Jämställdhet

Herr talman! I dag debatterar vi motioner om jämställdhet och Riksrevisionens rapport om regeringens jämställdhetssatsning. Vi kan konstatera att ingen regering har satsat lika mycket på jämställdhet som alliansregeringen.

Jag säger det igen, herr talman, för jag tror inte att allmänheten känner till det: Ingen regering har satsat lika mycket på jämställdhet som alliansregeringen. Det var en historisk satsning. Vänstern kan tycka vad den vill om det, men det är fakta. Vi är verkligen stolta över det, men givetvis kan mycket göras bättre, inte minst för att säkerställa att satsningens positiva effekter blir bestående och varaktiga.

Totalt avsattes 2,6 miljarder kronor i syfte att öka jämställdheten mellan män och kvinnor. Alliansregeringen prioriterade i huvudsak åtgärder mot mäns våld mot kvinnor. I övrigt rörde åtgärderna jämställdhet i utbildningsväsendet och ökad kunskap om kvinnors hälsa.

I Riksrevisionens rapport visade det sig att satsningen satt fokus på jämställdheten, och Riksrevisionen bedömer att det har påskyndat arbetet med jämställdhetsfrågorna.

Herr talman! Sverige beskrivs oftast som ett av världens mest jämställda länder, samtidigt som ojämställdheten fortfarande är ett samhällsproblem som ger negativa konsekvenser för både män och kvinnor. Vi är jämställda, men inte överallt. Det är viktigt nu att vi inte backar från jämställdheten i en tid när den utsätts för prövningar.

Vi har svikit vissa kvinnor, särskilt i de invandrartäta förorterna. Det finns kvinnor i vårt land som inte får gå och arbeta, därför att det finns risk för att de träffar män på arbetsplatsen. Friska individer som är fullt arbetsföra får inte delta i samhället för att mannen är rädd, och det är helt oacceptabelt. Det rör sig om en föråldrad struktur som tvingar kvinnor att gå på ekonomiskt bistånd. Det gäller givetvis inte alla, men det räcker att en enda person i vårt land hindras i sina fri- och rättigheter för att det ska vara tillräckligt allvarligt.

Vi har en statsminister som här i riksdagen uttalat att vi skakar hand med varandra i Sverige. Samtidigt fick vi höra att polisen i Skåne anser att religionsfriheten väger tyngre. Friheten att tillhöra vilken religion man vill väger givetvis tyngre, men man får inte agera hur som helst och hänvisa till en religion. En passkontrollant får fortsätta att inte skaka hand med kvinnor, och det är helt fel väg att gå.

Vi i Sveriges riksdag och på Sveriges myndigheter måste på ett tydligt sätt visa att vi inte viker oss i jämställdhetsfrågan. Offentliga myndigheter ska självklart ligga i framkant när det gäller jämställdhet, och i Polisens regleringsbrev står det bland annat att man ska utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering så att verksamheten bidrar till att de jämställdhetspolitiska målen kan nås. Det beslut man tog går givetvis emot de jämställdhetspolitiska målen.

Man kan undra hur hälften av Sveriges medborgare känner sig när en myndighetsperson tillåts behandla människor olika för att de har ett annat kön. Arbetar man hos en offentlig arbetsgivare ska det vara tydligt vad som gäller, och då väger inte kulturella värderingar tyngre än principen om likhet mellan män och kvinnor. Religion är en privatsak, herr talman, och inte en sak för staten.

Mäns våld mot kvinnor är en annan viktig fråga som måste uppmärksammas oftare. Nyligen kunde vi läsa och höra om ett fruktansvärt fall av våld mot en kvinna som avled av sina skador. Skadorna hade åsamkats av en man, som enligt en anställd i kriminalvården inte borde ha släppts ut i samhället.

När det gäller våld, hedersrelaterat våld och förtryck måste myndigheter och det civila samhället vara särskilt uppmärksamma. Det handlar om tidiga insatser och om att se signalerna.

I snitt mördas 17 kvinnor per år i Sverige av sin partner eller före detta partner. Det anmäldes omkring 17 000 misshandelsbrott där gärningspersonen hade en nära relation till brottsoffret. Detta meningslösa våld måste upphöra.

Herr talman! En annan viktig aspekt för ökad jämställdhet i ett samhälle är utbildning och ekonomisk frihet. Fria individer är inte beroende av någon annan, exempelvis en man, av ekonomiska skäl. Det finns många kvinnor i vårt land som känt sig fria först när de fått sin första pension, eftersom de under hela livet varit beroende av sin mans inkomst och ekonomi.

Sveriges välstånd bygger på att alla arbetar, oavsett om man är man eller kvinna. I mitten av förrförra seklet, när den allmänna skolplikten infördes, var det en resa som gjorde svenskarna friare, och kunskapen är nyckeln till frihet. Moderaternas förslag om utbildningsplikt för nyanlända vuxna är oerhört viktigt om vi ska få ett mer jämställt samhälle där man förbättrar sin anställningsbarhet. Alla som är friska och kan arbeta ska arbeta.

Regeringen öppnar för en tvångslag gällande kvotering i bolagsstyrelser om inte fördelningen blir bättre. Frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män hamnar ofta i en diskussion om kvotering när det gäller politiska sammanhang. Jag förstår att regeringen i sin tro har goda grunder för att ta till en sådan tvingande lagstiftning, men den strider mot äganderätten.

Frågan är: Är kvinnor diskriminerade i kampen om styrelseposter i våra börsbolag? Vi vet att de statistiskt som grupp fortfarande är under-representerade, men det saknas forskning på området. Vi vet inte om underrepresentationen beror på diskriminering i meningen särbehandling på grund av kön. Det finns viss korrelation när det gäller i vad mån könsfördelningen i dagens bolagsstyrelser beror på åldersfördelningen och därmed avspeglar hur många kvinnor som studerade vidare på universiteten då styrelseledamöterna utbildades. Jag tror, herr talman, att inom en snar framtid kommer minst 40 procent av ledamöterna i börsbolagens styrelse att bestå av kvinnor - men inte på grund av kvotering utan av egen kraft. Kvinnor utbildar sig mer i dag än förr, och det är mycket bättre.

Det är intressant att Socialdemokraterna och Vänstern ofta föreslår lagkrav på till exempel kvotering när det gäller näringslivet. Men låt oss ta en titt på hur det ser ut hos facket. Det är ingen vacker syn. I LO:s förbundsstyrelse ser det ut så här: Karl Petter, Tobias, Ingela, Torbjörn, Johan, Magnus och Per-Olof. Av 18 ledamöter är 4 kvinnor. Det är 22 procent. I Byggnads är det Johan, Lars, Patrik och Jim. Det är 100 procent män, utöver en kvinna som är adjungerad i Byggnads styrelse som ungdomsrepresentant. Men som vi alla känner till får man som adjungerad inte vara med och fatta några beslut. Det ser inte bra ut för rörelsen. Det vore bättre att städa framför egen dörr innan man hotar med en lag om kvotering.

Avslutningsvis är det viktigt att påtala att Sverige, som är världens mest jämställda land, har en bit kvar tills vi har total jämställdhet mellan könen när det gäller ekonomisk jämställdhet och värderingar. Svenska kvinnor arbetar heltid i större utsträckning än tidigare, men samtidigt lägger de mer tid på obetalt arbete i hemmet och står för en majoritet av vårddagarna för sjuka barn eller anhöriga. Vi vet tyvärr att kvinnor även lider mer av stress och är sjukare. Där måste politiken bli mycket bättre så att både män och kvinnor kan kombinera familj, arbete och fritid.

Alliansens arbetslinje har ökat förutsättningarna för ekonomisk jämställdhet. Drivkrafterna till arbete har stärkts, särskilt för kvinnor, som är överrepresenterade bland låg- och medelinkomsttagare. Den politiken vill regeringen nu rulla tillbaka. Moderaterna vill i stället fortsätta att stärka drivkrafterna till jobb genom att sänka skatten på arbete med tyngdpunkt på dem som har lägst inkomster. För att minska den ojämställda fördelningen av arbetet i hemmet vill vi förstärka jämställdhetsbonusen och införa en vab-bonus.

Eftersom kvinnors ohälsotal är högre och fler kvinnor än män tvingas lämna arbetslivet i förtid på grund av ohälsa vill vi fortsätta våra satsningar på att förbättra kvinnors arbetsmiljö.

Herr talman! I Sverige ska alla individer kunna utforma sitt liv oavsett kön. Kön ska inte vara ett hinder för att man ska kunna bli vad man vill. Därför är det viktigt att vi står upp för jämställdheten och sätter den före regler som strider mot ett jämställt samhälle.

Jag yrkar bifall till vår reservation 4.

(Applåder)

Herr talman! Jämställdhet är en viktig fråga. I betänkandet behandlar vi dels regeringens skrivelse med anledning av Riksrevisionen rapport om regeringens jämställdhetssatsning, dels ett antal olika motioner med yrkanden på området.

Inledningsvis ska jag säga ett par ord om skrivelsen som sådan. Den som mot förmodan läser både betänkandet och motionerna extremt noga kanske noterar att Sverigedemokraterna har valt att inte väcka någon följdmotion med anledning av skrivelsen.

Anledningen till detta är relativt enkel. Riksrevisionen har fått i uppdrag att utvärdera de satsningar som genomförs baserat på de syften som ligger bakom satsningarna. Det är sedan länge känt, hoppas jag, att Sverigedemokraterna inte fullt ut delar synen på dessa syften och de jämställdhetspolitiska mål som samtliga övriga partier har ställt upp. Det är inte för att vi inte tror på jämställdhet - för oss är det en självklarhet att som kvinna, som man eller som något annat, om det är det du är, ska du inte dömas efter ditt kön utan efter dina insatser, efter vem du är och efter de val du gör.

Däremot ingår i de jämställdhetspolitiska målen att man ska räkna kön och utgå från att en jämn fördelning av kvinnor och män på olika positioner i samhället avgör om vi är jämställda eller inte.

Herr talman! Sverigedemokraterna tror att detta är fel grund. Vi ser inte ojämn fördelning av män och kvinnor som ett tecken i sig på ojämställdhet. Det kan mycket väl vara så att en ojämn fördelning följer av diskriminering i arbetslivet, men det kan också vara så att det helt enkelt ibland följer av att kvinnor och män på det stora hela, om man jämför grupperna, kanske har lite olika egenskaper och önskemål.

För mig är det en självklarhet att vi inte nödvändigtvis är stöpta i samma form. Det jag strävar efter när jag strävar efter att uppnå jämställhet är att man ska se till mig som individ och inte till vad jag har för kön. Man kan aldrig uppnå jämställdhet om grunden är att utgå från vilket kön jag har.

Med anledning av detta har jag redan sedan tidigare väckt motioner om att de jämställdhetspolitiska målen bör uppdateras. Detta märks också, herr talman, i reservation nr 1, som är den första av våra reservationer som jag vill yrka bifall till.

Men det här innebär inte att det inte finns åtgärder eller satsningar att göra.

Vi vet att det finns skillnader som påverkar våra möjligheter till ett gott liv baserat på vilket kön vi har. Vi vet att kvinnor oftare arbetar i de branscher där man har lite sämre ekonomiska villkor, ibland ganska mycket sämre ekonomiska villkor. Vi vet också att de val kvinnor oftare gör, oavsett grunderna till det, leder till exempelvis sämre pensioner och sämre ekonomiska villkor livet igenom.

Men är lösningen att försöka kvotera, eller att diktera hur många kvinnor eller män som ska jobba i vilken bransch? Blir det bättre om de dåliga villkoren drabbar lika många män som kvinnor, eller är det villkoren i sig vi ska bekämpa?

Utöver lönekartläggningar, som vi debatterade tidigare och som Sverigedemokraterna har drivit på för att få igenom regelbundet där det finns tecken på diskriminering, har Sverigedemokraterna också lyft fram behovet av att säkerställa bättre villkor i de kvinnodominerade branscherna. Vi vet att det framför allt är kvinnor som drabbas av att man i den offentliga sektorn har svårare att lägga pussel och säkerställa heltid till alla som vill jobba heltid. Därför har vi föreslagit att man ska stärka möjligheten att gå upp till heltid i stället för att jobba deltid mot sin vilja. Detta stärker ekonomin för kvinnor och män som jobbar i de branscherna, och det stärker också kvaliteten på arbetet för arbetstagaren och på välfärden för brukarna.

Herr talman! Det är på detta sätt som Sverigedemokraterna vill bekämpa de problem som drabbar framför allt kvinnor men inte bara kvinnor. Vi ser till att lösa problemen i stället för att räkna hur många män respektive kvinnor som drabbas och i stället för att via omvägar fördela problemen jämnare.

Herr talman! Under våren, inte minst, har frågan om personer som drabbas av förtryck på grund av sin könstillhörighet eller sexualitet lyfts upp på agendan igen. Vi har de senaste åren sakta men säkert börjat få i gång en alltmer livskraftig debatt om hedersrelaterat våld och förtryck.

Jag är oerhört stolt, glad och tacksam över att jag har fått födas och leva i Sverige. Det är ett land som historiskt sett har en tradition av att värna kvinnors trygghet. Faktum är att Sverige tros ha en av världens äldsta kvinnofridslagar. Den var givetvis inte perfekt när den infördes, men vi har en tradition i det här landet av att värdera kvinnors trygghet och säkerhet. Så ser det inte ut världen över.

Tack och lov är det ytterst få som anser det lämpligt att föra in värderingar och att acceptera utslag av värderingar som gör skillnad på män och kvinnor och som ger män friheter och tar ifrån kvinnor deras friheter och rättigheter.

Tack och lov finns det många som inser vikten av att med kraft arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck. Jag tror att ingen i den här kammaren har mått bra av att läsa rapporter om flickor som uppmanas ta med sig nålar på bröllopsnatten för att låtsas ha något slags oskuld, vilket vi alla här inne för övrigt rimligtvis vet inte kan visas med blod på ett sådant sätt.

Samtidigt vacklar man. Det är lätt att säga ifrån när det går riktigt, riktigt långt. Det är lätt att stå upp och säga att vi aldrig kan acceptera våld. Men det är inte bara när det är grovt fysiskt våld som rättigheter kränks och friheter tas bort.

Herr talman! Från Sverigedemokraternas sida har vi länge varit tydliga med att vill vi bekämpa det hedersrelaterade våldet och förtrycket måste vi se till när det dyker upp, och då måste vi ta krafttag överallt där det dyker upp. Det duger inte att acceptera att man backar undan för att underlätta. Det duger inte att tycka att exempelvis könssegregerade badtider är ett lämpligt sätt att möjliggöra för kvinnor att lära sig simma. Om kvinnor bara får vistas i badhuset när ingen man finns närvarande är det inte jämställt. Då har vi tvärtom gett efter för de krafter som tycker att kvinnor och män inte har samma rätt att vistas med varandra oavsett omständigheter.

Därför, herr talman, vill jag också yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 10 där vi räknar upp ett antal åtgärder mot de värderingar och krafter som ligger bakom det hedersrelaterade förtrycket.

Det handlar om såväl arbete med fler hedersjourer som att stärka dem som behöver hjälp att lämna en förtryckande struktur bakom sig. Många av de insatser som finns i dag för kvinnors och mäns rättigheter att lämna destruktiva förhållanden och destruktiva hem fokuserar enbart på relationen med den aktuella partnern. Men när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck är det större än så. Man utsätts inte för förtryck eller våld från en partner, vilket är illa nog, utan man behöver ofta lämna hela sin verklighet, hela sin världsbild och alla bekanta bakom sig. Så utbrett är för-trycket. Det handlar inte om en individ som kränker en annan individ. Det handlar om en person som måste lämna allt han eller hon har för att få grundläggande friheter och rättigheter.

