Moderna och rättssäkra regler för att hålla utlänningar i förvar

Herr talman! Vi ska nu debattera socialförsäkringsutskottets betänkande Moderna och rättssäkra regler för att hålla utlänningar i förvar. Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 1.

Tyvärr fanns det en majoritet i utskottet för att inte modernisera reglerna, med motiveringen att det tagit lång tid från utredning till proposition och att det var 2014 och 2015 som det kom många asylsökande till Sverige.

Denna motivering håller inte, eftersom det är nu som vi utökar antalet förvarsplatser. Och vi kan se statistik från Migrationsverket över hur länge utlänningar hölls i förvar under 2017. Ca 2 000 personer vistades i förvar kortare tid än två veckor. Ca 2 000 personer vistades i förvar i mellan två veckor och tre månader. 164 personer vistades i förvar i mellan tre månader och fem månader. 156 personer vistades i förvar längre tid än fem månader.

Vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna har det visat sig att det processuella regelverket för förvar och uppsikt behöver anpassas för att tillvarata intresset av en tydlig, lättöverskådlig och rättssäker hantering av förvars- och uppsiktsfrågor hos förvaltningsmyndigheterna och domstolarna. Det finns bland annat behov av att klargöra vilken myndighet som är ansvarig för förvars- och uppsiktsfrågan under migrationsprocessens olika skeden, inte minst i samband med överklaganden. Oklarheter i lagstiftningen har också noterats vad gäller muntlig förhandling, beräkningen av frister för ny prövning av frågan om förvar och vilken myndighet som är utlänningens motpart vid ett överklagande.

Herr talman! Vi socialdemokrater delar alltså regeringens bedömning att det finns ett tydligt behov av att ändra och förbättra regelverket om förvarstagande och uppsikt i migrationsprocessen för att uppnå ett modernt, tydligt och rättssäkert system. Förslagen i propositionen tycker vi socialdemokrater är väl avvägda. Syftet är att skapa ett tydligare regelverk och höja rättssäkerheten i ärenden och mål om förvar och uppsikt.

De föreslagna reglerna skulle bland annat innebära att en domstol alltid ska pröva om en utlänning får hållas i förvar längre tid än två veckor med stöd av utlänningslagen. Ni hörde tidigare att jag räknade upp hur många det var som faktiskt vistades i förvar längre tid än två veckor. Det var ju majoriteten.

Enligt det regelverk som vi skulle vilja ha skulle proportionalitetsprincipen få en avgörande betydelse vid bedömningen av hur länge en utlänning får hållas i förvar. Det skulle bli tydligare vilken myndighet som i varje skede av migrationsprocessen är ansvarig för att besluta om förvar eller uppsikt, och den enskilde skulle få en utökad rätt att komma till tals muntligen inför förvaltningsmyndigheterna och migrationsdomstolarna. Som jag tidigare sa finns det oklarheter, så här behöver vi bringa klarhet.

Ett beslut om förvar innebär alltid ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten och i den enskildes rörelsefrihet. Åtgärden får därför bara användas om inte andra, mindre ingripande, åtgärder är tillräckliga. Den tid som en utlänning är tagen i förvar ska vara så kort som möjligt. Att det är fråga om ett frihetsberövande ställer höga krav på rättssäkerhet och därmed också på en tydlig reglering av under vilka omständigheter åtgärden får vidtas och vilka processuella regler som är tillämpliga. Samtidigt förutsätter en ändamålsenligt utformad migrationsprocess att myndigheterna kan utöva nödvändig kontroll över dem som reser in i och vistas i landet och har verktyg att sätta kraft bakom ett beslut om avvisning eller utvisning. Möjligheten att på rättssäkra och förutsebara grunder ta en utlänning i förvar eller ställa honom eller henne under uppsikt är ett viktigt led i att en välordnad verkställighetsprocess ska kunna upprätthållas.

Vi hade verkligen önskat att vi skulle göra det mer klart och tydligt när det gäller rättssäkerheten och det processuella samt vilka myndigheter som är ansvariga vid vilka tillfällen. Vi beklagar att det inte var en majoritet i utskottet som ställde sig bakom propositionen i det syftet.

