Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister

Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna i justitieutskottet för den debatt som ni just har haft om barn som bevittnar brott. Vi kommer också att debattera barnfrågor. Det är angeläget att vi tar in alla dessa perspektiv.

Antalet vårdnadstvister har de senaste åren ökat, kraftigt dessutom. Det är en tvist mellan två parter som inte är överens om sitt eller sina barn. Det är en tvist som kan hamna i domstol och som ofta leder till konflikt. Det är en tvist där barnet eller barnen alltför ofta hamnar i kläm mellan två vuxna människor som bråkar om dem. Det kan handla om barnen, men det är ofta också en rad andra frågor inblandade där barnen blir lidande.

Som en följd av den kraftiga ökningen av vårdnadstvister beslutade regeringen i juni 2014 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utvärdera 2006 års vårdnadsreform. En huvuduppgift var att undersöka hur reglerna om vårdnad, boende och umgänge tillämpas och ta ställning till om de behövde ändras för att reformens grundläggande syfte - att stärka barnrättsperspektivet- skulle uppnås.

Utredningen presenterade sitt förslag: Se barnet! Nu lägger regeringen fram propositionen Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister på riksdagens bord, och det är den vi är här i dag för att debattera.

Propositionen innehåller en lång rad förslag om att stärka barnets rätt och att se barnrättsperspektivet i vårdnadstvister. Bland annat föreslås åtgärder som innebär att barnets rätt till information och till delaktighet stärks, att förutsättningarna för föräldrarna att nå samförståndslösningar genom informationssamtal förbättras och att skyddet för barn som riskerar att fara illa ska stärkas. Civilutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag. Huvuddelen av lagändringarna ska börja gälla den 1 juli redan i år medan den nya lagen om informationssamtal ska börja gälla den 1 januari 2022.

Fru talman! Men vi är såklart inte överens om allt. I betänkandet finns tre tillkännagivanden där utskottet uppmanar regeringen att

göra en översyn av vilka kunskapshöjande åtgärder som kan behövas för att personer som arbetar med familjerättsliga frågor ska få bättre kunskap

se över frågan om utökade möjligheter för socialnämnden att hämta in uppgifter utan en vårdnadshavares samtycke

se över hur vårdnadsutredningar kan kvalitetssäkras även i övrigt.

Vi kommer garanterat att få höra mer om dessa tillkännagivanden, eftersom det är ledamöter som är representerade här i dag som står bakom dem. Jag väljer att kommentera det första. Där har vi en reservation från S, V och MP. Jag ställer mig bakom reservation 17. Jag stöder givetvis samtliga av våra reservationer i betänkandet, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 17.

Det är givetvis viktigt att yrkesverksamma som hanterar familjerättsliga frågor har rätt kompetens för det. Vi konstaterar att det genom detta lagstiftningsärende införs nya kompetenskrav för medlare i syfte att skapa förutsättningar för fler lyckade medlingsuppdrag och därmed fler samförståndslösningar.

När det gäller domare framgår det också av propositionen att det finns en medvetenhet inom domstolarna om behovet av särskild kunskap och utbildning, och många domstolar ordnar interna utbildningar inom olika rättsområden. Domare erbjuds också ett brett utbud av utbildningar och kompetensutveckling i frågor om vårdnad, boende och umgänge genom Domstolsakademins kurser i familjerätt.

När det sedan gäller familjerättssekreterare finns det både föreskrifter och allmänna råd som reglerar frågan om kompetens. Vi konstaterar vidare att regeringen noga följer utvecklingen inom bland annat det familjerättsliga området och att det pågår ett omfattande arbete genom bland annat olika utredningar och myndighetsuppdrag. Enligt vår mening är det därför inte nödvändigt att riksdagen tar något initiativ i denna fråga. Därför har vi också en reservation.

Avslutningsvis vill jag säga att detta är en fråga som vi kommer att fortsätta att jobba med och fortsättningsvis kommer att följa noga. Det finns en rad olika föreningar, aktörer och berörda som har varit i kontakt med säkerligen oss allihop och kommit med viktiga inspel i processen framåt. Jag vill tacka för den dialog som vi har med berörda organisationer.

Jag kan lova att jag och Miljöpartiet kommer att följa dessa frågor noga. Det är inget barn som ska fara illa för att två vuxna människor inte kan komma överens.

Fru talman! I dag debatterar vi Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister. Den här frågan är viktig för många, och den gör ont för många. Vi ser att antalet vårdnadstvister ökar, och vi vet att det är förenat med mycket smärta för alla inblandade. Det har jag en väldigt stor respekt för. Att lyssna till människor som berättar om hur det är att vara i tvister om sina barn lämnar ingen oberörd. Att lyssna till barn som berättar om hur föräldrar bråkar är ännu värre.

Det här är bland det svåraste i politiken, att stifta lagar om det rent mellanmänskliga och det som går så djupt i oss. Som Emma Hult sa baseras förslagen på utredningen Se barnet! som hade i uppgift att utvärdera 2006 års vårdnadsreform men också att lägga fram förslag på förbättringar, och det med fokus på barnets rätt. Fokuset är alltså på barnet, barnens rättigheter och hur de ska kunna må bra.

Jag har mött representanter för flera olika organisationer och andra instanser som jobbar med perspektiv på den här frågan och företräder lite olika intressen. Jag har också träffat familjerätter i flera kommuner, och alla vi politiker har lyssnat på forskare på området.

Väldigt summariskt är bilden som jag har fått att det är mycket sannolikt att i de fall det pågår en stark konflikt mellan föräldrar som aldrig tenderar att ta slut finns det också andra problem. Det kan vara psykisk ohälsa, missbruk, ekonomiska problem, våld eller en historik att själv ha föräldrar som har bråkat om samma sak. Det försvårar naturligtvis hela situationen.

