Kriminalvårdsfrågor

Kriminalvårdsfrågor

Fru talman! Det betänkande som vi nu har att debattera handlar om kriminalvårdsfrågor.

Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Vi står bakom våra två reservationer, men jag yrkar för tids vinnande bifall endast till reservation nummer 20 om kriminalisering av rymningar.

Precis som för samhället i övrigt var förra året ett extraordinärt år för kriminalvården. Regeringens arbete med att öka trygghet och säkerhet och komma till rätta med gängkriminalitet och annan brottslighet har inneburit att riksdagen har fattat beslut om en lång rad åtgärder.

För att klara dessa har Kriminalvårdens resurser förstärkts med 350 miljoner, och anslaget höjs kommande år. Utöver detta tillkommer ytterligare resurser i vårbudgeten.

Kriminalvården har under 2020 haft fullbelagda häkten och fängelser - och det från en redan ansträngd situation i början på året.

För andra året i rad presenterade myndigheten i mars en kapacitetsrapport där man kraftigt reviderar upp behovet av platser på häkten och anstalter fram till 2030. Ett intensivt arbete pågår för att lösa det långsiktiga kapacitetsbehovet, och antalet fasta platser utökas på flera anstalter i landet. Två nya anstalter ska uppföras i Trelleborg och Kalmar. Dessutom utreds placeringen för ytterligare en större anstalt.

Av de 18 byggprojekt som pågår på anstaltssidan är nya modulhus på gång vid fem anstalter, och nya platser är under produktion på ytterligare fyra.

På häktessidan har ett nybyggt häkte och lokaler för frivården öppnats i Östersund, och flera redan planerade projekt utökas. Dessutom tillkommer ytterligare platser - bland annat i Jönköping, som med sitt geografiska läge är viktigt ur transportsynpunkt.

Trots utbyggnader kommer det även framöver att finnas behov av beredskapsplatser och tidsbegränsade platser, enligt Kriminalvårdens bedömning.

Det rådande läget ställer givetvis stora krav på kriminalvården att med bibehållen säkerhet bedriva en verksamhet av hög kvalitet. För personalen som arbetar närmast klienterna är arbetsbördan allra tuffast, i synnerhet som också 2020 inneburit stora förändringar för att kunna hantera coronapandemin, med besöksförbud, inställda permissioner och sjukdom bland personal och intagna.

En av kriminalvårdens största utmaningar framöver är att klara den långsiktiga kompetensförsörjningen och att säkerställa en god arbetsmiljö för personalen. Det ställs stora krav på dem som jobbar nära klienterna, och därför behöver de bli fler, ha god utbildning och kompetensutveckling samt bra arbetsvillkor. Det är avgörande för en verksamhet av hög kvalitet.

Trots det mycket ansträngda läget lyckas kriminalvården i allt väsentligt upprätthålla en mycket bra verksamhet. Allvarliga och mycket allvarliga incidenter låg förra året på en relativt stabil nivå jämfört med 2019. Inga rymningar har skett från häkten eller anstalter i klass 1 och 2 under året.

För klienter med medelhög eller hög risk att återfalla i brott är målet att så många som möjligt ska genomgå något behandlingsprogram. Under förra året ökade andelen som fullföljde ett behandlingsprogram.

Sysselsättning och studier på anstalt låg förra året på ungefär samma nivå som tidigare, även om hög beläggning och pandemi gjorde det svårt att skapa sysselsättning för fler intagna. Det bedrevs 30 arbetsmarknadsutbildningar i samråd med Arbetsförmedlingen, och antalet påbörjade kurser och utbildningar ökade.

Detta var ett axplock ur kriminalvårdens verksamhet under förra året.

Fru talman! Jag ska också säga något om det mycket värdefulla arbete som civilsamhället gör på häkten och anstalter. Under våren har jag träffat flera organisationer som med bidrag från Kriminalvården bedriver besöksverksamhet. Några av dessa är Vårsol i Jönköping, Röda Korset, Fryshuset och RFSU. Deras insatser är ett ovärderligt komplement till kriminalvårdens verksamhet. De bildar en brygga till livet utanför med fokus på individen och livet bortom kriminaliteten, men de är också ett stöd för barn och anhöriga som finns på utsidan.

För dem som sitter häktade finns ett tidsfönster att reflektera över vägval och möjligheter till förändring, och här kan civilsamhällets organisationer göra skillnad, vilket är särskilt viktigt för barn och unga.

Fru talman! Jag ser civilsamhällets roll och röst som särskilt viktig när det gäller att bidra med nyanser och humanism i den kriminalpolitiska debatten.

Fru talman! Jag ska kort redogöra för vår reservation när det gäller förslaget om att kriminalisera rymningar och varför jag tycker att tillkännagivandet ska avslås.

Antalet rymningar från anstalter i klass l och 2 har de senaste två åren varit noll. När det gäller häkten handlar det om någon enstaka rymning. Att kriminalisera rymningar är därför lite som att föreslå en lösning på ett problem som i realiteten inte är särskilt stort.

Självklart ska det finnas sanktioner mot den som bryter mot regler och riktlinjer och avviker, men de ska enligt min uppfattning vidtas först när det inträffar och med de verktyg kriminalvården har till sitt förfogande.

En kriminalisering innebär att detta i stället ska bli föremål för hantering av domstol, vilket är dyrt, tar lång tid och är omständligt.

Fru talman! I tider när livsluften för vissa politiska krafter är att spela på människors rädsla, skapa otrygghet, radera tillit och dela upp människor i vi och dom blir enda sättet att komma till rätta med problemet att bygga fler och högre murar för att skydda sig.

Murar behövs, men om bara murar är lösningen skapar det ofrihet för oss alla. För den som blir utsatt riskerar minnet att minska den egna friheten framöver. Som samhälle har vi ett ansvar att så långt som möjligt se till att den som begår brott också lyckas komma ut bättre för att på så sätt öka tryggheten och säkerheten för alla.

Det bästa vi kan göra för att inte få nya klienter i kriminalvården är att hålla ihop samhället, jobba brottsförebyggande, vårda de verksamheter som bygger och stärker människor och som skapar starka samhällen samt prioritera välfärd före skattesänkningar.

Fru talman! 400 000 registrerade användare i en pedofilplattform. 400 000! Det är otroligt skrämmande siffror.

Nyligen gjordes ett stort tillslag mot en pedofilplattform. Europol och brottsbekämpande myndigheter i sex länder deltog, däribland Sverige. Pedofilplattformen fanns på den dolda plattformen darknet, och pedofilerna utbytte filmer och bilder på barn som utsattes för grova sexuella övergrepp. Flera pedofiler är gripna i Tyskland, och sannolikt kommer även gripanden att ske i Sverige i denna härva.

