FN:s säkerhetsrådsresolution 1325

Herr talman! Kvinnor har genom årtusendena verkat för fred och försoning. Men de har sällan eller aldrig fått vara med där de verkligen har kunnat förebygga krig i officiella fredsförhandlingar, fått sitta med vid borden eller vara med vid högtidstalen. Att ge mer makt åt kvinnor i fredsprocesser är ett av de viktigaste målen för FN:s säkerhetsresolution 1325.

FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Det är inte bara odemokratiskt utan också ineffektivt att utesluta hälften av världens befolkning i frågor som rör liv och död, krig och fred och hantera dem utan att ta vara på kvinnors erfarenheter och utan att låta kvinnor sitta med vid bordet. Tar vi inte vara på detta och tar vi inte frågorna på allvar kommer det att fortsätta att vara svårt att nå fred och försoning.

Resolutionen antogs för 15 år sedan. Det har uppmärksammats under det gångna året 2015. Den har utvecklats efterhand. Vi har också fått en särskild resolution som handlar om sexuellt våld mot kvinnor i konflikter. Ursprungsresolutionen har hjälpt till att få fokus på kvinnors roll i fredsarbetet och på kvinnors roll som offer. Det viktiga här är att se helheten och inte bara se att kvinnor och flickor ska skyddas i krig och konflikter utan att kvinnor och flickor är just aktörer och inte bara några som ska skyddas.

Sverige antog tidigt en egen nationell handlingsplan för 1325. Den vi har för närvarande har egentligen gått ut i och med att vi nu har den 27 januari. Som jag förstått det är den under översyn. Vi i utskottet är överens om och förutsätter att regeringen så fort som möjligt kommer att revidera och fastställa en ny handlingsplan som kan gälla från 2016 och framåt. Det är viktigt att fortsätta att sätta fokus på frågorna.

Vi kan titta på vad det är för resultat. Det gjordes under förra året. Generalsekreteraren gav i uppdrag inför översynen att se vad som egentligen har hänt under åren. Vad har det gett för resultat? Det rapporten säger är att på vissa områden har man nått framgång. Men det som fortfarande saknas är framför allt kvinnors deltagande i fredsprocessen.

Där vill jag ge regeringen en särskild eloge för initiativet att ta fram kvinnliga medlare. Det kommer inte att ske av sig självt. På varje punkt på området måste man göra någonting aktivt.

Därför är det viktigt att ha en nationell handlingsplan. Men det är också viktigt att se hur vi nu kan fokusera på det internationella arbetet, där kvinnliga medlare är en del och där övriga delar av Folke Bernadotteakademins arbete är en annan viktig del.

Vi har en särskild kompetens här i Sverige, ett nordiskt center för gender i militära operationer ute i Kungsängen, som sysslar dels med utbildning i dessa frågor, dels med policyarbete. Det handlar alltså om att utveckla hur man ska implementera de fina ord som står i FN-resolutionerna och i handlingsplanerna. Centret har också fått vara med och utvärdera hur FN:s resolution har fungerat i ISAF, alltså i hela Afghanistaninsatsen, och i Kosovo, i Kfor. Man har också givit rekommendationer till Nato som Nato har antagit.

Jag tycker att detta visar vikten av kunskap på området och vikten av att inte tappa fart. Här är Sverige pådrivande, och vi kan fortsätta att vara ännu mer pådrivande i arbetet där vi finns representerade. Det gäller olika FN-organ, de direkta FN-insatser där vi är med, både civila och militära och inom ramen för EU. Det är glädjande att det nu på initiativ från bland andra Sverige ska finnas en högnivårepresentant som ska bevaka just dessa frågor.

Sammantaget, herr talman, uppfattar jag det som att vi har ett brett stöd härifrån riksdagen för regeringen. Jag tycker att regeringen ska se detta som en uppmaning att ytterligare förstärka sitt arbete när det gäller att implementera FN-resolutionen och de punkter och rekommendationer som också kommer efter den översyn som gjordes i samband med förra året - den som gjordes på uppdrag av Ban Ki Moon.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Det finns ett brett stöd, och det finns ett stort intresse. Det gäller som sagt att hålla trycket uppe, för det här är ingenting som kommer av sig självt. 15 år är både en lång och en kort tid. Men det har visat sig sedan resolutionen i sin ursprungsform antogs av säkerhetsrådet att denna typ av internationella överenskommelser och sedan implementeringen av säkerhetsrådets resolutioner också ger resultat, även om mycket återstår.

För tids vinnande i voteringen kommer jag inte att yrka bifall till reservationen.

(Applåder)

Herr talman! Säkerhetspolitik är inte könsneutralt. Hoten mot mäns och kvinnors säkerhet ser olika ut. Krig och väpnande konflikter påverkar män och kvinnor på olika sätt och i olika utsträckning. En fredsprocess som leder till att våldet mot män upphör innebär inte per automatik att våldet mot kvinnor samtidigt upphör.

Exemplen är alltför många runt om på jorden. När jag var i Jordanien i december berättade man hur barnäktenskapen kraftigt ökade bland syriska flyktingar. Alltför många syriska föräldrar såg ett tvångsäktenskap som det enda sättet att skydda sin 14-åriga dotter från männens sexualiserade våld och övergrepp.

