En ny rovdjursförvaltning

Fru talman! I dag är det äntligen dags att debattera och fatta beslut om propositionen om en ny rovdjursförvaltning. Rovdjursfrågan är, som vi alla vet, en minst sagt het fråga som engagerar många i vårt land. Man kan knappast lyfta upp frågan om vargen i något som helst sammanhang utan att få väldigt starka åsikter på bordet. Tyvärr blir det också ofta en debatt mellan ytterligheter, som om det fanns något svart eller vitt i den här frågan. Som i alla andra frågor finns det inte det. Debatten om rovdjuren måste också kunna ske på en balanserad och saklig nivå där vi vågar lyfta upp och prata om både de positiva fördelarna med att ha livskraftiga rovdjursstammar och de negativa konsekvenser som detta de facto har för ett antal människor och näringar. I debatten får man ofta en känsla av att man vill blunda för den ena eller den andra delen av det här. Men så enkelt är det sannerligen inte. I mars 2001 beslutade riksdagen om de övergripande målen för rovdjurspolitiken. Då beslutades det om etappmål eller miniminivåer för de fem stora rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn. Sedan dess har rovdjursstammarna haft en gynnsam utveckling i Sverige. I januari 2006 tillsattes en ny utredning om rovdjuren och deras förvaltning som leddes av Åke Pettersson och som bland annat skulle beskriva hur arterna hade utvecklats sedan vi fattade beslutet i riksdagen 2001. En gedigen utredning presenterades i december 2007, och nu nästan två år senare är det dags att ta ställning till rovdjursförvaltningens framtid. De stora rovdjuren är och ska vara en naturlig del av den svenska faunan. Vi vill ha en biologisk mångfald i vårt land. Om detta är alla partier i riksdagen överens. Det vi inte är överens om är hur det ska gå till. Vi socialdemokrater är positiva till stora delar av den här propositionen men inte allt. Det tänker jag snart återkomma till. Vi välkomnar förslaget från regeringen om att införa en ökad regional förvaltning av rovdjuren. Det var något som vi gick till val på 2006. Vi tror att ett ökat lokalt inflytande över rovdjursförvaltningen kommer att leda till större förståelse och tolerans. Vi måste ha en acceptans ute för den förda rovdjurspolitiken. Annars kommer vi inte att kunna föra en lyckad politik på det området. Rovdjursfrågan berör människor på ett sätt som få andra politikområden gör. Om man känner att man inte längre kan leva sitt liv på det sätt som man har gjort på grund av att rovdjursstammarna har blivit för stora i ens närområde känner man sig utsatt och inte sällan överkörd, kanske till och med kränkt av den politik som förs. Att leva med rädsla, oavsett i vilken form det är, är tärande för vem som helst. Kanske är inte rädslan alltid helt befogad, men när man väl har blivit rädd är man det, oavsett vad det gäller. Så är det även när det gäller rovdjuren. För vissa är rädslan mer än befogad. I Torsby i norra Värmland bor Anette Back. Hon har en gård där hon försöker att vara med och bevara en utrotningshotad lantras Värmlandsfår. Hon har slitit i många år för att få fram en besättning som är frisk och godkänd. Hon har skaffat en italiensk fårvaktarhund som är en av de raser som man kan använda för att skydda tamdjursbesättningar mot vargangrepp. Hon har rejäla elstängsel i hagarna, men hon har inget rovdjursstängsel eftersom de är väldigt dyra. De bidragspengar som går att söka för det är slut. Hon gör allt hon kan för att skydda sina djur. I sommar har hon förlorat 17 tackor. Hon har förlorat drygt tio lamm, och framför allt har hon förlorat sina två avelsbaggar till vargen. Det handlar inte om att vargen kommer dit för att äta. Vargen kommer dit för att riva så många djur som möjligt. Hon har nekats skyddsjakt på de vargarna. Man hänvisar henne till § 28 om rätten att försvara sina tamdjur vid attack. Det säger sig självt att det är ganska svårt att sitta med bössan på pass på nätterna och vänta till vargen kommer och attackerar. Även om den skulle komma när hon är där är det inte speciellt lätt att skjuta i en hage full med tamdjur. Hon sover med öppet fönster varenda natt på sommaren. Så fort hunden skäller eller fåren springer i hagen springer hon ut med bössan för att se vad det är som händer för att försöka skydda den verksamhet hon har. I sommar fick hon själv skjuta nio tackor i hagen som vargen hade skadat illa mitt i natten samtidigt som vargen stod och ylade på andra sidan älven. Hon är ett exempel på vad man kan få leva med när vargen etablerar sig i ett område som man bor och verkar i. Hon är ett exempel på de människor som vi politiker inte får låtsas om inte finns när vi formar vår politik. I de norra delarna av landet har man som bekant en stor konflikt mellan rovdjuren och rennäringen. Det problemet har alltid funnits, men det har accelererat fort de senaste åren. Den svenska renstammen står i dag inför en akut kollaps. Det finns forskare som säger att den redan har passerat gränsen för en akut kollaps. Många renägare har svårt att få verksamheten att gå ihop över huvud taget. Som dagens ersättningssystem ser ut förlorar varje enskild näringsidkare stora pengar i verksamheten på grund av den rovdjurspolitik som vi har beslutat om. Det handlar inte om ersättningar i första hand. Det handlar om det rent mänskliga i att förlora sina djur till rovdjur och att ta hand om dem som är kvar. Om vi - det hoppas jag verkligen att alla är överens om - vill ha en rennäring i Sverige går inte det att kombinera med den rovdjurspolitik som vi har fört. Det går inte heller att räkna som många gör när det gäller vargen. Man räknar hela Sveriges yta och slår ut antalet vargar på den som något slags måttstock för hur många vargar vi ska ha. Vi kan inte blunda för rennäringens helt akuta problem i dag. Fru talman! Som jag sade tidigare anser vi socialdemokrater att stora delar av propositionen är ett steg i rätt riktning. Det finns ett antal saker dock som vi tycker kunde ha gjorts bättre. Jag tänker koncentrera mig på ett av de områdena här i dag, nämligen vargpolitiken. I regeringens förslag har man en väldigt kortsiktig syn på vargfrågan. Man tänker lösa stammens genetiska problematik fram till år 2014. Det är drygt fyra år från i dag. Men man ska ha utvärderingen klar 2012, vilket i princip ger regeringen bara några år för att lösa frågan. Det säger sig självt att det är ogörligt. Det säger också sig självt att det måste innebära oerhört drastiska metoder. Och det gör det. I förslaget säger regeringen att man tänker inplantera varg från andra länder. Den svenska vargstammen ska tillföras 20 nya individer på fyra år. Om de inte naturligt invandrar ska man hämta dem i andra länder. Man säger fyra år, men utvärderingen ska, som jag sade, vara färdig till 2012. Det är kontroversiellt, och det är, om jag får säga det, ogenomtänkt. Det finns ingen organisation som inför att den här propositionen lades fram har drivit frågan om inplantering, förutom möjligen Moderata ungdomsförbundet i ett utspel för några år sedan om att inplantera ett stort antal vargar. Regeringen verkar stå helt ensam bakom den här tanken och den här lösningen. De allra flesta förstår att inplantering av varg är ett kontroversiellt förslag som om det blir verklighet kommer att väcka väldigt starka känslor, vilket jag har förståelse för. När man i en delstat i USA gjorde ett försök med inplantering av varg visade det sig att förtroendet för den förda rovdjurspolitiken föll med 50 procent. Där stannade den kvar sedan och ökade aldrig mer. Anser regeringen kanske att vi har så högt förtroende för den förda rovdjurspolitiken i dag så att vi kan kosta på oss att det sjunker med 50 procent? Hur ska ni få acceptans och förståelse hos befolkningen på de platser där ni tänker placera ut de nya vargarna? Hur tror ni att man kommer att reagera när det kommer folk dit och släpper ut vargar, folk som sedan åker därifrån och lämnar allting kvar? Var ska ni placera ut vargen? Det finns ganska många praktiska frågor som verkligen inte är lösta och som inte över huvud taget är diskuterade i propositionen. Det är som bekant inte bara att åka och hämta vilda djur i ett annat land och släppa ut dem. Det finns bestämmelser om karantän till exempel. Hur ska det gå till? Vem ska betala det? Och tror ni att vargarna stannar kvar och bildar revir där ni har släppt ut dem bara för att ni säger åt dem att stanna där? Framför allt: Om vi planterar in varg från andra länder finns det en uppenbar risk att vargstammen anses hållas under armarna. Med någon sorts konstgjord andning ska man hålla liv i en vargstam. Jag har svårt att se hur förtroendet för den förda rovdjurspolitiken därmed skulle öka. Vi socialdemokrater föreslår en 20-årsplan för att lösa frågan med genetiken i vargstammen. Vi vill behålla det etappmål vi har nått i dag med 200 vargar under den tidsperioden. Stammen ska regleras med skyddsjakt och begränsad licensjakt. Vi sätter inte ett tak på stammen, just på grund av att vi har en 20-årsplan. Vi säger att det är upp till dem som sköter den regionala förvaltningen om de vill ha fler vargar än miniminivån som är fastställd för det området. Vi vill att genetiken i stammen förstärks genom naturlig invandring, något som redan sker i dag. Rapporter från senare tid visar att det finns fler vargar som är på väg ned mot vargreviren. Den typen av naturlig invandring kan vi underlätta. Forskningen säger också att de genetiska problemen i stammen kan vara avhjälpta på 20 år om det invandrar en varg per år. Det måste få ta tid. Att forcera fram den här frågan kommer inte att ge någon trovärdighet. Vi måste bli bättre på att hantera de konflikter som uppstår. Vi måste bli bättre på att hitta sätt att undvika konflikter. Ett livskraftigt vargbestånd vilar ytterst på acceptansen för den förda politiken. Det sista vi behöver är en politik som kommer att spä på konflikterna. Avslutningsvis, fru talman, vill jag återigen påtala att det faktiskt finns många bra förslag i den här propositionen men också ett antal mindre bra. Flera av dem har det inte funnits tid att ta upp i debatten. Tiden är ändå avgränsad. Jag har valt att fokusera på den största skiljelinjen för vår del. Jag vill också passa på att uttrycka en besvikelse över att vi inte har kunnat diskutera frågan över partigränserna innan propositionen lades fram. Jag tror att vi hade kunnat vara kreativa i en gemensam överenskommelse. Men det intresset fanns tyvärr inte hos majoriteten. Jag står självklart bakom alla socialdemokratiska reservationer i betänkandet. Men av tidsskäl väljer jag här att yrka bifall till reservationerna 10 och 27. (Applåder) I detta anförande instämde Mats Berglind, Lars U Granberg, Michael Hagberg, Ann-Kristine Johansson, Jan-Olof Larsson, Désirée Liljevall, Fredrik Lundh, Carina Ohlsson, Leif Pettersson, Anneli Särnblad och Karin Åström (alla s).

