Försvarsmaktens personal

Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 10.

Detta ärende handlar om Försvarsmaktens personal. Man kan säga mycket om Försvarsmaktens kompetenser – de är många och goda – men när det gäller just personalpolitiken inom Försvarsmakten kan den möjligtvis lämna en del att önska. Man kan till och med säga att trots tider av goda tillskott till Försvarsmakten har dessa kanske inte nått hela vägen ned på golvet. Soldater och officerare har nog märkt att de inte har varit i första rummet varje gång nya tillskott har kommit. Vi kan också konstatera att alltför många lämnar Försvarsmakten.

Försvarsmakten har många gånger haft goda villkor vad gäller pensionering, men i dag är många av dem som närmar sig åldern för att gå i pension villiga att fortsätta. Försvarsmakten behöver dessa officerare, som ofta är kunniga inom områden som Försvarsmakten behöver.

Försvarsmakten har till viss del uppmärksammat detta och erbjudit program för officerare som stannar kvar, men dessa program är alltför få och ofördelaktiga för dem som står i begrepp att välja mellan pension eller annan verksamhet eller att fortsätta att jobba inom Försvarsmakten och dela med sig av sin kompetens.

Fru talman! Det finns all anledning att samla den kompetens som finns i Sverige och använda den inom Försvarsmakten. Vi hade ett förslag till tillkännagivande inom försvarsutskottet för ett tag sedan där vi sa att de ekonomiska villkoren för våra värnpliktiga och soldater borde förbättras. Vi sa att ett exempel på det kunde vara att införa en så kallad utbildningspremie. Det kan vara att man har fullgjort sin utbildning, att man har speciell kunskap eller att man har tillgodogjort sig något utöver det som behövdes för en tjänst. Detta blev ett förslag till tillkännagivande i försvarsutskottet, som skickades vidare till departementet.

Vad hände sedan? Man sa att man hade tillgodosett detta, men vad hade man gjort? Jo, man hade tagit dagersättningen och minskat den till ett minimum för att i stället utbetala den efter fullgjord värnplikt som en utbildningspremie. Det som Försvarsdepartementet gjorde var alltså att försämra villkoren för soldater och värnpliktiga. Man kan ställa frågan: Vill du ha lönen nu i slutet av månaden, eller vill du ha den om ett halvår? Givetvis vill alla ha pengarna på fickan så att man kan betala sitt snus och sin hyra, men där var Försvarsmakten kreativ i att lura soldaterna.

Låt mig ta ett annat exempel. Den värnpliktige som efter fullgjord värnplikt trivs så bra att man väljer att stanna kvar och påbörja en aspirantbana som officer i Försvarsmakten kommer att sänka sin lön. Det kallas givetvis inte lön, men den ersättning man får varje dag som värnpliktig i slutet av sin värnplikt är högre än vad den är i början av aspiranttjänstgöringen för att bli officer. Försvarsmakten premierar alltså våra officersaspiranter i ett första karriärsteg genom att sänka lönen för dem. Är detta en bra personalpolitik? Nej. Trots att både vi i Moderaterna och Officersförbundet har påpekat detta för regeringen väljer den att inte göra något. Det är två förordningar som reglerar detta, så regeringen hade inte ens behövt gå via riksdagen för att förändra detta utan hade kunnat göra det på egen hand, utan att fråga oss, men tydligen har den prioriterat annat.

Det finns alltså mycket som regeringen skulle kunna göra som den väljer att inte göra. Samtidigt som regeringens mål när det gäller stående förband missas år efter år väljer den att inte titta på förmånerna eller hur fler skulle kunna attraheras att söka till att bli tidvis eller kontinuerligt anställd soldat.

Man kan tala om detta i försvarspolitiska termer. På samma sätt som våra Jas-plan är våra spjutspetsar i luften är våra stående förband våra spjutspetsar på marken. När något händer behöver vi snabbt vara ute och möta de eventuella hot som finns. Om vi inte har stående förband kommer vi att komma för sent eller misslyckas med det som är Försvarsmaktens uppgift. Detta diskuteras inte i någon större utsträckning, utan regeringen väljer att inte titta på problemet.

Detta är inte ett problem bara i Sverige, utan det är ett problem i hela Västeuropa. Problemet blir inte mindre för det, utan det påverkar både vår försvarsförmåga och vår kuppberedskap.

Fru talman! Många soldater och reservofficerare förlorar i dag ekonomiskt på att tjänstgöra inom Försvarsmakten, om de alls får tjänstgöra. Det är inte alla soldater som har möjlighet att ta ledigt från sina ordinarie jobb för att öva med Försvarsmakten, och om de gör det förlorar de som sagt på det ekonomiskt många gånger.

Det finns bland personer som har ett statligt jobb vid sidan av sin tidvisa anställning inom Försvarsmakten en möjlighet att få löneuppfyllnad. Jag hade själv den möjligheten när jag var reservofficer, och givetvis borde den rätten gälla alla. Det kan inte vara så att valet av arbetsgivare ska bestämma vilka ekonomiska förmåner man har som soldat. Valet av arbetsgivare borde heller inte påverka den möjlighet man har att försvara Sverige. Jag tycker att detta är ganska självklart.

Vi kan gå vidare till hemvärnet, där det finns liknande problem. I dag är det största problemet inom hemvärnet kanske inte att fylla förbanden utan att ta vara på alla personer som söker till att bli soldater inom hemvärnet. Givetvis har det varit en extrem anstormning den senaste månaden som gör att det bildas flaskhalsar, men det finns också många problem som vi politiskt skulle kunna hjälpa till att lösa.

En sådan flaskhalssituation som vi har nu är inte en idealisk väg. Det tar trots allt minst ett år från den dag man anmäler sitt intresse till dess att man kan tjänstgöra i ett förband. Jag tycker att det är för lång tid. Jag tycker att man borde kunna snabba på den trappan i många steg. Jag tror också att om vi vill ha en god omsättning i förbanden måste man kunna verka för att det blir enklare att ta sig igenom dessa steg. Möjligtvis kostar det en slant, men jag tror att det avsevärt kommer att förbättra kvaliteten i våra förband inom hemvärnet.

Fru talman! Sverige är ett land som har höga ambitioner när det gäller den internationella politiken och som bidrar gärna med trupp till olika typer av internationella insatser. Låt oss säga att de flesta som varit på internationella insatser kommer hem starkare både fysiskt och psykiskt och har lärt sig mycket på resan, men tyvärr gäller det inte alla.

Försvarsmakten har ett ansvar som gäller under obegränsad tid för de skador som soldater ådrar sig i internationell tjänst. I dag kan man konstatera att det saknas en sammanhängande vårdkedja för de flesta av dessa soldater. De som bor i Uppsala har möjligtvis tillgång till den specialkompetens som finns inom Veterancentrum. I övrigt är de hänvisade till den reguljära sjukvården på många sätt, men den klarar inte av att ta emot dessa personer. Kompetensen finns inte regionalt, och ibland finns den inte ens nationellt. Därför tycker vi att det är självklart att Sverige som har höga ambitioner på det internationella området också har höga ambitioner för sin veteranpolitik och därför inrättar ett fristående veterancentrum.

