Minskade krav på dokumentation i skolan

Fru talman! God morgon till er alla! Jag hoppas att ni är lite piggare än vad jag är i dagsläget. Jag ska försöka göra detta så smidigt som möjligt trots min förkylning. Efter sju år med en borgerlig regering ser vi en del av resultaten. Skolresultaten har fortsatt att sjunka, och den likvärdighet som jag vurmar för har minskat. Elevernas bakgrund avgör alltmer om de kommer att lyckas med sina studier i grund- och gymnasieskolan. Sverige har gått från en topposition till en medelmåtta enligt de internationella rankningarna. Det här duger inte. Det enskilt viktigaste för elevernas resultat är att de möter skickliga och engagerade lärare som har bra förutsättningar att bedriva en god undervisning. Jag hade med allra största sannolikhet inte stått här framför er om jag inte hade haft en lärare som gav mig en skjuts framåt när jag så väl behövde det och visade mig vägen. Fru talman! För att stärka läraryrket krävs förbättringar på flera områden. Vi vill se en professionalisering av läraryrket med lärare som har rätt till en systematisk kompetensutveckling och gott om tid att bedriva och utveckla undervisningen. De ska också ha bra villkor genom karriärutveckling samt goda former för samarbete och utbyte med sina kolleger. Lärare ska ha tid att vara just lärare. Därför behöver mängden administration minska. Politiken ska skapa förutsättningar för lärare att göra ett bra jobb, men inte bestämma hur det ska utföras. Skolans verksamhet och skolpolitiken ska utgå från forskning och beprövad erfarenhet. Skolledare ska vara välutbildade och ha tid att vara pedagogiska ledare. Sverige ska ha en lärarutbildning av högsta kvalitet. Alltmer av lärarnas arbetstid upptas i dag av administration. Fler nationella prov, obligatorisk närvarorapportering, skriftliga omdömen för alla elever från årskurs 1, individuella utvecklingsplaner och skriftliga åtgärdsprogram är alla insatser som var och en är fullt rimliga men som sammantaget innebär en enorm börda för lärarna. Detta minskar kraftigt den tid lärarna kan lägga ned på att planera och bedriva undervisning. Vi måste minska lärarnas administration genom att ta bort delar av de dokumentationskrav som har införts och ge lärarna större möjlighet att utforma sin uppföljning på det sätt som bäst passar deras arbetssituation och de utmaningar eleverna står inför. Vi vill se att skollagen ändras så att de individuella utvecklingsplanerna slopas helt. Skollagen ska ställa krav på formativ bedömning, men hur detta utförs och dokumenteras ska vara upp till varje skolhuvudman att besluta om. De skriftliga omdömena ska inte längre vara obligatoriska i årskurs 6-9. En lärare som undervisar i flera klasser och ämnen lägger i dag ofta en arbetsvecka per läsår på att producera de mest rudimentära omdömen en gång per termin utan att det bidrar nämnvärt till elevernas utveckling. Fru talman! Barn och föräldrar måste känna sig trygga i att de får information om elevens utveckling och tydliga formativa bedömningar om hur målen i kursplaner och läroplaner kan nås och hur eleven i övrigt kan utvecklas så långt som möjligt. Vi är övertygade om att det är professionen, lärare och rektorer, som är bäst på att hitta verktyg och metoder för att säkerställa detta. Skollagen bör också förändras vad gäller krav på åtgärdsprogram vid särskilt stöd. Regeringen har tidigare sagt att den vill ta bort krav på åtgärdsprogram helt och hållet och i stället låta det vara upp till föräldrarna att kräva det. Vi har kritiserat detta, och vi hoppas att det inte blir så eftersom det kommer att ytterligare spä på ojämlikheten i skolan. Men vi ser samtidigt behovet av att minska den arbetsbelastning som åtgärdsprogrammen medför. Vi föreslår i stället att kravet på åtgärdsprogram tas bort för särskilt stöd av mindre omfattning men att kravet på åtgärdsprogram finns kvar vid större behov av särskilt stöd. Fru talman! Vi har en reservation som jag tror heter reservation nr 1, och den yrkar jag bifall till. (Applåder)