(Applåder)

Herr talman! Låt mig börja med att delvis instämma i det vi precis fick höra från talarstolen. Det finns ett behov av att se över lagstiftningen. Det finns ett behov av att göra reglerna tydligare och av att göra befogenheterna tydligare när det gäller vilken myndighet som ska fatta vilka beslut. Det handlar om hur man ska säkerställa att personer som behöver hållas i förvar hålls i förvar och om hur man ska säkerställa att personer som behöver hållas under uppsikt hålls under uppsikt. Det handlar kort sagt om hur man kan säkerställa att de personer som vistas i vårt land har tillstånd att göra det och gör det enligt de regler och lagar som gäller i vårt land.

Sverigedemokraterna valde att väcka en följdmotion med anledning av denna proposition. Vårt förslag var att inte avslå propositionen i sin helhet, av just de anledningar jag nyss nämnde. Delar av propositionen är bra – det är nödvändiga förändringar. Propositionen innehåller sådant som att det blir tydligare, som sagt, vilka som ska besluta om förvar. Det är något som bland annat välkomnades av migrationsdomstolarna, som gärna vill se en tydlig åtskillnad mellan deras beslutsfattande roll och den handläggningsroll som man har då man beslutar om hur man ska verkställa beslut.

Men problemet är att det också fanns saker i denna proposition som var ogenomtänkta och dåliga. Från vår sida valde vi främst att fokusera på två delar.

Det ena hörde vi nyss Carina Ohlsson tala sig varm för, nämligen detta med obligatoriska domstolsprövningar. Som jag precis nämnde kan man i remissvaren utläsa att domstolarna själva välkomnar att de ska ha en mindre aktiv roll i själva handläggningen av hur man verkställer fattade beslut. Men här var ett förslag att domstolarna väldigt regelbundet, varannan vecka, ska fatta nya beslut om förlängning av förvar. Det tycker vi är orimligt. Det menar vi är en börda som skulle åläggas domstolarna. Det är en sammanblandning av olika uppgifter och en administrativ process som egentligen inte medför någon nytta.

Vi valde också att motsätta oss förslaget om att man ska kunna lägga ned en förundersökning om ett brott där straffet förväntas vara mindre än ett halvår i fängelse om personen har ett utvisningsbeslut mot sig. Vi instämmer i det orimliga i att personer ska stanna i landet under lång tid för smärre brottslighet, men vi menar att en bättre lösning än att lägga ned förundersökningen är att ha ett undantag från det föreslagna verkställighetshindret då det är ett sådant lågt straffvärde och i stället möjliggöra för personer att delta i fortsatta utredningar via länk eller genom att resa in till landet för förhör om så skulle vara fallet.

Alla brott ska utredas. Det är viktigt för vår rättssäkerhet, det är viktigt för offren i vårt land, och det är viktigt för ett helhetsgrepp att vi har koll på vad som gäller.

Noterbart är också att flera remissinstanser ifrågasatte vad som skulle hända om de här personerna återvänder till landet. Ska man då ta upp förundersökningen igen? Det finns ingen automatik i detta, och att bolla fram och tillbaka huruvida förundersökning pågår eller inte riskerar också att innebära en extra börda. Dessutom kommer bevisen att förlora i värde ju längre tid som går, och det blir svårare att fullfölja en utredning.

Extra noterbart, också framlyft av både remissinstanser, oss själva och andra debattörer i frågan, var det faktum att utvisningarna inte ens behövde ha vunnit laga kraft. Beslut om att en person skulle lämna landet behövde inte ens vara fastställt för att man skulle avsluta en förundersökning, vilket i min värld är oerhört anmärkningsvärt.

I det föregående anförandet kunde vi höra hur viktigt det är att minimera den tid som personer hålls i förvar. Detta är såklart något som vi instämmer i till fullo. Problemet är att det som ska vara ledande givetvis bör vara att vi snabbt kan verkställa beslut om utvisningar eller avvisningar, inte att vi på grund av bristande förmåga till detta släpper ut personer i vårt samhälle som inte har rätt att vistas i landet.

