Med tvång och god vilja - vad gör Statensinstitutionsstyrelse?

Fru talman! Riksdagens revisorer har granskat SiS, Statens institutionsstyrelse, som har hand om tvångsvården av unga med sociala bekymmer och missbruksproblem. Kristdemokraterna anser att det är en mycket angelägen och välkommen granskning som har gjorts. Det är av vital betydelse att institutio- ner som tvångsvårdar, framför allt som tvångsvårdar unga, fungerar på bästa sätt. SiS institutioner har hand om en ofta livsavgöran- de del av ett antal ungas liv. Om en karriär i droger och kriminalitet inte kan brytas vet vi alla vad det betyder i lidande och kostnad för den unge, de anhö- riga och samhället i stort. Ett så gott som helt enigt socialutskott bejakar den här granskningen. Det är angeläget med en tydligare styrning av behandlingen. SiS måste som samlande myndighet i högre grad ta ställning till vilka behand- lingsmetoder som används, se till att forskningsre- sultat i högre grad blir synliga i den behandling som ges och se till att det finns ordentliga mål för behand- lingen. Det fattas också mycket, som revisorerna påpekar, av uppföljning. Vad händer efter en lång tvångs- vårdsperiod? Hur går det för ungdomarna? Var det någon metod som var särskilt bra? Var någon av institutionerna särskilt lyckosam i behandlingen och kan fungera som gott exempel för övriga? Det säger sig självt att detta är frågor av allra största intresse. Likväl är det mycket magert med svar på frågorna. Regeringen får också en välförtjänt känga i revi- sionsrapporten. Man har nämligen inte heller efter- frågat rapporter om resultat av behandlingarna. Den socialdemokratiska regeringens bristande in- tresse och engagemang har också synts i den långa period av platsbrist inom den svenska institutions- världen som vi haft före den här granskningen, alltse- dan starten av SiS för tio år sedan. Fortfarande finns det en brist på platser för kvinnor, enligt SiS egna uppgifter och enligt utskottets betänkande. Kristdemokraterna delar även utskottets mening att inte nu gå på revisorernas förslag om en översyn av LVM, tvångslagstiftningen för vård av missbruka- re. Det är rätt att frivillig vård är att föredra framför tvångsvård. Det ligger i sakens natur att om en indi- vid sagt ja till frivillig vård så finns ett eget motiv för att gå ur missbruket. Därmed är chansen att lyckas naturligtvis större än när en individ ska tvingas till vård. Det är också rätt att det är klent med kunskaper om vad tvångsvården givit. Det är dock också uppenbart att det ibland är tvunget med tvångsvård för att bokstavligt talat rädda livet på somliga. I bästa fall blir det en period då missbrukaren får ett genombrott i egenmotivation för att gå ur ett missbruk. Min bild är inte att tvångsvården i Sverige överut- nyttjas av kommunerna. Missbrukaren måste vara i ett kvalificerat eländigt tillstånd under en väldigt utdragen tidsperiod, en tidsperiod då anhöriga hinner bli mer än desperata, innan tvångsvårdsmetoden tas till. Utöver dessa skäl finns också ett pågående arbete med översyn av lagen om vård av missbrukare. Jag yrkar sålunda, fru talman, bifall till socialut- skottets förslag till beslut förutom i punkt 2, där jag yrkar bifall till reservation 2 trots pågående översyn av lagen om vård av missbrukare. I reservation 2 begär vi ett övervägande om tvångsvården av missbrukare behöver ändras för att man ska kunna omhänderta missbrukande gravida kvinnor i syfte att bland annat förebygga fosterska- dor. Vi värderar att detta behöver särskilt lyftas fram eftersom den möjlighet som finns i lagstiftningen att vårda kvinnor vid omfattande missbruk under gravi- ditet inte utnyttjas. Kristdemokraterna kommer att med största intres- se följa vad som kommer efter dagens beslut i för- väntad förbättring av samspelet mellan institutionerna och socialtjänsten och i resultatuppföljning till hjälp för den enskilde. Vi har också noterat att regeringen har för avsikt att genomföra en samlad analys av den sociala barn- och ungdomsvården samt presentera en nationell handlingsplan. Jag hoppas att Socialdemo- kraterna i dag genom Christer Engelhardt kan ge besked om när denna avsikt övergår i handling.

