Granskning av kommissionsrapporter om subsidiaritet och proportionalitet m.m.

Granskning av kommissionsrapporter om subsidiaritet och proportionalitet m.m.

Herr talman! I konstitutionsutskottets utlåtande KU11 behandlar utskottet kommissionens årsrapporter för 2014. Dels handlar det om den tjugoandra rapporten om subsidiaritet och proportionalitet, som redogör för tillämpningen av desamma i EU:s lagstiftningsarbete. Det är den så kallade subsidiaritetsrapporten. Dels handlar det om den tionde rapporten om förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten, den så kallade förbindelserapporten.

KU är enigt i detta utlåtande, men det är trots det viktigt att lyfta fram utlåtandet i kammaren. Jag skulle gärna vilja beröra vissa delar jag finner vara av särskilt intresse.

Beträffande förbindelserapporten förstärktes förbindelserna mellan kommissionen och de nationella parlamenten när kommissionen 2006 lade fram det så kallade Barrosoinitiativet, även kallat den politiska dialogen. Den syftar till att göra parlamenten mer delaktiga i EU-frågor. Rapporten innehåller bland annat en redovisning av vilka ämnen de nationella parlamenten fört fram till kommissionen i samband med den politiska dialogen. I rapporten noterar kommissionen under 2014 en betydande minskning av antale yttranden och motiverade yttranden jämfört med föregående år. Minskningen motsvarar ungefär 19 procent. Denna minskning berodde dock främst på att färre initiativ lades fram under året på grund av bytet av kommission.

Det framgår även att 80 procent av yttrandena kom från de tio mest aktiva parlamenten, och där är Sveriges riksdag inräknad. Detta visar att aktiviteten inom den politiska dialogen är ojämnt fördelad mellan de nationella parlamentens kamrar. Jag anser det vara av vikt att utveckla det interparlamentariska informationsutbytet. Det skulle inte bara säkra det effektiva utövandet av de parlamentariska befogenheterna utan även bidra till en jämnare fördelning av de nationella parlamentens deltagande inom ramen för den politiska dialogen. I dag finns det möjligheter till samverkan genom till exempel Cosac eller IPEX, men dessa forum har inte varit fullt tillräckliga för att uppnå ett meningsfullt informationsutbyte.

Liksom tidigare år handlade de nationella parlamentens politiska dialog med kommissionen främst om lagförslag. Kommissionen uppmuntrar de nationella parlamenten att medverka i den förberedande lagstiftningsfasen, antingen genom att svara på offentliga samråd eller genom att kommentera strategiska dokument som till exempel grönböcker. Hittills har dock ytterst få parlament lämnat synpunkter innan ett lagförslag har antagits.

Hur som helst ser konstitutionsutskottet positivt på att nationella parlament är med och behandlar och granskar unionsdokument som föregår lagstiftningsarbetet. Utskottets uppfattning är även att kommissionens beslut att inom ramen för Barrosoinitiativet översända nya lagförslag och samrådsdokument direkt till de nationella parlamenten kan bidra till en fördjupad debatt om unionssamarbetet inom medlemsstaterna.

När det gäller subsidiaritetsrapporten redogör kommissionen där för sitt arbete med att bedöma och motivera förslag utifrån subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Här kan nämnas att kommissionen i denna rapport understryker att respekten för subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna kommer att vara central i den nya kommissionens arbete, vilket får ses som en positiv utveckling.

Kommissionen hänvisar även till det paket med åtgärder för bättre lagstiftning som antogs i maj 2015 och som bland annat innehåller en uppdaterad vägledning för bedömningen av principerna i samband med konsekvensbedömningar av nya initiativ. I detta sammanhang har utskottet noterat att kommissionen under flera år, senast i meddelandet Bättre lagstiftning för bättre resultat - en EU-agenda, har framhållit att varje förslag ska åtföljas av en bättre motivering. Trots detta kunde vi notera att det helt saknades motiveringar i drygt 15 procent av de lagförslag som översändes till de nationella parlamenten för subsidiaritetsprövning. Motiveringarna var dessutom ofta kortfattade.

Vi har ju från konstitutionsutskottets sida vid flera tillfällen tidigare efterlyst utförliga motiveringar i samband med att kommissionen översänder lagförslag till de nationella parlamenten. Det är väl ändå lämpligt att i detta utlåtande återigen påminna om att kommissionen och andra förslagsställare är skyldiga enligt protokoll nr 2 att lämna motiveringar utifrån subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Avsaknaden av motiveringar innebär ett klart åsidosättande av protokollet och leder i sin tur till att de nationella parlamenten får svårt att fullgöra sina fördragsenliga skyldigheter enligt protokollet. Enligt konstitutionsutskottets mening utgör detta en svaghet i lagstiftningsprocessen inom unionen, vilket vi anser att kommissionen ytterst bär ansvaret för.

