Herr talman! I flera undersökningar som har gjorts bland EU-ländernas medborgare om deras förvänt- ningar på EU har frågan om att bekämpa den gräns- överskridande grova brottsligheten alltid fått höga förväntningstal. Medborgarna förväntar sig alltså att det görs insatser inom det område som i den nuvaran- de strukturen inom EU handlar om tredjepelarfrågor, alltså polisfrågor, rättsligt samarbete och åklagarfrå- gor. Anledningen till debatten är att konstitutionsut- skottets och utrikesutskottets sammansatta utskott har ett betänkande, KUU3, där den pågående diskussio- nen inom ramen för konventet i Bryssel återspeglas. Betänkandet är baserat på de olika tankegångar och förslag som har funnits och finns för närvarande. Som väl framgått av tidigare debatter går förbere- dandekonventet nu in i ett slutskede och ska i slutet av denna vecka sätta punkt för sitt arbete. Det betyder alltså att man lämnar ett förslag till regeringarna, till staterna, som kommer att bearbetas ytterligare i rege- ringskonferensen. Därför är det här betänkandet i första hand en orientering om de här viktiga frågorna. Merparten av det som finns i betänkandet är hämtat från det yttrande som KUU har inhämtat från justi- tieutskottet, som ju är expert- och beredningsutskott för den här typen av frågor, och ligger till grund för det här betänkandet. Den debatt som följer efter den här inledningen kommer att visa på vilka sakfrågor och olika bedömningar och ståndpunkter som kan vara aktuella. Herr talman! Som jag sagt är det alltså inte något egentligt beslutbetänkande här i kammaren. Det finns dock en beslutspunkt i betänkandet, och det är avslag på en motion. Jag ber att på formella grunder yrka bifall till utskottets förslag, som innebär avslag på denna motion. Anledningen till detta är att det som motionen tar upp bereds i konventet och den efter- följande processen. Därför har utskottet inte funnit anledning att nu ta ställning i dessa frågor. Herr talman! Med dessa inledande ord överlämnar jag betänkandet för debatt.

Herr talman! Den debatt som vi ska ha i dag är en orientering, sade Göran Magnusson. Och det ligger väl någonting i det eftersom målet rör på sig hela tiden och vi inte har sett slutförslagen än. Likväl skulle jag vilja säga att det är min förhoppning att regeringen och andra tar intryck av den kompassrikt- ning som den här debatten pekar på, för det är nog viktigt att vi inte bara orienterar oss i Sveriges riks- dag utan att vi också bestämmer oss för vilken inrikt- ning vi vill ha på arbetet framöver. Konventsförslaget handlar ju om hur det framtida Europa ska utformas, och fördraget kommer att bli mycket vitalt under många års arbete framöver för vilka gränser som gäller för beslutsfattande och annat. Jag vill i vart fall inledningsvis yrka bifall till den moderata reservationen. Den handlar om vikten av att Sverige arbetar för att göra Europol och Eurojust till effektiva organisationer. Skälen till det är naturligtvis uppenbara. Det handlar om två väsentliga verksam- heter i kampen mot den organiserade och gränsöver- skridande brottsligheten. Då är det viktigt att de verk- samheterna fungerar väl. Men det handlar också om att vi måste vara medvetna om att den här typen av organisationer, oavsett målen och ambitionerna, väl- digt lätt får växtvärk eller drabbas av onödig byråkrati och krångel som tar kraft från de verkliga huvudupp- gifterna. I Sverige har vi ju, visa av våra egna erfa- renheter när det gäller byråkrati och annat, lärt oss en hel del om vikten av att prioritera och förenkla orga- nisations- och arbetsformer. Jag tycker att det är en viktig uppgift att verka i samma anda när det gäller det europeiska samarbetet. Vi moderater vill ge rege- ringen en mycket tydlig signal om att det är en av de uppgifter som vi måste ha som medlemmar i EU. Europol och Eurojust är självklart centrala också i den debatt som vi har i dag om det framtida rättsliga samarbetet. Konventet föreslår att Europols verksam- het i framtiden ska regleras av en unionslag som beslutas med kvalificerad majoritet i rådet och med medbeslutande av Europaparlamentet. De nationella parlamenten ska också knytas till granskningen av Europol. Vi moderater kan biträda att en del av be- sluten som rör Europol överförs till EU-nivån. Det blir mer effektivt, och kraven på stor enighet innan man fattar beslut om lagar och ramlagar tycker jag verkar rätt betryggande. Samtidigt vill jag gärna understryka att det här förutsätter, vilket också finns i förslaget, regler som säger att tvångsåtgärder mot enskilda i Sverige ska utföras av svenska myndigheter. Det behövs också tydligare anvisningar, tycker jag, om hur de natio- nella parlamentens ansvar och inflytande i gransk- ningsprocessen ska gå till och se ut. När det gäller Eurojust delar jag de bedömningar som framgår av betänkandet. Enkelt uttryckt säger vi att det finns många svårigheter och mycket mer att fundera över här. Men tiden har varit knapp, och jag tror inte att man är framme vid att följa konventets idéer om en europeisk åklagarmyndighet. I den allmänna inriktningen av förslagen från konventet handlar det ju mycket om att rättssamar- betet förändras från att vara huvudsakligen mellan- statligt till att få överstatliga inslag. Huvudinriktning- en blir ju att nya rättsakter, lagar och ramlagar ska antas genom beslut i rådet med kvalificerad majoritet och med medbeslutande av Europaparlamentet. Det här innebär, och det är en väsentlig debatt att föra här, att riksdagens inflytande i de delarna minskar. Vi moderater anser att det nog är en nödvändig utveckling inom bestämda ramar där överstatlighet har ett mervärde. Men harmonisering har inget egen- värde i sig. Därför anser vi att det är centralt att det framtida fördraget noga preciserar avgränsningarna mellan beslutskompetens och ansvar för EU respekti- ve medlemsstaterna. Om det inte görs är risken stor att allvarlig brottslighet inte blir bekämpad därför att ansvar och verkställighet hamnar mellan stolar. En annan risk är att EU:s rättsliga samarbete går sina egna vägar, och i sämsta fall blir det ett Babels torn med för lite kontakt med den verklighet som medborgarna möter. Men rätt hanterat, och konvents- förslagen är i flera avseenden ett viktigt steg i den riktningen, utvecklas EU-samarbetet på det här områ- det till det kraftfulla verktyg som vi behöver för att på allvar bekämpa den besvärliga grova brottslighet som inte känner några nationsgränser. Det finns, när det gäller beslutsformerna i kon- ventsförslaget, några delar där utskottet har invänd- ningar och frågetecken. Det rör bland annat vad som ska menas med kvalificerad majoritet. Där har kon- ventet föreslagit en ordning som innebär att man särskilt gynnar de folkrika medlemsstaterna. Det är naturligtvis inte självklart att ett litet land som Sveri- ge ska bejaka en sådan ordning. Ett viktigt förslag handlar om att riksdagen och andra medlemsstaters nationella parlament ska ges möjlighet att granska förslag från kommissionen mot bakgrund av subsidia- ritets- och proportionalitetsprincipen. Om minst en fjärdedel av de nationella parlamenten anser att sub- sidiaritetsprincipen kränks ska kommissionen omprö- va sitt förslag. Det är ett bra och viktigt förslag eftersom det markerar att medlemsstaterna själva har EU:s utveck- ling i sina händer. Jag tycker att det är viktigt att det finns den här typen av säkerhetsnät i systemet för hur verksamheten utvecklas framöver. Herr talman! Utvecklingen av EU-samarbetet på det rättsliga området går väldigt snabbt. På några få år har samarbetet på väsentliga punkter utvecklats och förbättrats. Sverige har mycket att vinna på det här, och även mycket att bidra med. Konventets förslag innebär ett försök att bringa ny ordning i den här utvecklingen, och det är ett sätt att modernisera be- slutsformerna. Men det är långtifrån enkelt, lika lite som själva verksamheterna är enkla. Nationella re- gelverk, kulturer och värderingar skiljer sig åt. Det pratas väldigt lite om det. Vi har mycket gemensamt i de europeiska länder- na och kandidatländerna. Annat kan vi med glädje anpassa oss till, och på några områden har vi erfaren- heter som vi kan dela med oss av och som andra kan ha nytta av. Men det finns också, inte minst i sam- band med EU:s utvidgning, stora problem att hantera. De forna öststaterna brottas med omfattande organi- serad brottslighet. Det finns korruption i flera av Europas länder - också inom rättsväsendet. Men när man säger detta ska man samtidigt veta att det också finns ett engagemang och en vilja på alla håll att ta itu med de här problemen och att ändra på det här. Det kräver naturligtvis att vi hittar former för samarbetet, men det kräver också målmedvetenhet och viss försiktighet i det politiska beslutsfattandet. Det ställer också krav på att vi hemmavid gör vårt för att informera och implementera beslut som vi har fattat om EU-samarbetet. Poliser, åklagare och myn- dighetstjänstemän på olika nivåer måste få veta vad som gäller och ges förutsättningar att konkret dra nytta av samarbetet. Här har vi själva, och ytterst regeringen, ett stort ansvar för att se till att det finns resurser och annat som krävs och att det kommer på plats så att vi kan följa upp, och också värdera, den nytta som vi har av samarbetet när det gäller brottsbekämpningen. Det handlar naturligtvis också om att se till att medbor- garna får större kunskap om det europeiska samarbe- tet på det här området eftersom ett och annat beslut, en och annan verksamhet, faktiskt kommer att beröra många medborgare. Jag tror att vi skulle göra både det här arbetet och EU-samarbetet generellt en otjänst om människor inte kände att de var delaktiga både i processen med förnyelse och förändring av EU och när det gäller de enskilda beslut som vi fattar på det rättsliga området. För det här är ett känsligt område där engagemanget är oerhört stort hos de flesta.

