Justitieombudsmännens ämbetsberättelse

Herr talman! Detta är första gången jag står i kammaren för att debattera justitieombudsmännens ämbetsberättelse. Det är något som ledamöterna i konstitutionsutskottet gör en gång per år. Jag tänkte börja mitt anförande med lite statistik ur ämbetsberättelsen.

Ämbetsberättelsen gäller tiden från den 1 juli 2013 till den 30 juni 2014. 7 312 ärenden har nyregistrerats, vilket är en ökning med 215 jämfört med föregående år. Av dessa är klagomålen 7 110. Också de har ökat, närmare bestämt med 238 stycken eller lite drygt 3 procent. Att klagomålsärendena ökar leder till att inspektionerna och de övriga granskningarna på JO:s initiativ minskar och därmed ligger på en lägre nivå än vad JO anser vara önskvärt.

Bland annat inom socialtjänstområdet hittar vi en ökning av klagomål. Speciellt gäller detta barnärenden. Där har det ökat från 560 föregående år till nu 615 stycken. Barnärenden kan till exempel vara frågor om tillämpningen av LVU, lagen om vård av unga.

Det här är någonting som jag finner anmärkningsvärt. Att redan i unga år uppleva att en blir illa behandlad av myndigheter leder lätt till en misstro till samhället och en vilja att söka sig till samhällets ytterkanter, med allt vad det kan innebära.

Justitieombudsmännen ser dock att många av klagomålen inte lämpar sig för deras granskning. Alltså leder de inte till någon åtgärd. Det i sig är också beklagligt. Det resulterar ofta i en besvikelse även över JO:s arbete, och det är någonting som handläggare och byråchefer får lägga ned mycket tid på att hantera.

Om man upplever att man har blivit dåligt behandlad av myndigheter och anmäler det till JO och där inte får det prövat leder det nog lätt till att man inte litar på vårt samhälle.

Herr talman! JO:s ämbetsberättelse är en viktig skrift som vi alla skulle behöva bläddra i med jämna mellanrum för att ta del av de orättvisor och den ojämlikhet som finns i vårt land. Det handlar om att se var vi har brister i rättssäkerheten, att se hur myndigheter hanterar de frågor som ålagts dem och att förstå vad som händer när människor av olika anledningar kommer i kläm.

En fråga som allt oftare förekommer gäller mycket långa handläggningstider i ärenden om handlingsutlämnande. Det har blivit allt vanligare att en och samma person begär att få ta del av omfattande handlingar av myndigheter samtidigt som myndigheterna ska bedriva sin ordinarie verksamhet. Vi från konstitutionsutskottet ser att en utredning i frågan är viktig. Regeringen får i uppdrag att se över problematiken samtidigt som den ska ta hänsyn till offentlighetsprincipen.

Någonting annat som särskilt nämns i ämbetsberättelsen är problemet med långa häktningstider som ofta kombineras med restriktioner. JO anser att lagstiftaren bör se över vad som kan göras i det fallet. Där har justitieutskottet fått möjlighet att yttra sig. De anser att det inte finns någon anledning att göra någonting just nu, eftersom Justitiedepartementet bevakar frågan och Åklagarmyndigheten arbetar med att se över hur häktningstider kan förkortas och även hur restriktioner används.

Ett första utkast till nya riktlinjer har redan tagits fram. Där framgår det att restriktioner - restriktioner kan till exempel vara inskränkningar i rätten till mänsklig samvaro, besöksmottagning eller möjligheten att ta emot post - ska prövas var för sig och också ställas i relation till vilket brott som har begåtts och hur viktigt det är att brottsutredningen inte påverkas.

På det här området har Sverige fått allvarlig kritik från FN och Europarådet. Det är åtminstone för mig en alarmerande signal om att vi brister när det gäller mänskliga rättigheter i Sverige 2014. Det är glädjande att det nu tas initiativ för att se över problemet.

Konstitutionsutskottet har som förslag att riksdagen dels tillkännager för regeringen vad som anförs i betänkandet om behovet av utredning i fråga om mycket frekventa och omfattande framställningar om att få ta del av allmänna handlingar, dels lägger redogörelsen Justitieombudsmännens ämbetsberättelse till handlingarna. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! I KU11 behandlas JO:s ämbetsberättelse för perioden från den 1 juli 2013 till den 30 juni 2014.

Flera av de områden som justitieombudsmännen tar upp är sådana som är föremål för utredningar eller andra åtgärder. Vad gäller dessa redan omhändertagna frågor anser utskottet att riksdagen inte behöver ta ytterligare initiativ utan bör invänta förslagen från de olika utredningar som redan pågår.

Men domstolsfrågor är av särskild vikt för KU. De ligger också mig varmt om hjärtat. De rör ju själva kärnan i hur rättsstaten fungerar och hur rättsstaten ska fungera. Jag vill därför nämna några ord om just JO:s granskning av domstolarna.