Där behövs det specialkompetens. Där behövs det specialkunskaper. Där duger det inte med samma verktyg som gäller i andra former av nära våld. Därför behöver vi fler särskilda jourer och särskilda verktyg i dessa sammanhang.

Men därför behöver vi också tydliggöra något. Det gäller exempelvis könssegregerad undervisning. Det kan handla om utbildningsinsatser i sfi, där kvinnor i vissa fall har fått gömma sig bakom skärmar. Det kan handla om att man uppmanar kvinnor att använda särskilda pooler i badhus. Det kan handla om att inrätta särskilda asylboenden för kvinnor, som vissa har föreslagit. Där får vi inte backa. Där får vi inte ge förtryckarna en enda millimeter. Där ska vi stå upp. För i vårt land handlar det inte om huruvida man hälsar genom att skaka hand eller inte, utan det handlar om att man behandlar män och kvinnor lika och hälsar på män och kvinnor med samma respekt.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag givetvis säga att jag även står bakom vår tredje reservation. Men, som sagt, för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 10.

(Applåder)

Herr talman! Hoten i samhället har under det senaste året blivit högst påtagliga. De begränsar på något sätt allas vår vardag. Det var ett terrordåd i Paris. Det är en förhöjd säkerhetsnivå här hemma i Sverige. Det var ett terrordåd i Orlando förra helgen. Och nu var det också ett mord på en ung kvinna, en småbarnsmamma och parlamentariker, i Storbritannien. Allt detta tillsammans leder till att vi överväger om vi vågar eller vill göra saker. Det gäller idrottsmatcher, konserter, resor, debatter och politiskt engagemang. Detta är vi inte vana vid. Det är för de flesta av oss nytt och obehagligt.

Men det är inte nytt för alla. Många kvinnor lever varje dag i rädsla för hot och våld. De är i en så utsatt position att nästan varje steg i vardagen påverkas. De kvinnorna har inte några rekommendationer från Säpo att förhålla sig till. Deras hotnivå ligger ständigt på en fyra eller en femma.

Arbetet mot våld i nära relationer, där kvinnor är överrepresenterade, har pågått i decennier. Men vi är långt ifrån färdiga. Målet är att ingen människa ska behöva leva i rädsla för att bli slagen. Det finns en handlingsplan, som har varit i sjön i många år, för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Den har lett till förbättringar och ökad kunskap och är till stor del genomförd. Centerpartiet vill fortsätta det arbetet och se en nollvision för våld i nära relationer och för sexualiserat våld.

För att man ska nå dit behövs en ny nationell handlingsplan med mätbara mål, där ett och samma tydliga uppdrag ges till alla berörda myndigheter, och det ska vara skarpa krav på uppföljning och utvärdering. En handlingsplan ska täcka allt från förebyggande till akuta insatser. Arbetet måste ha en helhetssyn och ske i samverkan mellan polis, socialtjänst och rättsväsendet i hela landet.

När myndigheter missar de signaler de får från våldsutsatta får det katastrofala följder. Mellan 15 och 20 kvinnor mördas varje år. Häromveckan hände det igen.

Handlingsplanen ska innefatta både förebyggande och akuta delar. Åtgärder som krävs är obligatoriska hot- och riskbedömningar, ett stärkt brottsofferstöd efter polisanmälan, besöksförbud och andra personskyddsåtgärder. Fler personer som jobbar i yrken där man kommer i kontakt med våldsutsatta måste ha grundläggande kunskaper om våld för att förstå våldets mekanismer och ingripa tidigt. Det måste bli obligatoriskt i flera yrkesutbildningar. I rättsväsendet krävs också ökad kunskap om hur offer agerar i utsatta situationer. Utbildningar finns tillgängliga, och det finns tydligen fler som behöver gå dem.

När det gäller hedersrelaterat våld och förtryck står ofta föreställningar om oskuld och kyskhet i fokus, och familjens rykte och anseende ses som avhängigt av flickors och kvinnors faktiska eller påstådda beteende. Ingen ska behöva utsättas för förtryck i hederns namn eller tvingas gifta sig med en person som han eller hon inte själv har valt. Det måste också vara en del i handlingsplanen att även i dessa frågor ta ett samlat grepp. Om inte berörda myndigheter samverkar kan det nämligen få oerhörda konsekvenser för de utsatta.

En av de mest utsatta grupperna är de kvinnor som utsätts för våld efter att de har beviljats uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning. Enligt uppgift från svenska kvinnojourer möter de varje år uppskattningsvis 500 kvinnor som utsatts för så kallad fruimport. En stor del av dessa kvinnor kommer till Sverige efter så kallad snabbanknytning, det vill säga efter att ha känt mannen under en mycket kort tid eller endast via kontakt på internet. Den så kallade tvåårsregeln, som borde tas bort, vid anknytningsförhållanden i utlänningslagen leder till att just många utländska kvinnor pressas att stanna kvar i en relation där misshandel förekommer.

Herr talman! Riksrevisionens rapport om regeringens jämställdhetssatsning behandlas i betänkandet. Riksrevisionen har granskat de insatser som gjordes inom ramen för alliansregeringens särskilda jämställdhetssatsning 2007-2014. Att den satsningen, som är den största någonsin, har gett oss ny kunskap och erfarenhet är nog de flesta överens om. Kunskap har byggts upp. Men nya problem har också blivit synliggjorda, och medvetenheten i strategiskt viktiga frågor för jämställdheten har ökat.

Samtidigt som satsningen bidrog till att utveckla och påskynda arbetet med jämställdhet fanns inte förutsättningar i departement, myndigheter eller planering för att resultaten skulle bli så bra som de borde blivit. I de erfarenheterna finns mycket ny kunskap att hämta och implementera.

Jämställdhet är i grunden en rättvise- och demokratifråga. Och ojämställdhet finns i alla delar av samhället. De kostnader och den outnyttjade potential som är relaterade till ojämställdheten är sällan belagda. Bara för ett av riksdagens och regeringens fyra jämställdhetsmål finns det beräkningar av kostnader. Kostnaderna för ett jämställt samhälle är också fortfarande i stort sett outredda. För att snabbare kunna åstadkomma förändringar är det viktigt att frågan får en grundlig belysning ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Politiken behöver oberoende siffror på vad ojämställdheten kostar för staten, för samhället och för individen.

Det jag och Centerpartiet efterlyser är en ojämställdhetens Sternrapport. Sternrapporten visade på kostnaderna för den globala uppvärmningen och sattes i relation till bnp och gav ett helt annat beslutsunderlag som det inte gick att blunda för. En liknande rapport om ojämställdhet skulle visa att det är starkt ekonomiskt motiverat att fatta även obekväma beslut för att komma åt ojämställdheten - det är ett argument förutom rättvise- och demokratiargument.

Herr talman! Jag står bakom alla Centerpartiets reservationer men yrkar bifall bara till reservation 7.

Nu vänder jag mig till dig som följer denna debatt och är utsatt för hot och våld eller som känner någon som är utsatt: Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon som har öppet dygnet runt för dig. Ditt samtal kostar inget och syns inte på telefonräkningen. Telefonnumret är: 020-50 50 50.

Herr talman! Vi har från Liberalernas sida en reservation i detta betänkande. Jag yrkar bifall till den. Det är reservation 13 under punkt 4. Jag skulle vilja använda min tid till att tala lite om det ämnet, nämligen hedersrelaterat våld och förtryck.

Vi känner alla till namnen Pela och Fadime. Det var två kvinnor i vårt land som blev mördade. Den ena blev mördad i irakiska Kurdistan. Hon bodde i Sverige men fördes dit för att dödas. Malala Yousafzai, som nyligen fick pris, ville utbilda sig. På grund av detta straffades hon. Hon blev nästan mördad. Hon blev skjuten. Det finns otaliga kvinnor som har fått syra i sina ansikten, som har stenats och så vidare. Det är straffet för att de på olika sätt har brutit mot normer eller inte agerat på det sätt som det patriarkala, djupt konservativa och reaktionära samhället - och familjen, klanen och släkten - kräver att de ska leva på. De har inte bara straffats av sina närmaste. De har också straffats av hela samhället. De har straffats inte enbart för en individuell handling, utan de har straffats utifrån en sorts kontext som hedern befinner sig i. Man kan ha familjeråd och på olika sätt komma överens om straffet och så vidare. Det är det som gör det här mer specifikt än bara ett vanligt våldsbrott.

Det här är ju de kända fallen: Pela, Fadime, Malala och de kvinnor som man ibland ser dyka upp i olika fotoutställningar och på andra håll som har fått sina ansikten fördärvade. Det är de synliga fallen, de kända fallen.

Men där finns också miljoner och åter miljoner individer, många av dem också i Sverige, som inte syns, som harvar på, som är rädda, som är oroliga, som är begränsade i sin tillvaro, som inte får ha sin personliga bubbla av integritet i fred. Det handlar om flickor som inte får växa upp i frihet, kvinnor som inte får arbeta, gaykillar som inte vågar komma ut, tjejer som inte får ha socialt umgänge med killar och vice versa, barn som gifts bort, flickor som könsstympats etcetera.

Den här frågan om hedersrelaterat våld och förtryck, herr talman, diskuteras alltmer i Sverige. Det finns fortfarande några stycken som har skygglapparna kvar och förnekar detta, men de är inte särskilt många.

Det är absolut nödvändigt att dessa frågor diskuteras mer, därför att det etablerade svenska samhället inklusive - i stort sett - riksdagen, våra medier och många andra har varit naiva inför detta under väldigt lång tid. Inte nödvändigtvis för att man på något sätt förnekat det, utan för att man inte har haft kunskap. Man har inte känt till hur mekanismerna och strukturerna inom hederskulturen fungerar.

Man har varit naiv, oförstående, okunnig och passiv. Men man har också i vissa fall stämplat fullt rimlig, befogad och rättmätig kritik mot detta som rasism och främlingsfientlighet. Av någon märklig anledning drabbar detta framför allt unga, feministiska tjejer med rötter i Mellanöstern. Det finns nog till och med någon som sitter nära min plats här i kammaren.

De har drabbats hårdast. Men det är också de som ofta känner till det här bäst. Det är de som har vuxit upp i den här typen av kyskhetskultur och så vidare. Det är de som har brutit sig loss från detta, som har valt en annan väg i sitt liv, som har fått trygghet i Sverige men som nu upplever att den här typen av föreställningar och attityder håller på att äta sig in mer och mer i det svenska samhället igen.

Det här är en otrolig utmaning för vårt land, och klarar vi inte att öka kunskapen kring dessa fenomen kommer vi också att bana väg för någon sorts ultrahöger som blir ännu mer aggressiv och ännu mer högljudd och som inte har förstått att den här typen av problematik finns inom alla religioner i Mellanösternregionen och inte är specifikt förknippad med islam.

Det här är mer kopplat till reaktionära patriarkala föreställningar, ett kulturellt fenomen som bygger på att flickor och kvinnor ska vara tysta och inte arbeta eller utbilda sig utan förpassas till en dunkel vrå och inte göra något väsen av sig. Även unga killar drabbas av detta.

Herr talman! Vi måste tala om detta för att Sverige ska vara ett land för alla individers frihet. Vi behöver tala om detta därför att jämställdhet och frihet ska gälla alla människor i Sverige, oavsett var man kommer ifrån. Vi behöver tala om detta därför att i Sverige ska svenska lagar gälla. Sverige ska vara ett sekulärt samhälle.

Vi kan inte acceptera att vi har förorter i Sverige där det ränner runt människor som småpåvar och agerar moralpolis mot unga tjejer för att de inte går klädda på det sätt som de här människorna anser att de ska gå klädda. Detta betyder i så fall att andra krafter tar över områden i Sverige, områden som faktiskt ska vara en inkluderande del av vårt samhälle där samma regler ska gälla. Oavsett var man befinner sig i vårt land ska man inte behöva vara rädd. Oavsett hur man går klädd ska man känna att man kan vara trygg i detta.

Från Liberalernas sida säger vi ja till lika rättigheter, men vi säger lika tydligt nej till kulturrelativism. Kulturrelativismen står i närmast total kontrast till idén om individens frihet, individens rättigheter och det liberala öppna samhället och bygger på att man har olika måttstockar, olika attityder, agerar olika och behandlar människor olika beroende på vad människor kommer ifrån för kulturell bakgrund och annat.

Så kan inte den svenska statsmakten, den svenska offentligheten, agera gentemot invånare i Sverige. Vi har stor acceptans för att människor lever på olika sätt, väljer olika vägar i livet, att alla familjer inte ser likadana ut och så vidare. Vi har mycket stor tolerans för detta i Sverige, men den svenska statsmakten och offentligheten måste vara väldigt tydlig med att vi garanterar alla medborgare lika rättigheter och att människor är lika inför lagen.

Herr talman! Utskottet skriver i betänkandet, lite fnösktorrt, som svar till dem som tar upp dessa frågor, och nu kommer det, att man "sätter sin tilltro till regeringens åtgärder för att förebygga eller förhindra hedersrelaterat våld och förtryck".

Det är lite defensivt, tycker vi. Det är lite passivt. Det är framför allt helt otillräckligt, herr talman. Vi måste förstås klargöra mycket, mycket tydligare hur viktiga de här frågorna är, för om inte vi klarar att hantera integrationen i Sverige också av det väldigt stora antalet människor som nu kommer till Sverige inte minst från krigsområden i Mellanöstern kommer vi förstås att få se mer av det här fenomenet i Sverige. Det måste vi vara realistiska nog att inse.

Därför krävs det en större tydlighet i integrationsprocessen. Det krävs att samhällsorienteringen stärks, att vi agerar mer för trygghet i förorter, för säkra boenden och mycket annat. Framför allt är det oerhört viktigt att hela tiden betona jämställdhetsperspektivet: att unga flickor och kvinnor har rätt till sin frihet i Sverige, oavsett var man kommer ifrån, oavsett vilka föräldrar man har eller vilka släktförhållanden man kommer ifrån eller för den delen vilken sexuell läggning man har.

Det finns också en ekonomisk del av detta. Arbetslinjen som nämndes tidigare har också en koppling till de här frågorna såtillvida att människor som får arbeta får en större ekonomisk trygghet. Ju tydligare samhället är med vikten av att alla människor arbetar, desto svårare blir det för en man att säga till sin fru att hon inte behöver jobba.

Det är därför som kopplingen är så viktig: Man ska göra sin plikt gentemot samhället, och är man frisk och i arbetsför ålder är regeln i Sverige att man ska jobba, och så måste det vara. Det måste tydliggöras för alla människor i vårt land hur viktigt detta är. Det betyder också att man inte ska bidra till utanförskap genom utformningen av vissa transfereringssystem, till exempel föräldraförsäkring och annat.

Avslutningsvis vill jag säga, herr talman, att det finns en sak i den reservation som vi har yrkat bifall till, och det gäller det sista stycket om att när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck så vet vi att detta förekommer. Vi vet att det kan vara ganska utbrett, men det är ändå så att omfattningen ännu inte riktigt är klarlagd. De data som finns är osäkra, ofta gamla och fokuserar främst på minderåriga flickor, trots att många fler grupper drabbas, bland annat hbt-personer och även personer med funktionsnedsättning.

Där man jobbar intensivt med frågan blir det uppenbart att väldigt många är drabbade, senast 2014 när Norrköpings kommun, som är pilotkommun för länsstyrelsen i Östergötlands nationella arbete mot könsstympning, upptäckte 60 fall av könsstympning av flickor, där de flesta tros ha genomförts utanför Sverige.

