Kyrkoantikvarisk ersättning och övriga kulturarvsfrågor

Fru talman! Det betänkande vi nu ska debattera kan man säga är en upprepning. Det var väl ungefär så här det såg ut i fjol också. Det enda som har tillkommit är en skrivelse som handlar om kyrkoantikvarisk ersättning, och det är en beskrivning av hur det ser ut. Därför tänkte jag fokusera på två av våra reservationer. Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer men väljer att lyfta fram reservationen om det industriella kulturarvet. Jag blev inspirerad av Ohlys anförande tidigare. Han lyfte nämligen fram en dimension vi faktiskt sällan talar om: Vi är väldigt specifika i våra sakfrågor, och vi hamnar inte jätteofta på den ideologiska plattformen och i de visionära resonemangen. Det kanske man inte heller ska göra i den här talarstolen, men jag tänker faktiskt ta mig friheten att göra det. I våra reservationer pekar vi på en del brister och stora risker för att vi kommer att tappa stora delar av kulturarvet, både det industriella och det rullande. Anledningen till att vi ser det som ett hot i sig är, precis som många faktiskt har talat om, just förhållningssättet när det gäller hur vi ser på samhällsbygget. Gör vi det tillsammans, eller gör vi det enskilt? Jag är hyfsat verksam lokalt, och vår hembygdsförening har förvärvat ett tröskhus. Jag vet inte om jag sade det tidigare. Det är i alla fall lite spännande, för i tröskhuset står det en liten maskin. Det är en kultändare. Det finns ett antal människor som kan fixa till en kultändare i dag, men de är inte så många. I takt med att den ideologi som nu sveper över landet får mer och mer fäste kommer det att bli färre och färre som väljer att engagera sig ideellt för att lyfta de här delarna. Sedan finns det några som jag, som är lite halvnördig och vill lära mig samt kanske kan lista ut saker själv. För samhället och samhällsbygget tror jag dock att det är ganska vitalt att vi tar vara på den historia vi bär med oss och inte lämnar saker åt sidan. Tittar vi på det industriella kulturarvet kan vi konstatera att det har bolagiserats och fixats till i våra myndigheter på ett sådant sätt att man nästan begränsar sig själv när det gäller att ta vara på det egna kulturarv de enskilda myndigheterna bär. Det är ju en jätterisk, för helt plötsligt faller statens organisation i bitar och vi tappar en stor del av det vi behöver bära med oss och som har byggt Sverige starkt en gång i tiden. Ett elitistiskt och ett egoistiskt tänk är inget kulturen och kulturarvet behöver ha. Det där kan man spåra till den förra debatten. Hur långt kan man dra det? När faller det i bitar? Jag har en god kompis som brukar säga: När krubban är tom bits hästarna. Det är en fullständig sanning, och det innebär också att man när krubban är tom pekar ut någon häst som inte får något över huvud taget. Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att det när vi bygger den typen av samhälle blir ett vi och de. När vi bygger den typen av samhälle blir det lätt att säga: Det är deras fel. Det är de som har gjort fel, och här har vi orsaken till att det är som det är. Eftersom jag bor i den bygd jag gör vill jag ta upp raggarkulturen. Den känner ni till. Den är rätt spännande. Det handlar inte bara om att fara runt på gatorna, svarva och ha det trevligt och kul utan också om en del högteknologi - fast i ett historiskt perspektiv. Det som håller på att hända i dag är att all den här informationen håller på att gå om intet. Jag tycker att Sveriges riksdag och Sveriges regering behöver ta ganska kraftiga tag för att kunna bevara det här, både när det gäller fyra och när det gäller två hjul. Det gäller dessutom metallhjul, för backar vi bandet extra långt har vi faktiskt maskiner som i princip ingen kan få ordning på. Det är en jätteförlust, kan jag tycka. Man ska inte skylla på folk - det är fult att göra så - men när samhällsutvecklingen är som den är finns det ganska stor risk att vi släpper de här bitarna. Då säger vi i samma andetag att det inte är meningsfullt för vårt samhälle - vi behöver inte ha det i vårt samhälle, utan någon annan ska ta hand om det. Då kan man gå tillbaka till lokalplanet och titta på mängden människor som i dag engagerar sig ideellt för att bevara våra kulturminnen. De blir färre och färre. Jag är ganska säker på att anledningen till det är att tesen sköt dig själv och skit i andra börjar slå igenom alltmer. Det kommer hela samhället att drabbas av, inte bara kultursektorn. Till mina kamrater som sitter i regeringen säger jag: Betänk detta faktum när ni ska fatta beslut och tänka till om den framtida utvecklingen! Att bygga visionen om att ensam är stark tror jag är helt lönlöst och ett jättemisslyckande, så därför krävs ett omtag. Fru talman! Det här är mitt sista anförande i denna kammare. Efter att ha gjort någon typ av ideologisk utsvävning vill jag tacka talmännen och talmanskansliet och även kulturutskottets kansli. Jag vill också tacka alla mycket trevliga ledamöter som sitter i kulturutskottet för en otroligt fin mandatperiod. Ni ska ha en riktigt god sommar. Ha det gott! (Applåder)

Fru talman! Det här är kulturutskottets debatt om kyrkoantikvarisk ersättning och övriga kulturarvsfrågor. Betänkandet bygger på en skrivelse från regeringen om hur vi bevarar och vårdar det kyrkliga kulturarvet. I skrivelsen redovisas hur ersättningen har använts under perioden 2002-2012, och den handlar om tillgängligheten till de kyrkliga kulturminnena, kompetens- och kunskapsfrågor och samarbetet mellan Svenska kyrkan och myndigheterna inom kulturmiljöområdet. I betänkandet finns det egentligen inte så stora meningsskiljaktigheter. Troligtvis ser vi alla att behovet av resurser för många kyrkor förändras. På många håll har vi många kyrkor, men på många av dessa platser minskar befolkningsunderlaget. Det är i sig allvarligt och på många sätt en brist i politiken, skulle jag vilja tillägga. I detta ärende har vi från Miljöpartiet valt att inte lägga fram några egna förslag, men vi stöder en reservation som Vänsterpartiet har skrivit, för det är en fråga som vi har drivit sedan tidigare. Den handlar om att museisektorn ska införa och tillämpa ett funktionsnedsättningsperspektiv på samma sätt som uppdrag har getts om att tillämpa ett genusperspektiv. Jag vill särskilt lyfta fram det som jag tycker är en viktig ambition inom kyrkan. I skrivelsen till regeringen, Ett rum öppet för alla - Svenska kyrkans redovisning till regeringen angående de kyrkoantikvariska frågorna inför kontrollstationen 