Fru talman! Det är tio år sedan Statens institu- tionsstyrelse tog över ansvaret från kommuner och landsting för de här grupperna av mest utsatta barn. Syftet var då att få ett differentierat vårdutbud, ade- kvat vård till de mest utsatta grupperna och även en bättre överblick över den vård som fanns. Under de här tio åren är det många förbättringar som har skett. Det har blivit såväl tydligare regler och förbättrad dokumentation som mer resurser till ut- bildning av personal och utvecklingsprojekt. Det är ingen helt enkel uppgift som Statens insti- tutionsstyrelse har. Det är en målgrupp med en mång- fasetterad och sammansatt problembild, och det finns inget entydigt vetenskapligt stöd i de här frågorna. Därför var det väldigt bra att revisorerna gjorde den här översynen. Att så tydligt få se hur verksamheten fungerat de här första åren och vad som behöver komma till var väldigt värdefullt. Revisorerna pekar på att SiS inte har gett tydliga riktlinjer och rekommendationer för de här verksam- heterna i enlighet med den forskning och kunskap som finns, att det brister i uppföljning och att för få behandlingsplaner upprättas. Den genomgång som revisorerna har gjort och som vi i riksdagen nu ställer oss bakom ger en bra grund och ett väldigt tydligt uppdrag när det gäller hur SiS ska fortsätta sitt arbete. Det vi i Centerpartiet uppmärksammat och även motionerat om handlar om finansieringen. Den för- delning som man gjorde upp när SiS startade har inte följts fullt ut. Kommunerna har fått ta ett större eko- nomiskt ansvar. Staten har inte gått in och tagit sin del, och landstingen har inte kunnat bidra med det som varit deras ansvar. Det har faktiskt blivit så att kommunerna har fått gå in och finansiera det som är landstingens ansvar. Jag kan tycka att det är lite synd att majoriteten i utskottet inte står bakom detta att ingångna avtal också ska följas. Man kan tycka att det inte spelar någon roll vem som betalar, men i det här fallet ligger ett för stort ansvar ute på kommunerna. De har ett tufft uppdrag ändå med att få sin ekonomi att gå ihop. Det är dock inte kommunerna i sig som drabbas allra värst utan de barn som inte kommer till den vård och behandling de behöver ha. Jag skulle gärna vilja höra varför man inte ser till att kräva det ekonomiska an- svaret av stat och landsting på detta område och var- för jag inte fått med mig fler i den frågan. Av tidsskäl har jag bestämt mig för att inte yrka någonting i samband med det här utskottsbetänkan- det, men jag står självklart bakom de reservationer vi har.

