En ny statistiklagstiftning

Fru talman! Jag respekterar helt och fullt att ni har avträtt folkpartikravet och förenar er med Centern när det gäller den småskaliga vattenkraften. Det tycker jag är ett steg framåt. Jag kommer inte ihåg den andra frågan. Jag ber om ursäkt, Ulla-Britt Hagström.

Fru talman! Det gäller frågan om vetoventilen. Det förefaller som att Bengt-Ola Ryttar tycker att det hela är väldigt klart. I själva verket råder det en viss otydlighet om under vilka förutsättningar regeringen har rätt att utnyttja vetoventilen. I många kommuner framförs ståndpunkten att re- geringen aldrig kommer att utnyttja den. I SKI:s skrift Frågor och svar framkommer dock att regeringen har rätt att gå emot ett fullmäktigebeslut under förutsätt- ning att noggranna undersökningar har gjorts på minst två platser. SKI:s tolkning av vetoventilen är alltså att regeringen har rätt att använda den efter provborrningarna. Jag undrar om det är ansvarsfullt att det finns så olika tolkningar av vad vetoventilen innebär.

Fru talman! Det är alltid beklagligt om lagstift- ning uppfattas på olika sätt. Jag tror att jag sade i mitt anförande, och det framgår väldigt klart i utskottets betänkande, att oavsett om man har haft folkomröst- ning eller inte har regeringen den lagliga rätten att gå in och bryta vetot. När man diskuterar de här frågorna ute i kommu- nerna ser man naturligtvis till vad som är politiskt möjligt. Utifrån det drar man slutsatsen att regeringen inte kommer att göra det. Men det har ingenting med lagstiftningens kvaliteter att göra. Den är som jag ser det alldeles otvetydig.

Fru talman! Uppenbarligen är det inte så otvety- digt. Det är därför som vi tycker att regeringen bör förtydliga under vilka förutsättningar man avser att utnyttja vetoventilen.

Fru talman! Jag har svårt att förstå detta. Möjligen kan ansvarig minister i ett svar på en fråga understry- ka hur det förhåller sig och kanske också belysa frå- gans politiska karaktär, för det har den naturligtvis. Lagstiftningen kan inte vara klarare än vad den är, och utskottets skrivningar kan inte vara klarare än vad de är.

Fru talman! Sverige har genom sitt medlemskap i EU ställt sig bakom gemenskapens målsättning i olika frågor. När det gäller utsläppen av växthusgaser har Sverige genom Kyotoprotokollet åtagit sig att i samverkan med övriga medlemsländer minska sina utsläpp med minst 8 % till perioden 2008-2012. Detta kan verka lovärt, men vad hjälper det om man samtidigt importerar el från smutsiga kolkrafts- baserade elverk i exempelvis Polen i stället för att utnyttja inhemska förnyelsebara energislag som vat- tenkraft. Detta ökar växthuseffekten, vilket är ett av nutidens största hot mot biologisk mångfald. Sverige har ett uttalat mål att främja produktion och utnyttjande av förnybar energi. Denna målinrikt- ning måste ta sig mera konkreta uttryck genom att man underlättar för dem som vill satsa på förnyelse- bar energi. Ett exempel är etableringen av småskaliga vatten- kraftverk där det behövs klarare och en mera positiv inställning till förutsättningarna för deras verksamhet. Lagstiftningen och myndigheters handläggning ska i möjligaste mån utformas så att en ökad produktion av förnyelsebara energikällor underlättas och så att oklarheter för den enskilde i planeringsförfarandet undanröjs. Vi har därför en reservation om småskalig vattenkraft i betänkandet. Fru talman! Den svenska skärgården är speciell. Vi har här en ovärderlig nationell tillgång som upp- skattas långt utanför vårt lands gränser. Det finns därför i miljöbalkens 4 kap. 2 § angivet vissa områ- den som riksintresse där turismen och det rörliga friluftslivet särskilt ska beaktas vid bedömningen av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön. Staten har angivit att kustområdet och skärgården i Bohuslän från norska gränsen till Lysekil är just ett