Fru talman! Den svenska skolan har under de senaste åren präglats av en kraftig ökning av lärarnas administrativa uppgifter. Lärarna har att hantera nationella prov, betyg, individuella utvecklingsplaner, åtgärdsprogram, omdömen, rapporter, utvärderingar med mera. Dessutom har rent administrativa och elevrelaterade uppgifter som saknar koppling till det pedagogiska arbetet tillkommit. I en studie har Skolverket kartlagt grundskollärares tidsanvändning. Av studien framgår att många lärare upplever att de inte hinner planera sin undervisning i önskad omfattning. Studien visar också att lärarna i genomsnitt använder enbart en tredjedel av sin arbetstid till att undervisa. Bara omkring 10 procent av tiden används till att planera undervisningen. Lärarna anser att alldeles för mycket tid viks för administration och dokumentation. I en annan studie, som är gjord av Lärarförbundet, med namnet Låt lärare vara lärare visas att läraren förfogar över knappt fem timmar till för- och efterarbete under en vanlig skolvecka. Det motsvarar en kvart per lektion. Den här utvecklingen leder till att lärarna har mindre tid till att utöva sitt kärnuppdrag, vilket sannolikt får konsekvensen att kvaliteten på undervisningen blir sämre. Den ständigt ökande dokumentationsbördan är delvis ett resultat av en politisk strävan från Folkpartiets och de andra allianspartiernas sida att kontrollera lärarnas yrkesutövning. Även minskningen av den pedagogiska personalen har regeringen delvis ansvar för. Och detta är inte något som bara kommer från oppositionen, utan det är fakta som redovisas i olika undersökningar. Sedan Jan Björklund blev ansvarig för skolan har pappersarbetet ökat och personalen i skolan minskat. Nio av tio lärare vittnar om att de har fått en ökad administrativ arbetsbörda sedan 2006 enligt en undersökning från Lärarnas Riksförbund. Samtidigt har hela 12 600 pedagogiska tjänster försvunnit från den svenska skolan under samma period enligt en undersökning från riksdagens utredningstjänst som vi har beställt. Den borgerliga regeringen har till viss del insett sina misstag, och vill nu, efter många påtryckningar, minska dokumentationen något. Detta är ett steg i rätt riktning, och det välkomnar vi, men åtgärderna är inte tillräckliga. Vi menar att endast dokumentation och administration som syftar till att stimulera elevernas utveckling bör prioriteras. Pappersexercis i syfte att vara myndigheter och politiker till lags kan inte anses vara den mest angelägna sysselsättningen för lärarkåren. Således bör inte sådana arbetsuppgifter vara prioriterade för landets lärare. Vidare anser vi att endast dokumentation med tydliga pedagogiska syften bör prioriteras. Just därför är det viktigt att Skolverket får i uppdrag att göra en översyn av föreskrifter och allmänna råd kopplade till skolornas dokumentationsförfarande. Fru talman! Under de senaste åren har regeringen infört en rad nya nationella prov. År 2010 infördes nationella prov i årskurs 3 i ämnena svenska och matematik. Samma år infördes nationella prov i de naturorienterande ämnena i årskurs 9. Våren 2013 kom proven i de samhällsorienterande ämnena och de naturorienterande ämnena i årskurs 6 samt proven i de samhällsorienterade ämnena i årskurs 9. Lärarna vittnar om att dessa nya pålagor kraftigt bidrar till deras ökande arbetsbörda. Miljöpartiet anser att det bör övervägas om antalet nationella prov kan minskas och i så fall vilka prov det skulle gälla. Då kan tid frigöras för lärare att ägna sig åt sin undervisning, och möjligheterna till dialog och kommunikation mellan lärare och elever ökar. Av den anledningen bör Skolverket få i uppdrag att utreda hur de nationella proven kan bli färre. Fru talman! För att lärarna ska kunna ägna sig åt sitt kärnuppdrag behöver de avlastas. Detta görs bäst genom att stödjande personal med speciell kompetens anställs. Det handlar till exempel om personal i elevhälsan, bibliotekarier, vaktmästare, kökspersonal med mera. Andra yrkesgrupper som fyller en mycket viktigt pedagogisk funktion i skolan är studie- och yrkesvägledare, specialpedagoger och fritidspedagoger. De senaste åren har tillgången till dessa yrkesgrupper blivit sämre, vilket har drabbat såväl lärare som elever. Miljöpartiet vill se till att tillgången till dessa så viktiga yrkesgrupper förbättras och därigenom avlasta lärarna. Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till våra reservationer 2 och 3.

