Elever med funktionshinder

Fru talman! Även funktionshindrades rätt att välja skola är en självklarhet för oss moderater. Lika själv- klart är det att ge elever med betydande och beståen- de funktionshinder på grund av en hjärnskada en optimalt god utbildning. I mitt anförande kommer jag att koncentrera mig på elevens rätt att välja skola och problematiken kring särskolan. Möjligheterna att välja skola är kanske av särskild betydelse för den funktionshindrade. Funktionshind- ren kan se väldigt olika ut, men rätten att välja måste också få gälla dessa elever. Allt annat vore djupt cyniskt. Det betyder att skolorna måste utformas så att inga elever utestängs därför att skolan saknar hiss eller därför att den fysiska eller mentala miljön i övrigt omöjliggör ett verkligt val. Detta måste vara huvudregeln från förskoleklassen till gymnasiet. Den som bäst känner elevens behov och vilja måste vara eleven själv tillsammans med föräldrarna. Med den inställningen måste systemen anpassas till eleven och inte tvärtom. För oss moderater är det lika självklart att man även i framtiden kan ha special- skolor för elever med komplicerade funktionshinder. Vi är bestörta över att regeringen väljer att stänga de fasta skoldelarna vid Ekeskolan i Örebro. Tron och synsättet att hemkommunerna kan klara av alla de behov som multihandikappade elever har är felaktiga. Varför ta bort ett alternativ som uppenbarligen funge- rar utmärkt? Rätten att välja måste gälla alla elever, det borde vara en självklarhet. För att kunna erbjuda alla elever med funktions- hinder verklig valfrihet vill vi även för denna grupp införa en statlig finansiering. För gruppen funktions- hindrade är detta extra viktigt då många små kommu- ner kan uppleva det som en oöverstiglig kostnad om eleven vistas på annan ort. Det enda alternativ som då erbjuds blir undervisning i hemorten. Ekonomin blir då viktigare än elevens rätt till bra undervisning. Fru talman! Vi inser att det inte är helt problem- fritt att bestämma en given kostnad, en skolpeng, för elever med funktionshinder, då variationerna hos eleverna är betydande, som bekant. Exakt hur tekni- ken med statlig skolpeng för elever med funktions- hinder ska fungera tål en särskild utredning. Vi före- slår därför att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag på hur en statlig finansiering av funk- tionshindrades rätt att välja skola kan ordnas. Sammanfattningsvis: Inte minst elever med funk- tionshinder av olika slag måste få rätt att välja sin skola. Valet kan då vara att integreras i den närmaste kommunala skolan, den närmaste fristående skolan eller någon annan skola eller att få rätt att gå i en specialskola på annan ort. Den statliga finansieringen följer eleven fullt ut. Jag nöjer mig, fru talman, med att yrka bifall till reservation nr 1 under punkt 1. Fru talman! Det är en annan fråga som jag hade tänkt prata om, nämligen om särskoleelever. De rap- porter som nått oss vad gäller just gruppen elever med, som det står, begåvningsmässigt funktionshin- der - de som vi i vanligt tal brukar kalla för särskole- elever - är inte särskilt uppmuntrande. I dag går ca 13 500 elever i den obligatoriska särskolan, varav 9 500 i grundsärskolan. Elevökning- en i grundsärskolan t.ex. blev 77 % från 1992 till 2001, en väldig ökning alltså. Överrepresentationen av invandrarelever är också påfallande stor. Man frågar sig onekligen vad detta beror på. Det finns säkert en hel rad förklaringar, men det är svårt att undvika frågan om det verkligen är rätt elever som skrivs in i särskolan. Finns det elever som per defini- tion inte ska tillhöra särskolan men som likväl gör det? Ja, det verkar faktiskt vara på det sättet. Skolverkets