Granskning av EU-kommissionens meddelande om en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union
Utlåtande 2012/13:FiU29
Var är utlåtandet nu?
Utlåtandet är färdigbehandlat
- Debatt
- 2013-03-27
- Avgörande
- 2013-04-10
- Beslut fattades
- 2013-04-10
Hela utlåtandet
Beslut i korthet
Granskning av EU-förslag om EMU:s framtida utveckling (FiU29)
Finansutskottet har granskat EU-kommissionens förslag till färdplan för hur EU:s ekonomiska och monetära union, EMU, ska vidareutvecklas och fördjupas. EU-kommissionen har en vision om att EU-ländernas ekonomiska beslut bör samordnas och godkännas på EU-nivå, att det ska utfärdas gemensamma euro-obligationer och att det ska finnas en fristående EU-budget. Det innebär att omfattande finanspolitiska befogenheter förs över till EU-nivå. Men allt går inte att genomföra med en gång, menar kommissionen, och i förslaget ingår åtgärder på kortare och längre sikt.
Utskottet anser att det är viktigt för Sverige att EMU fungerar väl eftersom utvecklingen inom euroområdet påverkar den svenska ekonomin. Utskottet konstaterar att åtgärderna i kommissionens plan endast beskrivs på ett övergripande sätt. Därför är förslagen svåra att bedöma och värdera. Utskottet konstaterar dock att kommissionens plan innebär att den ekonomiska politiken i EU centraliseras betydligt. Det är en mycket oroande utveckling, menar utskottet. Utskottet anser att EU-ländernas befogenheter inte får försvagas vad gäller budget, skatter, arbetsmarknads- och socialpolitik. En sådan utveckling skulle också riskera att öka avståndet mellan euroländerna och övriga EU-länder. Utskottet lyfter också frågan om demokratisk legitimitet, eftersom flera av kommissionens förslag skulle kräva ändringar i EU-fördragen. Det är viktigt att det blir en bred debatt och att de nationella parlamenten får en central roll i den fortsatta behandlingen, påpekar utskottet. Riksdagen lade utlåtandet till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet. Därefter skickades utlåtandet för kännedom till EU-kommissionen och till Regeringskansliet.
- Utskottets förslag till beslut
- Riksdagen lägger utlåtandet till handligarna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Beredning, Genomförd
Utlåtandet bereddes senast i utskott 14 februari 2013, justerades 12 mars 2013 och fick trycklov 18 mars 2013.Reservationer: 1
Alla beredningar i utskottet
2013-02-14
Granskning av EU-förslag om EMU:s framtida utveckling (FiU29)
Finansutskottet har granskat EU-kommissionens förslag till färdplan för hur EU:s ekonomiska och monetära union, EMU, ska vidareutvecklas och fördjupas. EU-kommissionen har en vision om att EU-ländernas ekonomiska beslut bör samordnas och godkännas på EU-nivå, att det ska utfärdas gemensamma euro-obligationer och att det ska finnas en fristående EU-budget. Det innebär att omfattande finanspolitiska befogenheter förs över till EU-nivå. Men allt går inte att genomföra med en gång, menar kommissionen, och i förslaget ingår åtgärder på kortare och längre sikt.
Utskottet anser att det är viktigt för Sverige att EMU fungerar väl eftersom utvecklingen inom euroområdet påverkar den svenska ekonomin. Utskottet konstaterar att åtgärderna i kommissionens plan endast beskrivs på ett övergripande sätt. Därför är förslagen svåra att bedöma och värdera. Utskottet konstaterar dock att kommissionens plan innebär att den ekonomiska politiken i EU centraliseras betydligt. Det är en mycket oroande utveckling, menar utskottet. Utskottet anser att EU-ländernas befogenheter inte får försvagas vad gäller budget, skatter, arbetsmarknads- och socialpolitik. En sådan utveckling skulle också riskera att öka avståndet mellan euroländerna och övriga EU-länder. Utskottet lyfter också frågan om demokratisk legitimitet, eftersom flera av kommissionens förslag skulle kräva ändringar i EU-fördragen. Det är viktigt att det blir en bred debatt och att de nationella parlamenten får en central roll i den fortsatta behandlingen, påpekar utskottet. Utskottet föreslår att riksdagen lägger utlåtandet till handlingarna, det vill säga avslutar ärendet. Därefter skickas utlåtandet för kännedom till EU-kommissionen och till Regeringskansliet.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2012/13:FiU29
Webb-tv: Granskning av EU-kommissionens meddelande om en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 114 Per Bolund (MP)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår motivreservation som vi har i ärendet. Anledningen till det är att jag är djupt oroad över den riktning eurosamarbetet är på väg mot nu efter eurokrisen.
Till att börja med kan man konstatera att i en alltmer globaliserad världsekonomi påverkas alla länder av en djup ekonomisk nedgång i närområdet. Särskilt ett litet och exportberoende land som Sverige drabbas hårt när det blir ökad instabilitet eller kris i ekonomierna omkring oss. Det ser vi nu tecken på i den ekonomiska nedgången i Sverige.
Jag vill understryka att det därför är positivt ur Miljöpartiets synvinkel att euroländerna kunnat hantera den mest akuta ekonomiska krisen. Däremot tror jag att det är alldeles för tidigt att blåsa faran över för den europeiska ekonomin. Det finns många risker kvar att överkomma.
För oss är det tydligt att eurokrisen inte är en slump utan en strukturell kris som beror på att den gemensamma valutakursen och räntan som gäller för så vitt skilda ekonomier som den grekiska, den cypriotiska och den tyska inte kan skapa hållbara ekonomiska villkor.
Att på det sätt man gjort inom eurosamarbetet låsa fast medlemsstaterna i en gemensam penning- och valutapolitik kommer att leda till fortsatta ekonomiska bubblor som spricker och riskerar att skapa nytt ekonomiskt kaos.
Det är lätt att se att det under ett antal år varit stora skillnader i produktivitetstillväxt mellan länderna. Det har bidragit till stora underskott i bytesbalanserna och de offentliga finanserna på vissa håll i eurozonen.
Om man inte vill se de strukturella skillnaderna mellan Europas ekonomier och de risker som det medför kan man inte heller lösa problemet med Europas ekonomiska kris. Det tycker jag kännetecknar kommissionens förslag, vilket jag verkligen beklagar.
Det blir också alltmer tydligt att euroländerna inte klarar av att uppfylla ens de regler som man redan tidigare kommit överens om. Mycket tyder till exempel på att Frankrike redan i år inte kommer att kunna hålla sig inom de ekonomiska ramar euroländerna enades om i den så kallade stabilitetspakten och inte heller uppfyller det som man kom överens om i finanspakten för bara några månader sedan.
Stabilitetspakten är grunden för eurosamarbetet. Ändå klarar man inte av att uppfylla ens de villkor man hade där. Det är värt att fråga sig: Om inte ens de tyngsta euroländerna kan hålla sig till de regler som man redan sedan tidigare har satt upp, är det då verkligen högst prioriterat att ta nya och ganska långtgående steg i eurosamarbetet? Borde man inte försöka fixa det som man redan har kommit överens om sedan tidigare? Ur vår synvinkel kan inte några långtgående planer från kommissionen rädda förtroendet för euron om inte länderna är beredda att följa de regler som redan gäller för samarbetet.
Fru talman! Man kan därför med fog fråga sig om kommissionens förslag i detta dokument är möjliga att genomföra eller ens rimliga. I stället för att acceptera att eurosamarbetet inte var någon särskilt god idé redan från början och minska omfattningen i den ekonomiska samordningen mellan länderna väljer EU-kommissionen nu att gå åt precis motsatt håll.