2014 , lyfter man fram många väsentliga perspektiv på kulturarvet. Kyrkan menar bland annat att delaktighet i kulturarvet kan beskrivas i termer av medborgarskap, rättigheter och demokrati, att alla som bor i Sverige har rätt till den historia som tidigare generationer har skapat. Också för dem som anlänt till Sverige nyligen är tillgång till kyrkans kulturarv en rättighet. Här är det enligt Svenska kyrkan viktigt att minnas att många som kommer till Sverige redan känner sig hemma i kyrkans rum och att kristna över hela världen delar bilder, symboler och berättelser. På så vis menar Svenska kyrkan att man kan säga att kyrkans kännetecken, världsvid och universell, ger särskilda förutsättningar för gemenskap och integration i Sverige. Även människor med annan tro och religiös tradition söker sig gärna till kyrkans miljöer. De kyrkliga kulturminnena kan utgöra resurser för lokal och regional utveckling och som kulturella och sociala centrum och för upplevelsenäring, lokalt föreningsliv och företagande. Svenska kyrkan menar att de kyrkliga rummen också kan användas för konserter, teater, dans, konstutställningar och andra kulturevenemang. Svenska kyrkan framhåller också att de kyrkliga kulturminnena är platser för sammanhållning, identitet och trygghet i bygder där det inte finns några andra offentliga rum att tillgå och att de samtidigt är pedagogiska resurser för skolor och andra utbildningsinstitutioner. Det här tycker jag är bra och positivt och något som jag vill lyfta fram. Det finns en skatt runt de kyrkliga kulturminnena. Jag kan ta några exempel. Trönö gamla kyrka i Hälsingland är från 1500-talet eller kanske äldre. Den är väl bevarad och har fantastiska träsniderier. Frösö kyrka är en fin landsortskyrka som vilar på minnet av Wilhelm Petersson-Berger, som vi alla känner till. En av Bohusläns äldsta kyrkor, Svenneby kyrka i Tanums kommun, är från 1100-talet och med en fin klockstapel intill. Den är troligtvis från 1200-talet. Det här är en unik kulturhistoria och ett unikt kulturarv. Kyrkobyggnaden symboliserar verkligen kulturella värden och förknippas med bygders historia. I ett internationellt perspektiv har Sverige, som få andra länder, ett stort antal välbevarade kyrkor med tillhörande inventarier. Det här tycker jag är väldigt spännande. På tal om den diskussion som jag hörde här tidigare i dag om vad som är konst, om kroppsdelar och nakenhet och vad som får avbildas nu och vad som avbildats tidigare finns det sådana avbilder även inom kyrkan. I kalkmålningarna i Tierps kyrka, på södra väggen till höger, träder Maria fram inför Kristus som smärtoman på sarkofagen. Hon håller en naken figur, själen, vid armen, bakom denna en djävul. Rundhyllta nakna änglabarn finns det gott om både på museer och i kyrkor. En omdebatterad och omtalad installation, Father and Son , visades i Storkyrkan. Självklart har vi rätt att bli upprörda över nakenhet, våld och misshandel av djur, människor eller vad som helst. Men vi kan och ska inte avgöra vilken konst och kultur som ska finnas var. Vi ska inte som politiker avgöra konstens och kulturens innehåll, om vi nu inte menar att vi ska göra det, för då är det viktigt att det kommer fram. Avslutningsvis ställer jag mig bakom den reservation som jag nämnde, reservation 2.

Fru talman! Det är allmänt känt att sedan Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar har församlingarna fått det ekonomiskt svårt. De ekonomiska förutsättningarna skiljer sig naturligtvis åt i landet, som Tina Ehn nämnde, och det är ett stort bekymmer. Storleken på ersättningen och förhållandet mellan denna och kyrkans insatser bör därför vara rimlig. Annars riskerar vi att se vårt kulturarv försvinna bit för bit. Mycket har förändrats sedan år 2000. Många församlingar tampas i dag med bristande medlemstal och en tröghet i systemet. Jag tycker därför att det känns angeläget att vi här i riksdagen tar ett förnyat grepp om statens och kyrkans roll, just för vårt gemensamma kulturarvs skull. Den kristna kulturen i vårt land har väldigt långa anor. Alltsedan Olof Skötkonungs tid har Sverige varit ett odelbart rike på kristen grund. På 1500-talet lämnade vi dock den katolska läran, då den aldrig riktigt var anpassad för det svenska kynnet. Vi antog i stället den lutherska tron. Många generationer fostrades sedan med Luthers lilla katekes. Hårt arbete, flit och att göra rätt för sig har varit ledord i många släktled. Mycket av det tankegodset har vi med oss än i dag, även om inte alla är så medvetna om det. Fru talman! Ingen annan idé och ingen annan institution har varit lika betydelsefull för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Men i våra dagar, när den svenska kyrkan förvandlats till en blandning av plantskola för utomparlamentariska aktivister och rödgrönrosa tankesmedja, känns det allt viktigare att bevara det kristna kulturarvet inför framtiden. Vi vill ju inte stå helt kulturlösa när det gäller det mer ursprungliga, och vi har alla rätt till vår historia. I alla händelser är bevarandet av det kristna kulturarvet en angelägenhet för alla troende såväl som icke-troende utifrån vår gemensamma historia, som har format vår identitet. Det gäller även dem som kommer hit från andra länder och har en kristen bakgrund. De kyrkliga kulturminnena utgör också den största samlade delen av det materiella svenska kulturarvet. En del av arbetet ligger naturligtvis på kyrkan, men för statens del bör den fördjupade utvärderingen, som är tänkt att ske först 2019, tidigareläggas så snart som möjligt. Vid den utvärderingen anser vi att man bland annat bör utreda en förhöjd nivå på den kyrkoantikvariska ersättningen, men inte bara så att den täcker de faktiska behoven - det bör även inkluderas en översikt av de regelverk som omger ersättningen. Det känns angeläget att kyrkan får möjlighet att använda ersättningen till administration, till det kyrkoantikvariska arbetet och till bevarandet av även den immateriella delen av det kristna kulturarvet. Andra parametrar bör vara hur fördelningsmodellen för ersättningen ska se ut samt kompetens och styrning på olika nivåer. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Fru talman! Den kyrkoantikvariska ersättningen kanske inte är den mest uppseendeväckande fråga som diskuteras i kammaren under riksdagsåret. Det är inte heller en fråga med oerhört vitt skilda uppfattningar i de flesta fall. Min egen bakgrund ska jag gärna redogöra för. Jag har nämligen varit guide i Östra Ryds kyrka. På söndagar efter högmässan mellan kl. 11 och 16 stod jag till tjänst med att hålla kyrkan öppen och förevisa de konstföremål som finns där. Ni kan för övrigt gärna åka dit. Det är nära Rydboholm utanför Stockholm. Det är en av de kyrkor i landet som har flest konstverk. Detta säger i sin tur en del om kyrkans krigiska historia. I princip alla dessa konstverk är nämligen krigsbyten från Braheättens härjningar i sydliga länder. Jag hade 10:95 kronor i timmen på den tiden, utan kollektivavtal. Antagligen fick jag jobbet för att jag var släkt med prästen. Den kyrkoantikvariska ersättningen tror jag inte är någon stor partiskiljande fråga. Kulturarvet utvecklas hela tiden, men även det kulturarv som finns i form av kyrkokonst och kyrkobyggnader är naturligtvis viktigt att bevara. Däremot finns det vissa andra frågor som hör till det här betänkandet och som jag skulle vilja lyfta fram. Den första handlar om det som Tina Ehn tog upp om funktionshindersperspektivet för museerna. Utskottet säger att motionen delvis redan är tillgodosedd och att man därför inte behöver göra någonting. Men det menar jag är felaktigt, framför allt av det skälet att jag har erfarenhet av hur den här regeringen har behandlat tillgänglighets- och funktionshindersperspektivet på andra håll. Det finns till exempel ett stort problem med den proposition som har lagts fram om att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering: Så fort det bränner till och riskerar att kosta pengar kommer man med undantag. Det har gjort att handikapporganisationerna befarar att 99 procent av kulturinstitutionerna inte kommer att behöva uppfylla lagens krav angående bristande tillgänglighet som diskriminering på grund av alla de undantag som byggts in. Undantagen beror på att det inte får kosta för mycket pengar. Det är på ett liknande sätt här. Ett genusperspektiv kostar inte så mycket, och därför kan man gå med på att det ska finnas i museernas verksamhet. Ett funktionshindersperspektiv skulle dock riskera att leda till att kostnaderna ökar. Men menar vi allvar måste de göra det. Ska tillgängligheten öka för människor med olika typer av funktionshinder måste det också få kosta. Därför är vår reservation nr 2 fullt relevant. Ett funktionshindersperspektiv bör tillföras museisektorn på samma sätt som ett genusperspektiv redan finns där. Jag yrkar bifall till reservation nr 2. Den andra fråga jag vill lyfta fram handlar om det industriella kulturarvet och det rullande kulturarvet. Några av er vet att jag har min bakgrund inom järnvägen. Jag har också faktiskt bidragit till vissa utställningar vid Järnvägsmuseet. Det ligger mig varmt om hjärtat. Problemet nu är att nedskärningar och bristande konsekvens i ansvarstagande har gjort att de stora industrikulturella samlingarna håller på att försvagas. Museerna läggs ned eller slås ihop. Att järnvägen nu ska samordnas med ett vägmuseum menar jag är fel. Det visar på en bristande förståelse för två helt olika transportsätt. Över huvud taget är det industriella kulturarvet inte så väl sett. Det kan bero på att det beskriver en arbetets historia som inte alltid hyllas i de fina kulturella kretsarna. Denna arbetets historia menar jag är den kanske viktigaste delen av vår historia och måhända det viktigaste kulturarv vi har, för det visar på hur värden har byggts i samhället. Det är inte i första hand innovatörerna, uppfinnarna och entreprenörerna som ska stå i centrum, utan framför allt alla de människor som genom blod, svett och tårar byggt upp detta lands välstånd. Här finns det otroligt mycket att förevisa. Det finns otroligt mycket som är intressant och spännande, men det finns tyvärr alldeles för lite kunskap och alldeles för lite intresse för det. Därför vill jag instämma i Per Svedberg bifallsyrkande till reservation nr 3. I övrigt instämmer jag även i reservation nr 4, men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till den.

Fru talman! Vi debatterar kyrkoantikvarisk ersättning och övriga kulturarvsfrågor. Jag kommer att uppehålla mig lite vid just den kyrkoantikvariska ersättningen, vilket jag tycker är lite kul. Jag är nämligen något man möjligen skulle kunna beskriva som kyrkobyggnadsnörd. Jag älskar att besöka kyrkor. Jag älskar att titta på dem. Jag älskar kyrkorummet som tillflyktsort undan stress och annat som man har i vardagen. När vi i dag diskuterar den kyrkoantikvariska ersättningen berör vi den stora frågan om vårt gemensamma kulturarv. Kulturarvet är det historiska arv som årtusenden av invandrade människor burit med sig till vårt land i form av tro, liv och föreställningar. Det handlar om den samiska urbefolkningen, den tyske munken Ansgar som missionerade om en hebreisk judes liv tusen år tidigare, valloner, olika åldrar, istider, krig, kyrkor, slott och gravar. Och alldeles här bredvid har vi husen i Gamla stan. Kulturarvet är mångfasetterat och spännande i den meningen att vi vet att begreppet "kulturarvet" år 2030 kommer att definieras på ett annat sätt än 2014. Det beror på att begreppet är ständigt föränderligt. Vi moderater och våra alliansvänner vill värna ett kulturarv som berättar om varje generations ansvar, värderingar och tro. Begravningsplatser i Sverige som är samtida med Egyptens pyramider berättar något om Sverige på samma sätt som exempelvis dagens kyrkogårdar. Det är genom att värna kulturarvet i stort som vi som bor här, fru talman, oavsett om vi varit här i generationer eller kommit hit i nutid, kan få kunskap om vårt lands historia. Kunskap är i förlängningen alltid det bästa skyddet mot rasism och intolerans. Vi har tydligt visat att vi vill värna kulturarvet genom att tillföra kulturen mer pengar. Detta har skett trots en lång och svår ekonomisk kris. Sedan 2006 har den statliga kulturbudgeten stärkts med ytterligare 916 miljoner kronor. Genom att ge alla barn och unga rätt till kultur, till exempel gratis entré på statliga museer, skapar vi långsiktigt förutsättningar för att även kommande generationer ska kunna betrakta kulturarvsfrågor som relevanta och viktiga. Det är i detta perspektiv som den kyrkoantikvariska ersättningen blir viktig då kyrkor berättar om de senaste tusen åren av kristet kulturarv. Där ingår också arkitektur, byggnadskonst och konstnärlig utsmyckning. Någon kanske har synpunkter på att dessa 470 miljoner årligen tillförs Svenska kyrkan som enskilt trossamfund, men då är det viktigt att komma ihåg att åtskilliga av de byggnader som samfunden nu vårdar fanns här i Sverige hundratals år innan Luther och reformationen. Det finns 97 bara på Gotland. Dessa