Vi anser därför från Liberalerna att regeringen snarast bör tillsätta en utredning som försöker att kartlägga omfattningen av det hedersrelaterade våldet och förtrycket i Sverige.

Herr talman! Tack, Fredrik Malm, för ett långt och viktigt anförande med många bra poänger! Nästan ända fram till slutet fanns det ingenting för mig att anmärka på, men nu måste jag ju, eftersom det ändå dök upp, om än i förbigående.

Efter ett långt anförande om friheter och möjligheter till val och att vi alla ska få välja hur vi lever våra liv flikas det ändå in som hastigast att socialförsäkringssystem, till exempel föräldraförsäkringen, inte kan utformas på ett sådant sätt att - ja, vadå?

Herr talman! Föräldraförsäkringen är utformad på ett sådant sätt att bägge föräldrarna i en relation får ett visst antal dagar var. Sedan finns det möjlighet att ge dagar till sin partner om man anser att det är vad som passar just den egna familjen bäst.

Det är inte på något sätt ett tvingande system. Det är inte på något sätt ett system som låser in personer i vissa roller. Om det är så att val sker som inte är baserade på fri vilja är det något annat än systemets utformning som ligger bakom. Då är det något annat som bör bekämpas.

Det är extra intressant när Liberalerna argumenterar i frågor om föräldraförsäkringen. Jag minns en artikel från kvinnoförbundet och ungdomsförbundet förra sommaren. Där hävdade man med anledning av arbetslinjen att en av de viktigaste anledningarna till att ytterligare, eller till och med fullt ut, kvotera föräldraförsäkringen, det vill säga ta bort möjligheter att lämna dagar till partnern, är att kvinnorna behövs ute som barnmorskor. De ska inte få välja att vara hemma med sina barn om det är vad de önskar utan de måste för samhällets bästa ut och arbeta.

Står Liberalerna bakom synen att tvinga folk ut i arbete snarare än att göra det bättre att välja arbete?

Herr talman! Jag syftar framför allt på två saker i den bemärkelsen att så som föräldraförsäkringen är utformad kan den bidra till utanförskap. Det handlar bland annat om hur många dagar man får ta ut för barn. Om en familj kommer till Sverige vet vi hur viktigt det är att mamman i familjen snabbt kommer i arbete. Då är det inte särskilt bra om det finns många dagar att ta ut för barnen, vilket innebär att människor blir kvar i föräldraledighet under lång tid. Det är ett sätt att bryta ett utanförskap så att fler, också kvinnor, kommer ut på arbetsmarknaden.

Vidare finns vårdnadsbidraget. Jag som liberal bedömer att bidraget har effekten att det i många fall innebär att kvinnor inte kommer ut på arbetsmarknaden. Vårdnadsbidraget kan få en sådan kantring att kvinnor från vissa typer av kulturer där det anses att mamman inte ska jobba hålls hemma. Det är inte heller särskilt bra.

Det var de två sakerna jag syftade på. Det gällde inte det allmänna ingångsvärdet att både män och kvinnor är hemma med sina barn utan snarare hur dagar kan användas senare.

En del av detta har rättats till både över blockgränserna och av den tidigare alliansregeringen när Nyamko Sabuni var integrationsminister.

Herr talman! Jag önskar att jag kunde tacka för svaret, men det var faktiskt inte svar på min fråga.

Att exempelvis Sverigedemokraterna inte tycker att man ska kunna ta ut hur många dagar som helst retroaktivt när man kommer hit med många barn och att det är viktigt att det finns incitament att bli en del av samhället tror jag Fredrik Malm är väl medveten om. Jag frågade om Fredrik Malm delar förbundens syn på att en kvinnas roll är att finnas till för samhället; om hon har mage att vilja vara hemma med sina barn ska hon inte få göra det eftersom hon kanske råkar vara barnmorska och det råder barnmorskebrist i landet. Kvinnorna måste ut och arbeta, och de ska inte få välja liv själva.

Det är kärnpunkten. Jag har full förståelse för att det finns andra partier i den här kammaren som tycker att man ska styra och ställa hur individer ska leva. Men vad Liberalerna står för när man talar om utformningen av föräldraförsäkringen är att Liberalerna bäst vet hur familjer ska fördela sina föräldradagar. Jag har svårt att förstå hur man som liberal kan tycka så.

Jag vill än en gång fråga varför man anser att politiker centralt bäst ska veta hur många dagar respektive förälder kan ta ut i sin försäkring utan möjlighet att lämna över till partnern om de anser det vara bäst.

Jag skulle också vilja passa på att fråga om Fredrik Malm över huvud taget har någon tilltro till att personer ska ha möjlighet att välja själva. Varför försöker man inte begränsa eftereffekter? Varför ser man inte över nivåerna på föräldraförsäkringen så att det inte blir ekonomiska incitament som styr vem som väljer att stanna hemma? Tycker man verkligen att staten ska styra snarare än att göra det möjligt att göra så fria val som möjligt för varje enskild förälder?

Herr talman! Det sista blev lite märkligt. Personer som precis har kommit till Sverige har ingen tidigare inkomst att relatera till. Inkomstbortfallsprincipen kickar inte in på det sättet i försäkringen.

Herr talman! Det blir lite märkligt här. Jag trodde att repliken skulle handla om mitt anförande, men den ska tydligen handla om en artikel några partikollegor skrev för ett år sedan.

Låt oss återgå till mitt anförande. Jag sa, herr talman, i mitt anförande att arbetslinjen är viktig och att vi inte ska skapa utanförskap med hjälp av föräldraförsäkringen. Då frågade Sverigedemokraternas Paula Bieler inledningsvis vad jag menar. Det var den frågan jag svarade på. Jag menar att man inte ska kunna ta ut dagar hur länge som helst, eller ens tills barnen är sju, och att vårdnadsbidraget har en instängningseffekt. Då säger Paula Bieler att jag inte svarade på hennes fråga. Vilken annan fråga ska jag svara på? Det blir lite oklart eftersom det var detta som rörde vad jag sa i mitt anförande.

Om det här ska vara något slags allmän debatt om Liberalernas syn på föräldraförsäkringen kan jag säga att det är fråga om en avvägning mellan att familjer ska kunna hantera barnen under det första året och att ha en frihet att utforma sitt föräldraskap på ett bra sätt. Det finns också en jämställdhetsaspekt i fråga om arbetsmarknaden så att vi inte låser in kvinnor bort från arbetsmarknaden. Det råder bred enighet i riksdagen om dessa frågor.

Sedan kan man diskutera om det ska vara en pappamånad, två eller tre. Men själva idén om föräldraförsäkringen råder det ändå en stor enighet om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Jämställdhet

Herr talman! Jag står bakom våra reservationer men för tids vinnande yrkar jag bifall till bara reservation 3.

Dagens betänkande handlar om Riksrevisionens redovisning av Alliansens stora jämställdhetssatsning som pågick mellan 2007 och 2014. Alliansregeringen satsade - lyssna nu! - 2,6 miljarder kronor på olika insatser för ökad jämställdhet. Riksrevisionen anser att pengarna har fyllt en viktig funktion, men man säger att det finns en risk att resultaten inte är långsiktigt hållbara. Projekten har inte blivit tillräckligt integrerade i den ordinarie verksamheten, trots att jämställdhetsintegrering var en del av strategin. Riksrevisionen anser nu att man bör skapa en bättre styrning med hjälp av instruktioner till myndigheterna.

Statlig verksamhet kan styras på olika sätt. Vi kristdemokrater menar att det är angeläget att regeringen skärper kraven på statens myndigheter att arbeta mer med jämställdhet internt och i den utåtriktade verksamheten. Det övergripande uppdraget att jämställdhetsintegrera verksamheten bör successivt införas i myndigheternas instruktioner. Regleringsbreven till myndigheterna bör innehålla tydliga krav på återrapportering av hur verksamheten har bidragit till att uppfylla de jämställdhetspolitiska målen som är tillämpliga i respektive myndighet.

Jämställdhet är en fråga om demokrati. Oberoende av kön ska alla människor ha samma rättigheter och möjligheter att påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är det viktigt att män och kvinnor finns representerade i olika beslutande församlingar för att både kvinnors och mäns kompetens, perspektiv och prioriteringar ska tas till vara.

I de jämställdhetspolitiska målen som majoriteten i riksdagen står bakom lyfts just frågan om jämn fördelning av makt och inflytande fram. Det är ett mål som kommer från ett beslut som FN har fattat för att öka jämställdheten i världen - den så kallade Pekingplattformen. Vi vet dock fortfarande att alldeles för få kvinnor finns på ledande poster runt om i världen, och i vissa länder finns få eller inga kvinnor alls i parlamenten.

EU har införlivat de här målen i sin strategi för ökad jämställdhet. Så sent som den 16 juni i år antogs rådslutsatser i EU där punkt 9 lyder att det strategiska arbetet för ökad jämställdhet inom EU 2016-2019 ska utgå från fem prioriterade områden. Det handlar om mycket av det som vi har här i Sverige: att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, att göra ekonomiskt oberoende lika för kvinnor och män, att minska löne- och pensionsgap och på så sätt bekämpa fattigdom bland kvinnor, att göra makt och inflytande jämställt samt att motverka könsbaserat våld och skydda offren. Slutligen ska EU göra insatser för ökad jämställdhet i världen, vilket kan ske bland annat genom EU:s biståndsbudget.

De jämställdhetspolitiska målen hänger alltså ihop från FN och EU ned på nationell nivå. De är ungefär desamma; de utgår från samma mål som vi har satt tillsammans på internationell nivå.

Regeringen säger sig vara en feministisk regering. Jag vet inte om det är någon skillnad mot den tidigare regeringen, som hade den största satsningen någonsin på jämställdhetsområdet. Vilka konkreta ekonomiska satsningar görs på jämställdhetsområdet i dag? Finns det någon egentlig motsvarighet till det som alliansregeringen sjösatte?

När vi tillträdde 2006 minns jag till exempel att det var många kvinnoorganisationer som hade slagits för ökade resurser. Vi i Alliansen tiodubblade stödet till kvinnoorganisationerna.

Den rödgröna regeringen säger i sin skrivelse som svar på Riksrevisionens rapport att det inom Regeringskansliet har påbörjats ett arbete för att stärka och utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering. Men vad händer konkret? Det är svårt att uttyda av de handlingar som vi får.

Nu har det snart gått två år med den feministiska regeringen, och jag har hört många fina uttalanden om att man är feministisk. Men vad händer med det här med jämställdhetsbudgetering? Vad är det konkret? Vad skulle vi enkelt kunna säga till gemene man här utanför? "Nu har vi infört jämställdhetsbudgetering, och det innebär det här." Det är liksom väldigt mycket snack och lite verkstad.

I betänkandet, herr talman, resoneras det också kring frågan om kvotering. Regeringen är positiv till detta. Men att använda kvoteringsinstrumentet, brukar jag säga, är lite vanskligt. Det finns ju en risk att det blir kontraproduktivt. Det räcker inte att kvotera in kvinnor om inte attityder och värderingar samtidigt förändras.

Det var lite det Erik Andersson var inne på tidigare. Det är ju jättefint att de fackliga organisationerna talar om jämställdhet, men om man inte har några kvinnor på ledande positioner i de här fackliga organisationerna är man ju en dålig förebild. Ord och handling måste passa ihop.

Staten kan göra mer för att rekrytera och stärka jämställda styrelser inom sin verksamhet. Men att kvotera till styrelser i privata bolag som regeringen nu hotar med innebär ett intrång i äganderätten, och tvingande lagstiftning bör därför undvikas.

Däremot behövs det ett tryck i frågan, och staten kan vara en god förebild. Tidigare kristdemokratiska statsrådet Mats Odell gjorde en hel del konkreta insatser för att öka rekryteringen av kvinnor till statliga toppositioner, vilket också gav resultat i de statliga bolagens styrelser. Det är med medvetenhet och engagemang man stegvis kan göra förändringar. Att bara prata kvotering utan att ha ett konkret innehåll ger inga resultat.

Svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de högsta i världen och bidrar till kvinnors ekonomiska oberoende, vilket är jättepositivt. Där-emot har vi ur ett europeiskt perspektiv en mycket könssegregerad arbets-marknad. Enligt en rapport från Arbetsmiljöverket 2013 har Sverige Västeuropas näst mest segregerade arbetsmarknad. Kommuner och landsting har i huvudsak varit kvinnornas arbetsmarknad.

Under de år som alliansregeringen regerade möjliggjordes en rad reformer som bidrog till att bryta det förhärskande arbetsgivarmonopolet och förbättra utvecklingsmöjligheterna och tryggheten i traditionellt kvinnodominerade yrkeskategorier.

Det växande antalet privata vårdföretag främjar den ökade representationen av företagsledare som är kvinnor. Kvinnors företagande har under ett flertal år följt en starkt positiv trend parallellt med att alliansregeringen genomfört reformer som frigjort tidigare reglerade sektorer för företagande. Tillväxtverket konstaterade att andelen företag som drivs av kvinnor ökade med 34 procent mellan 2006 och 2012.

Det är därför oroande att det nu går att konstatera ett negativt trendbrott som sammanfaller med den nya regeringens inskränkningar för tidigare expansiva branscher.

När det gäller kvinnor och lönegapet hade vi den diskussionen i den tidigare debatten.

Kristdemokraternas familjepolitiska program innebär ett modernt och flexibelt stöd till alla småbarnsfamiljer - också de ensamstående familjerna. Våra grundläggande mål är rättvisa, valfrihet och möjlighet att tillbringa mer tid tillsammans med barnen.

Vi ser positivt på att allt fler pappor väljer att ta ut sin del av föräldraförsäkringen. Barn behöver knyta an till båda föräldrarna. Kristdemokraterna ställer sig positiva till den jämställdhetsbonus som alliansregeringen införde och tycker att det är synd att nuvarande regeringspartier avskaffar den.

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer och i övriga situationer är det yttersta uttrycket för bristen på jämställdhet i ett samhälle. Det är helt oacceptabelt att någon ska behöva leva med risken att utsättas för våld.

I den kartläggning som gjordes av Brå 2014 framträdde det att ungefär lika stora andelar kvinnor och män under 2012 blev utsatta för olika typer av psykiskt eller fysiskt våld av en aktuell eller tidigare partner minst en gång. Däremot är det vanligare att kvinnor uppger att de blivit utsatta upprepade gånger. Det är också betydligt vanligare att kvinnor blir utsatta för grov misshandel som leder till behov av sjukvård och i värsta fall dödsfall.

Rädslan för att bli utsatt inskränker flickors och kvinnors livsutrymme. Stödet till kvinno- och mansjourerna behöver därför stärkas, och resurserna till utbildning bland personal inom stat, kommun och landsting om våld i nära relationer och hedersrelaterat våld måste öka. I arbetet med att skydda de utsatta är det också angeläget med tillgång till rehabilitering för dem som utövar våld. Förutom att skydda och bistå dem som utsätts måste samhället konfrontera de bakomliggande värderingar och attityder som bidrar till våldsutövandet.

I dag saknas en särskild lagstiftning om hedersbrott. Det innebär att brottsoffren - allt som oftast kvinnor men ibland även män eller hbt-personer - försvinner i brottsstatistiken och att samhället saknar en heltäckande uppfattning om problemets omfattning.