På grund av, som vi ser det, politisk prestige och önskan att rädda europrojektet nästan oavsett kostnad kommer nu kommissionen med väldigt långtgående förslag om fördjupat eurosamarbete. Strategin verkar vara att till varje pris dölja ett misslyckande och i stället med krisen som påfösare tvinga befolkningen att gå med på åtgärder som aldrig hade varit tänkbara för bara några år sedan.
Med kommissionens plan tas mycket stora steg mot ökad överstatlighet inom EU. Makt förskjuts väldigt snabbt från medlemsstaterna till EU och EU-kommissionen. För mig och för de gröna partierna är det uppenbart att det inte finns något folkligt stöd för den inriktning som målas upp i kommissionens förslag.
Jag är därför djupt kritisk till de förslag som nu upptecknas i detta utlåtande. För mig är det tydligt att eurozonens problem inte kan lösas genom att man tar bort den nationella beslutanderätten över finanspolitiken. I stället är risken stor att överstatliga lösningar hindrar medlemsstaterna från att fatta de beslut som är nödvändiga för att lösa landets egna problem.
Eftersom länderna helt uppenbart står inför väldigt olika utmaningar och eftersom det finns obalanser i de individuella ekonomierna måste de lösas på nationell nivå. De steg i federal riktning som nu finns i kommissionens förslag är fel väg att gå ur vår synvinkel.
Det är viktigt att medlemsstaternas kompetens inte beskärs ytterligare. Om man ska rädda förtroendet för euron är det inte rimliga steg att ta att flytta över ansvar för budgetregler och skatter och att börja tala om gemensam politik för arbetsmarknadsområdet och det sociala området. Vi anser att detta är områden som fortsatt ska vara uppe till diskussion i EU men som ska hanteras på mellanstatlig nivå. De ska inte hanteras genom överstatliga beslut. Den viktigaste grunden för det är att det folkliga förtroendet för en sådan utveckling och det folkliga stödet för att ta stora steg åt det hållet inte finns inom Europa. Att fatta beslut som går emot befolkningens inriktning och det folket accepterar kommer inte att leda till ett stabilt och långsiktigt hållbart Europasamarbete. Det kommer snarare att riskera att leda till att sociala konflikter byggs in, vilket kommer att skapa mer instabilitet inom eurozonen i stället för motsatsen.
Om man ska röra sig åt det håll som kommissionen nu förespeglar och föreslår måste till att börja med ett kriterium uppfyllas. Det är att man har en bred debatt och en grundläggande diskussion inom eurozonen och även inom resten av EU, som självklart påverkas mycket av de förslag som genomförs inom eurozonen. Jag menar att det behövs en bred debatt och att de nationella parlamenten måste involveras tidigare än vad som har gjorts i diskussionerna om ett framtida EU. Utan demokratisk legitimitet kan inte några samarbeten överleva. Det gäller även euron.
Vi får ofta i debatten om eurofrågan och eurosamarbetet höra att det inte spelar så stor roll vad som händer där eftersom euroländerna löser sina egna problem. Sverige är inte med i euron. Därmed skulle vi inte beröras och inte heller kunna komma med förslag eller påverka inriktningen. Det tycker jag är en farlig verklighetsbeskrivning. Det finns många skäl till det. Ett är, som jag var inne på, att Sverige är en liten ekonomi och att vi påverkas mycket av vad som händer i vår omvärld. Ett annat är det faktum att Sverige i dag formellt är en del av eurosamarbetet. I och med de fördrag som vi har skrivit under är vi bundna att på sikt gå med i euron. Miljöpartiet har därför vid ett antal tillfällen krävt att Sverige precis som Storbritannien och Danmark ska kräva att få ett permanent undantag från euron. I dagsläget är det ungefär 90 procent av svenska folket som är emot att Sverige ska ansluta sig till euron. Det vore därför rimligt att lyssna till den starka majoriteten och lyssna till alla dem som sade nej i folkomröstningen om euron 2003 och kräva att Sverige får ett permanent undantag från eurosamarbetet precis som våra grannar i Danmark och Storbritannien. Tyvärr är det en majoritet i den här kammaren av partier som inte vill gå med på dessa krav. De vill inte legitimera folkomröstningen och det beslut som har fattats där.
Fru talman! Jag ser en stor risk att kommissionens förslag, om det skulle genomföras, kommer att leda till en splittring av EU. Om euroländerna skulle gå vidare i ett djupare samarbete, som förespeglas här, och de andra länderna skulle stå utanför kommer det att leda till stora problem för hela EU framöver. Vi tycker därför att det är oroande att den svenska regeringen står så pass passiv som den gör i de här frågorna och låter utvecklingen fortsätta utan att protestera eller utan att tydligt ta avstånd från denna inriktning.
Anf. 115 Jacob Johnson (V)
Fru talman! Enligt en ny opinionsundersökning är det nu fler svenskar som vill att Sverige ska lämna EU än det är som vill att Sverige ska vara kvar - 44 procent mot 41 procent enligt Yougovs undersökning som publicerades för någon vecka sedan. Det är inte så förvånande med tanke på den ständigt pågående eurokrisen med ständigt nya huvudaktörer, nu senast Cypern.
Jag tror att även de som 2003 röstade för att Sverige skulle gå med i euron och EMU nu är tacksamma för att Vänsterpartiet och andra då så ihärdigt argumenterade för att hålla Sverige utanför detta sluttande plan. Det drar till synes obönhörligt ned först Sydeuropa i ett moras av massarbetslöshet, desperation och förstörda statsfinanser, och det hotar även EU:s stormakt Frankrike och på sikt även Tyskland. Också EU-länder utanför eurozonen, som Sverige, påverkas naturligtvis av denna kris - ja, man kan nog säga detta drama. Ledarna för eurozonen verkar inte veta vad de ska göra.
Svenska Dagbladets krönikör Andreas Cervenka beskrev talande detta på sin blogg häromdagen. Den nye ordförande för eurogruppen, holländaren Jeroen Dijsselbloem, sade först i en intervju i Financial Times att räddningen av Cypern ska ses som ny modell för hur problemtyngda banker ska hanteras. Han berättade att det nuvarande systemet där skattebetalare ständigt får betala för bankernas misstag måste få ett slut. Om vi vill ha en sund finanssektor är det enda rätta att säga: Om du tar på dig risker måste du hantera dem, och om du inte kan hantera dem så borde du inte ha tagit dem från början. Så sade Dijsselbloem.
Men detta uttalande fick bankaktierna att falla, så han gjorde en snabb reträtt. Några timmar senare kablades en kommuniké ut, där Dijsselbloem tog tillbaka det han hade sagt. Cypern kommer inte alls att fungera som något exempel, utan "Cypern är ett specifikt fall med exceptionella utmaningar som krävde de åtgärder som vi kom överens om i går. Makroekonomiska anpassningsprogram är skräddarsydda för situationen i det berörda landet och inga modeller eller mallar används".
Cervenka avslutar sin blogg med konstaterandet att det finansiella systemet är ett fuskbygge som vilar på bräcklig grund och att marknaden har blivit ett monster.
Fru talman! Jag kan inte låta bli att associera till dessa aktuella händelser och kommentarer när jag läser dagens utlåtande om EU-kommissionens meddelande om en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union.