genomlysning av särskolan visar att det finns skäl att se över de rutiner som ligger till grund för inskrivning. Vi menar att det finns skäl att ställa krav på obligatoriska utredningar inför place- ringar i särskolan. Vidare menar vi att det är viktigt att återkomma med utredningar om enskilda elever, då personlighetsutveckling kan göra att grundskolan kan vara ett alternativ. Placering av barn i särskolan måste naturligtvis vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, eller, som undervisningsrådet Karin Wahlström kon- staterar: Det finns en ansenlig del elever som inte hör hemma i särskolan. Detta är naturligtvis väldigt all- varligt. Jag är samtidigt glad att regeringen nu äntligen tillsatt en utredning med uppgift att föreslå hur den framtida utbildningen bör utformas i fråga om mål, innehåll, organisation och personalens kompetens. Utredningen har till uppgift att arbeta med två paral- lella alternativ: ett där särskolan kvarstår som egen skolform och ett där den upphör. Fru talman! Jag kan säga att jag tror på särskolan som egen skolform så här långt, men kommer natur- ligtvis att delta i det utredningsarbete som jag är satt att göra med öppna ögon och med barnens bästa stän- digt för ögonen. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 17.53 på förslag av tal- mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

Fru talman! När vi nu debatterar frågor som rör funktionshindrade och deras möjligheter till utbild- ning så vill jag först slå fast att den kristdemokratiska människosynen utgår från en värdegrund förenlig med kristen tradition och västerländsk humanism - den kulturtradition som vårt samhälle byggt på i mer än tusen år. Det innebär att varje människa är unik och har ett absolut värde. Hon besitter därtill en förmåga att utvecklas i gemenskap med andra människor, och det är i relationerna med andra som vi växer, utvecklas och mognar. De värden man väljer som grund för politiken måste kunna ge en helhetsbild av människan, hennes värde, förutsättningar, behov och uppgift. Enligt vår mening ska alla människor i vardagsli- vet kunna ta sina specifika möjligheter i anspråk. Detta gäller inte minst de människor som har svårt att göra sin röst hörd i samhällsdebatten. Rättvisa och solidaritet är begrepp som tillsammans beskriver det ömsesidiga beroendet människor emellan. Fru talman! Vi är överens om att alla människor har rätt till utbildning. Möjligheten till ett livslångt lärande måste omfatta alla på lika villkor och vara anpassad till varje enskild människas behov. Tyvärr finns det tendenser i vårt samhälle att funktionshind- rade blir en andra klassens medborgare. De har inte samma rätt till utbildning. Deras behov tillgodoses inte i samma utsträckning som de icke utvecklings- stördas. Genom att förneka de utvecklingsstörda denna rätt diskrimineras en av de svagaste grupperna i samhället. Det kan vi kristdemokrater aldrig accep- tera. Fru talman! Vi behandlar i dag frågor som berör elever med funktionshinder och deras rätt till bra undervisning av specialutbildade lärare i bra skolor och med bästa tänkbara hjälpmedel. Det är en själv- klarhet för många, men långt ifrån för alla. Regeringen beslutade i oktober 1999 att de fasta skoldelarna vid specialskolorna Ekeskolan och Hälls- boskolan skulle avvecklas. Det var ett olyckligt be- slut, som drev de mest stödbehövande eleverna mer eller mindre ut i kylan. Alltför många kommuner klarar inte av, och har ej heller personella eller tek- niska resurser att ge en bra skolgång till de funktions- hindrade. Kristdemokraterna har år efter år krävt att de fasta skoldelarna vid specialskolan ska återskapas. Vi har i budget efter budget anvisat medel för att den