I Afghanistan har 35 år av krig resulterat i en av de högsta nivåerna av mödradödlighet i världen. Trots ett imponerade arbete av Svenska Afghanistankommittén och andra viktiga biståndsgivare är det i dag långt farligare att bli gravid än att vara soldat i Afghanistan. Vi ser i land efter land, i konflikt efter konflikt, hur väpnade konflikter går hand i hand med ökad mödradödlighet.

I Liberia säger 60 procent av kvinnorna att de blev våldtagna och utsatta för sexualiserat våld under det tidigare inbördeskriget. Många uppger att de har blivit utsatta för våldtäkter vid upprepade tillfällen. Det sexualiserade våldet i Liberia nådde nivåer där vi kan tala om detta som ett massförstörelsevapen. Men medan männen har lagt ned sina vapen, slutat skjuta på varandra och inlett en mödosam freds- och försoningsprocess fortsätter våldet mot kvinnorna i Liberia i stor utsträckning. Alltför många liberianska kvinnor väntar fortfarande på att freden ska komma till deras liv och deras vardag.

Men kvinnor och flickor är inte bara offer; det är viktigt att understryka. De är inte passiva, och de väntar inte på att någon annan ska komma och rädda dem. I Syrien, i Palestina och i Afghanistan organiserar sig oerhört modiga kvinnor och flickor tillsammans med andra och kämpar i sina lokalsamhällen för freden. I Colombia och Liberia har kvinnor och flickor spelat en helt avgörande roll i de fredsprocesser vi har sett. Kvinnor och flickor är aktiva aktörer runt om hela jordklotet!

Vi vet, precis som Karin Enström underströk tidigare, att freds- och försoningsprocesser behöver inkludera kvinnor och flickor vid förhandlingsbordet om de ska vara framgångsrika. Det är viktigt att påminna om det, i synnerhet i en tid när vi nu går in i mödosamma fredsprocesser i länder som Afghanistan och Syrien.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Vi måste se att i den värld vi lever i är vi män norm och kvinnor undantag. Utan ett genusperspektiv och utan att vi synliggör mäns och kvinnors skilda villkor är risken överhängande att vi kommer att utgå från mäns erfarenheter och upplevelser när vi diskuterar väpnande konflikter, fredsprocesser och säkerhetspolitik. Då kommer vi att få FN-insatser där man blundar för att de manliga FN-soldaterna förgriper sig på unga flickor och bidrar till trafficking. Då kommer vi att få fredssamtal där det bara sitter män runt förhandlingsbordet. Då kommer vi aldrig att kunna presentera en säkerhetspolitik eller en utrikespolitik för fred och säkerhet som täcker hela jordens befolkning.

Herr talman! Det har nu gått drygt 16 år sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Det har varit ett avgörande steg i världssamfundets arbete för fred och säkerhet men också för att utveckla en säkerhetspolitik som inkluderar hela jordens befolkning.

Sverige antog sin första handlingsplan 2006 när det gäller resolution 1325, och handlingsplanen har därefter gång på gång förlängts. Den nya regeringen har tydligt höjt ambitionsnivån. Det kanske inte var så svårt; Carl Bildt kommer nog inte att bli ihågkommen för sitt starka engagemang för flickor och kvinnor. Men samtidigt måste man säga att regeringen har tagit några verkliga initiativ som är imponerande, bland annat när det gäller kvinnliga medlare.

Samtidigt måste man understryka att arbetet inte har kommit till vägs ände. Det finns utrymme för att utveckla även Sveriges arbete. Om man tittar på den handlingsplan som finns just nu, eller rättare sagt den som löpte ut vid årsskiftet, för 1325 ser man att det saknas en tydlig tidtabell, effektiva kontrollsystem och öronmärkta resurser för att genomföra handlingsplanen. Det är frågor som jag hoppas att regeringen tar med sig och tillgodoser när man nu tar fram en ny handlingsplan.

I den tidigare handlingsplanen i Sverige fanns tre mål och sju nationella indikatorer för arbetet med 1325 och hur det skulle utvecklas. Det var bra att man tog fram indikatorer, men jag tror att det finns utrymme att utveckla de mätbara målen. En avgörande fråga när man ska ta fram en framgångsrik handlingsplan är att det finns indikatorer och mål som är konkreta och möjliga att utvärdera.

Ett annat sätt att stärka det svenska arbetet med att implementera resolution 1325 skulle kunna vara att utse en svensk ambassadör med ansvar för frågan. Det har den nuvarande och tidigare regeringen gjort när det gäller flera andra frågor.

Vi måste också se att det finns 52 andra länder som har antagit handlingsplaner för 1325. Även EU och ett flertal andra internationella organisationer har antagit egna handlingsplaner. Här finns en hel del goda exempel att lära av.