Det framgår av utlåtandet att kommissionen själv konstaterar att trots mycket kraftfulla åtgärder är förtroendet för EMU mycket lågt. Det är en klädsam självinsikt, kan man tycka. Men sedan är det svårare att hålla med. Kommissionen efterlyser en övergripande vision för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union. Enligt visionen bör
alla
ekonomiska och finanspolitiska beslut som medlemsstaterna överväger samordnas, godkännas och övervakas på EU-nivå. Detta bör även innefatta beskattning, sysselsättning och andra politikområden som är väsentliga för EMU:s utveckling. EMU bör även förstärkas genom att EMU får egna finanspolitiska medel och i slutändan en egen central budget för stabiliseringspolitiska åtgärder. EU-kommissionen verkar vara övertygad om att den kurs som så tydligt leder ned i diket är den som ska fullföljas.
Fru talman! Kommissionens meddelande innehåller långtgående förslag om ett fördjupat EU-samarbete. Stora steg tas mot ökad överstatlighet. Vi menar att problemen i euroområdet inte kan lösas genom att man beskär medlemsstaternas nationella beslutanderätt över finanspolitiken. Det skulle förhindra medlemsstaterna att fatta nödvändiga beslut utifrån sina egna förutsättningar. Kommissionens förslag innebär på lång sikt en central EU-budget och en kraftig förändring av dagens EU-samarbete. Grundläggande befogenheter flyttas från medlemsstaterna, vilket skulle kräva fördragsändringar. Det skulle i sig behöva föregås av omfattande debatter i medlemsstaterna, i de folkvalda parlamenten med mera.
Vi menar att kommissionens förslag kan leda till allvarlig splittring av EU där euroländerna fortsätter med ett så kallat fördjupat samarbete som kanske får omfattande konsekvenser för icke-EMU-länder inom Europeiska unionen.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till motivreservationen.
Anf. 116 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Europas kris är inte över. Sedan någon vecka tillbaka vänds intresset mot Cypern och det som händer där. I morse nåddes vi av beskedet att prognoserna för den stora spanska ekonomin skrivs ned. Man räknar nu med att tillväxten under innevarande år blir minus 1,5 procent, det vill säga recession. Tidigare hade man trott att det skulle stanna vid minus 0,5. I prognosen skriver man upp arbetslösheten i Spanien till 27,5 procent. För varje läsning som levereras framstår krisen som värre, eller i alla fall långt ifrån avvärjd.
Det är Europas ungdom som drabbas allra hårdast. I Spanien är ungdomsarbetslösheten 60 procent, i Grekland är ungdomsarbetslösheten 50 procent och i Portugal är den 40 procent. Många av de ungdomar som kan, det vill säga de som har utbildning och är starka på den arbetsmarknad som finns på andra håll, väljer att emigrera. I Sverige är ungdomsarbetslösheten inte lika hög, runt 25 procent. Redan det är naturligtvis en fullständigt oacceptabel nivå. Vi håller på att offra Europas ungdom, Europas framtid, för en ganska halsstarrig åtstramningspolitiks skull. Det får helt enkelt inte ske.
EU-kommissionen har en plan. Det är den planen som vi har granskat tidigare och nu diskuterar i kammaren. Det handlar om att i efterhand laga allvarliga konstruktionsfel i eurosamarbetet.
Jag kanske i någon mån, i motsats till föregående talare, har lite mer förståelse för själva idén som en teoretisk modell. Den går ut på att den ekonomiska politiken och politiken över huvud taget måste centraliseras inom eurozonen. En riktig och, som man säger, verklig monetär och politisk union ska nu förverkligas. I förlängningen är det en federalistisk plan som man vill sätta i verket, i alla fall i de djärvaste perspektiven.
Det går, som jag sade, att teoretiskt förstå motiven. Det innebär inte att vi ställer upp på dem. Om valutaunionen ska fungera krävs det ökad samordning och styrning av den ekonomiska politiken. Det fordras att man har betydande fördelningspolitisk kraft i centrum av en sådan union. Det krävs långtgående solidaritet mellan medlemsländerna i en sådan union.
Det är det teoretiska resonemanget som jag kan ha en viss förståelse för. Sedan kommer vi till praktiken.
Vi socialdemokrater vill understryka att Sverige har ett starkt intresse av att eurozonen löser sina problem. Det är det första som måste sägas. Vi vill inte stå i vägen för det som måste göras. Men vi tänker inte heller stå tysta, utan vi tänker lägga oss i det som faktiskt föreslås och det som sker.
Vi ser och vi oroas över att Europeiska unionen nu utvecklas i det som kallas olika takt. Vi vill så långt möjligt begränsa följderna av denna otakt, och vi vill att beslutsfattande så långt det nu är möjligt ska hållas ihop inom EU-27 även om vi naturligtvis inser att det är en ganska knepig balansgång. Det kommer att bli så.
Vi anser också, och det är vi överens om i utlåtandet, att redan beslutade åtgärder med syfte att just stärka styrningen och samordningen av den ekonomiska politiken först borde få en chans att verka och fungera. Jag tänker då naturligtvis på stabilitetspakten och de så kallade sexpacken och tvåpacken som har till syfte att styra upp politiken och ekonomin. Vi tycker att de borde få verka innan man sätter nya, djärva projekt i sjön.
Jag tror för min del att det sker väldigt mycket för att hålla den så kallade marknaden på gott humör. Man måste hela tiden fortsätta att leverera sådant som kan muntra upp marknadens aktörer. Men man borde kanske ha lite mer is i magen - det är i alla fall lätt att säga - och se till att det som redan är beslutat får en chans att fungera.
Jag sade att det teoretiskt går att förstå varför de här långtgående federalistiska förslagen läggs fram. Invändningarna mot förslagen baseras inte på att idén är helt obegriplig utan på att det inte är en framkomlig väg. Andra talare har varit inne på det perspektivet. Vi tror inte att det går att uppbringa ett folkligt stöd för en så långtgående, rent av dramatisk, omvandling av den europeiska, i dag nationellt baserade, demokratin. Det går inte att få stöd för en sådan utveckling. Jag skulle också vilja säga att det inte heller är önskvärt med en så långtgående centralisering av beslutsfattandet, utan det måste finnas andra, och det finns andra, metoder att överväga och pröva.
Den ekonomiska krisen kräver däremot politiska lösningar. Avvisar man federationen som idé måste man ha en annan idé om vad som ska göras politiskt. Jag skulle vilja påstå att det finns tillräckligt många opinioner och meningsyttringar i Europa, och även här i Sverige, som går ut på att man pratar om vad man inte vill göra. Jag tycker att det ligger ett uppdrag på oss alla som deltar i den här diskussionen att bjuda till och försöka prestera några alternativa lösningar på de problem som ligger framför oss.
Det behövs mer politik, inte mindre. Det som har hänt i Europa är framför allt ett misslyckande för just marknaderna, för finansmarknaden och för bankerna. Lösningen är inte mer marknad utan mer politik. Diskussionen måste handla om hur den politiken ska se ut.
Det finns en skrivning i utlåtandet där regeringens synpunkter citeras. Där säger regeringen att krisen i eurozonen visar att marknadstryck som regel är effektivare än kollegial påtryckning för att förmå länder att genomföra ekonomiska reformer. Men det är inte lösningen. Marknaden är inte lösningen på de här problemen, utan det är politiken som måste in på ett mycket mer kraftfullt sätt.
Det skulle vara oerhört pretentiöst att säga att man har en fullständig lösning att leverera, men däremot tror jag att vi borde kunna slå fast vissa saker. De värst krisdrabbade länderna behöver mer tid. De kommer inte undan att de måste ta kontroll över sina offentliga finanser och få ordning och reda i ekonomin, men de behöver tid. Och de behöver solidaritet. De kommer inte undan att återta kontrollen, men de kommer inte att klara det själva med mindre än att de sociala och politiska konsekvenserna riskerar att bli ohyggligt stora och oacceptabla.