I ett fall riktar JO allvarlig kritik mot lagmannen i Kalmar tingsrätt för att han med alltför stor iver har hjälpt en part att överklaga. JO anser att lagmannen har gått långt över gränsen för vad som ryms inom grundlagens krav på saklighet och opartiskhet.

Det säger sig självt att en sådan omdömeslöshet riskerar att skada allmänhetens förtroende för den dömande verksamheten, och då inte bara i Kalmar tingsrätt utan i Domstolssverige i stort.

Ett annat fall som JO tar upp gäller nämndemannen som använde sin mobiltelefon under pågående rättegång. Nämndemannens uppmärksamhet bör i stället vara riktad mot förhandlingen, konstaterade JO och påpekade att den som är inblandad i en rättegång kan bli illa berörd om en domare använder sin mobiltelefon under förhandlingen.

Ja, det kan man tycka är självklart. Och visst är det märkligt att JO alls ska behöva påpeka en sådan sak.

I ett annat ärende var det en part i ett familjemål som var tvungen att byta ombud kort tid före själva domstolsförhandlingen eftersom hennes ursprungliga advokat var upptagen den dag förhandlingen skulle hållas. Domstolen avslog hennes begäran om en ny förhandlingsdag. JO anmärker och säger att detta är en dålig attityd mot människor som har med domstolen att göra och kritiserar domaren för att inte tillräckligt ha tagit hänsyn till kvinnans intresse av att faktiskt få det ombud som hon själv valt.

Det här är tre fall som exemplifierar vad som kan gå allvarligt snett i våra domstolar. Man kan faktiskt fråga sig om inte riksdagen borde agera på något aktivt sätt. Jag har funderat mycket på det. Men JO är liksom nöjd med att påpeka kritiken. Man menar att det är enstaka fall men att kritiken svider ordentligt i skinnet på dem som kritiseras och inskärper allvar och uppmanar till eftertanke hos, i det här fallet, domarkåren generellt.

Herr talman! Det är förvisso en annan debatt, men möjligen kan det finnas skäl att börja fundera på behovet av en noggrannare domarrekrytering, menar jag.

Nåväl, den normala hanteringen av JO:s ämbetsberättelser är att KU noterar den kritik som JO framför, nöjer sig med detta och föreslår att riksdagen lägger redogörelsen till handlingarna. Sedan litar man, som sagt, på att JO:s kritik träffar rätt måltavla, sjunker in och hörsammas av berörda myndighetspersoner och beslutsfattare.

Men som föregående talare framhöll i sitt anförande gör KU i år lite annorlunda. Utskottet har i enighet kommit fram till att i ett avseende ta hand om JO:s kritik på ett mer aktivt sätt. I ett fall landar därför KU:s genomgång av ämbetsberättelsen i ett tillkännagivande till regeringen.

Bakgrunden är att JO särskilt lyfter frågan om behovet av att komma till rätta med de problem som uppstår när kommuners och myndigheters personal blir utsatta för just enskilda personers frekventa och omfattande framställningar om att få ta del av allmänna handlingar. I klartext: Vad gör man när det dyker upp en rättshaverist på exempelvis kommunkontoret och orsakar rena arbetsmiljöproblem för de anställda? JO efterlyser här en möjlighet att avslå framställningar i syfte att trakassera myndighetspersonal, det vill säga en möjlighet att säga nej när offentlighetsprincipen missbrukas.

När JO i november muntligen redovisade sin ämbetsberättelse för KU hänvisade JO till en motion som jag har skrivit, herr talman, i samma ämne och med samma syfte: att kunna säga nej till uppenbart missbruk av offentlighetsprincipen, detta för att inte riskera att respekten för den offentlighetsprincip som vi alla värnar undergrävs.

Med risk för att framhäva mig själv, herr talman, vill jag ändå göra kammaren uppmärksam på min motion, som nämns i KU:s betänkande, som vi behandlar här i kväll. KU bifaller såklart inte min motion, men utskottet landar ändå i ett tillkännagivande om att regeringen ska utreda frågan om en möjlighet att komma till rätta med det här missbruket.

JO uppmärksammar också frågan om det angelägna i att komma till rätta med Sveriges långa häktningstider, som vi har hört om här tidigare. Dessa häktningstider är som sagt var inte sällan kombinerade med isolering från omvärlden, i princip helt och hållet, i form av restriktioner.

KU har låtit justitieutskottet yttra sig, och Riksåklagaren har nyligen aviserat nya riktlinjer som ska träda i kraft redan den 1 april, bland annat i avseende att korta häktningstiderna. Sedan gäller det förstås för oss i KU att följa upp de nya riktlinjerna, och vi hoppas att vi slipper se fortsatt kritik inte bara från JO utan också från FN och Europarådet.

Herr talman! Det var ungefär så mycket som jag tänkte berätta om KU11 i kväll. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)