Samtidigt kan vi konstatera att den stora majoriteten av jordens länder i dag inte har några handlingsplaner för 1325. Om vi tittar på FN-systemet i dag kan vi konstatera att flera av de stora truppbidragande länderna helt saknar egna handlingsplaner. I dag har varken Bangladesh, Pakistan eller Indien - de tre länder som bidrar med flest soldater till FN:s insatser - några nationella handlingsplaner för 1325.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

I Mali, där Sverige just nu bidrar med vår största internationella militära insats, saknar de fyra största truppbidragande länderna med sammanlagt 30 000 soldater på plats egna nationella handlingsplaner. Detta blir inte bara ett problem för Bangladesh och Pakistan och för deras insatser; det blir ett problem för den samlade FN-insatsen i Mali och därför också ett problem för Sverige.

Jag tror därför att det är viktigt för Sveriges arbete framöver att vi ligger på men också hjälper andra länder att ta fram och implementera nationella handlingsplaner för genomförandet av 1325.

Därför yrkar jag avslutningsvis bifall till reservation 2.

Herr talman! En kvinna hänger utanför ett fönster i den parisiska novembernatten. Det är för högt för att hoppa, och det är för farligt att ropa på hjälp. Får terroristerna syn på henne är hon död.

Många mil därifrån berättar en flicka för Zainab Bangura om hur hon sålts 20 gånger till olika terrorister. Inför varje försäljning tvingas hon genomgå en så kallad oskuldsoperation för att tillfredsställa de nya ägarnas perversa idéer om renhet.

Vi har alla tagit del av vittnesmålen från FN:s särskilda sändebud för sexuellt våld i konflikter. I dag vet vi att det är Daish, Boko Haram och al-Shabab som är feminismens och kvinnornas största fiender.

Sedan år 2000, då vi antog resolution 1325, har världen på många sätt blivit bättre för kvinnor. Som bland annat Hans Linde nämnde har 53 länder nu antagit nationella handlingsplaner för att implementera resolutionen, och Sverige är ett av dem.

Samtidigt är det välkänt att våldtäkter fortfarande används som krigsverktyg över hela världen. Sexuellt våld är ett av grundfundamenten i Daishs ideologi, och det krig man utkämpar är också ett krig mot kvinnan. Därför tror vi att Sverige måste försöka göra mer för att stoppa massvåldtäkter och arbeta för att den strafflöshet som präglar de här brotten avskaffas. Det kräver att flickors och kvinnors särskilt utsatta situation uppmärksammas mer. Det gäller de bilaterala relationerna, liksom arbetet i EU och i FN.

En viktig aspekt för kvinnors särskilt utsatta situation är de internationella fredsfrämjande insatser som också har nämnts här tidigare. Det internationella samfundet måste oftare än i dag våga ingripa med militärt våld för att stoppa konflikter.

När vi väl genomför en operation är det avgörande att deltagarna får utbildning i genuskunskap och kan få de här perspektiven på kvinnors situation i konflikter. Det är oacceptabelt att det fortfarande förekommer att FN-soldater och poliser våldtar flickor och kvinnor i utsatta situationer - samma FN-soldater som vi, det internationella samfundet, har gett i uppdrag att skydda civilbefolkningen och i synnerhet kvinnorna och barnen.

Vi liberaler menar att lika mycket som vi måste arbeta för säkerhet i en värld där kvinnor ofta är offer, lika mycket måste vi se att kvinnor faktiskt är och ska vara aktörer. Så ser det inte ut i dag på många håll i världen. Kvinnor äger 1 procent av världens samlade rikedomar. Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor är i vår del av världen inte så stora, men i många andra delar av världen är de brutala. Kvinnliga entreprenörer i Etiopien tjänar 34 öre på varje krona som en manlig entreprenör tjänar, och i Bangladesh är den siffran 12 öre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

År 2015 var bara 15 kvinnor regeringschefer. Var femte parlamentariker var kvinna, och bland världens statschefer fanns inte ens tio kvinnor. Vi liberaler skulle vilja se att Sverige ökar ansträngningarna i arbetet för att kvinnors roll i konstitutionsbyggande och demokratiseringsprocesser stärks.

I de fredsprocesser där kvinnor uteslutits saknas halva perspektivet, halva freden. Och avtalen blir sällan särskilt hållbara när man har missat att ta om hand halva befolkningens perspektiv. Trots att resolution 1325 nu har 15 år på nacken fortsätter det här problemet att prägla de konflikter som vi ser i världen.

Vi var många som 2014 gladdes åt att regeringen talade om en feministisk utrikespolitik. Men regeringen är fortfarande mer högljudd än handlingskraftig och mer försiktig än feministisk.

Bland liberala feminister som driver en aktivistisk säkerhetspolitik är det självklart att friheten och kvinnors rättigheter måste försvaras med vapen. Omvärlden har en skyldighet att ingripa, även med våld, för att försvara också kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Det gällde i Afghanistan där flickors framtid begränsades av talibaner, det gäller i Mali där fundamentalister förtrycker kvinnor och det gäller i Irak där vi från Liberalernas sida vill se ett mer robust militärt stöd till de grupper som bekämpar Daish. I de svåraste konflikterna är det endast med vapen vi kan skydda civilbefolkningen och framför allt kvinnornas liv.

Herr talman! Med den verklighet vi lever i i dag med omfattande övergrepp och våld mot kvinnor kan feminism aldrig bli detsamma som pacifism.

Herr talman! Det har nu gått lite mer än 15 år sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet med syftet att öka kvinnors deltagande i fredsarbetet och att stärka skyddet för kvinnor och flickor i konfliktsituationer.