Vi måste få en påföljd som verkar avskräckande för förövaren och som för brottsoffret skulle innebära en möjlighet till högre skadeståndsanspråk. Därmed skulle det bli lättare för polisen att arbeta förebyggande. Brottet skulle tas på större allvar, och lagstiftningen skulle med en särskild brottsrubricering ha en avskräckande effekt. Lagstiftning om hedersbrott skulle även förbättra förutsättningarna att straffa fler personer än en. Motivet till hedersbrott särskiljer sig från andra brott på det sättet att det oftast är många involverade i brottet.

Detta yrkande har jag bara nämnt i ett särskilt yttrande i betänkandet eftersom det formellt behandlas i justitieutskottet.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 3 och ber om ursäkt för min långa talartid.

Herr talman! Min inledning kan vara i princip identisk med den i förra replikskiftet. Det finns mycket klokt men också en del saker, till viss del inom samma områden, som jag reagerar på.

Det första området jag tänker ta upp är kvotering. Jag tycker att Désirée Pethrus väldigt väl tog upp att kvotering inte är ett verktyg att ta till i samtliga situationer. Det är det här att det i samtliga situationer inte räcker med kvotering om inte värderingarna i övrigt förändras som föranleder min fråga.

Jag drar mig återigen till minnes ert ungdomsförbunds kampanj som jag tyckte väldigt mycket om. Kristdemokraternas ungdomsförbund visade stolt: "We can do it - utan kvotering!"

Jag blir lite förvånad och fundersam nu. Anser Désirée Pethrus och Kristdemokraterna att kvotering trots allt är ett lämpligt verktyg ibland men att det behöver följas av annat? Anser man att det är rimligt att ibland ta till kvotering, det vill säga aktiv diskriminering som åtgärd för att bekämpa diskriminering?

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Paula Bieler syftar på eftersom jag i mitt anförande sa att jag inte förespråkade kvotering.

I internationella sammanhang är det många som gärna vill ha kvotering i parlamentet, till exempel i Irak, där man inte har haft så många kvinnor. Då säger man: Vi vill ha kvotering med minst 25 procent kvinnor. Jag kan förstå det. Om man har haft noll eller bara någon enstaka procent kvinnor kanske man tycker att kvotering av kvinnor till ett parlament känns rimligt för att man ska komma upp i en viss nivå. Men å andra sidan finns då en risk för att de kvinnor som då kommer in blir gisslan för en kvotering.

Om man inte samtidigt ändrar attityder och värderingar bland parlamentariker, bland dem som röstar och bland dem som är politiskt aktiva i partierna i landet har man inte uppnått något. Det visade sig att i många öststatsländer som kom in i värmen och började diskutera jämställdhet med EU gick andelen kvinnor tillbaka när man tog bort kvoteringen.

I vissa fall och i vissa länder kan det kanske vara acceptabelt att man kvoterar in kvinnor i parlament, men kvoteringsinstrumentet är väldigt vanskligt, och man ska vara väldigt försiktig. Attityder och värderingar är det centrala, precis som jag nämnde när det gällde de fackliga organisationerna, som har en hög röst när det gäller jämställdhet men själva inte tillämpar kvotering. Då är det ju en princip som inte håller. Vi tror att det är mycket bättre att man jobbar med attityder och värderingar och inte tar till kvoteringsinstrumentet.

Herr talman! Det är bra och skönt att höra att man är tydlig där. Jag önskar att man hade kunnat vara ännu tydligare. Det som föranledde frågan var ju att man inte fullt ut säger att det inte är verksamt. I min värld är det ett direkt kontraproduktivt verktyg på många sätt, och jag önskar att man var tydligare på den punkten.

Jag vill också poängtera att en av de saker som föranledde min fråga var att Désirée Pethrus i anförandet tog upp att man skulle räkna hur många kvinnor och män som fanns på vissa positioner och hänvisade till tidigare anföranden om huruvida det var män eller kvinnor som var i styrelseledande positioner.

Detta leder mig in på nästa fråga, som rör jämställdhetsbonusen, som Kristdemokraterna här förklarade att man står bakom. Kristdemokraterna inser alltså att man kanske inte ska styra och ställa fullt ut med föräldradagar som är vigda åt endera parten - där har ju Kristdemokraterna tack och lov en vettig inställning - men samtidigt är de ekonomiska incitamenten väldigt starka och kan vara avgörande. För många familjer blir en bonus mer av ett tvång än en möjlighet att välja fritt.

Från Sverigedemokraternas sida har vi föreslagit att man, som jag försökte hinna in på i ett tidigare replikskifte, exempelvis ska höja nivåerna, så att inkomsten som helhet för familjen ska vara densamma oavsett vem som stannar hemma. Det ska inte vara ekonomiska incitament som styr vem som stannar hemma. Jag undrar om Kristdemokraterna skulle kunna tänka sig att titta på en sådan modell snarare än att försöka styra uttaget och sätta sig över vad familjerna själva anser passar just dem.

Herr talman! Låt mig återigen ta upp detta med att vara absolut emot all kvotering. Nu kan inte Paula Bieler svara. Om någon skulle komma till mig och säga att man vill att 25 procent kvinnor ska kvoteras in i Saudiarabiens parlament vet jag inte om jag i det läget skulle kunna säga: Nej, det får ni absolut inte göra, för jag är emot kvotering. Jag vet inte om jag skulle kunna gå så långt. Men när det gäller kvoteringsinstrumentet som sådant står jag och mitt parti fortfarande fast vid att om det inte förändrar attityder och värderingar har det ingen betydelse. I huvudsak kan man alltså säga att vi är emot kvotering, men inte på internationell nivå i alla lägen.

När det gäller jämställdhetsfrågan och föräldraförsäkringen är vi i mitt parti väldigt tydliga med att vi ser vikten av att båda föräldrarna, både mammor och pappor, är hemma med sina barn, även i samkönade relationer. Det är viktigt att barnen får sina förebilder och att de får tillgång till två föräldrar. Det är jätteviktigt. Då måste vi hitta incitament.

Om vi inte är för kvotering i föräldraförsäkringen vill vi försöka hitta andra incitament för att alla ska ta sitt ansvar. Framför allt är det ju tyvärr papporna som inte har tagit sitt ansvar. Vi vet hur viktigt det är med manliga förebilder för många av barnen, och det har ofta saknats i många barns och ungdomars utvecklingssituation när den har varit negativ.

Det Kristdemokraterna kommer att ställa sig positiva till i fortsatta förhandlingar med Alliansen är att försöka hitta olika incitament för att få båda föräldrarna att ta sitt ansvar. Exakt hur vi ska utforma detta framöver kan jag inte svara på. Vi håller just nu på med ett utvecklingsarbete inom partiet på detta område, så vi kommer att återkomma i denna fråga.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Jag vill nu att Désirée Pethrus ska lyssna extra noga, för äntligen händer det att vi kan se konkreta politiska förslag och reformer som kommer att göra skillnad. Det kommer att påverka arbetet för jämställdhet i positiv riktning.

SKL har lovat heltider i kollektivavtal. Missbruket med visstidsanställningar ska bort. Nu kommer arbetsmiljöstrategin för det moderna arbetslivet, där ett delområde är den psykosociala arbetsmiljön. Det blir mer resurser till Arbetsmiljöverket. Regeringen har tillsatt en utredning om en mer jämställd och rättssäker försäkring vid arbetsskada.

Det görs särskilda satsningar på arbetslivsforskning och välbehövliga satsningar inom välfärden, såsom 2 miljarder årligen till äldreomsorgen, vilket är bra för alla som jobbar där. Det blir fler arbetskamrater, en bättre arbetsmiljö och bättre kvalitet för de äldre.

Det blir utökat stöd till barnomsorg på nätter, kvällar och helger. Arbetsförmedlingen får i uppdrag att verka för en mindre könsuppdelad arbetsmarknad. Regeringen har gett Medlingsinstitutet i uppdrag att titta på vilka relativlöneförändringar som har skett för olika yrken. Man ska också stärka arbetsmarknadernas parter i strävandena att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Medlingsinstitutet har också fått i uppdrag att analysera de centrala kollektivavtalen för att underlätta för de lokala parterna att arbeta med lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv. Regeringen har också utökat satsningarna på jämställdhetsintegrering i våra myndigheter i ett första steg från 18 till 41 myndigheter.

Ännu en så kallad pappamånad införs i föräldraförsäkringen för att föräldrar ska dela mer lika på föräldraansvaret. Diskrimineringslagstiftningen, som vi har debatterat tidigare i dag, ändras så att det blir lönekartläggningar varje år och för fler företag.

Man satsar på forskning om kvinnors hälsa, gratis mammografi för kvinnor mellan 40 och 74 år, gratis preventivmedel för unga kvinnor, borttagande av vårdnadsbidraget och lägre skatt för pensionärer med låga pensioner. Det blir satsningar på jämlik hälsa och på sjukförsäkringsmiljarden. Man tar bort stupstocken i sjukförsäkringen. Det blir höjt grundbelopp i föräldraförsäkringen, höjt underhållsstöd, avgiftsfri primärvård för personer som fyllt 85 år. Vi vet att det är fler kvinnor än män som är över 85 år.

Man gör satsningar på information om hälsa och jämställdhet för nyanlända.

Regeringen har också gett flera uppdrag för att man ska arbeta för att förhindra kvinnovåld med mera, vilket har tagits upp i flera anföranden tidigare. Det gäller bland annat satsningar på kvinnojourer.

Regeringen har tillsatt en utredning om näthatet.

Regeringen har tillsatt en ambassadör mot människohandel, som har jobbat i ungefär en månad nu.

Man har också gjort satsningar för att stärka jämställdhetsarbetets inriktningar mot män och pojkar. Regeringens mål är jämställda bolagsstyrelser, vilket en del också har tagit upp här tidigare.

Det pågår en beredning av den jämställdhetspolitiska utredningens förslag om nya delmål, stärkt styrning och en expertmyndighet.

Herr talman! För tids vinnande tar jag inte upp fler exempel.

Herr talman! Politik gör skillnad. Det händer saker i vår rödgröna regering, som styrs av statsminister Stefan Löfven. Det är inte bara ord, utan här handlar det om handlingskraft och leverans inom politikområdet jämställdhet. Regeringen jobbar hela tiden med jämställdhetsintegrering i budgeten. Det gör skillnad och kommer att ge positiva resultat så småningom.

Det här betänkandet handlar också om Riksrevisionens granskning av den förra regeringens jämställdhetssatsning under perioden 2007-2014. Det är några år sedan, och alla kanske inte kommer ihåg hur debatten gick här i kammaren. Allianspartierna slog sig för bröstet när det gällde hur mycket pengar man satsade. Samtidigt talade man inte om att man ändrade politiken så att den skulle gynna män mer än kvinnor.

Riksrevisionens granskning är tydlig. Det finns en hel del kritik mot den förra regeringens jämställdhetspolitiska satsningar. Det var för lite fokus på hållbarhet, för lite utrymme för strategiskt tänkande och glapp mellan ambition och reell styrning. Det saknades också struktur för att ta hand om resultatet. Man hade inga tydliga mål eller uppföljningar. Och det var dålig framförhållning när det gäller pengarna och vad de skulle användas till.

Det är tydlig kritik mot den förra regeringen. Vår S-MP-regering in-stämmer i att den var befogad, enligt regeringens skrivelse. Och vår regering tar till sig det för framtida jämställdhetsarbete.

I ärlighetens namn står det också att en del positiva saker hände. Men risken är att kunskaper och insatser inte är bestående, enligt Riksrevisionen.

Att inte veta vad 2,6 miljarder kronor av våra gemensamma skattepengar går till, att inte styra dem eller göra uppföljning av en satsning på 2,6 miljarder eller att inte veta till vilken nytta de kommer är inte att använda skattebetalarnas pengar på ett ansvarsfullt sätt.

Herr talman! Precis som det står i betänkandet har det under lång tid funnits stor samsyn över partigränserna när det gäller det övergripande målet för jämställdhetspolitiken.

Endast Sverigedemokraterna ger uttryck för att en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män inte är eftersträvansvärd. Sverigedemokraterna resonerar som att de kvinnor som inte har makt är kvinnor som inte vill ha makt, utan varje livssituation är resultatet av ett naturligt och medvetet val.

Sverigedemokraternas så kallade jämställdhetspolitik är en förlegad syn på kvinnors roll i samhället och i familjen, som utskottet starkt ifrågasätter.

Trots mycket kunskap och många utredningar om vad som behöver göras finns det skillnader mellan partierna när det gäller hur och vad som ska göras för att nå jämställdhet. Vi socialdemokrater är stolta över att vår rödgröna regering levererar. Och vi vet att det kommer att komma mycket mer framöver.

Vi vet att kvinnor har lägre inkomst. Vi tycker inte att det är okej. Vi tycker inte att det är okej att kvinnor inte får heltid som norm på arbetsmarknaden. Vi tycker inte att det är okej att kvinnor har tuffare arbetsmiljö. Vi tycker inte att det är okej att omsorgen för våra nära och kära brister så att 170 000, oftast kvinnor, lämnar arbetslivet eller går ned i tid. Vi tycker inte att det är okej att kvinnor inte värderas utifrån sin kompetens. Vi tycker inte att det är okej att kvinnor inte har samma makt och inflytande.

Listan kan göras lång. Och det kommer att ta tid. Men den rödgröna regeringen gör skillnad.

Herr talman! Förra veckan presenterade TCO sitt första jämställdhetsindex. Där säger de precis som vi socialdemokrater: Jämställdhet är en tillväxtmotor. Om kvinnor skulle lönearbeta eller driva företag i samma utsträckning som män skulle tillväxten öka med 550 miljarder kronor, och bnp skulle öka med 13 procent, enligt TCO:s uträkningar.

Det är lönsamt att jobba för att kvinnor, flickor, män och pojkar ska få samma möjligheter under hela livet. Men det handlar också om att se att män och pojkar tjänar på jämställdhet.

Avslutningsvis kan jag summera att jämställdhet är bra för oss alla. Att höja kvinnors situation ökar jämlikheten.

Trevlig sommar!

(Applåder)

Herr talman! Faktum är att ingen regering har satsat lika mycket på jämställdhet som alliansregeringen gjorde.

Riksrevisionens rapport visar att satsningen har satt fokus på jämställdheten. Riksrevisionen bedömer också att det har påskyndat arbetet med jämställdhetsfrågorna. Då säger Socialdemokraterna att det är ej väl använda skattemedel.

Jag tror att det handlar om ren avundsjuka. Det är ren avundsjuka från Socialdemokraterna mot att en alliansregering har satsat mycket mer än alla andra tidigare regeringar i landet har gjort.

Herr talman! Jag undrar över en annan sak. Det gäller värderingar. Var står Socialdemokraterna när det gäller de svenska värderingarna?

Vi är världens mest jämställda land. Det är viktigt att vi fortsätter stå upp för våra värderingar. Nu befinner vi oss i ett läge då det kommer hit människor från andra länder. De kommer från länder som kanske inte är lika jämställda som vårt. Exempelvis deltar kvinnor inte i arbetslivet på samma sätt som här.

Moderaterna har föreslagit samhällsorientering med prov och examen. Där kan man ta upp frågor som gäller rättigheter och skyldigheter för såväl män som kvinnor när det gäller arbete och försörjning.

Jag undrar givetvis: Vad tycker Socialdemokraterna om det?

Vi är väldigt jämställda. Men det finns områden där kvinnor och män inte alls är jämställda. Den utvecklingen måste vi bryta.

Herr talman! När det gäller satsningen på 2,6 miljarder är det inte jag som säger det, Erik Andersson. Det handlar inte om avundsjuka. Det handlar om den här regeringens jämställdhetssatsning och Riksrevisionens rapport och granskning. Det räcker att läsa sammanfattningen av den.