Fru talman! Att samhället måste ta ett ansvar för medborgarna kommer till uttryck bland annat inom socialtjänstlagen. Det handlar om att ge stöd och vård till ungdomar som kommit på glid. Det handlar om att ge missbrukare en chans att komma tillbaka till ett liv fritt från missbruk. Statens institutionsstyrelse, SiS, är en statlig myn- dighet med uppdrag att vårda ungdomar i åldern 12- 21 år av sociala skäl och att ge vård till tunga vuxna missbrukare. En "typisk" SiS-klient har ofta haft en svår upp- växt, ofta med kriminalitet och missbruk i hemmet. En stor andel av SiS kvinnliga klienter uppger att de har blivit sexuellt utnyttjade som barn. Nästan alla vuxna missbrukare som vårdas inom SiS ram har tidigare vårdats för sitt missbruk. Hälften av dem har vårdats inom psykiatrin. 80 % av männen har dessutom blivit dömda för brott, och två tredje- delar av de vuxna missbrukarna har blivit akut om- händertagna för att de riskerar att dö omedelbart av sitt missbruk. År 2002 togs drygt 2 200 personer in på SiS olika institutioner. Fru talman! Det är angeläget att vi kan ge den bästa vården och det bästa stödet till ungdomar som så behöver och till missbrukare som behöver hjälp. Därför är det viktigt att den verksamhet som SiS bedriver fungerar på bästa sätt. Redan från SiS första verksamhetsår fanns de från riksdag och regering klara politiska inriktningarna uttalade i samband med den nya organisationen. I propositionen inför den nya organisationen an- gavs att en central uppgift för SiS var att följa upp och utvärdera verksamhet och behandlingsresultat. Rutiner och dokumentation skulle vara redskap för att man skulle kunna se vilka effekter vården hade. Forskning, utveckling och metodutveckling angavs också som viktiga uppdrag för SiS. Mycket av detta är sådant som revisorerna nu tar upp i sin rapport. Även om mycket är bra finns det brister som är viktiga att åtgärda om vi ska få en bättre vård för våra ungdomar och missbrukare. Fru talman! Utskottets förslag i betänkandet inne- bär, med något undantag, en stor uppslutning bakom förslagen från revisorerna. Samma breda uppslutning har också funnits hos de instanser som har remissbe- handlat revisionsrapporten. Det föranleder utskottet att nu föreslå riksdagen ett tillkännagivande till re- geringen i de flesta delar som revisorernas förslag omfattar. Ett enigt utskott delar revisorernas uppfattning att SiS övergripande ansvar för behandling bör förtydli- gas. Revisorerna pekar på att SiS inte har tagit ställ- ning till vilka metoder som bör användas i behand- lingen, detta trots att det finns empiriskt stöd för vissa metoder inom institutionsbehandling som ger positiva effekter medan andra inte ger några eller negativa effekter. Utskottet delar revisorernas mening att SiS måste ta ett större ansvar för vilken inriktning som varje institution använder sig av i sitt arbete. När samhället tar sig an ungdomar som behöver vård eller missbrukare som måste få stöd för att komma ur ett missbruk måste detta alltid ske med metoder som fungerar. Det är därför självklart att SiS måste fortsätta att utveckla sina insatser för att insti- tutionerna ska kunna utveckla sina vårdinsatser med metoder som har vetenskapligt stöd. Utskottet delar revisorernas uppfattning att SiS tydligt måste ta ställ- ning för sådana metoder. Dock delar inte utskottet revisorernas uppfattning om formerna för att tillsätta en internationell grupp av forskare för att granska den forskning som SiS initierar. Fru talman! Mål styr, vägleder och kan inspirera. Tydliga mål måste också kunna utvärderas. Här finns enligt såväl utskottets som revisorernas mening mycket att utveckla för SiS. I revisionsrapporten konstateras att det saknas förutsättningar för mål- och resultatstyrning av insti- tutionsvården. Målformuleringarna för institutions- vården är inte konkreta, och det saknas uttalade krite- rier för när mål ska anses vara uppfyllda. Utskottet delar revisorernas uppfattning att reger- ingen bör ge SiS i uppdrag att konkretisera målen för verksamheten vid institutionerna. Man måste också bli bättre på att sätta kriterier för när mål ska anses vara uppfyllda. Fru talman! Samhället avsätter stora resurser för vården av missbrukare och till vård av unga som behöver ett stöd i sitt liv. Kostnaden för att vårda en person ett år i ungdomsvården är ca 2 miljoner kronor och för att vårda en person fem månader i LVM- vården drygt en halv miljon kronor. Därför är det också angeläget att veta vilka resultat en insats får. Därför måste SiS prioritera och utveckla uppföljning- en av vårdresultat. Det är anmärkningsvärt att det av revisionsrapp- orten framgår att majoriteten av klienterna som skrivs ut från SiS institutioner inte följs upp och att SiS inte vet vad som händer med dem efter institutionsvistel- sen. En alltför stor andel av de intagna saknar be- handlingsplan. I många av de behandlingsplaner som ändå upprättats finns det brister. Såväl utskottet som revisorerna menar att detta inte är rimligt. Därför bör regeringen ge SiS i uppdrag att prioritera uppföljning som leder till bättre kunskap om vårdens resultat samt att utveckla uppföljningen så att sambandet mellan resultat och behandlingsin- satser lättare kan identifieras. Utskottet och revisorerna framhåller också i en särskild punkt att det är angeläget att regeringen defi- nierar rimliga mått på vårdresultat av ungdoms- re- spektive missbrukarvården inom SiS och att man redovisar resultatet till regeringen. Fru talman! Värnet av den enskildes integritet måste kunna garanteras samtidigt som en myndighet som SiS ges praktiska möjligheter att följa upp resul- tatet av vården och vad som sker efter den tid man vistats på SiS institutioner. Av det skälet delar utskottet revisorernas förslag att åtgärder bör vidtas för att underlätta för SiS att inhämta personuppgifter från andra myndigheter i uppföljningssyfte. Regeringen bör därför få i uppdrag att vidta de åtgärder som krävs för att socialnämnd och vårdgivare som regleras av socialtjänstlagen och eventuellt andra relevanta myndigheter ska vara skyl- diga att lämna vissa personuppgifter till SiS i syfte att följa upp vårdens resultat. Fru talman! I dag har SiS ansvaret för drift och verksamhetsutveckling inom sitt område men också för tillsynen av samma verksamhet. Som revisorerna anför kan detta dubbla uppdrag vara ett problem för trovärdigheten. I just tillsynen av en verksamhet som grundas på tvångsmedel är det särskilt angeläget med en hög grad av integritet hos tillsynsfunktionen. Utskottet delar därför revisorernas uppfattning om att en utredning bör göras av hur tillsynen av SiS verksamhet kan göras organisatoriskt och ekonomiskt oberoende av SiS. Utskottet delar dock inte revisorernas förslag om en utredning att se över LVM-vårdens utformning och övervägande om en begränsning av tvångsvår- dens mål och tidsmässiga omfattning. Utskottet kon- staterar att en särskild utredare för närvarande ser över tillämpningen av LVM, lagen om vård av miss- brukare. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till soci- alutskottets förslag till riksdagsbeslut i betänkande SoU13.

