Förstärkta kapitaltäckningsregler

Fru talman! Den så kallade finanskrisen var den största globala finanskrisen sedan 30-talskrisen. Under några veckor hösten 2008 var det kapitalistiska systemet hotat i grunden. Systemet räddades enbart genom att regeringar och centralbanker pumpade in ofattbara summor av skattebetalarnas pengar i banker och andra finansinstitut. Förlusternas socialiserades medan ägarna glatt hade festat i många herrans år tidigare. Krisen blottlade betydande brister i det kapitalistiska systemet i allmänhet men i dess nyliberala tillämpning i synnerhet. Framför allt visade sig den marknadsliberala tesen om effektiva marknader som fungerar bäst utan statlig reglering inte hålla mot verkligheten. Efter finanskrisen har ropen skallat allt högre på regleringar av finanssektorn. Till och med Moderaterna, det gamla avregleringspartiet som alltid har velat avreglerat mer än vad som har föreslagits, fick kalla fötter och får i dag vara glada över att de inte fick majoritet för sina förslag här i riksdagen under tidigare mandatperioder. Flera av de förslag till ny finansiell reglering som Vänsterpartiet har drivit har genomförts inom ramen för EU och i andra internationella organisationer, åtminstone stegvis. Det handlar bland annat om skärpt reglering av kreditvärderingsinstitut, blankning, clearing samt handeln med olika derivatinstrument. Det är också glädjande att kommissionen har lagt fram ett förslag om en bankdelningslag. Tyvärr har inte regeringen stött alla dessa förslag, men åtminstone en del. Ett av de förslag som regeringspartierna framför allt förordar är högre kapitaltäckningskrav för bankerna, det vill säga hur mycket pengar bankerna själva måste ha i kassan för att kunna låna ut till hushåll och företag med mera. Det är bra, och något som det finns brett stöd för här i riksdagen. Vänsterpartiet var först ut efter finanskrisen och krävde högre kapitaltäckningskrav. Länge fick vi driva detta krav själva, men numera har även övriga partier hängt på. Kapitaltäckningskraven har varit orimligt låga - och jag menar att de fortfarande är orimligt låga även efter den höjning som nu föreslås - eftersom riskvikter, det vill säga den bedömning banken gör av de risker den har vid utlåningen, gör att det faktiska kapitalet i banken blir mycket mindre än de procent som regeringen nu föreslår. Enligt Riksbanken är bankernas eget kapital ca 4 procent utan riskavvägning. Om Nordea lånar ut 1 miljon behöver de alltså själva ha 40 000 kronor. Om en bolånekund vill ha ett lån måste hen själv ha 15 procent av insatsen för att få låna, men banken behöver bara ha 4 procent. I samband med finanskrisen blev det tydligt att många banker hade för lite kapital av för låg kvalitet samt otillräckliga likviditetsbuffertar. Därtill var löptiderna i bankernas skulder mycket kortare än i deras tillgångar. Detta medförde att även relativt sett välkapitaliserade banker fick likviditetsproblem när betydande finansieringskällor föll bort. Regelverket visade sig vara helt otillräckligt och ha en procyklisk effekt, det vill säga att det förstärkte lågkonjunkturen. EU:s nya regelverk innebär både en höjning av kapitalbasen och skärpta krav på vilken sorts kapital som får räknas in i institutens kapitalbas. Regelverket innehåller också nya krav på institutens likviditet som syftar till att säkerställa att instituten har tillräckligt med likvida medel för att klara sina behov under 30 dagar i en ansträngd marknadssituation då det kan vara svårt att få tag på extern finansiering. I det nya regelverket för kapitaltäckning ges medlemsstaterna, det vill säga bland andra Sverige, möjligheter att föreslå högre kapitaltäckningskrav än de minimikrav som följer av förordningen och direktivet. Regeringen tog ett