Jag kan slå upp den sidan där sammanfattningen finns och läsa rubrikerna. Den första rubriken är: Granskningens resultat. Den andra rubriken är: För lite fokus på hållbarhet. Den tredje rubriken är: För lite utrymme för strategiskt tänkande. Nästa rubrik: Glapp mellan ambition och reell styrning.

Har man satsat 2,6 miljarder av skattemedel borde man väl veta vad pengarna ska användas till, styra dem och utvärdera resultatet. I mitt anförande sa jag också att det har kommit några positiva saker ur denna satsning. Jag är den första att säga att jag är glad över det, för annars hade det varit ännu mer förkastligt att satsa dessa 2,6 miljarder.

Att vi är världens mest jämställda land stämmer ju inte. Eftersom den borgerliga regeringen inte gjorde tillräckligt mycket under de förra mandatperioderna har vi halkat efter. De andra nordiska länderna springer före oss, så det stämmer inte.

Vi ska vara rädda om våra svenska värderingar. Vi ska också se till att de kvinnor och män, flickor och pojkar som kommer till Sverige ska veta att vi står upp för att kvinnor och flickor ska ha samma rättigheter som män och pojkar. Det är oerhört viktigt.

Herr talman! Jag har också läst rapporten, och jag har svårt för meningen om att det har visat sig att satsningen på jämställdhet har satt fokus på jämställdheten och man bedömer att det har satts fokus på jämställdhetsfrågorna. Så vi tolkar det lite olika.

Värderingarna är viktiga. Vi kan stifta vilka lagar som helst i Sveriges riksdag, men om inte värderingarna i samhället påskyndar arbetet med jämställdhet - lika rättigheter för män och kvinnor - undrar jag återigen: M har föreslagit en samhällsorientering med prov och examen. Hur ställer sig Socialdemokraterna till det förslaget?

Sedan kan jag utveckla min fråga lite mer: Anser Socialdemokraterna att man ska acceptera skilda badtider? Kan man behandla män och kvinnor olika genom att hänvisa till ojämställda värderingar i religion? Jag vill ha ett tydligt svar på var Socialdemokraterna står i den här frågan.

Herr talman! Erik Andersson ska få tydliga svar från mig.

I Sverige är det svenska lagar som gäller för alla, oavsett om man kommer hit från något annat land eller om man är född och uppvuxen här. Det gäller lika för alla.

Vi har en religionsfrihet, och den ska vi också vara rädda om. Du och jag får ha vilken tro vi vill. Vi behöver inte dela varandras tro, men det är den lagstiftning som vi har i Sverige. Den gäller dig, mig och alla andra. Tydligare än så tror jag inte att man kan vara.

Herr talman! Jag förstår att jag trampade Erik Andersson, Moderaternas företrädare i debatten, på tårna när jag tog upp Riksrevisionens kritik mot satsningarna på 2,6 miljarder kronor. Varför jag kritiserade detta är för att jag brinner för att kvinnor och män, flickor och pojkar ska få samma möjlighet. Om man satsar 2,6 miljarder kronor på jämställdhetsområdet hoppas jag ju att de skattemedlen används på det bästa sättet så att det blir en förändring.

Det är Riksrevisionen, inte Socialdemokraterna, som framför den kritiken i sin granskning. Det kan väl inte vara mer tydligt än så.

Om man vill att vi ska leva i ett jämställt land måste vi ta vissa beslut som påverkar verkligheten. De besluten vågar vi ta. Ibland handlar det om att man inte är populär i alla läger. Men vi driver på för att kvinnor och män, flickor och pojkar ska få samma möjligheter under hela sitt liv.

Herr talman! När jag hör regeringsföreträdare prata om jämställdhetspolitiken är det lite som kejsarens nya kläder. Det är väldigt mycket prat, men det är ganska naket bakom. Det finns inget konkret.

Jag är feminist, men det som ni här säger i jämställdhetspolitiken är snömos. Det är ju gamla satsningar som skrivs om. Jag känner igen i princip alla satsningar på jämställdhetsområdet. Det är samma satsningar som alliansregeringen gjorde.

Man gjorde en satsning på äldreomsorgen med 1 miljard. När vi analyserade det visade det sig vara gamla pengar som togs från demensplanen, från måltidslyftet, från äldreboendegarantin och från kompetensutveckling för personalen. Sedan gick pengarna till andra satsningar inom äldreomsorgen. Man bara switchade om vad pengarna skulle användas till, så det var ingen ny satsning.

Alliansregeringen satsade 2,6 miljarder under sin period. Det var en rejäl satsning. Det var ett lyft jämfört med tidigare.

Min konkreta fråga är då: Hur mycket får den nya regeringen ihop dessa satsningar till? Hur mycket anser Ann-Christin Ahlberg att regeringen satsar under den här mandatperioden på jämställdhet? Vi vet att det är jättestora områden som drabbas av nedskärningar, till exempel bistånd och kvinnors utveckling. Hur mycket får Ann-Christin Ahlberg jämställdhetssatsningarna ihop det till?

Herr talman! För att vara ärlig, Désirée Pethrus, har jag ingen exakt siffra på vad våra totala jämställdhetssatsningar kostar. Men självklart kostar de en hel del pengar. Samtidigt har vi en helt annan inriktning på vår politik. Före alla beslut tittar vi på hur jämställdheten för kvinnor och män, flickor och pojkar påverkas. Så vi jämtegrerar alla politiska beslut. Inför budgeten är det oerhört viktigt att man kollar upp det. Om man inte gör det blir det gärna så att den som redan har mycket får ännu mer.

De 2,6 miljarderna som jag var väldigt kritisk till fanns med i Riksrevisionens granskning. Det är inte bara vi socialdemokrater som har ifrågasatt detta, utan vi har läst vad Riksrevisionen har sagt. Det är ju Riksrevisionen som har varit väldigt kritisk i sin granskning.

Jag tog inte upp några exempel på satsningar som ni gjorde under de åtta år som ni hade makten. Ni sa att de gynnade kvinnor, men de slog precis rakt åt andra hållet.

Vårdnadsbidraget är ett exempel. Kristdemokraterna drev det väldigt tydligt. Det har ju inte gynnat kvinnor för fem öre. Snarare har det låst in kvinnorna i ett utanförskap i stället för att de ska bli en del av samhället.

Vi har regerat ett år med vår egen budget. Under första budgeten fick vi föra vår politik, men med en borgerlig budget. Så vi har inte lyckats med allt som vi ville.

Herr talman! Jag har all respekt för Riksrevisionens kritik, men när det gäller de 2,6 miljarderna är det en jätteviktig konklusion att vi måste jämställdhetsintegrera mer, även om det var tanken. Det måste vi bli bättre på.

Riksrevisionens granskningar syftar ju till att ytterligare förbättra saker. Det handlar inte i första hand om att allting som vi gjorde för 2,6 miljarder var dåligt. Så uppfattar jag inte den här granskningen.

Nu kommer Riksrevisionen inte att kunna göra någon granskning av er jämställdhetspolitik, eftersom ni inte har någon sammanhållen plan eller någon särskild satsning som vi hade. Så det blir väldigt enkelt för er.

Det ni gör på området är att ni inför en kvotering av föräldraförsäkringen. Sedan inför ni också kvotering i bolagsstyrelser. Men har ni ingenting annat som ni vill förändra?

Vi jobbade brett för att förändra attityder och värderingar på olika områden i samhället. Det är det jag efterfrågar. Jag tycker att regeringen också borde göra det.

Jag har två frågor. Den ena gäller kvinnor som företagare. Som jag tog upp i mitt anförande konstaterade Tillväxtverket att antalet företag som drivs av kvinnor ökade med 34 procent under 2006-2012 men att det nu går tillbaka. Man kan diskutera vad som är anledningen till detta. Men jag känner en oro för att det är vårdföretag och olika andra företag där kvinnor har kunnat utvecklas som går tillbaka. Varför har man lagt ned satsningen på ambassadörer för kvinnors företagande?

Min andra fråga handlar om hedersbrott som en särskild brottsrubricering. Hur ser Socialdemokraterna och Ann-Christin Ahlberg på möjligheten att få till stånd en sådan lagstiftning? Detta är något som Kristdemokraterna driver.

Herr talman! Nu fick jag väldigt många frågor från Désirée Pethrus. Jag kommer nog inte att hinna svara på alla. Men det här med hedersbrott ligger ju inom Anders Ygemans och Morgan Johanssons ansvarsområde, så det lämnar jag därhän.

Désirée Pethrus talar om kvinnors möjlighet att starta företag och säger att antalet nu har gått ned. Många kvinnor som har startat företag eller vill göra det säger att barnomsorgen inte fungerar i och med att den inte finns på kvällar och helger, vilket man kan behöva. De tar också ofta upp att äldreomsorgen kanske inte fungerar om man har en gammal förälder som behöver den. Av de anledningarna vågar eller kan man inte starta företag. Den biten satsade inte den förra regeringen någonting på, utan den uteslöt man. Dessutom är de regler vi har vid föräldraskap, sjukskrivningar med mera inte alltid anpassade till småföretagare, och det är oftast småföretag kvinnor startar.

Sedan gällde det vår jämställdhetspolitik. Oavsett om politiken bedrivs i arbetsmarknadsutskottet, utrikesutskottet eller skatteutskottet måste man ha en jämställdhetsanalys. Det behövs på alla politikområden. Det är ju då det kommer resultat. Man kan inte bara lägga det i en pott och i ett utskott, utan man måste titta på varje enskilt politikområde om det ska ge något resultat. Vi har huvudansvaret i arbetsmarknadsutskottet, men det är för att många av de regelverk vi behandlar är kopplade till arbetslivet. Det finns väldigt mycket som vi kan påverka, till exempel med lagstiftning. Mycket beror ju på det. Men jag tror inte att jag behöver räkna upp alla våra förslag en gång till.

Herr talman! Nej, jag tror inte heller att man behöver räkna upp allting igen. Om man räknar upp väldigt mycket tror jag också att man kan dölja vissa saker som kanske inte alltid är i linje med annat man vill säga.

Det är helt korrekt att vi i Sverigedemokraterna inte ställer upp på målen så som de är formulerade, vilket jag också sa i mitt huvudanförande. Det betyder inte att vi anser att kvinnor respektive män generellt ska vara på ett visst sätt eller att en viss fördelning är av ondo eller av godo. Tvärt-om - det som det innebär är att vi inte vill fokusera på fördelningen. Vi tror att det är ett dåligt sätt att mäta huruvida vi har ett jämställt samhälle eller inte. Jag vill inte bli sedd som kvinna och räknad som kvinna. Jag vill bli sedd som den individ jag är. Jag vill ha ynnesten att slippa representera alla andra kvinnor var jag än är. Jag är jag, alldeles oavsett vilket kön jag har. Det är med anknytning till detta vi vill förändra målen.

I sitt huvudanförande nämnde Ann-Christin Ahlberg att man bland annat vill motverka den könssegregerade arbetsmarknaden. Här är ett ypperligt exempel på hur det blir när man har fokus på jämn fördelning. Man flyttar fokus från frågan om bra villkor överallt till frågan om hur det ser ut för män respektive kvinnor. Detsamma gäller när man står bakom krav på exempelvis kvotering till bolagsstyrelser, vilket för övrigt är ett märkligt ställe att lägga så pass tydligt fokus på vad gäller jämställdhet. Det är trots allt ganska få över huvud taget som är aktuella för att hamna på styrelseposter.

Min fråga är helt enkelt: Vilken bild tror man att man sänder ut till kvinnor och män om man tror att de ska räknas framför allt som kvinnor och män? Vad förväntar man sig att åtgärda genom att säkerställa att det ska vara ett visst antal kvinnor respektive män på olika platser?

Herr talman! Jag kan börja med det här med kvotering. Kvotering sker redan i dag. Män kvoterar in män, och kvinnor får stå utanför. Kvinnor slår i glastaken, trots att de har hög kompetens. Det tycker vi socialdemokrater är bedrövligt. Vi tycker att kvinnor som har kompetens också ska ha möjlighet att komma in i maktens korridorer. Det är det vi menar med makt och inflytande på samma villkor som män har i samhället. Det har inte kvinnor i dag.

Med statistik kan vi följa upp detta och se hur det ser ut. I dag vet vi att kvinnor inte får samma makt och inflytande i till exempel bolagsstyrelser. Vi vet att kvinnor utbildar sig och har väl så bra kompetens som männen. Men det handlar om att se till att komma in där makten finns.

När det gäller det här med en könssegregerad arbetsmarknad kan vi se att kvinnor har varit mycket bättre på att se över till den andra sidan, utbilda sig och gå över till de typiska mansdominerade yrkena. Männen gör detta i väldigt liten utsträckning jämfört med kvinnorna. Det är kanske inte så många män som ser sitt framtidsyrke inom vården, för arbetsvillkoren är inte så bra som de borde vara. Men där har kvinnor jobbat, och där har man hela tiden utnyttjat kvinnor med dåliga arbetsvillkor. Med statistik kan man se hur det slår och hur olika förutsättningar ges till kvinnor och män. Det är viktigt med statistik.

Herr talman! Jag vill poängtera att ett borttagande av orden "jämn fördelning" på intet sätt innebär ett borttagande av idén att kvinnor och män ska ha samma makt och samma möjlighet att vara aktiva medborgare. Det handlar bara om att flytta fokus från siffror som sätt att utvärdera om ett visst mål är uppnått. Har man samma möjligheter? Hur upplever man situationen? Hur motverkar vi faktisk diskriminering? Det är sådana frågor vi ska fokusera på i stället.

Vad gäller statistik kan jag säga att jag älskar matematik, som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Men det ska ses just som ett utvärderingsverktyg. Man kan titta vidare på vilka orsaker det finns bakom. Det går inte att använda som ett mått på om man är framme eller inte, för då blir jag reducerad till kvinna och mina manliga kollegor reducerade till män. Fokus flyttas då från den faktiska situationen.

Min fråga, herr talman, rörde däremot vilka problem man löser specifikt genom att motverka könssegregationen på arbetsmarknaden och varför problemen skulle lösas om det vore lika många män som kvinnor. Jag är väldigt glad över att man trots allt verkar ha insett att problemet som ska lösas är de dåliga villkoren på den kvinnodominerade sidan av arbetsmarknaden och inte huruvida det är män eller kvinnor som framför allt jobbar inom vissa branscher.

Socialdemokraterna har under lång tid talat om vikten av rätt till heltid, som man kallar det. Även här nämndes det som hastigast i anförandet. Jag vet också att man är snar att föreslå lagstiftning, exempelvis för bolagsstyrelser, som man nu tar upp. Även vi har talat om vikten av att man ska kunna jobba heltid, men vi föreslår och förespråkar framför allt att man jobbar med att åtgärda problemen på annat sätt än genom lagstiftning. I stället för att tvinga arbetsgivare att anställa upp till heltid vill vi ge bättre förutsättningar. Vi har konkret föreslagit stimulansbidrag till kommuner och landsting som har många offentliganställda kvinnor som vill jobba heltid men inte kan det. Jag undrar: Vad har Socialdemokraterna för förslag förutom lagstiftningsverktygen?

Herr talman! Det första steget är taget nu. Vi lovade ju att man skulle försöka få till ett kollektivavtal om det blev en rödgrön majoritet i SKL, så att man skulle få heltid som norm. Det är ordnat nu. Sedan kommer det inte från den ena dagen till den andra att bli så att alla som så önskar har heltid. Det vet vi. Men det finns utredningar och studier som visar att det inte behöver kosta så mycket mer för en kommun om man bara organiserar arbetet på rätt sätt.