Fru talman! Kring detta område har vi haft en stor enighet där vi har ställt oss bakom revisorernas rapp- ort och ser att det finns många områden som vi måste utveckla vidare. Det som jag ser som ett litet problem - efter att Sture Korpi var hos oss i utskottet och även andra signaler som jag har fått - gäller de ingångna avtalen för hur finansieringen av denna verksamhet ska gå till. Även om pengarna egentligen har en sekundär betydelse - det viktigaste är att det är en bra verk- samhet - är det ändå en förutsättning för att man ska kunna skicka sina barn som behöver denna hjälp ute i kommunerna till dessa ställen. Då gäller det att staten tar sitt ansvar och framför allt att landstinget tar sitt ansvar. Det var det som jag förde fram i min motion men som jag inte har fått något stöd för. Jag skulle gärna vilja höra hur man resonerar. Är det fortfarande så att staten bestämmer och att kom- munerna sedan får betala, som man gör i många andra frågor?

Fru talman! Det är ett problem som Annika Qarls- son tar upp. Men jag har egentligen ingen annan upp- fattning än det som skrivs i utskottets ställningsta- gande i betänkandet. Riksrevisionsverket har uppmärksammat denna problematik. Likaså betonar regeringen i den nyligen avlämnade propositionen om stärkt skydd för barn i utsatta situationer ungdomars rätt till stöd från psyki- atrin. Under innevarande år pågår ett projekt i syfte att förbättra samverkan mellan de olika aktörerna, mel- lan SiS, Landstingsförbundet och Kommunförbundet. Jag tolkar det som Sture Korpi sade då han närva- rande vid utskottssammanträdet att han trodde på en lösning på detta framöver. Han trodde på samver- kansmöjligheten med de olika aktörerna, att de fick diskutera problemen med varandra. Dessutom har Korpi också hävdat att sjukvårdsin- satser egentligen inte är en del av SiS ansvarsområde utan att det är en del av sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde, om det är det som Annika Qarlsson menar med stöd till psykiatrisk hjälp framför allt bland ungdomar. Regeringen har under åren 2001-2004 också av- satt ett ramtillskott på drygt 9 miljarder kronor där man har prioriterat ett område där man bland annat vill ge ökade resurser till framför allt ungdomar med psykisk ohälsa.

Fru talman! Jo, jag inser att det behövs många olika delar för att få ihop detta. Man kan tycka att i den samlade kritiken, som trots allt finns, hade det varit bra om vi hade stått bakom att det är fråga om ett delat ansvar och klargjort vem som står för vilken del av ansvaret. Det hade varit värdefullt om även det hade funnits med i utskottsbetänkandet.

Fru talman! Jag tror att SiS minsann har lagt fram problemen för regeringen, och man är väl medveten om dem. Det är därför man har sett till att samver- kansmöjligheten finns för SiS, Landstingsförbundet och Kommunförbundet för att kunna utreda tillsam- mans. Jag tror att man så småningom kan komma fram till lösningar. Det kanske tar lite tid, men jag tror att det hela löser sig.

Fru talman! Jag utgår från att vi är fullständigt eniga om att det är väldigt viktigt hur fortsättningen kommer att gestalta sig efter revisionsrapporten och efter dagens beslut i kammaren. Vi kan tydligt läsa i betänkandet att en utredare kommer att redovisa en genomlysning av hur tvångslagstiftningen tillämpas. Det arbetet ska vara klart till den 1 december i år. En annan utredning ska göra en översyn av påföljdssystemet för unga. Den ska vara klar senast september 2004. Några andra åtgärder anges också tydligt i betänkandet. Beträffande nationell handlingsplan, som reger- ingen har talat om, anges i betänkandet bara att det finns en avsikt att tillkalla en utredning för en natio- nell handlingsplan för barn- och ungdomsvården. Som jag angav i mitt anförande hoppas jag att Chris- ter Engelhardt kan ange något mer precist vad som är på gång vad gäller nationell handlingsplan för barn- och ungdomsvården. När kommer den? När blir det rörelse i arbetet?

