Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Justitieombudsmän-nens ämbetsberättelse

Herr talman! Den enskilda medborgarens roll i samhället är i centrum när vi i dag behandlar konstitutionsutskottets betänkande KU11 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, som jag med detta inlägg föreslår läggs till handlingarna med beaktande av de överväganden som framförs.

I grunden handlar det om mänskliga fri- och rättigheter och hur de hanteras i den vardagliga myndighetsutövningen. På 287 sidor i en inbunden bok, eller om man så vill i digitalt format på Justitieombudsmännens hemsida, läggs berättelsen fram. I KU har vi behandlat ärendet dels genom en öppen utfrågning av justitieombudsmännen, dels vid ett ordinarie sammanträde med de fyra justitieombudsmännen på plats.

Det här är en skrift som berättar en hel del om hur vårt samhälle fungerar i praktiken, lyfter fram problemställningar att följa upp och att mycket av detta kan leda till förbättringar och åtgärder. Ty visst är det så att kritiska ögon många gånger kan vara avgörande i fråga om att lägga grunden för en god utveckling.

I samband med den öppna utfrågningen som KU arrangerade skrev jag i mitt eget sociala forum några korta rader med tillhörande bild för att berätta om vårt möte. En av reaktionerna kom från en numera pensionerad bankjurist i mina hemtrakter i Skåne, som betonade just hur JO:s ämbetsberättelse under hela yrkeslivet varit ett årligt återkommande inslag och ett viktigt redskap i arbetet.

För konstitutionsutskottet är det, som jag kan se, angeläget att just så är fallet och att det kommer att vara så även framöver, såväl för blivande som för nytillkomna eller för den delen sedan många år erfarna företrädare, ämbetsmän eller andra yrkesmänniskor och förtroendevalda som verkar i samhället.

Att betona JO:s roll och uppgifter är av betydelse och bidrar, som jag kan se, till att stärka tilltro och tillit till vår demokrati. Även i ett väl fungerande samhälle som det svenska behöver den enskilda medborgarens situation gentemot myndigheter bevakas och följas upp.

Herr talman! Det talas ibland om det starka samhället i debatten, om hur vi dagligen behöver vårda vår öppenhet och vår demokrati. I detta sammanhang kan just JO beskrivas som något av lagarnas väktare.

I många fall är en JO-anmälan sista instansen för en upprättelse. På senare år har antalet ärenden mångdubblats, och de ligger nu på 9 000-10 000 anmälningar under ett år. En bidragande orsak är säkerligen den digitala verklighet vi alla lever i. Det är enkelt och smidigt att formulera några rader och sända iväg till JO. Men den ökande mängden anmälningar kan också ha att göra med ökad medvetenhet, kunskap och insikter hos enskilda människor om vars och ens rätt.

De områden som ökade mest var ärenden som rörde arbetsmarknad och kriminalvård samt utlänningsärenden. Drygt 700 ärenden var direkt relaterade till coronapandemin, som ju påverkat en rad samhällsområden och även inneburit organisatoriska och praktiska bekymmer i själva ämbetsutövningen. Ökningen av antalet ärenden motsvarar knappt 2 procent. Det är en något mindre ökningstakt än året innan, men dock en ökning. Det totala antalet nyregistrerade inspektionsärenden ökade, och antalet initiativärenden minskade något - och så även antalet lagrådsremisser. Men det är klagomålsärendena som tar huvuddelen av handläggningsresurserna på JO.

Jag kan nämna ett fåtal inspektioner som har genomförts, till exempel Kriminalvårdens anstalt i Tidaholm samt häktet i Salberga, Region Östergötland, Rättspsykiatriska regionkliniken Vadstena, barn- och ungdomspsykiatrin för Region Skåne i Malmö. Det är några exempel på inspektioner som har genomförts.

Inom Kriminalvården har situationer med överbeläggningar tagits upp under ett flertal år. Utifrån detta kan kanske regeringens satsningar på utbyggnad av Kriminalvården ses. Ökade resurser tillförs polis, åklagarmyndigheter och domstolar så att fler brottsutredningar kan genomföras och fler ställas inför rätta. Det innebär också mer fokus på häkten, fängelser och på att rättssamhällets olika funktioner räcker till.

Jag vill också nämna JO:s granskning av Arbetsmiljöverkets agerande, som togs upp på utfrågningen. Det handlade om personlig skyddsutrustning i samband med pandemin. Det var efter en anmälan från fackförbundet Kommunal som detta togs upp.