För att sammanfatta detta, fru talman, kommer Försvarsmaktens förmåga att rekrytera och behålla kompetent personal att vara helt avgörande för dess förmåga att växa och lösa sina uppgifter. Villkoren för officerare, reservofficerare, värnpliktiga, hemvärnsmän och anställda soldater blir därmed avgörande för Sveriges förmåga att försvara sig mot en angripare.

Det finns mycket som kan göras. Jag har gett några exempel, men det finns fler. Många av åtgärderna kan göras också utan kvalificerade utredningar. Mycket av detta hade kunnat lösas bara genom att samordna olika förordningar på Regeringskansliet, men uppenbarligen har man valt att inte göra det. Jag tycker att det är synd. Trots de stora anslag som har kommit Försvarsmakten till del har regeringen tyvärr blundat för personalpolitiken, som kanske är något av det viktigaste vi har.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nummer 9.

Därefter vill jag prata lite grann om frivilligorganisationerna, som inte har nämnts. Den förre talaren berörde de ekonomiska delarna, som jag försöker skifta här. Det var bra sagt, tycker jag. Vad gäller frivilligorganisationerna har det varit lite eftersatt. Man uppfattar själv att man har ett behov av förstärkt ekonomi. Man uppfattar också, fru talman, att möjligheterna att komma ut på övningsfält med mera är begränsade. Det handlar bland annat om miljötillstånd, som jag återkommer till senare. Man uppfattar att man får stå i kö. Det finns begränsningar för tillstånd, och övriga förband har företräde. Man uppfattar det så, och man har sagt så.

För att råda bot på detta måste möjligheterna att utöka själva övningsområdena ses över, vilket regeringen gör till viss del. Det tycker jag är en bra väg att gå. Den andra vägen tycker jag är att man, när man skaffar miljötillstånd, tar höjd för att Försvarsmakten ska växa. Där har frivilligorganisationerna en mycket viktig del i att utbilda för hemvärn eller vad det nu är. Man bör också utöka tillstånden innan det blir alltför stora proppar med tanke på den förmågeökning som totalförsvaret ska ha nu. De behöver öva mycket mer.

Med detta sagt kan jag konstatera att regeringen har tillfört olika anslag, och pengar får användas till frivilligorganisationerna.

Man kan faktiskt sätta sig och fundera på ett förslag som jag inte är riktigt säker på om det egentligen är bra. Men man bör överväga att diskutera med dem om de skulle kunna hantera ett eget anslag, så att de slipper stå med mössan i hand när det blir en utökning av deras verksamhet. Men jag tycker att man i alla fall kan diskutera detta med dem.

Fru talman! När det gäller Försvarsmaktens rekrytering av personal och officerare finns det ett behov som har uttryckts och som vi har motionerat om i många år, nämligen att öppna ett rekryteringskontor i Luleå. Varför? Jo, därför att chefen på F 21 sa till oss när vi var där för ett antal år sedan att en av de viktigaste delarna för personalförsörjningen är att man får dit ett rekryteringskontor. Därför har vi år efter år väckt den motionen. Tyvärr har vi inte fått något gehör för den, men vi fortsätter och har nu bakat in den.

När det gäller rekrytering av personal läste jag och kontrollerade senast i går vad som står om utbildning av officerare. Och jag tycker att det framgår att man kortar ned officersutbildningen, i vissa styrkor med ett helt år. Varför gör man det? Beror det på överutbildning, eller vad beror det på? Detta tycker jag bör hanteras ytterligare, och frågor bör ställas till Försvarsmakten när de kommer hit. Jag begär inte att någon här ska svara på det.

Det som dessutom oroar mig är att man nu lite grann skiljer på olika sätt att arbeta. Med det gamla sättet var även kompanichefen och plutonchefen fostrade i verktyget så att säga. Sedan gick man vidare på en annan linje, kanske till officerslinjen, och utvecklade både taktik och stabsfunktioner på ett annat sätt. Men man behärskade en gång i tiden och var väl förtrogen med det redskap som man sedan skulle ge order om till någon annan att använda. Det kan till exempel vara förbindelsearbeten exempelvis över Dalälven. Det är inga problem att leda en sådan verksamhet om man kan det. Det är väldigt viktigt att denna kompetens följer med.

Detta tycker inte jag att man beaktar tillräckligt mycket. Det syns tydligt när någon säger: Men jag ska ju leda arbetet.

Men det kan handla om att man har en ledningsfunktion, om jag hårdrar detta lite grann, och ska ge order om en verksamhet men inte själv förstår tidsförhållandena – vilken tid detta tar och vilka resurser man behöver. Allt detta finns helt naturligt hos specialistofficerare. Men det bör också till viss del vara förankrat hos den som ger order. Det tycker jag är en viktig del i detta.

När det gäller värnpliktsvolymer vill vi på sikt gå upp mot 20 000–22 000 man. Det tar väldigt lång tid. Men det krävs när vi nu ökar brigaderna – en tredje till 2030, gärna snabbare om Försvarsmakten mäktar med det, vilket är tveksamt. Men det får de återkomma till. Efter samtal med dem bör det vara klart 2030. Men det kräver att det utreds vilka förbandsplattformar som vi ska återta. Ska vi återta Ing 1 Almnäs där förbindelsebataljonerna utbildades? De svarade för övergångarna vid Södertälje, Stockholm, Stäket och så vidare. Allt detta var förberett för brobyggnadsplatser, och det övades mycket. Är det detta som ska göras? Ja, det tycker jag. Om värnpliktsvolymerna ska växa så mycket måste man också se till att starta upp. Och det har man gjort från regeringens sida i vissa stycken. Man har sett att man måste arbeta med detta problem. Men det måste komma några svar på frågan. Var ska vi etablera förband? Här måste Försvarsmakten naturligtvis ha ett avgörande. För behovet för brigadernas förband – logistikförband och så vidare – är mycket viktigt. Men man bör sätta igång nu. Då bör detta vara möjligt om ett antal år.

Fru talman! Vi tycker att man ska återinföra civilplikten. Det tycker väl de flesta här nu. Jag tittade i mina papper, och jag sa detta 2014. Och jag säger det fortfarande i dag fullt ut. Det finns vissa som krigsplaceras.

Vi har våra tre skolor där vi kan utbilda människor för civilplikt. Man kan även tänka sig att när värnpliktsvolymerna ökar är det kanske vissa som vägrar att göra värnplikten. Då skulle man kunna ha en civilplikt för dem där de lär sig andra delar som är vapenfria. Där har vi våra räddningsskolor. Man skulle också kunna tänka sig att frivilligorganisationerna arbetar med detta. Det gör de i dag, men det kan utökas.

