Forskning

Fru talman! Jag hoppas att vi har mindre teknikstrul i sändningen här än vad jag hade i går och vad kanske en del studenter hade under pandemiåren när de hade distansundervisning.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i båda betänkandena och avslag på samtliga reservationer, så att jag har det gjort.

Fru talman! De är två betänkanden, och det är egentligen två debatter som vi har slagit ihop till en. Det handlar om högskolor och om forskning. I kärnan av allt det här finns ett bildningsideal. I hela skolsystemet – rakt igenom alla skolans nivåer och sedan igenom universitet, högskolor och annan vuxenutbildning – finns ju idén om att människor ska kunna forma sitt eget liv, fatta egna beslut och nå sina egna drömmars mål oavsett vilka de är från början och oavsett vilka förutsättningar de har.

När det kommer till högskolan och till forskning är också idén om bildning oerhört central. Det finns ibland en debatt i Sverige som låter som att alla utbildningar måste leda till arbete. Det är klart att det är viktigt att vi ser till att högskolans och universitetens utbildningar leder till arbete på en strukturell nivå – på en övergripande nivå. Men det är också otroligt viktigt att värna bildningstanken som central i hela högskole- och forskningspolitiken.

Samhället blir bättre om vi får mer kunskap. Och samhället blir bättre av universitetens och högskolans ideal och principer när det gäller internationalisering, utbyte av kunskap och att hela tiden sträva efter att göra saker bättre. Det är det som egentligen också är kärnan i liberalismen – att vi är progressiva och tror att samhället i morgon kommer att vara bättre än i dag om vi samarbetar utifrån de idéerna.

Fru talman! Vi behöver inte bara se till att de som vill och kan gå på högskola och universitet får göra det. Vi behöver också se till att kvaliteten är hög. Vi behöver stärka kvaliteten inom forskningen och högskole- och universitetsutbildningen i Sverige. Det har den här regeringen gjort, och det fortsätter den att göra.

Men, fru talman, det finns också en del hot mot bildningen och den fria forskningen. Ett sådant hot är baksidorna av internationaliseringen. Internationaliseringen är självklart en otroligt central del av all modern forskningsverksamhet. Den har faktiskt varit det i all historisk forskningsverksamhet också. Det är så att säga själva kärnidén att vi ska byta idéer med varandra. Men det finns länder som är ute efter att skada Sverige och som använder våra universitet och högskolor offensivt för att driva sin agenda.

Jag tänker inte minst på ett land som Kina och på kommunistpartiet i Kina, som har antagit en militärdoktrin och som har annonserat och varit väldigt tydligt med att dess syn på krigföring och på försvar är holistiskt. Man listar ett antal områden som ligger utanför det vi traditionellt tänker på som krig och det som vi traditionellt tänker på som områden där vi bedriver försvarsverksamhet. Ett av dem är forskning och högre utbildning.

Fru talman! Det innebär att vi behöver vara väldigt vaksamma, inte bara när det gäller samarbeten med Kina på områden som är uppenbart kopplade till försvar och till rikets säkerhet. Detta gäller faktiskt alla områden. Kina och kommunistpartiet i Kina använder sig nämligen av enhetsfrontspolitiken för att bedriva ett lågintensivt krig mot länder som Sverige och andra demokratier i väst.

Fru talman! Den fria forskningen är under angrepp i världen. Det är vår uppgift här i Sverige och i demokratier som Sverige att försvara den, att stå på den enskilda forskarens sida, att stå på forskningsinstitutionernas sida och att stå på studenternas sida.

Det finns ett antal hot. Ett väldigt tydligt hot är när det frodas antisemitism på högskolor och universitet – ibland i Sverige och ibland i andra delar av världen. Det har varit ett ökande problem under den här mandatperioden, delvis till följd av kriget mellan Israel och Hamas. En hel del uttryck från studenter och ibland från lärare har gått från att vara legitim kritik mot demokratin i Israel till att vara antisemitism, fru talman. Det finns rapporter som visar detta. Det är inte någonting som jag hittar på här i talarstolen. Det här är någonting som vi måste ta på allra största allvar. Om man inte lyckas städa bort detta har vi nämligen inte fria universitet, fri forskning och fria studenter, som i framtiden kan bli våra bästa forskare i det här landet.

Fru talman! Forskare måste såklart också vara fria från press från varandra och från universitetsledningar. De måste vara fria att kunna söka medel från olika källor för att kunna bedriva sin forskning så fritt som möjligt. Tankarna måste få vara fria. Men det är klart att det också är så som forskarna själva säger: De måste vara fria från politisk påverkan.

Inom alla system som är offentligt finansierade finns det såklart en viss påverkan. Om vi fattar beslut här inne om att satsa X miljarder kronor på ett visst forskningsområde – låt oss säga att vi vill starta ett nytt rymdcenter – är det klart att det i någon mån styr forskningen på en strukturell nivå. Men, fru talman, det styr inte innehållet i forskningen. Det är väldigt viktigt att politiker inte styr innehållet i den fria forskningen.

En sak som den här regeringen gör för att stärka forskningen, för att stärka högskolorna och universiteten och, ytterst, för att stärka Sveriges demokrati är att man tittar på högskolornas autonomi. Autonomiutredningen är en av den här mandatperiodens allra viktigaste högskole- och forskningspolitiska initiativ. Det är också en av de viktigaste saker som den här regeringen gör för att stärka demokratin, kanske tillsammans med utredningen om ett friare domstolsväsen.

Fru talman! Vi från Liberalerna har försökt göra detta tidigare. Då möttes vi av ett stort motstånd från vänstersidan men också från vissa universitet och högskolor. Vi tror att det nu finns en väg framåt när det gäller att se till att våra högskolor och universitet faktiskt blir friare från politisk styrning än vad de är i dag. Det är oerhört centralt.

Fru talman! Det finns därtill väldigt bra exempel på att detta funkar – att kvaliteten på undervisning och forskning blir bra när högskolor och universitet får vara fria.

Med detta sagt, fru talman, vill jag upprepa att jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandena.

(Applåder)

Fru talman! Välkommen till utbildningsutskottets debatt om högre utbildning och forskning, Joar Forssell!

Inledningen i ledamoten Forssells anförande löd ungefär: Det finns en debatt om att alla utbildningar måste leda till jobb. Sedan pratade Joar Forssell om bildningsideal.

Det är som om Liberalerna tvärvänder 180 grader. Liberalerna har under hela mandatperioden motiverat sina neddragningar på folkbildningen med att man satsar på utbildningar som leder till jobb. Liberalerna har under hela mandatperioden använt samma argument för att skära ned och flytta runt takbelopp och andra specialdestinerade anslag mellan lärosätena för att man satsar på utbildningar som leder till jobb.

Det är Joar Forssell och hans ministrar som har drivit linjen att alla utbildningar ska leda till jobb, rakt i strid med vad Joar Forssell säger från talarstolen om bildningsideal. Det där imploderar i tomt prat när man slaktar folkbildningen, skär ned på utbildningsplatser och centraliserar utbildningsplatser och forskningsresurser till de större lärosätena, som Joar Forssell gör.

Jag skulle därför vilja få ett förtydligande: Är det en ny utbildningspolitisk linje som vi hör från Liberalerna i talarstolen i dag? Är det det gamla, att allt ska prioriteras till utbildningar som leder till jobb som gäller, eller är det vad Joar Forssell säger i dag, att bildningsidealet ska råda? Vilken är den liberala linjen?

Fru talman! Det är som om ledamoten Sköld inte har sett sig själv i spegeln på många, många år. Socialdemokraterna i det här landet har år efter år, årtionde efter årtionde, drivit på för att högskola och universitet ska satsa på kvantitet i stället för kvalitet och för att se till att alla ska få en högskoleutbildning i stället för att högskoleutbildningen ska hålla god kvalitet. Man har lagt åtskilliga timmar och energi på att urgröpa kvaliteten i högskolan och värdet av en högskoleutbildning när man har styrt över högskolepolitiken. Detta har man gjort därför att man inte har haft några bildningsideal.

Fru talman! Den gamla arbetarrörelsen hade säkert bildningsideal. Jag tror att en modern socialdemokrat som ser sig själv i spegeln och funderar på vad man har gjort under de årtionden som man har varit med och styrt över utbildningspolitiken i det här landet får skämmas inför sina gamla bundsförvanter i den gamla arbetarrörelsen, där det fanns ett bildningsideal.

Fru talman! För Socialdemokraterna har bildning aldrig varit viktigt. Jag instämmer i att vi såklart måste lägga pengar på folkbildning. Det har alltid varit Liberalernas ståndpunkt. Det var Liberalernas ståndpunkt innan den här mandatperioden, det har varit Liberalernas ståndpunkt under mandatperioden och det kommer att vara Liberalernas ståndpunkt efter den här mandatperioden.

Fru talman! Det jag själv säger och som Socialdemokraterna förvånansvärt nog nu lyfter fram är att bildningsidealet är väldigt viktigt. Samtidigt behöver det såklart inte alltid stå i bjärt kontrast till att saker ska leda till jobb. Vi är varken industrisossar som tycker att allting ska leda till jobb och att alla ska ha en högskoleutbildning, trots att det devalverar värdet och kvaliteten, eller personer som är rädda för att göra politik på riktigt. Vi har gjort otroligt viktiga satsningar på forskning och högskola under den här mandatperioden.

Fru talman! Aldrig har jag hört en liberal erkänna sig så överkörd. Man tar bort en tredjedel av anslagen till studieförbunden, och platserna på folkhögskolorna måste minskas i tusental. Om det är Liberalernas version av att satsa på folkbildningen säger Joar Forssell egentligen att Sverigedemokraterna har kört över Liberalerna och tvingat dem att skära ned på anslagen.