Fru talman! Rovdjur i allmänhet och varg i synnerhet tycks sätta fart på känslorna, och det är väldigt lätt att bli kategoriskt för eller emot. Det är lätt att räkna rivna får och dödade hundar. Det är också lätt att räkna hur få vargar vi har i Sverige per kvadratkilometer i förhållande till i andra länder. Det är också lätt att säga: Ni som bor i städer, ni förstår inte. Det är lätt att ta till generaliseringar som att många, eller rent av alla här, tycker si eller så. Debatten om rovdjuren är inflammerad och ibland till och med otäck. Brottsförebyggande rådets rapport som gavs ut i september 2007, Illegal jakt på stora rovdjur - konflikt i laglöst land talar sitt tydliga språk. I rapporten kan vi läsa att gärningspersonerna inte tycks ha mer kriminalitet i sin bakgrund än andra svenskar, utan jakten tycks vara mer kopplad till livsstil. Brotten är enligt Brå svåra att utreda. Det handlar om dels stora geografiska ytor som är svårtillgängliga, dels sker en del av jakten i samband med den legala jakten där devisen Skjut, gräv och tig ibland tycks gälla, detta enligt Brottsförebyggande rådet. Men en sådan inflammerad debatt ska vi naturligtvis inte föra här i kammaren. Att det lätt blir övertonat när det gäller rovdjur och inte minst varg tror jag handlar om vår inställning till biologisk mångfald och hur vi ser på vår roll i det sammanhanget. Vill vi se att rovdjur har en viktig roll i ekosystemet eller inte? Om en enda av våra toppredatorer dör ut får det negativa återverkningar på hela ekosystemet och den biologiska mångfalden. Därför säger Vänsterpartiet ja till att Sverige får livskraftiga stammar av våra fem stora rovdjur. I dag ser det bra ut för både björn och kungsörn. Tyvärr ser det mörkare ut för varg, järv och lo. Miniminivån för lo har tidigare satts till 300 föryngringar. Det har vi inte uppnått. Men regeringen vill trots det minska till 250 per år. För att nå en gynnsam bevarandestatus för varg och järv är vägen mycket lång. Tillväxttakten för varg har halverats under 2000-talet. Prognosen för framtiden är osäker eftersom vargstammen lider av problem med inavel, och resultatet av den naturliga invandringen är ännu väldigt osäker. Vargen rör sig över stora områden, och den förknippas med både sociala och ekonomiska konflikter. Att överbrygga de motsättningar som finns mellan en liten men betydande minoritet som är kritiska till rovdjuren och rovdjurspolitiken och en majoritet som är positiv till rovdjuren i sin närhet är självklart viktigt. Därför menar vi att det är viktigt att Naturvårdsverket verkligen utvecklar sin dialog med länsstyrelserna för att få en lokal förankring för rovdjurspolitiken. Vi tror att det är svårare att föra en nationell rovdjurspolitik om besluten ska fattas och tolkas av 21 länsstyrelser och lika många viltförvaltningar ute i landet. Vi menar att det fortfarande är Naturvårdsverket som fattar det slutliga beslutet om eventuell skyddsjakt i nära samarbete med länsstyrelser och lokala intressen. Risken att Naturvårdsverket utsätts för påtryckningar ser vi som mindre än för lokala företrädare. Däremot kan vi gott tänka oss en regionaliserad förvaltning när rovdjursstammen har uppnått en gynnsam bevarandestatus. Men tyvärr är vägen dit tämligen lång. Jag yrkar därför bifall till reservation 3. Etappmålet för varg med 20 föryngringar, eller nya valpar, per år bör fortsätta att gälla fram till dess vi säkert kan säga att vargen har uppnått gynnsam bevarandestatus. Vänsterpartiet tycker inte att vi ska frysa vargstammen på dagens nivå om 210 individer. Av tonläget av debatten att döma kan man tro att Sverige är det vargtätaste landet i Europa, men vi vet att det inte är så. I Sverige har vi en knapp halv varg på 1 000 kvadratkilometers yta. Det är 20 länder i Europa som har fler än vi och som har fler människor på samma yta. Vi bör ha en chans att samsas även i Sverige. För att ge nytt blod till denna stam som lider av svår inavel vill vi underlätta för vargar som naturligt vandrar in i landet. Men den moderatledda regeringens modell är att plantera ut nya vargar - att plantera ut nya vargar, ja, ni hör - för att få in nytt blod och sedan skjuta av lika många. Det är som om vargar vore tennsoldater som man placerar ut som man själv tycker passar, och det är lika tokigt som det låter. Jag yrkar bifall till vår reservation 11. Fru talman! Jag vill påminna om att där varg orsakar stora problem finns möjlighet att skjuta den. Skyddsjakt är möjlig under vissa omständigheter. Redan innan förändringen av 28 § i jaktförordningen gjordes var det fullt möjligt att skjuta en varg som rev tamboskap inom inhägnat område och som angrep en hund som angreps även utanför inhägnat område. Dödandet av vargen måste dock ske i omedelbar anslutning till att vargen har angripit och skadat eller dödat tamdjuret och det ska inte ha gått att avvärja angreppet genom att skrämma bort den. Lagen formulerades så för att det ska vara möjligt att bevisa att just ett vargangrepp har skett. En alltför lättvindig skrivning av paragrafen ökar risken för missbruk och försvårar eller omöjliggör bevisföringen för åklagarsidan. Landets åklagarväsen pekade på detta vid ett flertal tillfällen när det gav remissvar på olika förändringsförslag för 28 § jaktförordningen. En lättvindig skrivning av paragrafen skulle kunna öka risken för att fler vargar och andra rovdjur skjuts illegalt. Att åklagare ska kunna bevisa om vargar skjutits illegalt i skogen eller inte förefaller närmast omöjligt, och det visar också statistiken. Förutom skyddsjakt beslutad av Naturvårdsverket menar Vänsterpartiet att det är fullt tillräckligt att det finns möjlighet att skjuta varg som det var innan 28 § i jaktförordningen förändrades. Jag yrkar bifall till vår reservation 22. Grundfrågan är om vi egentligen vill ha någon varg. Den får gärna finnas här tycks det, bara inte just här . Vi har alla fått massor av brev från människor som är engagerade i rovdjursfrågan, den ene är för och den andre emot. Det här har en person skrivit: Här kommer något att jämföra med. De problem våra rovdjur ställer till med är något man får ta med när man ska bestämma vad som är rimligt innan en population av rovdjur decimeras. Ingen, och jag menar ingen, kan acceptera detta härunder och samtidigt kräva att vargstammen hålls på utrotningsnivå utan att dra på sig epitetet hycklare. Sedan är det en lång rad älgolyckor som denna person, som ni säkert också har fått brev ifrån, radar upp. Det är den enes sätt att se på saken. Ett annat brev som visar den andra sidan kom i går. Det är en person som har haft sin åttaåriga schillertik ute på hardrev där hunden inte kom tillbaka. Där står: Det var förtvivlade jägare som ringde polisen och länsstyrelsens besiktningsman som strax anlände och konstaterade att det var ett vargangrepp. Det är helt klart varg, säger Britt-Marie Nordquist, länsstyrelsens besiktningsman, efter att ha besiktigat stövartiken på plats. När ska detta elände ta slut, frågar sig Freddy Kjellström som är ordförande i Svenska Stövarklubben. Man måste naturligtvis säga att varje olycka på väg som orsakas av vad det vara månde förstås är en för mycket. För en hundägare är varje olycka när ens kamrat dödas en för mycket. Det vill jag verkligen inte förringa. Det är verkligen förfärligt i varje enskilt fall. Jag menar att fallet med schillertiken verkligen är jättetragiskt. Det är lika tragiskt och sorgligt hur ens hund än förolyckas, men vargen är ju på inget sätt den största faran för hunden. Som ni säkert alla vet är det trafiken som är den största faran för lösa hundar. Därefter är det jägare, som av misstag dödar fler hundar än alla rovdjur gör tillsammans under ett år. Under perioden 2000-2005 dödades eller skadades 84 hundar av varg eller annat rovdjur. 135 hundar dödades eller skadades av vådaskott från jägare. 7 238 hundar dödades eller skadades under samma period i trafikolyckor. Detta enligt försäkringsbolaget Agria som försäkrar 200 000 registrerade hundar. Statistik visar också att en hund i timmen körs ihjäl under löshundsjakten. Vi kan komma ihåg detta också. Fru talman! Hur många hundar som dödas finns det ganska god statistik på. Hur många vargar som dödas illegalt finns det ingen tillförlitlig statistik på, av naturliga skäl. Men att det förekommer omfattande tjuvjakt är dokumenterat. Brottsförebyggande rådets granskning visar en ökad användning av fällor för att döda. I två fall har de kunnat konstatera att man har använt gift. Snöskoter har använts för att jaga rovdjur enligt nästan var femte anmälan om illegal jakt. Poliser och tjänstemän trakasseras och hotas när de hanterar frågor om illegal jakt. Sociala orsaker och misstro gör att inga vittnen träder fram. Jaktbrotten är dessutom svåra att förebygga eftersom förberedelse och försök till illegal jakt inte är kriminaliserat. Vi tycker att det är viktigt att kriminalisera även förberedelser till jaktbrott. Jag yrkar bifall till reservation 23. Regeringens proposition, En ny rovdjursförvaltning , innehåller inga förslag som på ett realistiskt sätt visar hur vi i Sverige ska uppnå en gynnsam bevarandestatus för de fem stora. Min uppfattning är att bevarandet av rovdjuren inte kan ske utan att det finns en bred acceptans för rovdjurens närvaro. "Min ambition är att en ändrad lydelse av 28 § jaktförordningen ska ge denna effekt." Så sade jordbruksministern i en interpellationsdebatt som jag hade med honom inför förändringen av § 28 i jaktförordningen. Min fråga till er som här företräder regeringen är följaktligen om ni tycker att den förändringen har fungerat som jordbruksministern hoppades, eller är det licensjakten som nu ska ge samma effekt, det vill säga ingen alls vad gäller en bredare acceptans för rovdjuren. (Applåder)