Fru talman! Om regeringen säger att man har för avsikt att tillsätta en utredning för att ta fram en handlingsplan förutsätter jag att regeringen kommer att göra det. Jag har inget datum att presentera här när det kommer att äga rum. Jag litar fullt och riktigt på att om det står i materialet att regeringen ska göra detta kommer man att tillsätta utredningen och ta fram handlingsplanen. Om Ulrik Lindgren vill ha mer exakta och precisa uppgifter är förslaget att vända sig till den aktuella ministern med en fråga.

Fru talman! Som Annika Qarlsson angav i en tidi- gare replik finns det många orostecken på att basen, kommun och landsting, inte klarar situationen. Det medgav Christer i sitt svar till Annika Qarlsson. Det finns en risk att kommunen inte köper en period av institutionsplats på grund av en pressad ekonomisk situation, eller köper därför att kommunen har sparat bort möjligheten att göra bra lösningar på hemma- plan, eller inte klarar förarbetet med prevention för att förhindra användandet av en institutionsplats och inte heller klarar av att ta hand om ungdomarna efteråt. Handlingsplanen, det vill säga ett konkret arbete för att få ett hållbart barn- och ungdomsarbete i kommunerna i samverkan med landstingen, är ange- lägen. Jag hoppas att Christer Engelhardt arbetar på alla sätt för att regeringen får "rulle" på arbetet med den nationella handlingsplanen.

Fru talman! Jag tar till mig detta.

Fru talman! Christer Engelhardt och vi verkar vara överens om många saker. Det måste hända nå- gonting med SiS. Vi har sagt att vi vill ha en översyn av organisationen av och villkoren för missbrukar- vården. Det är synd att det inte har kommit med. Du sade att vi i betänkandet vill lyfta fram insatser för kvinnor. Det är jättebra. Men tyvärr har ni sagt nej till det förslag vi har lagt fram om tvångsvård för gravida missbrukare för att förebygga fosterskador. Jag vill höra hur du resonerar i de frågorna. Det är insatser för både kvinnorna och de ofödda barnen.

Fru talman! Marita Aronson pekar på en viktig fråga. Många av oss har sagt vid flera tillfällen att det pågår en utredning där man ska se över tillämpningen av LVM-lagen, hur den har tillämpats och hur den bör tillämpas. Där är frågan hur den tillämpas för gravida kvinnor där det finns en fara för såväl fostret som för mamman. Det är klokt att invänta utredningen och se vad ut- redningen kommer fram till. I dag är det förvalt- ningsdomstolarna som fattar besluten, det vill säga länsrätten efter ansökan från socialnämnden. Bedöm- ningen kan vara olika på de olika länsrätterna. En del länsrätter kan se detta som viktigt medan andra kan ha andra synsätt. Jag hoppas att detta ska komma fram i den utredning som ska presenteras senast den 1 december. Vi får se vad den kommer fram till och sedan återkomma i frågan.

Fru talman! Det finns ett färskt fall i Stockholm med en kvinnlig missbrukare som väntade barn. Hon hade fått en LVM-dom, men hon överklagade. Då slapp hon domen och födde sedan ett skadat barn. Det här finns i vårt samhälle i dag. Det är inte något som ska utredas sedan. Vi vet att unga kvinnor i dag dricker mycket i ti- diga åldrar. Jag tror inte att vi ska omhänderta så många mammor men att det finns en skyddande och förebyggande effekt. Jag hoppas att du verkar för detta förslag framöver.

Fru talman! Den här frågan är jätteviktig, och jag vill inte på något sätt förringa den. Det är jätteviktigt med ett förebyggande arbete i kommuner och lands- ting. Jag vet inte om det aktuella fallet i Stockholm har antagits i länsrätten. Jag vet inte om fallet är överkla- gat i kammarrätten. Men på andra håll kan beslut ha fattats i positiv riktning, där man har insett betydelsen och omhändertagit mamman i den vård hon behöver. Jag tar med mig detta. Vi får tillsammans bevaka frågan när utredningen presenteras senast den 1 de- cember. Frågan är viktig, och den ska inte förringas.