Resolution 1325 var på många sätt banbrytande. Genom antagandet av resolutionen blev kopplingen mellan jämställdhet, internationell fred och säkerhet och hållbar utveckling officiellt erkänd.

Men vad har egentligen hänt sedan dess? Världen över har handlingsplaner antagits för hur man ska verkställa resolutionen. Otaliga stora konferenser har arrangerats där kvinnors och flickors särskilda utsatthet i konflikter har betonats. Fina deklarationer har antagits om kvinnors fredsfrämjande potential i konfliktförebyggande och fredsuppbyggande processer.

Och visst har framsteg gjorts. Men det har långt ifrån blivit verklighet av alla de fina ord som vi har hört. Därför måste vi outtröttligt fortsätta arbetet för något som faktiskt borde vara självklart.

Att vi i dag debatterar denna fråga i ett betänkande baserat på ledamöters motioner visar att det i den här kammaren finns ett stort engagemang, men det räcker inte. Så länge kvinnor och barn utnyttjas som sexslavar i konflikter och så länge kvinnor systematiskt utesluts från fredsförhandlingar måste kampen fortsätta på alla plan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Herr talman! Kongos långa och till synes olösliga konflikter har lett till att östra Kongo har kommit att kallas för the capital of rape. Kongos konflikter och det systematiska och brutala sexuella våldet som präglar landet har också gett upphov till medial uppmärksamhet. Siffrorna är skrämmande. Man räknar med över 1 000 rapporterade våldtäktsoffer per månad - flickor och kvinnor men också pojkar och män. Brutaliteten är slående. Både bebisar och äldre kvinnor finns bland offren. Det är vanligt med gruppvåldtäkter och att familjemedlemmar tvingas bevittna dådet.

En av orsakerna som lyfts fram till utbreddheten av det sexuella våldet i just Kongo är straffriheten. Intervjuer med lokala rebellgrupper i östra Kongo lyfter fram hur lätt det är att våldta och hur sällan det leder till någon form av bestraffning. Just strafflösheten bidrar även till att normer för vad som är rätt och fel rubbas i grunden.

Men Kongo är inte unikt. Inte minst har vi under senare år blivit varse Islamiska statens utbredda sexslaveri och brutala våldtäktskampanjer i Irak och Syrien. Dagliga rapporter från länder såsom Libyen, Sudan och Somalia visar att sexuellt våld under konflikter snarare är en regel än ett undantag.

Uppmärksamheten kring sexuellt våld väcktes ursprungligen i samband med upptäckterna av de våldtäktsläger som fanns i Rwanda såväl som här i Europa, i Bosnien, på 90-talet. Det systematiska och strategiska sexuella våldet, som gjorde att mellan 20 000 och 50 000 flickor och kvinnor våldtogs i Bosnien och mellan en kvarts och en halv miljon i Rwanda, fick plötsligt internationella organisationer, medier, den akademiska världen och oss politiker att närmare börja granska detta fruktansvärda våld.

Alltsedan dess har diskussionerna om orsakerna till det sexuella våldet förändrats, och åtgärderna har också anpassats till viss del. I stället för att prata om våldtäkter i krig som en oundviklig konsekvens av mäns oförmåga att kontrollera sitt beteende, vilket setts som en följd av krigets avsaknad av normer och regler, menar man nu att sexuellt våld utförs också i strategiska eller taktiska syften, ibland rent av beordrat från högre ort för att demoralisera fienden och destabilisera etniska grupper.

Säkerhetsrådet har också efter 1325 antagit sex ytterligare resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet, varav fyra har fokuserat på sexuellt våld i väpnade konflikter. En av dem, resolution 1820 som antogs 2008, är kanske det viktigaste genombrottet för att våldtäkt i krig ska betraktas som ett internationellt krigsbrott.

Ökade ansträngningar måste givetvis till för att stoppa konflikter och därmed undvika att en ny generation växer upp i den våldskultur som de här konflikterna medför. Här sätter vi ett stort hopp till FN, men efter behandlingen av Anders Kompass, som modigt rapporterade om sexuellt våld också av FN:s egna soldater, är det lätt att känna missmod.

Herr talman! Kriget i Syrien går nu in på det femte året. Det är ett krig som har skördat många dödsoffer och försatt miljontals människor på flykt. Människor lider fruktansvärt mycket. Särskilt utsatta är kvinnor och barn.

Vi hoppas alla att fredssamtalen om Syrien ska komma igång inom kort och framför allt att de ska leda till resultat. För att varaktig fred i Syrien ska uppnås måste kvinnor involveras i fredsprocessen på allvar. Hållbar fred kan inte upprättas utan att kvinnors erfarenheter, behov, prioriteringar och strategier för konfliktlösning tillvaratas i dessa förhandlingar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Sverige bör genom internationella kanaler framföra vikten av att syriska kvinnor ges inflytande över formandet av en syrisk framtid, när kriget äntligen har tystnat och ersatts av fred. Kvinnor bör sitta med i fredsförhandlingarna, inte bara för att det är rättvist utan för att det leder till resultat. Forskning visar att om kvinnor inkluderas i fredssamtalen blir freden också mer varaktig.