första steg i en sådan riktning i en överenskommelse 2011 med Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Man gav då Finansinspektionen och Riksbanken i uppdrag att kärnprimärkapitalet, det vill säga det kapital som bäst kan absorbera förluster, i de fyra svenska storbankerna ska uppgå till 12 procent under 2015. Detta är 5 procentenheter över Basel III-reglernas miniminivå. I propositionen formaliseras detta beslut via den så kallade systemriskbufferten. Finansinspektionen har också i två steg höjt riskviktsgolvet för svenska bolån till 25 procent. Finansinspektionen har därtill bestämt att den så kallade kontracykliska kapitalbufferten bör aktiveras samt att den bör ligga på omkring 1 procent från och med sommaren 2015. Till sist skärps också kraven för så kallade pelare-2-risker genom att en högre andel nu måste täckas av kärnprimärkapital. Det var många krångliga ord i det direktiv och den proposition som vi nu diskuterar! Finansinspektionen bedömer i ett pressmeddelande ändock att de ovan beskrivna förändringarna sammantaget leder till att kravet på de fyra storbankernas kärnprimärkapital som andel av de riskvägda tillgångarna kommer att uppgå till mellan 14 och 19 procent, det vill säga kanske 5 procent i verkligheten. Vänsterpartiet välkomnar de förslag som regeringen och Finansinspektionen har lagt fram för att skärpa kraven. Vi menar dock att dessa bör höjas ytterligare. Regeringen bör uppdra åt Finansinspektionen att utforma förslag som leder till att kravet på kärnprimärkapital som andel av de riskvägda tillgångarna sätts till mellan 18 och 22 procent. Det var det man kom fram till efter det att krisen hade fått genomslag i USA. Det var så mycket kapital bankerna faktiskt hade behövt för att reda ut en sådan finanskris. Detta kan förslagsvis ske genom att nivån på systemriskbufferten höjs. Vi menar också att kapitalkravet bör göras progressivt, det vill säga ju större bank, desto högre kapitaltäckningskrav. På så sätt kan bankernas incitament att bli för stora för att tillåtas gå omkull minska. Regeringen bör uppdra åt Finansinspektionen att utforma förslag som leder till att kärnprimärkapital som andel av de riskvägda tillgångarna sätts till mellan 18 och 22 procent. Detta föreslår vi, och därmed lyfter jag också vår reservation. I vår reservation ingår också synen på bonusar i finanssektorn. I det direktiv som nu föreslås sätts regelverk upp för hur mycket bonusar det får finnas i finanssektorn. Regeringen ställer sig bakom förslaget. Vänsterpartiet menar att bonusarna i finanssektorn har varit en av orsakerna till finanskrisen. Ju mer man har kunnat spela med andras pengar, desto större risker har man tagit i finanssektorn eftersom man personligen tjänar på att göra dessa affärer. Bonusarna finns bland såväl de ledande skikten som tjänstemännen på lägre nivåer. De har haft sina löner kopplade till omsättningen, det vill säga kreditvolymerna, och till kortsiktiga resultatmål vilket uppmuntrar riskabla kreditgivningar och placeringar i riskfyllda värdepapper. I direktivet sägs det att man inte får ha mer än 100 procent i rörlig ersättning i förhållande till den fasta ersättningen. Men medlemsländerna ges också rätt att införa en lägre maximal procentsats för den rörliga ersättningen än 100 procent. Det betyder att Sverige kan ha ett helt annat regelsystem för egen del. Det är också precis det Vänsterpartiet föreslår. Vi vill helt enkelt att rörliga ersättningar inom finanssektorn, det vill säga bonussystem, ska avskaffas. Det är inte rimligt att man kan spela på det här sättet och riskera så mycket av samhällets kostnader med alltifrån arbetslöshet till ekonomisk kris över lag. Därför föreslår vi att bonussystem ska förbjudas. Jag yrkar bifall till vår reservation.