Flera som jobbar på familjerätterna har påpekat att många av de här föräldrarna har en livssituation som skulle behöva ett helhetsgrepp, men att det sättet att arbeta inte riktigt finns i dag. Det förvånar inte. Så ser det ut på många områden där människor far illa. Det beror sällan på en enda orsak som är lätt att åtgärda. Problem är ofta komplexa, och vi saknar redskap för helheten. Där har vi politiker en stor läxa att göra.

Men det här handlar främst om barn. Vad ska vi göra för att stärka barnets rätt att få en bra tillvaro? Det handlar inte om hur vi bemöter föräldrarnas önskemål, för de är i sammanhanget sekundära. Jag hör att det finns en stor klyfta i åsikterna om i vilken mån barn ska få säga sin mening.

I det här arbetet har jag stött på personer som på fullt allvar inte tycker att barn kan ha någon uppfattning om hur deras tillvaro ska se ut, för att de är för unga för att förstå sitt eget bästa. Det har exemplifierats med så stora barn som tolvåringar. Det har gjort mig väldigt konfunderad över hur de personerna ser på barn.

Det finns gott om sammanhang när barn behöver vägledning. Det gäller när tänder ska borstas, att vantar ska på när man fryser och att godis är en jättedålig frukost. Men att tro att barn inte vet hur de mår och vad och vilka som får dem att må bra när det handlar om frågor om umgänge med vuxna är att se barn mer som en sak än som en individ.

Barn har rätt till båda sina föräldrar, säger vi. Det stämmer, om barnet vill det. Men det finns barn som på goda grunder inte är ett dugg intresserade av att umgås med den ena föräldern för att de känner att de inte mår bra av det.

Det finns också föräldrar som verkligen gör allt de kan för att peppa till häng med den andra föräldern inför dennes vecka eller helg men som ser att barnet är gråtigt och skakigt när det närmar sig. Kanske låser barnet in sig - jobbigt läge.

Barn ska få chansen att berätta om vad de vill, om de vill. Vill de inte behöver de inte. Barn ska också få prata om det utan vårdnadshavares samtycke och utan vårdnadshavares närvaro. De har också rätt att få information om vad som händer.

Ibland kommer det upp i debatten att föräldrar skulle påverka sina barn åt ett eller annat håll. Och så är det förmodligen i olika grad eftersom alla vuxna runt ett barn påverkar barnet. Att då låta barnet få tala fritt utan att ha vårdnadshavare nära blir grundläggande.

Nu heter det "förmågan att samarbeta" när det kommer till föräldrarna. Det vi nu föreslår är att domstolen i stället särskilt ska fästa avseende vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och att ta ett gemensamt ansvar. Det är en viktig förskjutning, som också är tänkt att vara mindre konfliktdrivande.

För att föräldrar ska få gå till domstol måste de först ha deltagit i ett så kallat informationssamtal. Det har nämligen visat sig att många saknar kunskap om de här processerna, om vilka möjligheter som finns och om vad konsekvenserna blir för barnet när föräldrarna träter i domstol. Det är därför mycket troligt att fler föräldrar än i dag kan hitta lösningar för barnet utan att gå till domstol om de får detta klart för sig.

Eftersom tid går långsammare i barns liv är det en viktig sak att vi inför en lagstadgad tidsgräns på fyra månader för utredningarna. Det införs också nya kompetenskrav för medlare och ett stärkt sekretesskydd för uppgifter som lämnas till en medlare för att skapa förutsättningar för fler lyckade medlingsuppdrag. Så kan vi också nå fler samförståndslösningar.

Jag vill också säga något om barn som far illa. Som jag antydde tidigare visar forskning att i starka konflikter om barn förekommer ofta våld. Det är känt. I min hemkommun Gävle gjordes en sådan kartläggning för kanske 15 år sedan som visade att det i pågående vårdnadskonflikt var vanligare att det hade förekommit våld än att det inte hade gjort det.

Regeringen säger i propositionen att det finns mer att göra för dem som utsätts för våld i nära relationer och särskilt för barn som utsätts för eller bevittnar våld. Regeringen berättar också vad man kommer att göra.

Så här kommer det alltid att vara med de här frågorna; det kommer alltid att behöva vridas ytterligare i systemet när vi får mer kunskap eller när samhällets syn på frågorna ändrar sig. Nu tar vi det här steget: att ytterligare sätta barns behov i centrum. Det är jag väldigt stolt över.

Fru talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 19 men står givetvis bakom alla våra reservationer.

Fru talman! Jag står bakom Moderaternas samtliga reservationer i ärendet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 15.

Barnets bästa - ord som lyckligtvis har blivit ett mantra när vi nu hanterar nya lagförslag på familjerättens område. Ett tydligt fokus på just detta bör vara en självklarhet och en ledstjärna för ett samhälle som vill värna om sina minsta och svagaste och försäkra dem en trygg uppväxt.

Dagens förslag från regeringen är till stor del ett resultat av ett tillkännagivande från 2017, där riksdagen gav regeringen i uppdrag att förbättra lagstiftningen vid vårdnadstvister för att säkra att det faktiskt är barnet som står i centrum och inte föräldrarnas konflikt. Tillkännagivandet handlade också om att dämpa konfliktnivån för att försöka hitta lösningar innan man tar sin tvist till rättegång.