Fru talman! Det är en gedigen granskning som Riksdagens revisorer har åstadkommit. Precis som flera andra har sagt i salen är revisorerna rejält skarpa i sin kritik. Man påpekar att SiS är en enda myndighet och att det samlade ansvaret naturligtvis ska ligga hos myndighetens ledning. Alla som har funderat på frågan tycker nog att det är rätt anmärkningsvärt att SiS inte har tagit ställning till vilka metoder som ska användas i vården, trots att man rent empiriskt vet att vissa metoder fungerar bättre och andra inte. Den huvudansvarige gör ingen- ting med den kunskapen. Man tar inte det ansvar man har, utan man låter var institution göra vad de själva tycker. Vi kan ställa oss frågan om det är humant och medmänskligt gentemot de personer som är under vård och behandling att huvudmannen inte tagit ställ- ning för vilket arbetssätt som är det bästa utan låter det bli som det blir. Vi moderater instämmer i revisorernas kritik. De anser att SiS ska ta ett större ansvar för inriktningarna på de olika behandlingarna och "vidta mer kraftfulla åtgärder" för att de ska bedrivas i enlighet med be- fintlig kunskap. Det finns stora brister i uppföljningarna. Målen för verksamheten är inte uppföljningsbara. De är inte satta så att det går att mäta dem. Det betyder, precis som har sagts innan, att SiS inte har någon som helst kunskap om vad som egentligen sker efter avslutad behandling. Är inte det ganska märkligt? Som reviso- rerna också säger är det anmärkningsvärt att regering- en inte har givit SiS de uppgifterna. De har inte kra- ven på sig att redovisa resultatet av den vård man bedriver. Det borde de väl ha? I vilken annan verksamhet som helst pratar man om kvalitet, mål och uppföljning. Både i näringslivet och i offentlig sektor arbetar man för fullt med mål och kvalitet, ISO 9000 och 14000 - det är vardags- mat. Jag kan inte förstå varför man inte kan göra ett mål för varje verksamhet som SiS ansvarar för, precis som för vilken verksamhet som helst. Revisorerna säger också i sin rapport att detta är en märklig tingens ordning, att man inte har förståeli- ga och mätbara mål. Hur bra är det för dem som ar- betar i verksamheten? Och hur bra är det för dem som är föremål för den här vården? Var och en här förstår ju att själva grundmålet är att grabben som är på Stigby yrkesskola ska få en ny livssyn och sluta med det kriminella och drogfyllda liv han har haft tidigare. Och var och en förstår också att målet är att den drogmissbrukare som vårdas för sitt missbruk ska sluta använda droger, sluta dricka sprit och kunna leva nyktert. Nog borde man kunna sätta målet för det, och nog borde man kunna mäta vad som händer. Varför har man till exempel inte målet att efter avslutad vård ska 60 % av dem som har vård enligt LVU inte finnas i kriminalvårdens register efter fem år? Varför har man inte målet att minst 60 % som är föremål för tvångsvård enligt LVM ska vara drogfria tre år efter fullgjord behandling? Varför har man inget sådant mål? Jag menar inte att det är procentsatsen som är viktig, utan det är målet och mätbarheten av målet. Man måste kunna veta om den vård och den behand- ling man utför är något att ha, om den gör verkan eller om det bara är en tillfällig lösning. Vi instämmer i revisorernas kritik om uppföljning och mål. Statens institutionsstyrelse, fru talman, bedriver tillsyn över sin egen verksamhet. Revisorerna tycker att detta är ett trovärdighetsproblem. Det gör alla remissinstanser också - alla utom SiS, som tycker att detta är helt i sin ordning. Vi instämmer helt i revisorernas uppfattning. Jag tycker att det kan vara värt att nämna att vi moderater länge har föreslagit en oberoende tillsynsverksamhet. Det ligger helt i linje med det förslag som revisorerna redovisar. Revisorerna pratar också om LVM-vården. Vi vet att målet med den är att bryta ett destruktivt missbruk och motivera till frivillig behandling. Revisorerna är tveksamma till vården och tycker att det är skäl att se över hela LVM. Förslaget och andemeningen i det är att minska den gällande tiden från sex till tre måna- der. Fru talman! Det är inte så förfärligt länge sedan som LVM gjordes om. Det var på den tiden när det bara handlade om frivillighet och om att vara över- ens, att man själv skulle vilja och välja. Sedan blev det en kompromiss med den här LVM-vården, två månader plus två, som sedan ändrades för några år sedan. Vi har nu sex månader, efter flera olika trick- sanden. Det finns inget som helst skäl att gå tillbaka till ett system som inte fungerar. Fru talman! Det är glädjande att hela socialut- skottet är enigt om att avstyrka den delen av reviso- rernas förslag. Avslutningsvis tillstyrker jag förslaget i betänkan- det SoU13.

