Anf. 5 Roger Haddad (FP)
Fru talman! Jag vill först yrka bifall till propositionen och avslag på samtliga reservationer.
När man lyssnar på företrädare för Socialdemokraterna och Miljöpartiet oroar man sig för den olikvärdiga utvecklingen i svensk skola. Då måste jag naturligtvis ställa några frågor till Jabar Amin från Miljöpartiet: Vad syftar nationella prov till? Vad syftar centrala rättningar av nationella prov till? Vad är syftet med nya kursplaner med tydligare centralt innehåll? Svaret från Folkpartiet och Alliansen är just att säkerställa en ökad likvärdighet i en kommunaliserad skola.
Företrädarna för S och MP säger också att det är viktigt att professionalisera skolan och att vi måste ha duktiga lärare som ägnar sig åt just undervisningen. Då måste jag påminna kammaren om att när vi röstade i ett ärende som är väldigt centralt för professionaliseringen av lärarkåren, nämligen lärarlegitimationen, röstade de tre rödgröna partierna på tre olika sätt. Ett parti avstod, ett parti röstade nej och ett parti röstade ja.
Jag vet inte, fru talman, hur en votering rörande frågorna som det här betänkandet handlar om, nämligen betyg, skriftliga omdömen och utvecklingssamtal, skulle gå till. Vad tycker egentligen de rödgröna i betygsfrågan? Det vet vi inte.
Fru talman! Läraren är den absolut viktigaste faktorn för att elever ska uppnå goda resultat. Därför är det bekymmersamt, som mina kolleger har anfört, att flera rapporter påvisat att lärarna upplever att de inte har tid med det viktigaste, nämligen undervisningen.
För exakt ett år sedan, den 23 oktober 2012, tillsatte utbildningsministern en utredning som skulle titta på statens administrativa krav och vad vi kan rensa bort, minska och förenkla. Bakgrunden till den här situationen har varit behovet av uppföljning, eller snarare bristen på uppföljning och kommunikation, och otydligheten i kommunikationen mellan skolan och vårdnadshavarna.
När man lyssnar på Socialdemokraterna kan man tro att allt elände beror på den här borgerliga alliansen som har skött skolpolitiken de senaste åren. Men redan 1995 infördes exempelvis instrumentet utvecklingssamtal. År 2003 insåg den dåvarande S-regeringen att det inte var tillräckligt, för det fanns ett behov av att tydliggöra vilka insatser som behövdes från skolans sida för att eleverna skulle nå målen i skolan. I januari 2006 var det dags att ändra igen. Då reglerades skriftliga individuella utvecklingsplaner formellt i lagen. De skulle vara framåtsyftande, och de skulle tala om vilka insatser som eleverna behövde för att uppnå målen. Huvudskälet till detta var kritiska synpunkter gällande betygssystemet. Det var otydligt, och betygen delades ut alldeles för sent, nämligen i årskurs 8. Den kritiken har inte minst vi från Folkpartiet framfört mot den dåvarande S-regeringen och dess stödpartier.
I juli 2008 kom Folkpartiet och regeringen med ett förslag på skriftliga individuella utvecklingsplaner samt omdömen kring elevernas kunskapsutveckling i varje ämne. Omdömena fick också, efter många års debatt och diskussioner, vara betygsliknande. Det har de aldrig fått under S-regeringen eftersom Vänstern tycker en sak, Miljöpartiet en annan sak och sossarna tycker en tredje sak. Jag förstår att det inte var lätt.
Många undersökningar har visat att många elever lämnar skolan utan tillräckliga förkunskaper och kommer till gymnasiet utan behörighet. Det beror på att skolan inte har haft en systematisk kvalitetsuppföljning tidigt, redan i låg- och mellanstadiet.
Nu efter 25 års debatt om betygens vara eller inte vara har vi infört tidigare betyg med flera steg i årskurs 6. Det innebär att man kan ta bort dubbletterna när det gäller den administrativa dokumentationen i högstadiet. Men som min kollega från Moderaterna sade behövs det finnas kvar något slags systematisk struktur även i låg- och mellanstadiet. Vi tillstyrker därför inte utspelet från Socialdemokraterna som vill slopa både IUP och skriftliga omdömen i låg- och mellanstadiet.
I denna debatt, fru talman, vill jag ändå peka på att det finns ett starkt stöd för många av de här instrumenten. Hundra procent av Sveriges lärare vill inte att vi tar bort allt detta. Handikapporganisationen är väldigt oroliga för vad som kan hända om man tar bort för mycket av utvecklingsplanerna och åtgärdsplanerna. Vi återkommer till åtgärdsprogrammen eftersom de inte ingår i just denna del av regeringens förslag.
Detta förslag kommer också att innebära att kommunerna, huvudmännen, fortsatt kan använda dessa instrument. Staten tar dock bort kraven från riksdag och regering på utvecklingsplaner och skriftliga omdömen inom olika stadier.
Statens administrativa krav är inte heller hela förklaringen till att lärarna upplever att de har en pressad situation. Jag har stor respekt för lärarens viktiga jobb. I denna debatt får vi dock inte glömma bort att huvudmannen är kommunerna. De drar tyvärr ned på mycket av sin kringpersonal vilket lägger ytterligare arbetsbörda på läraren som helst ska undervisa.
Avslutningsvis vill jag också påminna om kommunerna, huvudmännen, och friskolorna som inför egna arbetsuppgifter, egna utvärderingar, egna skolplaner, ja till och med egna prognoser inför de skriftliga omdömena. Det kan vi som nationella skolpolitiker inte ta ansvar för, utan vi kan bara uppmana och upplysa dem om att vi nu tar vårt ansvar och hoppas att även de i och med dagens beslut tar sitt ansvar.
(Applåder)