Herr talman! Det här är en ganska viktig debatt, men samtidigt lite underlig. Justitieutskottet har yttrat sig över ett konventsutkast med över 700 liggande ändringsförslag, som ännu inte hade inarbetats i kon- ventsförslagen. Därefter har det bearbetats i det ut- skott som är sammansatt av konstitutionsutskottet och utrikesutskottet. Större delen av betänkandet bygger på justitieutskottets yttrande till betänkandet. För Vänsterpartiet är detta en oerhört viktig de- batt. Det är viktigt att kunna utveckla ett bra och väl fungerande samarbete på såväl åklagarsidan som på polissidan när det gäller bekämpningen av den orga- niserade gränsöverskridande brottsligheten. Men Vänsterpartiet anser att det bör ske på mellanstatlig basis. Det konventet nu föreslår är att man ska flytta över en hel del av besluten till en överstatlig nivå. Vi ser oerhört stora problem på just det här området. Det viktiga i samarbetet är det arbete som dagligen pågår, och som utvecklats starkt de senaste åren. Det handlar om direktkontakter mellan polisorganisationer, di- rektkontakter mellan åklagare, att hanterandet i kon- takterna kring de rättsliga frågorna sker på ett snabbt och smidigt sätt. När det gäller brottsligheten är det omöjligt att vänta och gå igenom en byråkratisk pro- cess. Det här arbetet har pågått under lång tid och varit väldigt framgångsrikt. Men det är stor skillnad att gå från det samarbete som sker på mellanstatlig nivå, med full respekt för nationella lagstiftningar runtom i Europa, till en över- statlig politik på området. Anledningen till att det är så allvarligt just på det rättsliga området är att de rättsliga frågorna - vår strafflagstiftning, våra dom- stolar, polis- och åklagarväsende - är ett av funda- menten i en demokrati och i en nation. De har ut- vecklats utifrån olika kulturer, olika traditioner och olika synsätt på brottslighet och på bemötande och bekämpning av brottslighet. Det finns också stor skillnad mellan de faktiska rättssystemen. Vi diskuterar sällan i den här debatten frågan om de olika rättssystemen inom EU. Att för- söka jämka samman dem för att kunna fatta beslut på överstatlig nivå riskerar att slå sönder de nationella grunderna, de nationella rättssystemen. De förslag som nu lagts fram gäller till exempel beslutsformer, där en hel del av lagstiftningsmakten överförs till en överstatlig struktur. Det är förödande. En svensk demokratisk grundprincip är att de folk- valda har den lagstiftande makten. Då är det oerhört allvarligt att ta bort den lagstiftande makten från de folkvalda när det gäller något så grundläggande som straffrätten och det rättsliga området över huvud taget. Besluten ska fattas med kvalificerad majoritet, och konventet föreslår också en kvalificerad majoritet som bygger på befolkningstalet i de olika länderna. Det innebär att de små ländernas möjligheter minskar. Det innebär att EU kan fatta beslut inom ett område som Sverige de facto inte vill ändra på. Men på grund av den kvalificerade majoriteten blir vi givetvis tvungna att följa beslutet. När det gäller bekämpningen av den organiserade brottsligheten kan det synas viktigt att man kan göra det effektivt. Från Vänsterpartiets sida ifrågasätter vi emellertid hur pass effektivt rättssystemet blir i Sve- rige ifall vi får sådana förändringar i det rättsliga arbetet att de inte passar in i den svenska strukturen. Vi riskerar att slå sönder vårt eget rättsliga verk. Vi riskerar att slå sönder vår strafflagstiftning. Vi riske- rar att få ett polissamarbete där vi inte delar de andras åsikter. Det är en utveckling som vi i Vänsterpartiet inte kan ställa oss positiva till. Snarare borde vi ut- veckla samarbetet på den mellanstatliga nivån. Vi tror att det är den mest framgångsrika modellen. Beträffande initiativrätten anser vi att de natio- nella regeringarnas individuella initiativrätt bör be- hållas. Det innebär att det svenska parlamentet och de lagstiftande församlingarna får möjlighet att ge vår egen regering i uppdrag att ta initiativ i frågor som kan vara viktiga för Sverige. Sedan är det givetvis oerhört viktigt att de natio- nella regeringarna tar sitt ansvar och inte utnyttjar systemen till att driva egna viktiga inrikespolitiska frågor. Vi anser dock att det är underligt när det sägs att man ska ha fullt förtroende för varandras rättssys- tem - det här arbetet bygger just på att vi har full tilltro till varandras rättssystem - samtidigt som vi inte har full tilltro till att regeringarna inte missbrukar systemet och använder sig av initiativrätten på ett oriktigt sätt. Vänsterpartiet anser att detta är en olo- gisk kullerbytta. Om vi ska ha full tilltro till varandras rättssystem borde vi i rimlighetens namn också ha full tilltro till de andra ländernas regeringar och till att systemen används med klokhet. När det sedan gäller frågan om subsidiaritetskon- trollen ska de nationella parlamenten nu få möjlighet att granska förslagen från kommissionen och kunna komma med synpunkter. Men även här gäller kvalifi- cerad majoritet där antalet röster i rådet alltså bygger på befolkningsunderlaget. Det innebär att små länder, återigen, får mindre inflytande. Det mest allvarliga i den här frågan är dock att kommissionen eventuellt ska ompröva sitt förslag, men det finns ingenting som hindrar kommissionen från att lägga fram sitt förslag ändå. Vi lämnar ifrån oss makt och får i stället en granskande funktion. Vi ges emellertid inga som helst garantier för att vår granskning kommer att spela någon roll i verklighe- ten. Vänsterpartiet anser att detta är ett hastverk och ett sätt att flytta över den lagstiftande makten från Sveriges riksdag. När det gäller frågan om harmonisering av straff och straffprocessen är det i och för sig bra att vi när- mar oss varandra och ser till att det inte finns områ- den där den organiserade brottsligheten kan agera för att strafflagstiftningen inte är tillräckligt bra. Men även här är det viktigt att inse att vi har olika rättssystem. En harmonisering av rättssystemen riske- rar att i grunden slå sönder vårt eget rättssystem. All strafflagstiftning bygger ju på att det finns en syste- matik där brotten och brottens värde bedöms i för- hållande till varandra. När vi får fler och fler rambe- slut som innebär en harmonisering av straffskalorna riskerar vi att slå sönder vårt eget nationella system. Även om harmonisering bara ska kunna ske i fråga om den grova organiserade brottsligheten, och enligt en särskild brottslista, riskerar den att påverka den nationella strafflagstiftningen genom de konsekvenser det får vid bedömningen av systematiken i straffsys- temet. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till re- servation 2. Jag vill också poängtera vikten av att bekämpa den organiserade brottsligheten. Samtidigt är det oerhört viktigt att behålla respekten för den lagstiftande makten som ska innehas av de folkvalda. Man får i kampen mot organiserad brottslighet inte tappa kontrollen över sitt eget rättsliga system.

Herr talman! Jag delar Alice Åströms uppfattning att man ska respektera parlamentet och så vidare, men svartmålningen av de förslag som nu läggs fram för oss kan jag inte ställa upp på. Även utskottet påpekar ju att harmonisering inte är ett självändamål i sig, utan det handlar om ett mer- värde. Den fråga man frestas att ställa till Alice Åström är om Vänsterpartiet erkänner att det kan ha ett mervärde att åtminstone ha minimiregler när det gäller vissa typer av brott. Om man inte har det blir det väldigt svårt att sam- arbeta i kampen mot brott. Jag och Moderaterna tror i vart fall att man i vissa frågor och under vissa förut- sättningar behöver ha både miniregler och annat för att få någon ordning på brottsbekämpningsarbetet. Därför är det som står i betänkandet viktigt. Det behövs tydliga definitioner och avgränsningar. Om jag förstått det hela rätt är ni till och med emot har- monisering på de begränsade områden som det trots allt handlar om. Kan det stämma?

Herr talman! Nej, vi är inte emot harmonisering helt och hållet. Hela den process som nu pågår i EU innebär att den lagstiftande makten inte har en möj- lighet att vara med i lagstiftningsprocessen på det sätt vi gör normalt här i Sverige. Vi får en process där inte Lagrådet kan granska de lagförslag som läggs fram och där remissinstanser inte får en möjlighet att komma med åsikter. Vi ser med oro på att vi riskerar att tappa helhetsbilden. Därför är det oerhört viktigt när man tar dessa steg att man är oerhört noggrann och också jobbar sakta och metodiskt. Risken är att vi med den oerhört starka viljan, och som vi säkert alla delar, att bekämpa den organisera- de brottsligheten tappar det perspektivet. Vi är annars så oerhört noga här i Sverige att se till att vi har ett lagråd som granskar och ett remissförfarande där andra juridiska instanser också får yttra sig över hur förslaget passar in i vårt straffsystem. Vi vet att Lagrådet och andra instanser ganska ofta kan ha kritik på ett svenskt förslag till ändrad lagstiftning. Hela den processen tappas med detta. Vi ser med oro på det. Man måste hitta ett mycket bättre system för att göra det än att föreslå att vi ska gå till överstatlighet och minska riksdagens möjligheter att påverka.

Herr talman! Vi sitter redan på pottkanten. Den ordning som gäller i dag gör att riksdagen många gånger tvingas att finna sig i att det fattas beslut som vi i efterhand får genomföra. Det är enligt moderat mening i vart fall bra mycket bättre att man avgränsar vad detta gäller och förbättrar hur de besluten kom- mer till. Det finns ett parlamentariskt inslag i och med att man i förslaget har kopplat in Europaparlamentet tydligare så att det blir någon ordning på de frågorna och man vet vad som gäller. Jag tror att det är en fördel att man definierar och avgränsar på det sättet än att vi stannar med den ordning vi har i dag. Verkligheten är den att Vänsterpartiet inte har presenterat något förslag om hur man ska lösa denna problematik för att vinna alla fördelar. Ni är bara emot. Vill vi ha ett intensivt gemensamt arbete i brottsbekämpningsfrågor på Europanivå måste nå- gonting göras. Här tar konventet ett steg i rätt riktning. Konstitu- tionsutskottet har förtjänstfullt kopierat vad justitieut- skottet har sagt och pekat på nödvändigheten av av- gränsningar, definitioner och att få lite ordning på hur det kommer att se ut i fördraget. Jag tror att man hittar en lösning som är bättre än den ordning som vi har i riksdagen i dag och som även vi moderater många gånger har kritiserat.

Herr talman! Att vi har problem redan i dag är vi helt överens om. Vi har i flera debatter tidigare fram- fört exakt samma synpunkter. För Vänsterpartiet hade en lösning snarare varit att se hur man kan öka parla- mentets makt. Hur ska man kunna öka riksdagens makt och inflytande i lagstiftningsprocessen? Utvecklingen går inte åt det hållet. Man flyttar i stället makt till EU-parlamentet. Vi tror att det kom- mer att vara väldigt svårt för EU-parlamentet att kun- na granska förslagen utifrån hur de stämmer med de nationella strafflagstiftningarna. För Vänsterpartiet är det också oerhört viktigt att man har det här samarbetet och utvecklar samarbetet. Men det ska göras på mellanstatlig nivå. Framför allt ska man se till att samarbetet fungerar i verkligheten. Enligt Polistidningen hade man en undersökning för ett tag sedan där väldigt många poliser inte ens visste vad SIS-registret var. De hade en liten ikon på datorn där det stod SIS, men de visste inte vad det var till. Flertalet poliser visste faktiskt inte vad Scheng- enöverenskommelsen var. Vänsterpartiet tror på mellanstatligt samarbete men också att man ser till att man får ut kunskapen och inte ständigt rusar fram och fattar nya beslut och inför nya metoder för att man inte lyckas. Man måste också ge möjlighet att låta det komma ut i verklighe- ten och få varje enskild polisman och åklagare att arbeta utifrån de samarbetsmöjligheter som finns redan i dag.

