen ska inte behöva slussas runt och uppsöka den ena eller den andra samhällsfunktionen för att få hjälp och stöd. Det är samhällets skyldighet att sluta upp kring barn och unga som behöver hjälp. Kommuner bör till exempel satsa mer resurser till socialtjänsten. Det har ju dragits ned där. De har för mycket att göra och är för få. Nu har de i princip inte tid att agera innan det blir ett omhändertagande av barnet, och då har det gått långt. Det är viktigt att de kan ingripa i tid redan när det kommer en anmälan och innan det blir en katastrof. Det är också viktigt att man vet att om man anmäler något till socialen tas det på allvar och det händer något. Annars kommer man inte att orka eller våga anmäla. Skolan, förskolepersonalen och BVC anmäler i dag missförhållanden i alldeles för låg grad till socialen. De har visserligen anmälningsskyldighet, men de måste bättra sig. Det kräver också att det finns några som har tid och resurser att ingripa. Vi i de gröna vill till exempel öka antalet platser inom BUP, få en bättre elevhälsovård med god tillgång till kuratorer, psykologer, läkare och skolsköterskor och se till att det finns ungdomsmottagningar i alla kommuner som också kan plocka upp signaler och vara förtroendeingivande och lyssnande vuxna. Vi bör också möjliggöra för frivilligorganisationer och andra att starta fler särskilda stödgrupper, till exempel för barn och unga som varit utsatta för incest och sexuella övergrepp. Herr ålderspresident! Detta är bara några åtgärder på vägen.

Herr ålderspresident! I ett så viktigt ärende som att fastställa att barnets bästa ska vara avgörande för vårdnad, boende och umgänge kan jag bara inte avhålla mig från att delta lite i debatten. Jag har, som säkert utskottsledamöterna vet, erfarenhet av att ha handlagt ett stort antal skilsmässor med ett stort antal tvister om vårdnad, boende och umgänge. Låt mig inleda med lite historik, men den går inte längre tillbaka än vad jag kunnat överblicka själv under min advokattid. Så sent som i slutet på 60-talet hade vi en regel om otrohet som grund för äktenskapsskillnad. Låt oss tänka tillbaka lite grann på barnen när mamma och pappa processade i domstolen och förde bevisning om otrohet, vem förlorade den processen om inte barnen i den familjen. När riksdagen i början på 70-talet ändrade dessa regler tog man det första steget för att förbättra barnens situation. Man tog bort otroheten och även en del annat och fick in en betänketid och så vidare. När vi kommer till 90-talet och de förändringar som då sker kommer naturligtvis det allra största genombrottet för barnen, för det var ett genombrott när vi införde gemensam vårdnad om barnen som huvudregel. Att pendeln sedan svängde lite för hårt och att vi måste vända den lite grann tillbaka är ju just anledningen till att vi har den här debatten och att vi har de här förändrade reglerna i dag. För att visa hur svårt det kan vara i de här ärendena skulle jag vilja uppehålla mig någon minut vid ett fall som inträffade för inte så våldsamt länge sedan. Det var en mycket besvärlig och infekterad tvist mellan en mamma och en pappa. Det handlade inte bara om vårdnaden om barn. Det handlade om allt från vem som skulle ha villan till vem som skulle ha köksgardinerna. Sådana här ärenden tar ganska lång tid när man kommer in i domstolarna. Tvisterna blev bara större mellan de här föräldrarna. Det här fallet som jag tänker på slutade med att det träffades en överenskommelse mellan föräldrarna med domstolens hjälp, kanske med advokaternas hjälp och med familjerättspersonalens hjälp. Mamman fick vårdnaden och pappan fick en mycket generös umgängesrätt med pojken som då var fyra år gammal. Men vad hände sedan? Jag kontrollerade det. Tio år senare talade jag med mamman. Då hade pappan inte träffat sin son en enda gång efter det att man skrev under det här avtalet. Jag berättar det för att vi ska se vilka enorma svårigheter det finns i de här vårdnadsmålen. Förloraren i det här fallet var möjligen pappan, men framför allt barnet naturligtvis. Med min utgångspunkt från den praktiska erfarenheten är jag oerhört tillfredsställd över den proposition som ligger på riksdagens bord och de förändringar som vi nu gör. Till skillnad från några andra talare här sätter jag större tilltro till verksamheten i våra domstolar och även hos våra familjerättsenheter i de olika kommunerna. Visst är det, som Raimo uttryckte sig, skiftade kvalitet, men det är ingen tvekan om att kvaliteten är på väg uppåt i mycket hög utsträckning. Om man talar med advokater som sysslar med detta får man klart besked om att antalet tvister minskar. Vad är det vi vill åstadkomma med det här nya förslaget i dag? Det handlar inte om att vi ska höja kompetensen hos domarna för att de ska skriva bra domar och kanske till och med så kallade barnprotokoll, som Tasso vill. Vi vill åstadkomma ett underlag som gör att vi får färre tvister i domstolarna. Där tror jag faktiskt att vi har tagit ett väldigt bra steg framåt. Jag ser inte det förslag som ligger på riksdagens bord och som vi förhoppningsvis klubbar igenom om en liten stund som ett litet steg framåt för barnen utan som ett mycket stort steg framåt för barnen i vårt land.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att instämma i det som Jan Ertsborn sade. Tack ska du ha, Jan! Det var mycket bra talat. Sedan vill jag också passa på att rikta ett stort tack till regeringen och de tjänstemän i Regeringskansliet som har slitit otroligt för att få fram den här produkten. Vissa partier i lagutskottet har ofta klagat över hur lång tid beredningsarbetet i regeringen har tagit innan man lagt fram olika förslag, men det här är ett typexempel på hur bra och hur snabbt det har gått att faktiskt få de första stegen genomförda. Det var i somras som Vårdnadskommittén lade fram sitt betänkande, och redan nu beslutar vi om en ny lag som träder i kraft den 1 juli, om drygt en månad, herr ålderspresident. Jag tycker att det här är ett oerhört gott betyg. Mikael Johansson var inne på en viktig fråga. Det gäller någonting som vi har mötts av under de senaste veckorna, nämligen uppmaningen att anmäla. Så fort man misstänker att barn utsätts för någonting ska man anmäla. Så fort skolan upptäcker missförhållanden ska man anmäla. Då är det oerhört viktigt att anmälan också hanteras på ett adekvat och professionellt sätt. Jag har tagit del av alldeles för många fall där anmälningarna aldrig har blivit utredda och undersökta. Herr ålderspresident! Avslutningsvis är detta en lagstiftning som ger stora möjligheter. Genom den nya lagen, utskottets betänkande och alla förarbetestexterna säger vi i praktiken att praxis ska ändras. Tillämpningen ska ändras. Det är med den utgången som vi ska få en vårdnadslagstiftning som ser till barnets bästa.