Fru talman! Att vara lärare är ett av de bästa arbeten som finns. Glädjen över att möta sitt underbara gäng i klassrummet varje morgon är något av det mest energigivande som finns. Belöningen när man tillsammans lyckas och en elev som haft det svårt greppar sin situation och äntligen lyfter, genombrottet när aha-upplevelsen uppstår och allt ramlar på plats och värmen i kroppen när man ser glöden i barnens ögon och får vara en del av det är faktiskt ett privilegium och en ynnest. Ändå pratar vi aldrig om detta. Vi pratar inte om glädjen, belöningarna, värmen och genombrotten - allt det positiva. Debatten om att vara lärare har i alltför hög grad kommit att handla om det som gör lärarjobbet jobbigt. Ett alltmer komplext samhälle visar sig naturligtvis också i klassrummet och i skolan. Ett inkluderande arbetssätt ställer andra krav än vad tidigare arbetssätt har gjort. När jag gick i skolan kunde man åka ut i "kliniken" om man av olika anledningar inte fungerade i klassrummet, och det innebar att den minst utbildade läraren tog hand om de elever som hade störst behov av stöd och hjälp. Så har det fortsatt att vara i den svenska skolan under lång tid. Alliansregeringen säger att det får vara slut med det. Det är de bäst utbildade lärarna som ska ta hand om eleverna med störst behov av hjälp och stöd. Därför har vi bland annat återinfört specialpedagogutbildningen och pekar på det viktiga uppdrag som dessa lärare har i den svenska skolan. Vi säger inte att vi ska tillbaka till exkludering, tvärtom, men det måste ske med hjälp av särskilt yrkesskickliga lärare som fått en adekvat utbildning. Alla barn förtjänar att få de bästa förutsättningarna. Alliansregeringen har lyssnat på de svenska lärarna. Fru talman! Vi vet att det är den enskilda läraren som gör den största skillnaden. Det är det som sker mellan elev och lärare i klassrummet som får saker och ting att hända. Det är relationen och det är tilliten dem emellan som skapar grunden för lärande. Det säger forskningen, men det säger också förnuftet. Efter år av sjunkande resultat var alliansregeringen när man kom till makten 2006 full av beslutsamhet att komma till rätta med de problem som fanns. Elevernas kunskaper sjönk, och medvetenheten om detta var inte tillräcklig hos vare sig elever eller föräldrar. Betyg gavs inte förrän till jul i åttonde klass, och då var det i regel för sent att på djupet rätta till de större kunskapsluckorna. Att läget varit så förtvivlat var i alldeles för många fall en förfärlig överraskning, och alldeles för många fick inte i tid det stöd och den hjälp som de behövde för att nå Godkänd. Bland många vårdnadshavare fanns också en kritik rörande att man inte i tid fått reda på hur barnet låg till och att man inte visste vad som saknades för att nå Godkänd. Därtill kom alla de barn som vid skol- eller lärarbyte föll mellan stolarna, och kunskapen fanns inte att hämta utan fick byggas upp på nytt av en ny lärare. Fru talman! Behovet av något slags dokumentation tycktes kristallklart. Tillsammans med krav på dokumentation infördes också betyg från årskurs 6. Detta är ett utmärkt sätt att få ett kvitto på vad eleven kan i ett mycket tidigare skede än tidigare. Här finns helt andra förutsättningar att hjälpa elever med kunskapsluckor. Naturligtvis anser jag att vi skulle behöva titta på att införa betyg ytterligare något eller några år tidigare. Ett oerhört vällovligt syfte blev en alltför stor börda för lärarna, och plötsligt motverkade det sig självt. Lärarna uppfattade att de tillbringade alltför stor tid med att skriva och att uppfinna manualer och fiffiga matriser och system i stället för att ägna sig åt sina elever och få så mycket så kallad elevtid som möjligt. Överallt uppfanns hjulet på nytt, och många sömnlösa nätter och irriterade diskussioner på lärarrum var en del av bilden. Man skrev uppsatser som man inte var säker på att så många föräldrar läste. Så här var det inte tänkt att bli. Men, fru talman, alliansregeringen har återigen lyssnat på lärarna. I den proposition som vi i dag debatterar föreslår regeringen att IUP:n, den individuella