Herr talman! Det finns någonting som jag saknar i den övergripande debatten. Det är att man skulle kunna ha en övergripande vision och kunna deklarera ett mål: Det här är vi på väg mot. Beatrice Ask an- vände ett bra uttryck. Hon kallade det Babels torn. Hon gör kanske inte exakt samma tolkning som jag. Men jag upplever nog att det bygget vi håller på med är ett Babels torn. Det känns svårt att vara med på alla dessa små steg som leder vidare mot superstatsbygget som vi har sagt ifrån mot. Vi tar ett steg genom EMU, genom GUSP och genom Schengenöverenskommelsen. Det har blivit tre stora stenar i grunden. Vi ska ha en EU- president inåt och en dubbelhatt utåt, och nu diskute- ras Nato. Jag ser att de diskussioner som förts och de förslag som ligger i konventpresidiets utkast till för- slag fortsätter det bygget. Jag är av uppfattningen att det är väldigt viktigt att det finns en fungerande mångfald som samverkar. Därför tror jag på den mellanstatliga formen i arbetet. Det gör jag även när det gäller arbetet för RIF- frågorna. Man säger sig vilja bygga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Finns det några ord som politiskt har misshandlats så mycket som just orden frihet, säkerhet och rättvisa? Det skulle möjligen vara ordet demokrati. I diskussionen står frihet och säkerhet väldigt mycket mot varandra. Vi kan titta på Schengendelen. Här arbetar man med Schengenavtalet för att skapa den fria rörligheten. När arbetet pågår anser man att man är tvungen att införa kompensatoriska åtgärder. Jag gjorde en freudiansk felsägning vid ett tillfälle och sade konspiratoriska åtgärder. Det kanske inte var så långt ifrån min tankebana. Men det är kompensato- riska åtgärder jag avser. Det visar hur man ställer saker emot varandra. Jag är lite rädd att vi har för bråttom när vi håller på med detta bygge av Babels torn. Det vore viktigare att formulera själva målet. Jag hörde Anna Lindh säga någonting i dag som jag tyckte kändes väldigt posi- tivt. Hon sade: Vi vill arbeta för att EU ska bli ett starkt globalt instrument. Vi använder lite andra ord inom Miljöpartiet. Vi säger att det är en superstat. Det är precis det vi säger nej till. Jag får ge en eloge till Folkpartiet. Under hela EU-debatten deklarerade det sin federalism. Den linjen följer Folkpartiet konsekvent. Det tycker vi naturligtvis är väldigt hedervärt. Miljöpartiet har en annan uppfattning. Jag är av den övertygelsen att min uppfattning är den rätta. Men jag kan tänka mig att det finns andra. Nu kommer vi till de förändringar som finns i konventpresidiets förslag. Det finns en diskussion om att förändra beslutsvägen. Vi har en lagstiftning som än så länge är exklusiv för Sveriges riksdag med en del definierade undantag. När rambesluten sedan kommer till oss har vi att anpassa oss till detta. Här finns det en liten skrivning som jag tycker är intres- sant. Rådet ska höra EU-parlamentet, och EU- parlamentet ska ha en tidsfrist som inte får vara korta- re än tre månader. Det tycker jag känns bra. Det inne- bär att man arbetar med begreppet legitimitet. Man vill ge tid för att skapa legitimitet för besluten. Jag ser att det finns en hastighet i lagstiftningen genom att överlämna lagstiftningsmöjligheten till EU och att vi sedan har att anpassa oss till det. Jag tycker inte att det är lyckligt. Frånsett det att vi avskaffar vår egen lagstiftningsrätt med det beslutet avskaffar vi också riksdagens betydelse. Jag minns att Per Gahrton för en del år sedan skrev en artikel i DN Debatt där han skrev att vi, om vi fortsätter den här vägen, med tiden kan avskaffa Sveriges riksdag. Det var kanske en lätt överdrift - någonting har vi väl att administrera även i fortsätt- ningen - men jag ser att vi lämnar ifrån oss fler och fler beslut. Det är inte vi i Miljöpartiet positiva till. Man inför ett begrepp som man kallar för kvalifi- cerad majoritet. Jag ser att detta är ett tydligt instru- ment för att överlämna ökad beslutsrätt till befolk- ningstäta områden i Europa och till delar av unionens befolkning. Då kommer vi att ytterligare marginalise- ra oss, eftersom Sverige är ett av de små länderna. Detta känns olyckligt, för det undergräver svenska medborgares känsla för de lagförslag som kommer om de tvingas på oss. Det skapar inte ett gott förhål- lande och det underminerar grunden till detta torn. Vi har i vårt yttrande flera särskilda yttranden och en reservation. Här har vi tagit upp punkt efter punkt. Vi har opponerat oss mot beslutsformerna och vi opponerar oss tillika mot den europeiska åklagar- myndighet som man har diskuterat. Jag tror, vilket också utskottet hävdar, att det är viktigt att man dis- kuterar den vidare - i ännu längre och vidare termer. Vi ställer oss också mycket tveksamma till att överlåta lagstiftande rätt till EG-domstolen och att man skulle kunna komma in på det straffrättsliga samarbetet. Vi menar att det behövs tydliga avgräns- ningar om den saken ska kunna ske. Vi har inte sett de avgränsningarna, och därför motsätter vi oss detta också enligt vårt särskilda yttrande. Herr talman! Jag har inte gått in på de djupare en- skilda detaljerna utan jag har mer deklarerat en prin- cipiell ståndpunkt i förhållande till de små stegen i riktning mot ett ökat bygge och mot den superstat till vilken Miljöpartiet säger nej.

Herr talman! Man kan nästan undra vilken debatt vi för här i dag - om den gäller frågan om ifall vi ska gå med i EU eller inte. Så är det inte, för Sverige är redan med i EU sedan lång tid tillbaka och det funge- rar på många sätt väldigt bra. Jag startar med att yrka bifall till förslaget i betän- kande KUU3 och avslag på samtliga reservationer. Justitieutskottet ger i sitt yttrande över framtids- konventets förslag till ett nytt konstitutionellt fördrag för EU allmänt hållna synpunkter som utskottet anser bör finnas med i det fortsatta konvents- och förhand- lingsarbetet inom EU. Eftersom konventspresidiets förslag är ett första utkast har utskottet här valt att inte gå in i detalj. Vi fick också från konventet ett nytt papper i fredags, där man har tagit stor hänsyn till de 700 olika synpunkter som har kommit in på konvents- förslaget. Detta är levande materia, och en del av utskottets synpunkter är alltså redan överspelade. Min avsikt i dag är att redovisa de socialdemo- kratiska synpunkterna och det resonemang som vi socialdemokrater för inför det fortsatta konventsar- betet inom EU. Herr talman! Jag börjar med att lyfta fram ut- gångspunkter för de fortsatta diskussionerna på om- rådet. Svenskarna blir alltmer rörliga. Vi vistas utom- lands som turister och studenter och i affärer. Många är numera också permanent bosatta utanför Sverige. Vi blir därmed beroende av att stater kan samarbeta och av att det finns enhetliga regler på olika områden. Brottsligheten blir alltmer internationell. Det mesta av narkotikan i Sverige har förts in från eller via en nuvarande eller blivande medlemsstat i unio- nen. Vi vet att det behövs gränsöverskridande insatser för att bekämpa gränsöverskridande brott. Det är också en fråga om rättssäkerhet. Svenskar som ham- nar i tvister eller blir brottsmisstänkta eller brottsoffer utomlands måste kunna lita på att de blir korrekt behandlade. En annan viktig aspekt är det ömsesidiga förtro- ende mellan de rättstillämpande myndigheterna som byggts upp inom unionen och som nu behöver regler till stöd för att kunna utvecklas vidare. Detta gör att vi socialdemokrater ser behovet av utveckling på RIF-området, det vill säga när det gäl- ler de rättsliga och inrikes frågorna. Vi måste helt enkelt vara beredda att fördjupa samarbetet i många av de här frågorna. Det finns en del uppgifter som är särskilt angelägna. Vi bör arbeta för att förbättra samarbetet mellan nationella brottsbekämpande myn- digheter. En förutsättning för att vi ska kunna bekäm- pa gränsöverskridande brottslighet är framför allt ett fungerande operativt samarbete mellan våra polis- myndigheter. Vi anser att Eurojust och Europol måste utvecklas till effektiva verktyg för koordinering av åklagar- och polissamarbetet. Vi anser också att principen om ömsesidigt erkän- nande måste genomföras och ömsesidig rättslig hjälp förbättras. Om detta kräver en viss harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning så bör vi vara beredda att acceptera detta. Det finns också skäl för viss harmonisering. Gränsöverskridande brottslighet kan ibland kräva gränsöverskridande straffbestämmelser. Om vi exem- pelvis ska komma åt människohandel så måste brotts- rekvisiten vara enhetliga och tillräckligt vidsträckta för att bli effektiva. Herr talman! Vi socialdemokrater anser att det finns stora möjligheter för Sverige att driva rättssä- kerhetsfrågor inom unionen. En viktig uppgift för framtiden är att skapa minimiregler över hela unionen för individens skydd i rättsprocessen. Vi är medvetna om att vägen framåt kan innehålla viss överstatlighet och visst beslutsfattande med kva- lificerad majoritet. Vår uppfattning är att det kan vara nödvändigt för att nå önskade resultat. En avgörande fråga är hur vi ska åstadkomma det effektiva arbetet och det resultat som vi vill ha. Ut- vidgningen innebär att EU nu får 25 medlemsstater och att flera är på väg in. Som vi ser det kräver detta att beslutsfattandet förr eller senare reformeras. An- nars finns en uppenbar risk för att arbetet stannar av på viktiga områden. Vi vet av olika undersökningar att medborgarna förväntar sig mycket av unionen på just det här området. Brottslingar ska inte kunna operera ostört över gränserna på grund av vår oförmåga att fatta beslut. Det betyder att vi i framtiden måste vara beredda att acceptera att i någon utsträckning fatta beslut med kvalificerad majoritet - så kallat QMV. Frågan om beslutsformerna är inte okomplicerad. Det finns olika aspekter på det nuvarande enhällig- hetskravet. Det kan vara en väg att skydda legitima nationella särdrag. Men det kan också användas för att blockera nödvändiga reformer av politiska skäl. Ett exempel är en stats, närmare bestämt Italiens, motstånd mot rambeslut om rasism och främlingsfi- entlighet, som grundar sig på för oss helt oacceptabla åsikter. Ska detta få blockera ett beslut som alla andra finner viktigt? Som vi ser det betyder omröstning med kvalifice- rad majoritet inte att vi kommer att förlora i centrala nationella frågor. Jämför med det gigantiska projektet att genomföra EU:s inre marknad! Det klarades av med kvalificerad majoritet utan allvarliga nackdelar för Sverige. Den som har välgrundade och legitima juridiska eller politiska skäl för sin ståndpunkt blir inte överkörd. Varje medlemsstat vet att det nästa gång kan vara dess tur att behöva de andras stöd. Vi socialdemokrater anser att Sverige bör vara öppet för att diskutera användandet av kvalificerad majoritet i beslutsprocessen, i alla fall i vissa frågor, också på området för det rättsliga samarbetet och polissamarbetet. Som exempel kan nämnas väl av- gränsade delar av de områden som handlar om myn- dighetssamarbete, utvecklandet av Eurojust och Eu- ropol, straffprocessuella minimiregler till skydd för den enskilde, inbördes rättshjälp och genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande. Det gäller kanske också vissa väl avgränsade delar av den mate- riella straffrätten. Den socialdemokratiska slutsatsen blir alltså att vi bör vara beredda att bejaka tendenserna i konventsar- betet att tillåta viss överstatlighet med en regim med kvalificerad majoritet också på vårt område. Vi ska samtidigt vara tydliga med vilka gränser vi vill se för samarbetet. Vi anser att myndighetsutövning mot enskilda på svenskt territorium självklart enbart är en uppgift för våra nationella myndigheter. Det är också vår ensak hur vi organiserar vårt rättsväsende så länge vi kan delta i det rättsliga samarbetet. Vi ser inget behov av nya unionsorgan såsom en europeisk åkla- gare eller en europeisk gränspolis. Vi anser också att vi måste inskränka de rättsliga grunderna för samarbetet på ett sådant sätt att det tydligt går att se var gränsen för unionens kompetens ligger. Konventet har fortfarande arbete kvar att göra när det gäller detta. Herr talman! Sista ordet är inte sagt i och med framtidskonventet. Regeringskonferensen återstår. Stats- och regeringscheferna kan komma att ha delvis andra ståndpunkter och prioriteringar. Men vi bör vara beredda på att RIF-frågorna kommer att finnas med i den centrala diskussionen och att många kom- mer att propagera för förändringar i den riktning som jag här har skisserat. Vi socialdemokrater ser positivt på utvecklingen inom EU. Det är väldigt viktigt att vi kan bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten på det effekti- vaste sättet. Samarbete kan förbättra arbetet. Vi räk- nar med att ett utvecklat samarbete i EU ska ge oss mer effektiva verktyg för att bekämpa brottsligheten.