Den nuvarande lagstiftningen har haft fokus på föräldrarnas förmåga att samarbeta. Nu skiftar fokus till föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst. Detta är, fru talman, en förflyttning som kanske inte omedelbart känns så stor men som får konsekvenser för vad som ska väga tyngst när en vårdnadstvist ska avgöras, nämligen barnets bästa och barnets behov.

Mycket är bra i det förslag som har lagts fram; det får jag säga. Det är absolut ett steg i rätt riktning, men det finns fortfarande delar som borde ha tagits i beaktande och där man borde ha gått längre.

Att riksdagen inte anser att regeringen har kommit hela vägen till mål vittnar dagens tre tillkännagivanden om. Det är tillkännagivanden som handlar om vilken kompetens de som arbetar med tvistefrågorna ska ha, om möjligheterna att hämta in uppgifter utan vårdnadshavarens samtycke och om hur man kvalitetssäkrar.

Fru talman! Dagens tillkännagivande om kompetensfrågor grundar sig i att även om vi delar regeringens åsikt att behovet av kompetenshöjande åtgärder inom domstolen är tillgodosett anser vi att behovet finns också inom socialtjänsten. För att barnrättsperspektivet ska få fullt genomslag i praktiken krävs att alla yrkesverksamma som ska tillämpa regelverket har rätt förutsättningar. De flesta beslutsunderlag är redan i dag bra, men vi anser att det finns ett övergripande behov av kunskapshöjning.

Det andra tillkännagivandet handlar om möjligheten att hämta in uppgifter utan vårdnadshavares samtycke. Dagens lagförslag, som lyfter fram barnets delaktighet, gör det möjligt för socialnämnden att höra barnet utan vårdnadshavaren. Denna förändring välkomnar vi.

Vi anser också att de nya reglerna om uppgiftsskyldighet som innebär att uppgifter ska kunna lämnas mellan olika socialnämnder är bra. Men det räcker inte riktigt. Civilutskottet, i likhet med socialutskottet, ser att det kan finnas ett behov av sekretessbrytande regler eller möjligheter för att hämta in uppgifter även i övrigt. Om ambitionen är att barnets bästa ska ligga till grund för beslut är det angeläget att vi har ett regelverk som möjliggör att all relevant information finns tillgänglig.

Fru talman! Dagens tredje tillkännagivande får regeringen då vi anser att det finns ett behov av att kvalitetssäkra socialnämndernas utredningar. Det finns i dag ett antal allmänna råd, som vi också har hört min kollega från regeringssidan säga, om socialnämndens ansvar.

Men det räcker inte. Även om vårdnadsutredningar generellt är av god kvalitet kan kvaliteten skifta, och det finns utvecklingsområden. Detta är något som regeringen själv nämner i budgetpropositionen för 2021, där vi kan läsa: Kartläggningar inom området kunskapsstyrning visar att det fortfarande saknas kunskap om till exempel evidensbaserade metoder inom socialtjänsten.

Socialnämndernas utredning är ett mycket viktigt underlag för domstolarna. En sådan utredning måste därför alltid hålla hög kvalitet och ha ett tydligt barnperspektiv. Fokus bör ligga på barnets bästa - inte på föräldrarnas konflikt.

Fru talman! Slutligen vill jag lyfta fram några saker som vi moderater gärna hade sett fanns med i lagförslaget.

Det första är att informationssamtal bör ersättas med medling när så är möjligt och att det i större utsträckning bör tillämpas före stämning i domstol. I likhet med flera remissinstanser befarar vi nämligen att den nya ordningen med obligatoriska informationssamtal inte kommer att uppnå sitt syfte.

Inte heller är det tillräckligt att en domstol kan förorda samarbetssamtal och medling mellan föräldrarna eftersom detta förutsätter att en talan vid domstol redan är väckt. Medlingen ska vara ett verktyg för att hålla nere konfliktnivån och undvika att vårdnadstvister hamnar i domstol.

Fru talman! Enligt det nya förslaget om obligatoriska informationssamtal ska sådana ha ägt rum inom ett år före det att ett yrkande kan framställas i domstol. Vi anser att det är bra att man har en tidsfrist, men vi anser dock att en frist på sex månader skulle vara att föredra eftersom en sådan frist i större utsträckning skulle verka avhållande på benägenheten att väcka talan i domstol. Dessutom, fru talman, är redan sex månader utifrån barnets perspektiv en lång tid.

Fru talman! Mamma och pappa är oftast de två viktigaste personerna i ett barns liv, men där kan finnas andra. Det kan vara mor- eller farföräldrar eller bonusföräldrar. Dagens familjekonstellationer kan se väldigt olika ut, och det måste lagstiftningen ta hänsyn till.

Enligt gällande reglering har barnets vårdnadshavare ett ansvar för att barnets behov av umgänge med någon som står barnet särskilt nära tillgodoses. Om vårdnadshavaren inte tar sitt ansvar, och barnet vägras umgänge, kan socialtjänsten eller domstolen gripa in. Men signalerna är att möjligheten att gripa in när det inte fungerar tillämpas mycket sparsamt.

Vad är då syftet med en lagstiftning som inte används? Uppnås då lagstiftningens mål? Kan barnet känna sig trygg med att det inte förlorar kontakten med sina sociala föräldrar eller mor- och farföräldrar?

Just nu pågår en utredning som ska titta på dessa frågeställningar, och det är bra. Vi förväntar oss att regeringen när utredningen redovisas nästa år gör de ändringar i lagen som måste till för att säkra barnets rätt till de människor som är viktiga i barnets liv, uppväxt, trygghet och framtid.

Fru talman! Även jag vill börja med att säga att jag givetvis står bakom alla våra reservationer. Jag yrkar dock bifall endast till reservation 3.

