Förbindelserna mellan Europeiska kommissionen och de nationella parlamenten

Fru talman! Det var inte särskilt länge sedan jag stod här i talarstolen. Det utlåtande som vi nu ska redovisa inför kammaren är KU5. Där redovisar utskottet sina synpunkter och ställningstaganden till den rapport som EU-kommissionen har lämnat rörande förbindelserna mellan kommissionen och de nationella parlamenten. Rapporten innehåller bland annat en redovisning av vilka ämnen som de nationella parlamenten fört fram till kommissionen i anledning av det så kallade Barrosoinitiativet. Rapporten återger också en lägesrapport om hur subsidiaritetskontrollmekanismen - ett långt och krångligt ord - fungerar samt kommissionens syn på sina förbindelser med de nationella parlamenten den närmaste framtiden. Fru talman! Det aktuella utlåtandet finns det en mycket bred och stor samsyn kring. Vi har ett enigt utlåtande. Då kan man möjligen tycka att det är onödigt att begära ordet, men jag tycker i alla fall att det kan finnas anledning att lyfta fram de här frågorna. Precis som Lars Elinderson tycker jag att vi kanske diskuterar de här frågorna lite för lite. De innehåller många viktiga dimensioner som vi tyvärr kanske går miste om genom att vi inte för de diskussionerna. Jag vill därför ta det här tillfället i akt att lyfta fram några delar i det aktuella betänkandet som jag tycker är speciellt värda att observera. Jag kommer nu in på den fråga som jag kommenterade i förra ärendet, men jag tänker nu närma mig den lite annorlunda. Vi tvingas nämligen återigen konstatera att ungefär en tredjedel av de utkast till lagstiftningsakter som har underställts parlamentet saknar motiveringar eller innehåller bristfälliga motiveringar. Som jag nämnde i den förra diskussionen är det faktiskt en skyldighet enligt det så kallade subsidiaritetsprotokollet. Protokollet har samma rättsliga status som fördraget som sådant, och där är det reglerat att det ska motiveras utifrån subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Jag påpekade detta i riksdagen förra året, och jag utgår från att riksdagen även i år ställer sig bakom utskottets kritik härvidlag. Men jag börjar bli lite trött på att bara föra fram kritik utan att någonting händer. Jag vill därför göra markeringen i den här diskussionen att det finns fog för en tydlig kritik. Det ena skälet är att ofullständiga eller bristfälliga motiveringar riskerar att vi får allvarliga brister i unionens lagstiftningsprocess. Lagstiftningen är ju parlamentets verktyg för att förändra och utveckla samhället. Då är det mycket allvarligt om vi har brister i lagstiftningsprocessen. Det andra skälet, och som stör mig, är att de synpunkter som vi från den svenska riksdagen har framfört uppenbarligen inte tas på allvar. Det känns inte bekvämt att det är på det sättet. Under beredningen av utlåtandet har kammarkansliet redovisat några iakttagelser som jag tycker förtjänar att tas på stort allvar. Dels har man uppmärksammat att det finns behov av en ökad tydlighet vad gäller kriterierna vid tillämpningen av subsidiaritetsprövningen, dels finns det inslag som tyder på oklarheter om vilka förslag som ska anses falla inom unionens exklusiva befogenhet, det som Lars Elinderson pratade lite grann om i det förra ärendet, för det är ju när det är delad befogenhet som subsidiaritetsprövningen är möjlig. Blir det en exklusiv befogenhet för unionen faller den delen bort. Mot denna bakgrund gör KU en markering om att vi förutsätter att kommissionen klargör dessa otydligheter. Jag hoppas på att vi nästa år kan få göra konstaterandet att den förhoppningen har infriats. Fru talman! Avslutningsvis vill jag bara fästa uppmärksamheten på två företeelser eller omständigheter som är av mer formell natur. KU har konstaterat att vissa parlament inom ramen för subsidiaritetsprövningen har avgivit så kallade positivt motiverade yttranden. Av protokollet som jag nämnde tidigare framgår att nationella parlament får eller kan lämna ett motiverat yttrande när man anser att en lagstiftningsakt inte är förenlig med subsidiaritetsprincipen. Att lämna ett positivt yttrande saknar alltså författningsstöd, och det har KU också påpekat i betänkandet. Till sist: Kommissionen framför att alla parlament inom ramen för den politiska dialogen mellan kommissionen och parlamenten framfört att tröskeln en tredjedel var för hög avseende andelen undertecknare av ett medborgarinitiativ. Jag vill bara till protokollet få fört noteringen att det här är fel. Från Sveriges sida angav vi att tröskelgränsen om en tredjedel var väl avvägd, och det påpekar vi också i betänkandet. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut i utlåtande KU5.

