Förstärkt insättningsgaranti

Herr talman! Vi ska nu debattera den insättningsgaranti som finns för att människor ska känna sig säkra och trygga när de sätter in sina pengar på en bank i stället för att gömma dem i madrassen.

Anledningen till att jag ville ha debatt i dag är att jag tycker att utskottets majoritet inte svarar på de invändningar som vi i Vänsterpartiet har mot det förslag som ligger på bordet. De frågorna hoppas jag få svar på i dagens debatt.

Det finns i grunden två skäl till att ha system med insättningsgaranti. Det första skälet är att skydda vanliga människors lönekonton och besparingar i händelse av att en bank skulle gå i konkurs. Det andra skälet är att skapa stabilitet i det finansiella systemet. Ingen bank, vare sig om den har en stark finansiell ställning eller befinner sig i trångmål, har tillräckligt mycket pengar att betala ut om alla kunder samtidigt skulle vilja ta ut sina insättningar. Så ser inte vårt banksystem ut, och därför är bankerna känsliga för risken för uttagsanstormningar om insättarna inte tror att deras pengar är säkra och försöker ta ut alla sina insättningar samtidigt.

Detta är en stor systemrisk för hela det finansiella systemet som allvarligt kan påverka hela vår ekonomi. För att minska denna risk har länder infört insättningsgarantier som garanterar insättarna pengar upp till en viss nivå om banken skulle stängas eller gå i konkurs.

Samtidigt kan man tänka sig att insättningsgarantier också har en aspekt som kan verka i destabiliserande riktning i det finansiella systemet. Om det inte fanns någon insättningsgaranti skulle förmodligen kunderna tänka efter både en och två gånger och vara mer försiktiga med att placera sina pengar i banker med hög risk. En insättningsgaranti kan således bidra till ökat risktagande i den finansiella sektorn. Vid utformningen av ett insättningsgarantisystem måste man således väga fördelar mot nackdelar med garantin.

Insättningsgaranti är i grunden något mycket bra. Den skyddar den som sparar sina slantar om banken skulle gå i konkurs. De senaste åren har vi sett hur insättningsgarantin har förändrats ganska mycket. Från att det var max 100 000 kronor som skyddades höjdes beloppet till 500 000 kronor, och i och med dagens beslut blir det en EU-standard som i Sverige innebär att 950 000 kronor skyddas.

Samtidigt är det också en garanti att bankerna får en säkerhet – en garanti om att staten går in och täcker upp om allt går åt helvete för banken. Det gör att banken kan ta större risker när de vet att staten står med Svarte Petter.

Vänsterpartiet är i grunden positivt till förslagen i propositionen men lyfter samtidigt fram några invändningar. Risken med förslaget är att den avgift som bankerna ska betala endast tar hänsyn till den relativa risknivån mellan olika banker utan att beakta risker i systemet som helhet och att de kan förändras över tid. Det har gjort att såväl Riksbanken som Riksgälden och Finansinspektionen har haft invändningar mot förslaget, men dem har varken regeringen eller riksdagsmajoriteten lyssnat på.

Utöver det möjliggör EU-direktivet att Sverige får garantera ett högre ersättningsbelopp, alltså mer än 950 000 kronor, för vissa insättningar som har sin grund till exempel i försäljning av privatbostad eller vissa andra särskilt angivna livshändelser. Regeringen föreslår i propositionen att detta tilläggsbelopp sätts till 5 miljoner kronor, alltså lite drygt fem gånger högre än för övriga insättningar. Vänsterpartiet menar att det föreslagna högre ersättningsbeloppet på 5 miljoner kronor är för högt och att det i stället bör sättas till 3 ½ miljoner kronor.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservation under punkt 2, och under punkt 1 yrkar jag bifall till förslaget i propositionen.