Sverigedemokraterna har en delvis annan syn än regeringen på vårdnadstvister. Vi vill helst att vårdnadstvisterna hålls utanför domstolorna så långt det är möjligt. Vi har tittat väldigt mycket på Norges lösning med så kallad mekling, vilket är en sorts medling helt utanför domstolen. Vi kallar det familjemedling i vårt förslag. Jag tror att det finns en övertro på att domstolar och av domstolen utsedda medlare ska kunna lösa konflikter mellan vuxna individer som själva misslyckats med att lösa samma konflikter, särskilt när konflikten först fått gro ordentligt under några år.

Vi tror på att komma in tidigt, när det står klart att föräldrarna ska flytta isär, när skilsmässan är ett faktum. Min erfarenhet är att de allra flesta vuxna föräldrar då vill komma överens om hur man ska lösa vårdnaden, då när de flesta tänker att det här i alla fall inte ska drabba barnen.

Om man kommer in innan vi blivit ovänner om uppdelningen av bohaget och om vem som egentligen har mest nytta av bilen, innan min före detta har skaffat en ny partner, en märklig individ som ska umgås med mina barn, och innan vi har blockerat varandra på Facebook blir det betydligt lättare att prata om barnen. Då blir de allra flesta föräldrar överens om vårdnaden. När man är överens skriver man ned exakt vad man är överens om tillsammans med familjemedlaren. Då har man något att gå tillbaka till när osämjan tilltar och påfrestningarna så småningom kommer.

Vi har i dag valt att inte stödja Moderaterna och Kristdemokraterna i deras inställning, då den snarast bygger på den finska modellen. Även om vi nog tror att den finska modellen är bättre än regeringens modell väljer vi att i nuläget hålla oss till vårt förslag om familjemedling. Mer medling är vi ju faktiskt överens om, men helst utanför domstolen om ni frågar mig.

Fru talman! När jag först kom in i riksdagen 2014 placerades jag i den utredning som fick namnet 2014 års vårdnadsutredning. Ny och naiv som jag var trodde jag på förändring och på att det utredningen skulle komma fram till skulle genomföras skyndsamt.

Mycket av det som diskuterades och föreslogs i Se barnet!, som utredningens slutprodukt senare kom att döpas till, är tyvärr lite urvattnat i dag och till viss del även förvanskat. Diskussionerna om vikten av barnets behov av båda sina föräldrar och om att föräldrar som förstår barnets behov av den andra föräldern ska premieras har i princip helt försvunnit på vägen. Utredningen föreslog en skrivning, men regeringen gjorde om denna och plötsligt är tolkningen inte lika självklar. Det är tråkigt, kan jag tycka, framför allt för de barn som eventuellt skulle drabbas om tolkningen inte längre blir så som utredningen faktiskt hade tänkt. Hur det kommer att fungera i praktiken återstår dock att se.

Fru talman! Jag vill också komma in på de tre tillkännagivanden som föreslås. Det ena handlar om utbildning av dem som arbetar med familjerättsliga frågor, alltså framför allt socialtjänsterna runt om i Sverige. Det andra handlar om att socialnämnden ska ha möjlighet att hämta uppgifter utan vårdnadshavarens samtycke. Det tredje handlar om att vårdnadsutredningar ska kvalitetssäkras och då helst bli enhetliga och evidensbaserade, som det heter.

Varje kommun har i dag själv möjlighet att sätta upp hur man ska göra detta. Det behövs bättre riktlinjer. Jag själv ligger bakom partiets familjerättskonferenser, som vi har hållit årligen fram till det att pandemin bröt ut. Sedan har det tyvärr inte blivit några fler familjerättskonferenser; det får vi återuppta när pandemin så småningom klingar av. Vi har dock på samtliga de familjerättskonferenser vi haft pratat om just behovet av utbildningar i socialtjänsten, behovet av att kunna inhämta uppgifter utan vårdnadshavarens samtycke och behovet av evidensbaserade utredningsmetoder. Därför är det extra glädjande att vi tillsammans kan skicka ett tillkännagivande till regeringen om detta i dag.

Nu vet jag ju att tillkännagivanden till regeringen inte är något som föranleder någon omedelbar förändring. Snarare läggs de på hög och avvaktas för lång tid framöver. Men till alla som lyssnar vill jag säga: Ha förtröstan! Det är inte så långt kvar till nästa val, och när vi väl har passerat det valet är detta faktiskt tre saker som ett antal partier nu har skrivit under på och som vi kan fortsätta att driva tillsammans.

Fru talman! Vårdnadstvister och barns rättigheter i sådana är en otroligt komplex och svår fråga. Det finns alltid flera bilder i en vårdnadstvist. Det är barnens bild, det är den ena förälderns bild, det är den andra förälderns bild och det är andra sociala vuxna med flera som har olika bilder. Därför är det otroligt viktigt att vi har den här typen av debatter och diskussioner, både här i kammaren och med människor utanför den här kammaren. Det viktigaste är att hitta ett sätt att komma framåt så att vi hela tiden ser till: Vad är det som är barnets bästa? Hur ska barnet kunna komma till tals och få vara med och påverka sin egen framtid?

Det är med stolthet jag står här i dag med tanke på de tillkännagivanden till regeringen som föreslås, vilka flera redan har varit inne på. Jag är väldigt glad att så många har kunnat samlas runt några av de förslag som kommer från Centerpartiet men också runt förslag från andra partier. Det handlar om en kunskapshöjning. Framför allt måste vi hitta sätt att samtala med barn. Hur samtalar vi med barn på rätt sätt, så att det blir barnets bild vi får fram i samtalen och inte olika vuxnas perspektiv? Det krävs en särskild kompetens för att kunna ha den typen av samtal. För återigen: Vems berättelse är det som är den mest sanna?