Fru talman! Sverige är ett rikt land, ett fritt land, ett land med stora vidder, ett land som hänger ihop med andra länder och ett land som i hundra år bedrivit aktiv naturvård. Det är något vi bör vara stolta över. Vi ser nu att med regeringens förda politik ändras vissa inriktningar inom naturvården och den biologiska mångfalden. Vi ser det i budgetsatsningarna och vi ser det i dag med det förslag till ny rovdjursförvaltning som ligger på bordet. Det har varit många turer runt den svenska rovdjurspolitiken. Det är många rykten, många upprörda känslor och många knutna nävar. En del är upprörda för att rovdjuren finns, en del för att de är för många, en del för att de tar andra byten och en del för att de är för få. När jag läste den utredning som handlar om människors olika inställning till rovdjuren, den så kallade Fjäll-Mistrautredningen, som är en av de få verkliga undersökningar som finns om inställningen till rovdjur i olika områden, blev jag förvånad över den tolerans och det intresse som ändå finns för våra rovdjur. När jag också läste regeringens förslag såg jag att det talades väldigt mycket om att skapa acceptans för rovdjuren, precis som om den acceptansen inte alls fanns. Enligt bland annat utredningen Fjäll-Mistra finns det en stor acceptans och en positiv grundinställning till våra rovdjur. Det är uppenbart. Men det finns så klart också skillnader i acceptansen i olika delar av landet. Så är det absolut. En restaurang i Dalarna i mars, på menyn stod det Stygga vargens köttbullar! Barnmeny med budskapet Stygga vargen - vi känner igen det från sagan. För oss som kom in för att äta, en grupp som i tre dagar spårat varg i trakterna tillsammans med erfarna spårare och fått mycket riklig information om hur intelligenta och lekfulla dessa individer är, kändes det här budskapet riktigt irriterande. Varför tala om "stygga vargen" för barn som kanske inte har någon annan relation till djuret? Vi bekräftar gärna gamla ställningstaganden, som mer liknar fördomar, utan att ifrågasätta, även i en matsedel. Att bygga upp rädsla är en effektiv styrmekanism, som bekant. Som tur är lever vi i en modernare tid. Vi kan många gånger ifrågasätta och se på saker i ett större sammanhang. Vi behandlar alltså en ny rovdjurspolitik, och jag kan säga att jag har fått många upprörda mejl från människor. Det är människor som trodde att vi var mer moderna och hade en modernare syn på det här. De känner sig överkörda på ett odemokratiskt sätt av att den framgångsrika rovdjurspolitik som har verkat nu ska byta inriktning. Från att ha haft en politik som har lyckats få en ökad tillväxt inom flera av arterna ska de nu begränsas, många gånger utan riktigt underbyggda skäl. Man pratar mycket om acceptansen. Vem skapar acceptansen? Är det Stygga vargens meny på en restaurang i Dalarna? Är det genom att hota med att landsbygden kommer att dö? Är det genom att tillåta utökad jakt på hotade arter? Knappast! Då är det väl bra med inflytande från dem som är berörda, kan man tycka, som det föreslås i det här betänkandet och i propositionen. Absolut! Vi i Miljöpartiet tycker alltid att det är bra med en dialog och en lokal förankring. Men det är inte alltid man ska eftersträva en förändrad beslutsnivå, och det är absolut inte vår mening att det är bra att i detta läge delegera beslut över en förvaltning till regionala viltförvaltningsdelegationer som ska vara underställda länsstyrelserna. Att vara rådgivande är en sak, att vara beslutande är en helt annan sak. Vi har ett större ansvar än så, och vi har ett nationellt ansvar vare sig vi gillar det eller inte. Vi har ett ansvar enligt EU:s art- och habitatdirektiv och det ansvaret måste vi visa. Det gör vi inte genom att flytta förvaltningen till en regional nivå, tror vi, och dessutom sänka nivåerna för den svenska rovdjursstammen. En annan mycket viktig sak att ta upp i den här debatten är just det som Brottsförebyggande rådet har skrivit i sitt remissyttrande över den föreslagna regionala förvaltningen. Brå säger att det finns en risk med ett sådant förfarande. Uttalandet kommer just från forskningen om den illegala jakten. Brå säger att det sker olika former av otillåten påverkan mot personer som arbetar med rovdjursfrågor på länsstyrelserna. Det finns också risk för att påtryckningarna kommer att öka om den aktuella länsstyrelsen går mot tongivande lokala krafter. Det här är mycket allvarligt, och det är ingenting som man kan strunta i. Vi har ett ansvar även för rovdjuren, trots att de gör vad de gör och äter vad de äter. I Sverige finns kanske en varg som har lyckats leva och bli gammal. Han heter Ulrik. Hans revir, Ulriksbergsreviret, återfinns sydost om Fredriksberg på båda sidor om länsgränsen mellan Dalarna och Örebro. Reviret omfattar också en liten del av Värmland. Ulrik och hans fem syskon föddes på försommaren 1998. Den 27 februari 1999, när Ulrik korsade en skogsväg, besköts han av tjuvjägare och skadades allvarligt, men han överlevde. Sommaren 1999 bildade han ett par med en hona, det så kallade Grangärdesreviret. På försommaren 2000 får Ulrik sin första kull med tre valpar. I november samma år, när valparna är knappt ett halvår gamla, försvinner plötsligt den sändarförsedda tiken, och det finns indikationer på att familjegruppen utsatts för tjuvjakt. Ulrik blir ensam med de tre knappt halvårsgamla valparna, och han uppfostrar dem på egen hand. Sommaren 2001 träffar Ulrik en tik från Gravendalsreviret. De bildar nu det så kallade Ulriksbergsreviret. Det gick inte att konstatera att de fick några valpar 2002. Inför 2003 fanns alla tecken på att en föryngring skulle ske i Ulriksbergsreviret. Men den 25 februari 2003 tappade forskarna kontakten med tiken. Det sker samma dag som märkningen ska ske. Man bedömde att tiken dog samma dag, och det styrktes av upprepade ylningar från Ulrik natten efter att hon försvann när han försökte att få kontakt med henne igen. Gravendalstiken har aldrig återfunnits, och det anses med anledning av funna spår, bland annat skoterspår, högst sannolikt att hon är illegalt dödad. Ulrik lämnas ensam för andra gången. Vintrarna 2003-2004 och 2004-2005 kan man spåra Ulrik som ensam varg i sitt revir. Sommaren 2005 träffar han ännu en tik, och under försommaren 2006 fick han sin andra kull på fem valpar. År 2007 får Ulriksbergsreviret valpar igen. Flocken består av fem sex valpar. Den 10 juli finner man tiken död i trakten av Årjäng. Omständigheterna tyder på förgiftning. Man vet inte säkert om Ulrik lever i dag. Hans sändare slutade fungera den 29 april 2007, och sedan dess har man inte lyckats dna-analysera honom. Man har indikationer på att han levde åtminstone under vintern 2007-2008. Sammanfattningsvis har Ulrik under sitt liv förlorat två av sina tre honor till följd av sannolik tjuvjakt. Samma gäller för hans mor. Han har också blivit påskjuten vid ett känt tillfälle. Hans far dog i sina bästa år till följd av ett medfött ryggfel. Av Ulriks tre kullar på totalt elva valpar vet man med säkerhet att sex i dag är döda, tre är sannolikt illegalt dödade, två är dödade under skydds- respektive licensjakt och en är dödad av tåg. Hur det står till för de övriga fem valparna vet man inte i dag. Så långt historien om Ulrik. Det finns en gemensam syn på de två stora hoten mot vargstammen. Det är dels den genetiska situationen med en alltmer inavlad vargstam som stammar från tre individer, dels den omfattande tjuvjakten. Man kan ju tycka att det vore klädsamt att lägga fram realistiska lösningar på problemen i en ny politik, men regeringen väljer att föreslå en del saker som alla ska träda i kraft samtidigt. Man ska flytta vargar för att stärka genetiken, men samtidigt inför man licensjakt. Det ska vara en regional förvaltning med tre förvaltningsområden och med en sammansättning av representanter från olika samhällsintressen. Vi kan verkligen fråga oss om det här är en godare demokratisk ordning med en beslutskonstellation av en så oklar juridisk karaktär. I betänkandet föreslår man att vargstammen ska frysas. Vi har nått ett etappmål, men det är inte samma sak som ett mål eller ett tak. Varg ska kunna jagas via både skyddsjakt och licensjakt. Vi har ungefär 220 vargar i Sverige, och de är belastade på grund av inavel. De genetiskt svaga individerna ska skjutas, och vargar ska flyttas inom landet från andra håll. Miljöpartiet vill i stället göra det möjligt för vargen att naturligt förflytta sig, så kallad naturlig invandring, och likt den politik som har gällt fram till nu tillåta enstaka föryngringar utanför renskötselns åretruntmarker. Vi tror inte att det är det minsta lämpligt eller mer demokratiskt att tillåta licensjakt på en art som finns med på listan över hotade arter enligt art- och habitatdirektivet. Vi förstår inte hur man plötsligt kan tycka att 220 vargar utgör ett tak. Det är bara ett delmål som skulle utvärderas för att kunna anta ytterligare ett mål. Vi tror däremot att betydelsen för acceptansen är skyddsjakt på de individer som orsakar större problem än andra. Men det utrymmet blir mindre om licensjakten införs. Vi anser att det är fel att sänka miniminivån på antalet lodjur. Även lodjur behöver det genetiska utbytet med bland annat den finska stammen och också den ryska stammen. Vi anser att den politik som fastställdes 2001 med en viss minskning av lodjursstammen i norra Sverige får ske först när tillräckligt många lodjur har etablerat sig i Götaland så att stammen nationellt inte minskar. Jag hoppas att det tydligt framgår att Miljöpartiet inte ser rovdjurens existens i Sverige som en fråga om överlevnad. Vi anser att de har en roll i ekosystemen. Rovdjur tillhör den svenska faunan och har en roll som toppredator. Jag vill påminna om att vi har ett större ansvar för de stora rovdjuren än att som det framgår i förslaget i dag begränsa och minimera. Vi är valda att ta det ansvaret. Det är möjligt att göra det. Därmed vill jag avsluta med att yrka bifall till reservationerna 4, 11, 22 och 24.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till betänkandets förslag i sin helhet. Syftet med förslaget är att vi inom alliansen vill visa att vi tar ansvaret för den biologiska mångfalden på allvar och att vi arbetar intensivt för en fortsatt samexistens mellan människor och rovdjur genom att på ett balanserat sätt stå upp för de fem stora rovdjuren i den svenska faunan. Det här betänkandet visar, om inte annat, att politik är det omöjligas konst. Jag påstår att i det här betänkandet förenar vi motstående intressen på ett balanserat och bra sätt. Betänkandet är ett bra bevis på detta. Vad är bakgrunden till detta? Vi har länge levt i avsaknad av en trovärdig och accepterad rovdjurspolitik. Vi har en av Europas starkaste tillväxttakt av rovdjur. Vardagsbekymren i konfliktytan har ökat i takt med att rovdjursnumerären har ökat. Avståndet mellan människor i rovdjursområden och beslutsfattarna har upplevts som ljusår. Serena Cinque pekar i sin avhandling I vargens spår på att myndighetsutövningen i avsaknad av tydliga riktlinjer i viss mån har blivit godtycklig. Tidigare socialdemokratiska regeringar visade brist på empati och utvecklade en utpräglad tondövhet, vilket förstärkte konfliktytan. Man valde att skjuta upp och begrava saker och ting i utredningar. Vänstern och Miljöpartiet styrde och ställde. Det bristande medborgarinflytandet gjorde att fäbodsägare, tamdjursägare, markägare, jägare och rovdjursföreträdare inte fick komma till tals, utan allt sköttes internt inför stängda dörrar. Kruppa fäbod kanske många har hört talas om. En av dem som bor där på somrarna heter Per Hållnissa. Han var på mitt rum för ungefär en månad sedan och beskrev sitt liv med sina föräldrar på sin fäbod. Han är tätortsbo, bor här i Stockholm men bor sedan många år på fäboden på somrarna. Han är uppväxt där, och han är småbarnsförälder. Det var flera angrepp hos dem i somras, ett av angreppen i deras direkta åsyn. Det gjorde ett outplånligt intryck på familjen Hållnissa. Det har gjort att de känner en osäkerhet, en otrygghet inte minst för sina barns skull. Det är just den här typen av rädslor som vi måste lyssna till och ta till oss för att möjligtvis kunna åstadkomma en förbättring. När det gäller fäbodar rent allmänt har de förutsättningar för en unik biologisk mångfald. Fäbotanken bygger just på att man inte har djuren innanför hägn, det är det som är poängen. Det finns tamdjursarter som man räddar genom fäbodsdriften, men också den fauna och flora som bildas på fäbodarna är unika. Jag konstaterar att en tät rovdjursstam i direkt anslutning till en fäbod är någonting oförenligt. Det fungerar inte. Jag utgår från att viltförvaltningsdelegationerna i sin beskattningsutformning tar hänsyn till detta. Vi inom alliansen har besökt fäbodar. Vi har besökt rennäring, vi har besökt rovdjurscentrum, vi har varit i verkligheten för att ta till oss av dessa konflikter för att kunna medverka till en bättre politik. Alliansregeringen har väldigt tydliga riktlinjer. Sverige ska ha livskraftiga rovdjursstammar, men det måste till åtgärder för att en bättre samexistens ska komma till stånd och en ökad accept. Vi ska dessutom uppfylla våra internationella åtaganden. Det är statement som ligger i botten för vår politik. Vi har under den här mandatperioden ändrat § 28 redan två gånger för att just tillmötesgå människors rättmätiga behov av att skydda sina tamdjur. Vad innehåller förslaget? Ja, det är tre delar. Det handlar om organisation, om att flytta förvaltningen närmare de berörda människorna. Länsstyrelserna ges ett utvidgat ansvar att ha hand om delegationer från Naturvårdsverket. Under länsstyrelsen ska bildas viltförvaltningsdelegationer som blir beslutande. I viltförvaltningsdelegationerna ska det finnas en bred representation av lokala och regionala företrädare. Detta är en väldigt viktig punkt. Detta understöds också av EU-kommissionens inriktning, nämligen att man ska flytta besluten närmare människor. Landshövdingen i länet kommer att vara ordförande i respektive viltförvaltningsdelegation. För att öka samförståndslösningar och samplanering ska det bildas rovdjursförvaltningsområden i landet. Vad är då själva förvaltningsinriktningen? Nu har jag talat om organisationen. Jo, förvaltningsinriktningen är att vi ska se till att vi får en livskraftig rovdjursstam på alla de fem stora. För att hjälpa till med detta kommer vi redan i vinter att införa jakt på varg och samtidigt tillfälligt begränsa tillväxten av vargstammen. Vi kommer också att medge minskning av lodjursstammen som är ganska ojämnt fördelad i landet. Begränsningen på vargen är på 210. Detta ska paras med att vi ska stärka den genetiska statusen för just vargen eftersom den är uttunnad. Det ska göras i första hand genom att underlätta invandring och i andra hand genom att flytta redan invandrade individer och att förbereda för möjligheten att flytta in varg utifrån. Den tredje delen i förvaltningsinriktningen är att det ska göras en utvärdering av rovdjursförekomsten och då speciellt vargen. I den här utvärderingen kommer det att finnas en bred representation med lokalt och regionalt inflytande. Utvärderingen ska redovisas senast den 1 juli 2012. Några allmänna kommentarer: När det gäller viltförvaltning generellt måste det finnas en balans mellan mänskliga aktiviteter, foder, bytesdjur och rovdjur. Grunden till vår viltstam generellt sett är den fotosyntetiska produktionen av foder. Sedan har vi idisslare eller gräsätare och predatorer, och däremellan finns det ett samband. Jag hoppas att vi i framtiden ska kunna ha detta samlat, inte förvalta olika rovdjursslag för sig och skog för sig. Det ska hänga ihop, för det gör det i verkligheten. Vi måste någon gång lära oss att vi ska ta utgångspunkt i naturen och inte i mänskliga revir. Jag utgår från att det sedan länge vid Naturvårdsverket och berörda länsstyrelser planerats för att genomföra jakt på varg i vinter. Om inte, är det hög tid att sätta i gång. Det finns ingen ursäkt för att inte komma i gång i vinter. När det gäller den allmänna avvägningen av konfliktytan mellan mänskliga intressen och rovdjur får det aldrig råda någon tvekan om att när rimliga skyddsåtgärder har vidtagits och det ändå är en konflikt måste det alltid vara människans intressen som går före. Vi i allianspartierna lovade före valet, och nu levererar vi. Jag påstår att det här betänkandet innebär en framgång för människor och en framgång för rovdjuren därför att vi, förhoppningsvis, ska kunna minska tjuvjakten. Vi kommer att stärka de genetiska förutsättningarna. Det här är också en framgång för tamdjuren. För alla berörda parter ger detta betänkande en framgång. Vad har vi på oppositionssidan i den här frågan? Vi har en socialdemokrati som inte vill ha något tak under utvärderingstiden. Det är mycket märkligt därför att det innebär att det blir samma system som nu gäller, nämligen att det kommer att gå som det har varit. Man vill ha en delutvärdering 2015 och nästa 2029. Man har inte någon adaptiv förvaltning med i resonemanget. Jag blir lite fundersam när jag läser deras motion om § 28. Där står det att det bara gäller djur innanför hägn. Det är möjligt att det är en felskrivning, men man vill ha en återgång till det som tidigare gällde. Vänstern säger att ingen delegation ska ligga kvar på Naturvårdsverket. Man vill inte ha någon jakt, och man vill försämra § 28 så att det bara ska gälla djur innanför hägn. Det innebär åter att du inte har någon möjlighet att skydda dina fäbodsdjur och hundar. Man vill inte heller stå bakom en minskning av lostammen. Miljöpartiet säger: Ingen delegation till länsstyrelsen eller till lokala beslutsfattare, ingen jakt. Man vill försämra § 28 och ändra tillbaka till vad som gällde 2006, om jag har läst rätt. Det innebär att det först är vid ett upprepat anfall som man får vidta en åtgärd. Man vill dessutom ha varg i renbetesland men ingen minskning av lostammen. Kära åhörare! Vad är då den samlade strategin från oppositionen? Vem är det som bestämmer? Är det två mot en, eller bestämmer det största partiet? Gäller den förra regeringens beslutsordning att två små bestämmer över den store, återigen att svansen viftar med hunden? Det är ett viktigt besked mindre än ett år före valet. En röst på vänsterblocket är en röst för en dramatisk tillbakagång och en ändlös kamp, återigen, för tamdjursägare, landsbygdsboende, friluftsmänniskor och jägare. (Applåder)

Fru talman! Jag kan ge besked på en gång. Om Bengt-Anders Johansson tror att vi kommer att backa när det gäller 28 § har han fel. Jag hittar själv inte någon sådan skrivning i betänkandet, så jag vet inte var Bengt-Anders Johansson har hittat något som kan ge någon antydning åt det hållet. Jag vet inte riktigt hur Bengt-Anders Johansson tänker när han säger att vår plan för vargen, att behålla miniminivån och inte sätta tak, skulle göra att vi skulle stanna kvar vid den politik som förs nu, för det är ju helt felaktigt. En förvaltningsplan på 20 år och dessutom en regional förvaltning är det som ligger till grund för att inte låsa stammen vid 200 individer i 20 år. Om vi ska ha en regional förvaltning måste den också ha beslutsrätt. Det är inte en beslutande regional förvaltning om vi säger: Ja, det är jättebra att ni vill ha vargar, men vi har bestämt att ni inte får ha mer än totalt 200. Ni måste skjuta dem därutöver. Om de är överens om att de vill ha fler vargar i regionerna än de som de har blivit tilldelade, är det väl klart att de ska få ha det. Det är det som det handlar om och ingenting annat. Jag märker att Bengt-Anders Johansson snyggt glider förbi frågan om inplanteringen i sitt anförande. Jag kan förstå det, för det är en besvärlig fråga, men jag vill ändå ha svar. Hur tänkte ni när ni kom fram till förslaget om inplantering av varg från andra länder? Det finns inte någonstans något stöd för det. Var ska de utplanteras? Hur ska man kunna särskilja de nya vargarna från de gamla vid jakt? Vad händer om man råkar skjuta en ny varg? Blir man då anklagad för illegal jakt eller grovt jaktbrott? Hur ser det ut rent praktiskt? Och hur ska ni hinna se något resultat av genetiken på en hel stam fram till, som du säger, den 31 juli 2012?

Fru talman! Detta om 28 § står i er motion, bara upplysningsvis. Jag påstår att införandet av ett tak under utvärderingstiden är den mest aktiva riktlinjen för myndigheterna. Ni lämnar till myndigheterna, precis som ni har gjort hittills, att självständigt avgöra hur det här ska hanteras. Det är just där det politiska ansvaret brister från Socialdemokraterna. Ni är alltså i princip på samma bog som Vänstern och Miljöpartiet. Därför, Helén Pettersson, tala nu om för oss vilken linje av de tre som kommer att gälla. Är det den gamla socialdemokratiska regeringens linje, nämligen att det är småpartierna som ska styra och ställa? En oerhört väsentlig fråga är om ni vill vara med i matchen eller om ni passar och backar in bakom Vänstern och Miljöpartiet. Det tycker jag att du ska ge ett tydligt och rakt svar på. När det gäller inplanteringen visar just den det ansvar som vi vill ta för vargstammen. Det är ett ansvar för den biologiska mångfalden. Det är just kombinationen av att vi kan hålla ett tillfälligt tak samtidigt som vi för in nya gener på ett aktivt sätt som är trollspöet och lösningen. Det saknar ni, vilket gör att er politik är fullständigt resultatlös. Det är precis som det har varit.

Fru talman! Med tanke på hur noga Bengt-Anders Johansson verkar ha läst vår motion är det förvånande att vår långsiktiga och ganska genomgripande strategi för vargpolitiken, som finns beskriven där, verkar ha gått honom förbi. Det är absolut skillnad på en vargpolitik som ska gälla i två till fyra år och en som ska gälla i 20 år, så klart. Att sätta ett tak när man gör en 20-årsplan är inte att respektera en regional förvaltning. Däremot tror jag, och jag hoppas att det är så som majoriteten också har tänkt när man beslutat om den regionala förvaltningen, att det ska finnas ett visst mått av beslutanderätt också där. Annars blir alltihop bara ett spel för gallerierna. Vad gäller samarbetspartierna har det gått väldigt bra för oss att driva en gemensam politik sedan vi förlorade det senaste valet. Jag tror inte att vi kommer att ha något problem med det framöver heller. Jag vet också att man inte ska kasta sten i glashus. Och det har inte varit helt enkelt för majoriteten, om jag har förstått det rätt, att komma fram i den här frågan, men ni har ju onekligen lyckats. Det är trevligt att du är omtänksam och bekymrad över vad som kommer att hända efter att vi har vunnit valet 2010. Men tro mig, det kommer att ordna sig till det bästa då också. Jag tycker fortfarande att vi får för lite praktiska svar på hur denna inplantering av varg ska gå till och också var det förslaget egentligen kommer ifrån. Det är ingen som tycker att det är en bra idé. Det finns ingenstans där det har visat sig funka bra på varg. Ni pratar om att ni vill att acceptansen ska öka lokalt samtidigt som man ska släppa vargar hemma i någons område och sedan åka därifrån. Det ska sedan hanteras lokalt av befolkningen. Hur ska det öka acceptansen? Och, återigen, hur ska man kunna skilja de nya vargarna från de gamla vid jakt?