Vård- och omsorgspersonal stod, som bekant, i frontlinjen när pandemin slog till mot Sverige. Det var en akut situation. Begreppet patientnära arbete togs upp, men det visade sig inte vara en tillräckligt vedertagen formulering. Enligt förvaltningsrätten kunde arbetsgivaren inte antas förstå vad denne måste göra för att förbudet som utfärdades skulle lyftas. Som JO också skriver konstaterade förvaltningsrätten att det inte gick att identifiera vilka arbetsmoment förbudet tog sikte på. Detta - en teknikalitet i sammanhanget - innebar att skyddsstoppet upphävdes av förvaltningsrätten. JO påpekar dock att sakfrågan aldrig prövades.

Herr talman! Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Samtidigt vill utskottet betona vikten av en korrekt hantering av sekretessbelagda uppgifter. I JO-berättelsen framhålls att onödiga fel begås därför att handläggare och även chefer saknar tillräcklig kunskap om reglerna och vilka krav dessa ställer på myndigheterna. Av klagomål framgår att enskilda många gånger upplever att det dröjer lång tid innan det görs en sekretessprövning av de handlingar och uppgifter som har begärts ut. Här finns anledning till uppföljning även framgent.

Utskottet vill betona att en tydlig, effektiv och väl fungerande ordinarie tillsyn är nödvändig för den offentliga verksamhetens legitimitet. Den ger också bättre förutsättningar när JO i sin tur utför sin extraordinära tillsyn - det uppdrag JO har.

Herr talman! Justitieombudsmännens ämbetsberättelse är viktig på flera sätt. Kanske viktigast är att den visar hur det är möjligt för enskilda att få förhållanden granskade när ordinarie granskningsmöjligheter inte räcker till. Men viktigt är också att dessa ombudsmän, som formellt sett ska tituleras Riksdagens ombudsmän, genom sitt arbete ger lagstiftaren riksdagen viktig information som kan leda till förändringar och förbättringar i vår lagstiftning. Ytterligare en önskvärd följd av ombudsmännens arbete är att försumliga myndigheter och enskilda tjänstemän får kritik, som givetvis är avsedd att leda till att rutiner och övrig hantering ses över och förbättras.

Vad gäller just att kritik leder till bättring finns det ibland anledning att notera att så inte alltid är fallet. Till exempel ådrar sig vissa myndigheter, däribland Migrationsverket, a-kassorna, Tillväxtverket och vissa domstolar, återkommande kritik för långsam handläggning. Detta är naturligtvis inte bra, särskilt om det skulle återspegla en bristande respekt för JO:s arbete. Så är nog ändå inte fallet, utan bristerna kan snarast härledas till oväntat hög arbetsbelastning och en alltför länge kvarstående brist på resurser.

Ändå kan det vara värt att diskutera huruvida JO-beslutens genomslagskraft är tillräcklig. Men eftersom denna fråga behandlas av 2020 års JO-utredning, som ska lämna förslag till åtgärder och eventuella författningsändringar, så avstår jag från ytterligare kommentarer om detta.

Också frågan om i vilken mån ett otydligt tjänstemannaansvar kan bidra till återkommande mer eller mindre grova försummelser är värd att få belyst. Så sker nu också efter det att konstitutionsutskottet i ett betänkande för ett par år sedan föreslog ett tillkännagivande till regeringen om ett modernare och tydligare tjänstemannaansvar genom ett utvidgat straffansvar för tjänstefel. I maj 2020 tillsatte därför regeringen en särskild utredare som ska se över om en sådan utvidgning bör göras.

Vad utredningen säger blir klart först om någon vecka. Men vi vet att det av direktiven framgår följande: För att allmänheten ska ha ett högt förtroende för den offentliga verksamheten är det nödvändigt att det finns ett effektivt och ändamålsenligt system för straffrättsligt utkrävande när det begås felaktigheter inom den offentliga verksamheten.

Herr talman! Av den nu aktuella ämbetsberättelsen framgår att 10 261 ärenden nyregistrerades under det gångna verksamhetsåret. Tillströmningen ökar för varje år; för tio år sedan behandlades 6 000 ärenden. Ett antal ärenden har kopplingar till den fortsatt rådande pandemin, men ökningen av antalet ärenden är ändå i paritet med de gångna årens.

Av betydelse för hur många klagomål som förekommer inom olika verksamheter är om det förekommer en ordinarie tillsynsverksamhet hos olika myndigheter. Om det saknas en sådan ordinarie tillsyn kan detta enligt utskottets mening leda till att JO ägnar sin tillsyn åt ärenden som skulle behandlas bättre i andra sammanhang. Utskottet betonar därför i betänkandet att en tydlig, effektiv och väl fungerande ordinarie tillsyn är nödvändig för den offentliga verksamhetens legitimitet. Den ger också bättre förutsättningar för JO att utföra sin extraordinära tillsyn. Också denna viktiga aspekt av JO:s verksamhet ingår i den pågående JO-utredningens uppdrag.