Vad är civilplikten mer än så? Vi behöver nu ta tag i till exempel driftvärn. Vad är det? Det hade vi förr. Vid våra elstationer och automatstationer hade driftvärnet en krigsplacering. Förutom normala reparationsarbeten övade man driftspersonalen. Fem tio man åkte ut, högströmselektriker och andra elektriker, och reparerade. Den delen i driftspersonalen måste återställas. Det är av mycket stor vikt enligt oss. Likaså är BRB, som är en förkortning för byggnads- och reparationsberedskapen, viktig. På den tiden ansåg vi att man behövde den i en krigssituation – samtidigt, under och efter.

All denna personal är ålderstigen i dag. Men det innebär inte att inte huvudet fungerar. Man skulle naturligtvis kunna be dem att hjälpa till att visa hur det var då. Sedan förfinar man detta mot dagens situation. Byggnads- och reparationsberedskapen är alltså viktig att återta. Det talas lite om den. Men nu har i alla fall jag gjort det.

Fru talman! Rysslandskriget sätter sina spår i allt vi håller på med just nu och i våra tankar. Det gör också denna fråga om personal väldigt aktuell.

Det är väldigt påtagligt i Ukraina att det är styrkeförhållanden som avgör. Om man jämför Ukraina med Sverige är Ukraina 1,34 gånger större till ytan, och man har fyra gånger vår befolkning. Men det som är tydligt är att storleken på försvaret är avgörande i hur man lyckas försvara sitt land, det vill säga antalet tillgängliga soldater. Det är väldigt tydligt.

Det nya säkerhetsläget är definitivt ett nytt kapitel i världshistorien, ett tragiskt sådant. Det innebär att Försvarsmakten måste öka. Vi vet samtidigt att den största utmaningen för att lyckas med denna ökning är personalbemanningen. Vi ser att det måste gå snabbare. I totalförsvarsbeslutet sas det att en beslutad organisation ska vara uppfylld ungefär 2030. Vår slutsats i dag är att det är för långsamt. Det måste gå fortare. Vi måste snabba på insatserna så mycket vi kan. Och inte minst jag som gotlänning känner precis detta behov.

Fru talman! Försvarsmakten har såklart en delegation att bedriva den statliga arbetsgivarpolitiken inom Försvarsmaktens område. Vi kan notera att det är en väldigt positiv trend i dag. Det går rätt så bra, och man rekryterar bra. Det är väldigt glädjande. Det hindrar inte att vi kan komma med inspel från utskottet och skicka vidare dessa signaler från golvet som vi gör. Det är precis det som jag tänker göra just nu.

Den efterfrågan på officerare, specialofficerare, gruppchefer, soldater och sjömän som nu finns är historisk. Det har nog inte varit en sådan efterfrågan sedan kalla krigets dagar. Det gör att det finns en väldigt stark stolthet i yrkeskåren, vilket gör det lättare att rekrytera. Man kan komiskt nog säga att Putin faktiskt har hjälpt till med detta.

Vi ser också att det behöver finnas något slags balans när det gäller förmågeökningen på kort sikt och antalet värnpliktiga som utbildas, vilket är det långsiktiga. Givetvis vill vi ha fler värnpliktiga, men samtidigt låser vi då fast välutbildade officerare i utbildningen av dessa. Vi måste alltså både klara förmågeökningen här och nu och utbilda för framtiden, och det är en balansgång som är viktig att tänka på.

Det finns några förslag från golvet som jag verkligen tycker är värda att nämna. Vad det handlar om nu är nämligen att vi har en svacka när det gäller framför allt officerare, beroende på att vi har haft en låg utbildningsnivå under lång tid, och att det tar lång tid innan vi får fram nya officerare.

Något vi till exempel vill göra är att tillsvidareanställa de gruppchefer, soldater och sjömän som nu har kortare anställningar. Vi vill också ha in fler GSS-soldater, som det heter. Det är ett givet första steg och en lågt hängande frukt.

Samtidigt är det faktiskt så att löner och villkor för officerare måste förbättras. Syftet med det är att behålla dagens personal, för det är en del avgångar i den här kategorin. Vi behöver också öka attraktionskraften för att fånga dem som går i tankar om att bli officerare.

Viktigast är kanske att målantalet när det gäller yrkesofficerare i Försvarsmakten måste höjas rejält. Det gäller inte minst utifrån det nya säkerhetsläget, som kräver ett nytt målantal.

Från Centerpartiets sida tror vi också att särskilda åtgärder behövs för att attrahera yrkesofficerare att stanna kvar efter uppnådd pensionsålder. Det är en stor utmaning att överbrygga den svacka vi nu ser.

Vi tror även att det behövs riktade åtgärder för att rekrytera tillbaka de specialistofficerare och officerare som är utbildade men som inte jobbar i yrket i dag. På exempelvis Gotland är det många inom offentlig sektor som jobbar med andra uppgifter. Där finns det insatser att göra.

Till sist tror jag också att det finns insatser att göra som kanske inte är så populära men som man behöver ta en diskussion om, till exempel pensionsåldern för yrkesofficerare. Den som är född före 1988 går i pension vid 61 års ålder, och flygförare går i pension vid 55 års ålder. Man borde kunna ta en diskussion om att höja åldern. De kanske inte måste behålla exakt samma arbetsuppgifter, men de har ju kompetensen kvar.

Det finns alltså många konkreta åtgärder som vi ser kan vidtas.

En annan punkt som vi från Centerpartiets sida vill lyfta fram är detta med jämställdhetsaspekterna kring personalrekryteringen. Varför? Jo, ska man attrahera nya personer är det ju väldigt bra att kunna rekrytera från hela befolkningen. Vi har därför tagit fram nio punkter i en speciell motion som vi har bilagt betänkandet.

Huvudpunkten i detta är att vi till 2030 vill öka andelen kvinnliga värnpliktiga till 40 procent. År 2021 hade vi 21 procent värnpliktiga som var kvinnor. På officersprogrammet var 29 procent kvinnor, och på specialistofficersprogrammet var det bara 15 procent. Vi tycker att andelen ska öka. Vi kan titta på Norge, som har ett högre målantal och en större andel kvinnor. Vi tror att det är ett jättebra sätt att öka attraktionskraften i och förmågan att rekrytera till militären.

Vi vill också ha en medinflytandeofficer som blir en länk mellan den värnpliktige och förbandschefen. Det kan vara en insats. Vi vill även ha en oberoende visselblåsarfunktion, vilket handlar väldigt mycket om att motverka det ovälkomna beteende som vi tyvärr får rapporter om faktiskt sitter kvar i väggarna. Vi vill vidare ha obligatoriska utbildningar i jämställdhet och värdegrund, och vi vill ha en regelbunden uppföljning och utvärdering av det jämställdhetsarbete som finns.