Herr talman! I utlåtandet redogörs även för att kommissionens förslag om inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet de facto utlöste ett gult kort då det inkom 13 motiverade yttranden från de nationella parlamenten med anledning av lagförslaget. Kommissionen stod trots detta fast vid sitt lagförslag, vilket har lett till att vissa nationella parlament även under 2014 skickade in yttranden till kommissionen med anledning av denna fråga.

I dessa yttranden visade parlamenten missnöje med kommissionens beslut att hålla fast vid sitt förslag. Kommissionen kritiserades även för att den inte besvarade de motiverade yttrandena förrän efter det att den hade beslutat att hålla fast vid sitt förslag. Min åsikt i den här delen är att kritiken till stora delar har varit befogad i just det här fallet.

Förfarandet med gula kort är ett politiskt verktyg som de nationella parlamenten har möjlighet att använda sig av och även gjorde i det nämnda fallet. Här borde rimligtvis dialogen från kommissionens sida ha varit bättre innan kommissionen slutligt fattade sitt beslut.

Det är också viktigt att kommissionen beaktar medlemsstaternas synpunkter i dessa hänseenden, inte minst i det fortsatta lagstiftningsarbetet med kommissionens förslag om att inrätta en europeisk åklagarmyndighet, med tanke på att förslaget uppnådde gränsen för gult kort. Jag vill tillägga att det är viktigt ur demokratisk synpunkt att göra så men även med hänsyn till den strävan man har inom EU att uppnå ett effektivare samarbete.

Vidare redovisas i utlåtandet ett initiativ från vissa nationella parlament angående så kallat grönt kort som är tänkt att ge parlamenten ett ökat inflytande i lagstiftningsprocessen. Dessutom framgår kommissionens uttalade ambitioner att vara mer aktiv i sina förbindelser med de nationella parlamenten.

Med anledning av detta påminner konstitutionsutskottet om att den politiska dialogen mellan kommissionen och Sverige sker genom regeringen, som är ansvarig inför riksdagen. Det är endast inom ramen för subsidiaritetskontrollmekanismen som riksdagen med stöd av fördragen kan kommunicera direkt med kommissionen. Det är således viktigt att parlament, som till exempel vår riksdag, inte missgynnas då vi av konstitutionella skäl inte har möjlighet att delta i den politiska dialogen.

Slutligen, herr talman, vill jag bara nämna att konstitutionsutskottet framhåller att flera av riksdagens utskott påpekat att kommissionen allt oftare lägger fram förslag till förordningar i stället för direktiv. Konstitutionsutskottet vill här uppmärksamma kommissionen på att detta minskar handlingsutrymmet för de nationella parlamenten att anpassa lagstiftningen på EU-nivå till de skiftande konstitutionella förutsättningarna i varje enskilt medlemsland. Med andra ord vore det bättre med direktiv i stället för förordningar.

Mot bakgrund av anförandet, herr talman, ställer jag mig bakom konstitutionsutskottets ställningstagande och yrkar att riksdagen lägger utlåtandet till handlingarna. Jag får även passa på att önska talmannen, övriga ledamöter och alla där hemma en glad påsk.

(Applåder)

Herr talman! I dag har vi att debattera KU:s utlåtande 11, vilket innehåller en massa spännande siffror, trender och annan statistik som den intresserade själv kan läsa sig till utan att jag behöver stå här och rabbla upp dem för er. Så det tänkte jag inte uppta vare sig din tid, herr talman, eller någon annans tid med att göra.

Dock vet jag inte om det jag faktiskt har för avsikt att prata om kommer att gå så värst mycket fortare, då det första jag tänkte ifrågasätta och problematisera är redan själva rubriken på utlåtandet, Granskning av kommissionsrapporter om subsidiaritet och proportionalitet m.m.

Det låter ju fint och omfattande, herr talman, men som så ofta när det kommer till EU ligger däri en och annan förskönande omskrivning. Trots att ärendet vid en första anblick ger sken av att riksdagen även har bedömt proportionaliteten i de påbud som kommer från Bryssel upptäcker den som nagelfar utlåtandet lite mer i detalj att så inte alls behöver vara fallet.