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Detta betänkande är ett av de förslag som riksdagen har och kommer att ha att behandla vad gäller EU:s bankunion och anpassning av svenska regler till EU:s dito. Oftast har detta inneburit en betydande skärpning av regelverket för banker och finansinstitut. Ett bra exempel på detta är krishanteringsdirektivet, som implementerades i svensk lag i början av detta år.

Det kan med fog sägas att detta var ett av de mer omfattande regelverk som det beslutats om under detta riksmöte och kanske till och med under denna mandatperiod. Den förstärkta insättningsgarantin är ytterligare en komponent för att få en mer robust och trovärdig finansmarknad i hela EU.

Herr talman! I EU:s bankunion ingår samtliga euroländer. För länder utanför eurozonen är det möjligt att ansluta sig nu eller senare. Den svenska ståndpunkten är att vi för närvarande inte kommer att bli medlemmar men att vi i framtiden kan bli medlemmar om vi upplever att detta skulle gynna oss och vårt finansiella system.

Vissa åtgärder är viktiga för hela EU:s finansmarknad. Två av dem är krishanteringsdirektivet och insättningsgarantin. Det finns några till.

Herr talman! Insättningsgarantin har funnits i Sverige i ett antal år och tillkom för att förhindra finansiell instabilitet. När en bank har visat sig ha stora ekonomiska problem och till och med varit på väg in i konkurs har det lett till att bankkunder ibland i panik tagit ut sina sparpengar, vilket har skapat ekonomisk instabilitet och ibland även inneburit att konkurs har varit den enda lösningen.

Egentligen är detta rent lagstiftningsmässigt relativt enkelt och består av två delar. För det första handlar det om vilka regler som ska gälla för banker och andra finansinstitut när det gäller att finansiera insättningsgarantin. För det andra handlar det om hur mycket den enskilda bankkunden maximalt kan erhålla från garantin.

Insättningsgarantin finns som sagt redan i dag i Sverige, och sedan ett antal år har den varit max 500 000 kronor. Det nya systemet skulle innebära att garantin i normalfallet blir max 950 000 kronor och i särskilda fall max 5 miljoner kronor. Det senare kan ske om det föreligger särskilda omständigheter, till exempel avyttring av privatbostad, arbetslöshet, sjukdom och utbetalning av försäkringsersättning för skadestånd vid brott. Det handlar alltså om extraordinära situationer i livet och är ingen huvudregel.

Herr talman! Varje finansinstitut ska inbetala en årlig avgift till garantimyndigheten. Avgiften ska baseras på insättningen vid utgången av föregående år och den av insättningarna som omfattas av insättningsgarantin. De här avgifterna ska ta hänsyn till risknivån i respektive finansinstitut, och institutens sammanlagda avgift ska uppgå till 0,1 procent av insättningarna.

Det här kan låta lite krångligt, och det är det väl i och för sig också. Det finns ett tak på det här för alla finansinstitut, men det finns alltså inget golv när det gäller det enskilda institutet, och det finns vidare vissa regler som kan tillämpas till exempel om avgifterna inte är tillräckliga för att kunna utbetala garantin.

Herr talman! I detta betänkande finns en reservation som anför att man inte ska tillämpa reglerna om avgifter enligt det som propositionen föreslår. Man vill i stället ha ett golv som fastställs för varje institut. Vidare vill man i reservationen inte ha 5 miljoner i den högre nivån, utan man vill minska detta till 3 ½ miljoner kronor.

När det gäller avgifterna har regeringen valt denna form och menar att detta ger en transparens och tydlighet. När det gäller förslaget om det förhöjda beloppet är reservationens motiv oerhört tunna. Det är obegripligt att den som har blivit sjuk, arbetslös, sålt en bostad eller fått ut ett belopp från till exempel en försäkring inte ska betraktas som en vanlig löntagare.