Vi har i allra första hand förespråkat kollektivavtalsmodellen, och om det inte gick skulle det vara lagstiftning.

Nu jobbar inte alla kvinnor i den offentliga sektorn, och alla omfattas inte av ett kollektivavtal genom SKL:s förhandling med parterna. Detta är ett startskott. Vi hoppas nu att andra förbund och arbetsgivare tar efter.

Om man vill vara en god arbetsgivare, ha kompetent personal och anställa dem som man vill ha kommer kraven att öka på dem som bara anställer på deltid eller under kortare anställningstider.

Nu får jag från många ställen höra att arbetskraften som man vill ha inte finns. Det är positivt på sitt sätt samtidigt som det också är ett bekymmer. Här och nu kommer det snart att bli en annan konkurrens.

Jag hoppas att Handels och Hotell- och Restaurangfacket med flera kommer att få in heltid som norm mer på den kvinnodominerade arbetsmarknaden.

Herr talman! Tack för ett spännande inledningstal. Du gav verkligen svar på tal.

Det som är lite intressant när man tittar på Riksrevisionens granskning är att den görs i efterhand. Granskningar brukar ha en viss förmåga att vara på det viset. Det är också lite intressant att beroende på var man befann sig när satsningarna gjordes läser man in lite olika saker.

Ann-Christin Ahlberg konstaterar det inte var mycket som var rätt i de satsningar som Alliansen gjorde 2006-2014. När jag lyssnar kan jag konstatera vi gjorde väldigt många saker, till exempel satsningar under handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor.

Där såg vi till att utveckla utbildningar för yrkesverksamma. Vi har äntligen, äntligen lyckats få domstolsväsendet att sätta sig på skolbänken för att fortbilda sig. Vi har även utbildningar som vänder sig till lärare, socialtjänst och många olika redan yrkesverksamma för att öka på kunskapen.

När jag ser på dem och många andra satsningar kan jag se att det finns en kontinuitet och hållbarhet i alla de satsningarna. Det tror jag att Ann-Christin Ahlberg egentligen håller med mig om. Det som Riksrevisionen konstaterar gäller styrningen. När man tittar på departementens och myndigheternas arbete finns det mer att önska.

Ann-Christin Ahlberg lägger hela skulden på en alliansregering som tydligen inte skulle veta vad den ville göra när den satsade så stora pengar på att öka jämställheten. Jag ser att det inte fanns någon liknande satsning innan. Man hade över huvud taget inte jobbat på det viset med jämställdhetsfrågorna innan.

Min fråga till Ann-Christin Ahlberg är: Hade det varit bättre om man struntat i detta? Eller ser du värdet i att vi gjorde en sådan gigantisk satsning, där vissa saker blev bra men vi framför allt lärde oss mer?

Herr talman! Allt som man kan lära sig av sina misstag är väl bra, eller hur? Nu kommer nuvarande regering att se till att den inte gör de misstag som den förra regeringen gjorde, enligt Riksrevisionens rapport, utan lyfter fram det.

Jag förstår att jag har trampat på en öm tå hos allianspartierna. Jag säger återigen att det inte är Socialdemokraterna som har framfört denna hårda kritik, utan det är Riksrevisionen i sin granskningsrapport.

Jag kan läsa rubrikerna igen för vad den skriver.

(ANNIKA QARLSSON (C): Dem har jag hört.)

Dem har Annika Qarlsson från Centerpartiet redan hört. Självklart är det bra med det som gjordes som var bra. Det sa jag också i mitt anförande. Jag kan referera mig själv en gång till: I ärlighetens namn står det också att läsa att en del positiva saker hände. Men risken är att kunskaper och insatser inte är bestående, enligt Riksrevisionen.

Man gör en satsning på 2,6 miljarder kronor, som är otroligt mycket pengar. Det är så mycket pengar att man knappt vet hur mycket pengar det är, och det är skattemedel som används. Då brukar man vara väldigt mån om att det ska bli bra. När man får så stark kritik får man fundera lite.

Det kom vissa saker som var bra utifrån satsningen, och det var bra att vi har gjort dem. Men vill vilket pris skedde det? Var det rätt? Det kan man diskutera, även om det var första gången en sådan satsning gjordes.

Herr talman! Det var 400 miljoner per år. I den statliga budgeten är inte det jättestora summor. Det är lite intressant. Vi gick från 20 miljoner, tror jag det var, som regeringen Persson satsade på jämställdhet. Det var väldigt små summor. Någonstans blir det slöseri med skattepengar.

I detta fanns det en mängd olika insatser och åtgärder som gjordes. Jag är den första att se att det finns saker som vi kan göra mycket bättre, framför allt när det gäller planering, styrning, uppföljning och utvärdering.

Det är lite grann det som jag tycker är de viktigaste slutsatserna. Riksrevisionen går inte in på enskilda satsningar och åtgärder. Tittar vi till exempel på NCK:s verksamhet finns en fantastisk utveckling med de resurser och medel som vi satte in under dessa år.

Man har ökat kunskapen och skapat förutsättningar och möjligheter för vården att möta patienter på ett annat sätt men också förutsättningar för den som varit utsatt för våldtäkt att få ett bra bemötande som skapar underlag för att kunna ställa krav på polisen i nästa steg så att det också blir någonting av en anmälan.

I sak finns det många saker som kommer att leva vidare över lång tid. Det handlar om hur man arbetar inne i departementet. Om vi tittar på den uppräkning av saker som Ann-Christin Ahlberg inledde sitt anförande med handlar inte det om hur man arbetar i departementet.

Det enda som berör det som egentligen hör till Riksrevisionens granskning är i så fall det arbete som man gör med myndigheterna där allt fler myndigheter nu är involverade i att integrera verksamheterna. Det är någonting som vi också ställer oss bakom och tycker är väldigt bra.

Herr talman! Jag kan förstå att det retar allianspartierna, eftersom jag fick många replikskiften, att jag kunde rabbla upp en del av det vi nu gör i regeringsställning. Det är klart att vi brinner för jämställdhet. De saker som jag tog upp är under rubriken att det gynnar kvinnor mer än män.

Vi vet att mycket av politiken har gynnat män mer än kvinnor under de åtta tidigare åren. Jag sa inget i mitt anförande om vad man gjorde som försämrade kvinnors möjligheter eller andra villkor under de åtta år som man styrde.

Riksrevisionen har gjort en viss typ av granskning. Det är återigen en stor summa pengar. Jag kan förstå att man vill förminska det. Allt det som man har gjort som är bra är det tur att det blev bra.

Jag kommer själv ihåg att kommuner och sådana som skulle få pengar inte visste första året vad de skulle använda pengarna till. Det var inte tydliga krav eller riktlinjer för vad man skulle göra med dem. Det var vi då starkt kritiska till. Riksrevisionen har instämt i det.

Allt som blir bra ur ett jämställdhetsperspektiv gynnar oss alla på ett eller annat sätt. Men det som jag rabblade upp i början är bra för jämställdheten. Det är vi stolta över. Vi kommer att komma med fler förslag och fler saker som gynnar jämställdheten.

Herr talman! Det är en jätteviktig och angelägen debatt vi för i kammaren i dag om jämställdhetspolitiken och hur vi ska komma framåt på området. Vi har efter flera allvarliga händelser den senaste tiden blivit påminda om vikten av jämställdhet, vad det kan kosta om utvecklingen avstannar och vad det kostar redan i dag på grund av att det inte går snabbt nog.

Kvinnor har kämpat i århundraden för lika rättigheter, lika behandling, lika ansvar och lika möjligheter. Det har varit en kamp med hårt motstånd, och många har till och med offrat livet i den. Vi har kommit oändligt långt sedan den så kallade Herthadiskussionen på 1850-talet, som så småningom ledde till att mina och era föregångare i riksdagen, som då bara var män, beslutade att ogifta kvinnor skulle kunna ansöka om att bli myndiga och själva få bestämma över sitt liv vid 25 års ålder.

Genom århundraden har kvinnor särbehandlats och ansetts mindre begåvade och olämpliga för arbete och ett liv i offentligheten. Sedan dess har kvinnor erövrat den ena rättigheten efter den andra. Vi har hunnit mycket långt i Sverige i jämförelse med många andra länder i världen. Men fortfarande finns många orättvisor kvar att bekämpa: Fortfarande tar kvinnor ut tre fjärdedelar av föräldraledigheten, fortfarande har kvinnor lägre löner och fortfarande utsätts kvinnor för våld och kränkningar just för att de är kvinnor.

Förra året gjordes 28 967 anmälningar om misshandel av kvinnor över 18 år. Det är en ökning med 12 procent sedan 2008. I tre av fyra anmälda fall var den misstänkte gärningsmannen bekant med kvinnan, och i nästan hälften av fallen skedde misshandeln inomhus av en person kvinnan hade en nära relation med. Dessutom är mörkertalet stort. Brottsförebyggande rådet har i tidigare studier uppskattat att enbart vart femte fall anmäls.

Ibland är misshandeln så grov att den leder till döden. Att en kvinna misshandlas till döds av en person i hennes närhet är det yttersta beviset på ojämställdhet. I Sverige dör ca 17 kvinnor varje år på det viset. Vi har alltså fortfarande en bit kvar att gå när det gäller jämställdhet. Det mest akuta är att få stopp på våldet innan ytterligare kvinnoliv går till spillo. Detta är helt oacceptabelt, och det är bara ett av bevisen på att vi måste fortsätta att tala om och kämpa för jämställdhet.

I februari förra året beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare med uppdraget att ta fram en nationell strategi för att nå det jämställdhetspolitiska målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. I strategin, som nyligen presenterades, föreslås bland annat att det behövs en bättre sam-ordning, struktur och tydlighet när det gäller insatserna för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och det hedersrelaterade våldet. Det är ett av regeringens prioriterade områden att öka effektiviteten, kvaliteten och långsiktigheten när det gäller insatserna på området.

Regeringen har också valt att prioritera mer resurser till kvinno- och tjejjourer. Deras arbete med stöd och skydd för kvinnor och tjejer som utsätts för våld är avgörande för mångas möjligheter att undkomma en destruktiv relation och misshandel. Under mandatperioden har regeringen aviserat att avsätta ytterligare miljoner för att stärka arbetet.

Civilsamhällets roll är otroligt viktig på det här området liksom på många andra politikområden. Jag vill verkligen passa på att tacka för det arbete som idrottsföreningar, organisationer och andra föreningar gör inom områden som jämlikhet, integration och jämställdhet. Detta arbete är ovärderligt och också ett sätt att stärka det som är vårt gemensamma - att vi får ett Sverige som håller ihop. Men för att alla frivilligkrafter ska kunna få förutsättningar att bidra på bästa sätt behövs också krafttag från politiken.

Den förra och den nuvarande regeringen har genomfört ett omfattande arbete de senaste åren med nya handlingsplaner, en nationell samordnare har tagit fram förslag, olika myndigheter och organisationer har gjort en rad insatser på både nationell och regional nivå och vi har en förstärkt lagstiftning på området. Trots allt detta står det klart att mer arbete återstår.

Herr talman! Ett framgångsrikt jämställdhetsarbete måste vara långsiktigt. Att förändra hämmande strukturer tar lång tid. Precis som Riksrevisionen påpekar i sin rapport har det arbete som har gjorts och de åtgärder som har vidtagits för jämställdhetsintegrering varit framgångsrika. Det var bra av alliansregeringen att sätta fokus på frågan, men nu måste vi arbeta vidare med uppföljning och med att ta arbetet in i nästa fas med ytterligare direktiv. En feministisk politik är en avgörande del i det hållbara samhälls-bygget.

Förutom jämställdhet har jag också de ekonomiska frågorna på mitt bord. Ekonomisk utveckling och strävan mot ett jämställt samhälle är inte frågor som figurerar i parallella universum, utan det är frågor som är i allra högsta grad sammanlänkade.

Sverige har världens första feministiska regering. För att det inte ska stanna vid ord är det viktigt att det också syns i vår budget. Det är där politiken motiveras och sätter tonen för framtiden. Hur politiken formas och med vilka ord kan vara en spegel av det samhälle vi lever i. Hur budgeten utformas är kärnan i regeringens politik. För vår feministiska regering är det angeläget att hela budgetprocessen genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv.

Jämställdhetsbudgetering innebär att budgetpolitikens jämställdhetseffekter ska utvärderas och jämställdhetsperspektivet integreras i hela processen. Då blir jämställdhet en aktiv del av problemlösningen så att vi kan välja det handlingsalternativ som bidrar till jämställdhet mellan kvinnor och män och flickor och pojkar. Regeringen har från 2016 avsatt särskilda resurser för att utvärdera och utveckla arbetet med jämställdhetsintegrering och jämställdhetsbudgetering. De slutsatser och analyser som framkommer i utvärderingarna kommer att återföras och användas i det arbete som bedrivs inom departement och myndigheter.

Att ekonomisk utveckling och jämställdhet är tätt sammanlänkade blir också skrämmande tydligt när vi ser till utsatta kvinnors situation. Ekonomisk självständighet är en förutsättning för jämställdhet. Trots detta är kvinnor ofta fortfarande ekonomiskt beroende av män. Brottsförebyggande rådet har gjort en kartläggning som visar att nästan hälften av dem som har blivit utsatta för återkommande våld saknar möjligheten att skaffa fram tillräckligt med egna pengar. Reellt innebär detta att många utsatta kvinnor inte har någon möjlighet att lämna sin partner.

Regeringen höjde underhållsstödet med 300 kronor per barn och månad i förra vårens budget - ett stöd som inte har höjts sedan 2006. Det är ett steg på vägen. Men Miljöpartiet driver också frågan om skatteavdrag för ensamstående föräldrar, vilket skulle kunna innebära att en kvinna lättare kan ta steget att lämna sin partner om hon vet att hon fortfarande har råd att försörja sina barn.

Ytterligare en aspekt på baksidan med ett icke jämställt samhälle är den psykiska ohälsan. Tunga nattskift på äldreboendet, sena kvällar på kontoret, lägre lön och hård press på att leva upp till samhällets bild av den perfekta mamman, hustrun och flickvännen ger en av förklaringarna till överrepresentationen i sjukskrivningar. Psykisk ohälsa är den enskilt största orsaken till långtidssjukskrivningar bland kvinnor.

Herr talman! Sveriges kvinnor betalar priset för vårt lands ojämställdhet med sin egen hälsa. Jag är övertygad om att vi är eniga över de flesta partigränser gällande många av frågorna om jämställdhet - synnerligen gällande mäns våld mot kvinnor. Jag ser fram emot att fortsätta arbetet tillsammans.

I det Sverige jag vill se ska ingen kvinna misshandlas till döds, och ingen kvinna ska hållas tillbaka. Mina döttrars framtida löner ska inte mätas som en del av männens.

Jag yrkar härmed bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Riksrevisionens granskning, som vi har tagit upp här, har rubriken Regeringens jämställdhetssatsning - tillfälligheter eller långsiktiga förbättringar? Det är alltså Alliansens satsning man talar om.

Riksrevisionen säger att man inte har granskat insatserna utan huruvida de kommer att bli bestående. Satsningen har inneburit en stor resursförstärkning, men samtidigt är problemet att jämställdhet är sektorsövergripande och att det är svårt med ansvarsförhållandet, menar man. Granskningen visar också att alliansregeringen har lyckats sätta fokus på jämställdhet men att det finns en risk att de resultat som har åstadkommits genom satsningen går förlorade.