Herr talman! Jag tycker att det är positivt att soci- aldemokratin så tydligt säger nej till att släppa över myndighetsutövning och inte vill att vi ska ha en gemensam åklagarmyndighet och en gemensam gränspolis. Det är oerhört viktigt för de enskilda medborgarna att myndighetsövning bara ska ske av svenska myndigheter, svensk åklagare och svensk polis. Det är oerhört positivt. Men man måste ju kunna kritisera enskilda för- sämringar för vårt rättssystem som följer av det här förslaget. Det borde också en EU-anhängare göra. Debatten om att man säger nej till EU borde vi ha lämnat bakom oss. Jag tycker att även de som är positiva till EU borde kunna vara kritiska när det finns skäl för det. Jag vill ta upp två frågor. Den ena gäller överty- gelsen hos socialdemokratin om att Sverige kan driva rättssäkerhetsfrågor i samarbetet inom det rättsliga området. Jag måste ställa frågan varför man tror att man har så stora möjligheter att göra det. När det har gällt terroristlagstiftning eller listor har vi gång på gång hört justitieministern ganska tydligt betona att han har drivit frågorna väldigt hårt, men att vi står väldigt ensamma i EU när det gäller att driva rättssä- kerhetsfrågor. En fråga blir: Har Socialdemokraterna sett någon förändring på det här området som gör att man nu kan driva de här frågorna tillsammans med andra? Den andra frågan är: Ser inte Susanne Eberstein ett problem med att vi faktiskt tappar allt detta med Lagrådet och remissförfarandet när det gäller svensk lagstiftning? Det gäller ju i alla andra fall. Det kom- mer ju ofta förändringar i liggande förslag.

Herr talman! Jag är övertygad om att Sverige har en stark och tydlig röst i alla sammanhang i EU. Man lämnar inte föreningen bara för att man inte genast får gehör för sina synpunkter, utan man arbetar vidare. Sedan måste jag säga att både Vänsterns och Miljöpartiets kärlek till Riksbanken och Lagrådet känns väldigt rörande. Det har vi inte varit vana vid tidigare. Men nu framstår Riksbanken och Lagrådet som demokratins verkliga skyddare och försvarare. En mycket stor del av den materiella straffrätten och en mycket stor del av den nationella lagstiftningen kommer fortfarande att ligga kvar i parlamentet. Lag- rådet kommer att ha precis lika stort eller litet infly- tande som det har i dag.

Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Riksbanken har med den här frågan att göra. Det skulle vara ganska intressant att höra Susanne Eberstein peka ut några tillfällen när vänsterpartister har sagt att Lagrå- det är fullständigt oviktigt eller att man inte ska ta till sig deras synpunkter. Jag tror inte att Susanne Eberstein eller någon annan i den här kammaren har hört mig säga att Lagrådet inte skulle vara betydelse- fullt. Vi har precis samma inställning som tidigare när det gäller Lagrådet. Herr talman! Jag skulle också vilja ta upp synen på möjligheten att blockera beslut och när man ska ha kvalificerad majoritet. Susanne Eberstein tog Italien som ett exempel när det gäller rasism och främlings- fientlighet. Ett land behöver inte blockera viktiga beslut. Varje regering har möjlighet att åka hem till sitt eget parlament och lägga fram lagförslag på det här området. Jag tror inte att vi bekämpar rasism och främlingsfientlighet genom att tvinga Italien att ha en lagstiftning som de inte är beredda att anta. Man blockerar ju inte möjligheterna att gå vidare på det här viktiga området. Varje regering har alla möjlig- heter att lägga fram förslag i sitt eget parlament. Ut- vecklingen behöver inte stå stilla för att man inte fattar gemensamma beslut och tvingar länder att följa beslut som de inte är beredda att fatta.

Herr talman! Det senaste utkastet som vi har fått från konventet är daterat den 27 maj. Där står det i punkt efter punkt på våra områden: Rådet ska besluta enhälligt med EU-parlamentets samtycke. Det tycker jag är en ganska bra utgångspunkt för att man ska komma åt en mycket grov brottslighet som tyvärr går över alla landgränser. Därför krävs det ett väldigt ordentligt samarbete. Det har vi fått genom Europol och Eurojust. Att jag tog med Riksbanken när det gällde Väns- terns kärlek för bestående institutioner i Sverige beror bara på att man omfattar den med samma kärlek. Det har inte precis varit Vänsterns kännemärke att säga att just de här institutionerna skulle stå för demokratin. Vi har mycket samarbete framför oss, och det kommer att behövas. Jag tror att om vi får minimi- regler inom EU som omfattar alla medlemsländer kommer det till exempel att kunna bli en mer generös flyktingpolitik. Vad sägs om det? Skulle inte det kunna vara ganska bra? Är det inte det vi vill ha inom EU? Vi behöver minimiregler för att vi ska få den här tillnärmningen till varandra inom unionen.

Herr talman! Jag tror att ett starkt EU-samarbete förutsätter att man är ganska tuff som medlemsstat. Susanne Eberstein sade i sitt inledningsanförande att den som har legitima skäl för sin ståndpunkt inte blir överkörd. Jag blir lite skrämd av denna fullständigt naiva uppfattning om internationellt samarbete. Det är tyvärr inte sant. Man blir väldigt lätt överkörd i de här sammanhangen även om man har aldrig så rätt och även om man har aldrig så goda skäl för sin ståndpunkt. Det är viktigt att ha klart för sig att de stora länderna lätt tar för sig. Det finns också konstellationer bland medlems- staterna som fungerar och sådana som inte fungerar. Sverige behöver en stark och tydlig position i olika frågor. Vi måste etablera partnerskap med andra län- der. Vi har ju en naturlig hemvist med våra nordiska kamrater som är med i unionen och en del andra län- der. Det är så man blir stark nog att driva sin stånd- punkt. Jag blir väldigt bekymrad om Socialdemokra- terna tror att bara man har rätt så får man som man vill. Så fungerar det tyvärr inte. Det är skälet till att justitieutskottet - då var Su- sanne Eberstein med - ifrågasatte konventets förslag till definition av kvalificerad majoritet. Vi konstate- rade att det inte räcker med att bara fundera över hur många invånare det finns i olika länder utan man bör fundera över medlemsstaternas storlek och säkra de små ländernas rättigheter och möjligheter i samarbe- tet. Annars fungerar det inte. Jag vill försäkra mig om - och det är också en fråga - att Socialdemokraterna också framgent kom- mer att se till att driva de små nationernas talan i arbetet med att åstadkomma ett nytt fördrag för Euro- pasamarbetet.

Herr talman! På den frågan kan jag naturligtvis inte svara annat än ja.

Herr talman! Det är alldeles utmärkt att vi fick ett ja på den frågan. Det finns en sak till som jag funderar över. Det gäller vetorätten. Susanne Eberstein tog upp det itali- enska exemplet. Alice Åström har sagt att det går att gå hem och göra detta på egen hand, vilket Sverige har gjort i många frågor. Däremot har Susanne Eberstein helt rätt i att det finns frågor där jag tror att det är viktigt att få ett gemensamt minimibeslut. Det är också skälet till den överenskommelse vi fick i utskottet kring frågorna. Det är viktigt att markera att EU inte behöver fatta en del beslut. Vi har det italienska exemplet. Behövs den typen av lagstiftning? Det här fungerar på så många andra områden. Det borde vara viktigare att se till att vi får minimiregler på områden där det defini- tivt har ett mervärde att vi samlar oss till gemensam- ma beslut. Jag vill gärna också ha en kommentar på hur Su- sanne Eberstein vill förbättra genomförandet av alla beslut i Sverige. Hon sade i sitt tidigare anförande att det är viktigt att de används i praktiken.

Herr talman! I samarbete måste man ge och ta. Det är självklart det som sker varje gång våra tjäns- temän och ministrar åker ned till EU. De samarbetar på olika sätt och talar sig samman. Det är lite för tidigt att gå alltför långt in på konventets olika förslag eftersom vi kommer att ha anledning att diskutera dem många gånger under hösten.

Herr talman! Många av de frågor jag har noterat under Susanne Ebersteins prat har jag redan fått svar på. Då vill jag ställa en direkt fråga till Susanne Eberstein. När det gäller exemplet att Italien inte vill delta i den lagstiftning som handlar om rasism och främ- lingsfientlighet, ser inte Susanne Eberstein en risk i att lagen mister sin legitimitet om man försöker tvinga ett annat land att ta den till sig? Jag skulle definitivt obstruera om EU skulle tvinga på Sverige en liberalisering i narkotikalagstiftningen. Jag ser att det finns ett stort problem. Ser Susanne Eberstein samma problem som jag?

Herr talman! Man kan alltid fråga vad "tvinga på" betyder. Vi har gått in i ett gemensamt projekt, det vill säga EU-projektet. Där har vi regler, och vi kommer framför allt att få regler, för hur man ska närma lagstiftningar mot varandra, när det ska göras, hur de olika brottsbekämpande myndigheterna ska samarbeta. Vi ska kunna erkänna varandras beslut och använda dem i de olika länderna. Då kommer vi att få ge och ta. Om det är att "tvinga på" vet jag inte riktigt vad det betyder. Om det blir minimiregler i narkotikalagstiftningen kanske holländarna blir arga men vi blir glada. Hela EU-projektet är en fråga om att ge och ta.

Herr talman! Det är alldeles riktigt. När vi hade omröstningen i samband med att vi skulle gå med i EU sades det att Sverige minsann skulle få bestämma en hel del självt. Man sade också att Sverige gick med i en process. Den processen har lett fram till att åtminstone jag finner att skjortan har blivit ganska trång när det gäller möjligheten för oss att själva få bestämma vilka regler vi har. Det senaste exemplet är alkohollagstiftningen. Där har jag fortfarande invänd- ningar i fråga om anpassningen. Ser Susanne Eberstein att det finns en risk för att legitimiteten i lagstiftningen urholkas när folk ska ta till sig och acceptera en lagstiftning som inte stämmer överens med deras uppfattningar?

Herr talman! Det är klart att det kan finnas väldiga risker att göra som Leif Björnlod säger, men det är inte det vi kommer att göra. Ibland känns det som att vissa av oss är rent främlingsfientliga när vi pratar om övriga Europa. Det är intressant. Allt är underbart i Sverige. Allt är avskyvärt i alla andra europeiska länder. Vi måste börja fundera över om det verkligen är så. (Leif Björnlod (mp): Den uppfattningen får stå för dig.)