Det hemska är att det troligen finns mängder av såna här pedofilplattformar i Sverige. Det här är med all sannolikhet inte den enda.

Fru talman! Förra veckan gjorde svensk polis ett tillslag i Stockholmsområdet i ett annat ärende. Nio misstänkta pedofiler greps för bland annat barnpornografibrott. Sexuella övergrepp mot barn är vedervärdiga brott som ska resultera i hårda fängelsestraff. Detta är särskilt viktigt ur ett brottsofferperspektiv.

Kriminalvårdens behandlingsprogram för sexualförbrytare utgår från kognitiv beteendeterapi. Behandling med testosterondämpande läkemedel, så kallad farmakologisk behandling, används sällan.

För ett tag sedan publicerades en studie från Karolinska institutet där ett femtiotal pedofiler deltagit i en behandlingsform med ny medicinering. Studien visade att de som medicinerades löpte en lägre risk att begå övergrepp eftersom riskfaktorerna minskade.

Vi moderater har motionerat om att fängelse inte är tillräckligt ingripande för sexuella övergrepp mot barn. Man bör även förebygga nya brott i framtiden med farmakologisk behandling. Dagens debatt handlar bland annat om detta. Jag vill tacka Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för att de stödde vår motion direkt.

Sedan vill jag ge ett extra tack till Centerpartiets Helena Vilhelmsson, som gjorde ett viktigt arbete och ansträngde sig för att vi skulle få ett tillkännagivande om detta väldigt angelägna arbete för att förebygga sexualbrott mot barn. Efter att Centerpartiet hoppade på tog Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillbaka sin reservation, och det innebär att hela utskottet står bakom Moderaternas motion.

Enligt utskottet ska farmakologisk behandling aldrig innebära att fängelsestraffet blir kortare. Kriminalvården bör kunna erbjuda detta som återfallsförebyggande program samt kunna föreskriva det genom särskild föreskrift i samband med skyddstillsyn.

Behandlingsprogrammen för personer som begår sexualbrott mot barn behöver utvecklas.

Tillkännagivandet innebär att regeringen bör ge Kriminalvården i uppdrag att inventera forskningen och utforma lämpliga program för farmakologisk och annan medicinsk behandling av pedofiler.

Nu är det upp till regeringen att agera skyndsamt. Det finns ingen tid att förlora. Barn utsätts för sexualbrott varenda dag och varenda minut, känns det som i alla fall. Pedofiler måste bekämpas med all kraft. Detta visar tydligt tillslaget mot den stora pedofilplattformen.

Fru talman! När jag jobbade som polis utredde jag sexualbrott mot barn. Jag vet hur fruktansvärt dåligt barnen mår efter övergreppen. Många skadar sig själva, och vissa tar sitt liv. Jag hade bland annat en 15-årig tjej som utsatts för våldtäkt av sin styvpappa. Hon hade skurit sig i flera år och även gjort flera självmordsförsök, redan som 15-åring. Det är oerhört sorgligt.

Därför är det viktigt att regeringen agerar snabbt efter tillkännagivandet så att Kriminalvården kommer igång med farmakologisk behandling av pedofiler. Pedofiler måste stoppas innan de förstör oskyldiga barns liv.

Fru talman! Vi har varit i opposition i sju år nu, och vi har fått igenom massor av tillkännagivanden. Men jag måste säga att just detta tillkännagivande känns oerhört viktigt. Det är kanske det viktigaste tillkännagivandet under dessa sju år.

Jag har som sagt sett hur dessa barn mår. Det är fruktansvärda övergrepp som de utsätts för - det går nästan inte att föreställa sig hur vedervärdigt det är. Det är därför jag är så himla glad över att hela utskottet står bakom tillkännagivandet, och jag förutsätter att den sittande regeringen sätter fart.

Jag tror verkligen att medicineringen kan förebygga sexualbrott mot barn i framtiden. Det visar forskningen. Visst är det ganska lång väg kvar innan det blir verklighet, men nu är bollen i alla fall i rullning. Det känns väldigt bra.

Fru talman! Vi kommer också att rösta igenom ett tillkännagivande om åtgärder för att öka antalet överföringar av dömda utländska medborgare till deras hemländer så att de kan avtjäna sina fängelsestraff där.

Under 2019 påbörjade drygt 9 100 personer sitt fängelsestraff. Av dessa var 33 procent utländska medborgare, alltså drygt 3 000 personer. Av dessa var 40 procent från Europa inklusive Norden, och 45 procent var från Asien och Afrika. Under 2020 överfördes sammanlagt endast 79 personer, varav 15 till Norden och 63 till EU utanför Norden. Endast en överfördes till övriga länder i världen - alltså en av drygt 1 300 personer. Det är faktiskt riktigt dåligt. Det är inte konstigt att det är fullt på svenska fängelser när man jobbar så dåligt med att överföra utländska medborgare till deras hemländer. Om man satte lite mer fart på detta skulle det frigöra ganska många fängelseplatser på en gång.

Det är rimligt att det är hemländerna som betalar fängelseplatserna för sina medborgare, inte svenska skattebetalare. En fängelseplats kostar otroligt mycket. För några år sedan räknade man ut att det kostar 1,2 miljoner per år, men nu är det säkert betydligt mer.

Det blir också lättare att återanpassa sig till samhället när dessa personer är i sina egna hemländer.

Riksdagen har ett tillkännagivande gällande överföringar sedan tidigare, men då det i princip inte skett någon ökning behövs ett nytt tillkännagivande så att regeringen sätter fart.

Det är också bra att vi får ett tillkännagivande om utvärdering och vidareutveckling av straffens innehåll. Man måste utvärdera om straffen har någon effekt eller inte och om de ska ändras på något sätt.

Tyvärr verkar det inte bli ett tillkännagivande om att kriminalisera rymningar, som Carina Ödebrink pratade om. Det är inte jätteofta de rymmer nu för tiden, men när de väl gör det tycker faktiskt den vanliga människan ute i världen att det är jättekonstigt att det inte är ett brott och att det inte kan kriminaliseras. Jag håller inte med om att det skulle bli så himla invecklat och avancerat. Det är en ganska lätt utredning om någon rymmer. Det gör man på en halvtimme, så det är inte krångligt.

Det var ungefär vad jag skulle säga. Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation nummer 16.

Fru talman! Vi debatterar i dag justitieutskottets betänkande om kriminalvårdsfrågor. Jag står givetvis bakom samtliga våra reservationer, men vi har en reservation om fängelser i andra länder, reservation 24, som jag yrkar bifall till.