Fru talman! Ja, alla åhörare hörde att vi inte fick något svar på vem det är som kommer att bestämma under nästa mandatperiod, om vänsteralliansen olyckligtvis skulle få majoritet. Man går alltså in i ett fullständigt töcken när det gäller den rovdjurspolitik som alliansen nu är oerhört tydlig med att ta tag i för människornas, rovdjurens och tamdjurens bästa. Det är ett viktigt besked vi har fått i dag. När det gäller inplanteringen handlar det väldigt mycket om teknik, alltså på vilket sätt den ska göras. Det skulle vara mig förmätet och mycket främmande, med mina bristande detaljkunskaper om hur inplanteringen ska göras och när vi har myndigheter som har fått det uppdraget, att tala om hur det ska gå till. Men jag är alldeles övertygad om att det finns förutsättningar att lyckas. Det måste lyckas för att vi ska klara den genetiska statusen på rovdjuren, vilket vi värnar om mer än vad vänsterblocket gör eftersom vi är beredda att ta till denna extraordinära åtgärd. Men som sagt handlar det i första hand om en naturlig invandring. Och dessbättre har det de senaste åren visat sig att det har kommit in ett par tre nya djur. I går fick jag information från en av vargforskarna att en av dem dessutom har reproducerat sig, vilket är väldigt glädjande. Jag kan bara avslöja för Helén Pettersson, i den mån hon inte visste det, att de viktigaste vargarna i regel är märkta med radiosändare, vilket gör att det går att skilja ut djur i naturen. Men, som sagt, det här är inget större bekymmer. Den som vill problematisera det hela gör precis som Helén Pettersson och sätter upp alla svarta skynken som bara går. Det är viktigare att vi får till stånd en bättre genetisk utveckling än att hålla på och problematisera som vänsteralliansen gör.

Fru talman! Jag funderar också över var ni har fått det där med inplantering av varg ifrån. Finns det någonstans där det har fungerat väl? Det känns lite som att det är fort och fel. Och ni ska utvärdera den nya politiken på två och ett halvt år. Jag vill ställa en fråga till Bengt-Anders. I den interpellationsdebatt som jag hade med jordbruksministern, och som jag refererade till i mitt anförande, inför förändringen av 28 § sade jordbruksministern att hans uppfattning var att bevarandet av rovdjuren inte kan ske utan att det finns en bred acceptans för rovdjurens närvaro. Min ambition, sade han då, är att en ändrad lydelse av 28 § jaktförordningen ska ge den effekten. Då undrar jag: Har ni redan nu kunnat se att förändringen av 28 § jaktförordningen har inneburit någon förändring? Har det blivit större acceptans? Var det alltså lyckat att göra den förändringen? Om inte, varför går ni i så fall vidare och vill ha begränsad licensjakt? Då kan ni inte tycka att den har varit lyckad. Den har alltså inte ökat acceptansen för rovdjuren, om jag förstår det rätt. Hur ser Bengt-Anders på jordbruksministerns förhoppning och ambition? När det gäller inplantering, var har man fått idén ifrån? Har den funkat någonstans?

Fru talman! Var har idén kommit ifrån? Ärligt talat vet jag inte. Det spelar mindre roll, för det man ska ta ställning till är om det kan vara en tillgång eller inte. Alla som har sysslat med djuravel - vilket jag delvis har gjort - vet att om man vill förstärka eller få en bättre genetisk status, oavsett om det handlar om hundar, kor eller hästar, är det bra att emellanåt få in nya friska gener. Det är en mycket gammal kunskap, men det verkar som att vänsterblocket står fullständigt handfallna och häpna inför upptäckten att nya gener kan göra en stam friskare. Det är grundläggande avelsarbete som har gett den kunskapen. Men hej och hå, välkomna till verkligheten och förnyad kunskap! Jag fick också frågan om vi har gjort någon utvärdering av § 28. Det senaste beslutet började gälla den 1 maj 2009. Det är rätt magstarkt att vänta sig att vi redan efter fyra månader skulle ha kunnat se några effekter av detta. Men de människor jag möter, och framför allt tamdjursägare, känner i dag en emotionell tillfredsställelse över att man återigen har en möjlighet att avvärja ett angrepp innan det har påbörjats. Detta är oerhört viktigt. Enligt den gamla § 28 gällde upprepat anfall, vilket innebar att en djurägare skulle avvakta ett rovdjursangrepp på sitt tamdjur, oavsett vilket tamdjur, innan man fick angripa. Det var en fullständigt omänsklig linje som den förra socialdemokratiska regeringen drev.

Fru talman! Jag kan försäkra Bengt-Anders Johansson att vi har hört talas om att man kan förnya gener genom att föra in nya djur. Vi är helt på det klara med att det går till så. Men då handlar det om tamdjur. Vargen är inget tamdjur, så det fungerar inte riktigt på samma sätt. Jag fick svaret att ni inte vet var idén kommer ifrån. Då kan ni inte heller svara på om det är en beprövad metod när det gäller vilda rovdjur, som i detta exempel vargar, utan det är en chansning som inte har stöd någonstans ifrån. Men ni inför det, och snabbt ska det gå. Det känns lite fort och fel. Man hinner inte se vad det ena man gör leder till innan man inför en ny del som går åt samma håll. Förhoppningen var att acceptansen för rovdjuren skulle öka. Bengt-Anders Johansson säger att han har mött hundägare och jägare som är nöjdare och mer tillfreds. Men om förändringen har fungerat, varför ska ni i så fall tillföra licensjakten? Varför ska ni begränsa antalet vargar? Då har det inte fungerat. Varför är ni aldrig nöjda? Är det nollvision ni vill uppnå? Ska vi bara ha vargar och andra rovdjur i djurparker?

Fru talman! Ibland vet jag inte vart debatten leder. Det sista var sällsynt magstarkt, nämligen att vi skulle stå för en nollvision för rovdjuren. Det är en fullständigt fabricerad uppfattning som Wiwi-Anne Johansson gör sig till tolk för. Jag tror inte att någon uppfattar att det är vår linje. Jag har varit mycket tydlig med att vi står upp för de fem stora rovdjuren. Vi gör det på ett sådant sätt att vi kan få en ökad accept och en bättre samexistens samtidigt som vi vill förbättra den genetiska statusen. Uppenbarligen är man från vänsterblocket inte speciellt intresserad av den genetiska statusen, men vi är beredda att vidta åtgärder som är lite ovanliga. Wiwi-Anne Johansson påstår att allt ska gå så snabbt. I brist på handling under tidigare regeringars ansvar har behovet av åtgärder ökat. Därför är det viktigt att påbörja detta och försöka få en ändring till stånd så snabbt som möjligt. Vi har nämligen varit ute i verkligheten och lyssnat på människor. Jag rekommenderar det; det är nyttigt. Då får man höra vad som trycker människor och vilka bekymmer de har. Vi tar nu på ett balanserat sätt ansvar för detta, vilket gör att vi kan förena två olika intressen. Den som påstår att vi har gått ena parten till mötes far med osanning. Vi har hittat en gyllene medelväg som kommer att visa sig framgångsrik.

Fru talman! Jag reagerade starkt på Bengt-Anders Johanssons berättelse om fäbodbruket. Det smög sig in en mening om att man var orolig för angreppen, inte minst för sina barns skull. Vad menar Bengt-Anders när han säger så? Det är precis detta som stora stygga vargen handlar om, nämligen värderingar, värderingar och värderingar. Jag är allergisk mot de värderingar som han lägger in när han säger så. Det vore bra att få ett svar. Ska vi verkligen skrämma upp barnen och varandra? Det händer att hundar hoppar in bland djur och river och biter ihjäl. Inte säger vi då till barnen att vi är oroliga för deras säkerhet. Detta är en viktig detalj i diskussionen. Förhoppningsvis kommer licensjakten att minska tjuvjakten. Det hoppas jag också. Men vet vi det?

Fru talman! Jag börjar med indignationen angående oron för barnens skull. Jag citerade en medborgare som var hos mig och berättade om sina känslor. Han var tätortsbo, inte jägare eller tamdjursägare. Han sade precis detta till mig. Om du besöker verkligheten, Tina Ehn, kommer du också att möta denna typ av påståenden. Det var ett citat. Vad har vi för belägg för att tjuvjakten minskar? Enligt forskarna har tjuvjakten på björn minskat sedan vi började jaga den på ett mer adekvat sätt. Det är väl ett bevis så gott som något. Allt talar för att det är så. Kan Tina Ehn berätta för oss vem det är som kommer att få inflytande över den kommande rovdjurspolitiken om vänsterblocket får majoritet i nästa val? Socialdemokraterna kunde inte förklara hur detta skulle gå till, naturligtvis mot bakgrund av att man misslyckades med att få till en vettig rovdjurspolitik när man hade ansvaret under förra mandatperioden. Är det Tina Ehns linje som gäller? Eller Wiwi-Anne Johanssons? Eller Helén Petterssons? Snälla, ge oss ett besked! Det är viktigt.

Fru talman! Man kan antingen välja att diskutera hur den framtida rovdjurspolitiken skulle se ut om oppositionen hade makten eller också kan man välja att diskutera regeringens förslag till ny rovdjurspolitik, vilket vi har på bordet i dag. Vi har inte diskuterat vilken rovdjurspolitik vi vill ha framöver. Vad vi gör i dag är att diskutera den rovdjurspolitik som alliansregeringen presenterar. Bengt-Anders Johansson får naturligtvis citera en annan person. Jag ber om ursäkt om jag tolkade det som att Bengt-Anders framförde sina synpunkter. Desto viktigare är det att visa att detta är värderingar som kommer fram och som går från mun till mun. Ibland får man analysera varifrån de kommer. Är det sagan om stora stygga vargen? Jag ska fortsätta med att ta upp frågan om illegal jakt som är ett av de stora problemen när det gäller vargen och rovdjuren. I regeringens förslag säger man att man tänker återkomma till frågan om att försök och förberedelse till grovt jaktbrott bör kriminaliseras. Jag har också ställt en fråga till miljöministern om det, men fått samma svar som det som står i propositionen. Jag tycker att det hade varit ett framsteg att lyfta fram det problemet och göra något åt det.