kyrkor används, vid sidan av Svenska kyrkans gudstjänster, också av andra samfund för bland annat bröllop och inte minst av artister i samband med olika konserter. Regeringen har för avsikt att lägga fram en långsiktig budget för de kommande åren och har aviserat att det kan ske redan nu till hösten. Dock vill jag kommentera lite av det som framkommer i utvärderingen. Det gäller bland annat att kyrkan inledningsvis kanske hade lite svårt att ta till sig alla de resurser som stod till dess förfogande, men att det successivt blivit bättre i takt med att kompetensen hos Svenska kyrkan ökat. I dagsläget ligger man budgetmässigt inte långt ifrån de statliga medel som har tilldelats. Det är också så att beslutet i dag innebär att vi får en mer djupgående analys av hur dessa pengar har förvaltats, och det ska vara framme 2019. Bilden av Svenska kyrkan är att den har kunskapen att vårda dessa viktiga kulturbyggnader på ett bra sätt. Nu har dessutom samtliga stift kunnig personal på området. Därför har jag inga svårigheter att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och därmed avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Kulturmiljö är allt det som gör att vi människor förstår eller anar historiska sammanhang och kulturutveckling och att vi också förstår händelser och människor som påverkat utvecklingen. I hela vår kulturmiljö som består av både nytt och gammalt ingår kulturarvet som en viktig del. Att leva utan någon som helst kunskap om historia menar jag är som att leva ett liv med permanent minnesförlust. Kulturmiljö är inte bara saker och hus utan minnen, berättelser, språk och dialekter, musik, helhetsmiljöer av bebyggelse och natur. Kulturmiljö är inte heller bara gamla miljöer - det är viktigt - utan samspelet mellan ett modernt aktivt samhällsliv, ett medvetet miljötänkande, och en levande kulturmiljö. Kyrkans kulturarv är en betydande del i denna svenska kulturmiljö. Som de flesta vet har vi liberaler ända sedan långt in på 1800-talet arbetat för att skilja kyrkan från staten. Huvudorsaken till att vi kämpade för det var att en statskyrka inte passar in i ett samhälle med religionsfrihet. I dag är det väl inte många som tycker något annat. Vad man än har för personlig tro får man inse att kyrkan i Sverige bär på ett rikt kulturarv i form av byggnader och föremål men också i form av olika traditioner, musik och litteratur. Det kan upprepas att det kan vara mycket intressant och givande även för människor som saknar religiös övertygelse. Kyrkan är också bärare av olika konstnärliga och arkitektoniska uttryck. Det är naturligtvis av stor betydelse att detta kulturarv bevaras, används och utvecklas för dagens och kommande generationer. När förhållandet mellan Svenska kyrkan och staten ändrades var det en stor fråga hur det skulle gå med alla gamla kyrkor och allt vad de innehöll av kulturarv. Särskilt kostnadskrävande är underhåll av byggnader. Det blev som vi vet glädjande nog en bred uppslutning i riksdagen om att Svenska kyrkan skulle få viss ersättning av staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader för de kyrkliga kulturminnena. Märk väl att det ska vara åtskilt från det som är den vanliga kyrkliga verksamheten. Alla som bor i Sverige har rätt till den historia som tidigare generationer har skapat. Det gäller också alla dem som anlänt till Sverige nyligen. De har rätt till det som de vill ta till sig av det som är vårt kulturarv. Kulturarvet är också med tanke på mångfald och förnyelse under ständig förändring. Nu redovisar regeringen i sin skrivelse hur den kyrkoantikvariska ersättningen har använts under perioden 2002-2012. Skrivelsen behandlar också tillgängligheten till kulturminnen och så vidare, kompetens- och kunskapsfrågor och hur samarbetet med Svenska kyrkan fungerar. Den redovisar också myndigheterna som finns inom kulturmiljöområdet. Regeringen sammanfattar i sin skrivelse att medlen har fördelats i enlighet med de principer som slogs fast när kyrkan skiljdes från staten och att den verksamhet som har bedrivits uppenbarligen varit av stor betydelse för vården och bevarandet av det kyrkliga kulturarvet. Det finns i utskottet, trots en del reservationer, en bred enighet bakom att arbetet har bedrivits på ett bra sätt. Villkoren för den kyrkoantikvariska ersättningen måste även i fortsättningen präglas av långsiktighet och förutsägbarhet. Därför ser vi fram emot att regeringen återkommer i höst i budgetpropositionen med närmare förslag om hur nivån ska vara på den framtida ersättningen den kommande femårsperioden. Fru talman! Jag är helt övertygad om att det finns ett brett stöd i Sverige för att staten även fortsättningsvis, tillsammans med Svenska kyrkan, ska ta ett ansvar för att det kyrkliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas. Fru talman! Avslutningsvis finns det några reservationer som inte behandlar oviktiga frågor. Det handlar till exempel om aspekten på funktionshinder när det gäller både tillgänglighet och museernas innehåll. Det handlar bland annat om det industriella kulturarvet. Jag vill helt kort säga att inom många av de områdena pågår det redan ett väldigt viktigt arbete. Inte minst när det gäller funktionsnedsättning eller funktionshinder har utskottets egen utvärderingsgrupp gjort ett ordentligt arbete med en översyn av vilka brister som finns. Vi hade också en stor hearing om detta. Samtidigt har regeringen gett en statlig utredare uppdraget att se på hur olika gruppers roll i historien på ett tydligare sätt kan speglas i utställningsverksamhet och museer. Tillgänglighet för alla grupper innebär två saker. Det är dels att alla människor kan komma till museer och institutioner, dels att innehållet i utställningarna speglar olika gruppers roll. Det ska inte vara som förr där människor som var sjuka, hade funktionsnedsättning och ofta kvinnor helt enkelt glömdes bort i beskrivningen av hur samhället och kulturen hade sett ut. Det är ett dubbelt uppdrag som är väldigt viktigt. Jag vill understryka att både regeringen och riksdagens majoritet arbetar för att utveckla en kultur som är tillgänglig för alla och speglar allas roll i kulturen och historien. Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Jag vill initialt yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer som är lämnade i anledning av detta. Fru talman! Jag tänkte uppehålla mig vid den kyrkoantikvariska ersättningen. Det är trots allt en rätt stor pjäs i betänkandet. I anslutning till stat-kyrka-reformen som genomfördes den 1 januari år 2000 och som innebar att relationerna mellan staten och Svenska kyrkan ändrades gavs Svenska kyrkan rätt till viss ersättning av staten för det som var kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av kyrkliga kulturminnen. Det kom då att kallas kyrkoantikvarisk ersättning. I den skrivelse från alliansregeringen och Kulturdepartementet som ligger till grund för det betänkande som behandlas i dag redovisas hur den kyrkoantikvariska ersättningen har använts under perioden från millennieskiftet fram till år 2012. Skrivelsen behandlar också tillgängligheten till de kyrkliga kulturminnena, kompetens- och kunskapsfrågor och samarbetet mellan Svenska kyrkan och de olika myndigheter som finns inom kulturmiljöområdet. Man kan notera i skrivelsen att regeringen gör bedömningen att den kyrkoantikvariska ersättningen har fördelats helt i enlighet med de principer som slogs fast i samband med relationsändringen mellan staten och kyrkan och att den kyrkoantikvariska ersättningen har en mycket stor betydelse för vård och bevarande av det kyrkliga kulturarvet. Så långt är det bra. I skrivelsen lyfter man också fram att kompetensen inom Svenska kyrkan i frågor som rör förvaltningen av de kyrkliga kulturminnena har utvecklats positivt. Som ett exempel på detta har i dag samtliga av Svenska kyrkans stift fast anställd personal som är sakkunnig i kulturarvsfrågor. Fru talman! Ledamoten Svedberg från Socialdemokraterna viftade bort regeringens skrivelse om den kyrkoantikvariska ersättningen och sade att den inte innehöll några nyheter. Nja, man kan se att den innehåller två rätt stora nyheter - om man ger sig tid att läsa ända till s. 24, förstås. Den ena är att regeringen skriver att staten även fortsättningsvis tillsammans med Svenska kyrkan ska ta ett ansvar för att det kyrkliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas. Regeringen skriver: Villkoren för den kyrkoantikvariska ersättningen bör präglas av långsiktighet och förutsägbarhet. Jag har samma erfarenhet som Svedberg vad gäller att engagera mig i kulturarv. Jag vet precis vad det innebär att ha långsiktighet och förutsägbarhet i de villkor i samhällets stöd som fordras för att man över huvud taget ska ge sig på ett sådant projekt som det innebär att renovera ett kulturarv - oavsett om det är ett rullande kulturarv, i form av en kyrklig byggnad eller någonting annat. Just begreppen långsiktighet och förutsägbarhet är av utomordentligt stor vikt i sammanhanget. Arbetet med att inventera, projektera och genomföra en stor och omfattande renovering sträcker sig ofta över många år. Då är förutsägbarheten och långsiktigheten helt grundläggande förutsättningar för att omfattande projekt över huvud taget ska kunna startas och fullföljas. Ytterligare en nyhet, fru talman, som Svedberg missade är den utfästelse om ekonomiskt bistånd och stöd som framgår mycket tydligt på s. 24 i regeringens skrivelse. Det är förvisso bara runt 2 ½ miljard, och det kanske inte är så mycket i socialdemokratiskt perspektiv. Men jag, som vet att det är skattebetalarnas surt förvärvade pengar som vi använder och fattar beslut om i riksdagen i detta beslut och i alla andra beslut, har mycket stor respekt för dem. Jag inser också värdet av att regeringens skriver: Regeringen aviserar därför i denna skrivelse till riksdagen att den har för avsikt att återkomma till riksdagen med förslag till den kyrkoantikvariska ersättningens långsiktiga nivå i budgetpropositionen för år 2015. Det finns, som jag ser det, i och med detta skäl att anta att beskedet även denna gång är flerårigt och nivåmässigt stabilt. Det är goda nyheter för Svenska kyrkans landsomfattande kulturarv. I skrivelsen från regeringen redovisas också att de ekonomiska förutsättningarna för församlingar och samfälligheter runt om i landet sammantaget och successivt har försämrats efter relationsändringen. Samtidigt har kulturarvet till sin omfattning förblivit oförändrat. En slutsats blir därför att genom en pågående samhällsutveckling, urbanisering med mera fördjupas de regionala skillnaderna i landet. Vi ser det på detta område, och vi ser det på andra områden. Detta i sin tur innebär ett ökat ansvar per medlem i Svenska kyrkan för kulturarv och ekonomi. För att klara förvaltningen av kulturarvet när omvärlden kontinuerligt förändras arbetar Svenska kyrkan därför kontinuerligt och aktivt med att anpassa sitt eget ekonomiska utjämningssystem och sin egen organisation till dessa förändrade förutsättningar. Min slutsats av detta är att kombinationen av statens långsiktiga ansvar för det gemensamma kulturarv som Svenska kyrkan förvaltar och den medvetenhet Svenska kyrkan har om sina regionala olikheter är själva garanten för ett väl omhändertaget kyrkligt kulturarv i hela landet. Som centerpartist och som en del av en alliansregering med målsättning att hela landet ska leva är jag mycket nöjd med detta besked. Det är ett besked som på detta område innebär att vi håller samman landet. Fru talman! Det kyrkliga kulturarvet har även en integrationsaspekt. Vi är ju överens om att alla vi som bor i Sverige har rätt till den historia som tidigare generationer har skapat. Men också för dem som har anlänt till Sverige nyligen är tillgången till kyrkans kulturarv en rättighet. Här är det enligt Svenska kyrkans egen bedömning viktigt att minnas att många som kommer till Sverige redan känner sig hemma i kyrkans rum. Ledamoten Ehn berörde detta på ett föredömligt sätt i sitt anförande. Man ska också komma ihåg, fru talman, att även människor med en annan tro och en annan religiös tradition gärna söker sig till kyrkans miljöer. Detta är givetvis ett av skälen till att det kyrkliga kulturarvet och dess värden enligt flera undersökningar uppskattas av en så stor majoritet av vår befolkning. Med sin bredd, sin mångfald, sin nationella spridning och sin långa historia angår arvet oss alla. Avslutningsvis: Det kyrkliga kulturarvet, som har byggts upp under tusen år, präglas av ett historiskt djup och rymmer centrala berättelser om samhällets utveckling. Det är också bärare av mycket starka konstnärliga och arkitektoniska uttryck. Det är som centerpartist lätt att instämma i kulturutskottets slutsats att det är av mycket stor betydelse att detta kulturarv bevaras, används och utvecklas för dagens och för kommande generationer. Alla, fru talman - med betoning på alla - som bor i vårt land har rätt till den historia som tidigare generationer gemensamt har skapat. (Applåder) I detta anförande instämde Per Lodenius (C).

