Herr talman! Vi ska nu debattera regeringens proposition En ny kameraövervakningslag . Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 10 och 14. Från Socialdemokraterna tycker vi att det är bra att bestämmelserna samlas i en lag och att reglerna därmed blir mer överskådliga än tidigare. Kameraövervakning har visat sig skapa trygghet och minska antalet brott på platser som har hög brottslighet. Kamerabilder får också större betydelse för att identifiera personer som begått brott och för att kunna lösa brotten. Socialdemokraterna är positivt inställda till de möjligheter som kameraövervakning ger. Vi har många gånger motionerat om att kunna använda kameraövervakning på brottsutsatta platser i större utsträckning än vad som görs i dag, framför allt på platser dit allmänheten har tillträde. Vi har till exempel framfört synpunkter om att idrottsarenor borde ha en effektiv kameraövervakning - högaktuellt i dag med tanke på hur det kan vara vid vissa matcher, en situation som vi tror att många vill se ett slut på. Men som alltid när vi talar om kameror får det naturligtvis inte ske på ett slentrianmässigt sätt, och integriteten måste beaktas. Reglerna om kameraövervakning på platser som allmänheten har tillträde till är lite förändrade. Föreliggande förslag innebär att kameraövervakning på allmän plats i stort sett är beroende av om integritetsvänlig teknik används och hur länsstyrelsen gör sina bedömningar. Det är osäkert om det kommer att öka möjligheterna att använda kameraövervakning på allmän plats. Vi hade gärna sett en tydligare ambition och bättre förutsättningar från regeringen i detta fall. När det gäller vissa specifika platser som allmänheten har tillträde till tycker vi att kameraövervakning kunde ha underlättats ännu mer jämfört med det förslag som nu föreligger. Det gäller användningen av kameror vid övervakning av viss jakt och viltvård. Det gäller också kameraövervakning vid skogs- och lantbruksverksamhet. Där handlar det om att bevaka exempelvis maskiner och bränsle, som ofta lämnas i skogen för att göra verksamheten effektiv. Vi tror att kameraövervakning här skulle förebygga brott och underlätta utredningen av brott. Från Socialdemokraternas sida önskar vi att regeringen återkommer med förslag gällande jakt och viltvård samt skogs- och lantbruksverksamhet. Om regeringen anser att det är av stor vikt att ta hänsyn till den enskildes personliga integritet vid kameraövervakning på platser dit allmänheten har tillträde har man i stället tagit ganska lätt på den enskildes personliga integritet vid andra tillfällen. Det handlar om platser dit allmänheten inte har tillträde, till exempel arbetsplatser. För den typen av kamerabevakning krävs ingen anmälan. Kameraövervakning av platser som avses med föreslagen lagstiftning ökar i allt högre grad. Någon samlad bild av den totala kameraövervakningen på dessa platser finns inte. Det gör det svårt att överblicka den totala användningen av övervakning i samhället och att kunna kontrollera att övervakningen sker på rätt sätt. Vi tycker att huvudregeln borde vara att en anmälan ska ske även vid kameraövervakning av platser dit allmänheten inte har tillträde. Undantag skulle kunna göras till exempel vid övervakning av produktionsprocesser och liknande där det endast handlar om teknisk övervakning. För att vidare kunna bedriva kameraövervakning av en plats dit allmänheten inte har tillträde krävs som huvudregel samtycke av den som ska övervakas. Där har viktiga remissinstanser påpekat att ett sådant samtycke i vissa fall framstår som en chimär. Arbetstagare kan i många fall stå i ett beroendeförhållande till sin arbetsgivare, och man kan därför ifrågasätta om ett samtycke verkligen är frivilligt. LO har i sitt yttrande gett uttryck för att skyddsnivån för arbetstagare måste höjas. Vi delar den uppfattningen. Vi vill att regeringen återkommer med ett förslag som innebär en modell med någon form av partsöverenskommelse mellan arbetsgivare, skyddskommitté och fack.