Också jag är orolig för att de insatser som vi satte igång med de 2,6 miljarderna inte blir bestående. Det beror på att vi har en regering i dag som jag inte känner tar jämställdhetsansvaret. Man pratar om att man är en feministisk regering, men man har inte en sammanhållen politik.

Riksrevisionen säger att resultaten kanske inte överlever den här satsningen. Resultaten kan försvinna, och regeringen måste påverka långsiktigheten.

På vilket sätt anser Janine Alm Ericson att man nu har en strategi för hur man ska följa upp den här jämställdhetssatsningen som Alliansen genomförde under sina år vid makten?

Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att vi följer upp detta. Det var en stor ekonomisk satsning och en ambitionshöjning från alliansregeringen när man gjorde det här.

Som vi också har konstaterat i debatten här i dag är det på många olika sätt och områden som vi måste jobba med jämställdhetsfrågorna. Därför tror jag inte att vi kan ha någon enskild strategi för att ta de här satsningarna vidare, utan vi måste se på varje satsning för sig och titta på vad den har gett och vilka lärdomar man kan plocka upp.

Regeringens ambitioner när det gäller att ha mycket mer jämställdhetsintegrering och jämställdhetsbudgetering ska också ta arbetet framåt på ett tydligare och mer långsiktigt sätt.

Jag tänkte passa på att svara på en annan fråga som Désirée Pethrus ställde här tidigare, nämligen vad jämställdhetsbudgetering egentligen innebär - man hör ju så många fina ord. Det innebär att ta steg för att säkerställa att budgetpolitikens jämställdhetseffekter synliggörs i underlag inför budgetbeslut. Det betyder alltså att vi hela tiden får en återkoppling på om de förslag som ligger på bordet leder till mer eller mindre jämställdhet. Det gör att det blir lättare att fatta rätt beslut på jämställdhetsområdet. Det innebär också en omfördelning av inkomster och utgifter för att främja jämställdheten.

Om vi börjar prata mer om jämställdhetsbudgeteringen och har den med oss, så som vi kommer att se nu i regeringens budgetpropositioner framöver, kommer det här att bli tydligare.

Herr talman! Vad jämställdhetsbudgetering är vet jag. Jag har hållit på med jämställdhetsfrågor i över 30 år, så gender budgeting och allt det som vi diskuterar på både internationell och svensk nivå vet jag vad det är. Det jag undrar är: Var är jämställdhetsbudgeteringen? Var kan jag läsa den tydligt och klart? När kan jag säga till medborgarna att vi nu har en jämställdhetsbudgetering? På vilket sätt kan jag tydligt ange det till medborgarna? Det skulle vara intressant att veta.

När det gäller jämställdhetssatsningarna känner jag mig orolig. Det är därför jag tyvärr förlänger debatten, herr talman. Det regeringspartierna gör i dag är att man räknar upp saker som handlar om jämställdhet. Det har vi gjort under många år; man kan plocka olika saker som handlar om jämställdhet. Men vad är strategin? Hur tar vi de här 2,6 satsade miljarderna på jämställdhetsområdet vidare i konkreta och bestående åtgärder? Det är mina frågor till Miljöpartiet.

Att räkna upp olika saker och olika satsningar är lätt. Men på vilket sätt har ni en strategi för att följa upp de satsningar som gjordes under Alliansen? Vi kan inte låta 2,6 miljarder kronor av våra skattepengar gå om intet. Nu måste vi konsolidera och se till att det finns en struktur.

Det jag efterfrågar här i dag från Miljöpartiet är: Finns det en samlad strategi på jämställdhetsområdet som Riksrevisionen sedan skulle kunna utvärdera i nästa steg?

Herr talman! Det har väl varit tydligt att vi inte har någon samlad strategi för Alliansens jämställdhetssatsningar. Vad jag försökte säga tydligt men som antagligen inte gick fram var att vi naturligtvis kommer att dra lärdom av det som gjorts för att kunna gå vidare. Precis som med alliansregeringens satsning visar den här regeringen att jämställdhetsfrågorna är otroligt viktiga. Det visar man inte minst genom att man har fastslagit att man är en feministisk regering.

Jag tror inte att det finns några enkla svar, precis som det inte har gjort det förut. Men en del av det som Riksrevisionen tog upp är att det saknades struktur i Alliansens satsningar. Då är det viktigt att man tittar på hur man får in de delar som har varit bra och visat sig leda till positiva effekter i arbetet som förs framåt så att det inte blir tillfälliga satsningar utan en inriktning för en hållbar jämställdhetspolitik där man tar vara på de erfarenheter som har gjorts.

Herr talman! Kan rättvisa gå för långt? Är det att gå för långt när vi kvinnor kräver lika lön för likvärdigt arbete? Är det att kräva för mycket när vi säger att vi kvinnor ska ha samma tillgång till makt som män? När vi kvinnor kräver att äga rätten till våra egna kroppar efter brutala övergrepp och gruppvåldtäkter där männen friats - är vi i otakt med samtiden då?

Herr talman! Den 7 juni i år dog Lotta, 41 år gammal, efter en brutal misshandel utförd av en man som hon hade haft en kortvarig relation med.

Varje år dödas i genomsnitt 17 kvinnor av en man som de har eller har haft en relation med. Under 2015 anmäldes omkring 17 000 misshandelsbrott där gärningsmannen var i nära relation med offret. Det här är dessvärre inget nytt fenomen. Under 2015 anmäldes också 18 100 sexualbrott.

I fredags kom domen angående den så kallade färjevåldtäkten. De åtalade männen friades, då kvinnan inte ansågs tillräckligt berusad för att ha varit i en särskilt utsatt situation och för att hon hade gått in frivilligt i hytten. Männens försvarsadvokat uttryckte dessutom att det hade förekommit en massa gruppsex på båten.

Det här är bara två fall, och det är två för många, som visar att rätten till våra kroppar, kvinnors kroppar, inte är självklar och är ifrågasatt. Det är en kultur som måste brytas.

Jag tror att vi alla här har fått åtminstone ett brev från medborgare med ämnesrubriken: "Vill du ha min röst?" Jag vill ta tillfället i akt att svara alla de här mejlskrivarna.

Hej och tack för ditt mejl och för att du lyfter denna otroligt viktiga fråga! Jag svarar inte dig för att jag vill ha din röst utan för att du ska veta vad vi gör och att det finns partier och politiker som arbetar dagligen för att det som hände Lotta aldrig ska kunna hända igen.

Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem. Dagligen misshandlas kvinnor fysiskt, psykiskt och sexuellt och ibland så allvarligt att det leder till döden. Tusentals kvinnor och barn söker skydd på landets kvinnojourer varje år. Var femte vuxen kvinna i Sverige har någon gång i sitt liv utsatts för allvarligt sexuellt våld. Vart tionde barn tvingas uppleva pappas våld mot mamma. Brå uppskattar att runt 100 våldtäkter begås varje dag. 98 procent av förövarna är män och killar, och det är framför allt kvinnor som utsätts för våldtäkterna.

Vänsterpartiet har en politik både för ökad jämställdhet och för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Här är några av våra viktigaste förslag:

Vi vill att regeringen tar fram en handlingsplan mot våldtäkt och sexuellt våld med en kartläggning av vilka områden som behöver förbättras och förslag på konkreta åtgärder.

Vi vill motverka destruktiva maskulinitetsnormer genom att aktivt och systematiskt arbeta med frågor som rör makt och kön. Det är ett av de viktigaste och mest verkningsfulla sätten för att motarbeta stereotypa könsroller, minska det sexualiserade våldet och skapa förutsättningar för ett mer jämställt samhälle.

Vi vill att en haverikommission tillsätts som ska se över varje fall där en kvinna mördats eller misshandlats till döds av en närstående man.

Stärk kvinnojourerna! Kvinnojourerna har länge behövt både tillräcklig och kontinuerlig finansiering för att kunna bedriva ett fungerande arbete på lång sikt. I årets statsbudget finns pengar avsatta för att kunna ge kvinnojourerna stabilare och mer långsiktig finansiering. Det är ett resultat av Vänsterpartiets krav på och förhandlingar med regeringen.

Inför ett samtyckeskrav och ett oaktsamhetsbrott i våldtäktslagstiftningen! Med ett oaktsamhetsbrott kan vi utan att sänka beviskraven få fler fällande domar. Vi kan inte ha ett samhälle som säger att handlingar är okej för att en man inte förstår att ett nej är ett nej.

Kvinnor som utsätts för våld av närstående ska kunna bo kvar i det egna hemmet. Vi anser att mer fokus bör sättas på våldsutövaren och framför allt på barnens behov. Det är våldsutövaren som begår brott som faller under allmänt åtal och som följaktligen bör ta konsekvenserna.

Med vänlig hälsning Rossana.

Herr talman! Det patriarkala våld och förtryck som begränsar kvinnors handlingsfrihet och kontrollerar kvinnors sexualitet är en akut fråga. Mäns våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället. Den skeva maktfördelningen underlättar för män att bruka eller hota om våld mot kvinnor. Det är en social kontroll som beskär kvinnors livsutrymme. Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande patriarkala samhällsstrukturen. Kvinnoförtryck tar sig uttryck i olika former, och det behövs olika kunskaper och åtgärder för att bemöta och bekämpa det.

På fredag den 24 juni är det 17 år sedan Pela Atroshi dödades. Trots att kunskapen är större i dag än då har samhället inte agerat tillräckligt kraft-fullt. Kunskaperna om hedersförtryck har varit ytterst bristfälliga. De måste stärkas på flera områden och håll. Men det har också hänt saker som har gått i rätt riktning, som jag nämnde förut. Resurserna till tjej- och kvinnojourerna har tack vare Vänsterpartiet stärkts och permanentats. Det är inte längre möjligt att gifta sig om man är under 18 år. Äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa är nya brott i brottsbalken. För att inte underminera lagens normerande effekt och för att sådana äktenskap strider mot grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter är det av stor vikt att vara konsekvent i att inte erkänna tvångsäktenskap eller utländska barnäktenskap. Därför finns det ett behov av nationella riktlinjer för hur svenska myndigheter ska agera när unga gifts bort utanför landets gränser.

Herr talman! Moderaterna vill hävda att den förra, borgerliga, regeringens reformer bidrog till ökade förutsättningar för ekonomisk jämställdhet och pekar särskilt på jobbskatteavdraget. Det är ändå lite speciellt. Jag skulle hävda att den borgerliga regeringen gav oss en jämställdhetspolitisk backlash. Alliansregeringens skattesänkarpolitik gynnade nämligen välavlönade män på många kvinnors bekostnad. Inkomstklyftan mellan män och kvinnor ökade med 50 procent under Fredrik Reinfeldts åtta år som statsminister.

För att få fokus på jämställdheten och kunna leverera konkreta resultat vill vi inrätta en jämställdhetsmyndighet med ansvar och mandat att styra Sverige mot jämställdhet igen. Som många förutspådde blev nedläggningen av JämO, som självständig myndighet, och verksamhetens uppgående i nya Diskrimineringsombudsmannen ett rejält misslyckande för jämställdheten. Allt förebyggande arbete har, får jag nog säga, lagts i träda. DO har fått ägna sig åt enskilda diskrimineringsärenden. Det är väl gott så, men det är alldeles otillräckligt.

År 2005 föreslog Gertrud Åström i sin utredning en jämställdhetsmyndighet. Det blev inte så, för sedan tillträdde som bekant regeringen Reinfeldt. Tidigare i år presenterade Jämställdhetsutredningen sina förslag, där bland annat inrättandet av en jämställdhetsmyndighet ingår. Jag hoppas att vi snart ska kunna se ett sådant förslag från regeringen. Vi i Vänsterpartiet anser att feminismen måste få ta sin rättmätiga plats i samhället, och ett steg på vägen är en jämställdhetsmyndighet.

Ett skäl till detta handlar om att faktiskt belägga hur verkligheten ser ut. Det finns stora behov av underlag, relevanta studier och forskning. Men det handlar också om styrningen av samhällets jämställdhetssträvanden. En jämställdhetsmyndighet ska vara närvarande inom alla samhällssektorer och påverka både statsförvaltningen och de kommunala organen och landstingen.

Jämställdhet och feminism, eller bristen på det, påverkar alla områden, såsom hälsa, välfärd, arbetsmarknad, pensioner, rättsväsen och klimat. Jämställdhet är inte bara ett mål utan också ett medel för att uppnå ett samhälle där kvinnor och män verkligen har samma makt och möjlighet att påverka samhället och sina egna liv.

Herr talman! Löneskillnaden mellan kvinnor och män är 13,2 procent. Det innebär att kvinnor arbetar gratis en timme och tre minuter varje dag. Män har som vanligt betalt hela dagen. Så har det sett ut sedan 80-talet. Min egen dotter kommer att vara pensionär innan lönegapet mellan kvinnor och män stängts.

Den här lönediskrimineringen är fullständigt oacceptabel. Det måste bli ett slut på den ovärdiga lönediskriminering av kvinnor som pågått i decennium efter decennium. En central fråga är föräldraförsäkringen och att den individualiseras. Jag välkomnar att även LO nu har anslutit sig till det kravet.

En viktig del för att man ska uppnå jämställdhet är att kvinnor ska kunna delta i arbetslivet på samma villkor och med samma förutsättningar som män. I dag arbetar fler kvinnor ofrivillig deltid, vilket innebär att lönegapet i verkligheten är mycket större. Det är bra att vi nu har slagit fast att heltid ska vara norm.

Lönekartläggningar har varit ett bra verktyg för att påverka och förändra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. År 2009 tog den borgerliga regeringen bort kravet på företagen att göra årliga lönekartläggningar. Det ändrades till att dessa bara skulle göras vart tredje år. Nu har den här regeringen, efter tillkännagivande från riksdagen, föreslagit att lönekartläggning återigen ska genomföras varje år. Det är bra.

Herr talman! I den svenska modellen sköts löneförhandlingar av parterna i avtalsförhandlingar. Det är en modell vi värnar om. Vi kan dock konstatera att de strukturella löneskillnaderna mellan mansdominerade yrken och kvinnodominerade yrken inte rubbats trots uppställda målsättningar i flera avtalsrörelser. Det har blivit tydligt att det statliga Medlingsinstitutets tolkning av det så kallade märket, det vill säga den procentsats för löneökningsutrymmet som sätts av industribranschens förhandlingar, är en del av problemet.

Vänsterpartiet menar att Medlingsinstitutets uppdrag måste förtydligas, så att det klart framgår att en ansvarsfull lönebildning innefattar en utjämning av de strukturella löneskillnaderna mellan kvinnodominerade yrken och mansdominerade yrken. Det är inte rimligt att balans på arbetsmarknaden innebär att alltför lågt avlönade kvinnor i välfärds- och servicejobb alltid förväntas hålla en distans till mer mansdominerade yrkesgrupper. Det är just detta som i huvudsak är strukturell lönediskriminering.

Vi kan inte ha en statlig myndighet som motarbetar jämställda löner mellan män och kvinnor. Vänsterpartiet ifrågasätter att Medlingsinstitutet ska ha som huvuddirektiv att upprätthålla industrin som löneledande. Vi vill ge Medlingsinstitutet i uppdrag att arbeta aktivt för jämställda löner. Annars bidrar Medlingsinstitutet till den exploatering av kvinnors arbete som sker. När kvinnor som redan befinner sig långt ned i lönepyramiden pressas ännu längre ned av vinstjagande företag är det ovärdigt att statliga myndigheter spelar med i stället för att vara den viktiga motkraft som man borde vara.

Jag står bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 8.