Herr talman! Som liberal är jag glad för att vi har den här debatten. Ur demokratisk synvinkel är jag det därför att vi för en gångs skull diskuterar frågorna i ett framkantsperspektiv, innan allt är färdigt och vi måste säga ja eller nej i kammaren. Ur ett justitieut- skottsperspektiv är jag det i fråga om rättstryggheten för medborgarna i EU, vilket är viktigt. Någon tidigare talare har lite hånfullt sagt att fri- het, säkerhet och rättvisa är sådant som alltid miss- brukas i politiska högtidstal. Ja, på vissa håll görs det det. Att vilja en sak är ganska enkelt, men att välja och fatta konkreta beslut är ganska tufft. Risken är att om vi inte går vidare med samarbetet, om vi inte ser till att vi fördjupar och effektiviserar samarbetet till- sammans med andra europeiska länder med folkvalda regeringar, folkvalda parlament, kommer vi att se en utveckling inom Europeiska unionen med mer brott, mer repression och mer otrygghet. Det tycker jag är betydligt värre. De brottsliga nätverken inom Europa, och för den delen hela världen, profiterar på terrorism, mord, människohandel, narkotikabrott och penningtvätt. De är sedan flera år etablerade inte minst inom EU. Från kriminellt håll utnyttjar man mycket gärna de öppna gränserna. Nu finns det mycket oro inför utvidgningen. En hel del saker kan säkert bli tuffare när anknyt- ningsländerna så småningom kommer in som fullvär- diga medlemmar. Det hörde vi inte minst i utskottet när vi hade en utfrågning med folk som företräder Rikspolisstyrelsen, Europol och Eurojust. I ett internationellt perspektiv kommer scenariot för brottsligheten i Sverige och Europa att avgöras av ett antal saker. En av de två viktigaste är bland annat effektiviteten i samarbetet. Hur tar vi i EU:s med- lemsländer tillsammans ansvar för att sätta tryck på och ta bort den svaghet som i dag finns med dåligt fokus och tröghet i att få det praktiska arbetet att fungera men också att införa de nya lagstiftningsak- terna? Men det här gäller också nationellt. Vi i Sverige avgör till stor del själva om Sverige ska vara en frihamn för allsköns kriminalitet. Det har ingenting att göra med samarbetet. Det är vi i Sverige som fortfarande beslutar om vilka tvångsmedel vi ska ha. Här går det att se att det finns vissa tydliga till- kortakommanden hos den svenska regeringen. Det kan gälla buggning. Det kan gälla tydliga avgräns- ningar vid bevisprovokation. Det kan gälla regler för infiltration. Sverige ser självmant till att landet utgör en hamn för dem som vill bedriva kriminell verksam- het eftersom vi inte har tillräckligt kraftfulla medel att använda. I den här debatten är det viktigt att framhålla att regeringens självbild är något skev. Man vill gärna framstå som att man varit främst på att driva fram europeisk interaktion på området, att man jobbar hårt på att Sverige ska ligga i framkant. Men i praktiken har man nyligen officiellt tagit ställning och sagt att det är bra med samarbete och att det ska fördjupas. Man har tidigare sagt nej, nej till detta, och nu säger man ja, ja till detta. Det har skett om inte över en natt så i alla fall över ett halvårsskifte. De rättsliga frågorna inom Europeiska unionen har en bakgrund någon gång på 70-talet, när man insåg att med den alltmer fria marknaden ökade rör- ligheten och därmed de kriminella nätverken, och för den delen brottslingar som inte var organiserade och som utnyttjade gränserna och skillnaderna i nationer- nas lagstiftning. Det har varit trångt i beslutsprocessen, och det har varit segt i effektiviteten. Men nu finns det en ganska bred insikt om att vi måste gå vidare, och man ska slopa särlösningen med en tredje pelare, där allting har skett under mellanstatlighetens lov. Man lämnar den pelaren därför att det inte har varit effektivt. Det beror inte på att det har varit så bra, som någon talare tidigare lyfte fram. Man ser att vi måste göra detta till ett lika viktigt område som när vi ägnar oss åt han- delspolitik eller miljöpolitik. Brottsligheten i Europa påverkar människor varje dag, och det är väldigt negativt. Konventet berör ett antal frågor som vi tar upp i justitieutskottets yttrande till KU och som finns med i betänkandet. Folkpartiet liberalerna tycker väldigt mycket på det här området. Vi har valt att skriva ett ganska övergripande betänkande, där vi lyfter fram både ja- och nej-positioner och argument. I alla för- ändringar måste man överväga och avväga vilken väg man ska gå. Vi har inte lämnat någon reservation från Folk- partiet liberalerna. Det betyder inte att vi tycker att det är jättebra med urvattnade papper. Jag yrkar i alla fall i detta läge bifall till majoritetens text i betänkan- det. Jag ska nu utveckla de liberala positionerna i hu- vudsak. Vi tycker att det är bra med nya beslutsformer. Det är viktigt att man inför möjligheter till kvalifice- rad majoritet. Det är dock väldigt avgränsat, om man nogsamt läser vad konventet vill. Det är inte på alla områden, utan det är sådant som verkligen är gräns- överskridande, grova brott och som inte minst också berör unionens intressen. Sedan kan vi gärna från Folkpartiets håll lämna lite öppet för exakt var den kvalificerade majoriteten ska placeras. Flera talare har före mig verkligen framhållit vikten av att man inte bara funderar på folkmängd utan också ser till att små stater inte får alldeles för lite att säga till om. Riksdagens inflytande kommer på ett sätt att minska. Det formella kommer att minska. Men prak- tiskt finns det stora chanser att det kan öka, genom att vi inför ett early warning-system. Justitieutskottet kommer där, förutsätter jag, att ha chans att tycka till och säga till åt vilket håll vi ska gå och vad som är bra och dåligt i olika förslag som läggs. Det är väldigt viktigt att vi gör det. Just nu har vi en ordning i vårt parlament där vi har samlat alla EU-frågorna, som är väldigt många, i EU-nämnden. Där finns naturligtvis mycket skickliga och duktiga kolleger till oss, som är samlade här i salen just nu. Men det är ändå en övermäktig uppgift för en parlamentariker att ha koll på samtliga rättsom- råden inom EU. Det är inte möjligt. Därför ser jag gärna fram mot en ställning där vi själva i parlamen- tet blir mer aktiva i EU-frågorna, och inte bara låter konventet bli ett undantag utan jobbar mera med det. Det kan gälla till exempel hur vi behandlar grön- och vitböcker. När det gäller det straffrättsliga samarbetet hand- lar det om förtroende, om förståelse och om fokus. Här är det viktiga att vi har upprätthållit tanken på att ett ömsesidigt erkännande av domar och beslut ska gälla, att vi har ett förtroende. Det är inte alltid så lätt att ha detta, men vi måste göra allt vad vi kan och samlas kring viktiga gemensamma nämnare. Det betyder inte, vill jag understryka, som talare tidigare också har sagt, att allting överlåts. Men om det gäller kamp mot människohandel, penningtvätt, terrorism och så vidare är det frågor som vi måste lösa tillsammans. Det går inte att nationerna ensamma har helt olika lagstiftningar, där människor kan "shoppa runt" i sin brottslighet och planera sina brott från de länder som inte täcker in ett visst rekvisit. När det gäller polis- och åklagarsamarbetet fram- hålls i betänkandet att det krävs en viss överstatlighet. Jag tycker att det krävs en tydlig överstatlighet. Här hade jag gärna gått mycket längre - det kanske hade varit riktigt att vi från Folkpartiet hade reserverat oss. Det är självklart viktigt att här krävs beslut som drivs igenom, där man kommer åt och knäcker de brottsliga rättsnätverken. Det här är alltså nätverk som orsakar enormt många brottsoffer varje dag runtom i Europa och som orsakar enorma rättsförluster. Jag tycker att samtliga ledamöter i justitieutskottet alltid måste ha detta i fokus. Jag tycker också att det är trist att s-regeringen på flera håll redan har annonserat att man är mycket tveksam till den möjlighet som finns i framtiden i konventstanken, att inrätta en europeisk åklagarmyn- dighet som bara skulle kunna göras med enhällighet. Rätten finns alltid att säga nej om man inte skulle vilja. Men möjligheten att försöka planera lite längre slår man ju bort i detta fall, och det tycker vi är trå- kigt. Jag saknar ett antal saker i den här debatten. Det är ett ganska omfattande brottsförebyggande arbete som sker inom EU. Vi som var med utskottet på be- sök i Bryssel och träffade flera företrädare för EU:s institutioner fick lära oss en hel del om det viktiga arbetet. Det är minst lika viktigt som det brottsbe- kämpande arbetet, att man har ett bra brottsförebyg- gande arbete vad gäller olika program, utbyten och att värdera bästa praxis. Det är mycket viktigt. Jag saknar också den tydliga debatten om rättssä- kerhetsaspekten. Det är inte så att jag bara älskar att peka på de tvångsmedel som vi i Sverige saknar. Jag tycker också att rättssäkerhetsaspekterna borde de- batteras mera. Här är det väldigt tråkigt att man har en omvänd ordning, att nu pratar vi om de här frågor- na, men vi vet också att rättssäkerhetsgarantier och annat redan finns på grönböcker och det finns möjlig- het att diskutera detta, men vi har valt att inte göra det i riksdagen. Jag skulle vilja lyfta upp det mera, men det får bli en annan debatt, herr talman. Folkpartiet har således inga reservationer, men vi har tydliga åsikter. Vi har valt att i detta helgarde- ringsbetänkande inte trycka så mycket på dem. Men jag kan notera att det finns andra partier som väldigt mycket mer har behov av att tala om att man i prakti- ken vill lämna EU. Det är i och för sig en nyttig upp- lysning till medborgarna.

