Några ändringar i riksdagsordningen

Fru talman! Alla som känner mig någorlunda vet att jag tycker om att resa, både i Sverige och utomlands. Här i Sverige händer det ibland att jag får höra: Ni riksdagsledamöter tjänar alldeles för bra. Jo, det är sant, jag tjänar ungefär som min gamla inköpschef på landstinget. Men så jobbar jag de flesta kvällar och helger också. Jag vet att det skiljer sig åt beroende på vilket utskott man sitter i, men för oss i KU är det i alla fall så.

Utomlands är tongångarna oftast desamma men samtidigt annorlunda. Politikerna tjänar alldeles för mycket och har inte sällan en köpkraft som motsvarar 20, 50 eller till och med 100 gånger så mycket som den normala genomsnittslöntagaren. Sitter man en eller två mandatperioder behöver man inte göra mycket mer under resten av livet.

När jag berättar hur det ser ut i Sverige skrattar de nästan och tror mig inte riktigt. Ofta får jag följdfrågan: Men du har väl i alla fall bil med privatchaufför? Nej, jag åker buss, tunnelbana och spårvagn som vem som helst. Det jag har är en liten övernattningslägenhet, men där är jag i princip bara när jag sover eller behöver tvätta mina kläder. Det brukar de också ha lite roligt åt av någon anledning – att vi riksdagsledamöter tvättar våra egna kläder precis som alla andra.

Tydligen bor deras politiker i bevakade herrgårdar med en mindre armé av tjänstefolk som servar dem med än det ena, än det andra.

När jag då frågar tillbaka vem det är som har bestämt att det ska vara så blir deras självklara svar: politikerna själva.

Fru talman! Det är väl här någonstans det lätt kan gå överstyr, när man själv börjar bestämma över sina egna villkor och ersättningar.

Det känns rätt skönt för mig att kunna svära mig fri och säga: Jag befattar mig över huvud taget inte med dessa frågor. Vi har Riksdagens arvodesnämnd som fattar alla dessa beslut åt oss.

Så långt hade allting kunnat vara gott, fru talman – om det inte vore för att den naturliga följdfrågan förstås blir: Jaha, och vem utser den nämnden då? Jo, det gör vi ju förstås själva sedan några år tillbaka av någon outgrundlig anledning. Då skrattar de lite och säger: Men då är ni väl snart i kapp oss.

Varför gjordes denna ändring? Det kan jag inte säga. Men vad jag skulle vilja säga när jag får frågan är: Jag har inte bestämt mina villkor, jag har inte valt dem som bestämmer mina villkor och jag har inte ens varit med och berett förslaget.

Därför föreslår vi att man bör utreda om man ska återgå till den ordning som gällde tidigare, det vill säga att Riksdagsförvaltningens tjänstemän tar fram och föreslår namn som riksdagsstyrelsen kan besluta om. De bestämmer ju fortfarande om ersättningarna till arvodesnämndens ledamöter och utser alltjämt ledamöterna i andra tunga nämnder som kan påverka vår vardag, såsom Riksdagens ansvarsnämnd och Partibidragsnämnden.

Alternativt finns det kanske en helt annan instans som är ännu bättre lämpad att bereda och utse lämpliga personer för dessa grannlaga uppgifter. Vad vet jag?

Fru talman! Riksdagens arvodesnämnd har i sitt remissvar anfört att det allt oftare kan uppstå jävssituationer i nämnden och att de då skulle behöva ha tillgång till suppleanter för att vara beslutsföra. Så varför inte bara ge dem det? Det behöver inte ens kosta någonting om inte suppleanterna behöver gå in och tjänstgöra. Då är det tydligt från början, och såväl KU som kammaren slipper hasta fram något ad hoc-betonat förslag på person att välja för att nämnden ska kunna hantera ett enskilt ärende.

Jag tror att de flesta inser att en sådan på förhand given ordning vore att föredra. Varför vissa verkar vilja krångla till saker i onödan får de faktiskt svara på själva.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Millard (SD).

Fru talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag och avslag på reservationerna.