fortsatta verksamheten vid specialskolorna tryggas. Tyvärr har vårt krav gång på gång förkastats av en majoritet bestående av socialdemokrater, vänsterpar- tister och miljöpartister. Vi har väldigt svårt att förstå vad som ligger bakom ert ställningstagande. Är det för någon ynka miljon som ni är beredda att försvåra för de funktionshindrade? Fru talman! Vi håller fast vid vårt krav på att spe- cialskolornas fasta skoldelar ska öppnas för de funk- tionshindrades skull. Vi hoppas att den utredning som skolministern aviserat leder till något positivt. Vi har också ett särskilt yttrande i betänkandet, som handlar just om specialskolans framtid. Fru talman! Betänkandet Elever med funktions- hinder med sina 38 motionsyrkanden handlar om funktionshindrade elevers möjlighet att välja skola, lika möjligheter för elever med fler funktionshinder till omvårdnad och utbildning oavsett var i landet de bor, utredning om riksgymnasium för blinda och synskadade ungdomar med flerfunktionshinder, stöd för elever med funktionshinder i den vanliga skolan, översyn av finansieringen av skolformer för hörsel- skadade elever, teckenspråkstolk för döva, mottagan- de av barn i särskolan samt rätt för utvecklingsstörda till vuxenutbildning. Sin vana trogen väljer majorite- ten i utskottet att avslå alla motionsyrkanden. Något annat var ju inte heller att vänta. Majoriteten fortsät- ter att köra sin låt-gå-politik eller hänvisar möjligen, i bästa fall, till någon utredning som ska tillsättas eller pågår. Fru talman! Jag ska lyfta fram några områden som vi tycker måste åtgärdas för att förbättra för de funk- tionshindrade. De hinder som finns för särskoleele- vers möjlighet till fortsatt utbildning måste tas bort. Enligt vår mening får det inte vara en omöjlighet för en särskoleelev att gå på ett nationellt gymnasiepro- gram om eleven har den kompetens som krävs, sär- skilt som det ofta handlar om barn utan intellektuell utvecklingsstörning som blir placerade i den obligato- riska särskolan. Inte heller vuxna med utvecklingsstörning eller vuxna som av andra skäl har gått i särskola som barn har i dag samma rätt till grundläggande vuxenutbild- ning som andra vuxna har. Vad är detta annat än diskriminering? Vi kristdemokrater anser det vara en självklarhet att de utvecklingsstörda ska ha samma rätt till vuxenutbildning som icke utvecklingsstörda. Denna rätt måste lagfästas. Att bara hänvisa till någon framtida utredning hjälper föga de utvecklingsstörda som i dag inte får någon utbildning. Det är inte heller enligt vår mening rimligt att ha olika myndigheter som tillstånds- och tillsynsmyn- dighet för de olika skolformerna oavsett om de drivs som friskola eller som offentlig skola eller om det handlar om en sär- eller specialskola. Vi tror att samma tillstånds- och tillsynsmyndighet skulle säker- ställa en likvärdig bedömning i framtiden. Vi anser att Skolverket bör vara tillstånds- och tillsynsmyn- dighet för berörda skolor. Avslutningsvis, fru talman, anser vi att krav bör ställas på obligatoriska utredningar inför placeringar av barn i särskola. Det som sker i dag - att placering- ar kan göras utan föregående utredningar eller med stöd av utredningar som har allvarliga brister - är oacceptabelt. Enligt vår mening får det inte före- komma att elever som inte hör till målgruppen för särskolan av någon anledning ändå placeras där. Det finns en tendens att när resurser fattas för stödunder- visning så löser man problemet genom att placera eleven i särskolan. Ett sådant tillvägagångssätt är förkastligt. Fru talman! Självfallet står jag bakom samtliga yrkanden där Kristdemokraterna finns med, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 7 under punkt 23.