JO redovisar årligen vilka framställningar som gjorts till regeringen antingen för att få lagändringar till stånd eller för att påpeka att vissa verksamheter inte fungerar som de borde. Särskilt den senare typen av framställningar behandlas på olika sätt i olika departement. Med mer likartade rutiner minskar risken för att viktiga påpekanden inte följs upp och åtgärdas.

Sannolikt kommer mina meddebattörer att ta upp många av de viktiga konkreta ärenden som ämbetsberättelsen innehåller. Själv ska jag nöja mig med ytterligare ett par allmänna påpekanden.

Ett sådant är att utskottet vill understryka betydelsen av att myndigheter och kommuner fullgör sina skyldigheter enligt offentlighetsprincipen. Nu när många arbetar hemifrån finns det faktiskt en påtaglig risk för att avstegen blir fler och att insynen i myndigheters och tjänstemäns verksamhet blir sämre.

Ett annat närbesläktat påpekande är att ärendehanteringen i den offentliga förvaltningen håller en god förvaltningsstandard. Det handlar om kompetens och om önskvärdheten i en gemensam utbildning inom bland annat statsförvaltningen. Jag tror att en sådan är välkommen, inte minst om vi ska få en minskning av de ärenden som Riksdagens ombudsmän har anledning att behandla.

Med detta, herr talman, yrkar jag på att lägga JO:s ämbetsberättelse till handlingarna.

Herr talman! Även jag har tagit mig igenom redogörelsen och kommer att summera mina betraktelser av den. JO:s arbete är väldigt intressant, och det är viktigt att förstå hur de resonerar. Dessutom ger ämbetsberättelsen en hel del uppslag gällande att vår lagstiftning ibland ses som föråldrad, vilket jag kommer att ta upp en del exempel på.

Herr talman! Vi inväntar med spänning och förhoppning den utredning om ett modernare och tydligare tjänstemannaansvar som ska presenteras inom kort. Ett utökat straffansvar för tjänstefel skulle enligt utskottets mening stärka skyddet för medborgarnas rättssäkerhet och öka förtroendet för den offentliga verksamheten. Det sägs ju ibland att JO:s kritik är tandlös, för konsekvenserna för den tjänsteman som får kritik av JO blir sällan något annat än just att denne får kritik. Det är sällan JO väljer att väcka åtal. Vi anser att ett utökat straffansvar för tjänstefel, ett tjänstemannaansvar, skulle ge JO:s roll som kontrollmakt över det offentliga mer tyngd.

Ämbetsberättelsen från Justitieombudsmannen har naturligtvis även detta år präglats av pandemin och den omställning som myndigheterna, liksom samhället i övrigt, har behövt göra. Vidare påverkades ärendetillströmningen fortsatt av pandemin, och JO besvarade med korta tidsfrister ett antal lagstiftningsremisser relaterade till pandemin.

Antalet nyregistrerade ärenden har ökat stadigt under året, och även om effekten av pandemin förhoppningsvis avtar framdeles kan vi nog befara att den nuvarande samhällsutvecklingens stora påfrestningar inom det offentliga successivt kommer att bli högre. Det är bra att JO har tagit höjd för detta och effektiviserat sina processer. Bland annat har man för att kunna hantera den kontinuerligt ökande ärendetillströmningen utvecklat sina rutiner och arbetssätt.

I det fall JO får ta emot ett stort antal klagomål om samma förhållanden hos en myndighet är det vanligt att klagomålen inte utreds individuellt. I stället utreds de aktuella förhållandena i ett särskilt ärende, och de individuella klagomålen avslutas med hänvisning till detta ärende.

Denna kategorisering och systematisering av ärenden och deras hantering är naturligtvis bra med tanke på den ökade ärendetillströmningen. Dock är det viktigt att besluten kommuniceras på rätt sätt, så att anmälaren känner delaktighet i processen och vet att denne får sin sak prövad individuellt av JO.

Pandemin har som sagt lett till ökade JO-anmälningar inom många områden men också till att JO har fått besvara lagstiftningsremisser kopplade till pandemin, i vissa fall med mycket korta tidsfrister. Här vill jag lyfta fram JO:s viktiga roll som väktare för våra mänskliga fri- och rättigheter. Det är inte alls självklart att situationen i dag går att jämföra med den under vårvintern 2020. Tunga remissinstanser som JO och JK har ifrågasatt hur till exempel vaccinationsbevisen förhåller sig till grundlagen.

Inom rättsväsendet har vi stora kapacitetsbrister och en lagstiftning som inte är anpassad till dagens samhälle. I takt med den allvarliga brottsutvecklingen, som går allt längre ned i åldrarna, och det otrygga samhälle denna medför ställer folket naturligtvis krav på att politikerna ska komma till rätta med situationen och i större utsträckning fängsla grovt kriminella. Mycket av den kritik som framförs i ämbetsberättelsen går att härröra till detta.