Jag noterar också att det i det förra anförandet talades om att frågan om att ta personer i förvar är en fråga om frihetsberövande. Men som bland annat förvaltningsrätterna i Stockholm, Göteborg och Växjö anför kan en person som har ett utvisnings- eller avvisningsbeslut på sig faktiskt påverka sin egen situation när det handlar om förvar genom att samarbeta med myndigheterna eller helt enkelt lämna landet självmant. Detta är inte den sortens frihetsberövande som gör att någon låses in för all framtid utan någon som helst möjlighet att påverka situationen.

Herr talman! Jag vill också yrka bifall till reservation 2. Som jag nämnde inledningsvis lade vi en följdmotion på den här propositionen. Denna följdmotion innehöll inte bara förslag om att avslå delar av propositionen utan också förslag på vad man bör utveckla och ta hänsyn till i en kommande lagstiftning, som vi som sagt menar är nödvändig och bör komma på plats så snart som möjligt.

Det handlar om tydlighet gällande när man tar personer i förvar och när man håller personer under uppsikt. Vi menar att en grundregel bör vara att om man inte har säkerställt identiteten på personer är det också rimligt att man har något slags uppsikt över dem. Det behöver inte vara särskilt avancerat eller integritetskränkande, och det behöver heller inte innebära en oerhört stor börda.

När det gäller personer som bor inom det offentliga systemet för asylmottagande eller asylsökande kan det räcka med att till exempel checka in på boendet en gång om dagen eller hur det nu kan läggas upp. För dem som har ett eget boende föreslår vi en utredning av möjligheten att få välja mellan att antingen kontakta en myndighet och visa att man är på plats och, om det föredras, ha en fotboja som kontrollerar att man är på sitt boende, detta med samma intervall som man annars skulle checka in vid det offentliga boendet. Syftet är helt enkelt att säkerställa att vi vet var en person är innan personen i fråga har fått tillstånd att vistas i vårt land.

Förvarstagande bör användas så snart det finns risker på säkerhetsbasis eller om en person har valt att bryta mot reglerna om uppsikt, helt enkelt därför att vi historiskt har sett hur många som avviker. Vi har inte råd att tillåta en fortsatt utveckling där personer i princip kan gå under jorden så snart de kommer till vårt land, om de bara vill.

Jag vill också lite kort lyfta upp det något ironiska som lyfts fram i propositionen om att vi bör ha mer generösa regler för just barn som hålls under uppsikt. Enligt min mening är det direkt oansvarigt att lämna barn vind för våg när de kommer till vårt land. En lösning där uppsikt kan innebära att man helt enkelt checkar in på sitt boende är varken integritetskränkande eller särskilt allvarlig. När vi ser till hur utvecklingen har varit i landet de senaste åren, där många unga har kommit hit och lämnats just vind för våg, lockats av kriminella ligor, fastnat i drogberoende och rör sig på våra gator utan någon som helst koll, då finner jag det oerhört svårt att motivera varför man ska låta detta fortgå.

För mig är det självklart att minderåriga ska hållas under uppsikt av någon. Har man sina föräldrar här är det föräldrarna som har det ansvaret. Har man det inte bör staten ta sitt ansvar.

(Applåder)

Herr talman! Det finns ingen tvekan om att reglerna om förvarstagande behöver ses över. Sveriges användning av förvar har vid upprepade tillfällen kritiserats av både FN-organ, Europarådet, forskare och flera av civilsamhällets organisationer. Kritiken har framför allt riktats mot den alltför omfattande och omotiverade användningen av förvar i stället för andra alternativ, till exempel uppsikt, och att barn hålls i förvar.

Den proposition som ligger till grund för dagens debatt tog vissa steg i rätt riktning. Framför allt välkomnade vi i Vänsterpartiet att det i propositionen föreslogs att det skulle framgå att tiden i förvar ska vara så kort som möjligt samt att införandet av en proportionalitetsbedömning föreslogs.

Nu har dock propositionen i sin helhet avslagits av högerpartierna och SD med motiveringen att lagförslagen bygger på en sju år gammal utredning som inte speglar dagens situation och att ett nytt helhetsgrepp behövs. Vi har tidigare hört argumentation för varför vissa delar verkligen skulle behöva förändras.