Den anpassning som Tyskland måste göra är minst lika stor som den Grekland måste göra för att man på nytt ska få balans i eurozonens ekonomi, och det är dit man måste komma.
Tid är nödvändig men också balans. Det handlar om en solidarisk balans mellan länderna men också om en balans i de konsolideringsprogram som lanseras och genomförs. Sparsamhet och kostnadsanpassning är nödvändiga men också målmedvetna satsningar för att skapa jobb och ekonomisk tillväxt. Jag har tagit del av hundratals dokument - det vågar jag säga utan att överdriva - i EU-nämnden där det står "tillväxt" och "strukturreformer" på varannan sida, men jag har sett väldigt lite av konkreta åtgärder som går i den riktningen. Det mesta som den europeiska högerpolitiken levererar är åtstramningar, och arbetslösheten stiger och recessionen biter sig fast i Europa.
Jag vågar påstå att det Europa behöver är mer av socialdemokratisk politik och mindre av det vi nu ser.
(Applåder)
Anf. 117 Peder Wachtmeister (M)
Fru talman! Jag yrkar till att börja med bifall till finansutskottets utlåtande, och jag vill instämma i vad tidigare talare har sagt om att man känner en viss oro inför framtiden. Den här rapporten lades fram för rådet i juni 2012, och det har hänt mycket sedan dess.
När förslaget kom hajade jag till när man talade om den finansiella stabiliteten. Man skulle ha ett finansdepartement i Bryssel och man skulle skapa regler för den framtida finanspolitiken centralt. Man skulle ha samordning mellan olika politiska organisationer, men vad menade man med det? Det talades om nationella parlament, aktiva gentemot Europaparlamentet, och om mer makt åt Europaparlamentet.
Jag tycker att utskottet har gjort ett mycket bra uttalande när det gäller detta. Motivreservationen från V och MP överensstämmer väl med vad utskottet har skrivit. Till exempel konstaterar utskottet att kommissionens plan är beskriven på ett övergripande sätt. Debatt och analys saknas, och därför anser utskottet att det är svårt att bedöma värdet och värdera kommissionens förslag.
Cypern är ett litet land som har samma omfattning på sin ekonomi som Uppsala län och har banker som har sju gånger bnp i sin egen balansomslutning. Ingen har egentligen vetat om detta. Man kan citera den engelska drottningen som framförde frågan till sin egen finansinspektion i England: Var det ingen som visste att krisen skulle komma? I det här fallet var det många som visste att det hände och att det inte var bra. Ändå lät man det hända, och sedan får man nu försöka rädda det hela i slutändan.
Min bild är att det kommer att dröja rätt länge innan pakten, som den här handlingen kallas för, behandlas. Samtidigt vill jag påpeka att den kris som uppstått på Cypern egentligen inte har någonting med den gemensamma valutan att göra. Det är inte den gemensamma valutan som har skapat krisen, utan länderna enskilt har skapat krisen. Då är det viktigt att påpeka det som utskottet också har sagt, med en majoritet bakom sig, att det gäller att avsluta de förhandlingar som pågår just nu om bankunion och annat i Bryssel innan man tar nästa steg in i någonting som man inte kan kontrollera.
Jag tror att Europaparlamentet, kommissionen och rådet nog börjar tänka om och fundera på att man ska göra någonting bättre av det här än det man hade tidigare.
Anf. 118 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! Jag kommer att ha en lite annorlunda vinkel än de tidigare talarna. Jag tycker inte att den här texten i utskottets ställningstagande är den mest lyckade. Det blir alltså lite opposition mot den egna linjen här.
Både Per Bolund och Bosse Bernhardsson började, tror jag, som vanligt med att påpeka att utvecklingen i eurozonen är viktig för Sverige. Det blir nästan pliktskyldigast man säger detta, för under det hela ligger konstaterandet att vi ändå står bredvid.
Sanningen är den att det är svårt att tro att Sverige kan växa i någon annorlunda takt än de andra europeiska länderna sett över en längre period. Vi är beroende av deras ekonomiska beslut och deras ekonomiska utveckling.
Då kan man dra två slutsatser. Den ena är att vi håller oss undan så mycket som möjligt. Den andra är att vi kastar oss in i detta och försöker påverka politiken och utvecklingen till vår egen fördel i så mycket som möjligt.
Här står, som vanligt, kan man säga, den här texten som är en typiskt svensk text i det avseendet, och vacklar. Vi vill vara utanför men vi vill när det passar vara med. Jag tror att det är rätt bra om diskussionen förs om vad man faktiskt avser med Europasamarbetet i detta sammanhang och många andra sammanhang. Vill vi vara med och påverka eller vill vi stå vid sidan av?
Jag tror att det undergräver Sveriges trovärdighet att vi inte kan bestämma oss. Det är min åsikt. Sverige står stadigt på läktaren. Det är väl det som är Bolunds och Bernhardssons grundhållning. Jag tror att det är en farlig underskattning av den här åskådarrollen. Den är inte bra.
Det har varit mycket klankande här på eurosamarbetet, med viss rätt naturligtvis. Men i dag nåddes vi av budskapet att man ska gå till val i Polen 2015, och den polska regeringen har sagt att man bland annat ska gå till val på frågan om euromedlemskapet. Skulle man vinna den omröstningen är sex av våra Östersjögrannar med i eurosamarbetet. Danmark är inte med, men de är på väg ditåt, och då blir det så småningom sju av våra grannländer som är med.
Man varnar för splittring flera gånger i utskottstexten. Då kan andra ställa sig frågan: Vem är det som splittrar? Vi är blinda för att vi själva genom vårt agerande kan uppfattas som splittrare i Europasamarbetet. Det är alltid andra som splittrar samarbetet, men jag tror att vi ska försöka ta på oss andra glasögon ibland, för annars tror jag inte att vi förstår hur vi kan uppfattas när vi pratar med de andra länderna till exempel i eurozonen.
Flera har med mycket stor rätt kritiserat Barrosos och kommissionens planer på federation och stora fördragsändringar. Jag tror inte att det där är realistiskt, men jag tror dessutom att det är farligt. Jag har inte någon materialistisk historiesyn som innebär att saker och ting bara rullar på och att historiens hand visar vart vi är på väg. Historiens hand verkar i Bryssel säga att det hela tiden ska vara more Europe.
Jag har i stället synen att ödet ligger i våra egna och i våra barns händer. Vad vi gör av Europasamarbetet är det som bestämmer vad det blir. Min slutsats av detta är att situationen är mycket mer skör i dag än vad den har varit på mycket länge. Det är mer nationalism, större problem med obehagliga värderingar och risk för nya gränskontroller. Vi hörde Cameron häromdagen, och det handlar därtill om villkorad passfrihet, problem med den inre marknaden och så vidare.
I stället för att hacka på Barroso och de planerna ska man understryka att det inte är en historisk nödvändighet att Europasamarbetet går i en viss riktning. Det ligger i våra händer. Därför ska vi vårda Europasamarbetet, vidta aktiva åtgärder, vara aktiva och tänka på vilka lösningar som man bör ha snarare än att falla in i en tämligen lättköpt anti-Barroso-kritik.
Det som är lösningen i den här texten - syftet med den är egentligen att recensera kommissionens förslag snarare än att säga vad lösningen är - är i allmänhet att man ska vara skeptisk till överstatlighet och för mycket gemensamma tag i Europapolitiken. Men då kommer vi till några intressanta observationer, tycker jag.