Fru talman! Nu har vi hört företrädare nummer två för vänsteralliansen vara väldigt tydlig med att man inte har någon framtidspolitik för ett eventuellt samregerande när det gäller rovdjurspolitiken. Det är ett svart hål. En röst på vänsteralliansen är detsamma som att ta en lott på ett lotteri - det kan bli si eller så. Erfarenhetsmässigt kommer det att vara så att det är Vänstern och Miljöpartiet som kommer att styra den framtida rovdjurspolitiken om, vilket Gud förbjude, det blir ett regeringsskifte. Det är alltså en tillbakagång till det som gällde före 2006. Det är en ändlös kamp för människor att försöka få förståelse för sina bekymmer. Kom ihåg det, ni som lyssnar på detta. När det gäller grovt jaktbrott och jaktbrott över huvud taget är jag fullständigt överens med Tina Ehn. Det finns ingen som helst ursäkt för jaktbrott. De är illgärningsmän eller -kvinnor. De är alltså brottslingar. De har ingenting med jakt att göra. I min värld är jägare de som följer reglerna och jagar på ett etiskt, bra och korrekt sätt. De som ägnar sig åt illegal jakt ska ovillkorligen tas om hand och tas bort. De skapar bara bekymmer för hela den övriga jägarkåren och alla andra. Jag vet att det för närvarande pågår en beredning i Regeringskansliet mellan Justitiedepartementet och Jordbruksdepartementet för att få pusselbitarna på plats. Vi har inte olika uppfattning. Vi står enade om att vi måste bekämpa den illegala jakten. Den har inte i ett modernt samhälle att göra.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Inför valet 2006 var Centerpartiet tydligt med att Sverige behöver en ny rovdjurspolitik. Vi behöver en ny rovdjurspolitik som tar sin utgångspunkt i att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar i Sverige. Vi i Centerpartiet lovade att om vi fick ansvaret efter valet skulle vi arbeta för en politik som tog människors oro på allvar. Vi lovade att de människor som berörs av rovdjursangrepp skulle få ett större inflytande, och vi var tydliga med att vi ville se en rovdjurspolitik som gör det möjligt att leva och verka på landsbygden. Vi har lyssnat på de många människor i Sverige som känner otrygghet när deras djur utsätts för det ena rovdjursangreppet efter det andra. Vi har lyssnat på fåruppfödare i Horred i Sjuhäradsbygden, i Vrena i Sörmland och i Lekvattnet i Värmland, för att nämna några. Vi har lyssnat på hjärtskärande berättelser om hur dessa människor fått flera års arbete förstört. Vi har lyssnat på hur de ser att deras livsverk hotas av rovdjursangrepp. De tidigare socialdemokratiska regeringarna var väldigt duktiga på att lyssna. De lyssnade och lyssnade, men inget hände. I stället valde de att sticka huvudet i sanden när larmet gick om rivna får och inavlade vargstammar. På något sätt känns det som om man trodde att den här debatten skulle försvinna och så överlät man på Miljöpartiet och Vänsterpartiet att sköta rovdjurspolitiken. Det bidrog bara till att misstron mot rovdjursförvaltningen tilltog och acceptansen minskade. När alliansregeringen tog över 2006 var förväntningarna enorma. Därför är jag både stolt och nöjd när jag nu kan konstatera att Centerpartiet och alliansregeringen än en gång levererar. Den nya rovdjursförvaltning som vi kommer att fatta beslut om i dag kommer att bidra till att öka acceptansen samtidigt som den tar hänsyn till både naturvårdsintressen och intressen från djurägare och andra berörda i områden med rovdjur. Den nya rovdjursförvaltning vi i dag fattar beslut om kommer att innebära ökat regionalt ansvar och lokalt inflytande över förvaltningen av rovdjuren samt begränsning av vargstammens tillväxt genom licensjakt och fortsatt skyddsjakt. Vi har kraftfulla åtgärder för att göra vargstammen friskare. Vi sänker miniminivån för lo. Vi tillsätter en utvärdering för långsiktiga mål och en utredning om toleransnivå för rennäringen. Fru talman! Den nya rovdjursförvaltningen kommer att innebära ökat regionalt ansvar och att besluten fattas närmare dem som berörs. Länsstyrelserna får ett utvidgat ansvar över förvaltningen av rovdjuren jämfört med i dag, och Naturvårdsverket kommer att kunna föra över rätten om licensjakt och skyddsjakt till länsstyrelserna, givet att det finns reproducerande stammar i länen. Samtidigt som vi föreslår en regionalisering av rovdjursförvaltningen garanterar vi en livskraftig rovdjursstam. Det innebär att delegeringen av beslut om jakt och skyddsjakt endast får ske om en rovdjursstams antal överstiger den fastställda nationella miniminivån. Det betyder konkret att om stammen minskar i antal och understiger den nationella miniminivån och därmed det mål som riksdagen har fastställt minskar det regionala beslutsfattandet då vi uppnått den situation som är önskvärd. Fru talman! Etappmålet för varg är den del i regeringens förslag som inte helt oväntat har fått mest uppmärksamhet i medierna och bland allmänheten. En del har velat framställa det som att förslaget innebär slutet för den svenska vargstammen. Det är allt annat än en korrekt beskrivning. Många verkar ha glömt bort att antalet vargar har ökat väldigt snabbt de senaste åren. I slutet av 1970-talet fanns det endast tre vargar i Skandinavien. Vintern 1999-2000 hade antalet ökat till ett sjuttiotal individer, för att i dag med råge överstiga 200 individer. Den svenska vargstammen har gjort en fantastisk comeback antalsmässigt, och det råder inget tvivel om att den är här för att stanna. När jag läser oppositionens motioner och det som berör etappmål för varg slår det mig hur vitt skilda uppfattningar partierna har. Socialdemokraterna vill, vilket har framkommit i debatten här, ha ett etappmål på 200 vargar. Miljöpartiet däremot anser att vargstammens tillväxt ska få fortsätta, och nämner i svepande ordalag att en isolerad stam som den svenska kräver i storleksordningen 2 000-5 000 djur för att vara livskraftig. Det är två målbilder som milt sagt avviker ganska kraftigt från varandra. På den ekonomiska politikens område har vänsteroppositionen lovat besked om ungefär ett år om hur deras gemensamma alternativ ser ut. Min enkla fråga är: När får vi och Sveriges befolkning besked om vänsteroppositionens rovdjurspolitik? Det vore hedervärt att ge besked om det i god tid före valet så att människor har två tydliga alternativ att välja mellan. Som sagt har den offentliga debatten om vargfrågan dess värre ofta haft en missvisande fokusering på antalet vargar när det i själva verket är vargarnas genetiska status som är det mest intressanta. I och med att den skandinaviska vargstammen härstammar från endast tre individer gäller det att vi arbetar kontinuerligt och långsiktigt med att förbättra den genetiska statusen. I första hand vill vi från alliansens sida underlätta för naturligt invandrade vargar att förflytta sig från renskötselområdet till vargpopulationen i Mellansverige. I andra hand vill vi genom aktiv utplantering öka den genetiska variationen i den svenska vargpopulationen. Det är nödvändigt eftersom den genetiska statusen på vargstammen är så problematisk. Ska vi komma till rätta med dessa problem krävs det aktiva åtgärder för att förbättra vargstammens genetiska situation. Stammen visar bland annat tydliga tecken på inavelsdepression, och det har konstaterats fall med vargar som har haft ryggkotsdefekter, hjärtfel, njurfel med mera på grund av inavel. Det är tack vare åtgärderna för att stärka vargstammens genetiska status som tillväxten av den svenska vargstammen inte behöver vara av samma omfattning som hittills. Och det är tack vare åtgärderna som vargstammen kommer att kunna hållas på en nivå som långsiktigt skapar en större acceptans för vargen i vår fauna och i förlängningen en större acceptans för de beslut som fattas i denna kammare. Det är lätt att sitta här i Stockholm och säga att antalet vargar ska tiofaldigas när det är andra människor i andra delar av landet som lever med dessa djur nära inpå sig. Genom att man inför en planerad licensjakt kommer de individer som bär på dåliga anlag att kunna avlägsnas från vargpopulationen. Det kommer att reducera risken för fortsatt spridning av dåliga anlag samtidigt som genetiskt viktiga vargindivider får leva vidare. Det kan låta lite grymt, men på lång sikt kommer det att gynna den svenska vargstammen. Man skulle kunna likna det vid ruttna äpplen i en korg. Rensar man inte bort den skadade frukten riskerar den att sprida sig. Jag tror att de flesta här inne håller med mig om att ett mindre antal friska äpplen är att föredra framför en hel korg med ruttna äpplen. Fru talman! Jakten är ett redskap för att förbättra vargstammens genetik. Hade vi från alliansen inte lämnat detta utrymme för en begränsad och strängt kontrollerad licensjakt på varg hade arbetet med att uppnå en mer gynnsam bevarandestatus varit svårare. Det räcker inte att göra som Socialdemokraterna gör gång på gång, det vill säga att sticka huvudet i sanden ännu en gång. Man har från socialdemokratins sida hakat upp sig på regeringens förslag att plantera in friskt genetiskt material för att stärka den svenska vargstammen. I stället vill man vänta i 20 år för att 20 vargar eventuellt ska invandra på naturlig väg. Varför ska man vänta så länge? Med regeringens förslag får vi motsvarande effekt under en kortare tidsperiod, och vi får också en möjlighet till större handlingsfrihet. Jag är fullt medveten om att utplanteringen kan anses provocerande för en del människor, och jag har respekt för det. Men regeringens och alliansens bedömning är att utplanteringen är nödvändig för att vi ska kunna begränsa tillväxten på varg. Statens jordbruksverk kommer i samråd med Naturvårdsverket att ha i uppdrag att ta fram rutiner för hur förstärkningen av vargstammens genetik ska organiseras och genomföras. Därtill kommer det att krävas att jägarorganisationerna, inom ramen för bland annat det allmänna uppdrag som de har, påbörjar arbetet med en lokal förankring av processer med flytt och införsel av vargar för att garantera att legitimiteten för rovdjursförvaltningen inte minskar. Fru talman! Det är mindre än ett år kvar till valet, och de rödgröna vill gärna framställa sig som ett trovärdigt alternativ till alliansen. Lika mycket som deras budgetmotioner spretade åt olika håll när de presenterades för några veckor sedan spretar nu deras syn på den svenska rovdjurspolitiken. Av det som jag har pratat om i dag är oppositionen i stort sett inte överens om något. Vi kan konstatera att Socialdemokraterna accepterar regeringens politik på väldigt många områden. Men Miljöpartiet och Vänsterpartiet avviker markant från alla andra riksdagspartier. Att de ska kunna komma överens om en gemensam hållning i dessa frågor ser jag med spänning fram emot. Deras alternativ är allt annat än tydligt. Jag kan konstatera, precis som Bengt-Anders Johansson gjorde här tidigare, att Miljöpartiet historiskt sett har haft ett stort inflytande över vänstersidans rovdjurspolitik. En röst på oppositionen går därför inte att tolka på något annat sätt än att den är en röst på en rovdjurspolitik med ett begränsat regionalt inflytande och en röst på en miljöpartistisk rovdjurspolitik. (Applåder)

Fru talman! Ja, visst är det ett år kvar till valet. Det märks också väldigt tydligt på alliansens företrädare i talarstolen som ägnar mer tid åt att prata om oron för hur oppositionen ska hantera frågan efter att vi har vunnit valet än att prata om den faktiska proposition som ligger på bordet. Jag noterade att Claes Västerteg kräver tydliga och raka besked från oppositionen ett år före valet på flera olika politiska områden. Jag tycker ändå att vi kan konstatera att det tog alliansen tre år efter vunnet val innan man var överens om rovdjurspolitiken. Så kasta inte sten i glashus, Claes Västerteg. Jag känner också ett behov av att påminna alliansens företrädare om att vi var överens om den rovdjurspolitik som vi lade fast 2001. Socialdemokraterna tillsatte Rovdjursutredningen 2006 för att utvärdera den gemensamma rovdjurspolitiken, och den utredningen ligger till grund för dagens proposition. Det tog tre år för alliansen att leverera i detta sammanhang. Det skulle vara intressant att höra från Claes Västerteg hur det känns. Det erkände han i och för sig här. Hans moderata kollega hade åsikter om att störst parti borde bestämma. Jag undrar hur det känns att vara centerpartist och diskutera dessa frågor. Vi kan lugna borgarblocket med att vi vet att nya gener förbättrar genetiken. Jag ställer ändå frågan vad alliansen vet om reproduktion. Om utvärderingen ska vara färdig i juli 2012, hur ska de nya vargarna hinna reproducera sig? Det är nu ett flertal vargar på väg ned genom Sverige. Det tar tid för dem. Det måste få göra det. Vore det inte bättre att låta dem gå ned den naturliga vägen till vargreviren och föröka sig där? Nu kommer det nämligen att bli lite hetsigt om man före 2012 ska få in 20 individer som ska hinna reproducera sig. Hur ska det gå till? Hur har ni tänkt?

Fru talman! Först och främst vill jag uppmana Helén Pettersson att läsa protokollet efter den här debatten. Som jag uppfattade det sade Bengt-Anders Johansson ingenting om att störst parti bestämmer. Det är kanske traditionen inom socialdemokratin att bedriva politik så. Här är vi fyra likvärdiga parter som jobbar tillsammans. Läs därför protokollet och lägg inte ord i andras mun. Det tycker jag är en hederlig debatteknik. Fru talman! Jag uppmanar också Helén Pettersson att läsa s. 34 i propositionen. Där står följande: "Utvärderingen, som ska redovisas senast den 1 juli 2012, kommer att utgöra en kontrollstation för att se hur de påbörjade åtgärderna för att stärka vargstammens genetiska status har fallit ut." Det kommer inte att vara färdigt 2012. Men detta är en utvärdering för att man ska se hur arbetet har fortskridit. Så försök inte göra gällande att man ska försöka lösa allting på några få år, för det är inte en rättvis beskrivning av det förslag som finns i detta betänkande. Jag tycker att man kan ha lite hyfs i debatten. Fru talman! Avslutningsvis kan jag än en gång konstatera att Bengt-Anders Johansson försökte få ett svar på när vi får något gemensamt alternativ från oppositionen. Jag tycker att det också handlar om en tydlighet gentemot väljarna att man inför valet kan se vilken rovdjurspolitik som vänsteroppositionen skulle föra om den mot förmodan skulle komma i regeringsställning efter valet.

Fru talman! Jag ska läsa protokollet. Jag föreslår att Claes Västerteg också gör det. Det talades om svansen som viftar med hunden, eller hur det var. Jag vill återgå till 2012. Claes Västerteg säger att det är en kontrollstation. Förvisso är det så. Men om man nu har gett Naturvårdsverket i uppdrag att plocka fram hur det rent praktiskt ska gå till, måste jag fråga: Håller du inte med om, Claes Västerteg, att det är väldigt bråttom att få in nya vargar för att man ska hinna göra något slags utvärdering 2012 mer än att bara konstatera att de nya vargarna är på plats? Jag tycker att det är en forcerad politik som man har lagt fram när det gäller vargen. Jag tycker också att det på något sätt är lite märkligt eftersom vi i just den här frågan är ganska överens i de stora delarna av propositionen, vilket jag också sade i mitt anförande. Det finns några saker där vi har väldigt olika åsikter. Just inplanteringen är en av dem. Ska vi inte kunna ha en saklig debatt om just den frågan och hålla oss till det? Jag tycker inte att jag har fått några svar över huvud taget om inplanteringen. Ingen vet varifrån idén kommer. Ingen vet om det någonstans finns en beprövad vetenskap som visar att det här är en fungerande metod. Varför har man lagt in detta, och varför så kort tid? Vi ser ju, precis som en efter annan av alliansens företrädare här säger, att vargstammen har en gynnsam utveckling. Nya individer har kommit in, och nya individer är på väg. Varför ska vi då forcera fram med individer från andra länder? Jag vill ha tydliga svar.

Fru talman! Jag är överens med Helén Pettersson om att genetiken är ett stort problem när det gäller rovdjursstammen. Just därför har vi valt att göra den här typen av ny rovdjursförvaltning. Vi ger möjlighet till licensjakt. Vi ger möjlighet till en regionaliserad förankring. Vi ger möjlighet i första hand till en flyttning och i andra hand till en inplantering. Precis som Helén Pettersson säger ska detaljer tas fram av Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Bilden av exakt hur det ska gå till kommer successivt att klarna - vi har inte alla detaljer klara i den delen. Just därför har vi expertmyndigheter som ska jobba med de här frågorna. Vad som skiljer alliansens rovdjurspolitik från Socialdemokraternas rovdjurspolitik - för att nu göra den jämförelsen - är att vi har en helhetsbild. Vi har en helhetsbild av hur vi ska lösa detta med den genetiska utvecklingen framöver. Då kan vi också kombinera det med licensjakt för att kunna begränsa vargstammens tillväxt. Socialdemokraterna vill i sin politik ta bara lite av den ena delen - man vill ha licensjakten och kunna säga att man vill begränsa vargstammens utveckling. Men man har inte tillräckligt med redskap för att komma åt den genetiska utvecklingen. De redskapen har vi i alliansens politik. Denna skapar en större acceptans för rovdjursförvaltningen i framtiden.

Fru talman! Här får vi höra om en politik som spretar och om vem som bestämmer. Jag tror att Bengt-Anders beskyllde oss i Miljöpartiet för att vara de som bestämmer när det gäller rovdjurspolitiken. Det är alltså olika bud. Ibland får vi i den här debatten också höra att man ska komma ut i verkligheten och se hur det är. Det verkar som att några i denna kammare har patent på verkligheten medan andra inte alls vet vad verkligheten är. Jag kan bara informera om att jag själv bor ute i verkligheten. Jag bor inte i en storstad - det har jag inte gjort sedan jag gick på högstadiet - och träffar på både vilda och tama djur och har jobbat med både-och. Så det där får vi nog, tycker jag, lite grann städa bort från diskussionen. Centerpartiet pratar precis som regeringen i övrigt om acceptansen, om att den ska öka och om hur stor den är. Men efter att ha läst om detta och begrundat det har jag kommit fram till att gjorda opinionsundersökningar visar att allmänhetens acceptans beträffande rovdjuren är stor. Men har man inte samma verklighetsbeskrivning väljs självklart väldigt olika vägar. Förvisso finns det ett problem. Att det finns jättestora konflikter är jag fullt medveten om. Men man ska inte alltid generalisera i den här frågan. Jag undrar varför man hela tiden i diskussionen använder sig av sådant.

Fru talman! Vi är mycket tydliga om att vi vill ha livskraftiga rovdjursstammar. Det är också väldigt tydligt att Sveriges befolkning vill ha livskraftiga rovdjursstammar. Man vill ha biologisk mångfald. Men vad jag möter när jag träffar människor som lever i rovdjursområden är just den oro som här har beskrivits men framför allt också en maktlöshet över att inte kunna vara med och påverka sin egen situation och över att inte få vara med och styra hur rovdjurspolitiken ska utformas. Den delen kommer vi åt bland annat med förslagen i det betänkande som vi i dag ska fatta beslut om. Vi ökar människors delaktighet och människors inflytande. För mig är det när det gäller att kunna få en acceptans för en politik väldigt viktigt just att man känner att man kan vara med och påverka. Det är det som är den stora skillnaden om vi jämför med den politik som Miljöpartiet vill föra - en politik där allting ska tryckas ned uppifrån. Jag ställer samma fråga till Tina Ehn som jag har ställt till Helén Pettersson: När tror ni att ni kan vara framme med ett gemensamt alternativ från vänsteroppositionens sida som visar hur er rovdjurspolitik ser ut?

