Anf. 118 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! Jag kommer att ha en lite annorlunda vinkel än de tidigare talarna. Jag tycker inte att den här texten i utskottets ställningstagande är den mest lyckade. Det blir alltså lite opposition mot den egna linjen här.
Både Per Bolund och Bosse Bernhardsson började, tror jag, som vanligt med att påpeka att utvecklingen i eurozonen är viktig för Sverige. Det blir nästan pliktskyldigast man säger detta, för under det hela ligger konstaterandet att vi ändå står bredvid.
Sanningen är den att det är svårt att tro att Sverige kan växa i någon annorlunda takt än de andra europeiska länderna sett över en längre period. Vi är beroende av deras ekonomiska beslut och deras ekonomiska utveckling.
Då kan man dra två slutsatser. Den ena är att vi håller oss undan så mycket som möjligt. Den andra är att vi kastar oss in i detta och försöker påverka politiken och utvecklingen till vår egen fördel i så mycket som möjligt.
Här står, som vanligt, kan man säga, den här texten som är en typiskt svensk text i det avseendet, och vacklar. Vi vill vara utanför men vi vill när det passar vara med. Jag tror att det är rätt bra om diskussionen förs om vad man faktiskt avser med Europasamarbetet i detta sammanhang och många andra sammanhang. Vill vi vara med och påverka eller vill vi stå vid sidan av?
Jag tror att det undergräver Sveriges trovärdighet att vi inte kan bestämma oss. Det är min åsikt. Sverige står stadigt på läktaren. Det är väl det som är Bolunds och Bernhardssons grundhållning. Jag tror att det är en farlig underskattning av den här åskådarrollen. Den är inte bra.
Det har varit mycket klankande här på eurosamarbetet, med viss rätt naturligtvis. Men i dag nåddes vi av budskapet att man ska gå till val i Polen 2015, och den polska regeringen har sagt att man bland annat ska gå till val på frågan om euromedlemskapet. Skulle man vinna den omröstningen är sex av våra Östersjögrannar med i eurosamarbetet. Danmark är inte med, men de är på väg ditåt, och då blir det så småningom sju av våra grannländer som är med.
Man varnar för splittring flera gånger i utskottstexten. Då kan andra ställa sig frågan: Vem är det som splittrar? Vi är blinda för att vi själva genom vårt agerande kan uppfattas som splittrare i Europasamarbetet. Det är alltid andra som splittrar samarbetet, men jag tror att vi ska försöka ta på oss andra glasögon ibland, för annars tror jag inte att vi förstår hur vi kan uppfattas när vi pratar med de andra länderna till exempel i eurozonen.
Flera har med mycket stor rätt kritiserat Barrosos och kommissionens planer på federation och stora fördragsändringar. Jag tror inte att det där är realistiskt, men jag tror dessutom att det är farligt. Jag har inte någon materialistisk historiesyn som innebär att saker och ting bara rullar på och att historiens hand visar vart vi är på väg. Historiens hand verkar i Bryssel säga att det hela tiden ska vara more Europe.
Jag har i stället synen att ödet ligger i våra egna och i våra barns händer. Vad vi gör av Europasamarbetet är det som bestämmer vad det blir. Min slutsats av detta är att situationen är mycket mer skör i dag än vad den har varit på mycket länge. Det är mer nationalism, större problem med obehagliga värderingar och risk för nya gränskontroller. Vi hörde Cameron häromdagen, och det handlar därtill om villkorad passfrihet, problem med den inre marknaden och så vidare.
I stället för att hacka på Barroso och de planerna ska man understryka att det inte är en historisk nödvändighet att Europasamarbetet går i en viss riktning. Det ligger i våra händer. Därför ska vi vårda Europasamarbetet, vidta aktiva åtgärder, vara aktiva och tänka på vilka lösningar som man bör ha snarare än att falla in i en tämligen lättköpt anti-Barroso-kritik.
Det som är lösningen i den här texten - syftet med den är egentligen att recensera kommissionens förslag snarare än att säga vad lösningen är - är i allmänhet att man ska vara skeptisk till överstatlighet och för mycket gemensamma tag i Europapolitiken. Men då kommer vi till några intressanta observationer, tycker jag.