Sist men inte minst är det väl verkligen hög tid att våra kvinnliga soldater får utrustning som passar dem. Det har de faktiskt inte haft fram till nu. Det handlar om att även de kvinnliga soldaterna ska klara både övning och strid.

Med detta yrkar jag för Centerpartiets räkning bifall till reservation 7.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi en stor mängd motioner om försvarspolitiken gällande personal, rekrytering och arbetsvillkor inom Försvarsmakten.

Fru talman! Rysslands invasion av Ukraina för ungefär fem veckor sedan är ett allvarligt brott mot folkrätten och har inneburit ett enormt lidande för Ukrainas befolkning, med ett stort antal döda och skadade samt miljoner människor på flykt. Vi lever i en mer sårbar och osäker värld.

Under två år levde vi med en pandemi som nu förhoppningsvis håller på att klinga av. Dessa två händelser, invasionen av Ukraina och pandemin, har ställt och ställer fortsatt mycket höga krav på hela vårt samhälle. Frågan om samhällets robusthet vid stora störningar är mycket viktig. En av anledningarna till att vi nu har enighet i riksdagen om att öka försvarsbudgeten är att vi behöver ha tillräckligt med militär och civil personal för att Sverige ska stå starkt och säkert.

De viktigaste faktorerna för att ha ett robust samhälle som står emot kriser är välutbildad personal med goda arbetsvillkor samt engagemang hos vanliga människor att hjälpa till när det verkligen behövs. Vi har sett under pandemin och ser även nu när Sverige påverkas av katastrofen i Ukraina att personal och engagerade inom Försvarsmakten, hemvärnet, de frivilliga försvarsorganisationerna, kommunerna, Röda Korset och många andra stora och små ideella föreningar gör ett oerhört viktigt arbete. Jag vill rikta ett väldigt stort tack till dem.

Fru talman! En viktig förutsättning för Försvarsmaktens personalförsörjning är värnplikten. Alla ungdomar som fyller 18 år mönstrar och prövas mot möjligheten att göra värnplikt. Vänsterpartiet tycker att detta är mycket bra. Värnplikten garanterar en folkförankring av Försvarsmaktens verksamhet. Det är viktigt för vårt demokratiska samhälle att så många olika människor som möjligt, med olika bakgrunder och erfarenheter, deltar i försvaret av Sverige och får viktiga kunskaper om hur vårt land görs säkrare och tryggare för alla.

För att de värnpliktiga ska få bästa möjliga utbildning och för att deras tillvaro i övrigt ska vara så bra som möjligt är det dock väldigt viktigt att det finns ett väl fungerande pliktråd, fru talman. Pliktrådet är ett medinflytandeorgan som väljs av de värnpliktiga och har i uppgift att tillvarata de värnpliktigas intressen, föra dialog om förändringar och förbättringar och granska det som rör de värnpliktiga. Detta är en viktig instans för folkförankringen och ett sätt för samhället att garantera att den utbildning vi har bestämt ska vara tvingande för dem som väljs ut att göra den är så bra som möjligt.

Efter att det första pliktrådet sedan värnplikten återinfördes valdes under våren 2019 har organisatoriska problem uppmärksammats. Pliktrådet saknar möjlighet att arbeta självständigt och har inte haft nödvändiga kansliresurser. I dag är Pliktrådet en del av Försvarsmakten, vilket hindrar rådet från att bedriva en självständig verksamhet.

En förändring i förordningen skulle behöva göras för att säkra oberoende och självständighet. Vi är väldigt glada över att samtliga partier nu tycker att detta är något man måste titta vidare på för att få en förändring till det bättre. Vänsterpartiet välkomnar att försvarsutskottet föreslår att riksdagen riktar ett tillkännagivande till regeringen i denna fråga.

Fru talman! Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Sedan värnplikten återskapades är den könsneutral. Kvinnors deltagande i försvars- och säkerhetsarbetet är avgörande för att hela samhället ska kunna stå emot kriser och akuta händelser.

Försvarsmaktens verksamhet släpar dock efter rejält när det gäller jämställdheten. 22 procent av de värnpliktiga är kvinnor – en siffra som glädjande nog ökar för varje år även om den fortfarande är alltför låg. En jämnare könsfördelning är naturligtvis oerhört viktig både för demokratin och för den feministiska försvars- och säkerhetspolitiken.

Vi är medvetna om att Försvarsmakten arbetar hårt för att förbättra jämställdheten, men det kommer fortfarande rapporter om kränkande behandling av olika slag.

Hösten 2017 lyfte tiotusentals kvinnor frågan om sexuella övergrepp, trakasserier och diskriminering genom metoo-rörelsen. Även inom försvaret fanns ett upprop, kallat Giv akt och bit ihop, som undertecknades av 1 786 kvinnor. Yrkesofficerare, reservofficerare, civilanställda, frivilliga, soldater och sjömän vittnade om fruktansvärda upplevelser, alltifrån osynliggörande och sexistiska skämt till våldtäkt. Uppropet uppmärksammade också hur kvinnor som anmält kränkningar och övergrepp många gånger blev ifrågasatta.

Jag vet att Försvarsmaktens ledning arbetar hårt med att öka jämställdheten och stoppa alla former av diskriminering, men mer behöver göras.

Trots ett aktivt jämställdhetsarbete under lång tid, och trots att kvinnor funnits inom Försvarsmakten under decennier, upplever många kvinnor inom försvaret att kläder och skyddsutrustning inte passar dem, något som bland annat framkommit i en undersökning som Officersförbundet gjort bland sina kvinnliga medlemmar. Mest missnöje är det med underkläder som skaver och inte passar, men även med skyddsutrustning. Många upplever att skyddsvästen är för stor eller skaver. Hjälmar upplevs ofta som för stora och åker ned över ögonen vid skjutövningar. Nu har försvaret tagit tag i den här frågan, men den behöver följas upp.

Vänsterpartiet anser att det behövs en plan för hur jämn könsfördelning kan nås på olika nivåer samt att en årlig jämställdhetskartläggning behöver göras för att följa arbetet med jämställdheten. Det behövs också tydliga och uppföljbara mål.

Det är viktigt att Försvarsmakten fortsätter att berätta om de förbättringar som görs och att lyfta upp kvinnor som förebilder. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 8.

I detta betänkande behandlas också Vänsterpartiets återkommande motion om att vi bör ta bort systemet med att Försvarsmakten förser hovet med adjutanter. Adjutanter är högt utbildade officerare med mycket erfarenhet, som lånas ut för att hjälpa kungen och kronprinsessan med allehanda sysslor under dagarna, en månad om året på ett rullande schema. De bör kunna ersättas med anställd civilpersonal, anser vi.