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens förslag till ny kameraövervakningslag, en lag som i många delar stärker skyddet för enskildas integritet, detta inte minst genom Datainspektionens tydligare roll och den skadeståndsmöjlighet som enskilda föreslås få. Lagen har dock fortfarande stora brister. Det är brister som inte läks genom förbättringarna, brister som ökar övervakningsmöjligheterna av oss alla utan att vi många gånger ens vet om det. Samhällets, företags och enskildas möjligheter att övervaka medborgare ökar dag för dag. Det sker genom insamling av uppgifter om kortinköp, poängsamlande i olika klubbar, uppgifter från resor i tunnelbana, buss och tåg eller bara genom kameraövervakning på ett otal platser. I en genomgång av den samlade forskningen som Brottsförebyggande rådet gjorde 2007 konstateras att det främst är på parkeringsplatser som kameraövervakning gett någon förebyggande effekt. Brottsförebyggande rådet menar att "på det hela taget kan man dra slutsatsen att kameraövervakning minskar antalet brott till viss del. Mot bakgrund av de blygsamt positiva resultaten bör framtida kameraövervakning införas varsamt i olika miljöer och man bör genomföra utvärderingar av hög kvalitet med långa uppföljningsperioder." Övervakningsmöjligheterna är fler än vad många tror, och möjligheterna att sammanställa uppgifterna likaså. Den integritetsskyddsmyndighet som vi i Miljöpartiet de gröna motionerat om i vår budgetmotion under flera år blir alltmer nödvändig. Kanske kan de nya uppgifter som ges till Datainspektionen i och med den nya kameraövervakningslagen ses som ett steg mot en sådan myndighet. Jag hoppas att Datainspektionen kan växa in bra i den rollen och få de resurser som krävs för att utföra uppdraget. I den nya kameraövervakningslagen utökas antalet övervakningsställen där länsstyrelserna inte behöver göra någon prövning av behov och teknik och där det räcker med anmälan av att övervakning ska ske. Företags och myndigheters möjlighet att övervaka enskilda personer ökar, detta utan att det finns någon möjlighet att stoppa eller rätta till fel förrän de väl har skett. Jag har därför motsatt mig att kameraövervakning ska få ske bland annat i butiker och allmänna transportmedel såsom tunnelbanan i Stockholm utan tillstånd. Jag har förståelse för de övervakningsbehov som kan finnas, kanske särskilt i tunnelbana och i affärer där anställdas trygghet och säkerhet står på spel, men det medför inte att det ska räcka med att kameraövervakningen anmäls när den väl kommit till stånd. Det finns egentligen inget som hindrar att övervakning kommer att ske på olagliga sätt, att film kommer att lagras och spridas felaktigt och att ytterst känsliga uppgifter om privatpersoner sprids vidare till högstbjudande. En tillståndsplikt hade kunnat råda bot på detta. Kameraövervakningen ger oanade möjligheter att kartlägga enskildas liv. Den ger också skrämmande möjligheter för personer och företag med ont uppsåt. Jag ställer mig frågande till hur Datainspektionen ska kunna klara av sina nya tillsynsuppgifter, när anmälningsskyldigheterna utökats så mycket och tillståndsplikten minskats. Att ge Datainspektionen ett nytt utökat tillsynsuppdrag är mycket bra. Problemet är bara att Datainspektionen inte får någon föreskriftsrätt och möjlighet att på ett tydligt sätt tala om hur kameror får placeras, att tydliggöra skillnaden mellan när det räcker med en anmälan och när tillstånd krävs eller att visa vilka krav som gäller för bevarande och förstörande av tagna bilder. Detta riskerar medföra att det nya tillsynsuppdraget blir tandlöst. Möjligheterna att styra och hjälpa företag och enskilda bort från olaglig till laglig övervakning försämras, och en bra chans att skärpa integritetsskyddet för enskilda går förlorad. Jag hoppas att Datainspektionen använder sina informationsmöjligheter väl och att regeringen ser till att anslagen till myndigheten anpassas efter detta ökade informationsbehov. Möjligheterna att övervaka människors agerande i såväl det offentliga rummet som på helt privata platser ökar väsentligt genom den nya kameraövervakningslagen. I vissa delar kan jag ha förståelse för den känsla av subjektivt upplevd trygghet en kamera kan ge enskilda. Rätt använda och väl fungerande kan kameror också ge polisen ovärderlig kunskap och information för att lösa brott och kanske också hjälpa till att öka andelen personuppklarade brott. Problemet uppstår när enskilda vaggas in i falsk trygghet av trasiga kameror eller kameror utan film, när enskilda tror att kameran vid bankomaten faktiskt ska visa vem som använde deras stulna Visakort, trots att kameran är felaktigt inställd, eller när filmen som kunde ha använts för att lösa den grova våldtäkten aldrig spelades in på grund av ett strömavbrott. Felkällorna är många, liksom möjligheterna att felaktigt använda insamlad information. Komprometterande information kan missbrukas eller säljas. Ändå tvivlar jag inte på att såväl den öppna som den hemliga kameraövervakningen allt som oftast fyller sina syften och fullgör sitt brottspreventiva uppdrag. Jag är övertygad om att de allra flesta taxichaufförer känner sig tryggare av kameran i bilen och att guldsmedsaffären utsätts för färre rån med än utan kamera. Problemet är bara att effekterna av kameraövervakningen är så lite kända. Vi vet inte hur väl övervakningen fungerar eller inte fungerar. Vi vet än mindre hur många av de anmälningspliktiga installationerna som sker på felaktigt sätt eller hur många tagna bilder som aldrig förstörs. Just därför behövs en uppföljning av hur den nya kameraövervakningslagen fungerar, hur Datainspektionens nya tillsynsroll fungerar och hur de utökade övervakningsmöjligheterna används. Detta måste utvärderas och följas upp. Om utvärdering och uppföljning inte sker, då övervakas enskilda, då sker intrång i skyddet för deras privatliv och då lagras känslig information om tusentals personer, utan att vi får reda på effekterna av detta. Jag yrkar bifall till reservationerna 5, 7 och 17. I detta anförande instämde Agneta Börjesson (MP).