Avslutningsvis vill jag säga att svenskt civilsamhälle och våra partianknutna organisationer med hjälp av svenskt bistånd gör otroligt stora insatser för att bekämpa kvinnors utsatthet i världen. Men för att kvinnorna ska bli en del av konfliktlösningarna, för att freden ska bli varaktig och för att 1325 ska bli verklighet måste Sveriges regering med diplomatins kraft driva på i EU och FN för att kvinnors röst ska höras och för att den också ska bli lyssnad på.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi betänkande UU9 om FN:s säkerhetsrådsresolution 1325. I betänkandet behandlas motioner som rör kvinnor och fred och säkerhet i svensk utrikespolitik, särskilt implementeringen av FN:s säkerhetsrådsresolution 1325.

Kvinnors roll i fred och säkerhet är en integrerad del i den freds- och säkerhetsbyggande verksamheten. 1325 har precis firat 15 år, vilket flera redan har nämnt. Det huvudsakliga syftet med resolutionen är att öka kvinnors deltagande i arbetet för fred och säkerhet och att stärka skyddet för kvinnor och flickor i konfliktsituationer. Sverige var bland de första länderna i världen att anta en nationell handlingsplan för implementeringen av FN:s resolution 1325, vilket också har nämnts.

Jag är mycket stolt över att stå här i dag. Vi har en feministisk regering som verkar för att kvinnor och män ska ges samma makt att forma samhället och sina liv. Jämställdhet mellan kvinnor och män utgör en grundläggande målsättning för svensk utrikespolitik.

Att uppfylla kvinnors och flickors grundläggande mänskliga rättigheter utgör en skyldighet inom ramen för internationella åtaganden och är en förutsättning för Sveriges bredare utrikespolitiska mål om utveckling, demokrati, fred och säkerhet. Att genomföra säkerhetsrådets resolution 1325 är ett gemensamt ansvar, från civilsamhället till internationella organisationer. Det svenska åtagandet att genomföra 1325 har stärkts och effektiviserats genom vår nationella handlingsplan.

Vid implementeringen måste man ha ett helhetsperspektiv så att det omfattar Sveriges nationella insatser, arbetet i samarbetsländer när det gäller regionala samarbeten - till exempel EU - och internationellt. Därför är det positivt att Sverige, när vi nu reviderar den nationella handlingsplanen, har diskuterat tillsammans med bland andra fem konflikt- och postkonfliktländer - Afghanistan, Colombia, Kongo, Liberia och Palestina.

Vi välkomnar regeringens feministiska utrikespolitik. Regeringen har under hösten 2015 konkretiserat den feministiska utrikespolitiken i en handlingsplan för utrikesförvaltningen. Genom att systematiskt omsätta ett jämställdhetsperspektiv i utrikespolitikens alla delar kan Sverige vara en global röst och förespråkare för jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Vi lägger stor vikt vid insatser till stöd för kvinnors och flickors rättigheter. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Rättigheter, resurser och representation är avgörande för kvinnors och flickors möjlighet till egen försörjning och självbestämmande. Rätten till den egna kroppen måste vara en självklar del. Vi prioriterar särskilt kvinnors och flickors sexuella och reproduktiva rättigheter och insatser mot könsrelaterat våld och människohandel.

Sverige kommer att fortsätta arbeta för att sexuellt våld i konflikter ska behandlas som ett centralt säkerhetshot. Sverige driver också denna fråga i FN. Vi samarbetar med ICC för att motverka straffrihet för sexuellt och könsbaserat våld i väpnade konflikter.

Vi välkomnar också initiativet Call to Action on Protection from Gender-based Violence in Emergencies samt den svenska regeringens arbete för att mobilisera stater, humanitära organisationer och andra aktörer för att kunna hantera könsbaserat våld i humanitära konflikter på ett bättre sätt. I samband med FN:s 70-årsdag i höstas lanserade Sverige tillsammans med USA en handlingsplan för arbetet. Och Sverige övertog ledningen för arbetet den 1 januari 2016.

Kvinnor är centrala aktörer för den freds- och säkerhetsbyggande verksamheten. Trots det erkänns kvinnor alltför sällan som de viktiga aktörer de är. Vi välkomnar regeringens arbete med att stärka kvinnors egenmakt och stödja kvinnors möjlighet till politisk makt och inflytande. Kvinnligt deltagande ökar chanserna för hållbar fred.

Säkerhetsresolution 1325 har haft positiva effekter, även om det fortfarande krävs mycket arbete. I fredsfördrag underskrivna mellan 1990 och 2000 refererades det endast i 11 procent av fallen, en av tio, till kvinnor över huvud taget. Efter 2000, då resolutionen antogs, har siffran stigit till 27 procent, vart fjärde fall.

Av de sex fredsfördrag som förhandlades fram 2014 innehöll två tredjedelar referenser till kvinnor, fred och säkerhet. Det är dock, vilket flera redan har påpekat, fortsatt få kvinnliga medlare. Det är därför viktigt att regeringen arbetar för fler kvinnor med medlingskompetens och nätverk mellan kvinnliga medlare.