Vänsterpartiet delar inte uppfattningen att propositionen i sin helhet borde avslås, men eftersom vi ser ett stort behov av förbättringar av den ursprungliga propositionen ställer vi oss inte heller bakom reservationen från S och MP. Vi väljer att avstå under denna punkt och i stället lyfta fram de nödvändiga förbättringar som behövs, helt oavsett om det handlar om den ursprungliga propositionen eller en ny översyn. Dessa beskrivs i reservation 3, som jag samtidigt passar på att yrka bifall till.

Jag har milt sagt mycket låga förväntningar på att ett helhetsgrepp kring frågan om förvar, som det är tänkt av Alliansen och Sverigedemokraterna, skulle leda till förbättringar i den riktning som vi i Vänsterpartiet vill se. Jag vill ändå ta upp några punkter från vår följdmotion, där det bör ske ändringar i lagstiftningen kring förvarstagande.

För det första: Barn far illa av att vara i förvar – punkt. Detta är ingen ny kunskap. Jag vet inte hur många av ledamöterna här inne som har varit på besök hos människor i förvar, men de av oss som har varit det inser vilken svår och mycket, mycket obehaglig plats det är att vistas på, inte minst för barn.

Regeringen föreslog i sin proposition inga ändringar av reglerna om förvar av barn, med motiveringen att regelverket redan är mycket restriktivt och förenligt med internationella konventioner och rättsakter som Sverige är bundet av.

Jag vill dock ifrågasätta detta. Sverige har vid flera tillfällen fått kritik bland annat av FN:s kommitté mot tortyr för att barn placeras i förvar. UNHCR säger tydligt att barn inte bör hållas i förvar som konsekvens av att de har migrerat. Det kan enligt UNHCR aldrig vara förenligt med barnets bästa, och de har stöd av Unicef, FN:s barnrättskommitté och FN:s specialrapportör mot tortyr.

Flera tidigare studier visar att placering i förvar försämrar barns psykologiska och fysiska välbefinnande och skadar deras kognitiva utveckling. Barn i förvar riskerar att drabbas av ångest och depression och uppvisar ofta tecken på posttraumatisk stress. En alldeles sprillans ny rapport från Röda Korset, som faktiskt släpptes i dag och som säkert många av er har hört om på radio, visar återigen just detta.

Barnkonventionen och EU-rätten föreskriver att barn enbart får tas i förvar som en allra sista utväg. I den rapport som släpptes i dag pekar Röda Korset på allvarliga brister när det gäller lagstödet för förvarstagandet av barn i en del av de fall som de har gått igenom – att förvar används trots att inte alla andra möjligheter har uttömts – och att barnets bästa inte har beaktats på ett individuellt sätt, utan man säger bara att det räcker att man är tillsammans med familjen.

Det finns exempel på beslut som har fattats utifrån regler i utlänningslagen som inte alls omfattar barn. Det finns exempel på barn som först har förvarstagits som vuxna och sedan skrivits om i ålder och sitter kvar på vuxenbedömningen. Under förra året beslöt man om förvar av barn i dubbelt så många fall som man valde att använda uppsikt. Det här kan enligt min åsikt inte betraktas som restriktivt.

När det gäller påverkan på barnets psykiska hälsa visar genomgången också entydigt att förvarstagande av barn är mycket negativt för barnet även under kortare tid, och de psykiska men barnet upplever består ofta under lång tid efter att barnet har släppts.

Vänsterpartiet är kritiskt mot att regeringen inte har tagit till sig av den kritik som har framförts mot Sverige eller den kunskap som finns avseende förvarstagande av barn. I ljuset av att samma regering har drivit igenom att barnkonventionen ska bli svensk lag är det också märkligt att man inte har agerat i frågan. Röda Korset konstaterar i rapporten att ett flertal saker behöver göras, men den viktigaste punkten när det gäller lagstiftningen är att förvarstagande av barn, oavsett om det gäller barn i familj eller ensamkommande, inte får förekomma. Vänsterpartiet instämmer helt i detta. Det är hög tid att se till att lagen ändras så att barn aldrig sätts i förvar.

Den andra viktiga punkten jag vill lyfta upp, herr talman, rör förvarstagande som slentrianmässig metod vid tvångsutvisningar.