En effektiv rättskedja förutsätter inte bara resursförstärkningar till polis, åklagare och domstolar utan även till kriminalvården. Fler platser på anstalter måste skapas, och det kostar givetvis pengar.

I Sverigedemokraternas Sverige ska kriminella sitta inne så länge de förtjänar med tanke på brottet de begått. Det kommer såklart att leda till att fler individer kommer att stifta bekantskap med kriminalvården och dessutom avtjäna längre fängelsestraff än i dag.

Kriminalvården har varit ett eftersatt område under väldigt många år. Det gläder mig att fler partier nu börjar prata om att vi måste satsa på hela rättskedjan. Alla partier satsar nu mer pengar på polisen. Även om Sverigedemokraterna fortfarande står ut som det parti som satsar mest med en tämligen stor marginal är denna förskjutning i svensk politik välkommen.

Detta gäller även kriminalvården och den övriga rättskedjan. Steg för steg ansluter sig partier till sverigedemokratisk politik. Steg för steg inser allt fler att det inte räcker att endast säga det - man måste även budgetera för det.

Varje steg vi tar framåt på detta område är väsentligt, för utan en välfungerande rättskedja, från Polismyndigheten till Kriminalvården, förfaller rättsstaten - den rättsstat vars ansvar det är att upprätthålla lag och ordning.

Fru talman! Vi har i dag, som vi har hört, en överbeläggning på våra anstalter. Beläggningen är ända upp till och ibland över 100 procent, vilket är oacceptabelt. Vi saknar platser för alla som ska sitta av sitt straff. Kriminalvården själv varnar för att genomföra nödvändiga straffskärpningar på grund av att de inte får tillräckligt med pengar för att kunna tillgodose att det finns tillräckligt med anstaltsplatser.

Överbeläggningen skapar inte bara orimliga arbetsförhållanden för dem som arbetar inom kriminalvården, utan den försämrar även de förutsättningar som vi förväntas ge dem som sitter på våra anstalter att återanpassas till att bli bättre medborgare. Problemet är tveeggat. Rehabiliteringen försämras för de intagna, och brottsoffer får inte upprättelse då de som ska vara intagna inte avtjänar utdömda straff i tillräcklig utsträckning.

Det är positivt att regeringen nu lyssnar på Kriminalvården och ger dem extra resurser, men det räcker inte. Sverigedemokraterna är det parti som satsar i särklass mest på kriminalvården. I vårt budgetförslag för 2021 anslog vi 2,2 miljarder kronor mer än regeringen.

Fru talman! Flera av våra motioner på området behandlas förenklat. För den som följer debatten på tv kan jag berätta att det innebär att frågorna har debatterats tidigare och att det därför inte sker någon fördjupad behandling av dessa motioner i det betänkande som debatteras i dag. Vi har exempelvis fört fram krav på ökad kameraövervakning på anstalterna och strängare regler för permission. Vi har dessutom föreslagit en enklare fängelsestandard för de personer som ska utvisas. Skattepengar ska inte slösas bort i dessa fall. Även om dessa förslag inte behandlas djupare nu vidhåller vi vår tidigare uppfattning.

Fru talman! I Sverigedemokraternas Sverige ska ett fängelsestraff vara just ett straff. Det är i grund och botten en fråga om rättvisa i förhållande till brottsoffret, om upprättelse för den som åsamkats en skada. Alltför länge har det ensidigt talats om vård i stället för straff, och alltför länge har kriminalpolitiken präglats av svängdörrar.

Den som döms till ett straff ska känna en markant skillnad mot det liv i frihet som annars gäller. Fängelsetiden ska präglas av disciplin och strikta förhållningsregler. Men självklart är det även viktigt att kriminalvården kan erbjuda utbildningar, vård och behandlingar i de fall det behövs. Kriminalvården ska se till att den som avtjänat sitt straff kommer ut som en bättre människa, och det får ta den tid det tar.

Den 1 maj i år ändrades lagen så att en villkorlig frigivning kan skjutas upp om det finns särskilda skäl. Tidigare krävdes synnerliga skäl. Det är vår bestämda uppfattning att tvåtredjedelsfrigivning behöver avskaffas helt. Det är inte rimligt att en person som dömts till exempelvis tio års fängelse är ute efter knappt sju år. Var finns brottsofferperspektivet i detta?

Fru talman! För dem som har avtjänat ett fängelsestraff är återfallsrisken i dag mycket hög. Statistik visar att risken för återfall ökar med de lagförda personernas tidigare brottsbelastning. Det är ett mönster som kan observeras över en längre tidsperiod. Med anledning av detta anser vi att personer som har dömts för mycket allvarlig brottslighet, i synnerhet vid brott mot person, vid frigivning ska förses med en elektronisk fotboja. Att avtjäna ett utdömt fängelsestraff är enbart en del av återgången till det normala samhället. Även perioden efter fängelsestraffet bör med tanke på den återfallsstatistik som finns vara förknippad med en viss kontroll.

Fru talman! Enligt Brottsförebyggande rådets statistik tar vi årligen in ungefär 3 000 utländska medborgare på våra anstalter. Det är ungefär en tredjedel av alla som skrivs in varje år.

Från svensk sida behöver vi bli bättre på att se till att andra länder tar ansvar för sina egna medborgare och verkställer de straff som dömts ut i Sverige. Det finns ett utarbetat system i Europa gällande erkännande och verkställighet av fängelsedomar. Utländska medborgare som tillhör ett annat EU-land och som begår brott i Sverige ska enligt dessa regler avtjäna straffen i sina egna hemländer. Det sker dock alltför sällan i verkligheten. Under 2020 överfördes verkställigheten i endast 79 fall.

Vi måste ta denna fråga på allvar och se till att EU-länder och andra länder utanför EU tar emot sina medborgare och ser till att de får avtjäna straffen i sina egna hemländer. Om det av olika skäl inte finns möjlighet att verkställa ett straff i ett visst land, exempelvis av skäl som har med mänskliga rättigheter att göra eller på grund av att fängelserna håller alltför dålig standard, är det givetvis bättre att man upphandlar avtal enskilt med landet i fråga eller med ett närliggande land, så att personen i fråga får avtjäna straffet i det landet.

En ytterligare fördel med att avtjäna sitt straff i det land som man är medborgare i, och som man ändå ska utvisas till, är att rehabiliteringsförutsättningarna blir anpassade till det landet.

Det är därför glädjande att utskottet i dag föreslår ett tillkännagivande till regeringen vad avser överföranden av straffverkställighet. Det har tidigare lämnats liknande tillkännagivande. Vi ser det som viktigt att regeringen prioriterar denna fråga framöver.