Fru talman! De sista skälvande debatterna pågår nu, inte bara för det här riksdagsåret utan för hela mandatperioden. Det här blir någon form av summering av mandatperioden. Det är en period som har präglats mycket av just finanskrisen, vilket Ulla Andersson var inne på. De diskussioner vi har haft om finanskrisen och vad den har inneburit är otaliga. Och otaliga är de diskussioner som vi har haft här i kammaren om de steg som vi bör ta och som vi har tagit för att komma till rätta med de obalanser som tydligt visade sig under och efter finanskrisen. Vi har tagit steg för att reglera en vildvuxen marknad. Vi har ökat kraven på transparens, och vi har mer tillsyn och mer övervakning. Kopplat till detta finns det också större möjligheter till sanktioner. Det har varit en lång process. Det har tagit lång tid. En del tycker kanske att det har gått för långsamt och att man har tagit för få steg. Men jag tror inte att vi har sett slutet på detta än. Jag tror att det är en process som kommer att pågå ännu ett tag, även efter de beslut och steg som vi tar i dag. De besluten innebär också att vi tar ytterligare steg när det gäller just bättre styrning, mer tillsyn och ökade sanktionsmöjligheter. I grunden handlar det också om att ställa krav på kreditinstitutens robusthet och att de bygger upp motståndskraft och blir mindre känsliga för störningar. Det är inte till nytta enbart för kreditinstituten själva utan också för hela samhället som tydligt drabbas när finansmarknaderna inte fungerar. Förstärkt stabilitet för finansmarknadens aktörer är till gagn för alla. Och det ger bättre stabilitet för samhällsekonomin. Därför yrkar jag bifall till förslaget i finansutskottets betänkande 19. Fru talman! Ulla Andersson har redogjort relativt ingående för detaljerna i ärendet. Därför har jag inte tänkt gå in på det ytterligare. Men låt mig ändå kort kommentera att det låter sig inte göras på ett enkelt sätt. Vi är nämligen också beroende av finansmarknaderna på något sätt. De har en viktig funktion för tillväxt, för jobbskapande och för att vi ska få en fungerande ekonomi i samhället i stort. Även om jag kan förstå Ullas inställning som innebär att hon tycker att vi bör ta större och kraftigare steg måste man ändå förstå att det får konsekvenser. Jag tror att det är viktigt att man har balans i de krav man för fram och att det tas i steg som inte leder till alltför stor påverkan på ekonomins funktionssätt. Jag vill önska alla en trevlig sommar.

Fru talman! Att debattera och vara väldigt förkyld är inte lätt, men jag gör mina försök här. Jag reagerade på det som du sade, Jörgen, om att vi är beroende av finansmarknaderna. Det är på det sättet. Vi vill ha en utlåning till hushåll och företag. Det är oerhört centralt och viktigt för att ekonomin ska fungera. Det som har hänt på senare tid är att bankerna drar åt på företagssidan och utökar bostadslånen eftersom det helt enkelt känns som en säkrare placering. Det är inte bra med tanke på jobb och sysselsättning. Den oligopolistiska struktur vi har på bankmarknaden, det vill säga att fyra stora aktörer är totalt dominerande, kan inte heller sägas skapa stabilitet. Snarare innebär det en väldigt stor risk. Det leder också till att viktiga samhällsnyttiga investeringar inte kommer till stånd på grund av att bankerna kan agera nästan som de vill. Även om man skulle ställa högre krav på bankerna - Jörgen Andersson menar att man då stramar åt ekonomin något - skulle det kunna ses som en del av stabiliteten i ekonomin och innebära att vi inte landar i nästa finanskris så pass tidigt som jag tror att vi kommer att göra. Det är ohållbart att hålla på och låna ut pengar på det sätt som har gjorts och med den ojämlikhet som finns i hela samhället. Därför är det rimligt att titta på andra länders erfarenheter. Då kan man se att de kapitaltäckningskrav som regeringen nu föreslår inte håller. De höll inte ens för den krisen som vi nu har haft. Därmed är det rimligt att ställa högre krav på högre kapitaltäckning men också att inte tillåta att bonussystemen fortsätter. Om det är något bankerna är kreativa på är det att skapa egna belöningssystem. Det har vi sett nu när bonusarna ökar katastrofalt mycket precis som utdelningsfesterna också har gjort.