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 6, 9, 11, 13 och 15. Jag välkomnar den nya lagen om kameraövervakning, även om jag anser att förslagen är alltför försiktiga och verkningslösa sett från ett brottsbekämpande perspektiv. I dag är exempelvis länsstyrelsernas avvägningar mellan allmänhetens intresse av kameraövervakning och den enskildes integritetsintresse illa balanserade. Detta resulterar i att kameraövervakning inte tillåts på många platser där den onekligen hade kunnat göra nytta. Tyvärr är detta något den nya lagstiftningen inte åtgärdar. Samtidigt vet vi att svenska folket är väldigt positivt till att kameraövervakning används. När företaget Jernhusen frågade sina resenärer svarade ca 90 procent att de var positiva till kameraövervakning. En liknande undersökning genomfördes av Livsmedelsförbundet, och i den uppgav 89 procent att de hade förståelse för att butiker sätter upp kameror. Stöldskyddsföreningen genomförde en liknande studie 2009 om elevers och föräldrars syn på kameraövervakning i skolor. Även här uttalade sig ca 90 procent positivt om reglerad kameraövervakning. I en rapport från Brå framkommer det även att 70 procent av alla tillfrågade svenskar uppger att de rent generellt skulle känna sig tryggare i kameraövervakade stadskärnor. Ännu fler svarade att de skulle känna sig tryggare nattetid. Att många svenskar är positiva till kameraövervakning är inte konstigt, eftersom metoden kan medföra många fördelar. Kameraövervakning kan avskräcka från brott, bidra till att avbryta pågående brott, bidra till att identifiera gärningsmän och skapa bevisning, förhindra nya brott genom att gärningsmän lagförs tack vare detta samt öka tryggheten. Jag vill därför att regeringen återkommer med ett förslag som gör det betydligt lättare att få tillstånd för kameraövervakning på allmänna platser. Jag vill också att butiker och företag ska få övervaka strax utanför sina entréer utan att behöva ansöka om tillstånd och endast efter anmälan till länsstyrelsen. Vidare anser jag att skolor lättare ska få använda kameraövervakning för att motverka skadegörelse och skolbränder som kan kosta enorma summor för försäkringsbolag och skattebetalare. Herr talman! I propositionen föreslår regeringen att den nya kameraövervakningslagen ska omfatta kameraövervakning i Sverige om den som bedriver övervakningen är etablerad i Sverige eller ett tredjeland, men inte om personen är etablerad i ett annat EU-land. Skälet till att EU-länder undantas är EU:s dataskyddsdirektiv, som säger att lagen där övervakaren är etablerad ska tillämpas. Detta innebär i praktiken att en person som bedriver övervakning i Sverige men är etablerad i ett annat EU-land inte kommer att omfattas av lagen, trots att personer i Sverige eller utanför EU gör det. Detta är inkonsekvent och visar tydligt vilka märkliga konsekvenser EU:s lagstiftning kan få. Det är uppenbart att regeringen utformar förslaget på detta vis enbart för att inte bryta mot EU-direktivet. Jag anser att riksdagen ska tillstyrka förslaget från Justitiekanslern och förslaget från Länsstyrelsen i Stockholms län, vilka innebär att kameraövervakning i Sverige ska omfattas av den nya lagstiftningen oavsett var den som bedriver övervakningen är etablerad. Slutligen anser jag också att regeringen går alltför försiktigt fram när man bara föreslår en höjning till två månader för hur länge man får spara inspelat material. Jag anser i stället, precis som utredningen, att åtminstone en höjning till tre månader vore på sin plats. Då blir det lättare att använda materialet för att utreda exempelvis bedrägeribrott som sträcker sig över en längre tid. För att det över huvud taget ska vara lönt att inskränka enskildas integritetsintresse genom övervakning krävs det naturligtvis att det övervakningsmaterial som insamlas också kan komma till användning.

Herr talman! Vi i Vänsterpartiet står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 2. Den nya kameraövervakningslagen syftar till att modernisera regleringen av övervakning för berättigade ändamål med hänsyn till intresset av att skydda enskildas personliga integritet, säger regeringen. Den nya lagen ersätter 1988 års lag samt vissa bestämmelser i personuppgiftslagen. Att bestämmelserna samlas i en enda lag gör reglerna mer överskådliga och lättillgängliga. Det är bra. Vad avser övervakning för att förebygga och uppklara brott anser även Vänsterpartiet att kameraövervakningen har betydelse. Vänsterpartiet anser även att det alltid när det gäller olika slags övervakning finns en baksida för den personliga integriteten. När vi tittar i backspegeln kan vi väl konstatera att en del lagstiftning går väldigt fort och att man inte alltid redan innan man lagstiftar gör avvägningar och går igenom förslagen riktigt för att se vad de kommer att få för konsekvenser för integriteten. Man ser naturligtvis fördelarna och vad kameraövervakning kan göra, för att hänvisa till det som Johan Pehrson sade. Vi har varit ganska överens i de två föregående debatterna. Men här är det nu staten som ska övervaka, och det har sina baksidor. Det kan vara och är brottsförebyggande och brottsuppklarande. Men det kan också inge en falsk trygghet. Vi vet att det brukar missbrukas. Det kommer upp med jämna mellanrum. Maria Ferm tog på ett bra sätt upp problemet med tillståndsprövningen och anmälan, och jag står bakom allt Maria har sagt. Regeringssidan diskuterar i betänkandet tillstånd och anmälan, och man gnäller om att det blir allmänt mycket byråkratiskt krångel. Det