Bristen på fängelse- och häktesplatser och att unga grovt kriminella och utåtagerande finns på våra Sis-hem och LVM-hem gör naturligtvis att situationer uppstår som inte är acceptabla för någon. Även om JO:s kritik här är viktig och berättigad kan detta inte lösas på annat sätt än att resurserna till våra rättsvårdande myndigheter ökas. Vi kommer att behöva förstärka hela rättskedjan, från fler patrullerande poliser till fler platser i våra häkten och fängelser - eller varför inte hyra platser utomlands, som Danmark är på väg att göra?

Vad gäller den otidsenliga lagstiftningen på det brottsbekämpande området finns det även här mycket att göra. Förutom rejäla straffskärpningar, borttagande av straffrabatter och så vidare måste myndigheterna i sin brottsbekämpning få samverka och utbyta information på ett helt annat sätt än i dag. En hel del av de exempel som framkommer i ämbetsberättelsen rör överträdelser gällande detta.

Även polisens befogenheter måste ökas. Många är de ärenden i ämbetsberättelsen som rör överträdelser vid till exempel husrannsakan och visiteringar. Visst kommer det att inverka på vår personliga integritet att ge polisen större befogenheter, men detta är ett pris vi måste betala för den stora samhällsomvandling som Sverige har genomgått de senaste decennierna. Alternativet, det vill säga att samhället inte slår tillbaka mot den organiserade brottsligheten och gängkriminaliteten, är långt mycket värre.

Som ett exempel tänkte jag ta upp ett fall från ämbetsberättelsen. Det handlar om en mc-klubb vars lokal var under spaning av polisen för misstänkt narkotikaförsäljning. Beslutet från JO lyder i korthet:

"Polisen bedrev spaning mot en lokal som användes av en mc-klubb. Mc-klubben var enligt polisen lokalt känd för narkotikahantering. En man som, enligt polisen, också var känd i narkotikasammanhang sågs lämna lokalen efter att ha varit inne i den endast en kort stund. När han därefter stoppades av polisen var han narkotikapåverkad och innehade tre narkotikaklassade tabletter. Mot den bakgrunden beslutades om en husrannsakan i lokalen på grund av misstanke om narkotikabrott."

I beslutet redogör JO utförligt för vissa delar av regleringen om husrannsakan och konstaterar att det i det här fallet inte fanns sådan anledning och att det därför saknats rättslig grund för beslutet om husrannsakan. Polismyndigheten kritiseras för att beslutet ändå fattades och för brister i dokumentationen.

Här har JO naturligtvis gjort en korrekt bedömning, men detta pekar också på hur ålderdomlig och eftersatt vår lagstiftning är. Vi har alltså en mc-klubb som lokalt säljer knark till området, och polisen har satt den under span. Man ser att langare går in, handlar och kommer ut - och kan alltså inte göra en husrannsakan på det skälet. Det är mycket vi måste ändra; dagens lagstiftning är skapad i en annan tid, i ett annat Sverige.

Slutligen tänkte jag ta upp ett fall gällande en politisk demonstration som påtvingats av en rektor för en skola. Detta fall berör mig personligen, eftersom det var jag som gjorde JO-anmälan.

I det aktuella fallet hade en rektor för en skola i Umeå beordrat eleverna att delta i en demonstration för klimatet. Närvaro var obligatorisk.

I ett brev till vårdnadshavarna skrev skolan att rektorn uppmanat de vuxna att strejka för klimatets skull fredagen den 27 september. Vidare står det så här: "Det kommer vi också att göra tillsammans med eleverna under sista passet. Hela skolan kommer att samlas i gropen för en manifestation klockan 12.15, vårdnadshavare är välkomna att delta."

Det finns uppenbara kopplingar mellan manifestationen på skolan och klimatrörelsen Fridays for Future. Förutom att rektorn nämns vid namn i ett mejl står det i ett mejl från skolan till politikerna att "fredagens manifestation blir en avslutning på veckans arbete samt en tydlig signal till er politiker att agera FÖR klimatet".

Att politiker nämns i mejlet tyder på att syftet med manifestationen är att opinionsbilda och påverka politiker. Barn som begärt att få slippa klimatstrejka blev tillsagda att det var obligatorisk närvaro.

JO skriver följande i sin bedömning: "Det är en självklarhet att elever ska få undervisning om klimat- och hållbarhetsfrågor samt att skolan ska arbeta i enlighet med läroplanen. Jag har inga invändningar mot att lärare och annan skolpersonal utformar undervisningen och väljer redovisningssätt utifrån vad de bedömer skulle passa eleverna bäst. Även om en skola har stor frihet när det gäller detta, är friheten dock inte obegränsad. En gräns finns i 2 kap. 2 § RF."

Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det allmänna tvingas att delta i en sammankomst för opinionsbildning eller i en demonstration eller annan meningsyttring eller att tillhöra en politisk sammanslutning, ett trossamfund eller en annan sammanslutning för åskådning som avses i den första meningen. JO har i granskningen i detta ärende riktat in sig på om utformningen av den aktivitet som avslutade temaveckan var förenlig med denna bestämmelse.

JO skriver: "Elever i grundskolan omfattas i regel av skolplikt. Det har inte framkommit annat än att den aktuella aktiviteten var en del av den obligatoriska undervisningen. Det kan därför sägas att eleverna av det allmänna har tvingats att delta i aktiviteten. Avgörande för om skolan har agerat i strid med 2 kap. 2 § RF är således om aktiviteten ska betraktas som en sådan demonstration, sammankomst för opinionsbildning eller annan meningsyttring som avses i bestämmelsen."

JO skriver att aktiviteten av skolan har betecknats som en manifestation och att den har genomförts samma dag som det anordnats klimatmanifestationer över hela landet, Fridays for Future.

JO skriver också att omständigheterna sammantaget ger intrycket att syftet med aktiviteten varit att föra fram budskap på ett sådant sätt som normalt är förknippat med demonstrationer. Detta intryck förstärks av epost från skolpersonal.

JO anser att de omständigheter som har framkommit sammantaget innebär att aktiviteten måste ses som en demonstration. Utformningen av aktiviteten har således, enligt JO:s mening, inneburit att det allmänna i strid med 2 kap. 2 § regeringsformen har tvingat eleverna att delta i en demonstration.

JO skriver att det är rektorns uppgift att leda och samordna det pedagogiska arbetet vid en skola. JO skriver vidare att det av remissvaret framgår att rektorn har varit delaktig i planeringen av aktiviteten och att han förtjänar kritik för aktivitetens utformning samt att utformningen av en skolaktivitet inte får ge eleverna intrycket att de tvingas delta i en meningsyttring.

Det här är ett mycket bra exempel på hur viktig JO:s roll är för att bevaka våra fri- och rättigheter. De flesta av oss har varken kunskap, tid eller pengar för att driva försvaret av våra mänskliga fri- och rättigheter i allmän domstol. Det är då som JO verkligen kommer till sin rätt genom att föra vår talan och erinra myndigheterna om vad lagen säger.

Herr talman! Bakom den ämbetsberättelse som är ämnet för dagens debatt ligger ett gediget arbete av våra ombudsmän - en anrik svensk institution som vi har all anledning att vara stolta över. De granskningar som JO utför, på eget initiativ eller efter anmälningar från enskilda, sker för allas vår skull. I ett demokratiskt Sverige är det helt centralt, för att inte säga avgörande, att vi värnar den enskildes grundläggande fri- och rättigheter.

Här kommer JO in i bilden. JO finns där för att granska tjänstepersoner i deras offentliga maktutövning mot enskilda. JO sätter fingret på missförhållanden när en offentlig verksamhet inte lever upp till de krav som vi medborgare har rätt att ställa, på missuppfattningar om hur en viss författning ska tolkas samt på misstag som begås av tjänstepersoner och som drabbar den enskilde. JO finns kort och gott där för att värna rättssäkerheten och motverka maktmissbruk.

Herr talman! Jag tillträdde mitt uppdrag som riksdagsledamot i höstas, och strax innan jag klev över tröskeln till det här huset hade jag hängt av mig min myndighetskostym. Under närmare 14 år i statlig tjänst har jag tydligt blivit varse JO:s existens. Jag har sett välmeriterade domare som nervöst börjat bläddra i högar med akter när JO aviserat en inspektion. Jag har sett myndighetschefer svettas inför JO-beslut som rör den egna verksamheten och hur chefer efter svidande kritik för oacceptabelt långa handläggningstider har vidtagit organisatoriska åtgärder för att få bättre ordning på torpet.

Detta är bra. Det är sunt. Det här visar att Myndighetssverige har respekt för denna viktiga institution och att JO:s granskning kan ge incitament till förändringar hos en myndighet när så behövs.

JO:s ämbetsberättelse ger också oss riksdagsledamöter en aktuell bild av tillståndet hos en rad myndigheter. Det är en fyllig redogörelse som utgör ett viktigt underlag för oss genom att JO där påtalar brister i rutiner och i lagtillämpning i verksamheter som granskats. Det är sedan vår uppgift att ta innehållet vidare och driva på för förbättringar och förändringar där JO har uppmärksammat oss på att detta behövs samt att följa upp vad som händer i de fall där JO lämnat framställningar till regeringen och påpekat behov av förtydliganden i lagstiftningen.