sådant unikt område. Under senare år har just detta område satts under hård press genom att framför allt fastigheter för året- runtboende har omvandlats till fritids- eller turisthus. Detta leder så småningom till allt högre och i många fall orimliga fastighetspriser med svårigheter för åretruntboende att konkurrera med kapitalstarka kö- pare som söker ett fritidsboende. Detta i sin tur leder till allt färre åretruntboende, med allt mindre underlag för service, och en negativ spiral startar. Företag vill inte etablera sig i en bygd som erbjuder dålig service, och utveckling går mot att bygden under stora delar av året är "död". Detta kan inte ha varit lagstiftarens intentioner att hela bygden som klassas som riksintresse för turism och det rörliga friluftslivet inte kan erbjuda en dräglig tillvaro för sina åretruntboende. För att skärgården ska vara intressant som rekrea- tion och för turism krävs att det för skärgården ges förutsättningar att vara levande året om. Det är kan- ske dags att även klassa en levande skärgård som ett riksintresse. Jag yrkar bifall till vår reservation som vi har till- sammans med Kristdemokraterna, reservation nr 9. Till sist vill jag ta upp vår reservation som berör sommarens översvämningar. Kristdemokraterna har i en motion uppmärksammat problemet och kommit med ett antal konkreta förslag som om dessa realise- ras kan minska risken för framtida översvämningar som de vi upplevde i somras. De flöden och de nivåer som uppmättes i juli är på inget sätt extrema. Statistik som förts i mer än 100 år visar att sommarens översvämningar måste beaktas som regelbundet återkommande höga flöden. Land- skapen kommer alltså att drabbas av höga flöden även i framtiden. Skillnaden är att översvämningarna under senare år har haft en tendens att inträffa allt oftare. Då översvämningarna är frekvent återkommande och dessutom kan drabba mycket stora geografiska områden samtidigt bör staten ansvara för och investe- ra i ett antal regionala översvämningsförråd i landet med gemensam utrustning för att på ett bättre sätt klara av kommande översvämningar. Bättre flödesprognoser är nödvändiga med en samlad prognosbild för att kommunerna lättare ska kunna vidta lokala förebyggande åtgärder. Dagens vattendomar måste också ses över. De som finns är ålderstigna och tar inte hänsyn till hela älvsystemet utan gäller ofta damm för damm. För att förebygga framtida översvämningar och den skada som åsamkas av dessa bör en utredning tillsättas med uppgift att utreda konsekvenserna av de föreslagna åtgärder som nämnts.

Fru talman! Jag vill börja med att säga ett par ord om den småskaliga vattenkraften, eftersom den har varit upp här. Om man bygger ut den så ger den ett verkligt minimalt tillskott till elförsörjningen. Förstö- relsen av biotoper och livsformer blir däremot jätte- stor. Så det är verkligen ingen lösning på våra energi- problem att använda den småskaliga vattenkraften. Däremot kan vi ställa till stor skada. Jag gick upp för att prata lite grann om en del av reservationen om det kommunala vetot, nämligen det som handlar om en allmän översyn av folkomröst- ningsinstitutet som ett instrument för människor att påverka sin livsmiljö. Jag vill illustrera otydligheten i detta, och därtill vikten av att man får ett förtydligande av vad saker och ting handlar om. SKB har nämligen föreslagit att platsundersök- ningar ska genomföras i Oskarshamn, Östhammar och Tierp. Regeringen ska efter ett remissförfarande yttra sig över SKB:s förslag till fortsatt arbete i loka- liseringsprocessen för en lämplig plats för djupförva- ringen av det använda högaktiva kärnbränslet. Men processen kring förundersökning och platsundersök- ningar är inte övertygande. Det hela är inte heller tillräckligt demokratiskt förankrat. Dessutom visar det som nyligen har hänt i Väster- botten att kärnavfallets placering