Kriminalvårdsfrågor

(forts. § 11)

Kriminalvårdsfrågor

Herr talman! Att bryta en kriminell bana är något av det viktigaste som finns - för den enskilde, för samhället och inte minst för brottsoffret, som då slipper vara just brottsoffer.

Kriminalvården har en helt avgörande betydelse när det gäller återfallsförebyggande arbete under tiden på anstalt. Det arbetet har under åren ifrågasatts, eftersom andelen som återfaller i brott fortfarande är alldeles för hög, men arbetet har också utvecklats på ett sätt som faktiskt inger förtroende. Det bygger på vetenskaplig grund och fungerar väl om den intagne är motiverad. Just detta är viktigt, och jag återkommer till det längre fram i anförandet.

Detta betänkande handlar om väldigt många viktiga frågor. Utöver det återfallsförebyggande arbetet generellt tar det också upp frågor som rör avhopparverksamhet, likvärdig kriminalvård för kvinnor respektive män, säkerhet vid permissioner och information till brottsoffer om just permissioner.

Herr talman! En annan viktig fråga är att stödja de intagna i att få vardagen att fungera när de har avtjänat sitt straff, alltså i det lilla, vardagsnära perspektivet i den så kallade utslussningsverksamheten - att se till att räkningar betalas och kontakter med myndigheter och arbetsgivare upprätthålls. Det arbetet behöver förbättras, menar vi i Centerpartiet, och därför yrkar jag bifall till reservation 1.

En otroligt viktig fråga är den om bristande kapacitet vad gäller anstaltsplatser. Fulla fängelser får aldrig vara en orsak till minskad säkerhet. Vetskapen om platsbrist har funnits länge, men trots detta saknas det en tillräckligt tydlig handlingsplan för hur det ska lösas. Jag tycker att det är bra att riksdagen gör ett tillkännagivande till regeringen om det.

Den kanske viktigaste frågan i betänkandet är dock tillkännagivandet om nya behandlingsprogram för personer som begått sexuella övergrepp mot barn. Ni vet att repetition är kunskapens moder, och jag tänkte nu upprepa lite av det som Ellen Juntti talade om. Enligt mig är det vi nu föreslår ett första steg på vägen mot något riktigt bra.

Den största gruppen förövare vid sexuella övergrepp mot barn är män med den sexuella avvikelsen pedofili. Det är ett vedervärdigt brott och ska rendera ett kraftigt fängelsestraff, inte minst ur ett brottsofferperspektiv.

Med tanke på pedofilers natur framstår fängelse som en påföljd som inte är tillräckligt säker, pricksäker, träffsäker eller adekvat för att faktiskt förhindra fortsatt brottslighet. Brottsligheten bör stävjas även med vård och behandling, som faktiskt minskar risken för återfall. Behandling eller medicinering får dock aldrig få till följd att fängelsestraffet minskas. Vård och behandling bör kunna erbjudas inom ramen för kriminalvårdens återfallsförebyggande program samt föreskrivas som särskild föreskrift i samband med skyddstillsyn.

Herr talman! Dagens behandlingsprogram för sexualförbrytare inriktas på att minska riskfaktorer som driver sexualbrottslighet. Det handlar till exempel om att förändra en oftast förvrängd syn på sexualitet samt minska sexuell upptagenhet och lättväckt aggressivitet. Deltagarna i detta program finns i både frivård och på anstalt. Man arbetar med frågor som handlar om intimitet, relationer, sexualitet, förändringsstrategier och hur man hanterar känslor. De behandlingsprogram som i dag erbjuds vid fängelsevistelse är frivilliga att delta i.

Men, herr talman, frågan handlar återigen om motivation. Räcker detta för att uppnå tillräcklig motivation, som jag nämnde, så att man faktiskt förändrar sitt beteende?

Som vi har hört används farmakologisk behandling inte så ofta i kriminalvården. Det saknas nämligen tillräcklig evidens för att bedöma vilken behandling som kan minska antalet återfall i brottslighet.

Men nyligen publicerades alltså forskningsresultat från Karolinska institutet som visade att de som tog den här medicinen löpte lägre risk att begå övergrepp, eftersom riskfaktorerna minskade. Patienter och forskare är positiva till resultatet, och vi ser det som mycket angeläget att fortsätta den verksamheten för att nå en evidensbaserad behandlingsmetod mot pedofili som kan användas under tiden som den intagne avtjänar sitt straff.

Det behandlingsprogram som används i dag tycker vi, oavsett om vi hade haft resultatet av den här studien eller inte, behöver utvecklas och intensifieras. Och när vi har en tillräckligt evidensbaserad farmakologisk behandling bör den införas som behandlingsform inom kriminalvården. Regeringen bör som sagt ge Kriminalvården i uppdrag att inventera forskning på området samt utforma lämpliga program för medicinsk behandling av pedofiler.

Jag vill också tacka partierna som har ställt sig bakom det eniga tillkännagivandet. Och jag tackar Ellen Juntti, Moderaterna, som drev frågan.

Herr talman! Kriminalvården står just nu i en underlig situation. Samtidigt som myndigheten arbetar intensivt med KBT-behandlingar för att bryta den onda cirkeln och fyller tiden på anstalt med bra innehåll och efterfrågar möjligheter till flera olika slags straff skriker politiska partier efter mer och längre straff utan att bry sig om straffets effekter. Det finns inget som visar på att långa straff faktiskt leder till minskad kriminalitet.

Men om vi på riktigt vill få bukt med kriminaliteten och återfall i brott borde väldigt mycket färre personer sitta inlåsta i fängelser. Och många, många fler skulle ha sitt straff i frihet med elektronisk fotboja. Att ha sitt straff ute i samhället är otroligt mycket tuffare än att sitta inlåst. Ute i samhället, i friheten, måste du möta dina invanda beteendemönster och gamla vänner som gör dumheter. Du måste själv se till att vara nykter och drogfri.

Men eftersom det bara är längre straff som har införts har det lett till att anstalterna är överfyllda. I dag är läget för kriminalvården mycket ansträngt. Så har det varit under en väldigt lång tid med överbelagda anstalter och häkten. Detta får bland annat till följd att miljön för de intagna blir stökigare, med större risk för konflikter och våld. Det drabbar även personalen, som får en försämrad arbetsmiljö.

Men det finns en enkel och relativt billig lösning för att minska kriminaliteten och för att minska överbeläggningarna på anstalterna. Låt dem med en strafftid på under ett år ha sitt straff i frihet! Det är de med korta fängelsestraff som till största delen återfaller i brott. Det visar på att inlåsningsstraffet är ett väldigt dåligt verktyg.