Fru talman! Jag blev omnämnd ett antal gånger och tänkte därför kliva upp och på något sätt försöka illustrera min bild. Anders Åkesson målar rätt fint en bild av ett centerpartistiskt glesbygdsperspektiv. Jag har varit kyrkorådsordförande i en liten församling bestående av två kyrkor, ett antal pastorsexpeditioner och bostäder. Det är ett fastighetsbestånd som går långt utöver vad man egentligen behöver ha. Men samtliga fastigheter bär på ett kulturhistoriskt arv. Vår församling är nog inte den enda som har gjort utförsäljningar av delar av det bestånd man har av den enkla anledningen att man inte mäktar med att hantera det. Då är det jättebra om det är långsiktigt - att det finns långsiktiga pengar. Men det är också vettigt och bra att det finns pengar. Vi har ett antal gånger sökt medel för att rusta, renovera och återskapa delar av våra kyrkor. Det är hela tiden en prioriteringsordning, även för Svenska kyrkan naturligtvis. Frågan är: Hur långt kommer det här att gå? Vad jag förstår finns det ett antal församlingar söderut i Sverige som börjar sälja hela kyrkobyggnader med tillhörande delar, och då försvinner väl det kyrkliga kulturarvet - eller?

Fru talman! Låt oss glädjas över Svedbergs kyrkliga engagemang. Jag har också ett kyrkligt engagemang som både förtroendevald och anställd under flera decennier, och jag har mött exakt den frågeställning som Svedberg redogör för. Jag tror att Svenska kyrkan kommer att kontinuerligt stå under en press att fatta rationella beslut om vad som ska bevaras, vad som ska användas och vad som kan nyttjas till annat än kyrkliga ändamål. Jag har själv, fru talman, i det pastorat där jag är engagerad varit en del i en process att sälja fastigheter som har ägts av Svenska kyrkan men som inte längre används av Svenska kyrkan. Vi har därmed kunnat använda de resurserna för att rusta sådant som kyrkan inte använder för sin kärnverksamhet. Jag tror att sådant här kommer att pågå hela tiden. Men utan den kyrkoantikvariska ersättningen, fru talman, som uppgår till ungefär en halv miljard kronor per år, som fördelas över hela vårt land med hjälp av kyrkans egen organisation och som förstärks med kyrkans egna pengar, hade de rationella besluten inte varit möjliga. Det var av den orsaken, fru talman, jag gjorde Svedberg uppmärksam på att han förbigick ett helt avsnitt i regeringens skrivelse som ger tydligt uttryck för att det finns ytterligare 2,3-2,4 miljarder att hämta under de kommande fem åren. Jag tror att det är ett väldigt viktigt besked för sådana som Svedberg och mig, som i vardagen sitter och förvaltar ett stort kulturarv, att veta att det rullar på. Skulle staten dra sig ur, fru talman, vore bekymren akuta.

Fru talman! Det är helt klart på det sättet. Men om man tänker i förlängningen innebär det: Handlar det om att man vill tillskjuta mer medel för bevarandet? Eller handlar det om att man ska behålla samma nivå? Jag har en känsla av att det handlar om det. Det innebär att det kommer att bli minus i någon typ av prisindex, och det kommer indirekt att drabba kyrkorna. Det är klart att det inte gör speciellt mycket om det gäller kringbyggnader, om du säljer prästbostäder, garage och sådant. Det är helt okej. Men det är när det blir fråga om rena kyrkobyggnader och tillhörande delar som jag börjar bli lite bekymrad. Hur ställer vi oss till det? Kyrkorummen blir naturligtvis avdramatiserade som kyrkorum, men de står där och förvaltas på ett annat sätt. Där kan jag ha lite funderingar. Jag tror att även du vet att det förekommer ganska stora resonemang om att begränsa antalet kyrkorum ute i landet, av den enkla anledningen att man inte har råd och det inte finns några pengar för att underhålla det kulturarv man vill ha kvar.

Fru talman! Jag tror att det viktiga är just långsiktigheten i beskeden till sådana som Svedberg och mig som sitter och jobbar med detta till vardags. Vi vet också båda att med start strax efter millennieskiftet och framåt hade inte Svenska kyrkan som struktur initialt förmågan att ta hand om resurserna fullt ut. Nu är det en balans. Jag tror att det är viktigt att ha det med sig. Vi vet också, fru talman, att Svenska kyrkan har andra ekonomiska bekymmer att hantera, exempelvis den samhällsentreprenad Svenska kyrkan har för begravningsverksamhet. Svenska kyrkan överväger nu själv, vilket jag tycker är mycket klokt, ett utjämningssystem avseende begravningsavgiften så att den inte ska variera mellan någon tioöring på sina håll och flera kronor på andra håll. Jag tror att sådana utjämningsmekanismer som Svenska kyrkan själv kan fatta beslut om kommer att bidra till större uthållighet även vad gäller det kulturhistoriska arv som begravningsplatser och kyrkogårdar utgör. Jag känner mig trygg i förvissningen - det framgår av beskedet i regeringens skrivelse - att nivån är stabil och långsiktig. Jag är säker på att Svedberg och jag framgent kommer att tycka att det är alldeles utmärkt att vara förtroendevalda även i Svenska kyrkan.