Fru talman! När tror ni att ni kan vara framme med detta med att kriminalisera förberedelse till jaktbrott? Det kan jag ställa en motfråga om. Jag tycker att det är ett väldigt påhopp att påstå att Miljöpartiet alltid vill trycka på allting uppifrån, att det alltid är uppifrånbeslut. Nej, tvärtom! Vi tycker absolut inte så. Det är mycket viktigt att det finns en lokal förankring, att man diskuterar med människor och att människor har inflytande. Men det är inte samma sak som att kanske flytta beslutsnivån till en väldigt oklar juridisk grund. Där finns en mycket stor skillnad. När det gäller frågor som har att göra med övergripande saker - djur som förflyttar sig eller växter som vi har ett större ansvar för än rent nationellt samt klimatfrågor - behövs det en vidare vy här. Det är inte meningen att nonchalera människor eller att man inte ska kunna ta diskussioner med människor och låta dem få inflytande. Det är en helt annan sak. Jag har flera gånger försökt klargöra det. Men vill man inte lyssna gör man naturligtvis inte det. Jag skulle också vilja fråga om en annan sak som kommer upp i diskussionen. Licensjakt på varg kommer att införas. Det gäller då ett djur för vilket bara ett etappmål uppnåtts. Tidigare har vi ju talat om att uppnå etappmålet och om att sedan göra en utvärdering av hur långsiktigt hållbar den här djurstammen är och sådant. Det gör man inte nu. Däremot görs ett slags utvärdering. Utifrån vad jag kan utläsa av regeringens förslag handlar det där om att ta fram vissa delar beträffande konsekvenserna av vargförekomsten, förnyade mål och så vidare. Men det gör man liksom efter det att man har bestämt sig för att införa licensjakt och regional förvaltning. Är inte det verkligen fel väg att gå när det gäller en art som ändå finns och som är hotad enligt EU:s art- och habitatdirektiv?

Fru talman! Inte heller den här gången fick jag något svar om när vi kan se ett alternativ från oppositionen. Vi tar ett antal steg i olika ordning. I fråga om det som berörts tidigare här i debatten har vi haft utredningar om en ny jordbrukspolitik där ett antal förslag pekats ut. Det har vi kompletterat i det här betänkandet med ytterligare ett antal förslag. Givetvis ska vi utvärdera dem på vägen. Licensjakten är en viktig del av den nya rovdjursförvaltningen. Den är en viktig del för att få en ökad acceptans för rovdjursförvaltningen och för att få en bättre genetik. Den är också en viktig del för att, som vi ser detta, begränsa vargstammens utveckling. Förslagen i detta betänkande, som vi ju ska fatta beslut om, visar på en ordentlig skillnad gentemot Miljöpartiet i många delar - givetvis också i synen på hur människor ska vara delaktiga. Vi ger människor ett reellt inflytande. Vi ger dem en reell möjlighet att påverka sin situation ute i vardagen. Det är en skillnad mellan oss i alliansen och Miljöpartiet, mellan - kan jag konstatera - alliansens och Miljöpartiets syn på delaktigheten.

Fru talman! Detta med anspråk på att vara ute i verkligheten är lite lustigt. Alla är vi väl numera, har jag förstått, verklighetens folk. Min verklighet är att jag bor utanför en storstad. Jag har visserligen inga vargar på tomten, såvitt jag vet. Däremot har jag då och då älgar på tomten. Inte heller de är att leka med när de bestämmer sig för att vara retade. En granne trodde att han skulle skrämma en älg. Då gick älgen, förstås, till attack och skadade grannen. Den älgen fick man skjuta eftersom den var inne i bostadsområden och var lite tokig. I dag finns det också alla möjligheter att skjuta en varg som är stortokig. Också denna hade man så småningom kunnat skjuta, så den möjligheten finns. Även detta är en liten verklighet. Det jag tänkte fråga Claes Västerteg om gäller det långsiktiga och inplanteringen. Jag vill veta var en inplantering gjorts och om den har varit lyckad. Det kan det vara bra att känna till. Om inplanteringen har varit lyckad och man därmed får en bättre genetisk status - var tror du då att acceptansen går för hur många vargar som ska finnas? Är det vid de 210 djur som ni vill ha, eller tror ni att acceptansen ökar om vi får genetiskt bättre djur och licensjakt? Frågan är alltså om vi då kan ha mer varg.

Fru talman! Jag bor inte särskilt långt ifrån Wiwi-Anne Johansson. Det har varit varg i våra områden också, kan jag påpeka för Wivi-Anne. Det var dock inte det frågan gällde egentligen. Som jag sade i mitt anförande och som har framförts här tidigare är licensjakten en del i att kunna arbeta för förbättrad genetik. Jag tror att acceptansen ökar när vi ser att vi har en livskraftig rovdjursstam - i det här specifika fallet en vargstam - som mår bra, har en bra genetik och inte har några skador av inavel. Det är också så att de förstärkningar vi gör möjliggör licensjakten. De gör även att man kanske inte måste låta vargstammen växa sig så otroligt stor som den gör. Hade vi inte vidtagit dessa åtgärder för att förstärka genetiken hade vi inte heller klarat av att införa en licensjakt. Det två delarna hänger alltså ihop, och det går inte att spekulera fram och tillbaka i exakt hur många vargar vi ska ha. Allt vi gör nu hänger ihop, och vi gör också en utvärdering för att se om de åtgärder vi vidtar får önskad effekt.

Fru talman! Jag förstår att det inte går att här säga att vi ska ha 212 eller 318 individer. Det är inte riktigt det som ligger i min fråga. Claes Västerteg, du säger att acceptansen ökar om vi får vargar som mår bra. Okej - hur då? Är det inte själva antalet vargar som gör att man inte vill acceptera att det finns varg? Jag undrar alltså: Om vi får en livskraftig vargstam som är genetiskt bättre - även om jag ifrågasätter hur det ska gå till, och vi får fortfarande inte veta hur och när utplanteringen av dessa tennsoldater ska gå till - kan vi då öka antalet? Jag vill inte ha någon numerär, men kan vi till exempel fördubbla antalet vargar? Ökar acceptansen på det sättet, bara för att man får skjuta på licens?

Fru talman! Jag vet inte om Wiwi-Anne Johansson helt har missuppfattat det som står i propositionen. Vi lägger en begränsning på hur många vargar vi vill ha. Vi ser inte att vi kan ha hur mycket varg som helst. Vi ser inte att vi kan ha 2 000-5 000 vargar i det här landet om vi ska klara att ha en acceptans för den förda rovdjurspolitiken. Samtidigt ska vi dock ha en rovdjursstam som är livskraftig och långsiktig. Då måste vi förstärka genetiken. Men jag tycker också att vi ska ha en begränsning av hur många vargar vi har långsiktigt. Det är just därför propositionen ser ut som den gör, och det är också tydligt att det har varit en politik som Centerpartiet har fört under en väldigt lång tid.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att det är väldigt glädjande att stå här i dag och debattera miljö- och jordbruksutskottets betänkande om propositionen En ny rovdjursförvaltning. Det är otroligt glädjande att vi äntligen har kommit så här långt i dessa frågor. Jag vill också säga att jag givetvis yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Folkpartiet liberalerna värnar den biologiska mångfalden. Att främja mångfalden hos växter och djur i vår natur är en fundamental del i vår politik, och det gäller inte minst våra stora rovdjur. För att få livskraftiga stammar av våra stora rovdjur krävs ytterst en acceptans för den förda politiken, vilket är anledningen till att vi står här i dag och anledningen till att riksdagen i eftermiddag fattar beslut om en ny rovdjursförvaltning. Den nya förvaltningen innebär bland annat att länsstyrelserna ska inrätta viltförvaltningsdelegationer. Regeringen avser att dela in denna förvaltning i tre rovdjursförvaltningsområden med tillhörande samverkansråd, och Naturvårdsverket ska fastställa miniminivåer för rovdjursstammarna inom varje förvaltningsområde. Det införs en tillfällig begränsning av vargstammens tillväxttakt, och åtgärder för att stärka vargstammens genetiska status kommer att vidtas. Lodjursstammens föryngringsprocess tillåts variera ned till 250 föryngringar per år, och informationsinsatser för att minska konfliktytorna mellan rovdjur och mänsklig verksamhet ska genomföras. För att få långsiktigt livskraftiga rovdjursstammar krävs ytterst en acceptans för den förda politiken. Denna acceptans grundar sig på att människor över hela landet kan känna att politiken tar dessa frågor på största allvar och tar sig an de målkonflikter som finns i ämnet. Den nya rovdjursförvaltningen innebär inte att rovdjuren utrotas, utan den innebär att vi långsiktigt får en acceptans för vår biologiska mångfald och att förutsättningarna för livskraftiga stammar av våra rovdjur ökar. Denna rovdjursförvaltning är fortsättningen på en rovdjurspolitik som tar hänsyn till såväl naturvårdsintressen och internationella åtaganden som intressen från djurägare och andra berörda i områden med rovdjur. När det gäller vargen har den gått från att ha varit i det närmaste utrotad i Sverige till att ha uppvisat en tillväxt på upp till 15 procent per år. När etappmålet för varg beslutades fanns det ungefär 80 vargar i Sverige. I december förra året meddelade Naturvårdsverket att etappmålet på 20 föryngringar hade nåtts, och man kunde då konstatera att det fanns minst 200 vargar. Tillväxten har dock skett på en ytterst smal genetisk bas bestående av bara några få individer. Den genetiska situationen för vargstammen är problematisk, och stammen uppvisar en varierande grad av inavelsdefekter. Även om antalet vargar ökar är vargstammen inte långsiktigt säkrad. För Folkpartiets del är detta inte tillfredsställande, och därför förordar vi till och med, som sista utväg, lösningen att tillföra individer som är opåverkade av inavel till den svenska vargstammen. För att få en långsiktigt livskraftig vargstam är en förbättring av stammens genetiska status mer angelägen än fortsatt tillväxt på en smal genetisk bas. De åtgärder som är avsedda att genomföras är att under de närmaste fem åren underlätta för naturligt invandrade vargar att förflytta sig söder om renskötselområdet, att flytta varg som vandrat in och, som sagt, att i sista hand tillföra vargar med östligt ursprung som är opåverkade av inavel. Sammanlagt ska genom dessa åtgärder högst 20 vargar införlivas i den svenska vargpopulationen fram till och med 2014. Samtidigt begränsas vargstammens tillväxt under tiden fram till dess att konsekvenserna av vargstammens utveckling i Sverige och bedömningen av stammens bevarandestatus kan utvärderas och redovisas på ett tillfredsställande sätt. Vargstammen bör hållas på en nivå som långsiktigt skapar en större acceptans för vargen i vår fauna. Vargstammen ska inte överstiga 210 djur, och detta sker genom förvaltning i form av begränsad licensjakt och skyddsjakt på skadegörande individer. Den tillfälliga begränsningen av vargstammens tillväxttakt skapar långsiktiga förutsättningar för en livskraftig vargstam genom att förbättringen av stammens genetiska status snabbare kan ske, samtidigt som det möjliggör ökad acceptans för vargstammen och därmed för rovdjurspolitiken i dess helhet. Rennäringen är den areella näring som drabbas hårdast av rovdjurens närvaro. I dag är det lodjur som orsakar de sammantaget största skadorna. Rovdjursförekomsten inom renskötselområdet måste därför begränsas. Därför kommer Sametinget i samråd med Naturvårdsverket att få i uppdrag att utreda och föreslå toleransnivåer av rovdjur för rennäringen som helhet. Fru talman! Vi lägger nu fast en rovdjursförvaltning som inte duckar för eller ignorerar målkonflikter. Vi tar tag i dem, och vi har nått en bra balans. Som liberal och folkpartist anser jag att vi behöver agera och driva en politik som värnar såväl den biologiska mångfalden som möjligheten till entreprenörskap, livsstil och fritidsintresse på landsbygden. Att hitta fram till en god och över alla läger förankrad balans är inte lätt. Jag är övertygad om att den rovdjursproposition som vi i dag tar ställning till har kommit en bra bit på vägen, dels genom att påkalla att det behöver tillföras nytt genetiskt material, dels genom att en förvaltning av vargstammen kan påbörjas. (Applåder)