Försvarsmaktens verksamhet, precis som räddningstjänst, polis och andra liknande yrken, innebär stora risker och höga krav. Den är också igång dygnet runt. Därför måste vi arbeta för att personalen har så bra villkor som möjligt så att man vill stanna i yrket under längre tid. Löner är inte en fråga för oss inom politiken utan bestäms i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, och så ska det självklart vara. Det är dock viktigt att det finns stort utrymme inom budgeten för att faktiskt kunna höja lönerna för den som är anställd inom Försvarsmaktens verksamhet.

Löner, bra arbetsmiljö och goda arbetsvillkor är förutsättningen för en modern och välfungerande försvarsverksamhet i Sverige framöver.

Fru talman! Jag har en fråga till ledamoten. Anser ledamoten, fru talman, att det är kompetensen som ska vara avgörande när man försöker hitta en jämnare fördelning i rekryteringar vad gäller antalet kvinnor och män? Strävan är ju att få så många kvinnor som möjligt, fru talman, men min fråga är: Är det enbart kompetensen som ska vara vägledande när man anställer män och kvinnor i organisationen?

Fru talman! Jag tackar för frågan. Självklart ska kompetensen vara avgörande och viktig när man anställer. Det är helt självklart. Vi ser dock i dag att det finns alltför få kvinnor inom försvarets olika områden, och det finns många kvinnor som skulle kunna göra en stor och viktig insats inom försvaret. Därför måste vi öka andelen kvinnor, bland annat genom att öka rekryteringen. Det kan vi göra genom att visa upp kvinnliga förebilder. Vi kan också bli bättre på att rekrytera inom exempelvis skolans område genom att göra det mer känt vad Försvarsmakten egentligen håller på med.

Kvinnor kanske också kan göra lite olika saker jämfört med män. De kanske inte kan göra exakt samma saker alla gånger, men det finns många olika områden inom Försvarsmakten där kvinnor kan göra en stor och viktig insats.

Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Det finns många olika delar där kvinnorna kanske till och med är bättre i vissa tjänster och befattningar. Jag har ingen annan uppfattning, fru talman.

Däremot är det precis som ledamoten säger: Till exempel i brobyggnadskompanierna har man ett annat behov, fru talman, av muskelstyrka och annat. Där blir det naturligt att de ofta är män. Det är inget konstigt på något sätt, och det säger inte heller emot vad ledamoten sa här, fru talman.

Jag delar uppfattningen att man mycket väl kan titta över rekryteringen och se till att den blir bättre. Jag har inga problem med det alls. Framför allt var jag nöjd med svaret att det är kompetensen som ska vara avgörande.

Fru talman! Naturligtvis måste man ha rätt utbildning och rätt kompetens för att klara uppgiften. Det är helt självklart. Jag tror också att det finns vissa saker som kanske kan vara svårare för kvinnor att utföra eftersom det krävs en helt annan muskelstyrka. Men inom de allra flesta områden är jag fullständigt övertygad om att kvinnor kan göra en viktig och bra insats.

En viktig sak för att öka andelen kvinnor inom Försvarsmakten är just att jobba med jämställdheten, att få bort allt det diskriminerande som vi har sett. Att kvinnor blir trakasserade just för att de är kvinnor får bara inte förekomma, men det förekommer tyvärr fortfarande. Här finns det ett viktigt och stort arbete att göra för att få bort allt sådant ur Försvarsmakten.

Fru talman! Sedan omläggningen av försvarspolitiken 2015 och de stora ekonomiska tillskotten ser vi en Försvarsmakt i tillväxt. Militär och operativ förmåga byggs, utvecklas och förbättras.

En avgörande faktor för att skapa militär förmåga och skapa såväl folkförankring som försvarsvilja är försvarets personalpolitik – att dels vara en attraktiv arbetsgivare, dels locka fler människor till Sveriges försvar.

Är det något den ryska invasionen av Ukraina har lärt oss är det vikten av att skapa just vilja att försvara landet, känslan av att alla har ett gemensamt ansvar. Låt mig därför, fru talman, peka på några, vad jag menar, centrala aspekter i detta avseende.

För det första: Försvarsmakten måste vara en attraktiv arbetsgivare som kan rekrytera och behålla personal så att krigsförbanden kan bemannas och utvecklas i enlighet med riksdagens beslut.

Ett framtida försvar ska bygga på en allmän och könsneutral värnplikt. En stark folklig förankring och en bred rekryteringsbas är en förutsättning för försvaret, där plikttjänstgöring är en mycket speciell typ av tjänstgöring.

I takt med etableringen av den återaktiverade värnplikten ser vi exempelvis en kraftig ökning av antalet sökande till officersprogrammet. Värnplikten fyller därmed flera funktioner, både att skapa försvarsvilja och gemensamt ansvarstagande och att rekrytera officerare.

Av Försvarsmaktens årsredovisning för 2021 framgår att cirka 5 900 värnpliktiga påbörjade grundutbildning under 2021 och att målsättningen om 5 000 värnpliktiga därmed överträffades.

I en tid när försvaret ska växa är det viktigt att nå hela rekryteringsbasen i befolkningen för att kunna anställa de mest lämpade och för att åstadkomma en tillräcklig och effektiv personalförsörjning. En jämställd organisation bidrar också till det militära försvarets legitimitet, trovärdighet och folkförankring.

Utvecklingen går i rätt riktning, men tyvärr ser vi fortfarande ett klart lägre intresse bland kvinnor än bland män. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att värnplikten tidigare varit manligt betingad. I generationer har våra pappor och våra mor- och farfäder kallats till mönstring, medan det för kvinnor inte ens var möjligt att söka till värnpliktsutbildningen förrän 1980 och då endast inom några få områden.

Det var först så sent som 1989 som kvinnor fick tillträde till alla tjänster och alla delar inom Försvarsmakten. Ända fram till 1994 krävdes att kvinnor avsåg att söka till officersutbildningen för att få göra sin värnplikt. Det är först med den återaktiverade värnplikten som kvinnor blir kallade till mönstring och värnplikt på samma villkor som män.

I årsredovisningen anges också att andelen kvinnor som påbörjade grundutbildningen med värnplikt under 2021 uppgick till 21 procent, en ökning med 3 procent jämfört med året innan och en ökning med 5 procent jämfört med 2019. Försvarsmaktens mål är att andelen kvinnor ska uppgå till minst 25 procent.

För det andra: Trenden håller i sig med ökade elevvolymer på yrkes- och reservofficersutbildningarna, och antalet elever som påbörjade officersprogrammet 2021 var det högsta sedan programmet startade 2007. Antalet yrkesofficerare ökade också under 2021, vilket bland annat beror på stort inflöde från de grundläggande officersutbildningarna, återanställningar och att få yrkesofficerare väljer att lämna Försvarsmakten.