Fru talman! I mars månad bad Helsingborgs Dagblad partiernas respektive talespersoner att komma in med linjeartiklar om deras syn på kulturpolitiken. Vad är kulturpolitikens syfte? Vad är, och bör vara, dess ingångsvärden? I mitt eget bidrag, publicerat den 10 april, uttryckte jag mig så här: Kulturpolitikens syfte måste vara att värna den kultur som å ena sidan är att betrakta som ett allmänintresse och å andra sidan inte klarar att stå på egna ben endast med hjälp av marknadskrafterna. Vad är då ett kulturellt allmänintresse? Frågan är inte den enklaste att besvara. Men ett vet jag: Det kulturella allmänintresset tar sitt mest konkreta och praktiska uttryck i just kulturarvet. Kulturarvsvården utgör den kulturpolitiska kärnuppgiften framför andra. Kulturarvet kan delas in ett icke-materiellt och ett materiellt arv. Det icke-materiella arvet, eller det immateriella som det också kallas, utgörs av ett för ögat osynligt arv - språk, dialekter, talesätt, traditioner, värderingar, sedvänjor och kulturella uttryck. Vårt materiella arv utgörs av den fasta delen av vårt kulturarv - kulturlandskapet, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, föremål etcetera. Det är alltid svårt att väga enheter ur kulturarvet mot varandra. Men det förefaller ändå rimligt att säga att våra kyrkobyggnader hör till de viktigaste beståndsdelarna i vårt materiella kulturarv. Fru talman! Under tusen år har kristendomen utgjort grunden för vårt samhälle. Vår moderna sekulära stat till trots är detta vår gemensamma historia, det som byggt vårt land starkt. Tidigare generationers gemensamma slit imponerar och reser sig ännu mot himlavalvet i form av kyrktorn. Mitt eget parti var tidigt ute och krävde en åtskillnad mellan Svenska kyrkan och svenska staten. När en majoritet i denna kammare instämde gjordes slutligen förändringen. Kyrkan och staten genomgick det som kallas relationsändringen vid millennieskiftet. Men åtskillnaden skedde inte utan reservationer, ömsesidiga förpliktelser och gemensamma ansvarstaganden. Begravningsfrågorna är en sådan sak, och den viktiga fråga vi samlats för diskutera i dag, de kyrkoantikvariska frågorna, är en annan sådan fråga som fanns med. Vi har i kulturmiljölagen skrivit in att Svenska kyrkan har rätt till ersättning från staten för kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. Det är detta som benämns "den kyrkoantikvariska ersättningen". Fru talman! Att vi vidareutvecklar och bevakar det statliga stödet till kyrkans kulturminnesvård känns angeläget. Regeringen har i den skrivelse vi samlats här i dag för att diskutera klargjort hur den kyrkoantikvariska ersättningen använts under perioden 2002-2012. Regeringen bedömer att ersättningen har fördelats på det sätt och enligt de principer som slogs fast i samband med att staten och kyrkan gjorde sin relationsändring. Jag finner ingen anledning att avvika från den slutsatsen. Samtidigt lyfter regeringen fram brister, inte i vården i sig, utan i kunskapen. Riksantikvarieämbetet har exempelvis anfört att det inte fullt ut går att bedöma huruvida vård och underhåll sker på ett ändamålsenligt sätt. Likaså verkar de långsiktiga förutsättningarna för Svenska kyrkan att ta hand om sina byggnader inte fullt ut presenterade. Svenska kyrkan konstaterar för sin del att de ekonomiska förutsättningarna för kyrkan successivt har försämrats efter relationsändringen mellan staten och kyrkan. Vad betyder det här ur ett längre perspektiv för de kyrkoantikvariska frågorna, och den kyrkoantikvariska ersättningen? Svaret är inte givet. För min egen del är jag inte främmande för att ett större statligt förvaltningsansvar kan bli aktuellt. Det är kanske inte en fråga som kommer att vara aktuell redan till nästa kontrollstation 2019, men att denna kammare kommer att behöva ta i frågan på allvar någon gång under 20-talet känns ofrånkomligt, förutsatt att Svenska kyrkans medlemstapp fortsätter i den utsträckning som sker i dag. Den gångna helgen tillträdde Svenska kyrkans nya ärkebiskop Antje Jackelén. Vid Almedalsveckan i fjol hade jag nöjet att delta i en debatt i domkyrkan i Visby om just kulturarvet där bland andra Antje Jackelén deltog. Jag vill i detta sammanhang ta tillfället i akt att önska henne lycka till, inte minst rörande de utmaningar som finns beträffande kyrkans kulturarvsförvaltning. Fru talman! En populär historia förtäljer hur en brittisk marinofficer en gång ska ha klagat på för låga anslag till flottan och inför Winston Churchill föreslagit att man skulle kunna föra över medel från kulturen för att stärka sjöförsvaret. Winston Churchill ska då ha svarat "Vad skall vi då försvara?". Historien autenticitet lämnat jag åt sidan, men den sätter ändå fingret på någonting viktigt. Vårt gemensamma kulturarv kan i någon mån beskrivas just så, som en av vårt folks, vårt lands och vår stats mest grundläggande förpliktelser såväl mot gångna generationer som gentemot kommande. Ja, jag vet, det låter lite högtravande. Men det är svårt att understryka frågans vikt med ett mer alldagligt språkbruk. Det kyrkliga kulturarvet tillhör oss alla, oavsett tro eller samfundstillhörighet. Det är förkroppsligandet av århundraden av våra förfäders slit och umbäranden. Med de orden, fru talman, yrkar jag bifall till kulturutskottets förslag i betänkande nr 10.