är typiskt i dessa frågor som gäller integritet. Så är det med all lagstiftning. Den är inte lätt. Jag, och flera med mig, tycker att i fråga om att värna vår integritet kan man inte bara hänvisa till byråkratiskt krångel utan att det är värt mödan att göra detta rätt. Nu föreslås att kravet på tillståndsgivning ska tas bort i en del fall, vilket vi ifrågasätter. Vår reservation nr 2 i betänkandet gäller försvaret. Utskottets svar är att regeringen måste ha riksdagens godkännande för att kunna besluta om anskaffning av materiel av särskild betydelse. Det påståendet är riktigt. Vi i Vänsterpartiet anser att regeringens förslag om vad som ska övervakas kan jämföras med att jag skulle påstå att försvaret ska ha vapen, vilket försvaret har fått tillstånd till av Sveriges riksdag, men att försvaret inte får använda vapnen precis hur de vill. Det här förslaget är samma sak, det vill säga att riksdagen säger att visst material får användas men att man inte får använda materialet som man vill. Vi i Vänsterpartiet är inte ensamma om vår uppfattning om tillståndsplikten för kameror vad gäller fordon, fartyg, luftfartyg och så vidare. Kammarrätten i Stockholm har lämnat påpekanden, och det gäller även Justitiekanslern. Datainspektionen bedömer att det kan finnas situationer när tillstånd inte bör krävas för Försvarsmakten men att förslaget kan få långtgående konsekvenser som är svåra att överblicka. Det har vi tagit fasta på. Vi förordar att ett undantag för Försvarsmakten avgränsas och konkretiseras på ett liknande sätt som för övriga undantag från tillståndsplikten. Jag vill också ta upp vår reservation om polisen, som i särskilda fall får använda övervakningskamera i en månad utan tillstånd och ytterligare en tid till dess ansökan har prövats hos länsstyrelsen. De situationer som avses är om det finns risk för allvarlig brottslighet som innebär fara för liv, hälsa eller omfattande förstörelse av egendom. Vi anser från Vänsterpartiets sida, precis som Advokatsamfundet, att förslaget är för långtgående och att det kan komma att missbrukas. Vi vill inte tro det, men risken för missbruk finns. Därmed yrkar vi avslag på förslaget. Vi tycker att en ansökan om tillstånd bör lämnas in inom sju dagar från det att övervakningen inleds. Övervakningen får bedrivas utan tillstånd fram till dess att ansökan har prövats. Vi tycker att det är god tid för polisen med tanke på hur angelägen spaningen är. Man får nog veta mycket på sju dagar, och man hinner skaffa tillstånd. Då minimeras risken för missbruk.

Herr talman! Kameraövervakning har i dag blivit ett vanligt, naturligt och också viktigt inslag i den brottsbekämpande verksamheten. Det har blivit ett sätt att garantera medborgarna trygghet i olika situationer. Det kan handla om övervakning i butiker, i banklokaler, på tågstationer, i taxibilar, på bussar, i tunnelbanor och på spårvagnar men också om övervakning på gator och torg. I grund och botten är dock kameraövervakning att anse som ett intrång i den personliga integriteten. Det innebär att frågor om kameraövervakning bör behandlas med ganska stor försiktighet och att den bör användas endast när det är motiverat. Av just den anledningen är det också viktigt med en lagstiftning som säkerställer en rimlig balans mellan dessa intressen. Samtidigt finns det undersökningar som visar på ett stöd för kameraövervakning eftersom tryggheten ökar. En sådan gjordes nyligen, under våren, i Göteborg. 53 procent var starkt positiva till kameraövervakning vid knutpunkterna eftersom det gav lugn och ro. Endast 5 procent sade att man var negativt inställda. Att kameraövervakning är ett effektivt sätt att bekämpa brottslighet framgår också av en internationell undersökning som gjordes 2009. I denna utvärderades försök med kameraövervakning i 22 olika centrum av städer och större tätorter. Antalet brott i försöksområdena minskade med 7 procent jämfört med kontrollområdena. På Möllevångstorget i min egen hemstad Malmö minskade brotten med hela 40 procent. Även Brottsförebyggande rådet uppger att kameraövervakning kan vara en effektiv metod för att för det första avskräcka brott, eftersom risken att åka fast upplevs som större, för det andra öka sannolikheten för upptäckt när inspelningarna används i brottsutredningar, för det tredje avbryta pågående brott när kamerorna är kopplade direkt till polisen samt för det fjärde öka tryggheten genom att kameror signalerar att platsen är väl omhändertagen. Nuvarande regelverk har dock också varit utsatt för stark kritik vid upprepade tillfällen främst vad gäller svårigheten att förutse beslut om tillståndsgivning. Länsstyrelserna i landet har i tillämpningen av samma lag kommit fram till olika beslut trots att förutsättningarna varit likartade. Inte minst i min egen hemstad Malmö har kritiken mot länsstyrelsens bedömningar varit hård. I kampen mot det grova gatuvåldet har kameraövervakning setts som ett nödvändigt inslag för att bekämpa brott, men samtidigt anser lokalpolitikerna inte att regelverket är tillräckligt tydligt. Exempel på sådan kritik är att tillstånd har beviljats för kameraövervakning av plats där det begåtts mycket brott och där medborgarna sedan har känt sig trygga. När brottsligheten sedan har minskat har tillståndet dragits in med följden att brottsligheten åter har ökat. Kritiken har då riktats mot att tillståndsenheten inte ser kopplingen mellan den minskade brottsligheten och att området kameraövervakades. Samma kritik har kommit från skolor som har sett skadegörelse öka sedan