utvecklingsplanen, tas bort i de årskurser där betyg ges, det vill säga årskurserna 6-9. I årskurserna 1-5 halveras antalet IUP:er från en gång per termin till en gång per läsår. Utvecklingssamtalen däremot bedöms vara så viktiga informationskanaler till vårdnadshavarna att de behålls. Informationen från den tidigare IUP:n ska nu muntligt lämnas under utvecklingssamtalet. Vi har sett att uppföljning runt de nationella proven samt betygen i de allra flesta fall uppfyller de behov som fanns runt tidigare reaktion och information. Fru talman! Det gäller dock att ha en balans. Samtidigt som det gäller att inte belasta våra lärare med en alltför omfattande dokumentation måste vi ändå garantera att elever och vårdnadshavare vet vad som krävs och vad som saknas. Inga barn får falla mellan stolarna. Till stor del kommer en sund del av summativ, men framför allt också formativ, bedömning att fylla den funktion som vi saknat. En stor del finns också i att ge professionen den tillit den förtjänar. Nu har vi gett lärarna de verktyg som bättre matchar behoven. Men viss dokumentation hör faktiskt läraryrket till. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Alliansregeringen har genomfört en rad reformer som syftar till att stötta lärarna och att framhålla deras viktiga uppgift. Vi har skapat en ny, modern lärarutbildning som bättre ska matcha kraven i dagens skola, och vi har satsat på fortbildning och mycket mer. Inte minst har vi nu också lyft karriärtjänstreformen där vi återigen tagit initiativ i en fråga där Socialdemokraterna snabbt följde efter och liksom med så mycket annat vi föreslagit kom fram till att även detta var ett klokt förslag. Alla förslag som alliansregeringen lägger fram tycker Socialdemokraterna är goda idéer, och därför blir deras politik mest att de vill ha lite mer av allt det vi föreslår. Frågan jag ställer mig är varför de inte hade några idéer när de själva hade skolministerposten. Var fanns handlingskraften när skolresultaten drastiskt började sjunka? Varför hade man inga idéer om hur man skulle börja vända utvecklingen? Fru talman! I dag ligger ett förslag på bordet som ger bättre förutsättningar för Sveriges lärare att göra det som de är riktigt bra på, nämligen att rusta våra barn för en ljus framtid med goda kunskaper och ett gott självförtroende, och tillsammans med sina elever känna glädjen, belöningarna, värmen och genombrotten. Vår alliansregering vill att lärarna ska vara med sina elever och inte tillbringa tiden med administration och dokumentation. Jag yrkar bifall till propositionen och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Fru talman! Jag vill först yrka bifall till propositionen och avslag på samtliga reservationer. När man lyssnar på företrädare för Socialdemokraterna och Miljöpartiet oroar man sig för den olikvärdiga utvecklingen i svensk skola. Då måste jag naturligtvis ställa några frågor till Jabar Amin från Miljöpartiet: Vad syftar nationella prov till? Vad syftar centrala rättningar av nationella prov till? Vad är syftet med nya kursplaner med tydligare centralt innehåll? Svaret från Folkpartiet och Alliansen är just att säkerställa en ökad likvärdighet i en kommunaliserad skola. Företrädarna för S och MP säger också att det är viktigt att professionalisera skolan och att vi måste ha duktiga lärare som ägnar sig åt just undervisningen. Då måste jag påminna kammaren om att när vi röstade i ett ärende som är väldigt centralt för professionaliseringen av lärarkåren, nämligen lärarlegitimationen, röstade de tre rödgröna partierna på tre olika sätt. Ett parti avstod, ett parti röstade nej och ett parti röstade ja. Jag vet inte, fru talman, hur en votering rörande frågorna som det här betänkandet handlar om, nämligen betyg, skriftliga omdömen och utvecklingssamtal, skulle gå till. Vad tycker egentligen de rödgröna i betygsfrågan? Det vet vi inte. Fru talman! Läraren är den absolut viktigaste faktorn för att elever ska uppnå goda resultat. Därför är det bekymmersamt, som mina kolleger har anfört, att flera rapporter påvisat att lärarna upplever att de inte har tid med det viktigaste, nämligen