Röda Korset påpekar i sin nya rapport, återigen, att förvar ofta används som förstahandsmetod utan vidare reflektion om huruvida andra alternativ skulle fungera och kanske skulle fungera bättre. Det är uppenbart att den politiska debatten också är ensidigt fokuserad på ökat antal förvarsplatser och att dra undan rättigheter och stöd till asylsökande med utvisningsbeslut. Den ändring som genomförts i LMA är ett sådant exempel. Indragen ersättning och boende har inte lett till ett ökat återvändande utan till hemlöshet och utsatthet för den enskilde och ett försvårat arbete för myndigheterna. Det är helt enkelt mycket svårt att arbeta med återvändande när man inte vet vilken port eller parkbänk människor vistas på.

Herr talman! Det finns en hel del god kunskap om vad som faktiskt kan stötta och underlätta återvändandet för personer med utvisningsbeslut, vad som fungerar i verkligheten både för de människor som ska utvisas och för samhället i stort. Svaret är inte mer inlåsning, indragen ersättning, hemlöshet eller kortare tidsfrister för att lämna landet.

Låt oss lyssna på Röda Korset. De har lång erfarenhet av arbete med återvändande. Det gäller både från landet där man har sökt asyl och landet dit man ska återvända. Det handlar om helt andra och noggranna metoder. I den nya rapporten lyfter de fram några av de kunskaper som finns om återvändandearbete, nämligen att delaktighet, förutsägbarhet, juridisk rådgivning, tillgång till hälsovård och utbildning samt sociala rättigheter under tiden man är kvar ökar förutsättningarna och möjligheterna för människor att återvända. Ekonomiskt bistånd vid återvändande och god planering av vad som händer när man kommer fram är ytterligare några framgångsfaktorer.

Förvarstagande är i många stycken just motsatsen. Liksom Röda Korset vill vi i Vänsterpartiet se en ökad användning av alternativ till förvar, varav ett kan vara uppsikt och även utveckling av andra metoder som sedan kan utvärderas. Det är viktigt att alternativ till förvar inte blir alternativa former för förvar, så som det ofta låter i debatten, utan ett helt annat arbetssätt, ett som fungerar, som är förankrat i verkligheten och som visar respekt för mänskliga rättigheter och barnrättigheter.

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Herr talman! Moderaternas inställning i den här debatten och i den här frågan är att yrka avslag på regeringens proposition. Skälen är flera.

Det första skälet är att propositionen grundar sig på en sju år gammal utredning. Första tanken när man läser propositionen är att man frågar sig om regeringen återigen har suttit med armarna i kors.

Mycket har hänt de senaste sju åren. Det har varit en flyktingkris där ungefär 164 000 asylsökande sökte sig till Sverige under ett år. Åren innan var det också ett högt asyltryck med över 100 000 asylsökande.

Vi ser att det finns ett ökat behov av att det finns ett rättssäkert förfarande för återvändande. När myndigheter står handfallna och polisen går på knäna, när individer som har fått avslag på sin asylansökan och måste återvända till sitt hemland inte gör det frivilligt utan väljer att inte samarbeta med svenska myndigheter, är risken att svenska myndigheter inte gör sitt. Förtroendet för svensk migrationspolitik minskas hos allmänheten och inom myndigheter, det vill säga hos medarbetarna.

Risken är att det skapas ett skuggsamhälle med social utsatthet och svartarbete. Människor utnyttjas. Vi moderater anser att ett ja ska vara ett ja och ett nej ska vara ett nej.

Det andra skälet till att vi moderater yrkar avslag på propositionen är att vi vill ha ett rättssäkert återvändande och vidare behovet av fler förvarsplatser. Det behövs fler förvarsplatser helt enkelt för att det finns för få förvarsplatser i dag i Sverige, herr talman. Det finns ca 350 förvarsplatser.

Den moderata gruppen i socialförsäkringsutskottet besökte gränspolisen på Arlanda. De svarade på en rak och enkel fråga: Hur många förvarsplatser behövs? Svaret var: Hur många som helst.