Vänsterpartiet anser att antalet korta straff som verkställs i fängelse bör minska och att användningen av intensivövervakning med elektronisk kontroll bör byggas ut. Fängelsestraff på upp till ett år bör som huvudregel verkställas genom elektronisk fotboja.

Det är slöseri med skattemedel att regeringen vägrar att utreda möjligheterna till flera alternativa straff. Här finns det enorma möjligheter att förändra hela kriminalvårdens uppbyggnad och att faktiskt följa det som forskning och erfarenhet säger. I stället går regeringen fram med förslag som kommer att leda till en ökad kriminalitet genom att unga personer föreslås låsas in på längre tid. Det är en garanti för att de här ungdomarna kommer att komma ut från straffet som vuxna livstidskriminella.

Problemen i kriminalvården behöver åtgärdas både för de intagnas och för de anställdas skull. Det är inte rimligt att den nuvarande situationen eskalerar ytterligare. Regeringen behöver därför omgående tillsätta en expertgrupp som får i uppdrag att ta fram en strategi för kriminalvården både på kort och på lång sikt, med en plan för renovering av fastigheter och bättre anpassade avdelningar, behandlingsprogram och studiemöjligheter. Allt detta måste utvecklas.

I dag finns det ingen behandling för personer som har begått ett hedersrelaterat brott - det borde ju vara en självklarhet. Det finns inte heller möjlighet till en bra utbildningsmiljö på alla anstalter, och möjligheten att studera ser alltför olika ut på anstalterna. Det borde vara en samhällsekonomisk självklarhet att personer som sitter på anstalt kan studera på alla nivåer och komma ut med en utbildning.

Jag yrkar bifall till reservation 13.

Herr talman! Ett fungerande rättssamhälle förutsätter att de som bryter mot lagen lagförs och straffas. Det är viktigt för att skydda laglydiga och ge brottsoffer upprättelse och för att upprätthålla vad som är rätt och fel. Men det är också viktigt för att ge förbrytaren möjlighet att sona sitt brott. Den som har tagit sitt straff har sonat sitt brott och har i och med det återupprättats och fått en chans att i andras ögon återinträda i samhället som en ansvarstagande person. Straff är därför ett nödvändigt inslag i rättskipningen.

Vi debatterar i dag kriminalvårdsfrågor. Det bör ske i ljuset av att det ska finnas tillräckligt med platser för att täcka det ökade behov som uppstått utifrån ett ökat antal dömda men också av att vi ska se till att tiden på anstalt blir en tid då en brottslig bana kan brytas och den dömde kan få stöd och motivation för att ändra och lämna ett brottsligt livsval.

Tiden då straffet avtjänas ska användas på ett meningsfullt sätt. Behandling mot alkohol- och narkotikamissbruk samt utbildning och arbetsträning ska erbjudas. Anstalterna ska hållas drogfria. Frigivningen måste förberedas i god tid. För att undvika återfall bör den frigivne få hjälp att skaffa bostad och arbete eller annan typ av meningsfull sysselsättning. Det är även viktigt att det sociala kontaktnätet stärks. Satsningar på kriminalvården måste ses som ett sätt, och inriktas på, att minska brottsligheten i framtiden.

Herr talman! Vi kan konstatera att även på detta område anser en majoritet av justitieutskottet att det går att göra mer än det som regeringen hittills har föreslagit och åstadkommit. Dagens betänkande innehåller fem tillkännagivanden som stryker under detta faktum och också ger uppdrag till regeringen att agera.

Ett av de tillkännagivanden som görs gäller en utvärdering och vidareutveckling av straffens innehåll. Målet med ett fängelsestraff måste vara att markera slutet på den dömdes kriminella bana. Så är det inte i tillräcklig utsträckning i dag. Det finns därför skäl att utvärdera och vidareutveckla innehållet i den verksamhet som möter de dömda under strafftiden. Det är dags att utvärdera vilka metoder som kan bryta ett tidigt negativt livsval.

Herr talman! Som tidigare talare har nämnt är det ett faktum att många barn och unga i dagens Sverige drabbas av grova och vedervärdiga sexualbrott. Naturligtvis måste samhället bli ännu bättre på att upptäcka dessa brott och ge stöd till brottsoffer. Det råder också en samsyn i att dessa brott ska leda till kraftiga fängelsestraff för förövarna.

Men det handlar också om samhället och kriminalvården behöver agera under förövarnas anstaltstid så att brotten inte återupprepas efter avtjänat straff. Mot bakgrund av att många förövare vid sexuella övergrepp mot barn är män med den sexuella avvikelsen pedofili framstår fängelse dock inte som en tillräckligt adekvat påföljd för att förhindra fortsatt brottslighet. Brottsligheten behöver hindras även med vård och behandling som minskar risken för återfall. Sådan vård bör kunna erbjudas inom ramen för kriminalvårdens återfallsförebyggande program. Regeringen bör därför ge Kriminalvården i uppdrag att inventera forskning på området samt utforma lämpliga program för farmakologisk och annan medicinsk behandling av pedofiler.

Herr talman! I dagens Sverige ger det inget ytterligare straff att rymma eller försöka rymma under anstaltstiden. Vi kristdemokrater anser dock att rymning och försök till rymning från kriminalvårdsanstalt och avvikelse från permission bör kriminaliseras. Sanktionsmöjligheterna efter rymning är i dag begränsade, och konsekvenserna för den enskilde blir därför små.

Rymningar, när de sker, även om de just nu inte är så många till antalet, innebär ofta att stora resurser tas i anspråk från olika delar av det i dag hårt ansträngda rättsväsendet. Som tillkännagivandet anger bör regeringen därför återkomma med ett förslag där rymning och försök till rymning från kriminalvårdsanstalt beläggs med ett fängelsestraff.

Herr talman! Som en konsekvens av dagens trend av ökad grov brottslighet samt ett effektivare och utökat rättssystem har behovet av fängelseplatser ökat. Kristdemokraternas och Moderaternas budget 2019 innebar en förstärkning av Kriminalvårdens budget, vilket gav utökade förutsättningar att möta utmaningarna.

Sverige behöver dock fler platser på anstalt och häkten. Dagssituationen är att de anstaltsplatser som finns inte räcker till, utan kriminalvården har tvingats både till överbeläggningar samt till kortsiktiga åtgärder för att lösa det ökade behovet.

De straffskärpningar som har föreslagits kommer att leda till att fler personer tillbringar en längre tid på anstalter än nu. Bristen på fängelseplatser leder till stora påfrestningar för både de intagna och personalen och påverkar också det återfallsförebyggande arbetet negativt. Regeringen måste ta sitt ansvar och agera. Vi ser därför att regeringen måste upprätta en handlingsplan för hur kapaciteten kraftigt ska utökas på sikt.