Herr talman! Dagens debatt gäller frågor som har betydelse för Sverige och Europa under många år framöver. Debatten är viktig, och det är skönt att kunna konstatera att en stor del av Sveriges riksdag är relativt enig i de här frågorna. Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottets betänkande. Det är lätt att kritisera EU för olika saker. En del av kritiken har framförts här tidigare från Vänster- partiet och Miljöpartiet. Men vi får inte glömma bort att EU-samarbetet också har inneburit en helt ny dimension i den gemensamma internationella brotts- bekämpningen. Som centerpartist och decentralist vill jag givetvis att beslut ska fattas så nära dem som berörs av beslu- ten som möjligt. Men vi här hemma i Sverige måste också inse att den internationella organiserade krimi- naliteten måste kunna bekämpas genom internatio- nellt välorganiserat samarbete. Inom de områden där medlemsstaterna överlåtit beslutsmakt till EU måste EU också vara effektivt i sitt beslutsfattande. Vi ska bestämma oss för vad som ska lämnas över, och när vi har lämnat över det ska EU vara effektivt i sitt beslutsfattande. Enhällighet och vetorätt är oftast inte ett effektivt sätt att besluta på, speciellt inte när EU kommer att innehålla 25 medlemsstater. Därför är jag övertygad om att vi måste acceptera majoritetsbeslut i vissa fall, även om det kan komma att innebära att beslut fattas som vi i Sverige kanske egentligen inte skulle vilja vara med på. Det är att ge, och det är att ta. Herr talman! Dagens situation, när EU i princip kan utöka sin egen beslutsmakt, är allt annat än till- fredsställande. En av de allra viktigaste sakerna med konventsförslaget om den nya konstitutionen är att maktdelningen blir tydlig. Det ska vara klart vilka frågor som ligger på EU-nivå, och det ska vara klart vilka frågor som ligger på nationell nivå. Fördraget får inte på något sätt ge EU:s institutioner, speciellt inte inom det straffrättsliga området, en självständig möjlighet att utvidga unionens kompetens. Sådana utvidgningar ska bara kunna ske genom enhälliga beslut som ska ratificeras som föredragsändring. Som vi även tidigare har hört har harmoniseringen inom Europa inget egenvärde. En harmonisering är bara önskvärd i de situationer när harmoniseringen innebär ett mervärde som vi inte annars skulle kunna uppnå. Vi har faktiskt fått svaret från de två partier som inte vill ha en ytterligare harmonisering. De säger att de gärna hoppar över det här mervärdet, eftersom de tycker att det är viktigare att ha kvar all beslutsmakt här i Sverige. Jag tycker att framtidskonventets arbete har skett på ett ganska bra sätt, men givetvis har man invänd- ningar, även vi från Centerpartiet. Jag tänkte nämna fem invändningar. Framför allt tycker jag att arbetet har forcerats fram. Det finns en vilja att komma till beslut alltför fort. Detta är stora konstitutionella förändringar, och den demokratiska förankringen måste få ta tid. Den är för viktig för att beslut ska forceras fram. Jag hoppas att man inte kommer att tvinga fram något beslut i regeringsförhandlingarna alltför tidigt. Det får gärna vänta ett helt år, för min del. Sedan tycker jag att medlemsstaternas initiativrätt inskränks i alltför stor grad om det ska krävas en fjärdedel av medlemsstaterna för att initiativet över huvud taget ska behandlas. Om man inte ska ha kvar initiativrätt för varje land borde det åtminstone räcka att förslaget är förankrat hos ett eller kanske två yt- terligare länder, och sedan ska det behandlas. Är det inget bra förslag som får majoritet händer det ju inte mer i alla fall. Jag ska säga att jag har inte läst det allra senaste konventsförslaget, som tydligen kom i fredags. Jag beklagar detta. Jag använde pingsten till annat. Men jag tycker att det är för otydligt i fråga om när lagar ska användas och när ramlagar ska användas. Vi skulle i Sverige aldrig acceptera att det var otydligt i fråga om när vi ska grundlag, lag, förordning eller föreskrift. Men här verkar det på något sätt som att EU självt ska kunna bestämma när man kan ha en lag och när man kan ha en ramlag, och det är inte till- fredsställande. Förslaget om de nationella parlamentens kontroll av kommissionens förslag vad gäller subsidiaritet är bra men för svagt. Som förslaget ligger ska kommis- sionen ompröva sitt förslag om minst en fjärdedel av medlemsstaterna anser att subsidiariteten har kränkts, men det är inte tillräckligt, som jag ser det, eftersom kommissionen kan stå fast vid sitt förslag trots att den här fjärdedelen anser att subsidiariteten har kränkts. Det är ju medlemsländerna som har delegerat be- slutsmakt uppåt till EU. Som jag ser det ska det då också vara medlemsländerna som har tolkningsföre- träde när fördraget kränks. I så fall bör förslaget au- tomatiskt dras tillbaka om en majoritet av de natio- nella parlamenten anser att kommissionen har gått utöver sin beslutsbefogenhet. Den sista invändningen har vi hört mycket om ti- digare. Det gäller en gemensam europeisk åklagar- myndighet. Inte heller jag anser att det behövs. Därför bör inte den formulering som nu finns i konventsför- slaget vara kvar. Herr talman! Sverige behöver EU-samarbetet. De som inte vill ha ett fungerande EU-samarbete med Europol och Eurojust måste nog vara ärliga och säga att motståndet mot detta innebär en sämre fungerande bekämpning av den internationella organiserade brottsligheten. Man kan säga att man ska göra detta på ett mel- lanstatligt sätt, men då har man också en skyldighet att precisera hur det skulle fungera, hur det skulle fungera lika effektivt med ett mellanstatligt samarbete som om vi flyttar över tredje pelarens frågor till första pelaren och får mer överstatlig beslutsmakt. Vi ska vara tydliga med att tvångsåtgärder mot enskilda i Sverige ska utföras av företrädare för svenska myndigheter, och formella processrättsliga åtgärder ska vidtas av nationell personal. Så ska det vara. Men Europol och Eurojust behövs, som jag ser det, för att på något sätt försöka få stopp på den inter- nationella organiserade brottsligheten. Slutligen vill jag säga att visst har vi i Centerpar- tiet invändningar, men i grunden är vi positiva till konventets förslag, och vi är positiva till det samman- satta utskottsbetänkandet. Den gemensamma brottsbekämpningen kan för- stärkas. Vi kan få ett stopp på EU:s möjligheter att utöka sig självt, och vi kan få en tydlig maktdelning mellan medlemsstaterna och EU.

Herr talman! Jag skulle vilja passa på att gratulera Johan Linander och Centerpartiet som medlemmar i federalistklubben, även om detta med federalistisk decentralist kanske blir lite rörigt. I huvudsak känns det som att Centern börjar gå i rätt riktning. Det handlar om att erkänna att tydliga regler om vem som bestämmer vad inte är något hokus pokus som man ska vara rädd för, för att det ibland kläs med ett farligt F-ord. Det ska man inte vara rädd för. Jag har dock en fråga till Johan Linander. Den gäller möjligheten att ha en europeisk åklagare i framtiden om det skulle finnas ett behov. Observera att detta beslut bara kan fattas enhälligt. Man kan tänka sig att Sverige inte vill, att Danmark inte vill och så vidare. Varje nation kan säga nej. Då är det stoppat. Poängen när man skriver grundlagar - och det är ändå det som vi håller på med - är att de ska kunna gälla och hålla under så lång tid som möjligt, så att det inte är dags för nya regeringskonferenser och nya konvent hela tiden. Det ska vara en viss håll- barhet. Varför är ni i Centerpartiet rädda för en möj- lighet i framtiden?

Herr talman! Vi i Centerpartiet är inte rädda för möjligheter i framtiden - absolut inte. Men om vi i Sverige nu säger att paragrafen angående den euro- peiska åklagarmyndigheten ska finnas med i fördraget säger vi också indirekt att vi kan tänka oss det här. Så fungerar det internationella samarbetet. Det kommer att vara mycket svårare för Sverige att senare säga nej, om det nu kommer in i fördraget. Man kan också fråga sig varför vi i fördraget ska ta in en möjlig öppning för en framtida myndighet, som den europeiska åklagarmyndigheten. Varför ska man inte ta in en massa andra? Vi kanske ska skriva in samma saker om en gemensam europeisk tull eller gränspolis, att vill vi ha detta senare kan vi få det. Det finns ingen anledning att ta in en sådan här myndig- het. När det gäller federalismen får vi väl se. Center- stämman i Umeå påbörjas på lördag, och då får vi se hur det slutar. Men det är möjligt att ni i Folkpartiet åtminstone skulle vara glada om vi vidhöll federalis- mens principer som partistyrelsen har skrivit i sitt yttrande.

Herr talman! Jag hoppas inte att jag snart måste stå här och ta tillbaka mina gratulationer. Det vore väldigt tråkigt. Jag hoppas dock att Centerpartiet, som jag känner som ett parti som verkligen har en gedigen förankring hos medlemmarna, har pejlat av detta innan. Annars kan det bli en neslig reträtt, men det ska vi inte diskutera nu. Jag kan hålla med om de estetiska argumenten, att det ser konstigt ut att det just på detta område, när det gäller åklagare, ska kunna finnas en Europamyndig- het. Men poängen är väl ändå att åklagare tar så pass mycket beslut vad gäller den gränsöverskridande brottsligheten. Det är ju osannolikt, åtminstone för oss som är sansade federalister, att vi ska kunna smälta ihop alla poliser till en enhet. Den operativa delen kommer i huvudsak, till 99,9 % att vara just nationell. Det här handlar just om att fatta besluten när det gäller kriminella nätverk som kanske finns i fem, sex, sju, åtta, nio, tio länder. Där måste det fattas ett beslut som då kan gälla i samtliga medlemsstater. Vi kanske inte har det behovet nu, men det kan mycket väl fin- nas. Men när det gäller det estetiska kan jag verkligen hålla med Centerpartiet och Johan Linander.

Herr talman! Även utöver det estetiska är det, som jag ser det, att gå alldeles för långt att säga att vi ska ha en europeisk myndighet som har hand om rättsliga processer inom vårt land. Jag tror att den svenska åklagarmyndigheten kan klara av det här utan alltför mycket extra krångel. Som Eurojust håller på att byggas upp och som det förhoppningsvis kommer att fungera tror jag att det räcker till och att det inte be- hövs någon gemensam europeisk åklagarmyndighet.

Herr talman! Det var ett oerhört intressant anfö- rande. Det var intressant att höra både om de fördelar som man ser och om bristerna och nackdelarna. Det var glädjande att höra att ett parti som är positivt till samarbetet också kan peka ut de problem och brister som finns. Men det var en sak som jag undrar lite över och där jag kanske var ouppmärksam. Det gäller frågan om den kvalificerade majoriteten på det sätt som det var i det gamla förslaget och att det bygger på antalet röster i rådet och befolkningsunderlaget. Hur ställer sig Centerpartiet till det? Det gör att de små länderna kommer på undantag på ett sätt som inte kan vara rimligt. Det var intressant att höra Centerpartiets tankar när det gäller subsidiaritetskontrollen, att man kanske också skulle hitta en annan gräns där kommissionen inte ska ha rätt att lägga det här. Det tror jag är nå- gonting man kan ha med sig i den fortsatta diskussio- nen. Det här är ju en lösning som faktiskt stärker de nationella parlamenten men som inte gav parlamenten ett tillräckligt starkt skydd. Herr talman! Det återkommer ofta i debatten att man inte vill bekämpa den organiserade brottslighe- ten om man inte vill ha överstatlighet. Det är ganska viktigt att man läser Vänsterpartiets yttrande där vi säger att det är oerhört positivt att man vidareutveck- lar samarbetet, att man ser till att man får kontakterna ute i verkligheten. Vänsterpartiet stod bakom att vi skulle införa Eurojust. Vi hade mycket större problem med Europol, eftersom det fanns en diskussion om huruvida de skulle ha operativa möjligheter. Där såg vi en oro i att få en operativ polismyndighet som också opererar på svenskt territorium. Men så har utvecklingen inte blivit. Vänsterpartiet hade fel i sina farhågor inför hur utvecklingen skulle kunna bli. Men vi tycker fortfarande att det är viktigt att diskutera när man lämnar över beslutanderätt eller inte.

Herr talman! Det handlade om kvalificerad majo- ritet. Jag tror att vi är ganska överens i den här kam- maren. Det hör kanske samman med att vi är ett litet land. Det är viktigare att betona antalet länder i stället för befolkningsmängden. Den diskussionen har vi haft i utskottet tidigare. Det fungerar inte om ett litet antal länder i Europa med mycket stor befolkning ska kunna bestämma över kanske 18-19 länder. Nu har det kommit till en kompromiss att det ska vara ett visst antal länder och ett visst antal av befolkningen. Men jag tycker inte heller att det är tillräckligt. Det borde vara ännu större betoning på medlemsstaternas antal och inte på befolkningsmängden. Det är möjligt att jag menade ett annat parti mer än Vänsterpartiet. Jag kanske tittade på Alice Åström, men det finns ett antal reservationer och särskilda yttranden i betänkandet. Jag vill ändå passa på och ställa frågan till Alice Åström. Hur skulle Europol- och Eurojustsamarbetet fungerat om man hade haft ett mellanstatligt samarbete? Skulle det vara lika effektivt då som i dag när vi har organisationerna uppbyggda inom EU och det blir en slags överstatlig beslutsbefogenhet?