Ett tillkännagivande handlar om evidensbaserade metoder, för att vi ska ha ett enhetligt sätt att arbeta och för att få svar på de här frågorna. Varje situation kan ha flera olika svar på varför ett barn agerar och säger som det gör eller varför en vuxen agerar och säger som den gör. Därför är det viktigt att hitta ett sätt att verkligen få fram det som är fakta i det ärende det gäller.

Med det ska jag inte säga att det inte sker några faktabaserade utredningar över huvud taget i dag, för det gör det. Det finns väldigt många bra utredningar, och det görs ett mycket bra arbete. Men vi behöver säkerställa att det alltid sker i alla situationer.

Ytterligare ett tillkännagivande handlar om att kunna ha sekretessbrytande bestämmelser i olika situationer, dels att man kan få inhämta uppgifter utan vårdnadshavarens samtycke, dels att man kan få prata med andra referenspersoner i dessa utredningar för att få fram, återigen, vilken bild som är viktigast för barnet.

Det är också viktigt att man säkerställer barnets rätt till andra viktiga vuxna. Det handlar om sociala föräldrar, det handlar om far- och morföräldrar och det kan också handla om andra vuxna som finns i barnets närhet.

När vi pratar om kunskapshöjning handlar det, som andra varit inne på, om rättsväsendet och om dem som jobbar inom socialtjänsten. Men jag tror också att vi behöver hjälpa och stärka våra socialnämndspolitiker i frågor om hur man säkerställer barns rätt att komma till tals.

Fru talman! Det jag har pratat om nu finns det en möjlighet att göra verklighet av om regeringen tar sig an de tillkännagivanden som riksdagen nu lämnar och som bland annat kommer från Centerpartiets förslag.

Men självklart är jag inte nöjd i de här frågorna. Det jag också saknar är ett helhetsperspektiv från regeringen när det gäller de här frågorna. Det pågår ett stort arbete även inom socialutskottet där man pratar mycket om barns rätt och vad som är barnets bästa när det gäller lagen om vård av unga. Vi måste ha en lagstiftning som hänger ihop, och det gäller både LVU, socialtjänstlagen och det som debatten tidigare handlade om, nämligen barn som brottsoffer.

Regeringen behöver återkomma rörande detta och ta tag i den utredning som kom gällande barnkonventionen. Vad behöver vi förbättra i lagstiftningen så att vi verkligen lever upp till barnkonventionen?

Obligatoriska samarbetssamtal är ett förslag i det här betänkandet som ser ut att vinna kammarens gehör i dag. Det är ett steg på vägen, men jag vill ha det till att det ska handla om obligatorisk medling. Vi ska inte ha några barn i domstolen om vi inte verkligen måste det. Det handlar om att den som genomför de här medlingarna måste ha rätt kunskap men också om att det ska finnas en person som kan stå för barnens perspektiv och ha kunskap inom exempelvis barnpsykologi för att stärka barnets perspektiv i samtalen och se till att det inte ens behöver komma till domstolen.

Jag vill komma in på ytterligare en sak som gör den här frågan så stor, svår och komplex som den är, och det är när det finns anklagelser om våld i en vårdnadstvist - oavsett om det handlar om fysiskt eller psykiskt våld.

Vi måste hitta ett sätt så att den processen hanteras vid sidan om processen om vårdnadstvister. De processerna är nära anknutna, men de ska inte hanteras tillsammans. Vi måste säkerställa att barn inte riskerar att vara med föräldrar som inte är tillräckligt goda föräldrar. Men vi får inte heller ha en process som gör att barnet inte kan ha en kontakt med en förälder som är tillräckligt god. Därför är det otroligt viktigt att hitta ett sätt att gå vidare så att det här blir två särskilda processer. Återigen, det här är en väldigt komplex fråga.

Fru talman! Jag är glad och stolt över att vi har några tillkännagivanden som kan göra att vi tar steg framåt och att de kommer från Centerpartiets förslag tillsammans med andra partier. Det handlar om kunskap, utredningsmetoder och samtal med referenspersoner.

Jag vill, som sagt, att regeringen återkommer och har ett helhetsperspektiv på detta för att få allt att bli för barnets bästa. Det finns några bitar kvar.

Jag står bakom alla våra reservationer och tillkännagivandena och yrkar bifall till reservation nummer 2.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 12.

I Sverige finns en stor politisk enighet om att barns villkor och barnens bästa ska komma i första hand. Att barn har samma människovärde som vuxna men samtidigt behöver särskilt stöd och skydd ställer de flesta upp på. Ändå finns det barn som far illa i Sverige. Det räcker alltså inte med politisk enighet kring de stora konventionerna, och det räcker kanske inte alltid med lagar. Det handlar också om prioriteringar av de ekonomiska resurserna, om viljan och förmågan att lyssna på barnen och ge dem inflytande och om att frågan om barnens rättigheter ska finnas högt upp på den politiska dagordningen.

Frågan om mäns våld mot kvinnor är i allra högsta grad aktuell. Flera fall med dödlig utgång på kort tid har gjort att frågan hamnat i mediernas strålkastarljus. Det är ett våld som är förfärligt och som drabbar många. Det uppenbara är kvinnorna som drabbas, men i de fall där det finns barn med drabbas de också hårt.

Till exempel har sedan 2000 över 250 kvinnor i Sverige dödats av en man som hon har haft en relation med. I många av fallen har det funnits barn i hemmet eller nära intill när det hände.