Detta är inte ett stort ideologiskt och principiellt omfattande betänkande såsom många andra av KU:s betänkanden, till exempel det förra. Det kan verka lite tråkigt eftersom det rör formalia och administration i riksdagens vardagsarbete. Men det är då rakt inte oviktigt, för vardagsarbetet i riksdagen är viktigt.

I korthet handlar förslaget om att valet av talman ska ske med acklamation, alltså bifallsrop, om det bara finns en nominerad kandidat. Finns det fler kandidater blir det förstås en annan process med sluten omröstning.

Viktigt i detta betänkande är att rutinerna vid interpellationsdebatter ändras. Om detta finns mycket att säga, men här handlar det om att talare utöver interpellanten hädanefter måste anmäla sig senast under första debattomgången i stället för som nu, senast i andra omgången.

I övrigt anpassas bestämmelserna för talmannens samråd om vilken tid interpellationssvar ska lämnas till praxis.

Interpellationer är ett viktigt redskap för den enskilda riksdagsledamoten. Man kan ställa många frågor i kammaren som berör inte bara det egna utskottet utan kanske framför allt mycket av det som sker hemmavid. Detta uppmärksammas mycket.

Som tidigare ledamot nämnde föreslås också att det inte ska utses suppleanter för ledamöterna i arvodesnämnden. Dock ska en ersättare för ordföranden väljas särskilt, vilket är en viktig markering.

I övrigt föreslås några redaktionella ändringar.

Fredrik Erikssons resonemang är intressant. I helgen resonerade jag om våra förutsättningar med min sons svärmor. Hon är från Italien, och där är dessa frågor mycket heta. Hon hade ett helt annat perspektiv än Sverigedemokraterna. Hon uppskattade hur gediget vi jobbar med dessa frågor och tyckte att vi har en bra ordning. Man kan alltså se på det ur olika perspektiv.

Ändringarna träder i kraft den 1 september, så det blir den nya riksdagen som kommer att jobba så.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Eva-Lena!

Först och främst blir jag lite orolig. Eva-Lena Gustavsson anförde från talarstolen att betänkandet kanske inte är principiellt viktigt. Visst, det finns säkert vissa delar som är av mer formaliakaraktär, men jag vill ändå hävda att det, som jag försökte exemplifiera i mitt anförande, är principiellt besvärande att vi går in och har synpunkter, oavsett om vi ska höja eller sänka våra egna arvoden, och att vi över huvud taget är med och påverkar dessa frågor. Det är ju inte därför, hoppas jag, som du och jag har gett oss in i politiken – för att vi ska försöka sko oss själva – utan det har vi gjort för att vi ska försöka fokusera på vårt uppdrag och göra det bästa för väljarna.

Jag håller med Eva-Lena Gustavsson och hennes sons svärmor. Det är jättebra, och vi är helt överens – det är precis detta jag säger. När jag är ute och reser och träffar människor från andra länder och diskuterar dessa frågor vill jag kunna visa att vi verkligen har en oantastlig ordning i Sverige. Men med den senaste ändringen som gjordes upplever jag att det har blivit mer antastligt. Detta märker jag på de reaktioner jag får när jag berättar om dessa saker.

Jag förstår inte. Vari består den principiella invändningen från Socialdemokraterna mot att ha en ordning där riksdagsledamöter håller sig på en armlängds avstånd från att välja de personer som sätter och beslutar om våra villkor?

Jag har en fråga till, men den kan jag ta i nästa inlägg. Du kan börja med att svara på denna fråga.

Fru talman! Det är klart att detta är viktigt principiellt, men i förhållande till det som vi nyss diskuterade tycker jag att dessa frågor har olika värden. Naturligtvis kan man se det olika, som du och jag gör, Fredrik Eriksson.

Det är klart att det är viktigt principiellt att ha en ordning där människor kan uppfatta att vi inte är korrupta, så som man faktiskt gör i Italien, och att kunna hålla saker på distans. En armlängds avstånd kallar du det, men jag kallar det för personlig integritet.