För oss kristdemokrater handlar det också om att se andra möjligheter för att lösa den akuta situationen. För att avlasta beläggningen bör Kriminalvården enligt oss också få i uppdrag att se över om det är möjligt att hyra platser utomlands.

Vi anser också att utländska medborgare som döms för brott i Sverige som regel ska avtjäna sitt straff i sina hemländer. I dag är cirka 30 procent av de intagna i Sveriges fängelser är medborgare i andra länder. Sverige bör därför prioritera att skriva avtal med andra länder som tillgodoser att dessa medborgare avtjänar sitt straff i sitt hemland.

Herr talman! Behandling mot missbruk är också en viktig uppgift för kriminalvården, och det är därför mycket oroväckande att Kriminalvården för bara några veckor sedan beslutat att under 2021 avveckla användning av tolvstegsprogrammet som en del i arbetet med de intagna. Detta beslut görs trots att programmet gett goda resultat vad gäller drogavvänjning sedan det började användas inom kriminalvården i mitten av 1990-talet. Det väcker oro att programmet kommer att ersättas med ett mycket kortare allmänt KBT-program. I mina ögon borde man ha kunnat kombinera, inte ersätta, programmet för att ge stöd till drogavvänjning.

Cirka 70 procent av de intagna bedöms ha missbruksproblematik. I ljuset av detta framstår beslutet som kortsiktigt. Många från olika frivilligorganisationer har kontaktat mig och uttryckt stor oro över denna förändring, eftersom de befarar att de positiva resultat som de sett genom åren där individer lyckats bryta sitt drogberoende genom att gå tolvstegsprogrammet nu riskerar att utebli.

I en del intervjuer har den ansvariga för programverksamheten inom kriminalvården angett att trots att tolvstegsprogrammet är verkningsfullt och bra skapar platsbehovet inom kriminalvården inte utrymme för denna verksamhet. Detta ger i mina ögon ytterligare tyngd bakom kraven på en strategi för utbyggnad för att möjliggöra en återstart framöver för långsiktiga drogförebyggande program.

Herr talman! Som jag nyss nämnde har jag kontakt med organisationer som på frivillig bas arbetar med att möta kriminalvårdens intagna både under och efter tiden på anstalt.

För oss kristdemokrater är det naturligt att se civilsamhället som en resurs som kan vara en del i arbetet med att vägleda människor på rätt väg i livet igen. Frivilligorganisationer har för oss en naturlig plats i återanpassningen av den dömde, både före och efter frigivningen. Det civila samhället har redan i dag stor betydelse för att stötta tidigare dömda personers återanpassning.

Föreningar bör därför uppmuntras att finnas med som en del i de intagnas liv både före och efter frigivningen. Till exempel har avhopparjourer, dit kriminella kan vända sig när de vill lämna sitt kriminella liv, sedan flera år drivits av olika frivilligorganisationer. Vi kan dock inte utgå från att civilsamhället kommer att ställa upp automatiskt om inte de ekonomiska förutsättningarna finns.

Avdragsrätt för gåvor återinfördes i KD-M-budgeten och är ett viktigt steg för att stödja civilsamhället ekonomiskt. Kristdemokraterna vill också utveckla samarbetet genom att ge frivilligorganisationer ersättning i förhållande till hur väl de lyckas återanpassa tidigare dömda.

Utifrån denna bakgrund yrkar jag bifall till reservation 7.

Herr talman! Som dagens betänkande och debatt visar finns det behov av ytterligare aktivitet både vad gäller platsbristen på dagens anstalter och behovet av att reformera metoder och behandlingsupplägg för att kunna hjälpa till att bryta en destruktiv livsstil och drogberoende.

Återigen behöver regeringen få vägledning och tillkännagivanden från utskott och riksdag för att vi ska nå önskvärda mål och förändring inom kriminalvården. De tillkännagivanden som vi behandlar i dag visar på åtgärder som snarast behöver genomföras.

Vi kristdemokrater stöder de tillkännagivanden som utskottets majoritet föreslagit liksom naturligtvis Kristdemokraternas egna yrkanden. Vid denna debatt yrkar jag som tidigare sagt endast bifall till reservation 7.

Herr talman! Jag lyssnade mycket noga på Ingemar Kihlström. Jag kan konstatera att det finns ett problem, herr talman, och det är att det låter som om vi är mindre överens än vad vi i verkligheten är, liksom i många sammanhang när vi diskuterar frågor inom vårt område.

Vi är överens i väldigt många frågor. När oppositionen vill lägga fram ett förslag och göra ett tillkännagivande har vi ibland reservationer med hänvisning till att det faktiskt pågår arbete på det området.

Vi kan också välja att göra som vi har gjort i detta fall, att på några ställen säga att vi kan gå med på ett tillkännagivande eftersom det ligger i linje med det som pågår. Men jag tycker att det finns ett problem när man försöker beskriva en verklighet som egentligen inte finns.

Jag skulle vilja ställa en fråga när det gäller till exempel rymningar, som Ingemar Kihlström tar upp. Han säger att det nästan inte sker några rymningar. Men trots det tar detta stora resurser i anspråk. Det stämmer inte för mig när jag får denna beskrivning - att det inte sker några rymningar men att det ändå tar mycket resurser i anspråk. Kan Ingemar Kihlström förklara detta för mig? Om man skulle kriminalisera rymningar innebär inte det att det inte tar några resurser i anspråk. Det blir stora anspråk på resurser för rättsväsendet - för domstolar och för andra myndigheter. Detta skulle jag gärna vilja ha svar på.

Herr talman! Jag tackar Carina Ödebrink för frågan. Som hon påpekar finns det i många delar en stor samsyn mellan oss. Det är ofta så att oppositionens roll är att påpeka saker och utnyttja tillfället för att se till att något händer - som droppen som urholkar stenen.

Vi kan konstatera att vi inom justitieutskottets område har många tillkännagivanden. Tyvärr är det ett faktum att vi får upprepa dem eftersom vi inte får svaren så snabbt som vi önskar.

När det gäller rymningar är det korrekt att det just nu inte sker några. Men när det sker en rymning, och det har skett under årens lopp, handlar det ofta om personer som i många fall utgör en stor risk för samhället. Det föranleder en väldigt stor insats från till exempel polisen. Det är alltså väldigt många personer som engageras vid en rymning. Just nu pågår det inte någon rymning. Men när nästa rymning sker kommer det att finnas ett stort behov av att samhället tar tag i det och får tag i den som har rymt. Det gäller också om någon avviker från en permission. Det tar resurser i anspråk.