Detta möte skedde i förra veckan. Utredaren som fattar besluten berättade att det fanns tre förvarsplatser till godo kommande helg. Det handlar alltså om Sveriges internationella flygplats i vår huvudstad. Detta innebär att om fyra personer behöver placeras den helgen måste Migrationsverket släppa ut en förvarstagen som har ett utvisningsbeslut. Den som släpps ut kanske inte har begått ett brott, men den person som ska placeras på förvar har begått ett brott. Då sker en prioritering. Detta innebär att de poliser som finns i våra radiobilar och som gör inre utlänningskontroll, har kört en person till förvar, och efter ett par dagar stöter på personen i det fria i samband med att denne återigen begår ett brott kommer att tappa förtroendet. Deras insats blir förgäves.

Låt mig ta min utgångspunkt i verkligheten. Det nordligaste förvaret i Sverige ligger i Gävle. Det innebär att om polisen i Haparanda gör en inre utlänningskontroll, och de kommer fram till att en person inte har rätt att vistas i Sverige, är det 85 mil enkel väg till Gävle. Det är inte säkert att det finns plats på det förvaret. Det är alltså fråga om tio timmars bilfärd. När radiobilen ska köra fram och tillbaka är det ett helt dygn som går till spillo. Jag är från Stockholm, men jag har förstått på mina norrländska vänner i mitt parti att det är brist på poliser i Norrland, speciellt i Haparanda.

Det tredje skälet till att vi vill yrka avslag på propositionen är att en förundersökning ska kunna läggas ned om brottet resulterar i mindre än sex månaders fängelse.

Låt oss titta på vilka brott som leder till mindre än sex månaders fängelse. Det är stöld, misshandel och sexuella övergrepp som inte bedöms som våldtäkt. Det är brott av allvarlig karaktär. Jag kan förstå tanken att för en person som inte får vistas i Sverige, och som har stulit en kexchoklad i Pressbyrån, ska inte en hel domstolsprocess och hela det övriga maskineriet sättas igång. Låt oss göra det enkelt; personen får lämna Sverige.

Men sedan finns misshandel, stöld och sexuellt övergrepp som inte bedöms som våldtäkt. Förlåt mig, men det finns både duktiga och mindre duktiga åklagare även inom Åklagarmyndigheten. Vad gör vi med en slö åklagare, som sitter med de stora högarna? Så ser det ut på våra åklagarmyndigheter. Vad kommer den personen att göra om man enkelt kan bli av med ett ärende? Jo, man lägger ned förundersökningen och utvisar personen.

Nej, fru talman, Moderaternas position är att propositionen grundar sig på sju år gamla uppgifter. Vi moderater efterfrågar ett helhetsgrepp som tar avstamp i alltifrån återvändande och rättssäkra förvar till att folk som begår brott ska lagföras och straffas. Brott ska leda till konsekvenser.

(Applåder)

Fru talman! Ett ja är ett ja och ett nej är ett nej. Det är min bestämda uppfattning att förtroendet och legitimiteten för en rättssäker asylrätt och vår reglerade migrationspolitik vilar på att det måste vara en avgjord skillnad i och konsekvens av att få ett ja eller ett nej.

För snart tio år sedan gav den dåvarande alliansregeringen en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av reglerna om förvar i utlänningslagen. Denna remissbehandlades år 2011, och sedan dess har ju, som vi alla känner till, mycket hänt.

Jag tror inte att det är någon överdrift att påstå att vi haft en utveckling som få, om ens någon, kunde ana. Jag menar att den lagstiftning som vi i denna kammare ska fatta beslut om ska vara de facto-förankrad i den verklighet som råder, och det är inte fallet med denna proposition. Av den anledningen lade vi kristdemokrater fram en motion om att avslå densamma. Sedan har det i utskottet formats en majoritet för att avslå propositionen, och jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi kristdemokrater vill se en migrationspolitik som går hand i hand med integrationspolitiken. Vår målsättning med att nu förorda en stram migrationspolitik är att få ordning på integrationen och där målet ska vara att få plats för någon mer, inte mindre.

För att vi ska kunna vara generöst som land måste vi ge skydd till dem som är i verkligt behov av det och samtidigt se till att de som fått ett nej lämnar landet. Att avvika eller gå under jorden är ju att utsätta sig för en personlig risk men också att underlätta utvecklingen av parallellsamhällen.