är en ytterst bränn- het fråga. Både i Storuman och i Malå har folkom- röstningar genomförts efter förstudierna. I Storuman sade 71 % av befolkningen nej till ytterligare verk- samhet, och i Malå sade 54 % nej och 44 % ja. Trots att befolkningen i båda dessa kommuner så tydligt sagt nej går länsstyrelsen och de berörda kommuner- na in och engagerar sig aktivt för att återigen få komma in i sökprocessen. Storumans och Malås kommunledningar har alltså trots folkomröstningsre- sultaten uttalat vilja att återigen söka samarbete med SKB för att komma in i sökprocessen! Landshöv- dingen har satt till en arbetsgrupp med uppgift att arbeta med frågan om kärnavfallshantering i Väster- botten. Det är inte regeringens uppgift att föreslå lämpliga platser för en slutförvaring, men den har att pröva ansökan om att få uppföra en slutförvaring som SKB så småningom lämnar in. Jag ställde nyligen en fråga till miljöminister Kjell Larsson kring detta. Jag fråga- de om regeringen kunde tänka sig att säga ja till loka- lisering av kärnavfall till en ort där befolkningen i en folkomröstning har sagt nej till det. Han svarade att enligt SKB så bygger den platsvalsprocess som före- taget driver på frivillighet hos berörda kommuner. Företaget har också tydligt aviserat att platsundersök- ningar bara kommer att genomföras om kommunen godtar det. Ministern sade att han utgår från att en platsvalsprocess baserad på frivillighet ska kunna genomföras. Men vad är då frivillighet, om folket säger nej i en folkomröstning och kommunledningen ändå sedan säger ja? Jag tycker att det är värt en utredning.

Fru talman! I indelningslagens 1 kap. 1 § står att läsa: Regeringen har att besluta om ändring i kommu- nindelningen. Vid prövningen ska särskild hänsyn tas till önskemål och synpunkter från den eller de kom- muner som berörs. Särskild hänsyn ska tas till be- folkningens önskemål och synpunkter. Jag vill också citera något. På s. 247 i SOU 2000:1, En uthållig demokrati, står det: "I första hand menar vi att den svåra målkonflik- ten mellan ekonomisk bärkraft och effektivitet å ena sidan och medborgarinflytande å den andra bör lösas genom att dela kommuner." Det vi moderater särskilt fäster oss vid när vi läser

Fru talman! Jag deltar i den här debatten för att tala lite om den försöksverksamhet som pågår i fyra län med ett utökat politiskt ansvar på den regionala nivån. Det är egentligen att föregripa kommande beslut eftersom den parlamentariska kommittén som utvärderat försöken avslutade sitt arbete i oktober förra året och betänkandet är just nu ute på remiss. Kommittén ställde sig positiv till en fortsatt för- söksverksamhet under nästa mandatperiod och vill öppna för att flera län ska få delta i försöksverksam- heten. Från regeringens sida hörs det oroande signaler om att man inte vill gå vidare på den inslagna linjen. Det skulle vara ett oerhört nederlag för en fortsatt demokratisering av den regionala nivån och en efter- gift för moderat politik som vill avskaffa den regio- nala nivån helt. Därför är det viktigt med en bred debatt om dessa frågor och att den även förs i den här kammaren in- nan propositionen i frågan ligger på riksdagens bord. Trycket ute i landet på en fortsatt utveckling i den här riktningen är stort. Länsstyrelsens roll bör renodlas som myndighetsutövare och uppföljare av statliga mål på den regionala nivån. Utvecklingsmedel och utvecklingsrollen bör lämnas över till den demokra- tiskt valda församlingen. Där förespråkar vi vänster- partister den direktvalda modellen. Innan jag går vidare i diskussionen om de motio- ner som finns om försöksverksamheten vill jag kom- mentera det som berör vissa indelningsfrågor. Väns- terpartiet har inget emot en diskussion om kommu- nindelningar och hur Kommunsverige ska se ut, men vi är förvånade över hur de borgerliga partierna med hjälp av Miljöpartiet