Fru talman! Statens institutionsstyrelse inrättades 1993, och man har ansvaret för tvångsvården inom de särskilda ungdomshemmen. Det var en angelägen reform när den kom. För två år sedan, 2001, föreslog socialutskottet att Riksdagens revisorer skulle granska verksamheten. Det hade förekommit en del kritik när andra myndig- heter hade tittat på det, och vi tyckte då i socialut- skottet att det var dags att få en genomlysning av verksamheten efter åtta år. Revisorerna har nu lämnat en rad förslag till riks- dagen i en rapport, och förslagen går ut på att stärka och utveckla verksamheten vid Statens institutions- styrelse. Då handlar det, som andra tidigare har redo- gjort för, om tydligare styrning av behandling, im- plementering av forskningsresultat i praktiken, upp- följningsbara mål, uppföljning av resultat, oberoende tillsyn med mera. Socialutskottet delar i stort revisorernas uppfatt- ning. Undantaget är just översynen av lagen om vård av missbrukare i vissa fall, eftersom det redan pågår en översyn av hur lagen tillämpas. Vi har också haft synpunkter när det gäller formerna för implemente- ringen av forskningsresultat. Det är dumt att riksda- gen binder formen för det, utan där måste det finnas en viss frihet när man ska göra detta. Låt mig konstatera att vid Statens institutionssty- relse vårdas både flickor och pojkar. Vi vet att livs- villkoren för flickor och pojkar skiljer sig åt, liksom deras problematik. Därför är det viktigt att det också finns ett genusperspektiv vid styrningen av behand- lingen och vid implementering av forskningsresultat. Det här var ett perspektiv som saknades i revisorernas förslag. Det var könsblint. Det är därför bra att socialutskottet ställer sig bakom Vänsterpartiets motion, där vi lyfter fram just behovet av ett genusperspektiv, och att även detta ges till känna. Fru talman! Till betänkandet finns ett antal reser- vationer fogade, men ingen av dem går emot de till- kännagivanden som finns i betänkandet. Jag tycker att det är bra. Det finns alltså i dag en bred samsyn bland alla politiska partier om behovet av att utveckla de här metoderna för att säkra kvaliteten i tvångsvården. Med det sagt vill jag också säga att Statens insti- tutionsstyrelse inte har någon lätt uppgift när det gäller att vårda ungdomar med en mycket svår pro- blematik. De har haft att utföra sin uppgift under ibland svåra förutsättningar, som till exempel stor platsbrist. Det finns också exempel på att enskilda kommuner har brustit i sitt uppföljningsansvar. Det har haft betydelse för Statens institutionsstyrelses möjlighet att göra uppföljningar. Det handlar om att kunna samverka över huvudmännen också, när man förhoppningsvis nu också ska börja mäta resultat. Det har inte varit en enkel uppgift. Socialutskottets förslag till tillkännagivande ska därför ses som ett försök att ge bättre förutsättningar för Statens institutionsstyrelse att utforma sin verk- samhet för att möta alla dessa ungdomars behov av god vård. Jag instämmer i den kritik som tidigare talare har fört fram, att här behövs mål och här be- hövs utvärdering. Det är särskilt viktigt när vi talar om dessa utsatta ungdomar. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i social- utskottets betänkande.