Det är bra med gemensamma överstatliga regler på det ekonomiska området som till exempel budgetkontroll. Vi ska inte ha mångfald när det gäller frågor om ordning och reda i offentliga finanser. Det är fel. Vi kan ha lite olika åsikter när det gäller exakt hur nationella ramverk ska vara utformade, men att de ska leda fram till ordning och reda i offentliga finanser är ett viktigt gemensamt uppdrag. Det är viktigt att vi har regler som leder till det resultatet. Det vore intressant att höra vad oppositionen säger om det. Om vi inte har det utan har lösliga budgetregler och ramverk vad gäller inre-marknads-bestämmelser lämnar det fritt spelrum för en äventyrlig och för andra länder skadlig politik - en politik som kan vara skadlig, tycker jag, för deras medborgare men också för deras grannar. Överstatlighet är bra i fråga om regler, men sedan kan det vara nationella pengar, alltså överstatlighet beträffande regelverket men inte beträffande pengar.
Det talas om stark centralisering och att medlemsstaternas befogenhet vad gäller budget-, skatte-, arbetsmarknads- och socialpolitik inte bör försvagas. Men om man låter länderna själva sköta det kan det uppstå en situation där det skadar grannarna. Det ska vara nationellt anpassade system och åtgärder, sägs det också i texten. Det vore väl alldeles utmärkt, fantastiskt, tycker jag, och ett framsteg för Europa om krisländerna i slutändan, om fem år eller om tio år, har stabila, robusta regler till exempel för offentliga finanser och att man eliminerat korruptionen i statlig förvaltning. Det vore en revolution i fråga om styrning i många av de länder som nu har haft problem. Det vore jättebra med sådana strikta regler som tvingade fram det som vi tycker är bra och viktigt, och inte bara vi, utan det gäller även Finland, Nederländerna, Tyskland, Österrike och en rad andra länder.
Man ska inte per automatik säga att överstatliga regler är någonting negativt. De är bra. Bankerna är i många länder en stat i staten. Om staten dessutom är korrumperad blir det ännu värre. Därför är det bra om bankerna i en del länder har ECB som motpart - i stället för svaga inhemska myndigheter eller regeringar - som tvingar dem att rekonstruera eller ta förlusterna.
Å ena sidan varnar man i texten för splittring och uppdelning i olika sfärer i Europa. Å andra sidan kräver man nationella avvikelser och särlösningar. Ställer man kravet på nationella särlösningar och avvikelser blir det splittring. Man får således välja. Jag tror inte att man per automatik ska säga att detta med nationella avvikelser och särlösningar är någonting jättebra. Det är en fara för Sverige. Vi är ett litet land. Vilka nationella avvikelser och särlösningar skulle bli de dominerande? Ja, inte vore det Danmarks och Estlands utan Tysklands och Frankrikes.
Om man ger makt till nationalstaterna och därmed accepterar nationella avvikelser och särlösningar, vilket hyllas i texten, ger man dem också makt att fatta en mängd äckliga, farliga, dåliga beslut som kan skada deras medborgare men också skada grannländerna.
Låt oss ta Cypern som exempel; det har redan varit uppe till diskussion. Många kritiserar EU för att man hanterat frågan dåligt. Som någon tidigare talare sade har vi i åtminstone två årtionden sett utvecklingen av banksystemen på Cypern med pengatvätt, skattesmitning och annan skumraskverksamhet. Hade det varit bra med överstatliga regler som gjort det möjligt för EU-kommissionen och andra EU-länder att ingripa mot detta? Det är väl en bra fråga att ställa sig. Nej, ska man ha nationella särlösningar etcetera då är det bara att tacka och ta emot, för då inträffar sådana fall som Cypern. Risken nu är att ett nytt Cypern dyker upp någon annanstans i Östeuropa eller i Baltikum, vår egen bakgård så att säga.
Jag tror att det hade varit bra om vi haft överstatliga regler som för länge sedan tvingat Cypern och dess regering och myndigheter att ingripa mot pengatvätt, skatteundandragande och annan skumraskverksamhet som har frodats där.
Anf. 119 Per Bolund (MP)
Fru talman! Det var många trådar i Carl B Hamiltons anförande som jag skulle vilja kommentera. Jag hinner dock inte ta upp ens hälften av dem, men några kommentarer vill jag ge.
Carl B Hamilton talar om särlösningar, men han uppehåller sig nästan bara vid budgetregler och budgetrestriktioner. De regelverken finns redan på plats. Vi har stabilitetspakten, som ju är grunden för eurosamarbetet, och det har antagits både sexpackar och tvåpackar som ska garantera att budgetreglerna följs. Nu diskuteras inte nya budgetregler utan förändringar på mycket djupare liggande politiska områden, såsom socialpolitik och arbetsmarknadspolitik.
Det för mig in på den fråga som väcks när jag hör Carl B Hamilton tala sig varm för ökad överstatlighet. Jag kan verkligen hålla med om att det är roligare att få vara med och bestämma än att stå på läktaren, som Carl B Hamilton säger. Vem som helst kan hålla med om att det är roligare att vara med och fatta besluten. Men att vara med har också ett pris, och där kommer Carl B Hamilton inte riktigt in på vilket pris det är värt att betala för att få vara med i eurosamarbetet och bestämma.
Nu ser vi hur kommissionen kommer med förslag om att vi ska jämka ihop arbetsmarknadspolitiken i euroländerna och att vi ska röra oss åt samma håll när det gäller socialpolitiken. Carl B Hamilton talar om särlösningar som något negativt, men det är viktigt att inse att Sverige har särlösningar. De nordiska länderna har särlösningar på många områden. Vi har bland annat en helt annan arbetsmarknadsstruktur än resten av EU. Vi har den svenska modellen som vi alla brukar ställa oss bakom.
Nu kan vi se hur eurosamarbetet riskerar att leda till att vi tvingas avstå från den typen av särlösningar och jämka ihop oss i något slags europeisk arbetsmarknadsmodell med lagstiftning om låglönenivåer och sådant. Vi skulle alltså slänga den svenska modellen över bord. Tycker Carl B Hamilton att det är ett rimligt pris för att få vara med och bestämma? Sitter vi med kommer vi att tvingas acceptera en majoritetslinje som antagligen kommer att vara ganska långt från den svenska linjen.
Står vi utanför eurosamarbetet har vi möjlighet att ha kvar särlösningar. Går vi med kommer vi inte att ha de möjligheterna.
Anf. 120 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! I viktiga frågor har det ända sedan de Gaulles dagar varit så att om ett land säger att någonting är ett vitalt intresse blir landet inte överkört. Det är en av grundbultarna i EU-samarbetet. Utan möjligheten att deklarera att något är ett vitalt intresse, och därmed undvika att bli överkörd i en sådan fråga, hade EU inte kunnat utvecklas. Om man identifierar en fråga som är av denna dignitet är man skyddad. Det är ett något formalistiskt svar på Per Bolunds fråga.
Jag tror att man ska vara ganska öppen och säga att ja, det finns arbetsmarknadsregler. En del av dem som finns i Europa tycker vi inte om, andra hade varit bra, sådana som vi är för, om vi kunnat få dem att gälla i hela Europa. Det gäller till exempel fackliga rättigheter, som jag annars inte är särskilt engagerad i. Jag kan se att de är viktiga, men det är svårt att hävda dem i en del europeiska länder. Ett större skydd för det skulle behövas. Jag tycker alltså att man ska ha en mer öppen attityd i stället för att alltid säga att det är centralisering och överstatliga beslut. I många fall ligger det i vårt egenintresse att ha det.
Samma sak gäller socialpolitiken. Socialpolitik är ett dimmigt begrepp och omfattar mycket, men vi har till exempel det som Göran Hägglund håller på med, patientrörlighetsdirektivet. Det är en fantastisk ökning av friheten att kunna åka till ett annat land och söka sjukvård om man inte är nöjd med den som man får hemma. Det finns fler exempel.