Det tycker vi är en väldigt konstig uppfattning. Vi menar tvärtom att det är viktigt att man ska kunna skyddas även om man har hamnat i en sådan situation. Man kanske har planerat någonting för de här pengarna, till exempel att betala av på skulder som man har. Det kanske är därför man har valt att sälja sin bostad. Man kanske väntar på pengarna för att kunna betala av någonting som man annars inte skulle ha betalat av.

Det är en fullständigt obegriplig ståndpunkt, och vi tar bestämt avstånd från denna reservation.

Jag ska också svara på frågan om det här med instabiliteten. Det är väldigt svårt att förstå att bankgarantin i sig skulle kunna öka den finansiella instabiliteten. Jag förstår ärligt talat inte det argumentet, och det är väldigt svårt att svara på frågor som man egentligen inte förstår.

När det gäller nivån på avgiften är det varken Riksgälden eller Finansinspektionen som bestämmer eller vägleder Finansdepartementet eller riksdagen när det gäller hur man ska sätta reglerna på finansmarknaden.

Herr talman! Börje Vestlund tar till brösttoner kring beloppet. Jag tycker egentligen att man måste vända på det, för det är det som vi försöker påpeka i vår reservation: Det finns balanser som vi måste väga av.

Det finns risker för den enskilda insättaren att sätta in pengarna på banken, och där går staten in och skyddar för att öka stabiliteten i det finansiella systemet.

Men det finns också en risk för staten att bankerna inte sköter sig, vilket kan göra att människor blir oroliga och att alla tar ut sina pengar samtidigt. Om alla Sveriges 9 miljoner invånare tar ut sina 950 000 kronor på kontot – vilket i och för sig inte alla har, men om de tar ut maxbeloppet – blir det en stor risk och påfrestning. Särskilt om några skulle ha möjligheten att ta ut så pass mycket som 5 miljoner kronor blir påfrestningarna på en enskild bank väldigt stora. Staten tar stora risker, för det handlar om stora belopp.

Därför måste man hela tiden väga av det här. Jag tycker inte att det finns någon självklarhet i att 5 miljoner eller 3 ½ miljoner är rätt, men vi måste faktiskt väga av statens risker någonstans, Börje Vestlund. Det tycker jag inte man behöver ta till sådana brösttoner för.

Det vi pekar på är att det finns risker i systemet som helhet. Över tid kan bankernas situation förändras, och då finns det ingen vetenskap i att 1 procent av den totala insättningsgarantin är det som gör att man kommer att kunna vara perfekt i sin ansats när det gäller hur mycket pengar bankerna ska betala in i systemet. Detta gör att vi behöver kunna behandla banker lite olika beroende på vilka risker de tar.

Problemet är att regeringen inte ser bankerna som risker. Man ser inte vilka miljardvinster bankerna gör i sådan utsträckning att man vågar beskatta dem riktigt, riktigt hårt, utan Vänsterpartiet har fått trycka igenom en bankskatt genom förhandlingar med regeringen. Man vill inte ens att bankerna ska delas så att investmentverksamheten och den risktagande verksamheten skiljs från spararnas konton.

Det gör mig orolig, och det är därför jag tycker att den här reservationen är bra.

Herr talman! Det kanske är så att Håkan Svenneling inte var här under hösten när vi hade åtminstone två, om inte tre, debatter om just riskerna i olika typer av finansinstitut. Det diskuterades ganska ordentligt.

Då diskuterade vi verkligen hur man skulle hantera just banker och hela finansmarknaden, nämligen i krishanteringsdirektivet. Håkan Svenneling var inte med i den debatten, utan det var Jörgen Andersson från Moderaterna och jag som satt här till klockan tio på kvällen och debatterade detta.

Jag kan säga så här: Det där är ett jättebra argument, Håkan Svenneling. Man samarbetar om budget, och då måste man säga att det här var vårt förslag och det där var inte ert förslag – bla bla. Jag tycker ärligt talat att det är bjäbb och en massa tjafsande från Vänsterpartiet i det avseendet. Är vi överens så är vi överens! Ibland kan man ta åt sig äran av att ha gjort någonting men inte varje gång. Det är inte så att man har fått ”trycka igenom” någon bankskatt, utan detta var man ganska överens om. Den där korkade argumentationen är därför ganska ineffektiv.