Det ser likadant ut i akademin, kan jag upplysa Joar Forssell om. Jag tycker att det är magstarkt att säga att man satsar på högre utbildning när färre antas, trots att vi har rekordmånga sökande till högskolan både den här terminen och den förra.

Resultatet av regeringens politik är att färre kan utbilda sig. Anledningen till att kvantitet är viktigt, Joar Forssell, är att vi, till skillnad från Liberalerna, tycker att det här landets konkurrenskraft ska byggas med kunskap. Vi behöver ha en välutbildad befolkning och en välutbildad arbetskraft för att vi ska kunna bygga vårt lands ekonomi och tillväxt på kunskap.

Alternativet, som Joar Forssell står för, är att vi ska bygga konkurrenskraften på kassa arbetsvillkor och låga löner. Det är klart att då passar det alldeles utmärkt att högre utbildning ska vara för ett fåtal, en liten redan gynnad elit.

För oss socialdemokrater är det inte så det går till. Ska vi kunna upprätthålla vårt lands konkurrenskraft baserat på kunskap behöver en stor del av befolkningen vara högkvalificerad arbetskraft. Så enkelt är det. Men Joar Forssell vill hellre sänka lönerna och bygga vårt lands konkurrenskraft på billig arbetskraft.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Socialdemokraterna för att man är så tydlig med att man sätter kvantitet framför kvalitet.

Jag vill berätta en liten anekdot, fru talman. Min pappa var den första som skaffade sig en högskoleutbildning i vår del av familjen. Han växte upp med sin ensamstående mamma som var städerska. Hans första jobb var på ett skrotupplag, där han slog sönder plåtsaker till mindre plåtbitar som kunde smältas ned och bli till nya föremål.

Pappa hade också en akademisk begåvning, och genom skolan och högre utbildning fick han chansen att göra en klassresa. På hans tid innebar det något viktigt att ha en högskole- eller universitetsutbildning. För honom var det detta som möjliggjorde klassresan.

Därefter har klassresorna möjligtvis stannat av, delvis på grund av det enorma skattetryck som vi dignar under här i landet. Klassresorna har stannat av eftersom man inte kan tjäna pengar ordentligt i Sverige genom att arbeta, spara och investera. Varje gång Socialdemokraterna sitter vid makten omöjliggör man nämligen klassresor genom att höja skatten och trycka tillbaka människor som vill göra en klassresa.

Fru talman! Klassresor stoppas också för tusentals studenter varje år i Sverige eftersom Socialdemokraterna årtionde efter årtionde har devalverat värdet av en högskoleutbildning genom att satsa på kvantitet i stället kvalitet. Det innebär att man i dag, till skillnad mot tidigare, behöver ha en examen för att söka ett jobb där den kunskapen kanske inte krävs.

Det handlar inte om att Socialdemokraterna vill se till att man kan göra en klassresa, för då hade man inte gjort på det sättet. Då hade man inte höjt skatterna för människor som arbetar. Då hade man inte höjt skatterna för människor som sparar och gör rätt för sig. Då hade man inte sett till att devalvera värdet av kunskap.

Ledamoten Sköld och andra vill se goda ut och stå och säga sådana här saker i talarstolen, men från Socialdemokraterna kommer inga verklighetsförankrade klassresor.

(Applåder)

Fru talman! Joar Forssell var i sitt anförande inne på vikten av akademisk frihet och att den behöver skyddas.

Miljöpartiet driver att den behöver skyddas i grundlag, och det verkar som om Liberalerna också vill det. Jag undrar helt enkelt hur det här kommer att gå till. Det finns ju en del utredningar, men vi skulle vilja se vad som händer omedelbart när det gäller att ta tag i grundlagsfrågan.

Hur kommer processen att gå till? Vad anser Joar Forssell att det innebär att skydda den akademiska friheten?

Fru talman! Till att börja med går all lagstiftning i Sverige till på samma sätt: Man har en politisk förhandling, och så tillsätter man en utredning och en utredare som utreder. Lite senare kommer ett förslag från regeringen som riksdagen behandlar.

Så ser processen ut, och jag hoppas att vi kan göra det tillsammans med dem som vi samarbetar med.

Vad är då akademisk frihet? Det är kanske den mer intressanta frågan. Det handlar både om att institutionerna måste vara fria och att det måste finnas många olika säckar pengar att söka forskningsmedel ur, alltså både offentligt och privat finansierad forskning, offentligt finansierad forskning på olika nivåer och så vidare. Det privata kan handla om företag, stiftelser och andra fria aktörer. Man måste ha möjlighet att söka forskningsmedel från många olika aktörer så att man inte riskerar att bli styrd vare sig av innehåll eller av medlen i sig. Jag tror att ledamoten förstår hur jag menar.

En annan del av detta är att forskare måste vara fria från påtryckningar från varandra, alltså från kollegor och ledning. Det är möjligtvis inte ett så stort problem som det ibland har låtit i debatten, men det är likväl ett problem när det händer. Där måste vi också ha ett skydd för den enskilda forskaren. Det handlar alltså inte bara om institutionerna utan också om den enskilda forskaren.

Ytterligare ett exempel, som jag också lyfte fram i mitt anförande, är den ökande grova antisemitism som vi har sett på ett antal högskolor under den här mandatperioden. Studenter hålls tillbaka fastän de är en del av den fria akademin och faktiskt av den fria forskningen. Man kan delta i forskning även på en lägre nivå som student.

Det finns många olika delar i detta – både frihet från politik och frihet från styrning på andra sätt. Jag hoppas att Miljöpartiet ställer upp på alla delar.

Fru talman! Jag är som bekant riksdagsledamot, så de generella dragen i lagstiftningsprocessen har jag hunnit bli lite bekant med. Joar Forssell förstår säkert att det inte var syftet med min fråga. Jag vill veta när och hur det de facto kommer att tas steg för att grundlagsskydda den akademiska friheten som helhet, ekonomiskt och organisatoriskt. Det gäller både studenter och högre utbildning. Det ska också finnas ett skydd mot politisk styrning, som har visat sig vara en av de frågor som forskare oroar sig mest över.

Låt mig gå över till en annan fråga. Jag hörde lite varianter på att ”om för många har högre utbildning devalveras värdet av den”. Det var jättemärkligt, för ju mer kunskap man har, desto bättre är det. Man kan dessutom dela den med väldigt många utan att den blir sämre.

Liberalerna har haft som klassisk slogan att man vill ha fler Nobelpris. För mig börjar de Nobelprisen med att högskolorna välkomnar en bredd av studenter från många olika delar av samhället. Om det ska bli några Nobelpris behövs möten mellan forskare och studenter. Det behövs fri forskning, där forskare inte upplever hot mot vare sig resultaten eller sig själva som personer.

Liberalerna har inte varit särskilt generösa när det gäller finansiering av högre utbildning. Vi har exempelvis fått höra att Linnéuniversitetet i Växjö behöver dra ned med 1 000 studenter. Hade Miljöpartiets budget med ungefär 47 miljoner kronor mer varit verklighet hade de kanske sluppit. Jag förstår inte hur det ska bli fler Nobelpris när studenterna och lärosätena inte finansieras.

Fru talman! Det finns många delar här. Jag börjar med att säga något om den fria forskningen. Även i mitt inledningsanförande lyfte jag fram politisk styrning som det viktigaste hotet. Det var jag väldigt tydlig med. Det kan ledamoten gå tillbaka och titta på om hon är osäker.

Fru talman! Om vi ska få fler Nobelpris börjar det, om man ska vara lite petig, redan i förskolan. Sedan gäller det på alla skolans nivåer, upp genom universitet och högskolor och till forskning. Det börjar också med en ansvarsfull internationalisering. Det börjar med forskarutbyten både mellan forskare inom Sverige och mellan olika länder. Många Nobelpris är inte resultat av forskning från bara ett land utan av forskning tillsammans med forskare i andra länder. Så långt håller jag med.

Jag vill även säga någonting om devalveringen. När jag och Socialdemokraterna debatterade detta handlade det om klassresor. Att man får livschanser är en aspekt av utbildning, men om man har någonting som många andra också har minskar möjligheterna att använda det som hävstång i en klassresa. Det betyder inte att värdet av kunskap har devalverats. Det är någonting helt annat och en distinktion som jag tror att även Miljöpartiet klarar av att göra.

Det jag däremot är kritisk till är om man satsar på kvantitet framför kvalitet. Ibland är det inte möjligt att göra båda sakerna samtidigt. Jag menar att det är viktigt att vi i Sverige satsar ännu mer på kvalitet utifrån där vi är just nu.

En viktig del i att öka kvaliteten på forskningen och utbildningen och att också få en friare forskning är autonomin. Jag tror att Miljöpartiet genom åren ibland har varit för autonomin och ibland emot den. Därför vill jag fråga ledamoten Hansén om Miljöpartiet i regeringsställning kommer att fortsätta driva frågan om högskolornas autonomi.

Fru talman! Inledningsvis vill jag poängtera att vi socialdemokrater står bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar vi bifall till endast en reservation i vardera betänkandet. De råkar ha samma nummer, nämligen reservation 1 i UbU12 och reservation 1 i UbU13.

Sverige är en nation vars konkurrenskraft ska byggas på kunskap. Det kräver att en stor andel av befolkningen har möjlighet och vilja att utbilda sig, så att arbetskraftens kunskap är hög. Det kräver att vi har höga ambitioner när det gäller forskning här i landet. Det kräver att vi sätter av stora resurser för forskning och att vi har ett innovationssystem som levererar. Det kräver också att akademin står fri att ställa de forskningsfrågor man vill och att ge de utbildningar som behövs med de metoder som har vetenskapligt stöd.