undervisningen. För exakt ett år sedan, den 23 oktober 2012, tillsatte utbildningsministern en utredning som skulle titta på statens administrativa krav och vad vi kan rensa bort, minska och förenkla. Bakgrunden till den här situationen har varit behovet av uppföljning, eller snarare bristen på uppföljning och kommunikation, och otydligheten i kommunikationen mellan skolan och vårdnadshavarna. När man lyssnar på Socialdemokraterna kan man tro att allt elände beror på den här borgerliga alliansen som har skött skolpolitiken de senaste åren. Men redan 1995 infördes exempelvis instrumentet utvecklingssamtal. År 2003 insåg den dåvarande S-regeringen att det inte var tillräckligt, för det fanns ett behov av att tydliggöra vilka insatser som behövdes från skolans sida för att eleverna skulle nå målen i skolan. I januari 2006 var det dags att ändra igen. Då reglerades skriftliga individuella utvecklingsplaner formellt i lagen. De skulle vara framåtsyftande, och de skulle tala om vilka insatser som eleverna behövde för att uppnå målen. Huvudskälet till detta var kritiska synpunkter gällande betygssystemet. Det var otydligt, och betygen delades ut alldeles för sent, nämligen i årskurs 8. Den kritiken har inte minst vi från Folkpartiet framfört mot den dåvarande S-regeringen och dess stödpartier. I juli 2008 kom Folkpartiet och regeringen med ett förslag på skriftliga individuella utvecklingsplaner samt omdömen kring elevernas kunskapsutveckling i varje ämne. Omdömena fick också, efter många års debatt och diskussioner, vara betygsliknande. Det har de aldrig fått under S-regeringen eftersom Vänstern tycker en sak, Miljöpartiet en annan sak och sossarna tycker en tredje sak. Jag förstår att det inte var lätt. Många undersökningar har visat att många elever lämnar skolan utan tillräckliga förkunskaper och kommer till gymnasiet utan behörighet. Det beror på att skolan inte har haft en systematisk kvalitetsuppföljning tidigt, redan i låg- och mellanstadiet. Nu efter 25 års debatt om betygens vara eller inte vara har vi infört tidigare betyg med flera steg i årskurs 6. Det innebär att man kan ta bort dubbletterna när det gäller den administrativa dokumentationen i högstadiet. Men som min kollega från Moderaterna sade behövs det finnas kvar något slags systematisk struktur även i låg- och mellanstadiet. Vi tillstyrker därför inte utspelet från Socialdemokraterna som vill slopa både IUP och skriftliga omdömen i låg- och mellanstadiet. I denna debatt, fru talman, vill jag ändå peka på att det finns ett starkt stöd för många av de här instrumenten. Hundra procent av Sveriges lärare vill inte att vi tar bort allt detta. Handikapporganisationen är väldigt oroliga för vad som kan hända om man tar bort för mycket av utvecklingsplanerna och åtgärdsplanerna. Vi återkommer till åtgärdsprogrammen eftersom de inte ingår i just denna del av regeringens förslag. Detta förslag kommer också att innebära att kommunerna, huvudmännen, fortsatt kan använda dessa instrument. Staten tar dock bort kraven från riksdag och regering på utvecklingsplaner och skriftliga omdömen inom olika stadier. Statens administrativa krav är inte heller hela förklaringen till att lärarna upplever att de har en pressad situation. Jag har stor respekt för lärarens viktiga jobb. I denna debatt får vi dock inte glömma bort att huvudmannen är kommunerna. De drar tyvärr ned på mycket av sin kringpersonal vilket lägger ytterligare arbetsbörda på läraren som helst ska undervisa. Avslutningsvis vill jag också påminna om kommunerna, huvudmännen, och friskolorna som inför egna arbetsuppgifter, egna utvärderingar, egna skolplaner, ja till och med egna prognoser inför de skriftliga omdömena. Det kan vi som nationella skolpolitiker inte ta ansvar för, utan vi kan bara uppmana och upplysa dem om att vi nu tar vårt ansvar och hoppas att även de i och med dagens beslut tar sitt ansvar. (Applåder)