Fru talman! Utlåtandet är ett svar på EU-kommissionens ambition att utveckla ett närmare samarbete med medlemsländernas nationella parlament. Som vi sagt tidigare från konstitutionsutskottets sida - vi hade motsvarande ärende för ett år sedan - tar vi gärna emot all information vi kan få om EU:s lagstiftningsarbete, helst i ett så tidigt skede som möjligt. Vill vi ha inflytande måste vi veta vilka förslag som är på väg från kommissionen och på ett seriöst sätt kunna ta ställning till förslagen innan de kommer. Däremot finns det anledning att vara skeptisk till att låta riksdagen göra uttalanden i frågor där vi enligt vårt nationella regelverk representeras av regeringen. I frågor där regeringen och EU-kommissionen har olika uppfattningar är det frestande för EU-kommissionen att gå runt regeringen och gå direkt till riksdagen och hoppas på att få ett annat svar här. För oss som nation är det inte önskvärt eftersom det gör det otydligt vad Sveriges ståndpunkt innebär. Det skulle skapa förvirring om var Sverige egentligen står och därmed försvåra Sveriges möjlighet att påverka. Därför är det viktigt att konsekvent hålla fast vid den ordning som säger att det är regeringen som företräder Sverige utåt. Med det sagt är det ändå viktigt att vi i våra interna processer ger riksdagen det avgörande inflytandet över EU:s lagstiftning, det vill säga att den regeringslinje som drivs i Bryssel är förankrad hos en riksdagsmajoritet. Utan detta krav på förankring skulle regeringen på egen hand kunna styra lagstiftningsarbetet genom att förhandla fram tvingande EU-regler. I takt med att en allt större del av lagstiftningen har sitt ursprung i EU-samarbetet blir det också allt viktigare att vi hanterar EU-frågor på ett demokratiskt godtagbart sätt. För några år sedan gjordes en undersökning i Tyskland om just EU:s inflytande över lagstiftningen. Den kom fram till att 87 procent av alla beslut i det tyska parlamentet på ett eller annat sätt var föranledda av EU:s regelverk. Vi kan anta att ungefär samma förhållande gäller i övriga medlemsländer. En beslutsprocess i EU som inte inkluderar riksdagen vore med andra ord att frånta riksdagen inflytande över många politikområden. För att undvika denna situation behövs krav på att ministrarna kommer till riksdagen innan de framför en svensk ståndpunkt. Det är också den ordning som gäller sedan det svenska EU-inträdet. Förra mandatperioden fattade vi ett beslut i riksdagen som ytterligare ska öka vårt eget EU-engagemang. För det första gav vi utskotten i uppgift att granska och yttra sig om EU-kommissionens förslag redan i de allra tidigaste stadierna innan förslagen är färdigarbetade. Det är en värdefull möjlighet. För det andra fick utskotten som en följd av Lissabonfördraget i uppgift att pröva vilka politiska förslag som hör hemma på EU-nivå och vilka som hanteras bättre på nationell eller kanske till och med lokal nivå. Dessa så kallade subsidiaritetsprövningar har redan debatterats, så jag ska inte ta upp det en gång till. Jag vill bara understryka hur betydelsefullt det är att vi har en vakthund som kontrollerar att EU-kommissionen inte centraliserar politikområden som sköts bättre av oss här hemma i Sverige. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i utlåtandet.