Sverige är ett land i vilket alla ska ha chansen att växa, utvecklas och bilda sig – chansen att bli sitt bästa jag. Det kräver att det finns rikliga möjligheter till utbildning genom hela livet. Det är därför vi socialdemokrater envetet satsar på att vuxna ska få möjlighet att utvecklas – på olika nivåer i utbildningskedjan, men icke desto mindre genom hela livet. Det kräver att högre utbildning inte bara är tillgänglig för några få, ett redan gynnat fåtal, utan för människor oberoende av vilken bakgrund man har, var i landet man bor, vilket kön man tillhör eller om man är född i Sverige eller någon annanstans.

Lärosätenas har haft uppdraget om breddad rekrytering i decennier. Det är dags att vi hittar på sätt att förstärka det, för snedrekryteringen till högre utbildning är fortfarande stor. Den som har föräldrar med akademisk bakgrund är mycket mer sannolikt en framtida student. Den som bor på landsbygden är mycket mindre sannolikt en framtida student än den som bor i staden. Den som är född utomlands är mycket mindre sannolikt en framtida student än den som är född i Sverige.

Sverige är ett land som ska hålla ihop. Det kräver att det finns utbildning och forskning i hela landet. Det är bra för kompetensförsörjningen. Man behöver kunna utbilda sig till socionom, sjuksköterska, lärare eller fritidspedagog i alla landets hörn. Det behöver finnas människor med utbildning för att bemanna de jobben överallt. Det är också bra för innovationen.

När forskning och utbildning bedrivs nära sin tillämpning, alltså i nära samverkan med det omgivande samhället, ökar kvaliteten och användbarheten, vilket stärker den svenska högskolan. För oss socialdemokrater är det viktigt med högre utbildning och forskning spridd över hela landet. Det blir allt tydligare ju längre den här processen går att man behöver kunna utbilda sig utan att flytta, vilket understryker behovet av fungerande lärcentrum i hela landet.

Fru talman! I motsats till våra prioriteringar står regeringens. Vi har hela den här mandatperioden satsat mer än regeringen på både forskning och högre utbildning. När regeringen lade fram sin forskningsproposition, som påstods innehålla historiska satsningar på forskning, lade vi redan första året mer än 700 miljoner mer i ökning till forskningsresurser.

Vi har också varje år avvisat regeringens neddragningar inom högre utbildning. Vi har varje budget under hela mandatperioden satsat mer på högre utbildning än vad regeringen gjort.

Det förhåller sig inte så som Joar Forssell påstod här, det vill säga att vi ställer kvalitet mot kvantitet. Vi kan inte acceptera en sjunkande kvalitet i högre utbildning. Det är därför vi ser med sådant allvar på den minskande undervisningstiden, i synnerhet i kurser på grundläggande nivå och i utbildningar med den bredaste rekryteringsbasen. Där behöver undervisningstiden öka. Det är en viktig pusselbit i den översyn av resurstilldelningssystemet som vi socialdemokrater har krävt i flera år nu.

En annan viktig pusselbit är att en sådan översyn görs i en parlamentarisk kommitté med bred förankring så att vi undgår ryckighet i hur finansieringssystemet ser ut.

I motsats till våra prioriteringar står regeringens. När regeringen ger tillskott till forskning och högre utbildning handlar det om detaljstyrning. Varenda tillkommande krona i den forskningsproposition som regeringen lade på riksdagens bord gick till politiskt prioriterade projekt.

En viktig poäng med den akademiska friheten är att också finansieringen är friare. Vi behöver öka basanslagen, och vi behöver ha fria medel för den forskarinitierade forskningen.

När vi ändå talar om akademisk frihet kan det vara på sin plats att påminna auditoriet – ni som lyssnar – om att både liberaler och sverigedemokrater under den här mandatperioden har gjort sig skyldiga till ganska grova övertramp och inte har respekterat den rågång som borde finnas mellan politik och akademi. De har klivit in i både den institutionella friheten och den individuella friheten. De har recenserat kurser och har velat stänga ned avdelningar och dra in finansiering till vissa lärosäten. Den typen av övertramp kommer ingen associationsformsutredning i världen att skydda akademin från.

När vi gör bokslut för den här mandatperioden ser vi att regeringen i varje läge har prioriterat minskade anslag till högre utbildning runt om i hela landet. I stället har de prioriterat att sänka skatten för dem som redan tjänar mycket, och det är dålig konjunkturpolitik. Kraften i statens resurser ska användas för att utjämna konjunkturen över tid.

Ett bra sätt att göra det på är att satsa på utbildning i tider av lågkonjunktur. Då kommer människor som är i arbetslöshet eller nybakade studenter att kunna använda tiden i arbetslöshet till att utbilda sig och gå starkare in på arbetsmarknaden när konjunkturen vänder. Men i en tid när vi har rekordmånga sökande till högskolan har regeringen gjort prioriteringen att dra ned på antalet platser och i stället sänka skatten för samhällets allra rikaste. Det tycker jag är osmart.

Jag tackar för ordet och yrkar som sagt bifall till reservation 1 i utbildningsutskottets betänkande 12 och 13.

(Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkande UbU13 Forskning.

Det här är mitt sista anförande i ämnet forskning. Jag tänkte därför lufta en del frågeställningar jag har haft under mina år här i denna demokratins högborg.

År 1928 skrev Gerard De Geer i boken Sveriges andra stormaktstid följande: ”Våra tändstickor, kullager, telefoner och separatorer bära det svenska namnet på ryktets vingar, alldeles som förr våra segrar på slagfälten. Om vår namnkunnighet förr var begränsad till norra Europa, är den nu universell.

Det finnes knappast en större stad över hela vårt jordklot, där man icke på en av de ledande gatorna återfinner SKF-skylten. Aga-ljuset vägleder sjöfarten från Magellans sund till Asiens nordostkust. De svenska tändstickornas underbara segertåg över jordklotet har gjort det svenska namnet mer känt än våra arméers fälttåg under det 17:e århundradet.”

Nu kämpar vi i stället för att bli citerade i någon vetenskaplig tidskrift. Att bli citerad är inte riktigt samma sak som att uppfinna AGA-ljuset eller kullagret.

En central indikator i dagens system är ju citeringar och bibliometriska mått. Det är måttet på leverans när det gäller forskning. Men att forskare citerar varandra innebär inte att forskningen är banbrytande eller att vi lär oss mer om världen och naturen. Citeringarna fyller väl en funktion. Vi ska inte sluta mäta det här, men mätmetoden har tydliga begränsningar. Antalet citeringar och vetenskapliga artiklar motsvarar inte en ökning i vetenskapliga genombrott eller upptäckter. Problemet är att systemet riskerar att premiera citerbara artiklar snarare än verkligt banbrytande upptäckter.

Jag är också rädd att vi har ett system som gynnar anpasslighet framför nyfikenhet. Många forskare styr sin forskning efter vad bidragsgivare vill höra, inte efter att verkligen göra en ny upptäckt. Kort sagt: Vi behöver färre ansökningar och mer forskning.

Fru talman! Låt mig ta upp det lite mer övergripande globala forskningsläget, något jag tycker om att prata om.

Vi befinner oss i ett läge där Europa fjärmat sig från USA på flera sätt, och det gäller även inom akademin. När Europa står mer ensamt i världen satsar Kina massivt inom teknik, AI och materialfysik. USA satsar också strategiskt. Europa riskerar här att bli en byråkratisk efterföljare. EU och Sverige måste satsa mer på frågor som ger geopolitisk makt inom forskningen.

I rådande världspolitiska läge måste vi satsa mer på forskning inom teknik och naturvetenskap och områden som får vår ekonomi och vår konkurrenskraft att växa. Det är sådant som ger vår nation och kontinent muskler att stångas med i en bångstyrig och ibland rent idiotisk omvärld.

Jag vill även säga något om fornnordiskt territorium i skepnad av Grönland. I samband med att en viss president fick för sig att annektera Grönland blev plötsligt forskning högaktuellt i fråga om Arktis. Hur då, tänker ni. Jo, inte bara militär närvaro poängterades som viktig för att göra anspråk på och ta ansvar för den arktiska regionen, utan också den arktiska forskningen, speciellt närvaron av potenta forskningsfartyg.

Antalet ryska och kinesiska forskningsfartyg har enligt SVT tagits upp som ett hot mot Grönland. Antalet nordiska forskningsfartyg nämndes som en brist. Underlåtelse att bygga ett nytt, potent forskningsfartyg har alltså visat sig vara ett rejält, allvarligt säkerhetspolitiskt hot. Vi har det svart på vitt nu. Ska vi ta ansvar för säkerheten i Norden måste en ny forskningsisbrytare efter Oden in i budgeten. Nordiskt territorium står på spel här.

Slutligen, om forskning, fru talman: Jag fortsätter på det geopolitiska spåret. Jag har tidigare talat mig hes om att vi måste ha både högskolor och forskning som följer meritokratiska principer. Det är ännu viktigare så som utvecklingen i omvärlden har sett ut. Vi har i detta läge, menar jag, inte råd med något annat än att låta meriter vara den faktor som bestämmer vart forskningsmedlen ska gå. Sann jämlikhet i akademin betyder att den bästa idén vinner, inte rätt bakgrund. Vi ska döma forskare efter deras resultat, inte deras identitet.

Detta, fru talman, får bli mitt politiska testamente gällande forskningen. Nu går vi över till högskolan.

Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande UbU12 om högskolan, fru talman. Detta är mitt sista anförande även om högskolan, så jag tar ett lite bredare perspektiv även här; det har man rätt till.

Laga inte det som är helt. Det är ett gammalt ordspråk som äger sin relevans även i dag – jag tänker här på associationsformen. Det finns problem i vårt akademiska system, men driftsformen är inte ett av dem. Lös de problem vi verkligen har i stället!