Herr talman! Det är oerhört viktigt att peka på att Eurojust är en rent mellanstatlig organisation även om den är uppbyggd inom EU. Man kortar avståndet, ser till att man får de snabba kontakterna och de snabba mötena mellan de nationella åklagarmyndig- heterna. Där har vi sett ett effektivt arbete som har gett resultat. När det gäller Europol är det mycket svårare. Det tycker jag att även förespråkarna borde granska lite noggrannare. Det är oerhört svårt att i dag se vilka fördelar man egentligen har haft med Europols arbete. I sina egna betänkanden och granskanden pekar de på att det finns massor med brister. De får inte in upp- gifter från de nationella myndigheterna eftersom det inte finns en tilltro till arbetet. Från de nationella myndigheterna kommer det ofta kritik om att det underlag de får från Europol är alldeles för undermå- ligt och inte möjligt att använda. Det är oftast Vänsterpartiet och Miljöpartiet som är kritiska mot att hela tiden säga att man måste gå vidare och utveckla samarbetet och att man annars inte vill bekämpa brottsligheten. Någon gång vore det kanske på sin plats om de som är så starka föresprå- kare för det här också tydligt kunde visa och lägga på bordet hur man har kunnat bekämpa brottsligheten mer effektivt, hur man har lyckats och vilka resultat man fått. Det finns väldigt få resultat av det här. Sna- rare är man väldigt snabb att säga att det här inte är effektivt nog och att vi då måste ta nästa steg, att det här inte är effektivt nog och att vi då måste ta nästa beslut. Jag tror att vi också måste våga stanna upp och se om det blir en effektivitet i bekämpningen och inte bara bygga upp en byråkrati.

Herr talman! Justitieutskottet har gjort besök i Bryssel och haft offentliga utfrågningar. Jag har upp- levt att vi har fått besked om att Europol faktiskt har haft en god betydelse och kunnat hjälpa till i be- kämpningen av den internationella brottsligheten. Det är fullt möjligt att vi inte har lyssnat med samma inriktning. Då kan man höra lite vad man själv öns- kar. Så är det tyvärr alltför ofta. Det är svårt att ha en debatt när man inte ens har samma definition av vad som är överstatlighet och mellanstatlighet. Det mär- ker jag att vi inte har i den här debatten. Men den kommer att fortsätta även utanför de här talarstolarna. Jag ser fram emot det.

Herr talman! Detta betänkande från det samman- satta utskottet är mycket intressant. Jag har läst det ganska ordentligt. Det är intressant för vad som står i betänkandet men också för vad som inte står där. Det börjar med en allmän deklaration om att det rättsliga samarbetet i EU är ineffektivt och att beslutsproces- sen för frågor i den tredje pelaren som kräver enhäl- lighet och i vissa fall nationell ratifikation, det vill säga godkännande, är omständlig. Här sägs helt enkelt att demokratisk kontroll, le- gitimitet och inblandning inte passar in i det framtida EU. Därför verkar majoriteten vilja köpa EU- konventets förslag för att inte uppfattas som jobbiga och besvärliga inför andra EU-stater. Det är ett gans- ka dåligt argument. Miljöpartiet delar inte den åsik- ten. Demokrati kan vara jobbigt. Det kan ta tid. Men det är viktigt att det finns legitimitet för de beslut som fattas. Nästan samma argument använder departements- rådet Peter Strömberg på Justitiedepartementet när han vid en offentlig utfrågning den 10 april förklarar varför regeringen inte kan lägga fram förslag på full- ständiga lagändringar i samband med att rambeslut ska godkännas i riksdagen. Argumentet från Ström- berg blir att "det är viktigt att behålla skyndsamheten i processen, så att man inte uppehåller andra med- lemsländer". Nej, svenska riksdagsledamöter som är ansvariga inför väljarna ska inte få vetskap om den exakta lag- stiftningen eftersom något EU-land kan uppfatta det som besvärligt att Sverige har en demokratisk pro- cess. Både det sammansatta utskottet och justitieut- skottet återkommer ofta till begreppet subsidiaritets- principen, det vill säga närhetsprincipen, när man ska förklara att man dels är för mer överstatlighet på detta område, dels säger att EU inte ska få för mycket makt. Enligt mig finns det en övertro på detta EU- begrepp. Närhetsprincipen används inte i EU på det sätt som vi svenskar oftast skulle vilja. När jag själv satt i EU-parlamentet ställde jag en fråga till EU-kommissionen om hur ofta man använt sig av närhetsprincipen sedan den infördes. Svaret blev: inte en enda gång. Dessutom tillade EU- kommissionen något i stil med - jag kommer inte ihåg det ordagrant - att subsidiaritetsprincipen aldrig får användas som förevändning för att ifrågasätta de områden som EU fått befogenheter över. Så var det med den närhetsprincipen. Man ska aldrig kunna ompröva om EU fått kompetensen inom ett område. Det kanske inte är riktigt så närhetsprin- cipen används i Sverige. Här måste man också ställa frågan till andra parti- er, framför allt Socialdemokraterna: Vart tog statsmi- nister Göran Perssons tal om att EU ska vara ett mel- lanstatligt samarbete vägen? Utskottet skrev förra året, står det i betänkandet, att EU i grunden är ett mellanstatligt samarbete. Men här lägger man sig nu och säger man på punkt efter punkt att överstatlighet kan vara okej inom detta område och inom detta. Det vore kanske dags för fler att vara ärliga som Folkpar- tiet och säga: Ja, vi är för överstatlighet och att EU utvecklas till en överstatlig organisation - punkt slut. Men tyvärr gör inte alla detta. Jag ser att jag måste börja runda av snart, men jag har ett stycke kvar som jag gärna skulle vilja ta upp. Det är väldigt intressanta frågor det här med EU, tycker jag. Det är synd att man inte satt i det utskottet. I EU utvecklas nu alltmer begreppet ömsesidigt erkännande av varandras avgöranden i rättsliga frågor och inrikesfrågor. Om en domstol eller annan rättslig myndighet i ett land beslutar något ska detta kunna verkställas i andra EU-länder. Det är ett mycket långtgående krav som kräver besinning. Här ställs den principiella frågan: Kan man lita på varandras rättsliga system? Ta exemplet med den svenske killen, Kalle Jo- hansson tror jag han hette, som fängslades i Grekland för ett par år sedan. För att få ut honom från fängelset krävdes insatser på ganska hög nivå. Stjärnadvokaten Silbersky var inblandad och likaså justitieministern. Uppenbarligen litar då inte justitieminister Bodström på att rättssystemet är bra i Grekland. Litar man inte på detta krävs det att rättssystemen görs lika i alla EU-stater. Då har vi verkligen fått det som vi från Miljöpartiet ofta för fram: Vi har fått en EU-stat. Vill man inte ha denna utveckling måste man ock- så säga nej till många av de frågor som nu läggs fram i EU-konventets förslag. Slutligen pratas det mycket om internationellt samarbete mot brottslighet. Vart tog Interpol vägen? Har vi redan fullständigt lagt ned det i Sveriges riks- dag? Jag tycker att vi ska ha ett alleuropeiskt samar- bete där vi kan samarbeta inte bara inom EU utan minst lika mycket runtomkring EU. Ett sådant mel- lanstatligt samarbete tror jag att vi skulle tjäna myck- et på att fortsätta med.

Herr talman! Ibland studsar man till i bänkarna, och det har jag just gjort. Ja, jag satt i en bänk. Ulf Holm och Miljöpartiet bär varje dag han reser sig upp ur sängen ansvaret för att vi har en av de sämst parlamentariskt förankrade regeringarna i hela Europa som styr vårt land. Följden av detta är att den svenska regeringen inte kan åka ned till EU:s minis- terråd, vilken fråga det nu gäller, och känna att man förhandlar med fullt stöd. Det kan man inte göra. Miljöpartiet och Ulf Holm bär varje dag ansvaret för att denna äta-russinen-ur-kakan-politik fortsätter. I fråga om samarbete tycker ni att det räcker med de 100-någonting olika punkter som ni ska samarbeta med regeringen om men som inte täcker fundamen- tala områden som EU-frågor. Så länge detta fortsätter lär den svenska regering- en vara väldigt bakbunden oavsett hur den ser ut. Vi kan inte ha det så. Det leder till demokratiskt under- skott. Vi har haft ett antal rambeslut som har varit mycket tveksamma till innehåll och tydlighet när vi fattat beslutet. Sedan har vi sett lagstiftningen i efter- hand, och vi har då, för att nu vara helt ärlig, bara haft att köpa innehållet när beslutet redan fattats. Jag tycker att det vore intressant om Ulf Holm kunde fundera på hur vi jobbar internt i parlamentet. Jag är inte den som tycker att vi bara ska gnälla på regeringen. Vi har den regering vi förtjänar i parla- mentet; så enkelt är det. Jag tycker att det vore intres- sant om vi kunde styra upp detta lite och se över till exempel EU-nämnden. Titta på Finland - inte på deras arbetslöshet utan på att man där har ett parlament där EU-frågorna har en gedigen förankring rätt in i fackutskotten. Inte en grej får passera utan att fackutskotten har gett sitt tydliga godkännande. Här håller vi oss med tankar om att vi har superpolitiker i parlamentet som kan sitta i en EU-nämnd. Kan Ulf Holm tänka sig att medverka till att vi ändrar vår interna arbetsordning?

Herr talman! I den sista frågan är vi helt och hållet överens. Läser man regeringens skrivelser från förra året kan man konstatera att endast ett utskott en gång har lämnat ett skriftligt yttrande till EU-nämnden, nämligen trafikutskottet, av alla de frågor som EU behandlar. Det är skam. Jag håller med fullständigt: EU-nämnden bör ha mindre makt, och makten ska finnas i fackutskotten. I fackutskotten har man kun- skapen om de olika frågorna, och det är dit ministrar- na i stor utsträckning borde bege sig för att förankra och samråda, inte till EU-nämnden. Vi klarar inte av att hålla koll på alla de hundratals frågor som be- handlas där. När det gäller rambesluten finns det faktiskt en möjlighet för riksdagen att stoppa dessa genom att fem partier, kanske sex, går samman och säger nej. Hittills har dock detta inte inträffat eftersom det alltid har funnits något borgerligt parti, också Folkpartiet tror jag, som gått med på rambesluten när det väl kommit till kritan. Sist tror jag att det var bara Mode- raterna som hade en reservation om att rambeslut principiellt inte är det bästa, och den håller jag full- ständigt med om. Men så länge vissa partier inte bryr sig om detta får vi fortsätta med den ordning som tyvärr har utvecklats i Sveriges riksdag: Regeringen lägger fram rambeslut som godkänns, och så kommer lagstiftningen långt senare. Men det kanske är dags för oss att säga stopp och nej. Det kanske är dags för oss att ändra på hur vi behandlar EU-frågorna i riksdagen. Jag är gärna med på att träffa uppgörelser om sådana saker för att få en förbättrad förankring av EU-frågorna i riksdagen.

Herr talman! Det är intressant att Ulf Holm här slänger ut lite krokar om att träffa andra uppgörelser än dem ni har med regeringen. Det är mycket spän- nande. Det är tydligen inte bara på andra kongresser som Centerpartiets som det händer saker, utan det gör det tydligen på Miljöpartiets också. Det här är dock ytterst allvarligt. Ulf Holm bär tillsammans med sitt parti ansvaret för att vi varje morgon vaknar med en regeringen som har en av de sämsta parlamentariska förankringarna i Europa. På många områden kanske den gör ett hyggligt jobb ändå, men när man åker ned till EU och förhandlar är detta ändå en enorm svaghet. Detta måste Ulf Holm fundera på hur han trivs med, för utan Ulf Holms stöd skulle inte det här problemet finnas på samma sätt. När det gäller rambesluten är de en kompromiss sedan Amsterdamfördraget, och de bär knepighetens prägel. Men hela tanken med att vi nu håller på med det här konventet är ju att vi ska avskaffa denna konstighet med rambeslut och mellanstatligt lullilull där man sedan ska sitta i telefon och försöka förankra ett rambeslut i EU-nämnden som saknar all demokra- tisk legitimitet. Hela tanken med det här betänkandet är ju att vi ska komma bort från detta konstiga, inte att vi ska behålla det. Men Ulf Holm vill ju behålla det eftersom han tänker rösta nej till alla de här för- ändringarna.