Anf. 121 Per Bolund (MP)
Fru talman! Om jag skulle vara lite elak kunde jag sammanfatta Carl B Hamiltons svar så att han är för bra överstatlighet men mot dålig överstatlighet. Det kan vem som helst ställa sig bakom, men det känns som en ganska naiv inställning. Om vi går in i ett samarbete med ett antal andra länder, oklart hur många det blir i framtiden, är det svårt att tro att Sverige kommer att få igenom sin vinkel. I stället kommer det, precis som Carl B Hamilton säger i sitt anförande, antagligen att bli Tyskland som kommer att dominera och bestämma ganska mycket av inriktningen.
Ska man föra ihop de europeiska ekonomierna och få dem att bli mer och mer lika handlar det inte om fackliga rättigheter. Det handlar om sådant som avgör statsbudgetarna. Det handlar om de sociala skyddsnäten, överföringen av skattepengar för att ha sociala skyddsnät som fångar upp människor som hamnar i ekonomisk kris, och det handlar om arbetsmarknadspolitiken. Det är där de stora pengarna i budgetarna ligger. Om man ska jämka ihop de europeiska ekonomierna är det på dessa områden som förändringar behöver ske för att få ett eurosamarbete som fungerar på sikt, alltså genom att man tvingar ihop ekonomierna.
Där svävar Carl B Hamilton på målet. Det låter som om han tror att Sverige ska kunna få igenom den svenska modellen inom hela eurosamarbetet. Det är en lovvärd ambition. Men jag tror inte att ens Carl B Hamilton själv tror på denna vision, alltså att vi skulle kunna göra euron och eurozonen till ett svenskt samhälle. Precis som Carl B Hamilton själv erkänner i sitt anförande är det i så fall snarare de centraleuropeiska reglerna som skulle införas även i Sverige.
Då är frågan öppen. Är det detta som vi vill ha? Då ska vi följa Folkpartiets och Carl B Hamiltons linje. Då ska vi gå med i euron och tvingas se att ekonomierna ska jämkas ihop till att vara mer och mer gemensamma framöver.
Men min bedömning är att svenska folket inte delar den hamiltonska visionen utan faktiskt vill ha de svenska lösningar som vi har valt gemensamt med en svensk modell på arbetsmarknaden, med en socialpolitik och med sociala skyddsnät som fångar upp människor som befinner sig i osäkerhet.
Anf. 122 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! Jag ska göra en historisk parallell. Efter kriget var det ett antal länder som tog initiativ till EU-samarbetet. Det var framför allt Beneluxländerna som ville hävda sig gentemot Frankrike och Tyskland. Det är egentligen svaret på Per Bolunds tanke om att lilla Sverige skulle kunna köra sitt eget race.
Om vi inte har EU-samarbetet eller något motsvarande som binder de stora länderna och tvingar de stora länderna att sitta vid samma bord som de små länderna och lyssna på dem, då blir det de stora ländernas lösningar som blir resultatet.
Det var därför som Beneluxländerna var oerhört angelägna om att komma in och bilda en sådan här starkt sammanhållen organisation. Fransmän och tyskar skulle inte kunna bestämma över deras huvuden om deras framtid.
Men om man har det lösliga samarbete som är Per Bolunds och Miljöpartiets vision, att varje land ska ha ett mellanstatligt samarbete och att man inte ska ha några riktigt fasta samarbetsformer, då blir det de stora länderna som i många fall kommer att bestämma. Vi kan sitta med våra speciallösningar på en rad områden. Men i de stora frågorna kommer det att vara de stora länderna som bestämmer Europas framtid och därmed även Sveriges framtid. Jag vill inte det. Jag tycker att det är bättre att man försöker komma in.
Det är en klassisk svensk linje att alltid försöka vara med vid alla de förhandlingsbord där frågor som är av betydelse för Sverige avgörs. Vi ska försöka vara med och påverka - det är möjligt att vi misslyckas i många fall - snarare än att så att säga sitta hemma och odla vår egen kål och snida på våra egna små lösningar.
Anf. 123 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Nu har vi haft en votering så Carl B Hamiltons anförande har väl i någon mån sjunkit i glömska, men jag gjorde vissa anteckningar.
Jag ska först säga att jag inte blir riktigt klok på hur Carl B Hamilton resonerar, och jag är inte heller riktigt säker på att kollegerna i den borgerliga Alliansen blev riktigt kloka på det heller.
Han inledde med den typen av uttalanden om oss andra som har en mer prövande syn på det europeiska samarbetet i unionen som att vi är folk som sitter stadigt på läktaren, att vi ägnar oss åt lättköpt Barrosokritik och så vidare. Man får intrycket, som man fått tidigare ibland, att han har uppfattningen att man ska mönstra på Titanic fast den har gått på isberget, att man inte behöver vara särskilt prövande. Men vi vill gärna vara prövande.
Sedan kommer Carl B Hamilton ändå till lite vettigare utgångspunkter, för i nästa skede säger han om förslagen som vi diskuterar att han inte tror att de är så realistiska, att vi kanske inte ska ha more euro, som han säger, och att det inte är en historisk nödvändighet att gå den vägen. Då börjar det mer låta som någonting som jag tycker är ett rätt vettigt resonemang.
Den sista delen ägnar Carl B Hamilton åt någon sorts kritiskt diskuterande av överstatligheten som sådan och säger ungefär att ibland är det med överstatlighet och att det ibland inte är särskilt bra. Det är väl egentligen precis den hållning som vi socialdemokrater och säkert många andra tycker att vi ska ha, att varje förslag som läggs fram ska prövas kritiskt. Vi ska inte rusa in i nya anordningar, utan vi ska ta ställning till om det är en överstatlighet som vi tycker är vettig eller inte.
Anf. 124 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! Det var ingen fråga på slutet som jag stod och väntade på. Men jag uppfattar nog inte att Socialdemokraterna och många andra här i kammaren egentligen vill ha den prövande hållning som Bo Bernhardsson lutar sig mot, utan att man är mycket mer emot överstatlighet i dag än vad man var tidigare och att överstatlighet närmast är ett skällsord. Jag tycker att ordet centralisering används i texten på ett sådant sätt. Men det är ju bra om vi har närmat oss varandra på den punkten.
Jag skulle vilja vara fräck nog att ställa en fråga till dig, Bo. Du behöver inte svara på den. Men du var ju väldigt kritisk mot den åtstramningspolitik som drivs. Du talade om en hallstarrig åtstramningspolitik, att det som nu sker inte får ske och att dessa länder behöver mer tid. Då är min enkla fråga som ändå är ganska avgörande för hur det här ska avlöpa: Vems pengar ska vi ta till det?
Anf. 125 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Jag ska börja med detta med överstatligheten och att vi inte skulle vara prövande utan emot den, som Carl B Hamilton uttrycker det. Det är naturligtvis inte så. När det gäller finanspakten, bankunionen och mängder av regler som har gällt att till exempel på ordning på finanssektorn, som vi har behandlat i utskottet och i kammaren, har vi haft just en prövande hållning. Många av dem som gällt reglering av finanssektorn har vi släppt fram och sagt att det är rimligt att man samordnar europeisk politik på detta område.
Vi har precis samma hållning till bankunionen. Vi avfärdar inte alla delar i bankunionen utan kritisk prövning, utan vi säger att vissa delar, till exempel tillsynen, är det rimligt att man samordnar. Det gäller kanske också annat. Vi vill dock se hur de ser ut, hur de är tänkta och hur de kommer att fungera innan vi säger att vi köper dem.