Fru talman! Nu debatterar vi, och så småningom ska vi i dag besluta om möjligheten för att ge lärare mer tid till att vara just lärare, mer tid till att koncentrera sig på kärnuppdraget nämligen undervisningen. Vi vet alla att det administrativa arbetet har ökat för Sveriges lärare under de senaste åren. Många tyngs av en dokumentation som inte ses som nödvändig för att ge alla elever chansen att nå så långt som möjligt inom ramen för läroplanens mål. När dokumentation av olika slag infördes gjordes det för att elevernas väg för att nå målen skulle få en större tydlighet. Vid den tiden, som allianskolleger har påtalat tidigare, fick man betyg först efter höstterminen i årskurs 8. Det var bara ett och ett halvt år innan man skulle få slutbetyg från grundskolan. Alldeles för många elever fick ett brutalt uppvaknande när man märkte att man inte alls låg så bra till när det gällde att nå målen som man hade trott utifrån utvecklingssamtalen. De kunde ibland vara så oprofessionella att man fick reda på att man gjorde så gott man kunde, vilket egentligen inte har någonting att göra med hur väl man når målen eller inte. Utvecklingssamtalen fick inte heller vara betygsliknande, och då är det ganska svårt att prata om huruvida man har uppnått de mål som gäller för skolan eller inte. Men sådant har alliansregeringen ändrat på under de här åren. År 2006, under den dåvarande socialdemokratiska regeringen, infördes de individuella utvecklingsplanerna i bästa välmening för elevernas skull så klart. I dag vill Socialdemokraterna avskaffa dem helt. Jag är minst sagt förvånad, och det är kanske inte så konstigt, fru talman, över att det inte är den tidigare skolministern som tar debatten eftersom det var han som var med och införde det hela. Fru talman! Det har hänt en hel del sedan 2006 när det gäller att förtydliga målen för både elever och lärare. Den nya läroplanen och de nya kursplanerna är mycket tydligare än tidigare. Det gäller till exempel det centrala innehållet. Att betyg nu ges redan från årskurs 6 kombinerat med utvecklingssamtal varje termin ger en bra återkoppling till elever och föräldrar samt att den individuella utvecklingsplan som vi nu föreslår ska finnas kvar i årskurs 1-5. Kunskapsuppföljningen är jätteviktig eftersom varje elev har rätt att ha möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Då är återkopplingen, en formativ bedömning med snabba återkopplingar men också en samlad bedömning, ett viktigt dokument för att kunna följa detta på ett bra sätt. Skolinspektionen har dock också påpekat när det gäller dokumentationen att lärare, kanske av rädsla för att inte göra fel utan för att försöka rätt, dokumenterar alldeles för mycket. Därför har vi genomfört och tagit fram ett antal riktlinjer för dokumentation under de senaste åren. Det är något som Miljöpartiet efterfrågar, men det finns faktiskt olika sådana riktlinjer för lärare att följa. Man har påtalat att det i något fall i någon kommun till exempel görs alldeles för många åtgärdsprogram. En sådan diskussion kommer vi att få ta så småningom och lyssna noga på hur man ska ge stöd åt de elever som behöver det allra mest. Med dagens beslut tar vi ett steg på vägen mot mindre reglering när det gäller dokumentationen. Det kommer att frigöra mer tid för undervisning, men vi säkerställer samtidigt uppföljningen av varje elevs kunskapsutveckling. Det gäller ju att hitta balansen. Vi kan från politiskt håll ge förutsättningar, men det är ute i skolans verklighet som arbetet görs. Jag hoppas att det här beslutet ska följas av fler som ger mer tid för varje lärare till att kunna vara lärare. Det är det som är så viktigt. För Centerpartiets del är det oerhört viktigt att läraryrket är så engagerande, inspirerande och intressant som det bara går. När bra lärare känner passion för sitt ämne och förmår att bygga relationer med eleverna och på olika sätt motivera, hitta olika strategier för lärande för att möta alla elever på den nivå de befinner sig och ger en resa mot utveckling och kunskapsutveckling blir det bra. Det behövs en viss dokumentation för att nå dit. Det är klart att vi på olika sätt vill underlätta och ta bort sådan dokumentation som inte direkt leder till detta. Det beslut som vi tar i dag är ett steg på vägen mot att minska administrationen och ge mer tid för själva kärnan i skolans verksamhet, nämligen lärandet. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. Jag vet åtminstone en skola som berättade häromveckan att de nog ska fira med champagne den 19 november. Det är ju då beslutet träder i kraft. Även om det kanske sades med glimten i ögat innebär det ändå att de förstår och ser möjligheten med att vi politiskt på olika sätt ger förutsättningar för mer tid för lärande och att det är någonting som uppskattas även ute i Sveriges skolor. (Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi förslaget om minskat krav på dokumentation i skolan och de motioner som väckts med anledning av propositionen. Propositionen föreslår, precis som många före mig har sagt, ett minskat och förenklat administrativt arbete för lärarna. Min sammanfattning av dagens situation är att lärarnas administrativa börda har ökat de senaste åren till viss del på grund av de sjunkande studieresultaten. Sjunkande studieresultat har sedan i sin tur lett till ökade kontroller, och ökade kontroller har lett till ökade administrativa arbetsuppgifter för våra lärare. Dessa kontroller har också gett signaler av bristande förtroende för lärarkåren, vilket i sin tur har lett till minskad status för lärarna. Lärarnas minskade status beror på flera faktorer, men jag vill påstå att det varit en bidragande orsak. Denna utveckling har lett till att lärarna haft mindre tid till pedagogisk undervisning, till att vara just det som vi alla talar om, lärare. De förslag som vi i dag har att ta ställning till syftar till att minska och förenkla lärarnas administrativa arbete. Lärarna ges mer tid att vara lärare, och samtidigt fortsätter varje elevs kunskapsutveckling och behov av stöd att säkerställas. Ändringarna innebär att kravet på skriftliga individuella utvecklingsplaner avskaffas i de årskurser där betyg sätts och att samma information fortsättningsvis ska ges i det muntliga utvecklingssamtalet. I dag är det stora problemet för lärare just att hinna med att undervisa. Många lärare känner att de snarare dokumenterar för att ha ryggen fri, inte för att det gynnar eleverna. Jag menar självklart att elevernas lärande och resultat även i fortsättningen bör dokumenteras, men dokumentationen får inte vara huvudsaken, utan det måste vara elevernas resultat eller deras väg att nå ett bra resultat. Som det är i dag visar rapport efter rapport samma sak. Nya vittnesmål påpekar ständigt att det handlar om att minska lärarnas administration. I Skolverkets stora kartläggning av lärarnas tidsanvändning framkommer det att 79 procent av lärarna i grundskolan anser att de använder för mycket tid till administration och dokumentation. Lärarnas Riksförbunds stora arbetsmiljöundersökning 2011 visar att 90 procent av de tillfrågade lärarna säger att de administrativa uppgifterna ökat de senaste fem åren. Och jag tror inte att det här råder någon oenighet om det. Nya regler kring skriftliga omdömen och nationella prov har gjort att lärarnas arbetstid ökat utan att andra arbetsuppgifter tagits bort. Fru talman! Problemet är mycket större än att enskilda personer har för mycket att göra på jobbet. Elevernas resultat försämras och lärarnas arbetssituation avskräcker unga från att söka sig till yrket. Undervisningen blir lidande. Kanske är det så att jag i min tidigare sammanfattning har helt fel, kanske är det så att resultaten sjunker som en följd av att lärarna inte ges tillräckligt med tid att planera och efterarbeta sin undervisning. Kanske är det en kombination. Jag vet inte, men jag, precis som många andra här, vet att någonting har gått snett på vägen. Jag menar att förslaget om minskad dokumentation i skolan är ett steg i rätt riktning, och jag hoppas att man inte slår sig till ro med detta utan fortsätter med att göra en översyn för att se om det finns annan dokumentation eller andra uppgifter som går att ta bort för att underlätta eller minska arbetsbördan och avlasta lärarna. Fru talman! Jag tycker att det är bra att regeringen har lyssnat på Sveriges lärare, för de är en viktig samhällskugge, och jag yrkar bifall till propositionen.