Fru talman! Jag ska först av allt yrka bifall till re- servation nr 1. I övrigt står jag givetvis bakom de reservationer som Moderaterna har lagt i detta ärende. Fisket har en väldigt stor betydelse, och i vissa fall en helt avgörande betydelse för människors möj- lighet att få sin utkomst. Därför är den här frågan viktigare än vad den kan synas inledningsvis, inte minst mot bakgrund av att detta bygger på naturens egna förutsättningar och också på en i vanliga fall naturlig reproduktion av de naturresurser som fisket består av. Det är mot den bakgrunden, fru talman, oerhört viktigt att man vid beskattningen av desamma iakttar den varsamhet som fordras för uthålligheten. Det är också viktigt att hela tiden ha naturens och respektive biotopers förutsättningar för ögonen när man närmar sig den här typen av frågor. Det är därför som det är ett stort ansvar för oss att förvalta detta och faktiskt betrakta naturens resurser som ett lån från våra barn, eftersom det är de som ska föra det vidare. Det handlar om produktionen och om skattningen av denna produktion, och det handlar om den biolo- giska mångfald som vi är skyldiga att se till ska fin- nas över tiden. Inte nog med detta. Det är också mänskliga hänsyn som är starkt knutna till denna verksamhet. Det är alla de människor som lever av fisket och den produktion som det skapar i form av fiskeindustrier etcetera. Det handlar dessutom om de sociala möjligheter och det kulturlandskapsbevarande som det är att det faktiskt går att bo och verka i områ- den som utan fiske inte skulle vara bebodda. Jag tänker på öar och särskilt avlägsna områden men där det finns vatten med fiskeproduktion. I det här fallet har EG-rätten spelat en stor roll, och EU i sig spelar en väldigt viktig roll för att ta ett större ansvar. Fiskarna har som bekant inget pass, de vet inte var de hör hemma utan simmar över gränser- na. Det gör att det inte räcker med nationella be- stämmelser. De bestämmelser som vi kommer över- ens om måste gälla betydligt mycket vidare. EU har spelat och kommer att spela en väldigt stor roll där. Jag tror att just i denna specifika fråga borde även den mest förhärdade EU-motståndaren inse att det finns förtjänster. Fru talman! Så till själva betänkandet som sådant som är föranlett av EG-bestämmelser. Jag tänker uppehålla mig kort vid några av de ställningstaganden som vi har gjort och som också har föranlett reserva- tionen från moderat sida. Först och främst handlar det om de föreskrifter som man anser bör utvidgas. Det gör att vi känner en viss frustration och ett visst bekymmer inför det som står. Där har vi inte fått någon nöjaktig beskrivning som skulle skingra våra farhågor. Det står bland annat så här: Man ska införa regler så att det möjliggör att tidsmässigt jämna ut landning av fisk, vilket är till fördel för beredningsindustrin och den regionala utvecklingen. Vidare säger man: Som regeringen anför är det vidare angeläget att fisket bedrivs och fisken hanteras ombord på ett sätt som säkerställer att den fisk som landas är färsk och kan utgöra råvara för produkter av hög kvalitet. Det här tycker jag andas ett väldigt stort mått av planhushållning. Jag påstår att det är direkt misstro mot de svenska fiskarnas duglighet och kompetens, som om de inte vore medvetna om att fisken själv- klart måste hanteras så att den är säljbar när man landar den. Det här är kvalificerat politiskt översitteri där man går in och pekar på saker och ting fullstän- digt onödigt. Jag beklagar att vi inte har fått gehör i denna del av betänkandet. Det är möjligt att ministern åtminstone kan lindra min farhåga när hon så små- ningom kommer upp i talarstolen. Vi har också begärt att man ska öka trycket på ut- vecklingen av fiskeredskap så att problemen med skarv, säl och så vidare som fördärvar för fiskarna och deras möjligheter till utkomst åtminstone skulle minska. Samtidigt som man i utskottet noterar att det inte förekommer någon sådan utveckling är man ändå inte från utskottsmajoriteten beredd att gå oss till mötes, vilket jag beklagar. Jag tror att det hade varit bra. Vi vet hur starka spänningar det finns i dessa frågor när det gäller skarv och säl. Skulle vi genom fiskeredskapsutvecklingen ha kunnat minska den konflikten hade det varit bra. Jag beklagar som sagt att denna insikt inte har funnits i bredare lager. Fru talman! Vidare handlar det om uppgiftsläm- ningsskyldigheten. Där blir man också lite fundersam. I propositionen står det att regeringen anser att upp- giftslämningsskyldigheten i princip bör omfatta allt fiske som med stöd av enskild rätt bedrivs för försälj- ning. Som om detta inte vore nog uttrycker utskottets majoritet att i likhet med regeringen anser utskottet att uppgiftslämningsskyldigheten i princip bör om- fatta allt fiske. Lagrådet har avstyrkt detta, eller rätta- re sagt har en annan skrivning i den här delen. Jag ställer frågan med anledning av vad som hänt mig: Om man som privatperson har fiskat med nät och fått för mycket fisk och sedan säljer den till grannar, omfattas man av uppgiftslämningsskyldigheten? Det vore intressant om jordbruksministern kunde åter- komma på den punkten. Fru talman! Vidare gäller det yrkesfiskarlicens. Där har vi i princip inga synpunkter mer än att när det gäller tilldelningen av yrkesfiskarlicenser vore det klokt att kunna få en något vidare syn i förädlingsde- len, att det skulle tas in. Det har också förvägrats. Avslutningsvis, fru talman, handlar det om åter- kallande av licenser. Där är det otroligt viktigt att man iakttar en rättssäkerhet fullt ut så att den här myndighetsutövningen så att säga inte går helt vid sidan om ett normalt domstolsförfarande utan att man iakttar reglerna för rättssäkerhet.