Carl B Hamilton är mycket mer benägen att säga att vi självklart ska vara med - i varje fall när han är på det humöret, men det är han inte alltid. Ibland låter han också lite mer ifrågasättande.
Frågan om vems pengar vi ska använda är lite märklig. Vi ska givetvis använda de resurser som står till buds i Europa och de enorma resurser som står outnyttjade. Det är arbetskraften, och det är de arbetslösa ungdomarna. De måste sättas i arbete. Då skapar man de nya resurserna och pengarna.
Låt mig svara lite mer explicit på frågan om vilka pengar man ska använda. Det så kallade skattefelet i Europa är de pengar som man inte får in i de kristyngda länderna och andra länder. De uppgår till en dubbelt så stor summa som det samlade budgetunderskottet i EU-27. Man kan ju börja med att dra in de skatter man en gång har beslutat om och använda dem. Man kan också använda låneinstrument när det gäller investeringar och så vidare.
(Applåder)
Anf. 126 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! Vi kan vara överens om att arbetslöshet är slöseri, men frågan om vems pengar man ska ta handlar inte riktigt om det. Bo Bernhardsson vet mycket väl att de länder som är aktuella inte kan låna på marknaden; de har ingen egen upplåningskapacitet. De måste låna via Tyskland eller någon kriskassa.
Om Bo Bernhardsson tycker att pengar ska användas för att utsträcka tiden, och jag kan hålla med om det, måste man ställa frågan till sig själv: Skulle jag vilja gå fram till svenska skattebetalare och be dem att ställa upp och finansiera en förlängd lånetid och utökade lånemöjligheter för dessa länder, att de lånar med vårt borgensåtagande?
Många i denna kammare och i Sverige är för en expansiv finanspolitik, men det är aldrig någon som tar upp att om man har sagt A, att man ska göra det, måste man också säga B och gå till de svenska skattebetalarna.
Anf. 127 Per Åsling (C)
Fru talman! I de politiskt, finansiellt och ekonomiskt turbulenta tider som råder hänger Europas sammanhållning och eurons framtid fortfarande på tämligen sköra trådar. För Centerpartiet som varm anhängare av EU-samarbetet - den fria rörligheten, respekten för mänskliga fri- och rättigheter och engagemanget för omvärlden - är den senaste tidens utveckling minst sagt bekymmersam. EU:s medlemsländer måste samarbeta och visa respekt för varandra. Dessutom behöver EU-länderna visa prov på förmåga att ta ansvar och fatta svåra men nödvändiga beslut när det behövs som allra mest. Hittills har krishanteringen lämnat mycket övrigt att önska.
Sverige är starkt beroende av övriga Europa och av hur den europeiska ekonomin utvecklas. Det ligger i vårt intresse att skuldkrisen löses men också att budgetdisciplinen och den finansiella stabiliteten i euroområdet stärks.
Fru talman! Till skillnad från de euroländer som är mitt uppe i den statsfinansiella krisen har Sverige en stark position. Vår slutsats är att betydelsen av stabila och långsiktiga spelregler inte nog kan poängteras. Det är dessa lärdomar som skuldtyngda euroländer behöver ta till sig för att komma till rätta med sina statsfinansiella problem. Länder i kris måste sköta sina åtaganden, följa regelverken, reformera sina ekonomier och i praktisk handling visa att de är på väg mot ordning och reda i sina offentliga finanser.
EU och euroländerna måste fokusera sin kraft på att genomföra och tillämpa de redan beslutade ramverken för ekonomisk-politisk samordning. De måste också avsluta återstående förhandlingar och fatta relevanta beslut. Det finns en betydande risk för att kommissionens centralistiska förslag leder till att de enskilda euroländernas ansvar för sin egen ekonomiska politik minskar, vilket Centerpartiet ser med stor oro på.
Fru talman! Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. En oroväckande utveckling som följer av alla de snabba insatser som gjorts de senaste åren för att förhindra att skuldkrisen accelererar och nu för att sanera enskilda medlemsländers ekonomier är att de vinster som skett riskerar att ha skett på bekostnad av Europas medborgare. Arbetet med att minska budgetunderskott riskerar att öka ett annat underskott: det demokratiska.
Finansutskottet konstaterar att åtgärderna i kommissionens plan endast beskrivs på ett övergripande sätt och att debatt och analyser av åtgärdernas effekter på den europeiska ekonomin saknas. Därför är det enligt utskottet svårt att bedöma och värdera kommissionens olika förslag.
För att upprätthålla och öka transparensen och tydligheten för medborgarna kan inte åtgärderna vara beskrivna på en för allmänt hållen nivå.
Med detta sagt kan EU ändå inte blunda för att behovet av strukturella reformer är stort.
Det är lätt att glömma mycket av det som gått fel när flera av EU:s regeringar kämpar med att begränsa skuldkrisens omfattning och dess effekter.
Redan innan den gemensamma valutan infördes fanns behov av strukturella reformer. Ta till exempel Spanien som förra året hade en arbetslöshet på runt 25 procent och en ungdomsarbetslöshet som cirkulerat över 50 procent.
Spanien är ett exempel där arbetsmarknaden inte fungerar. Fler länder i Europa befinner sig i en liknande situation, vilket Bo Bernhardsson mycket riktigt påpekade.
Behovet av reformer på arbetsmarknaden är stort. Vänder vi blicken mot Tyskland kan det konstateras att landet har lyckats behålla en hög sysselsättning och en låg arbetslöshet, och därtill en låg ungdomsarbetslöshet, trots rådande ekonomiska kris i omvärlden.
Tyskland genomförde redan inom ramen för den så kallade 2010-agendan ett flertal strukturreformer som banat väg för hur den tyska ekonomin fungerar i dag. Även i Tyskland var debatten intensiv när dåvarande socialdemokratiska förbundskansler Schröder drev igenom sina arbetsmarknadsreformer. Men i dag kan vi se resultatet. Landet har gått från att kallas Europas sjuke man till ett land som flera vänder blicken åt för att lära av.
Fru talman! Kommissionens plan innebär en betydande centralisering av den ekonomiska politiken i EU. Det är en mycket oroande utveckling. Utgångspunkten vid en eventuell ytterligare förstärkning av den ekonomiska samordningen bör i stället vara att medlemsstaternas befogenheter vad gäller budget, skatter och arbetsmarknads- och socialpolitik inte försvagas. Medlemsstaternas nationella befogenheter måste värnas.
Centerpartiet anser att det behövs ett smalare men vassare EU, att unionen ska prioritera och kraftsamla för att kunna möta stora gränsöverskridande frågor om miljö, utrikespolitik, handel och brottsbekämpning.
Samtidigt vill vi inte att EU lägger sig i olika frågor - till exempel naturresurser, sociala trygghetssystem, kultur och jakt - där enskilda människor och beslutsfattare på lokal, regional och nationell nivå bättre kan bestämma. Att rätt beslut ska tas på rätt plats är en naturlig följd av vår syn på att samhället ska byggas underifrån.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag.
Anf. 128 Johnny Skalin (SD)
Fru talman! EU är på väg att utvecklas till en federation. Om det råder knappast några tvivel.
I Sveriges riksdag har vi en regering som har utsett en EU-minister som kallar sig federalist i stället för demokrat. Och i EU har vi genom José Manuel Barroso en kommissionsordförande - eller en EU-president, som det står på EU:s hemsida - som uttryckligen har sagt att svårigheterna i dag beror på att vi inte har en europeisk federation.