Samtidigt finns det en obalans i försörjningen. Försvarsmakten har mandat att utforma yrkes- och reservofficersförsörjningen för att bemöta denna obalans. För detta ändamål har också Försvarsmakten vidtagit flera åtgärder, bland annat att skapa flera vägar in i yrket genom den särskilda officersutbildningen.

För det tredje: Reservofficerare, alltså officerare som har sin huvudsakliga sysselsättning utanför Försvarsmakten men vid behov kan gå in och lösa uppgifter, är oerhört viktiga för vår beredskap och för att Försvarsmakten ska kunna klara sina uppgifter och producera fullt bemannade krigsförband. Det är nödvändigt att regeringen vidtar konkreta åtgärder för att underlätta och stärka reservofficerares möjlighet till tjänstgöring, så att de till exempel får rätt till tjänstledighet för tjänstgöring i Försvarsmakten precis som tjänstgöringskategorin GSS/T har.

För det fjärde: På utskottets förslag har riksdagen beslutat att tillkännage för regeringen att den bör utreda den moderna civilpliktens utformning. Helt i enlighet med lagen om totalförsvarsplikt är alla tre delarna för att öka den operativa förmågan att stärka försvarsviljan viktiga: värnplikt, civilplikt och allmän tjänsteplikt. Det är utomordentligt viktigt att Försvarsmakten fortsätter att arbeta med att utveckla villkor, anställningsformer och andra incitament.

Fru talman! I totalförsvarspropositionen bedömde regeringen också att det var angeläget med en översyn av personalförsörjningen i det civila försvaret. Regeringen anförde att det bör övervägas om en sådan översyn också bör omfatta en bredare hotbild, de hybrida hoten och allvarliga fredstida kriser.

De frivilliga försvarsorganisationerna bidrar till folkförankring, förstärkningsresurser och försvarsvilja till totalförsvaret. Stödet till organisationerna kommer att behöva öka ytterligare, inte minst för att säkerställa en långsiktigt hållbar organisatorisk struktur för de frivilliga försvarsorganisationernas verksamhet.

Fru talman! Låt mig också avslutningsvis säga något om de värnpliktigas villkor.

Pliktrådet saknar i dag möjlighet att arbeta självständigt och har inte haft nödvändiga kansliresurser till sitt förfogande. I dag är Pliktrådet en del av Försvarsmakten. Ett sådant beroendeförhållande hindrar rådet från att bedriva en självständig verksamhet. Pliktrådets oberoende från Försvarsmakten handlar ju ytterst om legitimiteten i systemet, som är byggt på plikt. Därför behöver vi fortsätta utveckla förmågan att förebygga oönskade beteenden och bli bättre i det avseendet. Också där behöver en förändring komma till stånd.

Fru talman! Ett modernt folkförsvar bygger på flera ben. Det handlar om Försvarsmaktens förmåga till rekrytering av personal, att stärka villkoren för värnpliktiga reservofficerare och att ge frivilligorganisationen de bästa förutsättningarna för det. Så skapar vi motivation. Så bygger vi motståndskraft. Så stärker vi det svenska folkförsvaret.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Min devis inom försvaret kan man sammanfatta som: Man ska göra vad man kan med det man har, inte klaga på det som inte finns.

I en situation som blir allvarlig och skarp kommer det alltid att finnas brister. De förband som är tränade att lösa sin uppgift med den utrustning som finns, även om den kanske är bristfällig, är ofta de som är starka. Inte minst situationen i Ukraina visar på det. Där har man mycket bristfälliga tillgångar, men fortfarande klarar man en strid på ett framgångsrikt sätt mot en militärt överlägsen fiende, som dock kanske saknar motivation.

Jag tror också att just detta med motivation är väldigt viktigt och något som vi diskuterar för lite. Det är väldigt lätt hänt att försvarsdiskussioner handlar om antalet vapen och deras art i stället för om hur soldaterna på marken ska ha det.

Med detta nämnt tror jag att vi kan göra mer. Därför vill jag fråga försvarsutskottets vice ordförande om han tycker att det är rimligt att den värnpliktige som söker sig vidare till en aspirantutbildning ska gå ned i lön. Så är ju de facto fallet i dag – detta på grund av att det regleras via två förordningar, som väl ett regeringsbärande parti borde kunna ändra på genom en enkel knapptryckning.

Det andra jag vill ta upp är att reservofficerare som så att säga har fel arbetsgivare när de ska tjänstgöra inom Försvarsmakten har sämre ekonomiska villkor. De får inte uppfyllnad av lönen, vilket många gånger gör att de kanske väljer att inte ta den ekonomiska smällen och prioriterar familjens inkomster framför att göra vad de kan för Försvarsmakten.

Jag vill också fråga om försvarsutskottets vice ordförande om han tycker att det är rimligt att man har olika ekonomiska villkor som reservofficer.

Fru talman! Det är i grunden ledande frågor som ledamoten ställer till mig. Det finns bara ett svar: Det är klart att det inte är rimligt. Jag håller med om den kritik som finns.

Men jag vill också påminna ledamoten om det han själv inledde sitt replikskifte med att säga: Det är viktigt att göra vad man kan, inte att klaga på det som görs.

Hela ledamotens anförande var ju en exercis i dysterkvist. Med den pensel som ledamoten hade köpt i färgaffären inför dagens debatt målade han enbart svarta färger. Det fanns inte tillstymmelse till grå nyans.

Jag delar ledamotens uppfattning. Mycket görs, men mer behöver göras. Men vi behöver fokusera på vad man faktiskt kan göra och inte bara klaga på det som görs. Det är väl en lärdom som båda har att dra och en bra devis som ledamoten inledde replikskiftet med.

Fru talman! Jag kan givetvis hålla med om att det finns mycket goda stämningar inom Försvarsmakten.

För några år sedan kritiserade jag själv regeringen för att man inte kunde fylla platserna inom officersutbildningen. Nu kan man fundera över varför det har blivit så. Är det för att man har förbättrat villkoren? Nej, om man ska vara ärlig beror det nog på yttre faktorer. Det är detta som har gjort att det finns ett ökat intresse för Försvarsmakten – inte den politik som regeringen har fört.

Fru talman! Min roll som parlamentariker är ju att granska vad regeringen gör, och det är detta jag gör när jag poängterar vissa saker som jag tycker är brister. Det är tacksamt att också vice ordföranden i försvarsutskottet, som är socialdemokrat, instämmer i de bristerna. Det är klart att det ska vara lika villkor för en reservofficer oavsett om man är statligt anställd eller privat anställd. Det är klart att man ska ha högre lön om man tar ett karriärsteg för att bli officer.

Då blir min fråga naturligtvis: Varför har vice ordföranden i försvarsutskottet inte gjort någonting? Han har rimligtvis goda kontakter i Försvarsdepartementet, så detta borde inte vara något problem.