Men många barn får tyvärr även uppleva hur en förälder, i de allra flesta fall mamman, misshandlas både fysiskt och psykiskt under lång tid. Det grova våldet kommer sällan som en blixt från en klar himmel, utan det handlar om en lång process där hon sakta men säkert bryts ned av ett eskalerande användande av både psykiskt och fysiskt våld. Det börjar inte med en grov misshandel med knivar och järnrör.

Fru talman! Det innebär en stor risk för barns psykiska hälsa att tvingas uppleva våld i hemmet. I ett arbete inför 2006 års vårdnadsreform framhöll Brottsoffermyndigheten att barn drabbas väl så allvarligt när de upplever våld i sin närmiljö som när de själva blir utsatta för det.

Grunden för bedömningen av barnets bästa i nuvarande lagstiftning behålls oförändrad i regeringens förslag. Därmed ska den fortsatt allra viktigaste aspekten när barnets bästa bedöms vara risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller far illa, enligt föräldrabalken.

Här finns också barnkonventionen som numera är svensk lag och som i artikel 9 markerar att barn principiellt har rätt till båda sina föräldrar, utom då detta strider mot barnets bästa. Och i artikel 19 markeras ansvaret för varje konventionsstat att vidta åtgärder för att skydda barnet mot alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada eller övergrepp - också i relation till föräldrarna.

Därför är det problematiskt när det mot båda föräldrarnas vilja ska kunna dömas till gemensam vårdnad i regeringens förslag eller när ena parten har blivit utsatt för fysiskt eller psykiskt våld. Det kan inte ligga i barnets bästa med gemensam vårdnad under sådana omständigheter.

Fru talman! Kvinnor och barn ska inte tvingas in i samarbeten med en person som utsatt dem för våld. Det kan inte likställas med samarbetssvårigheter. För många handlar det om en kamp på liv och död och om sina barns välmående. Viljan att skydda sig själv och sitt barn ska inte klassas som samarbetssvårigheter och för en redan utsatt person kunna resultera i förlorad vårdnad.

Flera remissinstanser, bland annat Barnombudsmannen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset och organisationen Unizon avstyrkte också förslagen om gemensam vårdnad i sina remissvar mot bakgrund av såväl forskning som egna kontakter med barn.

Vänsterpartiet anser att domstolen inte ska kunna besluta om gemensam vårdnad om båda föräldrarna motsätter sig detta. Domstolen ska inte heller kunna besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja i de fall där en förälder har utsatt den andra föräldern eller barnet för våld eller övergrepp.

Fru talman! I regeringens proposition föreslås att en ny bestämmelse om barnets rätt att få information och komma till tals i frågor om vårdnad, boende och umgänge ska införas i föräldrabalken i syfte att förbättra förutsättningarna för barns delaktighet.

Vänsterpartiet välkomnar regeringens förslag om att öka barns möjlighet att få sin röst hörd. Men när föräldrarna tvistar om vårdnad, boende eller umgänge i domstol företräds de vanligtvis av var sitt ombud. Ofta handlar sedan den rättsliga processen om att skipa rättvisa mellan de båda föräldrarna.

För att barnets rätt och att principen om barnets bästa verkligen ska tas på allvar menar vi att barn bör ha rätt till ett juridiskt ombud som är till bara för deras skull och för att se till att barnen blir lyssnade på. Många barn upplever att de inte får komma till tals och deras vilja inte är viktig. De känner också att de inte fått tillräckligt med information och är osäkra på vilka konsekvenser deras agerande kan få.

Det är inte ovanligt att en vårdnadstvist blir en väldigt jobbig upplevelse för ett barn som redan befinner sig mellan stridande föräldrar. Då är det viktigt att ha en person som ser till barnets bästa och finns där genom hela processen och som barnet kan bygga en relation till.

De skäl som har förts fram mot att ge barnet ett eget ombud är bland annat att barnet skulle fara illa av att involveras i rättsprocessen och att det skulle kunna förstärka konflikten mellan föräldrarna eller försvåra hanteringen av ärendet med en tredje part. Men det handlar om barnets bästa, och då borde varje barn få rätt till ett eget juridiskt biträde i alla mål om vårdnad, boende och umgänge. Det är något som flera remissinstanser, till exempel Rädda Barnen och Barnombudsmannen, har tryckt hårt på.

Fru talman! I augusti förra året gjorde Ekot på Sveriges Radio en granskning av vårdnadstvister. De granskade 144 vårdnadstvister, och i många hade föräldrar som dömts för våldsbrott inom familjen fått vårdnad om eller umgänge med barnen utan att domstolarna gjort en dokumenterad riskbedömning.

Om det finns uppgifter om att barn kan fara illa, till exempel genom övergrepp, ska domstolen enligt lag göra en riskbedömning vid vårdnadstvister. Domstolen ska då ta ställning till om det kan vara en fara för barnen att en förälder har vårdnad eller umgänge.

I 133 av fallen fanns det uppgifter om våld eller andra risker, men i nästan tre fjärdedelar av dem saknades dokumenterad riskbedömning. Det är naturligtvis ett problem när en sådan del i en dom inte finns med. Vänsterpartiet menar att ett särskilt barnprotokoll borde upprättas som en bilaga till domen, en checklista där det ska framgå till exempel att riskbedömning har gjorts, att läkarundersökning har genomförts eller att samtal med barnet har ägt rum.

I ett av fallen i granskningen hade en pappa som var dömd för över 15 hot- och våldsbrott fått rätt till umgänge trots att han till och med blivit dömd för brott just i samband med umgänge. Detta gjordes utan dokumenterad riskbedömning.