vill sätta sig över den lagstift- ning som råder i dessa frågor. Riksdagen fattar inte dessa beslut, utan det är en fråga för regeringen. Vill man ändra på detta ska man motionera om en föränd- rad lagstiftning och inget annat. Det är det som är riksdagens uppgift. Nu använder de borgerliga partierna med hjälp av Miljöpartiet sin majoritet för att komma med politiska uttalanden. Det kan man ju göra via pressmeddelan- den eller på annat sätt. Besluten är inte heller konsek- venta eftersom Miljöpartiet hoppar lite hit och dit i den här frågan. Man ger stöd till Torslanda och Ljungskile men inte till Heby. Vari ligger logiken i detta? Inte beror det på skillnader i det folkliga stödet i alla fall. Låt mig gå tillbaka till frågorna runt försöken med utökad regional demokrati. Att jag tar upp dessa frå- gor beror inte på eget motionerande utan på att krist- demokrater och miljöpartister har gjort det. Då tar man förstås tillfället i akt eftersom delar av miljöpar- timotionen i princip är identisk med den gemensam- ma reservation som Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade i kommittén och som jag skrivit. Kristdemokraternas motion om att redan nu per- manenta försöksverksamheten i de län där försöken pågår ställer vi inte upp på i nuläget, även om vi tror och hoppas att utvecklingen kommer att bli så. Att göra detta redan nu är att föregripa en kommande proposition i frågan och väcker en rad andra frågor. I dag sker försöken på två sätt, dels med direktvalda regionfullmäktigeförsamlingar, dels med indirekt valda kommunförbund. Geografiskt och befolkningsmässigt är spännvid- den enorm - allt från Gotlands kommun med runt 100 000 invånare till ett Västra Götaland som omfat- tar 1 ½ miljon människor. En permanentning kräver ett omfattande arbete med att fundera över vilka or- ganisatoriska lösningar som ska användas och vilka förutsättningar ett litet län med några hundratusen invånare egentligen har att bilda en egen region. Då är det lite märkligt att redan i dagsläget göra som Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet föreslår. Vänstern, Miljöpartiet och Folkpartiet vill av- veckla landshövdingarna i försökslänen när deras mandatperiod löper ut och i stället tillsätta en myn- dighetschef, förslagsvis det länsråd som i dag leder länsstyrelsearbetet under landshövdingens ansvar. Då spar ju dessutom staten lite pengar på sin administra- tion, och det kan vi ju behöva. Anledningarna till detta är flera. Dels är det en markering av att det nu råder nya förhållanden i våra försökslän. Länsstyrelsen har inte längre utvecklings- ansvaret för länet. Det är flyttat till de regionala själv- styrelseorganen. Att ta bort landshövdingeämbetet blir en väldigt tydlig markering att det nu råder en nyordning med en annan länsstyrelseroll. Den 350- åriga eran är förbi. En annan orsak är att landshövdingarna i försöks- länen har haft svårt att finna sig i sina nya roller - någon mer och någon mindre. Att inte acceptera sin nya roll förhindrar den utveckling som riksdagen beslutat om och som skulle underlättas om landshöv- dingeämbetet i försökslänen upphörde. Om försöks- verksamheten skulle upphöra är det enkelt att tillsätta en ny landshövding; det kanske finns kandidater här inne i lokalen. Det är i så fall en utveckling som jag skulle beklaga. Till sist vill jag säga att en del av mp-motionen behandlas i utskottshanteringen gemensamt med kd- motionen och skulle naturligtvis i stället ha varit en del av den gemensamma reservationen från Vänster- partiet, Miljöpartiet och Folkpartiet. Det gäller nämli- gen kravet på att flera län ska få vara med i försöks- verksamheten. Detta stöds av alla partier utom Mode- raterna i PARK-kommittén. Därför ger jag även detta mitt stöd här i kammaren. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva- tion 6 och mp-motionen K401, yrkande 12.