En annan viktig fråga som jag också tog upp i mitt anförande är Försvarsmaktens misslyckande med att rekrytera de stående förbanden. Detta är ju inget som vare sig den tidigare borgerliga regeringen eller den nuvarande regeringen har lyckats med. Men icke förty måste vi ändå diskutera frågan och se vad vi kan göra.

Det har kommit ett antal förslag som jag tror kan vara av betydelse i detta läge och i ett läge då Försvarsmakten inte är lika attraktiv på grund av yttre förhållanden som den är i dag. Man måste titta på de förmåner som soldater har. Om man tittar internationellt är lönerna i Sverige inte sämre eller bättre än i jämförbara europeiska länder. Däremot är förmånerna för soldater som tjänstgör bättre i andra länder. Det tycker jag är något vi bör titta på. Det handlar om möjligheten till ledighet och möjligheten till ersättning, så att man inte ska förlora pengar på att gå in och försvara vårt land.

Fru talman! Det är klart att man som oppositionspolitiker kan motivera sitt beteende med att man ska granska regeringen, men man behöver inte alltid måla allting i svarta färger, för saker och ting är inte binära. Det är inte ettor eller nollor. Det är inte antingen eller. Det är inte svart eller vitt. Det finns också nyanser av grått, och det kan man också måla med som oppositionspolitiker.

Jag vill ändå påminna ledamoten om att det har gjorts oerhört mycket inom Sveriges försvar de senaste sju åtta åren. Mycket är gjort, men mycket återstår naturligtvis att göra. Nu gör vi stegvisa förändringar. Vi har förbättrat den operativa förmågan. Vi satsar på militären i alla vapenslag. Vi ser till att förbättra villkoren för dem som är soldater och för dem som är anställda i Sveriges försvar.

Den resan är inte färdig. Mycket återstår naturligtvis att göra. Samtidigt ska man veta att de ekonomiska tillskott till Sveriges försvar som vi nu ser är de största sedan andra världskriget. Det ska kontrasteras, fru talman, mot den politik som Jan Anderssons parti tidigare drev i regeringsställning. Då stämplade man försvaret som ett särintresse, och då avskaffade man med tre rösters marginal i Sveriges riksdag den allmänna värnplikten. Så ser det inte ut längre.

Fru talman! Jag är tacksam för att Moderaterna och Jan Andersson är intresserade av att granska regeringen. Regeringen kan behöva det, och vi socialdemokrater kan behöva det eftersom vi i akt och mening ska göra saker och ting bättre.

Jag vill nog ändå påstå att det är den förda politiken som har ökat intresset för Försvarsmakten. Nu ser vi en försvarsmakt i tillväxt. Det är nya tillskott. Man får nya utmaningar, och man bygger ny förmåga. Det är en avgörande faktor för att intresset har ökat för Försvarsmakten, vill jag påstå.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill gärna ställa en fråga till ledamoten. Riksdagen gjorde 2015 ett tillkännagivande om att beslutsprocesserna för miljöprövningen av övnings- och skjutfält behöver ses över i syfte att förkorta de här tiderna.

Såvitt jag vet är inte tillkännagivandet slutbehandlat. Det börjar bli ganska många år sedan detta tillkännagivande, fru talman. Jag vet att ledamoten känner till att det finns ett enormt behov. Jag nämnde just frivilligorganisationerna och en totalförsvarsmakt som ökar i omfattning, vilket är bra. Men samtidigt hänger inte det här med.

Jag undrar: Vet ledamoten hur det går med detta tillkännagivande?

Fru talman! Svaret på den frågan är: Nej, det vet jag inte i detalj. Nästa gång försvarsministern är i försvarsutskottet finns det alla möjligheter att fråga: Vad händer? Hur ser det ut? Vilka åtgärder vidtas?

Jag satt inte i försvarsutskottet 2015. Jag var inte delaktig då. Men låt det inte råda någon som helst tvekan om att jag, som företräder Socialdemokraterna och är vice ordförande i riksdagens försvarsutskott, är mycket mån om att vi ska komma till rätta med de utmaningar som finns. Jag är mån om att vi ska hålla ett så högt tempo som det bara är möjligt för att vi ska lyckas bygga militär förmåga och operativ förmåga, för att vi ska få ihop totalförsvaret, för att vi ska skapa tröskeleffekter och för att vi ska göra vårt land säkrare så att det kan stå emot ett väpnat angrepp och så att vi i den omvärld som blir allt osäkrare ska kunna känna oss trygga.

Kan vi i utskottet i diskussion med regeringen påpeka brister, hjälpas åt för att göra det bättre och trycka på är jag den första att bidra med det i utskottet. Det tror jag också att ledamoten vet.

Fru talman! Man kan inte allt i detalj. Jag vet att ledamoten inte kan svara direkt på alla de här delarna. Men underförstått var det också ett budskap, fru talman: att ledamoten ska ta med sig detta.

Det har gått sju år. Alla vet att frivilligorganisationer, Försvarsmakten och så vidare har stort behov av detta. Då förväntar jag mig nog, fru talman, att man tar med sig detta, undersöker det och kanske presenterar det i försvarsutskottet: Så här ligger det till när det gäller dessa frågor.

Det är inga konstigheter, utan det är ett sätt att arbeta, fru talman, som jag tycker är riktigt bra. Jag skulle gärna se att man gjorde detta.

Jag har också en annan fråga som jag tänker ta upp, fru talman. Vi från Sverigedemokraterna uppfattar det som att Försvarsmakten är för detaljstyrd. Det är inte bara ledamotens fel eller Socialdemokraternas eller regeringens. Jag tycker att vi alla har bidragit till att vara väldigt noga med att tala om exakt hur man ska göra. Det ska vara si, och det ska vara så.

Jag tycker att man borde se över hur man kan underlätta med en långsiktighet när det gäller de medel, resurser, man tilldelar Försvarsmakten. Det ska naturligtvis vara kontroller och uppföljningar av de medel, och andra resurser, som tilldelas. Och man ska koppla detta till en materielförsörjning när det gäller vapensystem och så vidare mer långsiktigt.

Hur ser ledamoten på att man ser över detaljstyrningen? Han kanske inte ens delar den uppfattningen. I så fall skulle jag vilja höra det.

Fru talman! Det är naturligtvis som ledamoten säger: Det finns stora behov i Sveriges försvar. Sedan 2015 har vi lagt om inriktningen. Vi ser nu de största tillskotten till försvaret sedan andra världskriget. Det är en enorm tillväxt vi ser. Man ska hinna absorbera de ekonomiska anslagen. Man ska hålla ett högt tempo så att man utnyttjar saker och ting effektivt och så att man har en bra och duktig organisation.

Samtidigt vet vi att resan inte är slut. Den är bara påbörjad. Den är lång, och det kommer att krävas mer. Det är väl bra att vi hjälps åt att identifiera saker och ting som ännu inte är åtgärdade, men man måste ta saker och ting i rätt steg.