övervakningstillstånden har dragits in. Mot bakgrund av den kritik som har framkommit har det varit nödvändigt att göra en översyn av lagstiftningen. Att finna en väl avvägd balans mellan å ena sidan behovet av effektiva insatser för att öka tryggheten i samhället och att å andra sidan bejaka den enskilde individens integritet har varit viktigt. Herr talman! I föreliggande betänkande föreslås en modernisering av lagstiftningen. Nuvarande regler för kameraövervakning finns reglerade i två lagstiftningar, dels i lagen om allmän kameraövervakning från 1998, dels i personuppgiftslagen. Detta innebär svårigheter i tillämpningen av bestämmelserna. Att göra regelverket tydligare, mer förutsebart och enkelt att tillämpa har därför varit en utgångspunkt i förslaget. Mot bakgrund av detta föreslås också att bestämmelserna i de båda lagarna samlas i en och samma lag. Principerna och bestämmelserna i förslaget till ny lag om kameraövervakning bygger däremot i mångt och mycket på tidigare lagstiftning. I huvudsak är den nya lagstiftningen en kompilation av redan gällande regelverk som skiljer på övervakning av platser dit allmänheten har tillträde och av platser dit den inte har tillträde. För övervakning av platser dit allmänheten har tillträde ska det alltjämt som huvudregel krävas tillstånd, och precis som tidigare ska överviktsprincipen gälla, det vill säga att övervakningsintresset och integritetsintresset vägs mot varandra. Och det förra måste väga tyngre än det senare för att tillstånd ska ges. De undantag från tillståndsplikten som finns i dag, som till exempel övervakning i kasinon, av vissa skyddsobjekt, av betalstationer för trängselskatt samt hastighetsövervakning, ska gälla även i den nya lagen. Även tillfälliga undantag från tillståndsplikten för exempelvis en polismyndighet ska kunna ges framöver. Likaså ska det heller inte i fortsättningen krävas tillstånd att övervaka platser dit allmänheten inte har tillträde. På några punkter innebär emellertid den nya lagen nyheter. En sådan är att behovet av att avslöja och utreda brott också särskilt ska beaktas vid tillståndsprövningen. I remissförfarandet har bland annat Svea hovrätt pekat på det faktum att övervakningsmaterial spelar en stor roll för att kunna bedöma tillförlitligheten i de uppgifter som lämnas av målsäganden, den tilltalade och vittnen. Dessutom främjar sådan teknisk bevisning rättssäkerheten, inte minst i kampen mot den grova organiserade brottsligheten. En fråga som också diskuterats är om behovet att utreda och avslöja brott måste stå i direkt förhållande till en förväntad minskning av brottsligheten. Enligt förslaget är intresset av att utreda brott något som bör ha betydelse även om brottsligheten inte minskar. Det finns platser som är särskilt brottsutsatta och där det är svårt att utreda brott som begåtts. Just därför bör inte förväntad minskad brottslighet vara en förutsättning för att ge tillstånd till kameraövervakning i dessa fall. Mot bakgrund av detta ändras rekvisitet i dagens lagstiftning "därmed jämförliga ändamål" till det mer specifika "avslöja eller utreda brott". Förhoppningen är att detta ska förtydliga vilka kriterier som tillståndsmyndigheten ska ta hänsyn till. Samtidigt som förslaget innebär ökade möjligheter för kameraövervakning i syfte att avslöja och utreda brott framhålls att kameraövervakning även i fortsättningen främst ska ses som ett komplement till andra insatser. Detta gäller framför allt övervakning i brottsförebyggande syfte. Det ska till exempel inte vara godtagbart att använda kameraövervakning om andra insatser för att förebygga brott kan göras på ett mindre integritetskränkande sätt. En annan nyhet är att övervakning som Försvarsmakten bedriver från fordon, fartyg eller luftfartyg i en militär insats eller övning eller för att prova utrustning ska undantas från tillståndsplikten. Detta motiveras med att det finns ett starkt samhälleligt intresse av att Försvarsmakten kan använda övervakningsutrustning i sin verksamhet. En tredje nyhet är att användningen av integritetsvänlig teknik ska beaktas vid tillståndsprövningen. Syftet är att uppmuntra användandet av sådan teknik. I takt med den tekniska utvecklingen kommer detta förmodligen också att leda till ökade möjligheter för kameraövervakning. Den nya lagen är också mer generös vad gäller anmälningspliktig övervakning på platser dit allmänheten har tillträde. Detta gäller till exempel bankautomater, som föreslås få kameraövervakas efter anmälan oavsett var de är belägna, till skillnad från i dag då de måste vara placerade i anslutning till banklokal, kreditmarknadsinstitut eller postkontor. Vad gäller övervakning i butiker har detta hittills varit tillåtet om inspelning skett i realtid av kassaområdet och butikens in- och utgångar. Detta utvidgas nu till att omfatta inspelning av bilder i hela butiken. Motivet till denna förändring är den allvarliga konsekvens för näringsidkare som mängden av snatterier och stölder har. Inspelning i realtid har därför inte ansetts vara tillräckligt. Som ytterligare anmälningspliktig kameraövervakning föreslås övervakning i parkeringshus och av tunnelbanestationer och tunnelbanevagnar. Däremot måste kameraövervakning av till exempel skolgårdar, sport- och fritidsarenor, restauranger och hotell även fortsättningsvis kräva tillstånd. Vad gäller kameraövervakning av platser dit allmänheten inte har tillträde gäller i dag den så kallade missbruksregeln i personuppgiftslagen. Enligt denna är övervakning tillåten så länge den övervakades