Fru talman! Demokratiutredningen fick i sina di- rektiv uppdraget att utreda orsakerna till det sjunkan- de valdeltagandet och föreslå åtgärder för att öka medborgarnas deltagande och engagemang i det de- mokratiska systemet. Demokratiutredningen föreslår i kapitlet Politik för folkstyrelse på 2000-talet olika sätt att öka enga- gemanget, bl.a. genom att stärka självstyrelsen, och skriver följande: I första hand menar vi att den svåra målkonflikten mellan ekonomisk bärkraft och effek- tivitet å ena sidan och medborgarinflytande å den andra bör lösas genom att dela kommuner. Vidare skriver man: Med oro ser vi förtroendeuppdrag för- svinna. Allt färre ges därigenom chansen att axla ett viktigt medborgaruppdrag. Det är därför glädjande att en majoritet i utskottet ställer sig bakom två motioner som behandlar kom- mundelningar och gör tillkännagivande till regeringen om att ompröva frågan om bildandet av Torslanda kommun samt att i en särskild ordning utreda frågan om bildandet av Ljungskile kommun. Vi tror, liksom den eniga Demokratiutredningen, att en delning innebär ett ökat medborgarinflytande över närmiljön och att antalet engagerade medborgare som tar en aktiv del i det politiska arbetet ökar. En viktig förutsättning för att man ska kunna öka det demokratiska inflytandet på kommunal nivå är att man tar hänsyn till den lokala opinionen. I fallet med Torslanda genomfördes en folkomröstning vid det allmänna valet 1998, och med det ovanligt höga val- deltagandet röstade två tredjedelar av torslandaborna för att Torslanda skulle bilda en egen kommun. Trots detta har regeringen avslagit ansökan om att bilda en egen kommun. Än märkligare framstår detta mot bakgrund av den utredning som Kammarkollegiet låtit genomföra där man skriver följande: Kammarkollegiets bedöm- ning är att Kommunförbundets utredning visar att det vid en delning av Göteborgs kommun skulle bildas två kommuner som skulle bli bärkraftiga såväl be- folkningsmässigt som ekonomiskt. Vidare skriver man: Sammanfattningsvis anser kollegiet att en del- ning av Göteborgs kommun skulle kunna medföra bestående fördel för såväl Göteborg som Torslanda. Regeringen kan enligt indelningslagen på eget initiativ ta upp frågan om delning på nytt och omprö- va sitt tidigare beslut, vilket utskottet anser bör ske i fallet med Torslanda. Fru talman! När det gäller ljungskilebornas öns- kan om att bilda en egen kommun och avskiljas från Uddevalla är det viktigt att inta en positiv attityd till att utreda möjligheterna att bilda en egen kommun. Det är viktigt att bejaka det engagemang som finns bland medborgarna för självstyre. Och vi kristdemo- krater, liksom majoriteten i utskottet, ställer oss bak- om ett tillkännagivande till regeringen om att en ut- redning om att bilda Ljungskile kommun tillsätts. Fru talman! Utifrån det jag nu har sagt är det med förundran som jag noterar att det i fråga om Heby kommuns önskan om att få tillhöra Uppsala län i stället för Västmanlands län inte finns någon majori- tet för detta i utskottet. I stället hänvisas det till att Kammarkollegiet har tagit ställning i frågan och före- slagit för regeringen att länsindelningen ska ändras den 1 januari 2003 på så sätt att Heby kommun över- förs från Västmanlands län till Uppsala län. Men ett tillkännagivande här i kammaren visar att man ställer sig bakom detta förslag. Annars kan vi inte vara säkra på att det blir som Kammarkollegiet förordar. Ett riksdagsbeslut hade varit en ytterligare kraft bakom Kammarkollegiets förslag till regeringen. I dagens frågestund svarade demokratiminister Britta Lejon på en fråga om Heby kommuns länsin- delning. Hon anförde att regeringen har att ta ställ- ning till helheten och sade att regeringen tillmäter invånarnas åsikt stor betydelse. Samtidigt andades hennes svar en tydlig tvekan. Invånarna i Heby kom- mun har sagt sitt vid en folkomröstning 1998. 57,7 % angav att de vill tillhöra Uppsala län. Även alla de politiska partierna i Heby kommun har ställt sig bak- om det här. Jag hoppas att s, v och mp i dag i kamma- ren kan ställa sig bakom vår reservation nr 4 och att vi kan få en utskottsmajoritet även i denna frågan. Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet i de stycken som berör kommundelningarna och till reser- vation nr 4 samt yrkar avslag på reservationerna 2 och 3. Fru talman! Jag vill också kort beröra de andra två reservationerna, som kristdemokraterna har, och som vi ställer oss bakom även om jag för tids vinning inte yrkar bifall till dem. Den ena reservationen berör försöksverksamheten med regional självstyrelse som förekommer på Got- land, i Kalmar, i Skåne och i Västra Götaland. I en kristdemokratisk motion, väckt under den allmänna motionstiden, föreslås att antalet försökslän ska utök- as. Det är något som den parlamentariska region- kommittén, PARK, också föreslår i sitt slutbetänkan- de. Enligt vår mening finns det mot denna bakgrund all anledning att redan nu låta de län som så vill på- börja en försöksverksamhet och inte avvakta den pågående remissbehandlingen av utredningens slut- betänkande. När remissbehandlingen avslutas bör strävan i stället vara att så snart som möjligt låta för- söksverksamheten övergå i en permanent verksamhet. I vår andra reservation ställer vi oss bakom att en utredning ska göras beträffande den inomregionala balansen i Västra Götaland. När det nya storlänet bildades för två år sedan var målet att placeringen av myndigheter och andra statliga institutioner skulle göras på ett sådant sätt att det skapades en inomregi- onal balans. Det är därför viktigt att man nu ser över om det blev som man tänkt och att detta görs innan obalansen permanentas. Tack!

Fru talman! Man får anta att när en statsminister tillsätter en demokratiminister är det för att utveckla demokratin, och så lät det också till en början. Demo- kratiministern talade om ökad delaktighet, fler förtro- endevalda och direktdemokratiska inslag. Så här mer än två år senare tvingas vi konstatera att det inte rik- tigt blev så mycket av detta. Det var vackra ord, högt- flygande planer, storstilade utfästelser och total pas- sivitet. På något annat sätt kan jag inte sammanfatta regeringens arbete med att utveckla demokratin. Nu finns det ett gyllene tillfälle. Jag vet att många människor följer den här debatten i kammaren i kväll, trots den sena timmen. Det är människor som inte vill något hellre än att få engagera sig och delta i att ut- veckla den lokala demokratin. Det är människor som har trott på att 150 av de utlovade 10 000 nya förtro- endeuppdragen skulle kunna hamna i Torslanda men som också har lärt sig att i politik är ord alltför ofta en sak och handling någonting helt annat. Det är svårt, fru talman, att förstå regeringens av- slag på Torslandas ansökan om att få bilda en egen kommun. Det borde vara lätt, med stor uppslutning bakom ansökan och med Kammarkollegiets yttrande, men ambitionerna och förhoppningarna har svikits av en regering som hellre ser till de egna kommunalrå- dens intressen och maktanspråk än till medborgarnas möjlighet och rätt att vara delaktiga. Naturligtvis framförs massor av olika skäl för att avslå ansökan. Det kan handla om att det är svårt att styra en storstadskommun, om att storstadsproblemen kräver stora kommuner eller om att en stor majoritet i Göteborg sagt nej till en delning. Men när allt kom- mer omkring är det svepskäl det handlar om. Varför skulle små kommuner i storstäderna vara omöjliga i Sverige när det är möjligt i Danmark, Fin- land och Belgien? Varför skulle socialdemokrater i Göteborg vara bättre lämpade att styra Torslanda än socialdemokrater i Torslanda eller för all del center- partister och moderater i Torslanda? Varför ska de 96 procenten alltid få styra över de 4 procenten när de 4 procenten inte gör anspråk på att styra de 96? Nu finns det en majoritet i riksdagen för att låta regeringen ompröva ett beslut som vi alla innerst inne vet var ett felaktigt beslut. Ändå sätter sig socialde- mokrater och vänsterpartister på tvärs. Mest besviken blir jag kanske på socialdemokraterna. Ni kommer, precis