Herr talman! Vi har debatterat så här långt och hört företrädare för en del av oppositionen tala om våra stora rovdjur, framför allt vargen, på ett sätt som gör mig beklämd. För mig som kristdemokrat är det mycket positivt att i dag få vara med och besluta om en förändring av svensk rovdjursförvaltning. Jag vill inleda med ett citat ur propositionen på s. 48: "Människor som känner att de har få möjligheter att påverka sin egen lokala miljö tenderar att bli mer negativa till nya företeelser än människor som ges större påverkansmöjlighet. Rovdjurens återetablering och den rådande rovdjurspolitiken har hittills gett alltför begränsat utrymme åt regional förvaltning och lokal påverkan." Att vi kan åstadkomma en förändring av detta tror jag, herr talman, är nyckeln till att vi ska lyckas med att få en gemensam syn och ett gemensamt förhållningssätt vad gäller hur vi ska förvalta vår natur, med allt vad det innebär av flora och fauna. Det är förvaltarskap vi sysslar med. Vi har påverkat naturen under så många hundra år att vi är skyldiga att förvalta den på det bästa sätt vi kan. Jag roade mig med - och Tina Ehn har berört det lite grann ur ett annat perspektiv - att leta på datorn i går kväll för att se vad det stod om de här arterna i sagor. Där kan man läsa om de gamla myterna. Och nu ska jag inte återgå till en annan talarstol. Vi har behov av myter och berättelser för att tolka vår verklighet. Då är det inte så konstigt att vi i dag kan läsa ryska folksagor som talar om dumma och snåla vargar och stora och goda björnar. Men vi har väl kommit längre - vi klarar nog att läsa Rödluvan och vargen och sjunga Björnen sover utan att för den skull konstatera att de beskriver verkligheten vi lever i. Men åter till det vi i dag sysslar med i denna kammare. Sverige har under de senaste hundra åren gått från att vargen fanns spridd i stora delar av landet. Tro det om ni vill, men i mitt föräldrahem i Småland finns det en fälla för att fånga varg som lär ha använts för några hundra år sedan. Järv och björn har på ett likartat sätt haft en större utbredning än i dag, och lodjur har också historiskt sett funnits på en mycket större geografisk yta. Vi ägnade oss åt att jaga björn, varg, lo och järv så hårt att de nästan försvann från vårt land. Då kan man konstatera att det var klokt att företrädare tog tag i frågan och försökte tillskapa en politik som skulle rädda dessa djur så att de fortfarande skulle vara en del av vår fauna. Jag kan dock konstatera - kanske är det med efterklokhetens ögon - att de som har arbetat med de här frågorna har missat just det som jag inledde med, nämligen att få med alla parter i processen på ett tidigt stadium och se till att alla blir lyssnade på. Jag tror, herr talman, att vi som kommer från områden där man inte lever tillsammans med de här djuren dagligen och stundligen faktiskt får tala om det med en ganska stor portion av ödmjukhet, får lyssna och ta till oss den oro och den vånda som man känner för sin egendom, för sin boskap och för sin hund eller, med fog eller inte, den oro som man känner för att släppa ut sina barn i skog och mark, och för den delen att själv gå ut. Jag har en partikollega som häromdagen var på älgjakt och som sade när han kom hem från passet: Jag hörde också vargen yla - det var en lite kuslig känsla. Den känslan måste vi respektera. Däremot kan vi sedan hitta vägar för att beskriva att den känslan snarare ska tolkas som att vi får vara med om något fantastiskt när vi lyssnar på vargen. Det regeringen nu föreslår är ett mycket viktigt steg för att vi på sikt ska få en välmående och väletablerad stam inte bara av varg utan av alla de fem stora. Mycket av dagens debatt kretsar kring vargen och dess framtida existens. Vi har alla fått många mejl från dem som tycker att regeringens förslag är bra, från dem som tycker att det inte går tillräckligt långt och även från dem som tycker att det skulle göra sig bäst i papperskorgen. Jag vill, herr talman, utifrån det ta några argument som delvis svarar på en del av dessa mejl. Som kristdemokrat vill jag se en vargstam i Sverige som är ekologiskt och genetiskt hållbar, vilket är en förutsättning för långsiktig överlevnad. Även om det inte står i manus vill jag skicka med att jag har svårt att förstå kollegerna på vänsterkanten som inte inser att genetiskt bevarande och genetisk utveckling är något vi är skyldiga att vara med och bidra till. Då försöker vi hitta vägarna till det på bästa möjliga, snabbaste och effektivaste sätt. Därför är den temporära begränsningen också viktig liksom den jakt som kommer att tillåtas och som ska vara tydligt kontrollerad. Den i sin tur - det tycker jag mig se utifrån vad som har hänt när vi har gett tillstånd att jaga björn - kommer att minska tjuvjakten, kanske till och med drastiskt, och därmed får vi bort det största hotet mot vargen i Sverige, det vill säga den jakt vi inte kan kontrollera. Som jag tidigare sade, herr talman, är de nya generna in i stammen en förutsättning. Då hoppas jag att vi också kan se precis den ordning som regeringen har föreslagit, att först och främst ge vargen fri lejd genom Sverige - jag vet inte om uttrycket tillåts, men jag tycker att det är en ganska bra bild - att i andra hand flytta på vargar inom Sverige och att i tredje hand ta in nytt blod i stammen. Men parallellt med detta ska det vara tillåtet att jaga, precis som regeringen skriver. Den här sista frågan har väckt mycket diskussion, både här i dag och på annat håll. Men jag tror, herr talman, att om vargen ska känna trygghet och om vi människor ska känna trygghet är licensjakten en förutsättning. Jag tror också, herr talman, att den förvaltningsorganisation som kommer att tillskapas, med tydligt inflytande från kolleger på lokal och regional nivå, intresseorganisationer och statens förlängda arm, det vill säga länsstyrelserna, kommer att öka acceptansen för det här. Jag har så svårt att förstå varför vi i denna talarstol alltid ska misstro våra kolleger ute i landet och de företrädare för organisationer som jag tror tillsammans kan diskutera sig fram till kloka beslut. Samtal och dialog är en förutsättning för förståelse och acceptans. Vi har också berört om detta strider mot EU och övrig internationell lagstiftning som vi har ställt oss bakom. För att inte gå över min tid alldeles för mycket, herr talman, vill jag hänvisa till s. 28 och 29 i betänkandet. Där står det att det naturligtvis krävs en noggrann övervakning av jakten. När ingenting annat går att göra för att få en tydlig förvaltning och acceptans är det möjligt att få jaga. Så var det återigen detta med kvalitet. Jag tror att det mest väsentliga vi kan se i den här propositionen är att vi med den ökar kvaliteten på de vilda djuren där vi förvaltar. Vi ökar kvaliteten på förvaltningsorganisationen. Vi ökar också möjligheten att få fler djur i vår fauna framgent. Herr talman! I betänkandet berörs också björn, lo, järv och kungsörn, men det är inte många som har berört dem här i talarstolen. Det beror kanske på att vargen i dag också har fått vädret uppkallat efter sig. Herr Gråben har väl sett till att det är så grått det kan i dag för att påtala vikten av att få vara med i den här debatten. (Applåder)

Herr talman! Före 1850 fanns det talrikt med vargar i hela Sverige ända ned till Skåne. Före 1900 var södra Sverige utan vargar. Den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen vid år 1900 kan uppskattas till ett hundratal djur, och under 1950-talet kan stammen uppskattas till omkring 20 djur. Detta är taget ur Wikipedia. Människan har alltid påverkat, och vi kommer alltid att göra det. Ibland gör vi det medvetet bättre tror vi, och ibland blir det fel. Jag tänkte läsa några rader ur Sverre Sjölanders Vårt djuriska arv . Vi moderna människor är väl mer ansvarstagande, men han tittar tillbaka i historien för den som tror att det kan vara på sin plats att påminna sig om vad som hände efter det att Gustaf III 1789 släppte jakten fri. Han skriver att det svenska djurlivet drabbades av den största katastrofen sedan istiden på grund av tjusarkonungens försök att tysta allmogen genom att kasta till folket ett fläskben, alltså möjlighet till fri jakt. På lite mer än hundra år lyckades jägarna totalt utrota vildrenen, vildsvinet och bävern. Vildhästen, uroxen, visenten och myskoxen var ju redan borta för länge sedan. Rådjuret och kronhjorten lyckades man likaså nästan fullständigt skjuta bort. De skulle också ha varit utdöda i Sverige om de inte hade fått en fristad på några skånska storgods. Det är lite kul att läsa historia ibland och se hur vi har betett oss. Jag hoppas att vi ska bete oss bättre i framtiden. Det är det som kallas utveckling. Irene pratar också om att licensjakten skulle öka acceptansen. Jag undrar vad man grundar det på.

Herr talman! Tina Ehn frågar om ökad acceptans. Tidigare talare har också berört det. Björnjakten är ett mycket bra exempel på acceptans. Den har blivit betydligt större när man vet att det finns en möjlighet till detta. Sedan tror jag också att det är en mental fråga. Människor som tar till sig det beslut vi kommer att fatta i eftermiddag och som sedan ser att den här möjligheten, den här ventilen, finns, kommer att känna en större trygghet. En större trygghet skapar acceptans, och det skapar också en vilja att vara med på ett annat sätt. Jag tror att de som känner en oro, jägarna, miljövännerna och övriga aktörer runt bordet, kommer att ha en större möjlighet att nå framgång i de här diskussionerna. Jag tycker att viltcentras arbete med detta har varit lysande.

Herr talman! Det förslag om att stärka genetiken som finns handlar om att ge vargen fri lejd genom Sverige som ett första steg, men det fungerar inte. Vi vet att det inte fungerar speciellt bra. Just nu finns det en varg som befinner sig i renskötselområdet. Om jag har förstått det rätt ska man försöka flytta den. Det kan kanske ge ett hopp, men regeringen har inga förslag om detta med fri lejd. Om man ska göra det möjligt för vargen att känna något slags trygghet att förflytta sig borde detta med jaktbrott ha tagits upp i den här propositionen och i betänkandet. Det har man inte heller gjort. Jag hörde att Irene undrade varför man ska misstro sina kolleger runt om i landet när det handlar om viltförvaltningsdelegationer. Det handlar inte alls om att misstro kolleger runt om i landet. Det handlar om var man lägger besluten. Det finns en kritik runt detta, och Brottsförebyggande rådet har påvisat hur påtryckningar kan fungera på människor. Hot är ett väldigt bra sätt att styra människor på. Det vet vi allihop. Man ifrågasätter också demokratin i den ordning som man ska införa. Man säger att den är av oklar juridisk karaktär. Det finns inga riktiga förklaringar till hur det ska gå till.

Herr talman! Nu kom det en stor mängd saker efter en mycket intressant historielektion i det förra inlägget. Jag tror jag ska börja bakifrån. Det finns en tydlig beskrivning i propositionen på hur det här ska gå till. Naturvårdsverket är överordnat när det gäller att se till att regelverk följs, men vi kommer att kunna delegera ut beslut på de nivåer där vi tror att de fattas bäst. Subsidiaritetsprincipen brukar vara av godo för att återigen kunna konstatera att vi får acceptans. Vi får en större tilltro till att man kan vara med. Jag tror att vi också får ett mindre behov av att använda tillåtna och mer eller mindre otillåtna medel för att trycka på i frågan när man känner att nu får man vara med. Jag hoppas verkligen att det är en lärdom som vi drar av den historia vi kan se bakåt. Det står också i propositionen att jaktbrott bereds i Regeringskansliet. Jag förväntar mig att vi kommer tillbaka till den frågan i den här kammaren inom en någorlunda snar framtid, så att vi också kan få lyfta den frågan till debatt.

Herr talman! Riksdagskolleger! Jag vill först komma med en reflexion efter att jag har haft förmånen att få delta i den här debatten i ungefär 15 år. Jag vill kika tillbaka till den debatt vi hade här vid det förra beslutet. Jag har hela protokollet här med alla inläggen. Jag kan försäkra er att motiven och argumenten från olika partiföreträdare har ändrats en del. Ingen av dem som deltog då är med i dag. Jag vet inte vad det ska tyda på att jag är helt ensam kvar. Det beror kanske på att uthålligheten har varit lite sisådär i den här rovdjursdebatten. Låt mig, efter att ha besökt alla rovdjurslän i det här landet, som reflexion konstatera att den största bristvaran var att man saknade tilltro till den förda rovdjurspolitiken. Gör någonting så att vi känner att vi kan påverka vår situation, sade man. Det är på den vägen vi är nu. Beslutet den 29 mars 2001, då vi fattade det förra rovdjursbeslutet, grundade sig på en väldigt bra utredning av Sören Ekström, men tyvärr lämnade den dåvarande regeringen flera av de viktigaste punkterna därhän. Man tog inte med dem i den propositionen. Det var synd, för det gällde bland annat förvaltningsfrågorna och rätten att skydda sina tamdjur. Det hände som sagt inte särskilt mycket förrän i april 2006 då s-regeringen tillsatte Rovdjursutredningen. Det var bra, för det blev en bra utredning som var gedigen. Jag kan också konstatera att vi har en hyggligt bred enighet om huvuddragen i den. Låt mig dock poängtera, liksom Irene var inne på, att det inte bara handlar om varg. Den här debatten har till 98 procent handlat om varg. I stora delar av Norrlandslänen i varje fall och även i Mellansverige är lodjursfrågan faktiskt svårare att hantera. Jag vet på vilket sätt det etappmålet fastställdes 2001. Det var minst sagt märkligt. Vi ligger i dag tre gånger högre än vad vi skulle behöva göra för att nå upp till kravet för den gynnsamma bevarandestatusen, både vad gäller lo och björnen som vi också har fått i alltför stort antal. Men den stammen har vi möjligheter att få reglera. För tids vinnande ska jag bara hålla mig till två saker som jag har studerat och som jag vill ställa en del frågor om. Tyvärr har företrädaren för Vänsterpartiet lämnat lokalen, men Miljöpartiets företrädare är kvar. Jag vill fråga: Vilka bevekelsegrunder finns det för att inte tillåta människor att skydda sin egendom? Varför ska man inte ha den möjligheten? Jag anser personligen att det är närmast kränkande - jag har varit djurägare i hela mitt liv - att inte få skydda sina tillgångar. För att inte tala om djurs lidande! Jag vet hur det brukar gå till när de här angreppen görs på djuren. Jag har fått väldigt många frågor på den punkten, och jag hoppas också få ett svar av Tina Ehn. Min andra fråga gäller vargar i renskötselområdet. Miljöpartiet föreslår att vi ska underlätta vargetablering i hela renskötselområdets kustområde, alltså ca 60 mil efter hela Norrlandskusten. Vilka är motiven och konsekvensberäkningarna, och vilken är förankringen hos rennäringen? Jag vet att det finns miljöpartistiska företrädare i varje fall i en del samebyar i Jämtlands län, och jag utgår från att ni har förankrat detta där. Min följdfråga till det är: Kommer Socialdemokraterna att ställa upp på detta att vi skulle underlätta vargetablering i hela renskötselområdet? Det var mina två korta frågor efter en debatt som har varit givande. Det har sagts en hel del bra saker och en hel del annat också. Jag vill gärna lyssna på detta för att få en komplettering. Varför ska ni avrusta och ta bort nuvarande lydelse av § 28, och varför ska man ha in varg i renskötselområdet?

Herr talman! Jag har stor respekt för Åkes erfarenhet från de här diskussionerna och debatterna som har förts i den här kammaren. Det är väldigt intressant. Jag har ju själv bara varit med sedan 2006 i den här kammaren men har försökt att snappa upp det som har hänt genom åren och försökt att lyssna på olika människor i den verklighet som finns utanför det här huset. Jag fick två frågor. Den ena handlade om att inte låta människor skydda sin egendom när de ser djur lida. Jag har också massor av erfarenheter av lidande djur. Jag befann mig på Gotland i några omgångar och hjälpte till med lamningar i min ungdom, och jag har gjort det senare också. Då var det angrepp av räv, och det var otroligt stort. Det var ett ständigt angrepp, då rävarna kom och hämtade de här små lammen. Dessutom var det kråkfåglar och andra som gav sig på ögonen på djuren. Vilda djur är alltid ett hot mot tamdjuren. Jag tycker, som vi har skrivit i vår motion, att de här aktuella arterna bör strykas ur § 28, men däremot har vi inte sagt att vi inte ska göra det möjligt för folk att skydda sin egendom när de ser att ett angrepp pågår. Jag fick en fråga om vargetablering och motivet och förankringen hos rennäringen. Jag ser definitivt det här som en jättestor konflikt. Däremot kan jag ställa en motfråga om hur den naturliga invandringen ska ske i verkligheten.

Herr talman! För det första är äganderättens grundpelare att få skydda sin egendom och sina djur. Då ska det inte spela någon roll vilka djur det handlar om. Det är den principiella uppfattningen. Jag utgår verkligen från att det inte blir verklighet att förändringen av § 28 i jaktförordningen som har mottagits så positivt tas bort, och att även utökningen som jordbruksministern tog initiativ till, nämligen att även grannar och kamrater i jaktlag ska kunna ingripa, får vara kvar. Jag ser att Helén Pettersson nickar, så jag tar det som intäkt för att det inte ska rivas upp. Vargetablering i renskötselområdet är icke möjlig. Frågan kom upp att man skulle kunna ha någon sorts fri lejd, och det var ju ett nytt ord i den här debatten. Jag bor i området och vet hur verkligheten är, och renägarna klarar inte att ha varg i området. Det blir ett våldsamt merarbete och även mycket skador. Vi har också ett ersättningssystem i det här landet som gör att vi ur ekonomisk synvinkel inte kan tillåta mer rovdjur totalt sett i renskötselområdet. Det är stora ekonomiska uppoffringar inom det området också. Jag har inte fått några tydliga svar, men Tina Ehn har ju möjlighet att återkomma.

Herr talman! Den sista utökningen som skedde av § 28 tyckte vi inte riktigt om. Det tror jag att Åke har klart för sig. När det gäller äganderättens grundpelare ska det inte spela någon roll vilka djur det är, men faktum är att vi har ett ansvar för de rovdjur som vi har. Vi har ett ansvar för att de överlever och får långsiktigt hållbara och livskraftiga stammar, och vi tycker att det är viktigt att vi lever upp till gynnsam bevarandestatus. Det är därför vi säger som vi säger i vår motion. Vi har ett större och övergripande ansvar. Jag hoppas att det är någonting som Centerpartiet och Åke också delar synen på.