Varje omorganisering slukar enorma resurser. Historiker har ibland noterat något intressant: När Västrom var på nedgång ökade antalet omorganiseringar i direkt korrelation till förlusten av landområden och ekonomisk nedgång.

Vi ska inte omorganisera driftsformen, fru talman. Det vi däremot bör omorganisera är samarbetet mellan högskolorna. Vi bör tänka mer kvalitetsmässigt och mindre regionalt, tvärtemot vad Linus Sköld precis sa. Vi ska ha nischade högskolor som är i topp på just sina områden. Därefter ska vi koncentrera breda, samhällsviktiga utbildningar till de lärosäten där de bedrivs bäst – också för att uppnå en kritisk massa, som det så fint heter.

Vi ska organisera högskolesystemet så att vi får den bästa forskningen och den bästa undervisningen. Här finns en klar förbättringspotential, som också OECD pekar på i sin senaste rapport Outlook 2025.

Vi måste också ha ett finansieringssystem som i högre grad befordrar kvalitet. Detta får utredas och utarbetas av experter; jag tror att det är lite över vår kompetensnivå.

Vårt finansieringssystem är speciellt problematiskt när det gäller utlandsstudenter som fuskar sig till högskoleplatser för att hoppa av kort efter terminsstart. Högskolorna tjänar pengar på detta medan samhället förlorar. Så kan vi inte ha det – gör något åt problemet! Det är en uppgift för er i utskottet; jag går i pension.

Jag vill ställa två frågor om akademisk frihet. Ämnet har varit uppe här tidigare, men jag tror inte att någon har ställt dem, fru talman.

Varför ska vi ha akademisk frihet? Jag tror att det är helt nödvändigt för utveckling och för att vi ska gå framåt kunskapsmässigt. Utan tankefrihet och fritt bollande av tankar är hela högskolesystemet tämligen meningslöst, tror jag. Vi borde snarare ha mer tankemässig konfrontation än i dag. Det finns ett tryck på att vara politiskt korrekt, har vi hört, och det främjar inte framgång.

Fråga två: Vilken frihet och för vem? När vi diskuterat akademisk frihet har vi endast diskuterat frihet för styrelserna. Det är bara en liten del av den akademiska friheten. SD vill främst se akademisk frihet för enskilda lärare. De måste till exempel få upprätta sina egna litteraturlistor och styra sin egen kurs. Klarar de inte det ska de inte undervisa över huvud taget, kan jag tycka. Vi är övertygade om att detta skulle vara en direkt kvalitetshöjande åtgärd. Akademisk frihet främjar kvalitet.

Hur ska våra högskolor bli bättre internationellt? Jag har hört många säga att vi ska bli en internationellt ledande forskningsnation. Det låter lite som när jag började här i riksdagen, när vi skulle ha världens bästa skola. Jag vet inte om någon var här och kommer ihåg det, men det var ett herrans tjat om det. Sedan kom den berömda Pisarapporten, och därefter blev det tyst. Jag tyckte faktiskt att det var lite skönt, fast rapporten var tragisk.

Min poäng är att vi inte bara kan köra med talepunkter. Vi måste vidta åtgärder som verkligen för oss framåt rent konkret.

Som jag har varit inne på tidigare måste vi också satsa mer på naturvetenskap och teknik, så kallade STEM-ämnen. Det är det som gäller internationellt. Kina och USA satsar enormt på dessa ämnen. Vi och Europa måste ta upp kampen med de länderna om vi menar allvar med att ta oss fram i täten. Annars är det bara prat.

Vi måste också – det här är viktigt – ändra vår självbild. Vi är inte små, och vi är inte svaga. Sverige har en oerhört stolt tradition när det gäller uppfinningar och innovationer. Vi är starka. Vi kan tävla på alla områden, med vem som helst. Vi är stora, om än inte befolkningsmässigt. Det är den bilden ni ska sätta i era huvuden.

Till sist, fru talman, måste vi också renodla uppdragen. En växande mängd administrativa sidouppdrag gör vår högskola svagare och ineffektiv. ”Jamen, det här är bra saker”, säger kritikerna då, ”nödvändiga”. Ja, men då kommer vi inte att ta oss fram i konkurrensen – så enkelt är det.

Detta får bli mitt politiska testamente i högskolefrågor, fru talman. Jag vill tacka talmanspresidiet för att vi fick börja och inte vara sist i dag med den här debatten. Varmt tack för det!

Fru talman! Robert Stenkvist ställde i sitt anförande vad man får förmoda var avsett som en retorisk fråga: Varför ska vi ha akademisk frihet? Jag tänkte ta mig friheten att svara på den, även om Robert Stenkvist inte ville att just jag skulle göra det: Det är av det enkla skälet att det annars skulle vara Robert Stenkvist som bestämde vilken forskning som blir av.

Akademisk frihet är nämligen, så att säga, en förlängning av de demokratiska friheterna – yttrandefrihet och informationsfrihet. Om lärosäten inte kan begagna den friheten kommer de inte heller att kunna ägna sig åt sådant som är obekvämt för Robert Stenkvist eller andra makthavare i det här landet. Det är därför vi inte ska ha politisk styrning av vilka forskningsfrågor som får ställas, hur forskningen bedrivs eller hur forskningen publiceras. Det måste det vara fritt för lärosätena att besluta om. Annars har Robert Stenkvist möjlighet att censurera sådant som kommer att vara obekvämt för honom. Det tycker jag vore väldigt olyckligt.

Fru talman! Det var ju ganska konkret – det är jag tacksam för.

Nej, jag vill inte bestämma vad forskarna ska forska om, deras resultat eller hur de gör. Innan vi gick in i Tidösamarbetet hade vi förslag om ökat basanslag. Inga politiker skulle ha några åsikter om vad högskolorna gjorde med de basanslagen. Ingen politiker ska över huvud taget lägga sig i den forskning som universiteten beslutar om själva. Det ska vara fri forskning. De ska komma fram till resultat som ibland är obehagliga inte bara för mig, fru talman, utan även för Linus Sköld, hoppas jag. Då får han ta det – ta skeden i vacker hand, helt enkelt.

Däremot har vi strategiska forskningsområden, och det har vi haft även under socialdemokratiska regeringar. Man har anslagit pengar till vissa samhällsviktiga forskningsområden. Sverigedemokraterna och vi i Tidösamarbetet har fortsatt med det, liksom samtliga regeringar. Nu minns jag inte riktigt, men jag tror att det var en borgerlig regering som började med de strategiska forskningsanslagen. Och Socialdemokraterna har fortsatt med dem.

Vi ska ha fri forskning, absolut. Vi kan inte styra forskningen. Vi har inte den kompetensen över huvud taget.

Fru talman! Ändå har jag ett otal gånger i den här kammaren hört Robert Stenkvist sätta betyg på forskning, som mer eller mindre riktig forskning.

Jag har sett ett antal exempel på sverigedemokratiska kollegor till Robert Stenkvist som har gjort utfall mot Centrum för genusvetenskap eller DEI-kontoret på Chalmers. Jag har till exempel hört Robert Stenkvist säga att han vill lägga ned all genusforskning.

Det finns forskning som uppenbart är obekväm för Robert Stenkvist som han helst skulle slippa. Därför tycker han inte heller att lärosätena behöver vara fristående.

Varför ska vi ha akademisk frihet, frågar han? För att Robert Stenkvist inte ska kunna göra den typen av ingrepp i vilka forskningsfrågor som får ställas, hur forskningen utförs eller hur resultaten publiceras. Det är så enkelt.

Sedan finns det en balanspunkt mellan att forskning används för att lösa samhällsproblem, det vill säga genom politiskt prioriterade medel till vissa saker, och fria medel till andra saker.

Det behöver både Robert Stenkvist, jag och alla andra ledamöter i kammaren ställa upp på. Det har vi alla lagt fram förslag om och röstat igenom. Det finns en berättigad styrning som handlar om att vi behöver lösa samhällsproblem med kunskap.

Vilken forskning som bedrivs, vilka frågor som får ställas, hur den genomförs och hur resultatet publiceras får faktiskt inte Robert Stenkvist bestämma. Därför ska vi ha akademisk frihet.

Fru talman! Jag vill inte heller bestämma det. Linus Sköld blandar ihop två olika saker. Det är äpplen och päron, eller ännu längre ifrån varandra. Det ena handlar om att bestämma vilken forskning som ska bedrivas; det andra handlar om att sätta betyg på den.

Jag har satt betyg på forskning, vilket jättemånga personer har gjort. Jag läser jättemånga tidningsartiklar där jättemånga människor inom akademin och utanför akademin sätter betyg, och ibland sätter man underbetyg på det som är bedrövligt. Det tänker jag fortsätta med. Det är min personliga frihet och till och med min skyldighet att göra så länge jag sitter här i riksdagen.

Det var en tidningsartikel som 1 000 forskare skrev under. Sedan sa andra forskare inom akademin att det var det bedrövligaste de någonsin hade läst. Det var åtminstone 990 forskare som inte hade någon aning om vad de hade skrivit under i en tidningsartikel. Jag tänker fortsätta kritisera sådant. Det är min mänskliga rättighet, och det är nästan min skyldighet som politiker. Däremot kommer jag inte att försöka styra någon forskning.

När det gäller institutionen för genusvetenskap har jag många gånger sagt: Forska om vad ni vill, bara ni följer högskolelagen. Vad står det i högskolelagen, fru talman? Jo, det står att all forskning ska bygga på vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet.

Om man nu ganska uppenbart upptäcker att det inte är fallet måste man fråga sig varför det sker. Vi måste ha rätt att ställa oss den frågan. Våra universitet är skattefinansierade. Det är den arbetarklass som Joar Forssell talade om som finansierar universiteten och högskolorna.

