Medgivande för Riksbanken att ingå ett avtal om lån till Internationella valutafonden (IMF)

Herr talman! Riksbanken föreslår i en framställning att vi beviljar Riksbanken att ingå ett avtal om kredit till Internationella valutafonden, IMF, för att finansiera lånemedel till Poverty Reduction and Growth Trust, PRGT, vars utlåning riktar sig till 69 låginkomstländer. Liknande ärenden har varit uppe för behandling i finansutskottet våren 2013 och hösten 2012. Då liksom nu har Sverigedemokraterna reserverat sig. Då handlade det om 176 miljoner kronor, men nu rör det sig om ett betydligt större belopp. Det är ett lån på 5,8 miljarder kronor för att vara exakt.

Det finns två dimensioner i denna fråga. Den ena är den rent ekonomiska och den andra den rent principiella och kanske viktigaste i sammanhanget.

Herr talman! Jag börjar med den första.

I december förra året godkände USA:s kongress ett avtal som gör att IMF:s utlåningskapacitet nu har fördubblats till 65 miljarder dollar.

Det krävs därför en girighet utöver det vanliga för att hävda att IMF är i behov av mer pengar. Jag ifrågasätter starkt mervärdet i att Sverige ska skjuta till ytterligare 5,8 miljarder kronor. Det är ett i sammanhanget obetydligt belopp för IMF, men det innebär samtidigt en risk - hur liten eller stor den än må vara - för svensk del.

Vidare är räntan vi får för utlåningen blygsamma 0,05 procent. Det utgör inte bara en undermålig riskpremie utan också en alternativkostnad på 28 miljoner kronor årligen. Det innebär i praktiken att de som röstar för är beredda och villiga att betala IMF för att ta våra pengar.

Herr talman! Jag vill vara tydlig med att Sverigedemokraterna är positiva till effektivt bistånd som är med och bygger upp länder i fattigare delar av världen, men vi skiljer oss från övriga partier på så vis att vår principiella utgångspunkt är att den typen av verksamhet ska stå under svensk kontroll och tillsyn. Vi ser hellre en linje där vi renodlar biståndet för att koncentrera det på biståndsinsatser där vi kan göra konkret skillnad och där vi kan jobba med tydlig resultatuppföljning. Det bör vara utgångspunkten för all form av hjälp och biståndsarbete.

När avståndet minskar mellan långivare och låntagare kan ansvar lättare utkrävas av väljarkåren. Just avståndet mellan fordringsägare - som får anses vara det svenska folket - å ena sidan och IMF och låntagare å andra sidan är för långt. Det skapar ett problem i form av ett demokratiskt underskott.

I den ena änden har vi låntagande länder som Uzbekistan, Zimbabwe och Somalia. Som alla andra banker ställer IMF upp ett antal långtgående krav för att få lån. Det är naturligtvis inget konstigt med att ställa krav, men det handlar om vilka krav som ställs. Det gäller krav som inskränker det nationella självbestämmandet, krav på att vatteninfrastruktur privatiseras, krav på avregleringar, krav på minskad välfärd, krav på minskade pensioner och så vidare - listan kan göras lång.

Man bör därför ställa sig frågan: Är outsourcing av demokrati något som gynnar utvecklingsländerna? Hur hjälper det dem att utforma en självständig ekonomisk politik?

I mitten har vi IMF. IMF har i dag 188 medlemsländer. Guvernörsstyrelsen är det högsta beslutande organet, som i sin tur har delegerat nästan all beslutanderätt till exekutivstyrelsen. Där ingår länder som USA, Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Saudiarabien. Vidare har vi kommittéer, underkommittéer, samarbetsorgan och andra byråkratiska sammansättningar.

Herr talman! I den andra änden har vi långivarna. Så sent som i januari minskade Sveriges röststyrka från blygsamma 1 procent till 0,93 procent av IMF:s totala röster. Tror någon fortfarande att vi har inflytande i IMF? Historiskt sett har vi varit duktiga på att ha inflytande över våra egna medel, men nu har vi i allt större utsträckning valt att lämna över resurser till såväl IMF som EU och därmed sett vårt eget inflytande minska.

Som jag sa i början av mitt anförande föranleder denna framställning en viktig principiell fråga, nämligen den om synen på demokratin. Vill vi att en monetär institution ska ges så stora finansiella muskler utan att vara folkvald? Jag tycker inte att det är helt okomplicerat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionen. Förslaget innebär att riksdagen nu lämnar sitt medgivande till Riksbanken att ingå ett kreditavtal med Internationella valutafonden, IMF, på högst 500 miljoner så kallade särskilda dragningsrätter, vilket motsvarar 5,8 miljarder svenska kronor.

Bakgrunden är att IMF har vänt sig till ett antal medlemsländer utöver de 14 medlemsländer som i dag är långivare och frågat om vi kan bidra med ytterligare lånemedel till Poverty Reduction and Growth Trust, PRGT, för att täcka låginkomstländernas behov av lån fram till mitten av 2020-talet. De nuvarande resurserna i lånesystemet förväntas vara förbrukade 2016.

Herr talman! Det är viktigt att känna till för riksdagens ledamöter att PRGT finansieras vid sidan om IMF:s ordinarie utlåning. Den består i sin tur av två olika delar: dels en lånedel, dels en räntesubventionsdel. Subventionsdelen är självfinansierad, bland annat genom att en del av vinsten från IMF:s guldförsäljning 2009 och 2010 har förts över till fonden.