Herr talman! Den senaste tioårsperioden har utvecklingen varit tydlig - antalet klagomål till JO har ökat för varje år. Antalet har nästan fördubblats jämfört med för tio år sedan; det har gått från ungefär 6 000 till 10 000 ärenden. Tillströmningen på senare år har varit särskilt markant från kriminalvården, och detta är långt ifrån bara en pandemieffekt. Det finns därför goda skäl att reflektera över det faktum att intagna inte har något annat alternativ än att vända sig till JO när de är missnöjda med kriminalvårdens agerande.

Frågan om att skapa en tillsynsmyndighet för kriminalvården har utretts tidigare. Ett betänkande med förslag om detta sändes ut på remiss 2015, men därefter har inget hänt.

Vi i Centerpartiet tycker att det är dags att inrätta en särskild tillsynsmyndighet för kriminalvården. Det är en fråga om både rättssäkerhet och effektivitet. JO:s tillsyn är av extraordinär karaktär, och det stora antalet klagomål från intagna inom kriminalvården - dessa ärenden utgjorde förra året vart sjunde granskningsärende hos JO - vittnar om att behovet av en sådan särskild ordning är påtagligt.

Att antalet klagomål som rör kriminalvården kommer att fortsätta vara högt är ingen vild gissning. Inom kriminalvården råder sedan en tid tillbaka en mycket ansträngd situation med överbeläggning på många anstalter - ibland så stor som 160 procent, vilket framgår av JO:s inspektion vid anstalten Kumla.

Den svåra situationen på anstalter kommer att bestå under överskådlig tid till följd av de straffskärpningar som vi beslutat om i den här kammaren. Samtidigt som vi tar sådana beslut måste vi inse och ta ansvar för konsekvenserna av dem. De flesta som avtjänar ett fängelsestraff ska tillbaka ut i samhället efter en tid. Hur det har sett ut bakom murarna - vilken situation den intagna har haft - har stor betydelse för individens förmåga och motivation till återanpassning till ett liv utanför murarna.

Som JO mycket riktigt påpekar är kriminalvårdens uppdrag också att arbeta återfallsförebyggande. Det är ett uppdrag som inte är helt enkelt att klara av i dag, då överbeläggningen påverkar alltifrån möjligheten till daglig utomhusvistelse till gemensamma aktiviteter. När tonläget är högt i den kriminalpolitiska debatten behöver vi påminna oss om något som JO framhåller: att det är angeläget att ta hänsyn till grundläggande krav på en human kriminalvård.

Herr talman! En annan grupp som utsätts för tvångslagstiftning och som ofta har svårt att själv hävda sin rätt är de frihetsberövade inom psykiatrin. Av de sex framställningar som JO gjort till regeringen rör två just psykiatrin. Här efterlyser JO en tydlig och förutsebar lagstiftning samt inte minst en effektiv tillsyn.

Slutligen vill jag nämna ett annat område med tvångslagstiftning som varit föremål för JO-kritik, nämligen vård av missbrukare enligt LVM och vård av unga enligt LVU. Trots att JO i flera granskningar de senaste åren riktat kritik mot regeltillämpningen på området konstaterar JO att det fortfarande finns allvarliga brister.

Utifrån de inspektioner som genomförts på särskilda ungdomshem bedömer JO att personalen där har svårt att avgöra den rättsliga innebörden av olika åtgärder och därmed säkerställa att de krav som ställs på verksamheten uppfylls. Särskilt allvarligt är det att intagna barn och ungdomar blir utsatta för fasthållningar utan lagligt stöd. Det här är en angelägen fråga att följa framöver.

Med detta vill jag tacka Riksdagens ombudsmän för det arbete som utförts gångna år. Jag yrkar i enlighet med KU:s förslag på att JO:s ämbetsberättelse läggs till handlingarna.

Herr talman! Då är vi alltså här igen med årets bästa boksläpp: JO:s ämbetsberättelse, som alltid är väldigt intressant och angelägen läsning. Det är 662 sidor, plus 60 sidor i bilagor, med viktiga uttalanden om hur myndigheter fungerar och agerar. Vi har nu hört om flera olika delar. Vad man än är intresserad av när det gäller hur Myndighetssverige funkar kan man hitta saker att läsa i ämbetsberättelsen. Den är också faktiskt lättläst.

Att alla invånare kan vända sig till JO och klaga om myndigheterna inte har behandlat ens ärende på ett bra och rättssäkert sätt är fantastiskt fint. Det är något att värna om och vara rädd om.