Fru talman! Vi blir varje dag påminda om oroligheterna som finns i omvärlden. Det blir allt tydligare att det är viktigt med demokrati. Vi ska vara tacksamma för att vi har vår demokrati här i Sverige. I en demokrati är det viktigt med alla former av bildning. Därför ser jag mycket fram mot debatten om högre utbildning och forskning.

Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i båda betänkandena och avslag på motionerna.

Högre utbildning och forskning i Sverige har under lång tid tillhört de mest framstående i världen. De har varit en drivkraft för vår innovationsförmåga och ekonomiska utveckling. Dock händer det väldigt mycket inom de områdena. I dag ställs det nya krav på den tekniska utvecklingen. Den globala konkurrensen ökar, och vi får också förändrade kompetensbehov.

Fru talman! Utbildningsfrågorna berör väldigt många. I Sverige studerar cirka 400 000 inom högre utbildning. Det är ganska många. Det motsvarar ungefär 4 procent av hela befolkningen, och av dessa är 60 procent kvinnor.

Nu till vårterminen 2026 antogs mer än 200 000 studenter till våra lärosäten, och 80 000 av dem började där för första gången. Man kommer att läsa senare i livet. Den tidigare så typiska studenten som kom direkt från gymnasiet finns inte längre kvar, utan det har förändrats väldigt mycket. Det kommer att vara ett livslångt lärande framöver.

Enligt statistik från UKÄ, Universitetskanslersämbetet, går 14 procent av dem som studerar i dag direkt från gymnasiet till något lärosäte. En tredjedel börjar på något lärosäte inom tre år, och två tredjedelar börjar inom fem år. Tre fjärdedelar har startat inom tio år.

Många väntar, men varför väntar de egentligen? Många vill arbeta och spara ihop pengar till sina studier. En del vill göra värnplikten. De kan också vara osäkra på sitt utbildningsval, och fler studenter studerar när det är lågkonjunktur.

Men framför allt har kraven förändrats. Du behöver vidareutbilda dig under större delen av yrkeslivet. Det ställer krav både på den som är utbildningsanordnare och inom yrkeslivet.

Fru talman! Varför läser då så många en högre utbildning? De gör det givetvis för att de ska få ett jobb men också för att de vill ha bättre jobbmöjligheter. De kanske vill ha högre lön. De får en personlig utveckling.

De lär sig väldigt mycket under sin utbildning, och de möter väldigt många människor. De får ofta ett starkare samhällsengagemang. Jag har sagt det tidigare: Ganska många hamnar också i riksdagen. Intresse kan väckas redan under utbildningen. De får också internationella möjligheter.

Fru talman! Högre utbildning i Sverige håller överlag hög kvalitet. Det är vi i Moderaterna väldigt stolta över och vill värna om. Vi måste däremot matcha mer med arbetsmarknadens behov. Vi måste ha mer flexibilitet inom utbildningarna, och de måste vara både aktuella och efterfrågade.

Arbetsmarknaden larmar ständigt om kompetensbrist framför allt inom tekniska yrken men också inom vård- och läraryrken. Även elektrifieringen kräver mycket. Den gröna omställningen är något som vi prioriterar mycket högt inom Tidöpartierna. Här behövs det mycket specifik kompetens.

Senast i morse hörde jag på nyheterna om Chalmers. Jag måste såklart alltid nämna Göteborg och Chalmers när jag debatterar här, eftersom jag är göteborgare. Man talade om natriumbatterierna, som är mer miljövänliga och mer stabila. Det är någonting som kommer inom forskningen som är väldigt positivt. Det händer mycket hela tiden.

Dock är det fortfarande så att tre av fyra företag larmar om att de har svårt att hitta personer med rätt kompetens. Det gäller även internationellt. Sverige måste ligga i framkant för att nå både svensk och utländsk kompetens.

Fru talman! För att råda bot på bristen på kompetens behöver vi satsa redan i grundskolan och förstås även i gymnasiet. Precis som Joar Forssell sa börjar det egentligen redan i förskolan.

Det är mycket viktigt att gymnasieutbildningarna håller hög kvalitet, oavsett om det är en yrkesutbildning eller en teoretisk utbildning. Flera högskolor varnar tyvärr för att vissa kunskaper, till exempel inom matematik, saknas hos eleverna för att de ska klara utbildningarna på ett bra sätt.

Det är väldigt tragiskt att man måste ha basår på högskolan för att studenterna ska kunna matematiken innan de börjar. Där finns det brister i gymnasiet. Det är därför vi inom Tidöpartierna gör väldigt mycket för att satsa redan från förskola, grundskola och gymnasium så att eleverna inte ska behöva komplettera när de kommer till högskolan. På vissa högskolor är det så många som 40 procent som inte klarar utbildningen för att de inte kan matematik när det handlar om teknik.

Våra lärosäten behöver långsiktiga och hållbara förutsättningar för att kunna behålla vår höga kvalitet på utbildningarna och på studenternas lärande. Det måste vara bra studievillkor och även en god arbetsmiljö för personalen. Detta ställer krav på ett robust system.

Fru talman! Vi inom Moderaterna vill öppna för att se på fler associationsformer. Att i princip alla lärosäten är statliga myndigheter är tydligt när det gäller ansvarsförhållanden. Men det har också blivit en begränsning för långsiktighet, flexibilitet och utveckling.

År 1994 ombildades Chalmers tekniska högskola och Jönköping University till stiftelser. Sedan dess har ingen högskola ombildats, främst för att man inte har fått möjlighet att göra det. Därför tillsatte regeringen i januari 2026 en särskild utredning för att se om vi kan få en mer ändamålsenlig associationsform för alla statliga universitet och högskolor.

Det är inte säkert att det måste vara en stiftelse; det kan vara någonting annat. Men vi måste se över vad vi kan göra för att förbättra det som är. Detta görs framför allt för att stärka lärosätenas självständighet, främja den akademiska friheten och skydda från politisk styrning.

Det handlar också om att få en ökad excellens och en internationellt konkurrenskraftig spjutspetsforskning. Det är viktigt för oss. Vi vill också tillgodose autonomi och flexibilitet, och vi vill minska administrationen. När vi ändå är igång vill vi gärna se över Akademiska Hus-modellen, som inte alltid är så välfungerande.

Moderaterna och Tidöpartierna vill se färre politiska pekpinnar med inflytande över forskning och utbildning. Vi vill se sakkunnighet inom både forskning, utveckling och näringsliv.

Därför har vi i riksdagen bland annat någonting som heter Rifo, Sällskapet riksdagsledamöter och forskare. Det handlar just om att riksdagsledamöter och forskare ska mötas. När vi vill ta fram förändringar vill vi också få stöd i forskningen. Det är ett utmärkt tillfälle att mötas och se att man har utbyte av varandra. Vi kommer att ha årsmöte alldeles strax. Fler är förstås välkomna till Rifo, för det är viktigt att det här samarbetet fortsätter.

När det gäller forskningen, fru talman, är jag väldigt stolt över att Moderaterna gör en så stor satsning på forskning. Det nämndes att den inte är tillräckligt stor, men 6,5 miljarder fram till 2028 är väldigt mycket pengar. Det gör vi som en ökning. Vi ser också att vi måste ha en god forskningsinfrastruktur som måste vara tydlig och långsiktig.

Vi ser över den statliga finansieringen av extern forskning så att den stöder forskningen på bästa sätt. Det är viktigt att vi får en långsiktigt tillgänglig forskarinfrastruktur som blir hållbar så att man känner att det finns en långsiktighet i detta.

Det finns också andra finansiärer som vi ibland inte talar om. Allt är ju inte från staten. Det finns till exempel EU:s ramprogram för forskning och innovation Horisont Europa, Riksbankens Jubileumsfond som satsar mycket på humaniora och Cancerfonden som satsar mycket på cancerforskning, som man hör på namnet.

Trots detta ser vi en minskning av folk som vill bli doktorander i Sverige. På vissa institutioner är det nästan inte någon svensk som vill bli doktorand. Det är viktigt att vi ändrar på det för att främja vår forskning. Ska vi förbli de som delar ut Nobelpris men också får Nobelpris måste vi ha fler doktorander och fler som vill forska i Sverige. Det är viktigt att få till ett samarbete mellan näringsliv, kommuner och lärosäten för att se till att det faktiskt lönar sig att vara doktorand och att forska.

Jag vill också säga att jag är väldigt stolt över den forskning som vi har här i Sverige. Vi har mycket teknisk forskning; vi är kända för det. Mycket sker inom teknikutveckling, till exempel inom Volvo, men också inom den medicinska forskningen.

Cancerfonden fyllde nyligen 75 år. När den startades 1951 var det 70 procent som inte överlevde sin cancer. Nu har det vänt så att det är 30 procent som inte överlever sin cancer, och det förbättras ständigt. Jag är väldigt nöjd att vi är duktiga med vår forskning. Det händer jättemycket inom forskningen.

Jag kan inte sluta utan att prata om rymdforskningen, som också är väldigt viktig. Här gör vi en stor satsning. Vi satsar på doktorander inom rymdforskning, på satellitforskning och på att få långsiktighet. Vi jobbar också tillsammans med försvarsforskningen när det gäller rymdforskning.

Vi gör alltså otroligt mycket inom forskningen, och jag tycker att vi ska vara väldigt stolta över Sveriges lärosäten och Sveriges forskning.

(Applåder)

Fru talman! Marie-Louise Hänel Sandström säger i sitt anförande att tre av fyra företag har svårt att hitta rätt kompetens. Samtidigt har vi en arbetslöshet i det här landet som är högre än den varit på mycket länge. Följaktligen har vi fler sökande till högre utbildning än vi haft på mycket länge. Vi har inte sett den här typen av siffror sedan finanskrisen. Då bedriver regeringen en politik som gör att vi får tusentals färre platser i högre utbildning.