Sverige är en stor givare av subventionsmedel till PRGT och har bidragit genom att Riksbanken, efter riksdagens godkännande, har fört över vår andel av vinsten på guldförsäljning hösten 2012 och våren 2013. Sverige har också deltagit i subventionsdelen i fonden genom biståndsmedel, senast 2010. Sverige har dock tidigare inte bidragit till lånedelen i fonden.

Som jag sa förväntas subventionsdelen i PRGT vara självfinansierande framöver, vilket innebär att behovet av låneresurser kommer att öka. Det som talar för att Sverige nu också ska bidra till lånedelen är att Sverige med den nordisk-baltiska valkretsen historiskt har varit mycket positiv till IMF:s arbete med låginkomstländerna. Detta arbete har också varit framgångsrikt. Vi menar att IMF fyller en viktig funktion i det multilaterala utvecklingssamarbetet som ingen annan organisation kan fylla på samma sätt.

Flera förhållandevis finansiellt starka länder bidrar till lånedelen i PRGT redan i dag, till exempel Danmark, Belgien, Frankrike, Holland, Japan, Kina, Kanada, Norge och Schweiz.

Utskottet anser dock att det är viktigt att Sverige deltar i det multilaterala utvecklingsarbetet och konstaterar också att kreditrisken med utlåning via PRGT är mycket låg. Det är viktigt för riksdagens ledamöter att känna till att som säkerhet för lånen finns i dagsläget en riskreserv som motsvarar drygt 60 procent av de utestående lånen.

Herr talman! Med detta sagt är det viktigt att särskilt notera att utskottet framför att det kan finnas anledning att ifrågasätta om den nu aktuella utlåningen helt ligger inom ramen för Riksbankens kärnverksamhet. Att delta i och bidra till multilateralt utvecklingssamarbete är, som jag har sagt några gånger nu, mycket angeläget. Frågan är dock, menar utskottet, hur långt Riksbankens mandat egentligen sträcker sig i detta avseende. Därför är det rimligt att fråga sig om det inte mer är en del av utrikes- och biståndspolitiken än en uppgift för centralbanken själv. Flera andra länder har valt att besluta om statliga garantier i de fall centralbankerna står för utlåningen.

Utskottet menar därför att ansvarsförhållanden och finansiering av Sveriges IMF-åtaganden bör ses över i en kommande översyn av riksbankslagen. I avvaktan på att en sådan översyn kommer till stånd menar dock utskottet att det är viktigt att Sverige, genom Riksbanken, bidrar till lånedelen i PRGT.

(Applåder)

Herr talman! Med anledning av det tidigare mycket nationalistiska inlägget kände jag mig nödgad att gå upp och ge min syn på saken. Jag gör det utifrån tre perspektiv.

Det första perspektivet handlar om internationella institutioner. Jag tror att det är allt viktigare i en globaliserad värld att vi har och är beroende av internationellt samarbete och internationell samverkan.

IMF och Världsbanken har spelat en viktig roll i det här. Det har vi sett inte minst i och med de problem vi har haft i Europa där man har bidragit både med kompetens och med finansieringsinstrument.

Det är viktigt att Sverige är en del i att bygga de internationella institutionerna ännu starkare med den kompetens jag tror att Sverige kan bidra med. Det inte är helt givet att vi inte själva vid något tillfälle hamnar i en situation där vi blir beroende av ett väl fungerande internationellt institutionsväsen som kan bidra ifall vi råkar i problem.

Det andra perspektivet är ekonomiskt. Av uppenbara skäl och utifrån ett moraliskt perspektiv är det alldeles klart att det finns ett stort värde i att bidra till att lyfta fattiga länder och fattiga människor ur fattigdom. Det är en skyldighet som vi i den utvecklade världen har. Det behöver jag inte utveckla särskilt mycket mer, för jag tror att vi är många som är överens om det.

Det finns också ett annat ekonomiskt värde, och det är att när utvecklingsländerna lyfter sig ur fattigdom skapar det en tillväxt som är till gagn för hela det globala samhället. Det gynnar även de utvecklade länderna. Sverige är ett exportberoende land, och ju fler länder som kan lyfta sig ur fattigdom och delta i den ekonomiska tillväxten, desto bättre för oss. Det finns alltså två perspektiv även på detta.

Det tredje perspektivet är det konstitutionella. Kritik har riktats mot Riksbanken när det gäller om det här verkligen tillhör Riksbankens kärnverksamhet. Riksbanken själv stöder sig på riksbankslagens 7 kap. 4 §.

Det råder delade meningar om huruvida man har rätt att ingå sådana här avtal. Därför tycker jag att det är bra att man får igång en parlamentarisk utredning och översyn av riksbankslagen. Men när man gör det tycker jag att det är viktigt att man har med sig de två första perspektiven som jag pratade om. Det är viktigt att man funderar på vilken roll Riksbanken har i dag i förhållande till för 30 eller 20 år sedan eller kanske så sent som för tio år sedan.

Är rollen likadan i dag som tidigare? Hur ska vi forma Riksbanken för framtiden? Vilket behov har vi, Riksbanken, de internationella institutionerna och världssamfundet av de respektive centralbankerna runt om i världen?

Jag hoppas att man tar med sig de frågorna in i den parlamentariska utredningen, för jag tror att det är viktigt att inte bara se till vad Riksbanken har varit utan också till vad Riksbanken ska bli.

Med det sagt, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)