Då måste det finnas ordinarie tillsynssystem, så att JO:s resurser kan användas till den extraordinära tillsynen. Detta är väldigt viktigt till exempel vad gäller kriminalvården, som tidigare talare precis lyft fram. Det är inte rimligt att JO ska behandla så många anmälningar därifrån. De skulle mycket väl kunna granskas inom en ordinarie tillsynsmyndighet om en sådan fanns. Det är hög tid att man ordnar med det för kriminalvården. Polisen behöver också få en särskild tillsynsmyndighet.

Vissa saker återkommer i ämbetsberättelserna i princip vartenda år, till exempel frågan om långsam handläggning på olika ställen. Det är tyvärr ett problem som finns med, men det kan vara olika myndigheter som det är brister i. I år kan man förstås se effekter av coronapandemin även i ämbetsberättelsen. Klagomål på Folkhälsomyndigheten och E-hälsomyndigheten har inte kommit in förut. Klagomål om handläggningstider hos Tillväxtverket är också ett nytt fenomen, medan Migrationsverket ofta har haft problem med långa handläggningstider.

Långa handläggningstider hos myndigheterna är ett jätteproblem för dem som berörs. För en del människor innebär det att hela livet står på vänt. Det kan innebära ekonomisk katastrof när man inte får beslut om till exempel ekonomiska ersättningar.

Andra frågor är nya eller får nya konsekvenser beroende på fenomen i samhället i stort. Ett sådant område, som jag har reagerat på här, gäller avvägningen mellan myndigheters öppenhet och skyddet av enskildas integritet. Myndigheter har ett ansvar att informera om sin verksamhet, och det är bra med öppenhet och insyn. Men det är inte okej att det sker till priset av enskildas integritet.

När polisen låter tv-team följa arbetet är det självklart att enskildas integritet måste värnas, precis som när verksamhet på en akutmottagning skildras eller när polisen är aktiv på Facebook. I den här ämbetsberättelsen finns det inte några sådana ärenden med, men jag har reagerat på en del tv-inslag där det skulle kunna vara ganska lätt att identifiera personer om man till exempel är granne eller arbetskamrat. Jag hoppas att man tänker mer på detta framöver. Det är också en fråga som JO har ögonen på, vilket framkom vid det öppna möte vi hade med justitieombudsmännen.

Men ett väldigt tydligt exempel finns med där man verkligen har missat att tänka på de enskildas integritet och rätt till privatliv. Det är det fall där två poliser höll ett föredrag i en gymnasieklass om polisens utredningsverksamhet. Poliserna berättade om en avslutad brottsutredning som de själva hade jobbat med. Det är absolut bra att berätta om sitt arbete. Men poliserna lämnade bland annat ut namn på personer som varit med i utredningen och blivit dömda. Domen hade vunnit laga kraft, och det var inte sekretess på uppgifterna, men polisen måste ändå ta hänsyn till kravet på skydd för den enskildes privat- och familjeliv i enlighet med Europakonventionen.

Till saken hör att fallet hade lokal förankring. Jag kan tänka mig att ungdomarna som lyssnade tyckte att det var spännande att få höra om utredningen och hur den hade gått till - utom den tjej i klassen vars mamma var en av dem som namngavs och hade dömts i fallet.

Det är självklart bra att vara öppen och informativ. Men det är obegripligt att man då inte avidentifierar dem man pratar om. Även om en dom vunnit laga kraft och det inte finns någon sekretess på uppgifterna måste man ta hänsyn till Europakonventionen, regleringen av personuppgifter, skydd mot ärekränkning och så vidare - liksom vanlig hederlig medmänsklighet. Poliserna kan ju omöjligt veta vilka som lyssnar och deras eventuella band till dömda eller brottsoffer.

Detta är fullkomligt orimligt hanterat. JO uttalar att riktlinjer för den här typen av informationsverksamhet bör tas fram av Polismyndigheten, och det får vi verkligen hoppas att man gör.

JO:s granskning av åklagarens redovisning vid pressträffen om Palmeutredningen berör samma frågor, det vill säga enskildas integritet och en myndighets önskan att vara informativ. JO är mycket kritisk till att en person som är avliden, som inte kan gå i svaromål och som enligt åklagaren själv inte skulle kunna dömas på de uppgifter polisen fått fram ändå framställs som skyldig vid pressträffen, trots att skuldfrågan alltså inte prövats. Det finns en grundläggande rätt att betraktas som oskyldig tills frågan är avgjord. Åklagaren hade mycket väl kunnat presentera sitt beslut på ett annat sätt.

I båda de här exemplen har öppenhet gått före skyddet av enskildas integritet. Men i de allra flesta fall fungerar ändå myndighetskontakterna bra, och när det går fel kan var och en av oss vända sig till JO. Det är en fantastiskt viktig institution, och ämbetsberättelsen är en mycket intressant läsning. Jag rekommenderar den varmt till alla som är det minsta intresserade av hur myndigheterna fungerar.