När det gäller miljötillstånden kan det absolut bli bättre. Det är viktigt. Vi måste göra någonting åt detta eftersom Försvarsmakten ska ha förmåga att öva och träna och så vidare. Vill ledamoten ha ett löfte från mig om att jag i mina samtal med försvarsministern eller vi i utskottet när vi har möjlighet att diskutera med försvarsministern ska lyfta detta? Jag har inga bekymmer med det, tvärtom. Det finns också andra frågor som vi behöver diskutera, och det tycker jag att vi ska hjälpas åt att hålla koll på.

Den andra diskussionen gällde om Försvarsmakten är detaljstyrd. Det är en diskussion som är ständigt återkommande. Jag tror att den måste vara levande. Vi ska ha en försvarsmakt som är effektiv, rationell, snabbfotad och lättmanövrerad. Men det är också så att Försvarsmakten inte är vilken verksamhet som helst. Jag ska inte nämna andra myndigheter, men det är inte vilken verksamhet som helst. Därför är den demokratiska kontrollen, insynen och styrningen oerhört central.

Var ska gränsen gå i detta? Det är lika lite binärt som det jag sa i min förra diskussion, som jag hade med den moderata ledamoten. Det är en gråzon. Man kan alltid diskutera var vi ska dra gränsen, och vi ska ha den diskussionen levande. Men jag tror att man måste tänka på att det är två vågskålar, och man måste hålla koll på båda.

Fru talman! God afton, ni som följer debatten här på läktaren och ni som följer den via tv-apparaten eller mobilen eller var ni nu följer den!

I afton har vi två betänkanden från försvarsutskottet som vi debatterar. Det är ett om Försvarsmaktens personal och ett om militära frågor. Jag vill börja med att yrka bifall till vår motion 3908, yrkande 15, under punkt 1.

När jag står här i kväll och debatterar dessa frågor gör jag det i ett speciellt ljus. Jag tror att vi alla känner av att det är allvarliga tider för vårt land och för Europa. Vi har krig i Europa. Ukraina har anfallits. Ett fredligt land har anfallits av sin granne. Just nu, medan vi talar, har detta pågått i nästan fem veckor. Det är fruktansvärt.

Detta får konsekvenser för oss. När vi nu står här och pratar om Försvarsmaktens personal är det viktigt att konstatera att vi har en bra försvarsmakt, men den är för liten. Den behöver bli större.

När vi nu ser konsekvenserna av det här och ska utvidga är det viktigt att vi går upp till 2 procent av bnp. Det måste kosta någonting! Vi har slarvat i Sveriges land med att betala hemförsäkringsavgiften. Vi har försökt att pruta på den, och det, fru talman, är en väldigt dålig idé.

Vi måste betala för oss. Vi kan inte lämna en springnota. Vi kan inte skylla på någon annan. Vi måste stå upp, och då handlar det om att satsa 2 procent, precis som Tyskland nu går upp till 2 procent till 2024. Jag tycker att vi ska göra det senast 2025. Vi måste göra det för att bland annat kunna finansiera fler soldater och officerare och få en större försvarsmakt. Det behövs förstås också materiel, men vi måste se att det handlar om fler soldater.

Vi har sagt att vi ska gå från 5 000 till 8 000. Från Kristdemokraternas sida ser vi att vi behöver gå upp till 12 000. Armén har i dag egentligen bara två brigader. Vi ska gå upp till tre, och det är väl sagt att det ska vara klart någonstans 2030.

Så kan vi inte ha det. Vi måste snabba på. Vi har inte all tid i världen på oss, utan vi måste snabbare få en starkare försvarsmakt. Därför ser vi att vi behöver gå upp till fem brigader.

Marinen är bra, men den är också för liten. Vi behöver fler sjömän för att kunna hålla igång både västkust och ostkust samtidigt.

Det här är väldigt viktigt, och därför måste vi se till att ha attraktiva villkor. Vi måste ha fler officerare och reservofficerare, som har nämnts här förut. Det är ju skandal att man inte kan få tjänstledigt ens i vissa lägen. Så kan vi inte ha det!

Vi måste också ha bättre löner och på olika sätt bättre villkor, som har påpekats här. Det är jätteviktigt så att Försvarsmakten blir en attraktiv arbetsgivare. Det gäller officerare, men vi förlorar även piloter därför att villkoren inte är tillräckligt bra. Så kan vi inte ha det. Vi måste se om vårt hus när vi lever i en så allvarlig tid. Det måste få konsekvenser för vår försvarspolitik.

Försvarsberedningen lade fram en rapport 2017. Det känner vi till. Den handlade om det civila försvaret. Det var 250 sidor med väldigt många konkreta förslag på hur vi skulle få ordning på det civila försvaret.

Vi har problem med det militära försvaret, men vi har ännu större problem när det gäller det civila försvaret, och det måste vi rätta till. Ett av de konkreta förslagen rörde civilplikten. Värnplikt har vi, men detta gäller civilplikt. Vi sa att vi behöver 800 per år för att stärka upp ledning, skydd, transport och befolkningsskydd. Det här är någonting som behöver genomföras.

När det gäller sådant som sabotage exempelvis mot vår elförsörjning skulle civilplikten kunna vara en viktig del med personal som hjälper till som stabsstöd för kommuner och räddningstjänst. Det här har tyvärr inte kommit igång, men det är någonting som hastar.

I dag har vi 18 frivilligorganisationer, alltifrån Lottakåren och Blå Stjärnan till Civilförsvarsförbundet och många fler. I Försvarsberedningen sa vi att de skulle få en utökad roll i totalförsvaret, och det är någonting som verkligen behöver förverkligas och bli verkstad. De behöver också få mer pengar så att de kan utbilda och ta till vara det större intresse som finns i den situation vi befinner oss i nu. Frivilligorganisationerna är en viktig del i att stärka totalförsvaret, och här finns färdiga förslag i Försvarsberedningens rapport.

Så har vi frågan om Veterancentrum. Att ett sådant bör inrättas har vi pratat om under lång tid så att man kan få bättre stöd, till exempel stödsamtal. Det är en viktig mötesplats för soldater och anhöriga med specialistkompetens, något som kan behövas efter avslutad militärtjänst. Vi ska bli bättre på att ta hand om dem som på olika sätt fått svåra erfarenheter i Sverige eller i utlandstjänstgöring.

Sammanfattningsvis, fru talman, har vi ett viktigt arbete framför oss. Försvarsmaktens personal ska öka, och vi ska göra det vi måste i ett tufft läge. Detta försämrade säkerhetspolitiska läge är tyvärr inte något tillfälligt, utan det är för överskådlig framtid. Under överskådlig framtid har vi den här situationen, och då måste vi se till att svara upp mot den.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 31 mars.)