personliga integritet inte kränks. Enligt förslaget till ny lag framhävs behovet av en tydligare reglering av detta. I stället för missbruksregeln ska övervakning vara tillåten om den övervakade samtycker till det. Övervakningen ska upphöra när samtycket upphör. I vissa fall ska dock övervakning kunna ske även utan samtycke. Så är fallet när övervakningen behövs för att förebygga, avslöja eller utreda brott, förhindra olyckor samt om övervakningsintresset väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad. Förslaget innehåller avslutningsvis också nya bestämmelser om lagring av material, stärkt integritetsskydd i form av skadeståndsbestämmelser samt sekretessbestämmelser och säkerhetskrav på inspelat material. Herr talman! Den nya kameraövervakningslagen skapar en tydligare och mer förutsebar lag, där intresset av att använda övervakning står i rimlig proportion till intresset av att skydda enskildas integritet. Det bör också noteras att det framöver kommer att ske viss översyn av lagstiftningen med utgångspunkt i bestämmelserna i EU:s dataskyddsreglering och den utredning som pågår inom Regeringskansliet vad gäller övervakning av vilt samt integritetsskyddet i arbetslivet. Det är också vår förhoppning att de nya rekvisiten "avslöja eller utreda brott" ska tillfredsställa de önskemål som framförts av lokala företrädare. I anledning av det nu anförda yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Herr talman! Det var en utmärkt genomgång som Patrick Reslow gjorde av syftet med och bakgrunden till det betänkande vi har framför oss. Jag ska göra några kommentarer för Folkpartiets del. Tidigare i debatten sades det något om storebrorssamhället, att nu kommer kamerorna, det skruvas upp alltmer och så vidare. Vi ska komma ihåg att de som sätter upp kameror i detta fall gör det i ett syfte som de tycker är gott, och som vi också kan tycka är ganska gott. Däremot kan det finnas anledning att ändå vara mycket restriktiv och avslå en ansökan om det finns tillståndsplikt och att efter en anmälan noga följa upp att inspelningen sker på ett korrekt sätt. De flesta företag och andra intressenter som kan tänkas använda kamera jobbar med utbildningsinsatser för att personalen ska vara kunnig. Man jobbar med vakter och samarbetar kanske med polis och andra. Man jobbar med säkerhetsarrangemang om lås, detektorer och vad det nu kan vara. Detta gör man för att öka tryggheten för sina kunder, för företaget, skolan eller vad det nu kan vara. Kameror är aldrig någonsin en allenarådande verksamhet som man har i något konstigt, halvperverst syfte att övervaka människor, såsom det ibland framställs när vi pratar om det här. Återigen är det ett skyddsvärde som är rimligt. Om vi tar butiker, som nämndes, breddas detta. Man ska anmäla, och man får övervaka hela butiken. I hela Ica Maxi, Coop, Willys eller var vi nu handlar kan det finnas kameror. Alternativet är att ha vakter överallt. Det krävs inget tillstånd. Det kan vara 250 vakter där inne när jag går runt och kollar vilken frukt och mjölk eller vilket bröd jag ska köpa. Det är också någon form av övervakning. Man måste ju vara väldigt speciell om man ägnar sig åt mycket privat verksamhet inne på Willys. Jag tillhör dem som inte gör detta. Det blir väldigt dyrt att ha 250 vakter ständigt i rörelse inne i en butik som säljer mat jämfört med att använda sig av kamerainstrumentet. Vi vet att det stjäls kopiösa mängder och att snatterierna är omfattande. Det finns all anledning att vi återkommer till dessa typer av stölder, och det har regeringen också aviserat. Vår bedömning i Folkpartiet när vi har förhandlat fram denna lag är att vi har hittat en bra balans. Vi är tydliga med att den moderniseras och samlas och blir mer översiktlig. Det förs in viktiga begränsande element. Vi ser till att det gäller ett tuffare skadeståndsansvar: Okej, du får ha en kamera, men det blir ett elände för dig om du missköter dig. Det är ganska viktigt att se till att jaga dem som inte sköter sig med den typ av instrument som en kamera är. Vi förstärker Datainspektionens roll. Vi inför enhetligare tillämplighet i hela Sverige. Det finns en svensk lag, och den ska gälla hela Sverige, inte i delar av Sverige. Vi för fram detta med att teknisk utveckling gör detta mer möjligt, kanske billigare och mer omfattande, men det kräver att den bästa möjliga tekniken används för att minska risken för onödig eller felaktig filmning med dessa kameror. Det är viktiga insatser. I slutändan kommer man inte ifrån att vi såklart breddar lagen något. Vi gör det i några fall lite lättare att anmäla. Vi är tydliga med att man i garage, tunnelbana och butiker kan använda det mer. Men vi tycker att det är väl motiverat, för detta är områden som verkligen inte kan anses vara privata, utan här finns det en stor vinst med övervakningen. Den upplevda och, vill jag påstå, också den faktiska tryggheten ökar med hjälp av detta, inte minst för att man kan klara upp brott. Det finns ett antal exempel både i Sverige och utomlands på senare tid där man kan börja resonera om vad kameror har gjort för skillnad när det gäller att gripa alla möjliga galna bombare. Man kan också resonera, för den delen, om vad som kunde ha använts när det brunnit bilar i vissa städer på senare tid. Tänk om det hade funnits kameror på de där parkeringsplatserna! Otroligt, vad bra det hade varit, kan man tycka. Men vi kanske ändå skulle ha avstått från kameror på den där parkeringsplatsen, av andra skäl. Nu är vi tydliga med att det ska vara lättare