Fru talman! Mycket tyder på att senare decenniers resultatförsämringar i den svenska skolan kan förklaras av att den faktiska lärarledda undervisningen har minskat. Tiden för ämnesundervisning trängs undan av fler och fler uppgifter som läggs på lärare. Skolans utökade roll som fostrare, lärare som experter inom ett otal frågor och en ökad administrativ börda gör att alltmer ska rymmas inom den garanterade undervisningstiden. Problemet är att inget har tagits bort. En revisionsrapport från Stockholms stad visar att bara 40-50 procent av lärares totala arbetstid ägnas åt kärnverksamheten, alltså undervisningen. För att öka den lärarledda ämnesundervisningen krävs det därför att de olika uppgifter och ansvar som lärare har ses över och vid behov rensas bort. Det är också detta som regeringen nu gör genom att minska kraven på dokumentation i skolan. Fru talman! Jag brukar tycka att det är jobbigt när människor använder sina egna liv eller upplevelser som exempel när de ska upp i debatter, men jag kommer nu att falla i just det diket. Så här skulle det kunna se ut, och jag vet en hel del om det. Som SO-lärare på högstadiet har man ca 120 elever. Man undervisar i fyra ämnen. När sex till åtta veckor passerat på terminen förväntas man ägna åtskilliga timmar åt att dokumentera hur var och en av dessa elever utvecklats i varje ämne mot målen. Vissa ämnen har man inte hunnit börja med. Om man mot förmodan hinner skriva alla de dokumenten innebär det 120 elever gånger fyra ämnen efter åtta veckors undervisning, det vill säga 480 dokument. För att tidsmässigt klara det måste man utforma ett system som gör det praktiskt möjligt. Alltså utformas matriser där läraren sätter kryss i rutor som har formuleringar utifrån uppställda mål. Dessa dokument skickas hem till föräldrarna och både elever och föräldrar blir förvirrade och fattar inte vad kryssen står för. Det är ett exempel. Fru talman! Det här är en berättelse från verkligheten, från verklighetens folk. Jag är inte emot dokumentation där det är relevant och där det leder till elevers utveckling. Men på det hysteriska sätt som dokumentationskraven utvecklats i svensk skola måste det bli ett stopp. Lärare ska i första hand undervisa, inte sitta och dokumentera i rädsla för att bli anmälda. Vi är många lärare i utbildningsutskottet, och det måste väl ses som en fördel att vi vet vad vi talar om. Under mina år som lärare upplevde jag hur uppdraget förändrades mer och mer. Den del av yrket som jag älskade, att undervisa och spendera tid med mina elever, tog mindre utrymme och mer tid ägnades åt dokumentation, konferenser och nya pålagor. Den situationen kan göra att dem vi verkligen behöver i den svenska skolan lämnar yrket, och det har Sverige inte råd med. Fru talman! Det finns mycket mer man kan göra för att frigöra tid för undervisning, något som vi lär återkomma till vid ett annat tillfälle. Det behövs till exempel fler vuxna i skolan som kan ge avlastning i klassrummen och vara i korridorer och på skolgården under rasterna. Dels behövs fler speciallärare och specialpedagoger för barn i behov av särskilt stöd, dels fritidspedagoger och fritidsledare. De har sina respektive roller och fyller med sitt arbete en mycket viktig funktion. Dessutom kan deras kunskap och arbete ge avlastning och stöd till andra lärare. Det civila samhället kan i ökad utsträckning också bidra till en tryggare skola. Det finns koncept som skolor arbetar med i dag, exempelvis elevstödjare, kamratstödjare, klassmorfar eller rastvakter. Det väsentliga är att skolan hittar en fungerande modell som avlastar lärarna så att de kan fokusera på att vara lärare samtidigt som man upprätthåller en trygg miljö för skolans samtliga elever. Fru talman! Forskningen är solklar och visar att skickliga lärare och elevers tid med lärare är den enskilt viktigaste faktorn för att eleverna ska lyckas i skolan. Med den vetskapen kan vi inte gömma den värdefullaste resursen bakom ett skrivbord utan i stället ge lärarkåren den frihet och tilltro den förtjänar. Dokumentation ska ske där den är relevant och hjälper eleverna men inte där den stjälper hela syftet med skolan. Jag yrkar bifall till betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)