För ett par veckor sedan kom det ett exempel från Linnéuniversitetet Växjö och Kalmar i Småland. De kommer för första gången sedan de bildades att behöva minska antalet utbildningsplatser. De ska spara 47 miljoner, och det kommer att kosta 1 000 platser på Linnéuniversitetet.

Då tänker jag bara kort fråga Marie-Louise Hänel Sandström: Är det enligt hennes mening rätt sätt att lösa problemet med missmatchningen att minska antalet utbildningsplatser så att individer får sämre möjligheter att utbilda sig för att ta ett jobb och så att arbetsgivare får färre utbildade sökande till sina tjänster? Verkar det vara rätt åtgärd?

Fru talman! Tack så mycket till Linus Sköld för frågan!

Jag vill säga att vi satsar otroligt mycket på att vi ska ha många platser, men vi prioriterar kvalitet före kvantitet.

Vi ser också fler vägar till yrkesutbildningar. Vi ändrar ju lite grann så att det ska vara lättare att komma till en praktisk yrkesutbildning. Det är mycket det som efterfrågas. Även om man inte skulle klara gymnasiet har man möjlighet att läsa en praktisk yrkesutbildning.

Vi måste se efter vad det är som efterfrågas. Vi måste se vad det är. Det är framför allt mycket inom praktiska yrken och teknik, till exempel el och tele, som krävs. Vi försöker matcha med att skapa olika utbildningsformer för att få fram det som efterfrågas.

Fru talman! Marie-Louise Hänel Sandström hänvisar till att det finns många olika utbildningsformer. Regeringen har ju drivit samma politik när det gäller alla.

Det är färre platser i alla utbildningsformer för vuxna. Det är färre arbetsmarknadsutbildningar nu än när regeringen tog över. Det är färre platser i högskolan. Det är färre platser i folkbildningen. Det är mindre pengar till komvux från statens sida sedan den här regeringen tillträdde. Inom alla utbildningsformer för vuxna har antalet platser minskat. Samtidigt har vi fler arbetssökande, och tre fjärdedelar av de rekryterande företagen säger sig ha svårt att hitta rätt kompetens.

Alla i Småland som nu funderar på vad som ska hända med deras konkurrenskraft, med de här orternas tillväxt och ekonomi – jag tycker att Marie-Louise Hänel Sandström är skyldig dem ett svar.

Kommunalråden och regionråden i den berörda regionen och de berörda kommunerna har skrivit en debattartikel där de pekar på att detta är särskilt allvarligt för den här regionen och att universitetet är en nyckel för jobb och tillväxt. Detta är jag helt övertygad om. Jag antar att Marie-Louise Hänel Sandström håller med mig om att universitetet är en nyckel för jobb och tillväxt.

Därför tycker jag att Marie-Louise Hänel Sandström är skyldig alla smålänningar ett svar. Är det meningen att regeringens politik ska leda till färre jobb och mindre tillväxt i Småland?

Fru talman! Tack till Linus Sköld för frågan!

Regeringens politik är att det ska finnas arbetstillfällen och utbildning, givetvis inte bara i Småland utan även på andra orter. Vi satsar mycket på att reformera hela utbildningssystemet så att vi får ett väl fungerande system för både grundskolan och gymnasiet men också för högre utbildning. Vi har helt enkelt sett över hur vi kan fördela pengarna, men vi gör stora satsningar på många utbildningar. Jag kan inte exakt fallet med Småland och Linnéuniversitetet, även om jag vet att det har skett förändringar där. Men vi gör stora satsningar på att hitta olika utbildningsvägar, och vi ser över hur universiteten ska finansieras.

Vissa utbildningar har vi nu satsat mer på. Vi lägger till exempel mycket pengar på STEM-satsningar. Vi lägger mycket pengar på AI-forskning, till exempel för lärare. Jag tror att vi lägger 100 miljoner på AI-forskning för lärare för att se hur man med AI bättre kan matcha till exempel arbetsplatser och utbildningar. Vi satsar alltså rätt mycket, på många olika sätt.

Jag kan inte svara exakt på frågan om Småland just nu; jag kan återkomma med vad jag ska svara om Småland. Men vi satsar på att det ska finnas utbildning och arbetstillfällen över hela Sverige.

Fru talman! V-Dem Institute visar att endast 26 procent av världens människor lever i en demokrati. Det är den lägsta siffran sedan 1978, och det ser ut som att utvecklingen mot färre demokratier fortsätter.

Det här är tänkvärt när vi i dag pratar om högskolan och forskningen, två områden som är helt avgörande för Sveriges framtid. Det handlar om just vår demokrati men också om vår konkurrenskraft, vår förmåga att möta en alltmer kaosartad värld och i grunden om varje individs möjlighet att forma sitt eget liv och förverkliga sina drömmar.

Sverige har länge varit en stolt kunskapsnation. Vi har byggt vårt välstånd på innovation, och vår demokrati bygger på en välutbildad befolkning och på en akademi som hållit världsklass.

Men, fru talman, vi tappar mark. Kvaliteten i svensk forskning dalar i internationella jämförelser, vår innovationskraft halkar efter och vår demokrati hotas. Och på tok för många företag, inte minst på landsbygden, larmar om akut kompetensbrist.

Regeringens svar i forskningspropositionen och i den politik som förs är dessvärre otillräckligt. Man talar om excellens men fördelar pengar på ett sätt som cementerar gamla strukturer och minskar den akademiska friheten. Man pratar om innovation men förstår inte att den börjar med fria forskare och utbildning av hög kvalitet i hela landet.

För Centerpartiet är inriktningen klar. Vår politik för högre utbildning och forskning vilar på tre hörnstenar: akademisk frihet, vassare spets i svensk forskning och att högre utbildning ska finnas tillgänglig i hela landet. Låt mig börja med det sista, för det är fundamentalt för att hålla ihop Sverige.

Fru talman! Den kanske största och mest ökande strukturella ojämlikheten när det gäller utbildning i vårt land är i dag den geografiska klyftan mellan stad och land. Som vi tidigare visat i denna kammare är sambandet mellan utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar slående.

En invånare i Danderyd har i genomsnitt en disponibel nettoinkomst som är mer än fyra gånger högre än vad en invånare i Dorotea har. Samtidigt har över 40 procent av invånarna i Danderyd en eftergymnasial utbildning men bara 11 procent av invånarna i Dorotea. Det här är inte en slump, utan det är en konsekvens av en politik som har koncentrerat möjligheterna.

För att hela Sverige ska leva och utvecklas måste högre utbildning precis som vägar, el och bredband betraktas som en grundläggande infrastruktur. Människor behöver möjlighet att utveckla sina förmågor var de än bor, och yrken som sjuksköterska, lärare och ingenjör behövs överallt.

Centerpartiet vill därför ha en kraftfull satsning på att göra högre utbildning tillgänglig. Vi vill stärka de regionala högskolorna och deras samverkan med det lokala näringslivet. Vi vill bygga ut yrkeshögskolan, som är en av våra mest framgångsrika utbildningsformer för att matcha arbetsmarknadens behov. Vi vill också ha fler lärcentrum, där människor kan studera på distans men ändå ha ett socialt och akademiskt sammanhang i sin hemkommun.

Det handlar om att ge hela landet möjlighet att möta den gröna omställningen och den digitala omställningen och om att säkra kompetensförsörjningen. Det handlar också om att ge människor möjlighet att välja sin egen väg, var de än bor i landet.

Fru talman! Detta för mig till hörnsten två och tre – akademisk frihet och vassare spets – för dessa två hänger intimt samman.

Tidögänget talar gärna om excellens, och det är bra. Vi i Centerpartiet vill också ha en forskning i absolut världsklass. Excellens och genombrott kan dock inte beställas från ett departement i Stockholm, för det föds ur nyfikenhet, kreativitet och frihet.

Vi är därför djupt kritiska till regeringens finansieringsmodell. Man fortsätter att öka andelen konkurrensutsatta medel från forskningsråden i stället för att stärka lärosätenas egna basanslag. Det här gör – som vi uttryckt i kammaren och i debattartiklar – att vi har byggt in mekanismer som gör forskningen ofri. Forskare förvandlas från proaktiva kunskapssökare till reaktiva ansökningsskrivare. Tid och resurser som skulle kunna läggas på banbrytande forskning går i stället till administration.

Vi i Centerpartiet vill se en fundamental reform. Vi vill flytta makt och resurser från statens byråkrati till lärosätena och forskarna själva. Det innebär två saker.

För det första innebär det institutionell frihet. Lärosätena måste få bli mer autonoma, det vill säga mer självständiga. De ska inte vara förvaltningsmyndigheter eller regeringens förlängda arm utan i stället fria akademiska institutioner. Vi välkomnar att regeringen nu utreder frågan om associationsformer men beklagar samtidigt att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna motsätter sig detta. Friare associationsformer, som stiftelser, är ett sätt att säkra avståndet till politisk klåfingrighet och stärka den långsiktiga strategiska förmågan.

För det andra innebär det finansiell frihet. Här brister regeringens politik som mest. Ett av de största problemen är de höga krav på medfinansiering som statliga forskningsfinansiärer ställer. Det skapar en paradoxal situation, där lärosätenas egna, fria basanslag tvingas användas för att medfinansiera projekt som externa finansiärer har prioriterat. Detta tränger undan mindre forskningsområden och binder upp universitetens resurser, vilket i praktiken minskar den fria, nyfikenhetsdrivna forskningen.

Centerpartiet vill därför minska kraven på medfinansiering. Vi vill också skapa starka incitament för donationer från näringsliv, civilsamhälle och privatpersoner för att bygga upp lärosätenas egna kapital så som man ser vid framgångsrika universitet utomlands.