När det gäller risktagandet i systemet är det så att detta ska bankerna själva betala. Det är ingenting som staten ska betala; det är det som är poängen. Det är ju därför man betalar avgift till garantimyndigheten. Staten är inte inblandad i det här. Man övervakar det här och kan också justera det om det skulle visa sig vara nödvändigt.

Att alla bankkunder skulle ta ut alla sina besparingar samtidigt kommer aldrig att ske i verkligheten utan är väl en fantasibild som Håkan Svenneling målar upp här.

Herr talman! Jag tror att vi riksdagsledamöter i finansutskottet har ett väldigt stort och tungt ansvar för att det finansiella systemet fungerar i Sverige, både när solen skiner och allt går bra och också när det är regn och dåligt väder, ja, till och med när det är kris.

Detta gör att vi har ett väldigt stort ansvar att se till att de regler och lagar som finns i Sverige klarar av även det oväntade. Vi vet ju från historien att det har hänt att det blivit anstormning och att människor försöker ta ut sina pengar. Vi vet att det har hänt i Sverige men framför allt i andra länder runt om i världen. Därför har vi ett ansvar att ha en lagstiftning som ser till att Sverige är väl rustat för en sådan händelse: Det ska inte ske, men om det sker ska vi vara redo.

Jag tycker att Börje Vestlund tar lite för lätt på den frågan på ett sätt som jag inte gillar, och det är därför jag tycker att till exempel en bankdelning, där man lägger bankernas riskverksamhet i ett bolag och spararnas konton i ett annat, vore en bra väg för Sverige och hela EU att gå.

Jag tycker att det är väldigt bra att vi inte har gått in i bankunionen och hoppas och tror att det ska fortsätta att vara så. Däremot ska vi samarbeta med andra europeiska länder där det är rimligt för oss att samarbeta och komma överens.

Jag tror att det är väldigt bra att Vänsterpartiet har drivit på Socialdemokraterna för att införa en bankskatt, dels för att vi behöver mer skatter för att kunna finansiera en bra välfärd, dels och framför allt för att bankerna tjänar enorma vinster – över 100 miljarder varje år – på att vi alla i princip är tvungna att ha ett konto för att kunna få in vår lön och sköta våra betalningar. Då är det bra att vi kan beskatta dem till 1,2 miljarder kronor årligen. Jag är stolt över att vara med i ett parti som har drivit igenom det.

Herr talman! Det ska väl inträffa någonting väldigt stort om alla skulle gå och ta ut alla sina pengar samtidigt, nästan en världskris. Jag har väldigt svårt att se hur den situationen skulle kunna inträffa över huvud taget. Den har inte inträffat under modern tid, möjligen vid Kreugerkraschen.

Under den förra krisen tog man ut ganska lite av sina pengar. Det var inte där problemet låg. Däremot insåg man att man behövde göra någonting för att skydda bankkunderna i den situationen, och det var vid den tidpunkten man införde insättningsgaranti.

Huvudorsaken var dock inte att folk hade förlorat så mycket pengar. Det var väl snarare så på den tiden att man var tvungen att skydda dem som lånade pengar genom att ha ett stabilare finansiellt system. Det har alltså lite grann med varandra att göra.

Vi tar stor hänsyn till risktagande. Detta är som sagt inte avgörande för hela det finansiella systemet. Där har vi andra verktyg. Jag vill åter nämna krishanteringsdirektivet, där man ordentligt har gått igenom detta. Banker och finansinstitut ska betala in för sina egna risker och avsätta för det. Detta vet Håkan Svenneling mycket väl, så jag måste få lov att säga att det blir en lite konstig debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)