Fru talman! Jag ser inte att jag och Ulla Andersson är särskilt oense om någonting egentligen. Jag vet att vi många gånger diskuterar, och att Ulla brukar vara en stark förespråkare för, att vi ska ha mer stimulans i penningpolitiken och mer kreditgivning. Det blir effekten av det som Ulla efterfrågar, det vill säga lägre räntor. Ulla vill även göra det svårare för kredittillväxten genom mer regleringar, mer etableringshinder på finansmarknaden och större krav på finansmarknadsaktörerna. Det får på något sätt motsatt effekt. Och det får jag inte riktigt ihop. Jag tror kanske att Ulla Andersson inte får ihop det heller. Jag tror inte att det är så enkelt att man bara kan göra någonting och tro att det inte får några effekter någon annanstans. Jag skulle vilja påstå att Ulla Andersson återigen gör det enkelt för sig och att hon inte ser det i ett större perspektiv. Hon har inte förmågan att se komplexiteten i frågan och därför tror jag att det kanske inte får de effekter och konsekvenser som Ulla Andersson önskar.

Fru talman! Jag har märkt ett mönster hos Jörgen Andersson. Han säger ofta att jag gör det väldigt enkelt för mig. Jag tolkar det som att du kanske inte har så goda argument för det som du själv påstår, och därför lägger du upp argumentationen på detta sätt. Som jag ser det handlar det om en helhet. Penningpolitiken har en uppgift. Den uppgiften är inte att ta hänsyn till hushållens skuldsättning som ett överordnat mål. Det är det som finanspolitiken och du och jag ska ta ansvar för. Vi ska se till att hushållens skuldsättning inte ökar så kraftigt. Jag tycker inte att regeringen har tagit det ansvaret i tillräckligt stor utsträckning. Det är ju därför som Riksbanken har klivit in och tagit på sig en uppgift som man egentligen inte borde ha i det här läget. Och det är det som debatten har handlat om. Att ställa högre krav på kapitaltäckning är ju ett sätt att möta de behoven. Men det finns också flera delar i detta som borde göras från regeringens sida, men som ni inte har lagt fram förslag om. Jag tycker att man måste diskutera till exempel ränteavdragens storlek. Jag tycker även att man definitivt bör införa en bankdelningslag. Det finns också fler förslag som man skulle kunna lägga på riksdagens bord och som Vänsterpartiet har presenterat. Vänsterpartiet driver debatten, och sedan försöker regeringen och övriga partier att hänga på. Jag är ganska besviken på att debatten om finanskrisen och om vad som behöver göras i finanssektorn är så himla tunn i den här kammaren, inte minst från övriga oppositionspartier, tyvärr. Totalt sett behövs det högre kapitaltäckningskrav än vad ni har föreslagit. Krisen i sig visar att det behövs ännu högre krav. Jag är glad att regeringen tar det här steget. Men det behövs mer, och definitivt bör vi få bort bonussystemen från finanssektorn. De ökar risken i hela systemet. Vi har en banksektor som omsluter fyra gånger så mycket som vår bnp. De måste ha särskilda regelsystem för att inte utgöra ett hot mot hela det ekonomiska systemet, oavsett hur starkt reglerade de är. Därför måste vi ha en mycket starkare reglering av finanssektorn och övrig verksamhet.

Fru talman! Detta med finansmarkanden är oerhört komplexa system. Jag tror att varken Ulla Andersson eller jag själv har någon överblick och kan förstå vad varje enskild åtgärd får för effekter. De är nog så svårt att se dessa konsekvenser, men att se konsekvenserna för alla olika åtgärder som har vidtagits är ännu svårare. När jag säger att Ulla Andersson gör det enkelt för sig menar jag att hon å ena sidan förespråkar att hon vill ha mer av stimulanser i ekonomin. Hon vill ha mer av kreditgivning och mer av tillväxt. Å andra sidan förespråkar Ulla att finansmarknaden ska stramas åt. Det där får jag inte riktigt att gå ihop. Man kan inte å ena sidan tycka att det ska vara mer stimulanser, men å andra sidan ska man försvåra och förhindra stimulanserna. Det är där jag menar att Ulla gör det enkelt för sig. Men det är väl oppositionens privilegium att kritisera och tycka att det borde vara mer och snabbare av allting utan att man egentligen behöver ta ansvar för helheten.