Meningen är inte att styra hur domstolarna ska motivera sina domar utan att garantera att barnets bästa ska beaktas. Obligatoriska barnprotokoll ska stärka principen om barnets bästa och fungera som stöd för rättens ledamöter. Det ska bli tydligt hur domstolarna motiverar sina beslut och ställningstaganden med barnets bästa för ögonen.

Fru talman! Visst är det svårt att sätta sig in i en annan människas situation, att försöka förstå hur den andra personen har det och känner och vad den tycker är viktigt och att ha en objektiv syn på vad som behöver göras för att den personen ska må bra. Att göra denna övning med en helt främmande människa är ju näst intill omöjligt. Det är väl däremot lättare att göra tankeövningen om det gäller ens partner, som man älskar, vill allt väl och har levt tillsammans med under en längre period.

Men denna vilja att försöka förstå den andra personens behov verkar i många fall försvinna när det handlar om vårdnadstvister. De egna behoven, de egna möjligheterna och de egna känslorna blir i många fall viktigare än den tidigare partnerns behov eller till och med de egna barnens behov. Jag menar att vägen framåt i vårdnadstvister är att fortsätta ha den synen - vad är viktigt för den andre, vad är viktigt för mitt barn och vad finns det för behov som vi gemensamt kan se och lösa och ha det som möjlighet.

Jag menar att de som oftast kommer i kläm i alla juridiska vårdnadstvister faktiskt är barnen. De hamnar i en situation som de inte är skuld till och många gånger kanske inte heller förstår. Därför är jag glad att den nya regleringen innebär att det i fortsättningen ska fästas särskilt avseende vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och att ta gemensamt ansvar i frågor om barnet i stället för, som i dag, vid föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Det är två helt skilda saker. Jag är väldigt glad att vi ändrar det.

Barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Att sätta barns bästa i främsta rummet innebär att biologiska föräldrars rättigheter faktiskt får stå tillbaka. Barnkonventionen har blivit svensk lag, och den innebär precis det.

Jag vill försöka lyfta fram ett av förslagen som vi stöder tillsammans med andra partier. Det gäller att det i stället för obligatoriskt informationssamtal ska vara obligatoriskt medlingsförfarande. Vi vet alla att den som går på informationssamtal tar emot informationen men att det inte nödvändigtvis behövs någon aktivitet från den som tar emot informationen. Men medling, menar jag, kräver inte bara informationsinhämtande utan även aktivitet och ställningstagande från personen. I bästa fall leder medlingen fram till ett resultat som parterna kan tycka är okej även om de inte får exakt som de önskar. Konflikten kan givetvis kvarstå efter ett medlingssamtal, men det är större sannolikhet att den blir löst på det sättet än genom ett informationssamtal.

Min ingång i detta är att de ärenden inom vårdnadstvister som går till rätten är ett misslyckande. Som tidigare förtroendevald i socialnämnd kan jag konstatera att dessa ärenden är de svåraste och att de har en tendens att öka i problematik om man inte på ett tidigt stadium lyckas få till en dialog och flytta fokus från sig själv till den tidigare familjens situation. Den som drabbas mest av en utdragen process till rätten är barnet som kommer i kläm.

I likhet med flera remissinstanser befarar vi att den nya ordningen med obligatoriska informationssamtal inte i tillräckligt stor utsträckning kommer att leda till att man når det önskade syftet, eftersom den inte är inriktad på konfliktlösning, och det krävs allt som oftast mer omfattande insatser än bara ett informationssamtal. Vi anser därför att ordningen med informationssamtal bör ersättas med obligatoriskt medlingsförfarande, som ska utföras av personer med kunskaper om juridik och om barns utveckling. Föräldrarna ska även få grundläggande information om hur en vårdnadsprocess går till, hur processen påverkar barnet och vad processen innebär i fråga om tidsramar, kostnader och utfall.

De lagförslag som finns i betänkandet syftar till att säkerställa barnets rätt och delaktighet i processen samt kommer att leda till att barnets perspektiv och rättigheter stärks. Det är bra. Det är dock inte tillräckligt för att fullt ut garantera barnets bästa och barnets rätt att komma till tals. Risken är uppenbar att domstolsförhandlingarna handlar mer om föräldrarnas situation och behov än om barnets behov och att man inte får höra barnets synpunkter.

När föräldrarna tvistar om vårdnad, boende eller umgänge i domstol företräds de vanligtvis av var sitt ombud. I likhet med flera remissinstanser anser vi att det är rimligt att det införs en rätt till eget juridiskt ombud eller biträde för det barn som är föremål för föräldrarnas tvist. Barnets ombud eller biträde ska vara frikopplat från föräldrarna och deras ombud samt ha särskild kompetens för sitt uppdrag. Jag menar att det är det enklaste sättet att säkerställa att barnets åsikter kommer fram.

Om vi anser att det är konfliktfyllt att ha två vårdnadshavare som bråkar bör det inte inrättas fler än två vårdnadshavare. Vårdnadshavare har ett särskilt ansvar för att gemensamt fatta viktiga beslut. Med fler än två vårdnadshavare ökar risken för konflikter. Därför bör vi även fortsättningsvis ha högst två vårdnadshavare. Det har vi kristdemokrater en reservation om.

Vi kristdemokrater står även bakom de tre förslag om tillkännagivanden som flera har talat om förut. Men jag vill yrka bifall till endast reservation 8.

Fru talman! Syftet med denna debatt är att skapa bättre förutsättningar för föräldrar att nå samförståndslösningar vid vårdnadstvister och att stärka skyddet för barn som riskerar att fara illa. Liberalerna har länge arbetat för att barn i olika avseenden ska ses som individer. Barn ska erkännas, respekteras och skyddas som rättighetsbärare. Barn är individer med personligheter, egna behov och egna intressen och har rätt till sin personliga integritet.