I det tillkännagivande som troligtvis inte får en majoritet i riksdagen ber vi regeringen att återkomma med ett förslag om att det ska bli en påföljd av rymning. I dag finns det väldigt begränsade sanktionsmöjligheter vid en rymning. Det i sig gör att viljan att rymma inte hämmas. Den som rymmer signalerar också att han eller hon inte ställer upp på rättsväsendets grundvalar och inte tar det straff som är en följd av brottet.

Herr talman! Då tycker jag att det är mycket bättre att kriminalvården kan vidta åtgärder när en avvikelse eller en rymning sker. Om det ska ske en kriminalisering blir det en fråga för domstolsväsendet och för Åklagarmyndigheten. Det tar lång tid. Då får man inte kännbara effekter direkt. Det tycker jag inte är ett bra alternativ.

Ingemar Kihlström tog också upp tolvstegsprogrammet, som avvecklas inom kriminalvården. Det fanns fyra olika program inom tolvstegsprogrammet för personer som har missbruksproblem. Situationen inom kriminalvården i dag är sådan att 70 procent av klienterna har någon form av missbruksproblem. Men det är bara 20 procent av klienterna som blir föremål för behandlingsprogram.

Denna åtgärd handlar naturligtvis om att frigöra platser i det nuvarande ansträngda läget. Men den handlar också om att hitta former för att nå fler och kunna hjälpa och stödja fler när det gäller att komma till rätta med deras missbruksproblem.

Att föreslå att regeringen ska ta fram en handlingsplan för den långsiktiga kapaciteten tycker jag, herr talman, är att slå in öppna dörrar. Kriminalvården har för andra året i rad presenterat en kapacitetsrapport. Ibland tycker jag att oppositionen alltför mycket ägnar sig åt att gå in i detaljer som inte vi i denna kammare har kunskap och kompetens om eller erfarenhet av. Det tycker jag faktiskt i första hand är en fråga för kriminalvården. Men naturligtvis ska vi vara tydliga och tala om vart vi vill, och det har regeringen gjort i och med att man har gett ett uppdrag.

Herr talman! Jag kan bara konstatera att man inom kriminalvården har värderat tolvstegsprogrammet högt. Man har sett goda resultat. Det handlar om att ha ett pussel som man lägger för att individer ska kunna bryta sitt drogberoende. Programmet har varit i funktion sedan 1995. På en direkt fråga säger den som är ansvarig att det är platsbristen som gör att man avslutar användandet av tolvstegsprogrammet.

Naturligtvis kan inte vi politiker vara experter på vilket program som är bäst. Men jag tycker att när motivet är platsbrist och inte att tolvstegsprogrammet är ineffektivt, och det finns många signaler från både personer inom och utanför kriminalvården om att tolvstegsprogrammet kan vara det program som leder till en drogfri tillvaro, framstår det i mina ögon som kortsiktigt att inte ha en fortsatt plan.

Sedan kanske det finns nya program. Men det står inte i motsats till att man har en ökad marknadsföring av programmet - en ökad motivation. Det handlar nämligen om, precis som Carina Ödebrink säger, att fånga upp de 70 procent som har drogproblem.

Vad gäller kapaciteten är det inte så konstigt att vi i oppositionen påpekar hur situationen ser ut. När vi fortfarande efter dessa sju års regerande har en skriande brist på fängelseplatser är det vår skyldighet att tala om att det behöver tas större grepp för att vi ska se till att de problem med brister som finns åtgärdas. Jag tycker att det är oppositionens roll, och jag kommer att fortsätta att agera i den andan.

Herr talman! Kriminalvården, denna plats för samhällets olycksbarn och för alla de människor som på ett eller annat sätt har åsamkat andra och hela samhället stor skada, förutom sig själva. Och ibland har de bidragit till att människor har avlidit. Det kan vara mord, dråp och mängder av andra allvarliga brott som gör att de hamnar där.

Vi har en ambition i Sverige att kriminalvården ska göra människor bättre, att människor som kommer in där ska möta en vändpunkt och komma bättre ut. Det finns alla möjliga sloganer som kriminalvården har använt genom åren. När jag för första gången fick förmånen att debattera dessa frågor var det på riktigt diskussioner om huruvida människor skulle få ligga i cellen och röka i stället för att delta i arbete, behandling och utbildning. Det är tre saker som är helt avgörande för att dessa människor ska kunna komma bättre ut.

Vi har ett på alla sätt mycket speciellt år bakom oss, så också i kriminalvården som har slitit hårt under pandemin kombinerat med ett ökat tryck i verksamheten. Polisen har blivit något mer effektiv, och det går undan lite mer på åklagarsidan och i domstolarna. Brottsligheten har tyvärr spritt sig och blivit grövre så att det blir fler och fler fängelseår. Det finns alltså stora behov av att bygga ut. Jag ska strax återkomma till det. Nyrekryteringsbehovet av inte minst medarbetare är stort. Det finns enorma behov som kriminalvården står inför, samtidigt som det fortfarande är ganska stor personalomsättning beroende på att det är ett slitsamt uppdrag att jobba i kriminalvården. Man ska också ha höga ambitioner. Men det handlar också om säkerhet - både för medarbetarna inom kriminalvården, som gör ett fantastiskt jobb, och för de intagna - när det ser ut som det gör.

När vi tittar tillbaka kan vi dock konstatera att vi ändå har nått en förbättring i fråga om att återfallen har minskat. Tittar vi tillbaka några år är detta väldigt tydligt. Det är bra. Det dåliga budskapet är dock att det finns en viss grupp, det vill säga gängkriminella, som har blivit allt svårare att rå på i dessa miljöer. Det försvåras också ytterligare av platsbristen, som gör det svårt att flytta dessa personer som är svåra att påverka - om vi uttrycker oss milt - till ett bättre liv.

Man kan även lägga till någonting som vi pratar om varje dag, som vi kan läsa om i medierna och som tas upp när vi träffar polis och åklagare, nämligen Encrochat. Vi får väl även tacka Högsta domstolen, höll jag på att säga, för att den följer svensk rättegångsbalk och grundlag och tillåter denna bevisning. Det kommer nämligen att låsa in ännu fler. Det ökar dock trycket på våra fängelser enormt, fru talman, för vi pratar ju om kanske tusentals ytterligare fängelseår. Att kalla detta en skänk från ovan kanske är att ta i, men det är ganska bra att grovt kriminella kan lagföras och låsas in; det kan ge nya möjligheter att pressa tillbaka brottsligheten och öka tryggheten i samhället.