Tvärtom framgår ganska tydligt att utrymmet för riksdagen att ha synpunkter på om en EU-åtgärd över huvud taget är rimlig eller lämplig att införa är ytterst begränsat och vingklippt. På sin höjd får man försöka tolka en bisats till ett gammalt avgörande i EU-domstolen väldigt extensivt och nästan snudd på e contrario om man vill drista sig att försöka anmärka på proportionaliteten i ett förslag.

Annars handlar granskningen alltså inte så mycket om EU:s olika påfund ska genomföras eller går längre än vad som är förenligt med folkviljan utan endast om i vilket regelverk som bestämmelserna ska införas. Här hade man verkligen hoppats att britterna hade kommit betydligt längre i förhandlingarna med EU inför den förestående Brexit-omröstningen.

Det är ju så, herr talman, att EU gärna bjuder lite med armbågen. Inte minst från kommissionens sida försöker man inte sällan hitta på lösningar som kanske ger sken av att det finns reella möjligheter för de nationella parlamenten att påverka, samtidigt som man utformar dem på ett sådant sätt att de i praktiken inte får någon betydelse.

Just systemet med gula kort, i lite olika mörka nyanser, är ett klockrent exempel på detta. Sett till nu förevarande granskning visar sig detta inte minst i fallet med kommissionens förslag om att inrätta en europeisk åklagarmyndighet, Eppo. Trots att de nationella parlamenten till slut lyckades gå ihop och komma över de högt uppsatta tröskelvärdena för att, som endast en av två gånger, utfärda ett gult kort valde kommissionen helt sonika och fullständigt respektlöst att tacka för synpunkterna, strunta högaktningsfullt i desamma och stå kvar vid sitt ursprungliga förslag. Mot bakgrund av detta är det kanske inte så konstigt att britterna inte lyckades få igenom ett rött kort som faktiskt skulle kunna stoppa och begrava uppenbart olämpliga och dåligt förankrade förslag.

Ett annat exempel på detta respektlösa förhållningssätt gentemot medlemsstaternas parlament, vilka man kanske inte i retoriken men väl i praktiken förefaller betrakta som något av rundningsmärken, är oskicket med att ständigt inleda konkreta förhandlingar om förslagen inom och mellan EU:s institutioner innan de folkvalda i våra respektive högsta beslutande församlingar har haft en möjlighet att inkomma med sina eventuella invändningar mot initiativen. Också oskicket med att ständigt förorda fler förordningar i stället för direktiv är ett sätt att återigen vingklippa de nationella parlamenten.

Ytterligare exempel på små lustifikationer som EU-kommissionen har för sig, herr talman, rör tolkningen av artikel 3.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Här radas det upp ganska detaljerat ett antal olika områden där unionen anses ha exklusiv befogenhet att bestämma utan att behöva förankra sina förslag med en massa jobbiga folkvalda representanter i de nationella parlamenten.

I anslutning till att vår då sittande regering av någon anledning såg sig nödgad att godkänna Lissabonfördraget påpekade man särskilt att den förteckningen skulle vara att betrakta som uttömmande, så att inga fler eller andra områden skulle kunna kringgås. Men se det tyckte inte EU, herr talman. I stället har man på eget bevåg valt att självmant tolka det som så att det visst kan bli aktuellt att strunta i subsidiaritetsprövningen även på andra områden, vilka inte är definierade i dagsläget.

Tänk om vi här i Sverige hade agerat på motsvarande sätt vad gäller till exempel brottskatalogen i tryckfrihetsförordningen, herr talman! Här har vi ett antal uppräknade brott som ska anges utgöra tryckfrihetsbrott. Men vi förbehåller oss samtidigt rätten att på mer eller mindre godtyckliga grunder bedöma att även andra handlingar helt plötsligt ska anses vara brottsliga utan att vi för den sakens skull behöver få igenom det som en ändring i grundlagen.

Det är inte utan att jag ser vissa likheter mellan hur EU behandlar Sverige och hur de två övriga blocken i denna riksdag förhåller sig till oss sverigedemokrater. Det sägs, och vi intalar kanske oss själva, att om vi bara är aldrig så underdåniga till vardags och är beredda att kompromissa, eller kanske till och med allra helst självmant göra avsteg från våra ståndpunkter och principer, visar vi prov på god förhandlingsvilja. Då ökar nog minsann chansen för att de andra "stora" ska lyssna på oss när det verkligen gäller. Men när det väl kommer till kritan blir det förstås sällan eller aldrig så, herr talman.