Det är viktigt vilka som sitter i arvodesnämnden. Det är en fråga för oss att verkligen se till att ha personer som klarar personlig integritet och som klarar av att inse när de själva är jäviga eller inte. Detta är inget ovanligt, utan det finns i alla sammanhang där det finns politiskt förtroendevalda – kommun, landsting, riksdag och var det nu än är. Man måste alltid fundera på var man står i denna fråga. Det är inte alltid lätt – det vet vi också – men där får man luta sig på och få stöd av varandra.

Det som är den stora frågan här – interpellationerna – kommer vi att jobba vidare med i konstitutionsutskottet i andra ärenden. Vi har ett granskningsärende där. Det är en fråga som lever vidare. Varje fråga och ordning där vi har tänkt till måste vi förhålla oss till. Ingenting är hugget i sten.

Fru talman! Tack, Eva-Lena!

Jag tolkar det trots allt som att vi är överens om rätt så mycket.

I mitt anförande berörde jag bara de delar där vi inte är överens. När det kommer till interpellationsinstrumentet och de bitarna har vårt parti inte haft avvikande mening eller följdmotionerat, utan vi har varit överens om att detta är viktiga frågor att jobba med.

Vi verkar också vara överens om att målsättningen är att upprätthålla ett respektavstånd och en integritet. Vi har lite olika uppfattningar om det är vi själva som ska göra dessa avgöranden och överväganden eller om vi kanske i största möjliga mån ska överlåta det till någon annan, till exempel en professionell tjänstemannakår.

Jag tänkte återkomma till min andra fråga. Eva-Lena spelade nästan in mig där när hon pratade om jävssituationer och hur problematiska sådana kan bli. Jag noterade att Eva-Lena anförde i talarstolen att man ska utse en ersättare till ordföranden, men det är trots allt ändå så att hela nämnden måste vara närvarande för att vara beslutsför. Varken ordföranden eller en ledamot får bedöma sig vara jävig. I den situationen skulle nämnden inte kunna bereda ärendet och fatta beslut.

Vari består det principiella motståndet från Socialdemokraterna mot att helt enkelt se till att det väljs några suppleanter som finns enkelt tillgängliga för arvodesnämnden utifall att någon upplever att det inte är lämpligt att de är delaktiga i ett beslut? Detta skulle snarare motivera och underlätta för en person som känner att det är ett gränsfall och att det kanske är bättre att ta ett steg tillbaka.

Och så kan vi ha en enkel ordning där vi plockar in en på förhand vald suppleant i stället för att gå tillbaka till KU och försöka bereda ett nytt förslag som kammaren ska välja och så vidare.

Varför krångla till det i onödan?

Fru talman! Jag tänker att väldigt mycket ändå är på principiell nivå, och då klarar vi att jobba vidare med detta. Jag tror att vi kommer att lösa det här tillsammans.

Fru talman! Detta ärende skiljer sig rätt mycket från det förra. Det är formellt men också viktigt.

Till att börja med yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Utskottet föreslår att riksdagen antar riksdagsstyrelsens framställning Några ändringar i riksdagsordningen.

Det som föreslås är att valet av talman ska genomföras med acklamation om det bara finns en kandidat.

Det föreslås också att talmannen inte behöver samråda med en interpellant om vid vilket sammanträde ett interpellationssvar ska lämnas om svaret lämnas inom den tvåveckorsperiod då interpellationer ska besvaras.

Dessutom föreslås att den riksdagsledamot som vill delta i en interpellationsdebatt ska anmäla sig senast under den första omgången i debatten, i stället för under den andra omgången.

Därutöver ska det förtydligas i riksdagsordningen att Riksdagsförvaltningen ska meddela arkivföreskrifter.

Sedan, när det gäller den fråga som var uppe nyss, föreslås att det i riksdagsordningen ska tydliggöras att suppleanter inte ska utses till Riksdagens arvodesnämnd, däremot fortsatt en ersättare för ordföranden.

Härutöver redovisas bedömningen att bestämmelsen om när skriftliga frågor ska besvaras inte ska ändras. Detsamma gäller bestämmelsen om att riksdagen på förslag av talmannen beslutar när propositioner behandlas. Dessa ändringar föreslås träda i kraft den 1 september 2018.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 24.)