För Liberalernas del kan vi konstatera att det här med straffets innehåll är viktigt. Där är arbetsmöjligheterna centrala, och vi kan se att det ser lite olika ut mellan män och kvinnor som är på våra anstalter. Vi vet att pandemin har gjort att vissa verksamheter har kunnat öka arbetet, bland annat de som tillverkat våningssängar åt sig själva, men vi ser också att det har blivit svårt att ha produktionen igång i annan viktig verksamhet. Det är ju här man ska lära sig att arbeta, för arbeta är det man ska göra när man har avtjänat sitt straff. Då ska man kunna återgå till och betala tillbaka sin skuld till samhället, och då är det faktiskt arbete som gäller.

Arbetsutvecklingen har alltså varit skaplig. Vi kan även se att det är fler som påbörjar och fler som fullföljer kurser och utbildningar, vilket också är väldigt viktigt. Detta är nämligen personer som ofta har bristfälliga kunskaper - inte alltid, men de behöver fylla på sin kompetens så att de i kombination med arbetsträning får lättare att skaffa sig ett liv utanför anstalt. Det sker även i kombination med viktiga stödinsatser, som flera tidigare talare har pekat på.

Vad gäller behandlingsprogrammen kan vi se att de också har bidragit till det jag var inne på nyss, det vill säga att återfallen minskar. Vi har 14 ackrediterade program igång och flera nya under framtagande; det handlar om detta med de vidriga sexualbrotten, med aggression i största allmänhet och med våld i nära relationer. Man jobbar också aktivt med hedersfrågan, men mer kan behöva göras.

Arbete, behandling och utbildning är alltså internationellt sett väldigt bra i svenska fängelser, men det kan bli bättre. Akut är dock detta med att det behövs fler platser - Kriminalvården pekar på att man i närtid behöver 5 700 platser, och det har inte blivit mindre sedan det skrevs i Kriminalvårdens årsredovisning. I dag finns det 4 300, och det blir alltså behov av ännu fler tack vare Encrochat, vilket jag nämnde tidigare. Här behövs det en uppryckning och ett rejält omtag från regeringen.

Det som nu har kommit igång satte i praktiken igång 2018, och som representant för Liberalerna är jag gärna med och framhåller att samarbetet med regeringen har varit avgörande för att det ska göras satsningar på rättsväsendet. Det går inte att hålla på och såsa med dessa planer på utbyggnad, utan spaden måste i backen och cementblandarna måste igång. Nu ser vi detta, men det tråkiga är att det kommer att ta ganska lång tid, fru talman. Det tar nämligen tid att bygga en ny anstalt. Tills vidare får vi fortsätta med att öppna kursgårdar, gamla cellfängelser och andra enheter som tidigare varit nedlagda för att klara av detta enorma tryck.

Vi ser samma sak i häktena; där beräknar man att det behöver finnas 2 500 platser, och vi har i dag 2 200. De platserna ska också produceras. Det är nödvändigt för kvaliteten, för säkerheten för medarbetarna och för säkerheten för de intagna samt för att Kriminalvården - helst - ska kunna vara vändpunkten i de brottsbekämpande myndigheternas kedja i övrigt. Det är alltså nödvändigt.

I betänkandet talas det om innehållet, programmen och fler platser. Sedan har vi haft uppe detta med rymningar. För Liberalerna är det helt självklart att det är något konstigt med att det är straffbart att hjälpa till att rymma medan det inte är kriminellt för själva det stjärnskott som kommer på tanken att rymma att göra det. Man kan konstatera att vi nyligen här i kammaren har diskuterat och beslutat att det från den 1 maj - det är bara ett par veckor sedan - enbart krävs särskilda skäl, inte synnerliga skäl, för att en villkorlig frigivning ska försenas. Det tycker Liberalerna är väldigt bra. Det är klart att det ska vara kriminellt att rymma. Detta gäller beteenden inte bara på anstalter inom Kriminalvården utan även på Sis, Migrationsverkets förvar och så vidare. Det borde alltså vara okomplicerat, men det förefaller finnas några partier som tycker att det är superviktigt att det ska vara straffritt att rymma men straffbart att hjälpa till.

För Liberalerna är även detta med överföring väldigt viktigt. Ett stort antal medborgare från andra länder befinner sig på svenska anstalter. Under det år som passerade, 2020, lyckades vi bara överföra 79 personer till de länder där de hörde hemma. Det kan visserligen ha funnits en coronaeffekt. Men om vi pratar om närhetsprincipen för intagna i Sverige - att man ska ha möjlighet att avtjäna sitt straff i närheten av den plats där man har levt sitt liv eller kanske ska leva sitt liv efter anstalt - bör det ju gälla ännu mer om man är från ett annat land. Dessutom är det inte vår angelägenhet att hjälpa dessa medborgare, för de har ju kommit hit och begått brott. De ska ut snarast möjligt om de har fått en sådan dom.

Det finns olika skäl. Ett är att det skulle vara dålig fängelsestandard i andra länder, det vill säga humanitärt otillräckligt. Ja, vi ska ta hänsyn till tortyr och omänsklig behandling, men när det gäller att det är dåliga fängelser tycker jag att regeringen har en del att göra och att den ska återkomma i frågan. Det ska bli lättare att utvisa.

Detsamma gäller den byråkrati som finns och att vi beslutar här. Nu har regeringen sagt att den ska titta på detta och se om det antingen är för korta straff eller om det är för kort tid som återstår av straffverkställigheten. När man tittar på den nordiska, europeiska och den internationella överflyttningsmekanismen framgår dock att det bygger på att den intagne själv tar initiativ till att flytta, men det är svenska staten som ska vara starkt drivande i detta för att se till att personer avtjänar sitt straff i hemlandet. Det är bra för den intagne, och det råkar även - vilket är nog så viktigt - vara väldigt bra för Sverige, fru talman.

Liberalerna står bakom förslagen till tillkännagivanden i betänkandet. Jag yrkar bifall till reservation 10, men vi står såklart bakom alla våra andra reservationer.

Reservation 10 handlar om jämställdhet i kriminalvården. På kvinnoanstalterna är det fortfarande ojämställt när det gäller möjligheten att behandlas som kvinna och inte som man samt när det gäller olika möjligheter till behandling och rehabiliteringsstödjande åtgärder. Detta måste förbättras. Kriminalvården redovisar själv att man har ställt in del verksamheter för att uppnå målet om en jämställd kriminalvård, vilket vi i Liberalerna tycker är centralt. Män och kvinnor ska nämligen ha samma rättigheter och samma skyldigheter i landet Sverige 2021, fru talman.

Överläggningen var härmed avslutad.

Kriminalvårdsfrågor

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Riksrevisionens granskning av Sidas garantiverksamhet