Denne EU:s högsta ledare har även förklarat att en gemensam valuta kräver en samordnad ekonomisk politik med integrerade beslut på EU-nivå. Även om regeringen och Socialdemokraterna försöker förneka det ligger Barrosos påstående i direkt linje med såväl vad den så kallade teorin om valutaområden säger som vad de allra flesta ekonomiska experter anser.
En gemensam valuta, en gemensam centralbank och en gemensam penningpolitik kräver per definition både en mycket långtgående ekonomisk likhet och en djupgående politisk integration för att fungera. Således måste den som är för EMU, för euron och för en europeisk penningpolitik också vara för en långtgående centralisering av makten till Europa, där EU-kommissionen och inte medlemsländernas väljare dikterar villkoren för hur medlemsländerna bedriver sin egen inrikespolitik.
När finansutskottet, regeringen och Socialdemokraterna i sitt yttrande skriver att det för Sverige är viktigt att den ekonomiska och monetära unionen fungerar väl säger de med andra ord att vi måste acceptera den extrema maktöverföring denna monetära union faktiskt kräver. Statsministern manifesterar det särskilt tydligt varje gång han hävdar att Europas problem handlar om det höga löneläget.
När penningpolitiken - detta känner finansutskottet till, eller åtminstone borde varje enskild företrädare i finansutskottet känna väl till det - blir gemensam, då återstår endast finanspolitiken för att motverka ekonomiska chocker. I stället för att låta valutan reglera ekonomisk instabilitet tvingas därmed de länder som ingår i EMU och där ekonomierna går i otakt med ECB:s centralränta att interndevalvera, och interndevalvering är i sak exakt vad statsministern talar om. Det handlar i praktiken om ett politiskt skapat behov av dumpade löner för vanliga, hårt arbetande européer, för att därigenom lösa den kris som har uppstått på grund av att länderna har övergett sin självständiga penningpolitik.
Med ett Europa med skenande statsskulder, där miljoner tidigare relativt välmående européer numera har svårt att skaffa mat, med fem miljoner arbetslösa i Spanien, med en arbetslöshet i Portugal som närmar sig nivåer på 18 procent, med en tvångsförvaltad ekonomi för cyprioterna, med en havererad före detta irländsk ekonomi och med en unionsekonomi som i stället för att växa krymper, då blir det på ett sätt naturligt att en debatt måste uppstå om hur det här kunde ske och hur vi bäst löser problemet.
Det tragiska är bara att denna debatt inte har initierats av riksdagen, med journalisternas stora intresse att informera medborgarna om vad som nu sker i snabb takt i Europa. I stället har debatten initierats av Barrosos EU-kommission, för att med det som grund hävda att denna enorma omvälvning av EU skulle ha demokratisk legitimitet.
Men det absolut värsta är ändå inte att EU består av ett gäng maktgalna antidemokrater. Det värsta är att riksdagen med nuvarande sammansättning frivilligt kommer att fortsätta ge bort makt över sitt eget land.
Vi vet hur det kommer att se ut. EU lanserar storslagna idéer som förkastas av allt och alla. Därefter låter man diskussionen gå vidare, precis som man har gjort i detta ärende, varpå EU pressar på beslutsprocessen. För varje delbeslut går det snabbare än någon rimligen kan hänga med. EU kompromissar en aning och går med på att fila av de hårdaste kanterna, varpå regeringen och riksdagen backar lite i sin kritik, slår sig för bröstet och säger att man återigen har påverkat EU.
Av den anledningen federaliseras naturligtvis inte Europa över en natt, inte heller genom det här betänkandet. En rimlig tidsplan torde i stället vara någonstans kring tio år för att EU ska kunna bli en fullfjädrad federation, med ett eller flera nya europeiska fördrag.
Det är givetvis av den anledningen samtliga partier - även regeringspartierna och Socialdemokraterna - i dag kan kosta på sig att vara lite kritiska. För att stävja den folkliga opinionen kommer de sista slutstegen mot den federala unionen troligen inte ens att tas i stabila tider utan snarast tas i samband med nästa ekonomiska kris.
Som EU självt konstaterar i KOM(2012) 777 på s. 9, som just behandlar EU:s plan för en verklig monetär och federal union, hade denna plan inte kunnat göras möjlig utan den kris som EMU har skapat.
Man ska också komma ihåg det att i varje EU-beslut som riksdagen godkänner - oavsett beslutets karaktär - alltid finns en eller flera meningar och ibland hela stycken eller paragrafer som har stakat ut fortsättningen. Det var dessa till synes oskyldiga rader, stycken och paragrafer som ledde fram till tvåpacket, sexpacket, europakten, ESM och finanspakten, som alla överför - eller tydligt förbereder för att överföra - stora maktområden till EU.
Man ska också komma ihåg att allt detta i sin tur möjliggjordes från ett från början till synes oskyldigt Europa 2020-dokument med det i sig ädla syftet att skapa tillväxt som dock nu, bara några år senare, har lett till att EU-nämnden och riksdagen i princip naturligt diskuterar och fattar beslut om en gemensam arbetsmarknadspolitik, gemensamma pensionsnivåer, en europeisk beskattningsrätt med en transaktionsskatt och en socialpolitik dikterad av EU.
Man diskuterar numera detta naturligt utan att någon reagerar nämnvärt, mer än att någon ledamot då och då sitter och mumlar fram ett litet beklagande, för att direkt därefter släppa frågorna, varefter man låter EU fortsätta peka finger, fortsätta söndra och fortsätta ställa krav på Sverige och EMU-länderna.
Vad riksdagen mot denna bakgrund därför måste göra är att resa sig upp, stå upp för vårt lands rätt till självbestämmande och säga att det viktigaste för oss inte är att se till att EMU fungerar väl utan snarast att se till att vår demokrati och vårt utbyte med omvärlden fungerar tillfredsställande.
Det ligger, menar jag, därför inget större värde i att finansutskottet försöker värdera kommissionens förslag. I stället både kan och bör vi konstatera att demokratin för oss alltid måste komma i första rummet, varför vi också måste förkasta hela idén med det fördjupade EMU.
Syftet med EMU var att skapa stabilitet och välstånd i Europa. Men vi kan redan konstatera att raka motsatsen har blivit resultatet och att det dessutom tillåts ske på bekostnad av demokratin. Och det, fru talman, vill jag lova att ingen sann vän av demokratin kan godkänna.
Därmed ställer jag mig bakom Sverigedemokraternas särskilda yttrande i ärendet.
I detta anförande instämde Sven-Olof Sällström (SD).
Beslut, Genomförd
Utlåtandet beslutades i kammaren 10 april 2013.Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelser
Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Kommissionens plan för ett verkligt EMU (KOM(2012) 777)
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger utlåtandet till handlingarna.- Reservation 1 (MP, V)
Ledamöternas rösterOmröstning i motivfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (MP, V) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 99 0 0 13 M 100 0 0 7 MP 0 23 0 2 FP 22 0 0 2 C 19 0 0 4 SD 18 0 0 2 KD 19 0 0 0 V 0 19 0 0 Totalt 277 42 0 30
Det här är ett utlåtande
Ett utlåtande är en rapport från utskotten med synpunkter om EU-initiativ. Ibland handlar det om så kallade strategiska dokument från EU-kommissionen som idédokument, diskussionsunderlag och långsiktiga planer för kommande EU-lagstiftning.
Ett utlåtande kan också behandla subsidiaritetsprövningen av ett förslag till EU-lagstiftning. Utskottet bedömer om den aktuella lagstiftningen bör ligga på EU-nivå eller om det är lämpligare med regleringar på nationell nivå. Om utskottet anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen skriver det ett utlåtande med ett förslag till invändning i form av ett så kallat motiverat yttrande.