Fru talman! Med frihet kommer ansvar. Lärosätesledningarna måste ta ett större ansvar för att utveckla sina miljöer, främja kvalitet och stå upp mot de hot som finns mot den akademiska friheten, oavsett om de kommer från politiskt håll, från samhället eller från aktivistiska grupper inom akademin.

För att återta vår position som en ledande kunskapsnation krävs en politik som litar på professionen, som ger utbildning i hela landet en ärlig chans och som ger forskningen den frihet den behöver för att nå verklig excellens. Regeringens nuvarande inriktning är därför ett steg i fel riktning.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till Centerpartiets reservation 2 i betänkandet UbU12 och reservation 2 i betänkandet UbU13.

Fru talman! Anna Lasses sa att vi halkar efter övriga nationer forskningsmässigt, men jag vet inte om vi gör det. Bilden är komplicerad, men Anna Lasses kanske har några sifferexempel.

Inget av det ledamoten föreslog skulle dock göra att vi kom i kapp övriga världen forskningsmässigt. Anna Lasses föreslog mer regional politik och mer regional forskning, fru talman, men enligt mig och faktiskt också OECD skulle detta minska forskningens och utbildningens kvalitet. Vi skulle alltså halka efter ännu mer – jag vet inte om Anna Lasses har svar på det.

Ledamoten Lasses sa också att vi vill minska kraven på medfinansiering, och det kan faktiskt vara ett bra förslag. Jag och Anders Ådahl har diskuterat detta i kammaren. Men om nu våra universitet och högskolor skulle bli stiftelser och autonoma skulle ju varken Anna Lasses eller någon annan kunna genomföra det förslaget.

Fru talman! Nu ska vi se. Jag börjar med basanslagen, som jag tycker är bland de absolut främsta medlen att använda för att öka forskningens kvalitet just därför att de garanterar en fri forskning. Man är då inte tvungen att anpassa sig utifrån olika beställares krav – eller det borde åtminstone vara på det sättet. Det är just därför vi säger att medfinansiering inte ska vara ett krav, och det är ju glädjande att ledamoten håller med om det.

När det gäller stiftelsehögskolor och stiftelseuniversitet har vi redan två sådana i dag, och de verkar ju fungera alldeles utmärkt, så jag har lite svårt att se att just detta skulle vara ett hinder för att öka kvaliteten i högskolan.

Fru talman! Vi har varit positiva till rejäla basanslag förutom de andra typer av anslag som vi också måste ha.

Högskolorna gör som de vill när det gäller de minskade kraven på medfinansiering, men vi kan komma med minskade krav på medfinansiering. Om vi här i talarstolen kräver minskade krav på medfinansiering är det ett krav från oss. Det är en politisk riktning, och det går emot det övriga talet om autonomi.

Det går faktiskt inte emot det jag sa. Vi vill ha ökad akademisk frihet för dem som jobbar på universiteten, för vi har ju problem. Erik Ringmar tog till exempel upp att han inte fick sätta sin egen litteraturlista. Om man verkligen är för akademisk frihet och frihet för forskare och dem som undervisar, varför kommer man då inte med förslag om till exempel att lärare som undervisar på universitet ska få sätta sina egna litteraturlistor?

Erik Ringmar var tvungen att ta med en bok av författaren Judith Butler, som är från USA. Han kontaktade sedan Judith Butler och berättade att han var tvungen att ha med henne i sin litteraturlista, och till och med Butler själv tyckte att det var vansinnigt.

Det här vore ett konkret, alltså handfast, sätt att direkt öka den akademiska friheten för dem som jobbar där. Vad tycker Anna Lasses om det, fru talman?

Fru talman! Utan att gå in i diskussionen om just litteraturlistors vara eller inte vara, och om vi håller oss till akademisk frihet, tänker jag att vi kan titta på just USA. Där påstår man nu att man vill öka den akademiska friheten, men det som de facto har hänt är att man i stället har malt ned de ämnen som politiken tycker är olämpliga.

Det här måste jag säga är en väldigt stor oro jag har gällande exempelvis den uppgörelse mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna som just har meddelats. Man pratar om akademisk frihet, men vad menas egentligen med akademisk frihet? Det sista vi vill se är nämligen att man ger sig på enskilda ämnen därför att man säger att de inte är tillräckligt akademiska. Vem är det som anser det?

Jag är orolig för den typ av forskning som har med demokrati och genusvetenskap att göra om Sverigedemokraternas syn på akademisk frihet får genomslag.

Fru talman! Sverige är i grunden en kunskapsnation. Vår välfärd, vår konkurrenskraft och vår förmåga att möta framtidens stora utmaningar bygger på att vi har en stark utbildning och en stark forskning och att de två hänger ihop. Universitet och högskolor är därför inte bara utbildningsinstitutioner eller forskningsmiljöer var för sig utan bärande delar av hela vårt samhällsbygge.

Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandena om utbildning och forskning samt avslag på samtliga reservationer, fru talman.

Kärnan i både högre utbildning och forskning är kvalitet, och kvalitet förutsätter frihet. Sverige har en lång tradition av akademisk frihet och institutionell självständighet. Universitet och högskolor ska fatta egna beslut om forskningens inriktning och utbildningarnas utformning. Det är just denna frihet som gör att kunskap kan växa, prövas och utvecklas.

Frihet måste dock alltid kombineras med ansvar. Lärosätena har ett ansvar att använda samhällets resurser väl och att bidra till Sveriges kompetensförsörjning. Regeringens arbete med att utveckla styrningen av sektorn handlar därför om att hitta rätt balans mellan frihet, ansvar och kvalitet.

Fru talman! Utbildning och forskning är två sidor av samma mynt. Forskning av hög kvalitet stärker utbildningen, och utbildning av hög kvalitet lägger grunden för framtidens forskning. När studenter möter aktuell forskning i undervisningen och när de tränas i kritiskt tänkande och vetenskaplig metod bygger vi inte bara kunskap utan också ett starkt och livskraftigt samhälle.

Vi måste dock även vara tydliga med en annan sak, nämligen att högre utbildning i större utsträckning måste svara mot arbetsmarknadens behov. Sverige står inför stora utmaningar när det gäller kompetensförsörjning. Näringslivet, industrin och välfärden efterfrågar högutbildad arbetskraft inom en rad områden; det handlar om ingenjörer, om tekniker och om kompetens inom digitalisering och artificiell intelligens, liksom om avancerad kompetens kopplad till den gröna industrins omställning och vårdens utveckling.

I dag ser vi en paradox, fru talman: Samtidigt som företag, industri och välfärd skriker efter kompetens inom teknik, AI, vård och den gröna omställningen har vi akademiker som står utan arbete. Det är inte hållbart. En viktig förklaring är att alltför många utbildningar inte är tillräckligt kopplade till arbetsmarknadens efterfrågan. Studenter utbildas inom områden där möjligheterna till arbete är begränsade – samtidigt som det råder kompetensbrist inom andra. Detta är inte ett misslyckande för individen utan ett systemproblem.

Därför behöver vi stärka kopplingen mellan utbildning och arbetsmarknad. Det handlar inte om att politiken ska detaljstyra varje utbildningsplats utan om att skapa en bättre samverkan mellan stat, lärosäten och arbetsliv och att ge studenter bättre information om arbetsmarknadens behov.

Vi måste också värna kunskapskraven, fru talman. Högre utbildning bygger på att studenter har goda förkunskaper och kan tillgodogöra sig studier på akademisk nivå. Att sänka kraven vore att svika studenterna. Att upprätthålla kraven är att ge studenterna bästa möjliga förutsättningar att lyckas både under studietiden och i arbetslivet. Sverige ska vara en kunskapsnation i världsklass.

Fru talman! Vi lever i en tid av ökad geopolitisk osäkerhet. Frågor om säkerhet, strategisk kunskap och ansvarsfull internationalisering blir allt viktigare. Den internationella dimensionen är central både för utbildning och för forskning, och svensk forskning och högre utbildning är i hög grad internationell. Vi har omfattande forskningssamarbeten inom EU, inte minst genom program som Horizon Europe. Svenska lärosäten deltar i internationella nätverk, gemensamma utbildningsprogram och utbytesverksamhet. Samarbeten med andra länder, fru talman, är avgörande för kvaliteten och för Sveriges ställning som kunskapsnation.

Regeringen har lagt fast en tydlig inriktning för forskningspolitiken. Den vilar på tre grundpelare: excellens, internationalisering och innovation. Sverige ska inte nöja sig med att bara vara bra, utan vi ska vara ledande. Det kräver långsiktiga investeringar i forskning av högsta kvalitet för att vi fortsatt ska vara en attraktiv kunskapsnation där forskare från hela världen vill verka.

Internationalisering måste också ske ansvarsfullt. Lärosätena arbetar i dag mer aktivt med säkerhetsfrågor, till exempel i samarbeten inom känsliga teknikområden. Vi arbetar fokuserat för att underlätta etableringen av internationell kompetens. Det handlar bland annat om kortare handläggningstider och mer effektiva processer för uppehålls- och arbetstillstånd för forskare, doktorander och högkvalificerad arbetskraft.

Vi har också ett tydligare fokus på goda anställningsvillkor i akademin, inte minst för forskare och doktorander. Det handlar om att motverka otrygga visstidsanställningar och stärka meriteringssystemen så att fler kan se en långsiktig karriär inom akademin.

Fru talman! Forskningen ska omsättas i innovation, jobb, företagande och lösningar på samhällsproblem. Regeringen gör viktiga satsningar på den fria, nyfikenhetsdrivna forskningen. Det är avgörande eftersom många av de största genombrotten växer fram just där, i det som inte alltid kan planeras eller styras. Här görs satsningar inom strategiskt viktiga områden såsom artificiell intelligens, hälso- och cancerforskning, klimat och hållbart samhällsbyggande samt ny teknik. Det visar på en politik som kombinerar bredd med riktning och som stärker både vår konkurrenskraft och vårt samhälle.