Det är bra med gemensamma överstatliga regler på det ekonomiska området som till exempel budgetkontroll. Vi ska inte ha mångfald när det gäller frågor om ordning och reda i offentliga finanser. Det är fel. Vi kan ha lite olika åsikter när det gäller exakt hur nationella ramverk ska vara utformade, men att de ska leda fram till ordning och reda i offentliga finanser är ett viktigt gemensamt uppdrag. Det är viktigt att vi har regler som leder till det resultatet. Det vore intressant att höra vad oppositionen säger om det. Om vi inte har det utan har lösliga budgetregler och ramverk vad gäller inre-marknads-bestämmelser lämnar det fritt spelrum för en äventyrlig och för andra länder skadlig politik - en politik som kan vara skadlig, tycker jag, för deras medborgare men också för deras grannar. Överstatlighet är bra i fråga om regler, men sedan kan det vara nationella pengar, alltså överstatlighet beträffande regelverket men inte beträffande pengar.
Det talas om stark centralisering och att medlemsstaternas befogenhet vad gäller budget-, skatte-, arbetsmarknads- och socialpolitik inte bör försvagas. Men om man låter länderna själva sköta det kan det uppstå en situation där det skadar grannarna. Det ska vara nationellt anpassade system och åtgärder, sägs det också i texten. Det vore väl alldeles utmärkt, fantastiskt, tycker jag, och ett framsteg för Europa om krisländerna i slutändan, om fem år eller om tio år, har stabila, robusta regler till exempel för offentliga finanser och att man eliminerat korruptionen i statlig förvaltning. Det vore en revolution i fråga om styrning i många av de länder som nu har haft problem. Det vore jättebra med sådana strikta regler som tvingade fram det som vi tycker är bra och viktigt, och inte bara vi, utan det gäller även Finland, Nederländerna, Tyskland, Österrike och en rad andra länder.
Man ska inte per automatik säga att överstatliga regler är någonting negativt. De är bra. Bankerna är i många länder en stat i staten. Om staten dessutom är korrumperad blir det ännu värre. Därför är det bra om bankerna i en del länder har ECB som motpart - i stället för svaga inhemska myndigheter eller regeringar - som tvingar dem att rekonstruera eller ta förlusterna.
Å ena sidan varnar man i texten för splittring och uppdelning i olika sfärer i Europa. Å andra sidan kräver man nationella avvikelser och särlösningar. Ställer man kravet på nationella särlösningar och avvikelser blir det splittring. Man får således välja. Jag tror inte att man per automatik ska säga att detta med nationella avvikelser och särlösningar är någonting jättebra. Det är en fara för Sverige. Vi är ett litet land. Vilka nationella avvikelser och särlösningar skulle bli de dominerande? Ja, inte vore det Danmarks och Estlands utan Tysklands och Frankrikes.
Om man ger makt till nationalstaterna och därmed accepterar nationella avvikelser och särlösningar, vilket hyllas i texten, ger man dem också makt att fatta en mängd äckliga, farliga, dåliga beslut som kan skada deras medborgare men också skada grannländerna.
Låt oss ta Cypern som exempel; det har redan varit uppe till diskussion. Många kritiserar EU för att man hanterat frågan dåligt. Som någon tidigare talare sade har vi i åtminstone två årtionden sett utvecklingen av banksystemen på Cypern med pengatvätt, skattesmitning och annan skumraskverksamhet. Hade det varit bra med överstatliga regler som gjort det möjligt för EU-kommissionen och andra EU-länder att ingripa mot detta? Det är väl en bra fråga att ställa sig. Nej, ska man ha nationella särlösningar etcetera då är det bara att tacka och ta emot, för då inträffar sådana fall som Cypern. Risken nu är att ett nytt Cypern dyker upp någon annanstans i Östeuropa eller i Baltikum, vår egen bakgård så att säga.
Jag tror att det hade varit bra om vi haft överstatliga regler som för länge sedan tvingat Cypern och dess regering och myndigheter att ingripa mot pengatvätt, skatteundandragande och annan skumraskverksamhet som har frodats där.