Fru talman! Barn med funktionshinder har rätt att vistas i en miljö där de känner att de kan växa, där de får del av den bästa tänkbara pedagogiken och under- visningen och där också de kan få möjlighet att få vänner och känna sig trygga. För många barn är sko- lan sådan, men långt ifrån alla får uppleva och känna det här. Barn med funktionshinder har ofta ett större be- hov av stöd och individuell anpassning i skolan än vad andra barn har. Stödet är avgörande för barnens rätt till likvärdig utbildning. De problem som elever med funktionshinder möter i skolan kan inte endast relateras till den pedagogiska undervisningssituatio- nen. Problemen består även i att skolan inte alltid för- mår skapa förutsättningar för alla elevers deltagande. Följden blir utestängning och ibland diskriminering. Det kan handla om gymnastiken. Det kan handla om friluftsdagar eller andra aktiviteter som skolan ordnar. Skolförfattningen är tydlig när det gäller skolans skyldighet att stödja barn med svårigheter i skolan. Problemet är att det inte kan prövas rättsligt om en elev får det stöd han eller hon behöver för att få en utbildning likvärdig med andras. Bestämmelserna ger ett bra skydd i teorin, men i praktiken finns det inga kriterier på vad som ingår i rätten till stöd. Det finns heller ingen faktisk möjlighet att kunna utkräva denna rätt. Alla människor ska ha rätt till hjälp och stöd di- rekt för att kunna delta i skolan och samhället på lika villkor. De bestämmelser som vi har borde tydligare utgå från den enskilde elevens rätt till utbildning. Den enskilde eleven ska ha en laglig rätt att få sina behov utredda och tillgodosedda. Vi tycker därför att en ändring av skollagen ska göras för att tydligare regle- ra den enskilde elevens rätt till utbildning. Fru talman! 1998 gjorde Skolverket en nationell kvalitetsgranskning av läs- och skrivprocessen i un- dervisningen. I rapporten redovisade utbildningsin- spektörerna att det fanns få skolmiljöer som gynnade elevernas läs- och skrivprocesser. Bl.a. saknade lärar- na ofta kunskap om läs- och skrivprocessens betydel- se för eleverna i de olika ämnena. Vi vet att 5-8 % av eleverna i varje årskull har läs- och skrivproblem. Det är alltså i genomsnitt 1-2 barn i varje klass. Dessa barn behöver stöd och hjälp. I grundskolan får man förlita sig till grundskoleförordningen och att skolan och kommunen tar sitt ansvar. Men regeringen konstaterar själv i budgetpropositionen att det finns problem. Där påpekar man att skolor ofta kräver en diagnos för att eleverna ska erhålla stödinsatser trots att en sådan inte ska behövas. Skolverket skriver också att det är viktigt att problemen upptäcks tidigt, så att åtgärder kan sättas in direkt när de behövs. Fru talman! Ju mer särskilda behov människor har, desto sämre fungerar välfärdsstaten Sverige. De barn som har störst behov av att välja skola fritt, och att det finns många olika alternativ att välja bland, är de barn som har svårt att finna sig till rätta eller komma till sin rätt i skolan. Vi vill ändra på det. Vi vill att alla elever ska ha rätt och möjlighet att välja den skola som passar honom eller henne bäst. Vi i Centerpartiet var också kraftfulla motståndare till den avveckling som gjordes av specialskolverk- samheten i bl.a. Ekeskolan och som regeringen be- slutade om för ett par år sedan. Efter nedläggningen av den fasta skoldelen verkade det i vintras, när ut- bildningsminister Östros var där, som om regeringen hade ändrat sig och tänkte riva upp beslutet. Det visa- de sig senare att ministern bara hade uttalat sig och inte ville ändra beslutet, som skulle stå fast. Det är trist, tycker vi. Vi är flera som fortsätter att kämpa för att de multifunktionshindrade barnen ska ha rätt att välja och söka till den skola som passar dem bäst. Det gäller rätten att söka och gå hela utbildningen vid t.ex. en specialskola som Ekeskolan. Vi hoppas fort- farande på att utbildningsministern och majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen tar sitt förnuft till fånga och låter barnen och föräldrarna själva be- stämma, i stället för att det centralt ska avgöras vad som är bäst för varje familj och varje elev. Vi i Centerpartiet arbetar också med att låta blinda och synskadade barn med multifunktionshinder få möjlighet till bra studier även efter grundskolan. Vi vill inrätta ett nytt riksgymnasium för dessa elever. Bakgrunden är att vi anser att alla ungdomar har rätt att kunna gå vidare i sin utbildning och utvecklas i sin egen takt, oavsett ålder och oavsett funktionshinder. Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation 6 under punkt 10.