Herr talman! Det är väldigt mycket jag kan hålla med om. Om fackutskotten hade haft mer att säga till om och om EU-nämnden faktiskt också hade speglat den majoritet som finns i riksdagen hade det inte varit några bekymmer. Tyvärr sprack Miljöpartiets för- hoppningar där när Centern valde att inte gå med på att göra upp här i riksdagen om platserna i olika nämnder och utskott. Hade Centern hållit sig kvar vid den fempartitanke som fanns hade det inte varit några problem. Men skyll inte det misslyckandet på Miljö- partiet utan på Centern. Vi hade nämligen tänkt på den saken. Då skulle vi ha kunnat ha en helt annan styrning på EU-nämnden och de frågorna. Sedan är allting inte dåligt här. Det finns faktiskt några bra saker som jag noterat. Ni konstaterar till exempel att den här gummiparagrafen inte ska tilläm- pas på det straffrättsliga området, det vill säga artikel 16 i det nya EU-konventsfördraget. Det är ju jättebra! Det finns bra saker också. Jag väljer att ta fram det som är dåligt, och det är jäkligt sunt att vara skeptisk och ifrågasättande när det gäller maktfrågor.

Herr talman! Det är möjligt att Ulf Holm tycker att det är sunt att vara skeptisk, men det är betydligt roligare att vara positiv till saker och ting. Jag tänker inte kommentera förhandlingarna i höstas eftersom jag inte tycker att det har riktigt med just det här betänkandet att göra. Jag beklagar att det kom upp i den här debatten. Ulf Holm sade att vi accepterar dessa konvents- förslag eller att vi går med på detta för att inte vara besvärliga och därför att vi inte vill göra oss ovänner med några andra medlemsstater. Så är det givetvis inte. Vi vill förändra EU i den riktning som konventet målar upp därför att vi vill ha ett bättre EU, ett EU med tydlig maktdelning och ett EU som är effektivt i sitt beslutsfattande i de frågor och på de områden som vi har överlåtit till EU. Det är därför som vi vill göra dessa förändringar, inte för att inte vara besvärliga. Jag har full respekt för att ni i Miljöpartiet inte vill ha något EU-samarbete, inte ens för att stärka kam- pen mot den gränsöverskridande brottsligheten. För min del tycker jag att det är bättre att vara med än att vända ryggen till, att vara med och göra allt vad vi faktiskt kan för att stärka kampen mot den internatio- nella organiserade kriminaliteten. Det är det som det här handlar om. Det är det som vi borde debattera.

Herr talman! Det är det här ordet effektivitet som genomsyrar många debattörer och även betänkandet - vi måste vara effektiva. Men effektiviteten kan ju ha ett pris också, och det är rättssäkerheten. Den tycker jag att man kanske har behandlat mindre noga i detta betänkande. Jag tror att det var Johan Pehrson som nämnde att man i detta betänkande tar upp bara för- och nackdelar. Det är ett väldigt ovanligt betänkande ur den aspekten, vilket jag tycker är väldigt bra. Men jag tycker att man har missat lite beträffande just frågan om rättssäkerheten. Om det handlar om effek- tivitet ska man ju påskynda en process för att göra den bättre, brukar man säga. Men vilka effekter har det på myndighetsutövningen och rättssäkerheten i Sverige? Det har man inte studerat tillräckligt. Nu är detta redan delvis inaktuellt eftersom det har kommit ett nytt konventsförslag. Men man kan ändå säga att detta genomsyrar problematiken. Miljöpartiet är för ett internationellt samarbete mot brottslighet. Vi har aldrig sagt någonting annat. Frågan är bara om det som händer i EU nu är det bästa sättet. Finns det andra alternativ som man måste kunna väga? Här vägs bara ett alternativ, för eller emot. Finns det inga andra möjligheter att effektivt bekämpa brottsligheten än inom EU, och finns all brottslighet bara i EU? Det finns tyvärr faktiskt brottslighet i andra länder runtomkring också, och då måste vi kanske samarbeta med dessa länder också på något sätt. Den tanken vill Miljöpartiet gärna utveckla närmare och inte lägga allt krut på EU.

Herr talman! Givetvis ska vi även ha samarbete utanför EU. Det får inte blir så - där har Miljöpartiet ofta rätt i sin kritik - att EU sluter sig till att bara tänka på EU och inte på vad som händer utanför unionen. Om vi talar om effektivitet igen kan jag säga att om det är några som är effektiva så är det de krimi- nella organisationerna. De är oerhört effektiva. De hittar alla möjligheter för att kringgå luckor i de eu- ropeiska ländernas lagstiftning. Vi behöver samordna vårt arbete så att dessa luckor inte finns och så att vi kan ha denna gemensamma bekämpningen, annars innebär det ju att vi gör saker i Sverige och att man kanske gör saker i en massa andra länder, men om det finns en fristad i ett annat land inom unionen har vi inte vunnit något med vår kamp i Sverige. Därför måste vi samordna vårt arbete och faktiskt bli effekti- vare. Så länge bekämpningen av kriminaliteten är mindre effektiv än de kriminella organisationerna kommer vi att vara ett steg efter. I dag är vi minst ett steg efter. Och det måste vi göra någonting åt. Miljöpartiet säger att det kanske finns andra alter- nativ. Vi väntar på dem, och vi lyssnar gärna på era förslag till alternativ. Men säg inte bara att vi i stället ska ha ett mellanstatligt samarbete. Det är att göra det alldeles för lätt för sig. Ni måste precisera er lite mer än så.

Herr talman! Miljöpartiet tycker givetvis inte att Sverige ska vara något slags fristad för brottsligheten. Naturligtvis är det inte så. Jag håller med om mycket av det som Johan Linander sade om att brottslingar på något sätt alltid ligger steget före. Det kommer de nog att fortsätta att göra även med alla de förändringar som du vill ha genomförda i EU. Men vad jag pekar på är att den här effektiviteten också kan ha ett pris och att man måste tänka efter hur man ska försöka förhindra oklarheter. Det finns en hel radda med oklarheter i konventets arbete - hur stor makt och hur stort kompetensområde ska EG- domstolen ha? Det har inte klart framgått här. Ändå säger partierna här ett efter ett att det är jättebra för- slag och att vi nog borde gå med på det. Men man måste titta på konsekvenserna av det för att sedan kunna svara på om detta är priset som man är beredd att betala eller inte. Men jag uppfattar att många inte gör det utan bara sitter som nickedockor i fråga om EU och säger att det kanske är ganska bra. Det är detta som jag vill sätta fingret på här. Johan Linander talar mycket om att vi ska sam- ordna våra resurser. Jag har ingenting emot samord- ning eller samarbete. Men det som jag har något emot är när man lägger beslutanderätten på ett ställe där vi kan bli överkörda på område efter område och där man dessutom inte har gjort klart vilka kompeten- sområden som ska gälla. Då är det rättsosäkerhet, och det är det som jag flaggar för att vi kommer att säga nej till om vi inte kan se en förändring på detta områ- de. Men det är möjligt att regeringskonferensen kommer att bringa klarhet på dessa punkter så att vi kanske blir överens längre fram. Men i dagsläget, och det är det som vi nu diskuterar, är det varningens tecken för vad som håller på att hända inom detta område.

Herr talman! En av de stora utmaningarna för framtidskonventet har varit att föreslå reformer i fråga om det rättsliga samarbetet och inrikessamarbetet. Här har frågorna om polissamarbete och straffrättsligt arbete haft stor betydelse. Bakgrunden till det har vi hört lite om i dag, att det finns ett mervärde i att vidta gemensamma åtgärder för att bekämpa kriminaliteten. Kampen mot den organiserade brottsligheten har en central betydelse för möjligheterna att inom EU förverkliga "ett område av frihet, säkerhet och rättvi- sa". För att vi ska kunna fördjupa den europeiska integrationen måste medlemsstaterna ha förtroende för varandras kapacitet att exempelvis hantera allvar- liga brott och grova brottslingar. Europa och omvärlden utmanas i dag av historiens mest välorganiserade kriminalitet. Denna har utveck- lats på internationell nivå i en högst oroande takt, både i omfattning och i komplexitet och utgör ett allvarligt hot både mot samhället och mot individer. Denna internationella brottslighet är modernt ut- rustad, förfogar över mycket stora resurser och opere- rar gränslöst. Men våra brottsbekämpande myndig- heter är hänvisade till att framför allt bedriva sitt arbete nationalstatligt. Därför tycker Kristdemokra- terna att det rättsliga samarbetet är nödvändigt, och vi ställer oss positiva till det nuvarande samarbetet inom tredje pelaren. Och vi anser att det är riktigt att av- skaffa pelarsystemet, vilket vi på sikt tror kommer att ge ett enklare sammanhang och förfarande. Den gro- va gränsöverskridande brottsligheten måste bekämpas även på ett gränsöverskridande sätt. Det får däremot aldrig riskera rättssäkerheten varför också beslutspro- cessen har en stor betydelse. Vid vår hearing sade Christer Ekberg att det gränsöverskridande samarbetet är nödvändigt även om också han kunde se en rad hinder. Han nämnde bland annat skillnader i organisationsstrukturen inom polisorganisationerna, och han sade att byråkratin är alldeles för omfattande. Byråkrati, komplicerade bestämmelser och organisationer befrämjar inte sam- arbetet. Han sade också att länken mellan polis och åklagare måste bli mer effektiv. När det gäller harmoniseringen av straffprocess- rätten menar Kristdemokraterna att det straffrättsliga samarbetet måste vidareutvecklas. Även med ett effektivt straffrättsligt samarbete är det svårt att han- tera sådana komplexa problem som den organiserade brottsligheten och terrorismen, om det inte samtidigt sker en tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning på området och en förenkling av till exempel de pro- cedurer som tillämpas. När man talar om brottsbekämpningen får man inte glömma bort den roll som det rättsliga samarbetet spelar. När polisens och tullens arbete är klart ska åklagarna, advokaterna och domstolarna ta vid, och alla instansers arbete påverkas och försvåras av att brottsligheten blir alltmer gränsöverskridande. Polis och åklagare behöver moderna och effektiva verktyg för att kunna samarbeta med kollegerna i andra med- lemsländer. Jag är medveten om, och jag tror att alla i kamma- ren känner så, att det är viktigt att vi får diskutera de framtida beslutsformerna på ett mycket mer djuplodat sätt än vi har gjort, trots att vi har hållit på väldigt länge. Jag måste till sist säga att det känns väldigt märk- ligt att höra en del inlägg här i kammaren. Alice Åström sade minst två gånger i sitt anförande: Att försöka jämka samman de olika ländernas rättssystem kan leda till att hela rättssystemet havererar. Men vad har Alice Åström att erbjuda i stället? Leif Björnlod sade så här: Är det ingen som kan tala om några vi- sioner? Men vad hade han för visioner själv att måla ut? Det var nattsvart. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag glömde att yrka bifall till den re- servation som Miljöpartiet har, reservation nr 3, vil- ket jag gör nu.