att få använda kameror i parkeringshus. Vi ser från Folkpartiets sida att det är en bra avvägning med detta som verktyg. Men jag vill understryka, så som jag inledde, att detta aldrig har använts eller kommer att användas som någon enkel lösning. Det kostar fortfarande pengar för den som vill sätta upp kameror. Det gäller fortfarande en lag om hur länge uppgifter får lagras på det aktuella mediet, och det sker en förstärkt kontrollmekanism och ett förstärkt skadeståndsansvar. För oss i Folkpartiet är det därmed lätt att yrka bifall till förslaget i detta betänkande och därmed avslag på de motioner som går åt båda håll. Några vill ha ännu mer övervakning och att det ska vara mycket lättare. Några vill absolut ha mindre övervakning och kanske att det ska vara mycket svårare. Därmed kan vi känna att vi har hamnat mitt i prick, som det heter. Därmed yrkar jag, som sagt, bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)

Herr talman! I förra veckan hade jag möjlighet att besöka länsstyrelsen i Malmö och träffade bland annat två personer som jobbar med tillstånd och tillsyn enligt lagen om allmän kameraövervakning. Jag fick lära mig mer om hur länsstyrelsen i Skåne jobbar med tillståndsgivning och sina tillsynsuppgifter. Jag fick också vara med på en tillsyn som gällde skyltningen om kameror på en fasad på ett av Malmös museum. Det var en lärorik eftermiddag. Jag lärde mig bland annat att det i Skåne finns 1 715 tillstånd till allmän kameraövervakning, och varje godkänt tillstånd innebär godkännande av en eller flera kameror. Till exempel på Malmö central finns det nästan 100 kameror. Samtidigt finns det över 2 000 anmälningar om kameraövervakning, det vill säga där det inte krävs tillstånd utan enbart är anmälningspliktigt. Först tänkte jag att det är oerhört många kameror. Exakt hur många är svårt att säga, men det kanske rör sig om 10 000 bara i Skåne. Sedan när vi började prata om var de här kamerorna sitter kom jag på mig själv med att tänka att jag nog tycker att de allra flesta är motiverade. Det är enkelt att säga att det är för många kameror, men när man tittar på var varje enskild kamera sitter är det svårare att säga att den inte borde finnas. Det är kameror i banker, butiker, parkeringshus, museer, tåg och på stationerna. Det finns många platser där kameror bevisligen gör nytta och integritetsintrånget är begränsat. Det är nästan 100 kameror på Malmö central. Ja, det är en brottsbelastad plats, liksom andra centralstationer normalt är. Det är en stor byggnad. Det är många in- och utgångar och många affärer. Det är väldigt många människor som rör sig där. Jag kan inte säga att varenda kamera behövs eller att de sitter på rätt plats, men jag kan konstatera att de människor som rör sig där i stort är ganska nöjda och tycker att det är ganska normalt att det faktiskt finns en viss övervakning på stationen och att det gör det till en tryggare plats att vara på. Men, herr talman, det finns också platser där kameraövervakning inte ger speciellt stor effekt. Det gäller öppna platser, som torg, gågator, parker och liknande. Där visar forskningen att kamerorna har en betydligt mer begränsad effekt. I många fall är det faktiskt effektivare att förbättra belysningen än att sätta upp kameror för att få ned brottsligheten. Därför är det också tydligt i lagen att kameraövervakning endast ska utgöra ett komplement till andra åtgärder. Om ändamålet med kameraövervakningen kan tillgodoses på ett annat sätt ska man göra det, till exempel genom bättre belysning eller anpassning av vegetationen. Om man kan göra på ett annat sätt ska tillstånd inte ges. I exempelvis Köpenhamn valde polisen att överge sin kamerastrategi eftersom kameraövervakningen av Ströget, som de flesta vet vad det är, gågatan genom centrala Köpenhamn, inte gav någon övertygande effekt. I en intervju med tidningen Berlingske säger en polisinspektör vid Köpenhamnspolisens spaningsenhet att kamerorna inte har haft någon preventiv effekt och att bilderna visserligen har varit till hjälp vid enskilda tillfällen men egentligen inte på något avgörande sätt för polisen. Det tycker jag är en klok inställning. Om man upptäcker att kamerorna inte har den effekt som man har trott, att de faktiskt inte hjälper, ska de heller inte sitta där. När jag för det resonemanget får jag ganska ofta höra att jag är motståndare till kameraövervakning. För inte så länge sedan blev jag inbjuden till en debatt för att de även behövde någon som var motståndare till kameror. Men jag är inte alls motståndare generellt till övervakningskameror. De behövs på en rad olika platser där de är effektiva. Men är de inte effektiva ska de inte heller sitta där. Om människor ska betecknas som motståndare till övervakningskameror för att de inte säger ja till att fylla det offentliga rummet med kameror och om man inte tänker reflektera över om kamerorna är effektiva eller inte och över hur de faktiskt innebär ett intrång i människors personliga sfär är jag väl motståndare till övervakningskameror. För det är inte den typen av övervakningssamhälle som vi ska skapa. Det är som jag har varit inne på i tidigare debatter. Som centerpartist hamnar man ofta i politikens mittfåra. Men det är för att den långsiktigt hållbara politiken inte är svart eller vit. Den långsiktigt hållbara lösningen är ofta någonstans mitt emellan. Det gäller även frågan om kameraövervakningen. Det är en balans vi vill nå, en balans där kameror används där de gör nytta och inte kränker den personliga integriteten mer än