Om detta kanske mest känns lite tråkigt och inte så samarbetsmotiverande för oss sverigedemokrater är det faktiskt de svenska grundlagarna och rättsprinciperna som ständigt riskerar att sättas på undantag av EU. Den stora skillnaden ligger väl i att en sådan styvmoderlig hantering egentligen inte påverkar oss och vårt partis framgångar och tillväxt så mycket. Det kanske snarare är så, som vi har sett exempel på, att de andra partierna anpassar sig efter vår politik i skymundan. Sverige betalar alltså över 40 miljarder kronor om året för denna tvångsförvaltning.

Ska det vara så? Nej, självfallet inte, herr talman. Hade jag även denna gång haft tillgång till rekvisita här uppe i talarstolen hade det nog fått bli den där papperskorgen som Sverker Olofsson och de andra brukar använda sig av i tv-programmet Plus. Där tycker nämligen jag och många med mig att stora delar av kommissionen och deras agenda hör hemma.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Millard (SD).

Herr talman! Med all respekt för mina övriga kollegor i konstitutionsutskottet vill jag säga att vi har två riktiga EU-guruer. Den ena av dem har talat, nämligen Emanuel Öz, som på ett mycket förtjänstfullt sätt beskrivit vad granskningsrapporten handlar om. Jag tänker därför tillåta mig en lite annan vinkling, herr talman.

Jag älskar bilsemestrar. Med min familj har jag kuskat runt i hela Europa och besökt i princip alla länder. Som barn till en ungersk pappa besökte jag också under stora delar av 70- och 80-talen det forna Östeuropa. Jag har upplevt ett öppet och välkomnande Europa, där man som svensk egentligen bara behövde vifta med passet i fönstret för att passera gränsen. Jag har också upplevt utfrågningar och visiteringar. Man har gått igenom väskor och så vidare vid passering av gränsen till öst. Det har behövts mutor för att komma vidare. Men det har aldrig hindrat mig från att utveckla en väldigt djup kärlek till Europa. Jag har sedan dess bott, arbetat och studerat i flera länder. Jag är en mycket stark anhängare av Europeiska unionen, som bildades för att ta till vara våra gemenskaper och undvika den splittring som tidigare reella och kalla krig lett till.

Herr talman! Jag betraktar EU ungefär som ett hus, som en bostadsrättsförening, där 28 länder i Europa har valt att bo under samma tak. Man har medlemmar, en ordförande och en styrelse. I vissa lägenheter måste man ha standarder som ska vara gemensamma. Andra lägenheter kan man utforma efter eget behag i enlighet med inriktningsbeslut. Det är en ständig dialog däremellan.

Herr talman! Vad har då det här med KU11 att göra? Jo, vi har i konstitutionsutskottet, efter att ha granskat de här rapporterna, som Emanuel så förtjänstfullt beskrivit, tittat på hur det fungerar i huset EU med inflytande och beslutsprocesser. Det fungerar ungefär som i bostadsrättsföreningen. En del av lägenhetsinnehavarna har valt att tala med ordföranden direkt. Andra har valt att föra dialogen via ombud, skulle vi väl kalla det. Vi i Sverige har valt att dialogen ska ske mellan regeringen och kommissionen, medan andra har den direkta kommunikationen. Det är viktigt att vi som bor i det här huset har lika mycket inflytande, även om vi väljer olika kommunikationsvägar. Det här fungerar lite si och så, vilket vi också påpekar i vårt ställningstagande. Vi som har valt den modell som Sverige valt ska inte missgynnas.

När man har delegerat beslut, det vill säga har en subsidiaritet, och när man efterhör hur lägenhetsinnehavarna vill ha det när man ska ta gemensamma beslut, kan man inte gå till beslut i styrelsen med ordföranden innan man har hört alla medlemmar. Subsidiaritetsprincipen måste tillämpas innan man går till beslut. Vi lyfter fram vikten av detta. Det är likadant med att man måste respektera våra olika individuella statsskick, kulturer och liknande. Tendensen att mer gå på förordningar än på direktiv ser vi inte som någonting positivt i Sverige. Det är viktigt att understryka det.

Granskning av kommissionsrapporter om subsidiaritet och proportionalitet m.m.

Herr talman! I tider av prövning, en dag som denna, dagen efter att ett terroristdåd riktats mot själva hjärtat av detta samarbete, är det viktigare än någonsin att bidra till att stärka EU, inte packa ihop och sjappa.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 april.)