Sverige har aktivt bidragit till EU:s nya jämställdhetsplan. Den innebär att jämställdhet blir en integrerad del i hela EU:s externa agerande, inte bara i utvecklingssamarbeten. Sverige måste och kommer att fortsätta arbetet för att göra resolution 1325 till en naturlig del i planering, utformning, genomförande och utvärdering av EU:s civila och militära krishanteringsinsatser liksom i andra konfliktförebyggande och fredsfrämjande insatser.

Kvinnor och flickor tillhör de viktigaste målgrupperna för Sveriges internationella bistånd. Förklaringen till detta är lika enkel som nedslående: Kvinnor har generellt mindre makt än män och är oftare utsatta för diskriminering. Därför är det viktigt att vi stärker jämställdheten och förbättrar förutsättningarna för kvinnor att vara aktiva aktörer i demokratiseringsprocesser och att utöva inflytande över offentligt beslutsfattande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Fru talman! I 15 år har vi haft stöd av resolution 1325 för att arbeta för kvinnor, fred och säkerhet. Vi har traditionellt sett haft en bred samsyn i kammaren om vikten av ett aktivt arbete för kvinnor, fred och säkerhet och för effektiv implementering av 1325. Det är därför positivt att vi i dag har ett förslag till kammaren. Det är utskottets förslag. Som Karin Enström sa finns det ett brett stöd och ett stort intresse från kammaren för de här frågorna.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Det är härligt att vi är så eniga här i kammaren att det inte blir några debatter. Vi håller våra anföranden och är eniga om att det här är viktigt. Det är skönt.

Ungefär hälften av jordens invånare är män. Den andra hälften, det vill säga ungefär 3,8 miljarder, är kvinnor - 3,8 miljarder. Är det inte helt absurt att denna hälft, som utgörs av det kvinnliga könet, i många fall trollas bort och osynliggörs? Hur är det möjligt?

Det har spridits bilder på nätet från högnivåsammanhang, från förhandlingar om fred och från parlament där man har lekt med bilderna. Man har suddat bort männen. Kan ni föreställa er hur tomt det blir? Kanske blir det 1 kvinna och 20 tomma stolar. Kanske blir det 2 kvinnor och 100 tomma stolar. Ibland blir det helt tomt.

Jag leker numera ofta med den tanken, för det blir så tydligt då. I de två politikerpanelerna på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i år, till exempel, var det helt tomt på scenen - bara åtta mikrofoner och en moderator.

Javisst, ni män är bra. Det är vi med. Och visst kan man förstå att patriarkatet världen över oroar sig för att konkurrensen ökar när vi kvinnor kräver vår plats. Men det är faktiskt ingenting att vara rädd för. Det blir ju så mycket bättre när vi samarbetar på lika villkor. Kanske måste männen maka på sig lite grann, men det är ju inte mer än rätt. Eller hur? Varje människa är ju lika mycket värd - man som kvinna, kvinna som man. Och utesluts hälften av befolkningen från att verka på lika villkor kan åtminstone inte jag kalla det för demokrati.

Därför är jag oändligt stolt över vår feministiska utrikespolitik, och jag är stolt över vår utrikesminister Margot Wallström. Hon var enormt efterlängtad - en stark, modig, kunnig och tydlig person. Förra året utsågs hon till en av världens tio främsta globala tänkare av tidningen Foreign Policy. Det är svårt att hamna på den listan, och jag tror faktiskt inte att någon annan svensk har hamnat så högt på den.

Men jag är också oerhört beklämd över det enorma drev Margot Wallström utsätts för här hemma i Sverige. Jag är helt övertygad om att det till stor del styrs av det räddhågsna patriarkatet, av de rädda männen - alla män är inte rädda - och av dem som tycker att det är obekvämt att någon så tydligt står upp för de mänskliga rättigheterna, och då inte bara för den som råkar vara man.

Fru talman! I Sveriges feministiska utrikespolitik är implementeringen av resolution 1325 och de efterkommande fördjupade resolutionerna en grundbult.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Kvinnor är underrepresenterade i politiken i de flesta länder. Det kan vara svårt för kvinnor att engagera sig politiskt och att bli valda till beslutande församlingar. Bristen på jämställdhet och exkluderingen av kvinnor är extra tydlig i länder som präglas av krig och konflikter. Det är därför viktigt att omvärlden ställer tydliga krav på alla länder att involvera både kvinnor och män på lika villkor.

Kvinnor måste vara väl representerade i alla fredsprocesser för att uppnå en varaktig fred, och kvinnor måste delta på lika villkor i formandet av samhället efter konflikter. När man sitter där och förhandlar om fred beslutar man ofta hur samhället ska styras och hur det ska se ut efter att man har kommit ur konflikten. Saknas kvinnorna då vid förhandlingsbordet blir freden inte hållbar, och då kvinnor utesluts från inflytande anser åtminstone jag att den demokratiska legitimiteten går förlorad.

Fru talman! Sexuellt våld är ett vapen och en strategi som väpnade grupper och terrorister världen över använder sig av. I krig utsätts kvinnor för utstuderad tortyr med tillhyggen mot underlivet i syfte att tillföra större smärta och skada, vilket ibland kan innebära att kvinnorna inte kan föda barn. Våldtäkt har också använts som en metod för etnisk rensning.