Herr talman! Vanligtvis tycker jag inte att det är lämpligt att ta upp enskilda fall som grund för diskussioner i kammaren, men eftersom det nu ändå lyfts upp från Vänsterpartiets håll måste jag ändå beröra fallet Lotta.

Nu kommer vi att lämna vårt utskott och snarare gå in på justitieutskottets område. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att Vänsterpartiets sida vill hävda sig vara de som gör mest för att verka för att det som hände Lotta inte ska inträffa igen när faktum är att den man som bragte Lotta om livet varit dömd flera gånger tidigare och faktum samtidigt är att Vänsterpartiet förespråkar halvtidsfrigivning och sänkta straff på så oerhört många olika håll.

Min första fråga till Rossana Dinamarca, herr talman, är om hon mot bakgrund av det hon har anfört här i dag och som löfte till alla dem som undrar vad man ska göra för att förhindra att det som hände Lotta sker igen är beredd att kämpa internt inom Vänsterpartiet så att man äntligen kan släppa sin naiva tro på att tidiga frigivningar kan göra skillnad.

Min andra fråga är: Vad kan man göra för att säkerställa att personer som är dömda för grov misshandel eller andra grova våldsbrott inte ska släppas ut om det finns risk för återfall?

Herr talman! Jag sa i mitt anförande flera saker som jag tror och tycker är viktiga för att vi ska kunna förebygga mäns våld mot kvinnor. Det handlar dels om insatser när det väl har skett, det vill säga satsningar på kvinno- och tjejjourer, dels om att vi behöver ta tag i det som är det stora problemet, nämligen att män tror sig ha rätt till kvinnors kroppar.

Det kommer vi inte att komma åt bara genom att ha lite strängare straff, utan det vi behöver är ett rättsväsen, alltifrån de poliser som tar emot anmälan till domstol som sedan ska döma, som förstår att kvinnor faktiskt äger rätten till sin egen kropp. Det är nämligen det som vi ser fallera gång efter gång: Rättsväsendet behandlar män som om de vore dumma i huvudet, som om de inte förstår att ett nej är ett nej.

Det är det grundläggande problemet i vårt rättsväsen, och det är denna kultur som vi behöver bryta.

Herr talman! Det finns problem på många håll i samhället, absolut. Men åtminstone jag ser att inte alla män alltid behöver tillrättavisas. Åtminstone jag tycker att vi definitivt bör säkerställa att när vi vet att någon, vare sig det är en man eller kvinna, tar till våld, tar sig rätten till andra människors kroppar så ska vi inte behandla den personen milt.

Men det är det man förespråkar här. I stället för konkreta åtgärder emot konkreta förbrytare pratar man om att insatser ska göras mot alla män generellt. Jag tror att man måste inse att man även bör jobba konkret.

I en tidigare debatt under dagen tog jag upp ett annat exempel på konkreta fall. Det var i ett replikskifte med Christina Höj Larsen, och det jag talade om då var vad man vill göra åt alla de kvinnor som påtalar att de inte känner sig trygga på asylboenden, eftersom det finns ett överskott av företrädesvis män från länder med betydligt större problem avseende hur man ser på kvinnor som fortsätter att ta sig friheter med kvinnors kroppar och andra personer på dessa boenden.

Det svar jag fick där och då var att det ska vara samma slags insatser som gäller mot kvinnovåld i allmänhet, och man hänvisade till kvinnojourer.

Min fråga är om Rossana Dinamarca delar bilden att de kvinnor som har flytt till Sverige i tron och förhoppningen att kunna få leva i frid och ro här åter ska förvisas till att fly och gömma sig på kvinnojourers boenden, eller om man faktiskt är beredd att ta till åtgärder mot de män som tar sig hit och fortsätter att förtrycka kvinnor på asylboenden.

Herr talman! Paula Bieler från Sverigedemokraterna gör det som väldigt ofta görs och säger att det inte är alla män. Nej - har jag påstått att det är alla män? Men jag menar att män faktiskt har ett ansvar. När 98 procent av förövarna när det gäller våld mot kvinnor är män går det inte att säga att det inte är mäns ansvar. Jo, det är mäns ansvar! Det är mäns ansvar, och det är därför vi också måste ha en lagstiftning som förändrar attityder.

Det är anledningen till att Vänsterpartiet är för en samtyckesreglering i sexualbrottslagstiftningen. Vi vill införa ett oaktsamhetsbrott när det gäller våldtäkter för att vi ska kunna få fler fällda i den typen av brott så att det inte blir som i fallet med färjevåldtäkterna där en kvinna var inträngd i en hytt med flera män, att man bara kan säga: Jag förstod inte att hon inte ville ha sex.

När det gäller de kvinnor som har vittnat om hur de blivit misshandlade och utsatta för övergrepp på asylboenden tycker jag att det som är anmärkningsvärt är att varken Migrationsverkets personal eller polisen har tagit det på allvar.

Det är det som jag tycker är det grundläggande problemet vi ser rakt igenom hela vårt svenska rättssamhälle: att man inte tar mäns våld mot kvinnor på allvar och att männen hela tiden kommer undan. Det är det som är det grundläggande problemet i den svenska kulturen och i det svenska rättssamhället.

Herr talman! Med anledning av att Rossana Dinamarca refererade till Moderaterna kunde jag inte låta bli att ta replik.

Jag skulle vilja säga att alliansregeringen gjorde en hel del reformer som stärkte kvinnors ekonomiska jämlikhet på arbetsmarknaden och som stärkte kvinnors frihet över huvud taget på arbetsmarknaden. Det tog Rossana Dinamarca inte upp.

För det första fattade vi beslut om en av de största jämställdhetssatsningarna - 2,6 miljarder - som någonsin har gjorts här i Sveriges riksdag. Huvuddelen av de pengarna gick till arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Att säga att den föregående regeringen inte gjorde någonting är därför bara lögn, herr talman.

Vi genomförde även andra reformer som regeringen med hjälp av Vänstern nu drar tillbaka. Därmed undandrar de möjligheter för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden. Vi har exempelvis jobbskatteavdraget, som har ökat den ekonomiska friheten. Det har gett till exempel en sjuksköterska, en polis och en barnmorska en månadslön mer per år, och det är inte lite. Men detta vill ni rulla tillbaka.

RUT-avdraget som ni hatar så himla mycket vill ni försämra. Men tack vare detta avdrag har kvinnor som arbetar kunnat arbeta mer. Det gillar ni inte heller.

Vi står för jämställdhet, och vi står för jämlikhet mellan män och kvinnor. Var befinner sig Vänstern när man ska justera straffsatserna för brott som män begår? Hur ställer de sig där? Röstar de för hårdare straff, eller röstar de emot det?

Herr talman! När vi pratar om den ekonomiska jämlikheten vill Erik Andersson från Moderaterna återigen hävda att det är jobbskatteavdraget som har gjort det mer jämställt.

RUT har räknat på detta, och OECD har räknat på detta. Det man kom-mer fram till är att jobbskatteavdraget är det som har ökat inkomstskillnaderna, inte bara mellan män och kvinnor utan också mellan fattiga och rika. Det är jobbskatteavdraget som har gjort att klyftorna har ökat snabbast i OECD-länderna. Det vill man nu få kredd för.

På vilket sätt? Vad har ni för belägg? Det finns ingen som säger att ni har rätt. Tvärtom! Jobbskatteavdraget, oavsett vad ni vill fantisera om, gynnade välavlönade, välbärgade och rika män. De var de enda vinnarna av jobbskatteavdraget - inga kvinnor.

Sverige halkade dessutom under er regeringstid ned från första plats som världens mest jämställda land till fjärde plats. På vilket sätt kan ni hävda att ni har varit något slags jämställdhetens riddare?

Herr talman! Jag kan bara konstatera att alliansregeringen satsade mer än någon annan regering på jämställdhetsområdet. Precis som vi hörde tidigare i debatten kan jag konstatera att regeringen Persson kanske satsade 20 miljoner för ökad jämställdhet. Alliansregeringen satsade 2,6 miljarder.

Den viktigaste frågan i satsningen är hur denna regering ska se till att de goda exemplen kan bli bestående. Det är mycket intressant att veta hur Vänsterpartiet ställer sig till det.

Den tidigare alliansregeringen gjorde en kraftsamling mot våld i nära relationer och tillsatte en nationell samordnare. Samordnaren tog fram ett femtiotal förslag som överlämnades till regeringen, men vi har ännu inte hört hur regeringen ska agera i fråga om de förslagen.

Vänsterpartiet säger mycket, men hur agerar ni egentligen när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor? Vad gör ni för de utsatta kvinnorna i förorten? Berätta för mig!

Herr talman! Jag har hört flera av de borgerliga företrädarna nämna de pengar som satsades under deras tid i regeringen. Men det är inte bara summan pengar som är det viktiga utan vad summan får för utfall - eller hur?

När man pratar om ekonomisk jämställdhet har utfallet varit att inkomstklyftan har ökat och löneskillnaderna har ökat under den borgerliga regeringen. Det är utfallet. Det spelar inte så stor roll hur mycket pengar ni säger att ni har lagt i detta när utfallet blev dåligt. Då gjorde ni fel. Jobbskatteavdraget var den största orsaken till att det hände.

Sedan har vi frågan om människor i utsatta områden. En av de viktigaste åtgärderna för att komma åt våld mot kvinnor - det är något som Brå visar på - är att titta på ekonomiskt svårt utsatta områden där mäns våld mot kvinnor är mer omfattande. Naturligtvis finns våldet i alla samhällsklasser, men det är i de områdena som det är mest förekommande.

Därför är det oerhört viktigt att satsa på att människor får möjlighet att styra över sina liv. De ska ha bra jobb med sjysta villkor och bra löner. Det leder till ökad jämställdhet. Tyvärr har det funnits en blå regering som har ökat klyftorna i samhället. Med det ser vi också konsekvenserna.

Vi behöver ett samhälle som håller ihop. Då måste vi satsa på att minska skillnaderna. Vänsterpartiet gör mycket av det i förhandlingarna om budgeten med regeringen.

Herr talman! Jag lyssnade med intresse på Rossana Dinamarcas anförande för att höra hur hon resonerar om frågan om hedersrelaterat våld, inte minst med tanke på att frågan har debatterats internt i Vänsterpartiet. Jag och många med mig, även många i Vänsterpartiet, ser hur frågorna debatteras alltmer i Sverige och blir allt viktigare för oss att förhålla oss till för att vi ska kunna bygga ett inkluderande och mer rättvist Sverige framöver, där vi inte sviker, inte minst, unga tjejer och även killar som lever i stor utsatthet till följd av hedersrelaterat våld och förtryck.

Rossana Dinamarca berörde frågan lite. Jag vill ändå mot bakgrund av den debatt som har varit be henne utveckla resonemangen om hur Vänsterpartiet ser på frågan. En partikollega till Rossana Dinamarca, Zeliha Dagli, skrev i Aftonbladet tidigare i år att det är många kvinnor som är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten där. Är inte Husby en del av Sverige? Gäller inte reglerna här?

En annan kvinna, en tvåbarnsmamma från Afghanistan citerades i Expressen, där hon sa att islamister och fundamentalister säger till ungdomarna att de måste beslöja sig och att svensk mat är "haram", alltså smutsig. I svenska förorter blir klimatet alltmer kvinnofientligt, säger Rossana Dinamarcas partikollega Amineh Kakabaveh i en debattartikel.

När Vänsterpartiet skulle svara på detta sa man att en utpekning av förorten ökar splittringen och att det skulle vara generaliseringar och ryktesspridning. Jag skulle vilja att Rossana Dinamarca klargör hur Vänsterpartiet ser på denna fråga egentligen.

Herr talman! Precis som jag svarade Erik Andersson tidigare är det viktigt att vi jobbar för ett samhälle som håller ihop, att vi arbetar för att minska fattigdom och klyftor, som gör det möjligt för alla att leva värdiga liv. Det är nyckeln till att minska skillnaderna, som också är anledningen till kvinnoförtrycket.

Precis som jag sa i mitt anförande finns olika former för hur kvinnoförtrycket tar sig uttryck. Det vi kallar för hedersvåld är det vi benämner att fler än en är involverad. Det kan vara en pappa, en bror, andra syskon eller till och med mamman. Det vi också måste se är att den typen av våld är komplicerat. Det kan även vara så att den involverade mamman också är utsatt för ett förtryck när hon i sin tur utövar det mot sitt barn. Det är inte så enkelt.

Det jag däremot vänder mig mot är beskrivningen av att Husby är som Afghanistan och skäggmän i klänningar. Den typen av generaliseringar vänder jag mig starkt mot.

Jag tycker att vi ska ta problemen på allvar, men man ska se dem som en del av de patriarkala strukturerna.

Kvinnoförtryck är globalt. Det finns problem här, och det finns problem överallt. Vi ska inte tro att det är något som har kommit under senare tid. Det är den beskrivningen jag vänder mig mot. Men att det behövs kunskaper om hur olika former av kvinnoförtryck tar sig uttryck är självklart.

Herr talman! Låt oss se på de uttalanden som ledande vänsterpartister gjorde, dels Rossana Dinamarca, dels partisekreteraren och ytterligare en person i riksdagsgruppen. De skulle kommentera vad framför allt två partikollegor till er klargjorde. Zeliha Dagli och Amineh Kakabaveh beskrev situationen som att många kvinnor är mycket oroliga över utvecklingen i Husby och hotet mot jämställdheten. Zeliha Dagli ville för övrigt söka asyl i Sverige, för att komma undan från det område hon bor i. Amineh Kakabaveh sa att i svenska förorter blir klimatet alltmer kvinnofientligt.

Då svarade Rossana Dinamarca och ytterligare två kollegor att de inte är beredda att genom generaliseringar och ryktesspridning låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten. Ja, det är mycket riktigt. Det här har inte med någon enskild religion att göra, och det är inte heller något som endast finns i förorten. Men det är ingen som har sagt det - i alla fall ingen, tror jag, i Vänsterpartiet.

Frågan är snarare: De vänsterpartister som påpekar att den här typen av hedersförtryckande strukturer finns i förorter i Sverige, menar Rossana Dinamarca att de bidrar till ryktesspridning och generaliseringar? Jag har svårt att se att de gör det. Snarare är det väl precis så som Rossana Dinamarca sa - att hedersförtryck finns i hela världen. Ja, men då finns det väl även i Husby? Eller finns det inte i Husby men på alla andra platser?

Klargör gärna detta! Bidrar man till ryktesspridning om man pekar på jihadism och hedersförtryck i förorter i Sverige?

Herr talman! Jag tror att jag svarade på det i min förra replik. Det finns överallt. Jag vet inte om jag sa att något ställe är undantaget.

Det jag vänder mig emot, vilket jag också sa i min förra replik, är en del av generaliseringarna. När man beskriver det som "skäggmän" associerar vi ju inte till Fredrik Malm eller till skäggiga hipstrar som sitter på Söder och dricker kaffe, utan vi ska bilda tankefigurer som handlar om männen i förorten.

Jag tycker att det är djupt problematiskt om vi låter oss föreställas att kvinnoförtryck enbart finns i vissa delar av vårt samhälle. Ja, det har faktiskt framkommit rapporter där man säger att det här förtrycket enbart finns i förorterna, och jag tycker att det är ett problem.

Jag tycker att vi måste angripa kvinnoförtrycket oavsett var det dyker upp och oavsett i vilken form det tar sig uttryck. Vi måste ha kunskap om det, men det är ingen som tjänar på den typ av generaliseringar som vi har sett i debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 21 juni.)