Vi vet att Migrationsverket påpekat att allt färre återvänder frivilligt, och då är förvar ett sätt att säkerställa att en person är tillgänglig så att av- och utvisningsbeslut kan verkställas. Enligt utredningen Klarlagd identitet beräknas 20 000–50 000 personer i dag vistas i Sverige utan tillstånd. Den gruppen människor ökar, och det är av en rad olika skäl både olämpligt och oacceptabelt.

Antalet förvarsplatser har under 2016–2017 ökat med 40 procent. Och vi vet att beläggningsgraden vid 2017 års utgång var 99 procent, det vill säga att förvarsplatserna behövs och behöver bli fler. Vi kristdemokrater har därför anvisat medel för att bygga ut kapaciteten när det gäller antalet förvarsplatser under den kommande treårsperioden.

Jag skulle här också vilja lyfta fram att vi kristdemokrater ser ett alternativ till bara förvarsplatser. I förhandlingarna om nya åtgärder mot terrorism, som ägde rum under våren 2017, var en av de för oss kristdemokrater prioriterade frågorna, som också vann i stöd i förhandlingarna, att elektronisk övervakning vid avvisningsbeslut ska utredas. Kristdemokraterna menar att en elektronisk fotboja ska kunna användas som ett alternativ till förvarstagande. Personer med fotboja kan då förbereda sin hemresa. Och skulle en avvikning ske upptäcks det ju omedelbart, antingen genom att personen i fråga tar av sig fotbojan eller genom att han eller hon avviker från det geografiska område som han eller hon får vistas i.

Fru talman! Vi delar åsikten att Sverige behöver moderna och rättssäkra regler för att hålla utlänningar i förvar. Så heter ju propositionen. Men det finns ett avgjort behov av att politiken tar ett helhetsgrepp om denna migrationsfråga. Vi menar att det bäst görs genom att en bred parlamentarisk utredning tillsätts där samtliga partier i Sveriges riksdag inbjuds att delta. Där kommer givetvis frågan om återvändandet att vara en viktig del om vår ambition är att förmå att utforma en långsiktigt hållbar och rättssäker migrationspolitik. I ett sådant arbete kommer frågan om förvar att finnas med, och då är det ganska självklart att de senaste tre årens erfarenheter, både Sveriges och EU:s erfarenheter, ska finnas med i arbetet, inte tankegods från sju år tillbaka i tiden.

Riksrevisionen har tidigare kritiserat regeringar för att lägga fram förslag med bristande beredningsunderlag och konsekvensanalys inom migrationsområdet. Det aktuella lagförslag som här presenteras är dessvärre inget undantag.

Vi yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Betänkandet handlar om förvarsfrågan, migrationsfrågan och om asylsökande till Sverige. Där vet vi att det har förändrats otroligt mycket under de senaste tio åren, skulle jag vilja påstå.

Antalet asylsökande har varierat väldigt mycket. Det har varit över 160 000 vissa år och inemot 20 000 andra år. Migrationsverkets hantering av ärendena har också förändrats. Skälet till att man begär asyl i Sverige har också förändrats.

Vad mer har då förändrats? Jo, naturligtvis samhällets syn på och hantering av asylsökande. I och med detta vill jag och Centerpartiet instämma i att grunden för Förvarsutredningen bygger på en inaktuell och för gammal verklighet. Utredningen tillsattes 2009 – visserligen har den fått tilläggsdirektiv under tiden – och är inte förankrad i dagens verklighet bland politiker, myndighetsutövare och allmänheten. Remissbehandlingen ägde dessutom rum för sju år sedan. Vi vet också att kommunerna hanterar frågan om asyl och migration på ett helt annat sätt i dag än vad de gjorde när utredningen tillsattes.

Kort och gott, fru talman, är utredningen inaktuell och inte uppdaterad för dagens verklighet.

Att förvarsfrågan är otroligt viktig vill jag verkligen stryka under, för det är min och Centerpartiets mening. Men jag tror, fru talman, att det räcker med dessa ord från mig om varför Centerpartiet och jag med fog kan yrka bifall till utskottsmajoritetens förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)