Fru talman! Att funktionshinder inte ska behöva leda till en handikappad tillvaro för en människa håller väl i praktiken alla med om. Men i verkligheten uteblir ofta de avgörande och viktiga besluten för den enskilde med funktionshinder. Idén om integration har länge varit den bärande principen inom utbildningspolitiken. Människor med funktionshinder ska kunna få ett sådant stöd att de kan leva ett självständigt liv och delta i bl.a. utbild- ning på samma villkor som andra människor. Elever med funktionshinder ska få lika möjlighet till om- vårdnad och utbildning var än i landet de bor. Det är en bra princip. Samtidigt får inte en princip drivas så långt att man glömmer att människor tycker olika och att föräldrars och elevers önskemål faktiskt ser väl- digt olika ut. Enligt Folkpartiet ska integration vara en rättighet för föräldrar och elever, men den ska inte vara ett tvång. Det var därför Folkpartiet gick emot nedlägg- ningen av Ekeskolan och Hällsboskolan för elever med flerhandikapp. Riksdagen har ju beslutat att lägga ned specialskolorna för flerhandikappade, ock- så de fasta skoldelarna Ekeskolan och Hällsboskolan. Jag tycker att det var ett väldigt olyckligt beslut, som borde rivas upp så länge möjligheten finns. De föräldrar som anser att någon form av specialskola är det bästa alternativet för sina barn måste få en möj- lighet att välja specialskola. Många hörselskadade föredrar t.ex. specialskolor, eftersom de anser att dessa skolor skapar de bästa förutsättningarna för en hörselskadad att få en utbildning som ger en bra grund för samhällsliv och yrkesliv. Riksdagen har tidigare fattat beslut om att accep- tera specialskolor just för hörselskadade, men tyvärr motsvarar det inte vad som sker i verkligheten. Det finns flera kommuner som inte kan anordna under- visningsgrupper för hörselskadade. Där är rättigheten att välja skolform bara en pappersrättighet. Därför har Folkpartiet väckt en motion om att hörselskadade elever ska tillförsäkras rätten till särskilda undervis- ningsgrupper om de så önskar. Fru talman! Barn med ADHD, DAMP eller Asp- bergers syndrom behöver hjälp tidigt. Därför är det viktigt att lärare och övrig skolpersonal har väldigt goda kunskaper om olika typer av behandlingsmeto- der. Även när det gäller dessa barn finns det väldigt olika uppfattningar om huruvida de ska gå i särskilda skolor eller inte. Skolpolitiken måste även här utfor- mas så att olika lösningar är möjliga och så att föräld- rarna har möjlighet att välja. Vanlig skolgång med boende hemma är ett bra mål, men om det i verklig- heten leder till sämre skolgång, mindre frihet och sämre förberedelser för vuxenlivet, kan inte principen om integration tillämpas utan undantag. Över huvud taget måste föräldrainflytandet över barnens skolgång finnas med också när det gäller barn med funktions- hinder. För tillfället utreds om särskolan även i framtiden ska vara en särskild skolform för elever med begåv- ningshandikapp eller om den skolformen ska upphö- ra. Jag och Folkpartiet oroar oss för att barn med utvecklingsstörning i framtiden ska få en sämre ut- bildning än tidigare. Särskolans många gånger fina arbete har de senaste åren bevisat att barn med ut- vecklingsstörning kan utvecklas mycket bättre än vad man trodde för bara 20-30 år sedan. Det är visserli- gen väldigt bra om särskoleelever på olika sätt integ- reras med andra skolbarn. Det kan vara utmärkt att läsa i samma skolbyggnader och att ha många aktivi- teter tillsammans. Men att helt upplösa särskolan som egen skolform är jag mycket skeptisk till. I varje fall har jag hittills inte hört några så goda argument att jag blivit överty- gad om motsatsen. Jag är tvärtom övertygad om att just det att vi har haft en särskola med en egen läro- plan har lett till att många utvecklingsstörda i dag klarar sig bra ute i samhällslivet. Naturligtvis ska även vuxna utvecklingsstörda ha rätt till utbildning. Det föreslog redan Kunskapslyfts- kommittén, men i olika sammanhang har majoriteten sagt nej till att ge de utvecklingsstörda vuxna en så- dan rättighet. Alla fyra borgerliga partier har förslag om att särskoleelever ska garanteras den rätt till grundläggande vuxenutbildning som andra vuxna har. Jag beklagar att varken Socialdemokraterna, Vänster- partiet eller Miljöpartiet vill stödja det förslaget. Jag kan heller inte riktigt förstå varför de säger nej. Jag är övertygad om att många vuxna utvecklingsstörda skulle kunna få hjälp till ett både värdigare och mer innehållsrikt liv om de fick gå i vuxensärskola. Fru talman! Skolpolitiken för elever med funk- tionshinder och utvecklingsstörningar hör ihop med en helhetssyn på vilka möjligheter människor med olika hinder ska ha för att kunna få så stor frihet som möjligt. Folkpartiet har tidigare i andra sammanhang motionerat om att rätten till personlig assistent ska genomföras som den ursprungligen var tänkt. I dag är det många elever som inte får ta med sig den person- liga assistent han eller hon har hemma till skolan. För många, inte minst elever med psykiska problem av någon form, är det ett väldigt stort orosmoment att behöva anpassa sig till ny personal när man kommer till skolan. Ett utbildningssystem som står öppet för alla från förskolan t.o.m. högskolan är en förutsättning för att funktionshindrade ska kunna delta i samhällsliv och yrkesliv. Helt uppenbart finns det i dag fortfarande för många hinder för funktionshindrade. I dag har en familj med ett funktionshindrat barn fortfarande all- deles för små möjligheter att bestämma själv. Jag väljer av tidsskäl att yrka bifall endast till en reservation, nämligen reservation 1 under punkt 11.