Är då detta en proposition där alla barns rätt sätts i främsta rummet? Vi ser positivt på regeringens ambition att integrera ett stärkt barnrättsperspektiv i handläggningen av vårdnadstvister. Men vi är inte nöjda. De våldsutsatta barnens särskilda utsatthet beaktas inte i tillräckligt stor utsträckning. Deras behov står inte i fokus för propositionen.

Vårdnadstvister är komplexa och sällan likformade. Propositionen tar sin utgångspunkt i vårdnadstvister där det i grund och botten inte finns något annat än en svårlöst oenighet mellan två föräldrar. Det kan handla om vårdnadshavare som är i konflikt för att de inte är överens om hur sommarstället ska delas eller för att den ena parten känner ilska över att den andra parten har gått vidare. Det är en oenighet som tyvärr kan leda till konflikt även i vårdnadsfrågan. I de situationerna kommer förslaget vi diskuterar i dag att fylla en funktion.

Vi liberaler förväntar oss dock mer. Alla barns behov ska beaktas, och särskilt viktigt är det att de våldsutsatta barnens behov synliggörs och att de får lagstöd i vårdnadstvister. Grunden till de våldsutsatta barnens vårdnadshavares tvister är betydligt mer komplex och svårare att hantera än oenighet om hur lantstället ska fördelas mellan föräldrarna.

Forskningen visar att det i ungefär hälften av de svåraste vårdnadskonflikterna förekommer våld eller hot om våld. Propositionen tar inte hänsyn till barnens bästa i dessa ärenden.

Liberalerna har drivit på för att ett barnfridsbrott ska införas i lagstiftningen. Det ämnet debatterade vi här i kammaren tidigare i dag. Barnfridsbrottet innebär att det blir straffbart att utsätta ett barn för att bevittna vissa brottsliga gärningar, till exempel vålds- och sexualbrott i nära relationer.

Barn som bevittnar sådana brott löper ökad risk för att drabbas av fysisk och psykisk ohälsa på både kort och lång sikt, visar forskningen. Genom införandet av brottsrubriceringen barnfridsbrott skulle de våldsdrabbade barnens juridiska rättigheter lyftas fram och sättas i främsta rummet. Men det räcker inte. Lagstiftare behöver fullfölja ambitionen att trygga barnen för att minska risken att de återigen utsätts för våldsamma situationer.

Regeringen måste vidta åtgärder när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Ingen förväntar sig att ett brottsoffer som är en vuxen person vill umgås eller bo med sin förövare, fru talman. Varför tvingas då barn leva med våldsamma föräldrar?

Regeringen bör återkomma med ett mer genomarbetat förslag, ett förslag som erkänner vårdnadstvisters olikheter och ger stöd åt barnen i de komplexa vårdnadstvisterna.

Regeringens engagemang för att skapa möjligheter för domstolar att döma till gemensam vårdnad även i fall där båda föräldrarna motsätter sig detta är svårt att förstå. I vilka fall kommer gemensam vårdnad mot båda föräldrarnas vilja att vara det bästa, sett till de mest utsatta barnens situation? Flera remissinstanser, däribland Rädda Barnen och Barnombudsmannen, uttrycker motsvarande farhågor.

För att inte riskera att barnets uppväxt blir än mer präglad av föräldrarnas konflikter behöver denna möjlighet tillämpas med stor försiktighet, och i situationer där det föreligger våld eller risk för våld måste tillämpningen av denna möjlighet vara helt utesluten. Även här kräver Liberalerna att regeringen återkommer med reformförslag.

Ett stärkt barnrätts-perspektiv i vårdnads-tvister

I vårdnadstvister har barnet rätt att komma till tals i frågor som rör barnet som person, exempelvis umgänge, vårdnad och boende. Barnet har också rätt att få veta och förstå vad som ska hända och varför.

Liberalerna anser därför att barn i samband med vårdnadstvister borde ha rätt till ett eget ombud med särskild kompetens för att arbeta med barn, ett ombud som för barnens talan i vårdnadstvisten.

För att säkerställa att barnens rätt beaktas behövs även löpande vidareutbildning för att öka kompetensen hos socialsekreterare som arbetar med utredningar och med placerade barn.

Våra lärare, poliser och skolsjuksköterskor behöver ha kunskaper och verktyg för att hjälpa de utsatta barnen, som har svårt att berätta om sin tillvaro och eventuella utsatthet.

När vi pratar om barn som bevittnar våld vet vi att det finns barn som tvingas bevittna när mamma mördas. Att ta del av barnens röster i Aftonbladets granskning ger en smärtsam insikt om det enorma svek som alltför ofta följer på den tragiska händelsen.

En pojke som sett sin mamma mördas tvingades under många år att sova över hos sin pappa i fängelset. Först när socialsekreteraren byttes ut upphörde besöken, och det blev uppenbart att pojken var livrädd för sin pappa.

En flicka hade under flera år telefonkontakt med sin pappa i fängelset. Han förklarade för sin dotter att det var mammans fel att han mördade henne. Till slut sa bup ifrån, och samtalen stoppades.

Liberalerna anser att i de fall där en vårdnadshavare döms för mord på den andra vårdnadshavaren ska den som döms alltid anses ha brustit i vårdnaden så grovt att rätten till vårdnad om barnet ska anses förverkad. Liberalerna anser att denna bestämmelse ska gälla utan undantag. Den delen av regeringens skrivelse är ett steg på vägen, men det är långt ifrån tillräckligt.

Liberalerna yrkar bifall till reservation 14.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Förbud mot erkän-nande av utländska månggiften m.m.