För oss kristdemokrater är det också avgörande att kunskapen kommer hela samhället till del. Det gäller inte minst den praktiknära forskningen inom skola, vård och socialt arbete, där forskningen möter människors vardag och gör konkret skillnad. Här handlar det om att stärka det som fungerar. Vi behöver mer evidensbaserad kunskap om vilka metoder som faktiskt ger resultat i klassrummet, i vården och i det sociala arbetet. Forskning ska inte bara ska vara relevant utan också systematiskt prövad, utvärderad och möjlig att omsätta i praktiken.

Fru talman! Sammanfattningsvis verkar vi för starka universitet och högskolor där utbildning och forskning går hand i hand, där kvaliteten sätts främst, där frihet och ansvar balanseras och där kunskap omsätts i utveckling för hela samhället. Nu bygger vi ett Sverige där kunskap, bildning och forskning står starka.

Jag yrkar återigen bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Högre utbildning, forskning och innovation är förutsättningar för ett starkt och välmående samhälle. Forskningen ska vara fri, och den akademiska friheten måste stärkas i sin helhet. Kvalitet i högre utbildning och nära samverkan mellan akademi, näringsliv och civilt samhälle skapar den innovationskraft som behövs för en grön omställning och en långsiktig välfärd.

Landets lärosäten behöver högre basfinansiering. Miljöpartiet vill satsa på starka forskningsmiljöer och utöka antalet undervisningstimmar på de utbildningar som i dag har för lite lärarledd undervisning.

Fru talman! Rekryteringen till den högre utbildningen behöver vara bred för att fler ska kunna studera på högskola eller universitet, oavsett vilken familjebakgrund man har och oavsett var i landet man bor. Miljöpartiet vill göra det enklare att ta steget att studera vidare genom att förbättra studenters bostadssituation och ekonomiska trygghet. Vi vill värna om en likvärdig och hög kvalitet i utbildningen på landets alla lärosäten. Lärosätena ska samverka med både det omgivande samhället och det internationella forskningssamhället samt bedriva forskning utifrån forskares och studenters intressen och samhällets behov.

Fru talman! Att skära ned på lärosätena är att backa in i framtiden. Vi ser nu konsekvenserna av regeringens högskolepolitik. I Smålandsposten har vi kunnat läsa om hur Linnéuniversitetet skär ned. Det handlar om så många som 1 000 färre studenter. Det här beskrivs som ett dråpslag mot Växjö kommun och mot hela Kronobergs respektive Kalmar län. Det är, för att knyta an till Joar Forssells ord i vårt tidigare replikskifte, färre i Växjö som får livschanser med Tidöregeringens politik för högre utbildning.

Från Miljöpartiets sida är vi tydliga med att universitetsutbildning behövs i hela landet. Det är verkligen värt att satsa på Linnéuniversitetet och andra lärosäten i Sverige. Under denna mandatperiod har Miljöpartiet satsat runt 46 miljoner på Linnéuniversitetet. Nu behöver man göra nedskärningar som motsvarar ungefär denna summa. Det handlar om en rejäl slant till såväl forskning som högre utbildning.

Vi har satsat mer pengar på alla lärosäten i hela landet. Det handlar om att vi inte gör det produktivitetsavdrag som är särskilt olämpligt för högre utbildning och forskning. Vi har inte gjort generella neddragningar på statens myndigheter. Vi har heller inte gjort någonting som vi kallar satsningar men som är mindre än de neddragningar vi har gjort.

För Miljöpartiet är det självklart att människor ska kunna förverkliga sina drömmar om högre utbildning på universitet och högskolor. Lika självklart är det att företag ska kunna hitta kompetent personal. Det här är saker som bygger Sverige starkt och ger Sverige bra möjligheter att möta framtiden.

Fru talman! Efter riksdagens forskningsdag och utbildningsutskottets gemensamma seminarium med försvarsutskottet är vikten av internationella samarbeten tydliggjord. Något annat som tydliggjorts är de svårigheter det innebär att samarbeta med forskare som befinner sig i diktaturer eller som befinner sig i andra svåra eller rent av farliga situationer som innefattar krig, konflikter eller folkmord.

Svenska forskares och studenters mobilitet är viktig, oavsett om det gäller lärosäten i Sverige eller lärosäten på andra platser i världen. Förutsättningarna för internationellt utbyte inom högre utbildning och forskning är dock dåliga just nu. Forskare, studenter och lärare utsätts för stora risker.

Det finns organisationer som skyddar forskare. Flera svenska lärosäten deltar i verksamheten Scholars at Risk genom att ta emot forskare som riskerar livet i länderna de befinner sig i.

Vi vill att det införs ett Students at Risk-program i Sverige. Det skulle innebära att studenter som riskerar sin rätt till utbildning, till exempel genom engagemang för mänskliga rättigheter eller genom sitt specifika studieval, får stöd för att fortsätta sina studier i en trygg miljö i ett annat land. Vi vill också att Sverige driver på för ett Students at Risk-program inom EU. Det är hög tid att stärka skyddet även för studenter i riskfyllda situationer.

Fru talman! Högskolans uppgift är att bedriva utbildning på vetenskaplig eller konstnärlig grund och utifrån beprövad erfarenhet. Högskolan ska också bedriva forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete. I uppdraget ingår att samverka med det omgivande samhället för ett ömsesidigt utbyte och att verka för att högskolans kompetens kommer samhället till nytta.

Sverige är ett bildningsland och har allt att vinna på forskning inom en bredd av forskningsområden. Jag vill särskilt lyfta fram områden som samhällsvetenskap och humaniora, som ger oss ökad förståelse för vårt samhälle. Vi behöver öka stödet till dessa områden på samma sätt som till andra områden. Vi behöver den kunskapen för att förstå hur landet fungerar och hur vi ska förhålla oss till de utmaningar som vi ställs inför. Sverige ska fortsätta att vara ett bildningsland. Då behövs samhällsvetenskaplig, humanistisk och konstnärlig forskning.

Den konstnärliga forskningen har, utöver sitt självklara egenvärde, en viktig roll i den hållbara omställningen. Kultur och konst har förmågan att granska mänskliga värden, väcka känslor och visualisera framtidsvisioner. Miljöpartiet vill därför se att den konstnärliga utbildningen och forskningen får en starkare plats i samhället. För att vi ska nå målet om ett ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbart samhälle behöver den naturvetenskapliga forskningen kombineras med bredare forskningsområden.

Det ska finnas ett nära samband mellan utbildning och forskning. Enligt lag ska studenterna ha inflytande över utbildningen och kunna ta en aktiv del i att utveckla den. Under den här mandatperioden har vi sett att regeringen har förvarnat om neddragningar när det gäller studentkårerna. Trots stora protester både från lärosäten och från studentrörelsen verkställer man dessa neddragningar. Det innebär en risk såväl för kvaliteten på utbildningarna som för studenternas inflytande.

Enligt högskolelagen ska verksamheten vid högskolorna främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö samt ekonomisk och social välfärd och rättvisa. Det här är ett stort uppdrag.

Jag vill lyfta fram att högskolorna har en enorm potential att utgöra en stark kraft i den här omställningen genom utbildning, forskning, samverkan och omställning av den egna verksamheten. Precis som många andra samhällsaktörer behöver lärosätena dock intensifiera sitt arbete med hur deras egen verksamhet påverkar de här målen.

Fru talman! Det är som bekant valår. För den som vill stärka forskning och högre utbildning kan det vara värt att tänka på att man med Miljöpartiets politik får grundlagsskyddad akademisk frihet och mer pengar till lärosätena, som själva får styra över dessa pengar. Man får också mer pengar till utbildning och forskning, som jag visade i exemplet med Linnéuniversitetet i Växjö. Man får dessutom ett starkare studentinflytande.

Jag yrkar bifall till reservation 7 i UbU12, som handlar om Students at Risk, och till reservation 5 i UbU13, som bland annat rör forskning inom kulturområdet.

(Applåder)

Fru talman! Ärade ledamöter! Hej till alla er som lyssnar eller tittar hemma!

Jag vikarierar i dag i utbildningsutskottets debatt om högskola och forskning. Det känns lite fint, eftersom högskola och forskning ligger mig varmt om hjärtat – jag bor ju i Lund, som är Sverige bästa universitetsstad. Jag vet inte om man får säga så i en debatt med utbildningsutskottet eller om jag nu har brutit mot någon diplomatisk regel.

Jag ska inte lägga ut texten särskilt mycket här. I Ubu12 Högskolan vill Vänsterpartiet yrka bifall till reservation 9. Den handlar om den riktade satsningen Kulturskoleklivet, som är en nationell utbildningssatsning för att utbilda och fortbilda kulturskolepedagoger för att de ska kunna arbeta i musik- och kulturskolorna.

Utbildade lärare som får kontinuerlig fortbildning är avgörande för bra undervisning för barn och unga. Vi menar att Kulturskoleklivet bör ses över så att fler pedagoger kan utbildas och så att Kulturskoleklivet kan utvecklas till fler lärosäten.

I UbU13 Forskning vill Vänsterpartiet yrka bifall till reservation 4. Den handlar om forskning inom polisområdet, närmare bestämt om yrkets metoder och arbetssätt. Genom att bedriva forskning inom polisyrket kan yrket utvecklas. Det är positivt att Polismyndigheten, polisutbildningen och lärosätena har närmat sig varandra de senaste åren genom att bland annat inrätta det akademiska huvudområdet polisiärt arbete. Vi menar att polisvetenskap bör vara ett eget forskningsområde så att det finns möjlighet för poliser att forska och bidra till sitt eget yrkes utveckling. Därför behövs ett institut för polisvetenskaplig forskning.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 mars.)