Fru talman! Arbetet med att anpassa den svenska skolan så att den också är öppen för elever med funk- tionshinder har intensifierats under de senaste åren. Det handlar då inte bara om att få en skola där elever med funktionshinder kan delta i utbildningen och få en bra sådan, utan målet är att finna en organisation som ser elevens situation i ett helhetsperspektiv. Så är t.ex. elevens sociala nätverk viktigt. Det handlar om hela nätverket - att man har tillgång till kamraterna i skolan, att man kan bo hemma och möta mamma och pappa som andra barn gör samt att man har en me- ningsfull fritid. Det är alltså fråga om ett helhetsperspektiv. Men det är också fråga om en långsiktighet. Det måste finnas en planering av skolverksamheten så att den också ger en bra grund för fortsättningen för elever, i synnerhet elever med allvarliga funktionsstörningar, så att man får ett vuxenliv där skolan verkligen har lagt grunden för ens möjligheter att fortsätta i någon form av yrkesverksamhet, för dem som så kan, och att kunna delta i det livslånga lärandet. Flera av de propositioner som regeringen i sam- verkan med Miljöpartiet och Vänsterpartiet har lagt fram under innevarande mandatperiod har inneburit viktiga steg i rätt riktning. I och med propositionen Elever med funktionshinder - Ansvar för utbildning och stöd, som kom 1998/99, fick vi en organisation som innebar ett samlat ansvar för utbildningen av elever med funktionshinder. Den löste bl.a. det stora problemet med splittringen på tre olika huvudmän. Tidigare hade kommunen ansvaret för skolan och skötte den som en separat enhet. Staten hade ansvaret för utbildning av personal - lärare, specialpedagoger osv. Landstinget hade ansvaret för vård, habilitering och rehabilitering. Den nya organisationen har samlats kring en ny myndighet, Specialpedagogiska institutet, som har uppgiften att samordna, utveckla och vara rådgivande till kommunerna, som har ansvaret för skolan. Det här kommer att betyda att man utvecklar en kompetens i landet som når ut till kommunerna och gör att man på plats, i en integrerad form, kan få lämpliga skolfor- mer för alla de olika typer av behov som finns. Det tar naturligtvis tid att genomföra detta. Det är viktigt att vi under den här tiden också får garantier för att kvaliteten hela tiden hålls hög. Inget barn ska råka illa ut på grund av att man har en omställning- speriod. Det åligger både Skolverket och Specialpe- dagogiska institutet att svara för denna uppföljnings- verksamhet. Det behövs ytterligare resurser. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och regeringen har i det gemensamma budgetarbetet tillskjutit resurser, dels i samband med den nya organisationen, dels i budgetarbetet generellt när det gäller förstärkningen av kommunernas medel för skolverksamheten. Då har det också tydligt angetts att dessa medel i första hand är avsedda för att bygga ut personalen med fler lärare, specialpedagoger osv. så att elever i behov av särskilt stöd också kan få det. Det här kommer på sikt att innebära att grupper av elever som hittills har lämnats utan stöd kan få det. Där finns det många grupper, varav några har nämnts. Sofia Jonsson nämnde t.ex. elever med läs- och skrivsvårigheter, som under en lång tid har varit en eftersatt grupp. Det är en skam att vi inte har fått deras problem löst. Men det finns alltså resurser i form av pengar tillsatta. Det finns också ett stort problem som inte går att lösa snabbt, och det är tillgången på lärare och speci- alpedagoger. Där har det alltså satsats på en ny lärar- utbildning med resurser, men det tar tid att utbilda lärare. Det pågår också olika försök att så att säga dammsuga landet på kompetenta lärare och se efter vilka möjligheter det finns att under övergångsperio- den, tills vi nu får tillräckligt många utbildade lärare, få in personal som kan klara situationen. Jag tror att jag nöjer mig med detta, med tanke på att vi har en liten tidsbrist.