Herr talman! Ja, och vi får konstatera att vi har en gynnsam bevarandestatus på de stora rovdjuren i landet nu, så det är inget problem i sig. Jag ser det mer som en principfråga för att stärka tilltron - det var det jag började med - till rovdjurspolitiken så att människor i de bygder som ska hysa de här stora rovdjursstammarna känner att de kan påverka sin situation. Det är ju en jätteviktig del av hela livskvaliteten, som sagt. Vi får säkert återkomma till de här debatterna. Nu har vi lagt grunden för en bra och sammanvägd rovdjurspolitik, och jag både hoppas och tror att den kommer att fungera väl.

Herr talman! Min partikollega Nina Larsson har på ett utmärkt sätt redan beskrivit Folkpartiets och alliansens ställningstagande varför jag bara helt kort tänkte ta tillfället i akt och stryka under några punkter. Det är bra att alliansregeringen lyckats lösa denna fråga, som under den socialdemokratiska regeringen blev alltmer infekterad. Jag noterar med tacksamhet att Socialdemokraterna nu till allra största delen står bakom vårt förslag. De stora rovdjuren är en resurs och ska förvaltas, därom råder ingen tvekan. Naturvårdsverket har fortfarande det övergripande ansvaret. De har makt att delegera förvaltningen till länsstyrelser för en mer regional förvaltning, men de har också makt att återta delegeringen. Sammantaget kommer det att leda till ökad delaktighet och ökad acceptans för rovdjur i vår fauna. Vargens genetiska status har diskuterats i dag. Den kommer att förstärkas med alliansregeringens rovdjurspolitik. För att på sikt få en hållbar stam är det en förutsättning att vi också har en stam som är genetiskt frisk. Många arbetar nu för att förbättra samexistensen, bland annat genom utökade informationssatsningar. Den samverkan sker även genom arbetet i Nordiska rådet, där man diskuterar en gemensam databas och en gemensam rovdjursportal, för att nämna några områden. Det är mycket positivt. En gynnsam bevarandestatus måste givetvis uppnås. Det är det som förvaltningsplaner syftar till. Art- och habitatdirektivets yttersta syfte, att bevara den biologiska mångfalden, måste självklart säkras. Därför är det viktigt med en livskraftig, genetiskt frisk rovdjurpopulation. Den skapas genom viltförvaltningsdelegationer, rovdjursförvaltningsområden och det som vi kallar för en adaptiv förvaltning. Det, herr talman, är oerhört väsentligt. Genom den förvaltningen följer vi utvecklingen. Vi är beredda att slå till bromsarna, korrigera, välja ny inriktning om det visar sig vara problematiskt. Det är angeläget att hela tiden noga följa och utvärdera vad som händer med exempelvis attityder, illegal jakt, vargstammens utbredning. Vi kan inte vänta med åtgärder till ett visst datum utan i så fall måste man agera omedelbart. Det är själva syftet med den kontinuerliga utvärderingen. Folkpartiet ställer sig självklart bakom detta betänkande, med alla de försäkringar som Nina Larsson har förtydligat - att bevara och förstärka den biologiska mångfalden, att ha en genetiskt frisk stam och en adaptiv förvaltning, men också i form av förvaltningsplaner. Vi är tillfreds med att vi genom ett stort arbete lyckats finna denna balans så att människor kan känna att vi har lyssnat på dem. Tryggheten ökar. Människa och rovdjur kan framgent leva sida vid sida. Det är vårt mål, och därför yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära replik och därmed förlänga debatten, men jag vill ändå fråga Anita Brodén och Folkpartiet om den regionala förvaltningen. Det är, som jag ser det ett av de stora problemområdena - inte för att man frågar människorna i regionerna, har en dialog med dem, utan för att det enligt Brottsförebyggande rådet finns risker med ett sådant förfarande. Enligt de undersökningar, den forskning, som Brå lutar sig mot sker olika former av otillåten påverkan av personer som arbetar med rovdjursfrågor vid länsstyrelserna. Man säger att det finns risk för att påtryckningarna kommer att öka, särskilt om den aktuella länsstyrelsen går emot de tongivande lokala krafterna. Det är inget som jag påstår, utan det är Brå som påstår det. I stället för att missnöjet med rovdjurspolitiken riktas mot de centrala myndigheterna blir det en regional konflikt. Jag tycker att det är en mycket viktig aspekt och vädjar till Folkpartiet och övriga alliansen att ta det på allvar. Förmodligen går det att hantera, men det kräver ganska stor insikt om att det kan gå till på det sättet.

Herr talman! Jag delar inte Tina Ehns uppfattning vad gäller den regionala förvaltningen. Tvärtom ser jag det som en enorm möjlighet till delaktighet och engagemang att vi har de större regionerna där man kan mötas. När Tina Ehn talar om tongivande lokala krafter hoppas jag verkligen att det ska finnas tongivande lokala krafter från alla sektorer, alltså även från miljörörelser och andra som är berörda. Det är viktigt för där finns kunskapen, lokalkännedomen, engagemanget och viljan att lösa det hela. Utgångspunkten är ju en balans. Vi ska leva i samexistens. Dessutom har Naturvårdsverket det övergripande ansvaret. När de delegerar ärendet följer de det för att se hur det fungerar. Det finns nämligen en avrapporteringsskyldighet. Om det inte skulle fungera har Naturvårdsverket möjlighet att återkalla delegeringen av ärendet och ta över ansvaret. Jag ser detta som en stor möjlighet och ett led i lösningen kommer att vara att ge verktygen och möjligheterna till regionerna.

Herr talman! Jag hade naturligtvis hoppats på lite mer stöd i den här diskussionen. Jag hoppas dock att Anita Brodén har rätt. Jag hoppas verkligen det. I den bästa av världar är det så det ska gå till, definitivt, men jag tycker att man ska ta det som Brottsförebyggande rådet skriver på mycket större allvar.

Herr talman! Vi har gått in i detta arbete med stor ödmjukhet, och som allianskollegerna tidigare beskrivit har det varit ett stort och gediget arbete. Man har varit ute på fältet och arbetat oerhört hårt. Det gäller framför allt den arbetsgrupp där Nina Larsson varit Folkpartiets representant. Eftersom jag känner till det gedigna arbetet har jag en stor tilltro till att vi ska kunna lösa detta, för det har gjorts många viktiga inspel. Som jag nämnde i mitt anförande är det viktigt att följa utvecklingen genom det som kallas den adaptiva förvaltningen så att man hela tiden ser vad som händer och har möjlighet att korrigera, stanna upp, belysa olika saker och ta reda på vad som händer på marken. Det känns som en stor trygghet för mig. Det här är en stor och viktig fråga, och jag tycker att vi ska känna stor ödmjukhet inför de farhågor som kommit till uttryck. Jag känner mig dock trygg och tycker att det är en seriös behandling. Det är oerhört värdefullt att vi nu har kommit fram till denna proposition.

Herr talman! Det finns små tankevurpor och en hel del stora tankevurpor. En tankevurpa som jag skulle vilja påstå är lite större är när man förordar att vi ska leva upp till en bevarandestatus genom att skjuta dem som vi vill bevara. Det upplever jag som mycket av en tankevurpa. Åke Sandström var uppe nyss och pratade just om att vi borde uppnå någon form av gynnsam bevarandestatus. Åke pratar liksom alla andra här om ett djur som är så pass plågat av inavel att det är värre än om syskonpar parar sig. Vi pratar om en liten extremt hotad art. Då börjar man prata om att man når upp till någon form av gynnsam bevarandestatus. Här kommer jag tillbaka till begreppet "tankevurpa". Moderaterna säger genom Bengt-Anders Johansson att det inte finns någon ursäkt för att inte komma i gång med jakten redan till vintern. Ja, det skulle väl vara EU:s naturlagstiftning, Internationella naturvårdsunionen och art- och habitatdirektiven samt de starka rekommendationerna från tunga vetenskapliga institutioner som Artdatabanken, Centrum för biologisk mångfald, Stockholms universitet och Uppsala universitet. Moderaterna pratar mycket om att man ska lyssna. Man ska lyssna till folket. Jag tycker även att man ska lyssna till vetenskapen och de institutioner som har tyckt och tänkt kring den galna idén om att börja skjuta varg. Vad gäller det genetiska och hur vi ska kunna få vargstammen att utvecklas behövs det att vi planterar in varg. Det är den enda del av den borgerliga politiken som stämmer överens med verkligheten. Det behöver planteras in varg. Men att genom någon form av zoologisk ingenjörskonst å ena sidan skjuta varg för att å andra sidan flytta in några känns minst sagt märkligt. Genetisk mångfald är inte som någon form av förkylning, som man kan bota - poff!, så var det genetisk mångfald - samtidigt som man skjuter lite andra vargindivider. Vi pratar om generationer av vargar. Det går inte på några år att få till den här genetiska mångfalden. En annan sak, på tal om tankevurpor, är att man lyfter fram att man nästan ska ha som en nollvision mot jakthundar som blir tagna och tar det som ett argument för att skjuta varg. Då ska jag berätta lite av en hemlighet, som säkert kommer att skära illa i mångas öron. De här jakthundarna släpper man ut i skogen för att jaga. Det är inte hundarna själva som kutar ut och tänker: Nu ska jag försöka bli tagen av en varg! Det är jägarnas ansvar. Det är inte vargens fel att han skyddar sig när det kommer en hund inspringande i hans revir. Det här kommer jag säkerligen att få äta upp. Men det är precis så. Det är jägarnas ansvar att hundarna blir tagna. Om vi seriöst ska kämpa för att verkligen komma fram till det vi kallar en gynnsam bevarandestatus så behöver det planteras in varg, som borgerligheten har lyft fram, men framför allt kan vi inte skjuta varg.

Herr talman! Jag tackar för inlägget från Jan Emanuel Johansson. Det var väldigt intressant, tycker jag. Jag passar på att försöka få lite klarhet i oppositionens rovdjurspolitik framöver genom att ta detta tillfälle till replik. Jan Emanuel Johansson raljerar över alliansens förmåga att ena sig och bilda en sammanhållen rovdjurspolitik som tar ett helhetsgrepp och hanterar de olika målkonflikter som förekomsten av våra stora rovdjur innebär. Det är ingenting som vi tycker att man kan sopa under mattan, utan dem måste man hantera och bemöta på bästa tänkbara sätt. Det är också en process som har varit väldigt långsiktig och som vi har arbetat fram med gott resultat. Jan Emanuel Johansson jämför vargstammen med mänskliga familjeförhållanden, vilket jag i allra högsta grad motsätter mig. Det liknar den väldigt "mänsklifierade" historia som oppositionskollegan Tina Ehn tidigare föredrog med vargen Ulrik. Hon var mest intresserad av att hålla ihop äktenskapet för de olika familjebildningarna. Rovdjuren måste hanteras som djur. Vi kan inte hålla på och "mänsklifiera" djuren på detta sätt, för då kan vi inte hantera de mycket svåra målkonflikter som detta innebär. Jag är nu nyfiken på att höra vilken samlad oppositionspolitik inom rovdjurspolitiken som du som representant för Socialdemokraterna kommer att föra, när ditt inlägg snarare liknar Tina Ehns än din egen partikollegas.

Herr talman! I vårt parti har vi högt i tak. Det kanske skiljer sig från Folkpartiet och andra borgerliga partier. Vi kan kosta på oss att tycka olika. Till exempel i det här fallet tycker inte jag precis som mitt utskott. Det är ganska bra att man har det demokratiska utrymmet och möjligheten att tycka olika. Det kanske ni kunde testa någon gång. Ni pratar om att "mänsklifiera". Hela den djurskyddspolitik som utkommer från borgerligheten går ut på att raljera när det gäller djurskydd. Man tänker: Men det är bara djur! Vi kan väl inte jämföra dem till exempel med människor? Nej, inte utifrån att de är just djur och vi människor. Men rent genetiskt, när det gäller hur man fortplantar sig, så finns det väl vissa likheter - hur det sprids så att säga, hur inavel går till och liknande. Sedan kan man inte säga att det är exakt likadant, självklart. Men jag tror nog att vi är hyfsat överens om att om vi ska kunna få den här vargstammen att leva upp till det vi kallar gynnsam bevarandestatus så är det nog inte det klokaste att skjuta. Att det behövs nytt blod kan man nog vara överens om.

Herr talman! Jag instämmer i att vi delar detta jordklot med varandra. Vi ska bruka, nyttja och förvalta jordens resurser på ett hållbart sätt som gör vår tillvaro bättre. Men den jakt som sker i dag och den jakt som kommer att ske, den ansvarstagande förvaltning som kommer att ske, är ingen okynnesjakt. Det handlar om förvaltning av våra stora rovdjur, först och främst för att bevara den biologiska mångfalden genom att skapa ökad acceptans för rovdjuren och för rovdjurspolitiken. Utan den acceptansen kan vi inte nå en långsiktigt livskraftig rovdjursstam av någon av våra stora rovdjur. Vi behöver den förankringen. Det här långsiktiga helhetsgreppet kräver olika saker. Det är flera faktorer som spelar roll för detta. Dels är det den genetiska statusen, som du också var inne på och verkar stödja, vilket gläder mig, dels behövs det en ansvarstagande förvaltning där man tar fasta på det etappmål som finns i dag. Vi behöver också sätta ett tak och utvärdera förekomsten av varg bättre. Vi måste se till att den genetiska statusen kan höjas, så att vi får en frisk stam med friska djur. Det kommer naturligtvis att gå mycket snabbare om man behåller vargstammen på en bestämd nivå än om man tillåter den att öka helt okontrollerat. Det viktiga är att vi får en genetiskt frisk stam. Exakt antal är irrelevant.

Herr talman! När alliansen pratar om att man ska ta hand om faunan tycker jag att det låter som att man agerar som någon form av ganska stark lobbyorganisation för jägarkåren. Det känns inte alls som att ni kämpar för någon bred fauna. Ni pratar om att "mänsklifiera" djuren. Ni bygger en hel rovdjurspolitik på sagor. Man ingjuter rädsla och skräck i människor och pratar om den här vargen som någonting från sagan. Ni tog själva upp det i öppningsanförandet. Det var er kamrat, moderaten Bengt-Anders, som själv sade att vi märker att människor är rädda. Men det togs inte upp något kring att en människa inte behöver vara rädd för en varg. Ni säger att vi på det här sättet ska kunna få den här faunan att fungera. Då är det lite märkligt att det strider mot EU:s naturlagstiftning, den internationella naturvårdsunionens art- och habitatdirektiv och just våra egna starka vetenskapliga institutioner som säger att vi inte ska agera på det här sättet. Vi pratar om både Artdatabanken, Centrum för biologisk mångfald och Stockholms och Uppsala universitet. Jag tycker att man kanske borde se och höra lite på dem också.