nödvändigt. Men där nyttan inte överväger integritetsintrånget ska de heller inte sättas upp. Det är den så kallade proportionalitetsbedömningen som måste göras. Det är en balans man ska nå, och det är klart att det finns olika syn på vad som är balanserat eller inte. Det är precis som Johan Pehrson var inne på. Tittar man på reservationerna kan man, om man generaliserar lite, konstatera att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill göra det enklare och ha mer kameraövervakning, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill göra det svårare, vilket skulle minska antalet kameror. Kanske är det så att vi i Alliansen har hamnat på ett välbalanserat förslag i alla fall. För oss i Centerpartiet har det varit mycket viktigt att få en förstärkning av integritetsskyddet genom en ny skadeståndsbestämmelse som ökar möjligheten till ersättning vid överträdelser, att sekretesskyddet och kraven på säkerhet för inspelat material stärks och att Datainspektionen nu får en central tillsynsroll. Herr talman! Det finns ett område där Centerpartiet skulle ha velat gå längre än vad vi har gjort i det förslag som vi nu har att besluta om. Det gäller kravet på att använda bästa möjliga teknik ur ett integritetsperspektiv. Det skrivs in i lagen att i tillståndsbedömningen ska det särskilt beaktas hur övervakningen ska utföras, om teknik som främjar skyddet av den enskildes personliga integritet används. Det är bra, för det förs därmed in ett motiv för dem som ansöker om tillstånd till kameraövervakning att använda sig av en bättre teknik ur ett integritetsperspektiv. Jag menar dock att det i varje enskilt fall skulle krävas att man använder den integritetsvänligare tekniken. Med integritetsvänligare teknik menas till exempel att ansikten automatiskt suddas eller maskas, det vill säga att den som tittar på bilden inte ser vem det är som rör sig framför kameran. Först när brottet har begåtts och polisen begär att få ut bilderna kan de avmaskas. Då kan också polisen förhoppningsvis identifiera vem som har begått brottet. Då skulle den nya lagstiftningen ha blivit ännu bättre, anser vi. Men trots detta, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)

Herr talman! Det är alltid viktigt att det förs en diskussion om ett förslag kan eller befaras kunna medföra ingrepp i den personliga integriteten. Kameraövervakning ställer många av dessa frågor på sin spets. Å ena sidan är det viktigt att människor inte blir övervakade eller upplever att det görs intrång i deras privata sfär. Å andra sidan kan kameraövervakning naturligtvis vara till stor hjälp när det gäller att exempelvis lösa brott. I takt med utvecklingen är det viktigt att diskussionen om avvägningar ständigt förs. I dag monteras fler kameror upp i det offentliga rummet. Med utvecklingen av bildanalysteknik finns farhågor att människor kommer att kunna identifieras automatiskt och deras rörelser kartläggas i detalj. Därför är det bra att alliansregeringen har lagt fram ett förslag som vi debatterar i dag om en modernisering av regleringen av kameraövervakning som har i fokus att säkerställa balansen mellan intresset av att använda kameraövervakning och intresset av att skydda enskildas integritet. Kameraövervakningen har tidigare varit reglerad i två olika lagar: lagen om allmän kameraövervakning som gäller allmän plats och personuppgiftslagen om det gäller platser som allmänheten inte har tillträde till. Den nya lagen föreslås ersätta dessa två för att reglerna ska bli mer överskådliga och lättillgängliga. Tillsynsansvaret ligger på länsstyrelserna respektive Datainspektionen. Det har länge efterfrågats en uppstramning i fråga om tillståndsgivningen så att tillämpningen blir mer likvärdig runt om i landet. Samtidigt är det värdefullt att ansvaret i frågan om kameraövervakning på allmän plats ligger kvar hos länsstyrelserna genom den lokala kännedom de har. Det är ett bra förtydligande i denna lagstiftning att Datainspektionen får en central tillsynsroll i syfte att göra länsstyrelsernas praxis mer enhetlig. Det krävs generellt tillstånd för att få sätta upp en övervakningskamera på platser där allmänheten har tillträde, och detta kvarstår i denna lag. Tillstånd ska ges om övervakningsintresset väger tyngre än integritetsintresset. En nyhet är att det uttryckligen anges att vikt ska fästas vid om ändamålet med övervakningen är att avslöja eller utreda brott samt om tekniken främjar skyddet av enskildas personliga integritet. Bestämmelserna om upplysning om kameraövervakning är mycket viktiga, liksom förslagen i propositionen om att förstärka sekretesskyddet. Det är också bra att upplysningsplikt även i fortsättningen gäller som huvudregel. En sak som jag skulle vilja lyfta fram i debatten är det inte få vara så att krogar eller andra serveringsställen får ha kameraövervakning, men när deras egna vakter har brottsmisstanker emot sig så påstås det att kamerorna inte fungerar. Detta har även skett när det gäller väktare som har varit inblandade i bråk i tunnelbanan, i väntrum och så vidare. Här behöver en uppstramning ske. Det är ett stort steg framåt för integritetsskyddet att det nu införs en skadeståndsbestämmelse som ger enskilda rätt till ersättning för skada och kränkning vid överträdelse av denna lag. Enligt bestämmelsen ska den som bedriver kameraövervakning vara skyldig att ersätta den övervakade för skada och kränkning av den personliga integriteten om kameraövervakning har skett i strid med lagen. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)