Herr talman! För vissa medarbetare på våra myndigheter i det offentliga Sverige är JO:s ämbetsmannaberättelse en av de fortbildningar man kan ta del av på det förvaltningsrättsliga området. Det kanske också är den enda, för i vardagen behöver man prioritera kunskapsutveckling i själva sakfrågan som man jobbar med. JO gör ett värdefullt arbete även i det att man låter enskilda komma till tals och få sin sak prövad.

Det här är en extremt lärorik handling, och den ger både djup och bredd. Man får se hur principiella frågor hanteras i andra myndigheter än där man själv jobbar. För oss riksdagsledamöter ger det en insyn i vilka fel som begås av det allmänna i olika sammanhang. Det är också en viktig del för att man ska kunna rätta till förutsättningarna, för det handlar ju om när det går fel. En stor del av den offentliga verksamheten fungerar såklart på ett bra sätt, men det är genom det här vi kan dra lärdomar.

Flera ärenden har mina kollegor redogjort för, och KU har även haft en offentlig hearing där justitieombudsmännen redogjorde för sina bedömningar och utskottet fick möjlighet att ställa frågor.

Våra myndigheter och alla som jobbar där har en värdegrund att arbeta utifrån som baseras på grundlagen. I den statliga värdegrunden handlar det om demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt, effektivitet och service.

Det kan låta kortfattat men är ganska omfattande. Det innebär att alla ska respektera demokratiskt fattade beslut, att alla beslut man själv fattar ska följa lagen, att handläggningen och utförandet ska vara sakligt och opartiskt och att man ska respektera grundlagens fri- och rättigheter och själv som offentliganställd åtnjuta dem. Vidare ska man alltid visa respekt för varandra på arbetsplatsen och alla man möter i tjänsten. Som om detta inte vore nog ska man även vara effektiv i arbetet och ge snabb och vänlig service till dem man möter.

Jag är övertygad om att dessa värderingar i huvudsak styr våra myndigheter, men vi medborgare ska kunna förvänta oss att bli behandlade rätt i alla sammanhang. Här visar JO:s ämbetsmannaberättelse på när det inte går till som det borde.

Det kan vara så att den lagstiftning riksdagen beslutat om gör det omöjligt att göra ett gott jobb eller så kan det brista i tillämpningen av lagstiftningen.

Miljöpartiet ställde en fråga om långa häktningstider för barn, vilket tas upp i ett ärende. Här är JO:s bedömning att lagstiftningen är tillräcklig och att felen som begåtts handlar om att lagen inte tillämpats på rätt sätt.

Även om man är misstänkt för ett allvarligt brott ska man fortfarande behandlas på ett korrekt sätt genom hela processen. Här har särskilt barn en skyddsvärd ställning, och därför behöver arbetet i verksamheten förbättras.

Några andra ärenden pekar på ett annat problem, nämligen bältesläggning i kriminalvården. Grundlagen skyddar oss från påtvingade kroppsliga ingrepp, men det finns ett utrymme att i lag besluta om undantag från detta skydd. Det finns tvångslagstiftning inom psykiatrin och kriminalvården, och bältesläggning är en sådan åtgärd.

Det som beskrivs är att i vissa verksamheter i kriminalvården sker detta väldigt sällan, och det kan gå år mellan gångerna. Det är svåra bedömningar att göra, men varje enskilt tillfälle måste ändå gå rätt till.

När det gäller den mycket ingripande åtgärden bältesläggning visar JO:s utredning att lagstiftningen ser olika ut beroende på inom vilken verksamhet åtgärden utförs. Inom kriminalvården omgärdas den inte av samma rättssäkerhetsgarantier som inom vården.

Åtgärden utifrån det här ärendet blir då en annan från JO:s sida. Här gör JO bedömningen att lagstiftningen behöver förtydligas, och JO har därför använt sig av möjligheten att väcka frågan om översyn av lagstiftningen till regeringen, som får en kopia av beslutet. Här behöver också ett utvecklingsarbete ske men på ett annat sätt än i det föregående ärendet.

Jag tackar riksdagens justitieombudsmän för ett gediget arbete, vilket flera talare före mig har framhållit är värdefullt för många runt om i landet för att de ska kunna göra ett gott jobb gentemot medborgarna.

Precis som nämndes kan alla följa detta, för det här är en skrift som är mer lättillgänglig än den ser ut. Det är en offentlig hearing som alla kan se på tv, och i dag har vi debatterat denna ämbetsmannaberättelse här i riksdagen.

Justitieombudsmän-nens ämbetsberättelse

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fortsatt beredskap genom förlängd giltig-het av covid-19-lagen och lagen om tillfälliga smittskyddsåtgärder på serveringsställen