Visst, män våldtas också i konflikter, men det är trots allt kvinnorna som är mest utsatta. Och det är inte ovanligt att kvinnor och flickor sedan stöts bort från sina familjer till följd av den kollektiva skam som det sexuella övergreppet utgör.

Mäns våld mot kvinnor är det mest utbredda hotet mot kvinnors säkerhet. Trots det görs alldeles för lite av regeringar och det internationella samfundet för att stoppa våldet.

Hot om sexuellt våld får också många kvinnor att avstå från att engagera sig för sina rättigheter. Aktivister i konfliktområden nämner hotet om sexuellt våld som ett av sina största problem. Många kvinnor är inte heller medvetna om sina rättigheter.

I höstas träffade jag Denis Mukwege, som är läkare vid Panzisjukhuset i Kongo-Kinshasa. De bilder han hade att återge av kvinnor och barn - till och med, berättade han, ganska nyfödda spädbarn - är så obegripliga och groteska att de knappt går att återge. Doktor Mukwege gör ett fantastiskt arbete och är, skulle jag säga, en av världens stora hjältar. Men egentligen borde detta inte behövas, för våldtäkter borde inte få förekomma. Ingen har rätt till någon annan kropp än sin egen. Inte i Sverige. Inte i världen.

Det finns mycket kvar att göra här, och vi måste jobba enträget. Ingen ska få gå utan straff. Alla har rätten till sin egen kropp, rätten att inte hotas och rätten att delta på lika villkor i samhälle och beslutsfattande. Därför är resolution 1325 och efterkommande resolutioner så viktiga, och därför är regeringens feministiska utrikespolitik så viktig.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande och tackar för ordet.

Fru talman! Det är mycket glädjande att det finns en sådan stor samstämmighet i Sveriges riksdag om resolution 1325 och dess tillämpning och genomförande. Det är det senare som är det viktiga, och det är därför samstämmigheten är viktig. Det är viktigt att vi kan samarbeta om detta.

Sveriges feministiska regering ger högsta prioritet åt att stödja kvinnor som aktörer för fred. I linje med det driver vi på genomförandet av FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet liksom dess efterföljande resolutioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Det växande antalet kriser, konflikter och krig i världen vittnar om behovet av inkluderande fredsprocesser och hållbart fredsbyggande. Men verkligheten är att kvinnor fortfarande i hög grad exkluderas.

Detta måste förändras. Därför vill regeringen stärka kvinnors deltagande i fredsprocesser och fredsbyggande. Det gäller bland annat fredsprocessen i Colombia och vårt omfattande engagemang för ett framtida fredligt Syrien.

De nya globala målen för hållbar utveckling, Agenda 2030, har tydliga mål om jämställdhet och om inkluderade freds- och statsbyggnad. De utgör viktiga utgångspunkter för vårt gemensamma internationella engagemang i att främja agendan om kvinnor, fred och säkerhet.

Inom FN pågår ett arbete med att se över FN:s fredsbyggande och fredsfrämjande verksamhet där Sverige deltar aktivt och lyfter upp vikten av jämställdhetsperspektiv och av att jämställdhetsexpertis används inom fredsarbetet och i beslutsfattandet. Arbetet för hållbar fred behöver självfallet ta hänsyn till hela befolkningar och samhällen för att vara effektivt.

I mars planeras beslut om Sveriges nya handlingsplan för genomförandet av resolution 1325. Bakom planen ligger en omfattande konsultationsprocess som för första gången har involverat aktörer i fem konflikt- och postkonfliktländer. Till dess att vi har antagit den nya planen gäller den gamla. Handlingsplanen kommer att innebära en ambitionshöjning genom tydliga mål och genom en tydlig roll- och ansvarsfördelning vad gäller genomförandet och rapporteringen.

Ett av våra fokusområden i den nya planen kommer att vara kvinnors deltagande i fredsprocesser och fredsbyggande. Regeringen har tagit initiativ till att utveckla ett svenskt nätverk för kvinnor som medlare. Inom två år räknar vi med att dessa kvinnor kommer att assistera i fredsprocesser där deras kompetens efterfrågas.

Nätverket ska också knyta an till andra internationella kvinnliga nätverk av medlare som finns på andra håll i världen samt bidra till utvecklandet av ett nordiskt medlarnätverk. Med denna satsning vill vi öka antalet kvinnor i internationella fredsprocesser och stärka Sveriges förmåga att effektivt bidra till hållbart fredsbyggande.

Vårt arbete för att bekämpa det könsrelaterade och sexuella våldet mot kvinnor och flickor i konflikter intensifieras genom att Sverige från den 1 januari i år har tagit över ordförandeskapet för Call to Action on Protection from Gender-Based Violence in Emergencies. Vi samarbetar även med olika aktörer för att motverka den utbredda straffriheten för dessa brott.

Vårt nationella arbete kompletteras och förstärks genom vårt övriga arbete på internationell nivå. Regeringen välkomnar att EU, på bland annat svenskt initiativ, nu har inrättat en högnivårepresentant för jämställdhetsfrågor. Sverige kommer att driva på utvecklingen av EU:s interna och externa jämställdhetsarbete i nära samarbete med jämställdhetsrådgivaren och andra centrala aktörer och partner.