Fru talman! Jag tänkte inleda med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservatio- nerna. Det är ingen högoddsare rent retoriskt att göra det, men det är väl lika bra så att man inte glömmer det. Det betänkande vi nu har att hantera handlar som alla vet om motioner från allmänna motioner. Det är väl kända krav och väl kända ställningstaganden, och det är en debatt som vi har haft under hela denna mandatperiod. Jag tänker därför försöka vara relativt kortfattad. Möjligtvis gör jag på slutet en utvikning just kring särskolan eftersom jag tycker att det är angeläget. I det här betänkandet inleder vi med att avslå en mängd motioner som rör funktionshindrades skol- gång. Det är förslag om statlig skolpeng, om särskilda insatser för olika ändamål och om mer eller bättre information om vilka valmöjligheter man har. Det är en viktig diskussion. Det är en viktig diskussion för dem som främst berörs, nämligen barnen och deras föräldrar, men det är också en viktig diskussion för alla oss som är engagerade i människors möjligheter att få en god utbildning. Vår utgångspunkt som socialdemokrater har varit barnens bästa och alla barns rätt till en utbildning av bra kvalitet. Särskilt när det gäller funktionshindrades rätt är den handikappolitiska principen viktig, dvs. barn och ungdomar med funktionshinder ska så långt det är möjligt erbjudas en anpassad utbildning i sin hemkommun och därmed ha rätt och möjlighet att bo hemma med sina föräldrar. Det är en viktig princip. Den har inte minst starkt stöd i handikapprörelsen. Det är en princip som fak- tiskt har funnits bakom många av de satsningar som har gjorts i Sverige under de senaste decennierna och som nu ligger bakom de förbättringar vi gör av ut- bildningsväsendet för de funktionshindrade. Alla vet att vi håller på och bygger upp en ny stö- dorganisation, där nya myndigheter bildas för att bättre möta de behov som finns, inte minst för att kunna ge stöd och rådgivning till landets kommuner och skolor. Med Specialpedagogiska institutet och Specialskolemyndigheten får vi en tydligare ansvars- fördelning mellan stat och kommun samtidigt som vi ser till att stödet och kompetensen finns lokalt och regionalt förankrad. Vid sidan av denna nya stödorganisation har vi också genomfört omfattande kompetensutveck- lingsinsatser för att öka kunskapen kring inte minst specialpedagogik, och mer blir det ju. Redan i bud- getpropositionen aviserades ytterligare riktade kom- petensutvecklingssatsningar för lärare som har att möta barn med grav tal- och språkstörning eller barn som har synskada kombinerad med funktionshinder. Dessutom innebär, som Gunnar Goude nämnde, den nya lärarutbildningen i sig att vi framöver får väsent- ligt fler lärare som har en specialpedagogisk kompe- tens och därtill möjlighet att profilera sig inom detta område i större utsträckning än tidigare. Genom den nya och stärkta rätten till åtgärdspro- gram stärker vi också elevers och föräldrars rätt till stöd, och det är viktigt, inte minst för barn med funk- tionshinder. Samtidigt, när allt detta är sagt, är det ändå en sak som inte nämns i debatten som jag inte kan låta bli att fundera över. Det är frågan om ekonomiska resurser. Allt det vi pratar om, de olika utgångspunkter vi har mellan våra olika partier, hänger intimt samman med om det finns resurser till och förutsättningar för att göra detta. Det handlar om de ökade anslag som vi nu ger till Specialpedagogiska institutet, men också om de generella statsbidragsökningar till kommunerna som vi nu tillför genom de s.k. Wärnerssonpengarna. Över 