Fru talman! Precis som Lars-Axel Nordell sade alldeles nyss: Kyrkans kulturarv tillhör oss alla, oavsett trosuppfattning. Runt om i hela landet finns 3 400 kyrkor som både brukar och förvaltar många värdefulla delar av vår kulturhistoria. Det rör sig om kyrkobyggnader som rests från medeltiden ända fram till våra dagar. Men det är också viktigt att komma ihåg de kyrkliga inventarierna, textilierna, kyrkogårdarna och de kyrkliga miljöerna, liksom den musik, hantverkstradition och litteratur som skapats och fortfarande skapas inom kyrkan och som gestaltar människors tro och tolkningar av livet genom tiderna. Genom det kyrkliga kulturarvet kan vi skapa oss en tydligare bild av hur gårdagens samhälle såg ut, hur dagens samhälle har vuxit fram och hur människors uppfattningar och levnadsvillkor har förändrats under tusen år. Den lokala historien finns ofta bevarad och skildrad i våra kyrkor. Den hjälper oss att förstå tidigare generationers historia och minnen. Det kyrkliga kulturarvet är därför en angelägenhet för alla och den kyrkoantikvariska ersättningen en viktig och central del av kulturpolitiken. Fru talman! I skrivelsen redovisas hur den kyrkoantikvariska ersättningen har använts under perioden 2002-2012. Skrivelsen behandlar också tillgängligheten till de kyrkliga kulturminnena, kompetens- och kunskapsfrågor liksom samarbetet mellan Svenska kyrkan och myndigheterna inom kulturmiljöområdet. När det gäller fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen är regeringens uppfattning att den har skett i enlighet med de principer som slogs fast i samband med relationsändringen år 2000. Det underlag vi fått visar att den kyrkoantikvariska ersättningen också har haft en avgörande betydelse för att vård och underhåll som är nödvändig också har satts in och haft goda effekter. Vården och underhållet har blivit mer långsiktigt, bland annat genom satsningen som har gjorts på vård- och underhållsplaner. I enlighet med vad som beslutades i samband med stat-kyrka-reformen är Svenska kyrkan ansvarig för fördelningen av den kyrkoantikvariska ersättningen. Ett sådant system gör det också möjligt med långsiktiga prioriteringar i vården av det kyrkliga kulturarvet. Det är också en tydlig markering av att Svenska kyrkan har ett eget ansvar för de kyrkliga kulturminnena. I det ligger bland annat att säkra att ersättningen går till de insatser som har störst betydelse för det kyrkliga kulturarvet, oavsett var det ligger geografiskt. De problem som vissa församlingar har haft med att finansiera den egna insatsen som krävs för att få del av den kyrkoantikvariska ersättningen finns kvar sedan förra kontrollstationen. Nu, liksom då, vill regeringen framhålla att Svenska kyrkan har ett eget ansvar för att göra det möjligt för enskilda församlingar att utnyttja den kyrkoantikvariska ersättningen. Ersättningen får inte bli en del av kyrkans utjämningssystem. Så, givet de utmaningar som sammantaget finns inom arbetet med den kyrkoantikvariska ersättningen, är det nödvändigt att formerna för fördelningen också utvecklas. Regeringen ser därför positivt på det arbete som Svenska kyrkan bedriver, liksom att Svenska kyrkan aktivt verkar för att minska de ekonomiska skillnader som finns mellan olika stift och församlingar. Fru talman! Vi kan tyvärr konstatera att det har skett en viss minskning av kyrkornas öppethållandet under perioden 2004-2012. Det handlar framför allt om kyrkor på landsbygden och i glesbygd, men det känns ändå uppmuntrande att minskningen verkar ha stannat upp under senare år. Regeringens uppfattning är att utvecklingen när det gäller tillgänglighet sammantaget uppfyller de mål som sattes upp i överenskommelsen mellan staten och Svenska kyrkan. För att säkra en fortsatt god tillgänglighet till de kyrkliga kulturminnena bör dock tendenser till minskning av tillgängligheten inom vissa områden mötas med insatser. Svenska kyrkan framhåller själv att det finns en stor outnyttjad potential för att, särskilt i glesbygd, i ökad utsträckning använda kyrkorummen för sammankomster också utanför kyrkans egen verksamhet, och flera talare här har också varit inne på detta. Även regeringen anser att det är angeläget att ta till vara de möjligheterna. Regeringen ser också positivt på att Svenska kyrkan efter kontakter från vår sida har fortsatt att utveckla rutiner och strategier för att förhindra stölder i kyrkobyggnaderna. Stölder är illa nog, än värre när det drabbar våra kyrkor och deras ofta ovärderliga föremål. Så det är en grannlaga uppgift att anpassa de förebyggande insatserna, så att de inte mer än nödvändigt inskränker tillgängligheten till de kyrkliga kulturminnena. När det gäller kunskaps- och kompetensfrågor konstaterar regeringen att Svenska kyrkan efter relationsändringen arbetat aktivt för att höja kompetensen. Det är positivt att tillgången till personal med kulturarvskompetens har ökat både på nationell nivå och hos stiften. En central utgångspunkt är att det kyrkoantikvariska arbetet ska vila på en solid vetenskaplig grund. Genom projekt som Sveriges kyrkor och Sockenkyrkoprojektet har stor och mycket kvalificerad kunskap om det kyrkliga kulturarvet byggts upp under lång tid. Att den här kunskapen förvaltas och att det sker fortsatt utveckling på vetenskaplig grund är nödvändigt för att förvaltning av de kyrkliga kulturminnena ska vara långsiktig och hållbar. Myndigheterna inom kulturmiljöområdet har tillsammans med Svenska kyrkan, universitet, högskolor och länsmuseer ett stort ansvar för detta. Regeringens bedömning är att det nära samarbete som har etablerats mellan Svenska kyrkan och myndigheterna på kulturmiljöområdet har utvecklats positivt. Samrådsgrupperna är till exempel en bra form för att hantera komplexa frågor som rör de kyrkliga kulturminnena. Det är därför betydelsefullt att både Svenska kyrkans och de kulturmiljövårdande myndigheternas perspektiv och kunskaper tas till vara och att dialogen hålls levande. Det behöver också, fru talman, finnas en nära koppling mellan arbetet på nationell och på regional nivå. För att nationella, regionala och lokala perspektiv i större utsträckning ska kunna mötas och berika varandra anser regeringen att interaktionen mellan de nationella och de regionala samrådsgrupperna bör öka. Den aktiva och inkluderande syn på kulturarvet som Svenska kyrkan ger uttryck för är en god grund för det framtida arbetet. Systemet med den kyrkoantikvariska ersättningen är i sig ett uttryck för att det kyrkliga kulturarvet har betydelse för var och en och att hela samhället har ett ansvar för att de kyrkliga kulturminnena bevaras och vårdas. De samhällsförändringar som pågår kan innebära utmaningar för vården och bevarandet av de kyrkliga kulturminnena. Jag tänker bland annat på demografiska förändringar som kan föra med sig att vissa församlingar får svårare att sköta kyrkobyggnader på det sätt som man önskar. Också i framtiden kommer det att krävas att Svenska kyrkan, via utjämningssystem, gör det möjligt för dessa enheter att ta del av den kyrkoantikvariska ersättningen, bevara kulturarvet och hålla det tillgängligt. Vi är många som följer denna utveckling. Avslutningsvis, fru talman! Inför kontrollstationen 2009 kompletterades Svenska kyrkans och Riksantikvarieämbetets rapporter av en granskning som genomfördes av Riksrevisionen. En sådan oberoende granskning och analys är ett värdefullt komplement. Inför nästa kontrollstation år 2019 bedömer därför regeringen att en fördjupad utvärdering bör göras av den kyrkoantikvariska ersättningens användning och effekter. Regeringen har för avsikt att i budgetpropositionen för 2015 lämna förslag till riksdagen om den kyrkoantikvariska ersättningens långsiktiga nivå. I sammanhanget kan man konstatera att Svenska kyrkans underlag visar att behoven av insatser kommer att vara fortsatt stora under kommande år. (Applåder) I detta anförande instämde Peter Jutterström (M).