Många utmaningar kvarstår, men möjligheterna är ännu fler. Sverige kommer att fortsätta att vara en ledande aktör i att främja agendan om kvinnor, fred och säkerhet och därmed bidra till mer hållbar fred, säkerhet och utveckling i hela världen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för att hon är närvarande och deltar i den här viktiga debatten. Den präglas av samsyn, vilket jag är väldigt glad över. Det visar styrkan i att det inte bara handlar om ett parti eller en regering utan flera partier. Det finns ett brett stöd för att driva de här frågorna utifrån nationell utgångspunkt och självfallet även utifrån den internationella utgångspunkten.

Statsrådet tog i sitt anförande upp det ordförandeskap i Call to Action som Sverige har tagit över från den 1 januari. Det är naturligtvis en viktig plattform för att kunna föra dessa frågor vidare. Den lanserades i samband med FN:s 70-årsjubileum i oktober.

Statsrådet sa att vi ska bedriva ett aktivt ordförandeskap. Det förutsätter vi, och därför vill jag fråga statsrådet: På vilket sätt? Vilka är prioriteringarna utifrån planen? Finns det några planerade aktiviteter? Kan det kanske till och med finnas något som riksdagens partier kan hjälpa till med?

Min enkla fråga, fru talman, är hur det går och vad regeringen avser att göra när det gäller ordförandeskapet i Call to Action det kommande året.

Fru talman! Tack för frågan, Karin Enström! Som jag sa har vi förberett detta genom konsultationsprocessen inför den nya handlingsplanen. Vi har inrättat en referensgrupp som deltar i framtagandet av planen, som kommer att vara ett stöd för vårt arbete som ordförande. Referensgruppen består av många olika företrädare för myndigheter samt representanter för civilsamhället.

Vi kommer förstås att redogöra för riksdagen vad som sker. Vi ser det stöd vi har i riksdagen som en viktig förutsättning för att vi ska ha stark legitimitet och kunna hålla en hög profil när vi driver frågorna som ordförande i Call to Action. Vi kommer framöver att rapportera till riksdagen hur arbetet går, både genom budgetpropositionerna och genom våra skrivelser till riksdagen om EU.

Fru talman! Tack för det svaret, statsrådet! Vi ser fram emot rapporterna och kommer att följa upp det hela från riksdagens sida.

Arbetet med Call to Action hänger naturligtvis till del ihop med den nationella handlingsplan som enligt statsrådet kommer att antas i mars och som vi också ser fram emot. Statsrådet nämnde, om jag förstod det rätt, att högsta prioritet har frågor kring sexuellt våld i väpnade konflikter och det stora problemet med straffriheten.

Jag hade som företrädare för Sverige och de nordiska länderna möjlighet att göra ett inlägg inför säkerhetsrådet om just problematiken kring straffriheten. Det gällde inte resolution 1870 utan en resolution från säkerhetsrådet som kom senare och som UK var initiativtagare till. Det var för några år sedan, och därför vill jag passa på att fråga om statsrådet ser att det, förutom det arbete som ska göras, finns en mottaglighet i systemet för att lyfta upp dessa frågor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT FN:s säkerhetsråds-resolution 1325

Det är som sagt en sak att fördöma det som sker, en annan att arbeta mot det. Om man som offer, men också som gärningsman, upplever att ingenting händer, att övergreppen kan ske ostraffat, blir det som en dubbel bestraffning för de kvinnor som blivit utsatta. De har utsatts för en kränkning och ett förfärligt brott, och när förövaren sedan går fri känns det som en dubbel bestraffning.

Kan statsrådet säga något om möjligheterna att på allvar komma till rätta med problemet?

Fru talman! Vi tror att den uppmärksamhet som övergreppen i Kongo fick och den skandal som blev följden av den svenske representanten Anders Kompass rapportering har lett till en högre medvetenhet i FN-systemet och till en beredskap att agera. Vi har intrycket att generalsekreteraren prioriterar dessa frågor starkt och att det finns goda förutsättningar för oss att driva på och ha framgång.

Allas uppfattning i systemet är att våld och övergrepp är oacceptabelt. Då gäller det att inte bara se till att kvinnor är närvarande och kan bevaka kvinnors intressen, utan det gäller att också engagera män och pojkar och öka deras insikt och kunskap för att kunna förebygga det könsrelaterade sexuella våldet.

Vi samarbetar med Internationella brottmålsdomstolen ICC för att lyfta upp frågan i ICC:s statspartsförsamling och främja ett samarbete för starkare stöd till offren för köns- och konfliktrelaterat sexuellt våld.

Utrikesministern har också kontaktat FN:s generalsekreterare om att prioritera upp bekämpandet av det sexuella våldet i konflikter, för det måste ständigt ligga på säkerhetsrådets agenda. Utrikesministern ingår även som så kallad champion i initiativet Preventing Sexual Violence in Conflict.

Jag tror att jag kan lova att Utrikesdepartementet och utrikesministern gör allt som går att göra för att problemet med köns- och konfliktrelaterat sexuellt våld ska uppmärksammas, förhindras och bekämpas samt att gärningsmännen ska bestraffas när övergrepp sker.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)