som jag, från en folkrörelse med en lång histo- ria. Länge och ofta har vi dessutom kämpat sida vid sida för människors rätt att vara delaktiga för att ge dem som ingen röst har en röst också i de fina rum- men. Vi har båda en historia att vara stolta över, men det är en historia som också ställer krav - krav på att vi inte blir en del av maktapparaten och på att vi aldrig sätter oss där överheten en gång satt. Det är vad det är frågan om, fru talman: männi- skors rätt att råda sig själva, att få utveckla sin hem- bygd också om hembygden ligger i en storstad och att få vara sin egen och inte en tjugofemtedel av en stor- kommun där det beslutas om de näraliggande pro- blemen långt borta. Svårare än så är det inte. För mig är det självklart att beslutet bör omprövas och att det är rätt att skicka tillbaka frågan till rege- ringen. Fru talman! Samma snåla inställning till männi- skors möjlighet att bilda kommuner och få styra sig själva har tyvärr gällt i flera ärenden. I dagens betän- kande lyfter utskottsmajoriteten också upp ansökan om att få bilda Ljungskile kommun. Genom Ljung- skileortens intresseförening har människorna i Ljung- skile ansökt inte bara en gång utan två gånger om att få bilda en egen kommun. Båda gångerna har begäran avslagits ganska bryskt av Kammarkollegiet, som inte ens vill utreda frågan. Regeringen vill inte tvinga på Kammarkollegiet en utredning när beslutet överkla- gas. Kammarkollegiets motiveringar handlar om att det bor för lite folk i den nya kommunen och att skattekraften blir för liten. En sådan motivering måste leda till frågor som dessa: Ska vi slå samman de kommuner som är mindre än den tänkta Ljungskile kommun? Ska vi slå samman kommuner som har lägre skattekraft än genomsnittet i Sverige? Är det meningen att bara rika kommundelar ska få bilda egna kommuner? Fru talman! Denna diskussion skulle precis som i frågan om Torslanda kunna göras mycket enklare. Det skulle kunna handla om människor som vill ta ansvar och engagera sig i den egna bygdens utveck- ling, om närhet mellan beslutsfattare och medborgare och om överblickbarhet och småskalighet. Men den används till att handla om pengar och befolkningsun- derlag snarare än om demokrati. Men vi vet alla att en liten kommun med engage- rade medborgare alltid kommer att kunna uträtta mer än en stor kommun med passiviserade invånare, så låt oss ta till vara den kraften. Utan engagerade medborgare dör demokratin. Centralstyrning och överhet gör att medborgare tap- par engagemang. Människor kommer till oss och säger så här: Vi vill engagera oss. Låt oss vara med. Då får vi som politiker inte vända oss bort eller gömma oss bakom lagar och målstyrning. Därför, fru talman, återkommer jag i mina tankar till Centerpartiets reservation nr 1 om Kammarkolle- giets roll. När människor sviks av myndigheter och när förhoppningar grusas måste det finnas ett politiskt ansvar. Därför bör också regeringen ta ansvar för att bedöma ansökningar om kommundelningar - inte generaldirektörer och handläggare utan regeringen och dess demokratiminister. För att demokratin ska fungera måste den också få ett ansikte - någon som faktiskt kan ställas till svars för de beslut som fattas. Fru talman! Jag är medveten om att de beslut riksdagen fattar i fråga om Torslanda och Ljungskile inte automatiskt leder till att kommunerna får bildas. Det råder tyvärr regeringen fortfarande över. Men det är en stark signal från denna kammare - en signal om otålighet och missnöje som borde få avvaktande och begrundande ministrar att vakna till och lyssna. De- mokratin står och faller kanske inte med dessa enda beslut, men det är en signal om vad vi vill med de- mokratin - om vi vill vara en del av lösningen eller en del av problemet. Jag vet var jag och Centerpartiet står. Nu är frågan var regeringen och socialdemokraterna väljer att ställa sig. Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be- tänkandet i den del som avser Torslanda och Ljung- skile. Jag yrkar bifall till reservation nr 1 och avslag på reservation nr 2 och 3.