17,5 miljarder kronor tillförs för att perso- naltätheten ska öka och därmed också stödet och möjligheterna att ge stöd till barn och ungdomar i skolan. Det är över 15 000 tjänster på fem år. Det märks redan nu och kommer att märkas i ökande utsträckning de kommande åren. Det här är viktigt att nämna, inte minst när man ser de politiska alternativ som finns. Vi vet att Mode- raterna när det gäller att ge skolan nya resurser har den uppfattning som Beatrice Ask nämnde i den sär- skilda debatten vi hade här i kammaren för en månad sedan: "Det är som att hälla vatten i hink full av hål." Det vittnar om den inställning man har om resurser till skolan. I reservationen i detta betänkande säger Modera- terna att man ska lösa problemet med statlig detalj- styrning via en skolpeng. Det är en skolpeng som ännu inte någon har lyckats förklara och som rimligt- vis innebär ordentliga försämringar för barn i många av landets kommuner, eftersom man säger att det ska vara lika. Blir det inte så utan det ska vara individuell anpassning av skolpengen, ja, då får vi en ekonomisk centralstyrning som blir helt orimlig. På det specialpedagogiska området tar dessutom Moderaterna hela anslaget från Specialpedagogiska institutet. Man lägger ned det. Det som var 319 mil- joner blir då bara 200 miljoner som puttas in i Skol- verket. Dessutom gör man en del andra småsatsning- ar. Men hur man än räknar glappar det även där nå- gonstans mellan 50 och 90 miljoner kronor. Frågan är: Hur gagnar de här besparingarna elever med funktionshinder och deras möjligheter eller rättighe- ter? Resursfrågan nämns inte, vare sig i debatten eller i betänkandet. Men naturligtvis blir det helt omöjligt för oss att föra en debatt om vi inte tar med det pers- pektivet, för det är egentligen det som är grundläg- gande och avgörande för de frågor vi diskuterar. I stället för att lägga ned Specialpedagogiska in- stitutet föreslår vi att vi ska stärka det och göra det genom att det får ett förtydligat uppdrag med att stödja kommunerna. Det är ett viktigt omställningsar- bete, inte minst på Resurscenter syn i Örebro och Resurscenter tal och språk i Sigtuna. Det förstnämnda har ju behandlats i flera motioner och interpellationer, därför noterar vi särskilt i betänkandet både den sär- skilda utredning som skolministern nu tillsatt om visstidsplaceringar och det särskilda uppdrag som Specialpedagogiska institutet nu får att kartlägga kommunernas förutsättningar att ordna bra undervis- ning för elever med synskada och ytterligare funk- tionshinder. Det är angeläget, såväl för det 40-tal elever som finns i Örebro som för de 300-400 elever med liknande diagnoser som finns ute i landets övriga skolor. I betänkandet avstyrker vi också en mängd motio- ner om särskolan. Vi gör det med hänvisning till den nyss tillsatta utredningen om utbildning för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning. Det är en parlamentarisk utredning, och flera av oss i ut- skottet och här i kammaren har förmånen att faktiskt vara med i den utredningen och i den process som nu startar. Det är så jag ser på en sådan här utredning. Jag välkomnar de öppningar som gjordes i detta be- tänkande från jag tror i stort sett alla partier utom Folkpartiet när det gäller särskolans egna skolforms vara eller inte. Jag tror att det är angeläget att vi är öppna inför ett sådant här utredningsarbete. Det är också angeläget att vi gör denna utredning med tanke på Skollagskommittén, läroplansöversynen och Gymnasiekommittén. Särskolan glöms ibland bort. Nu kommer den mitt i fokus i ett läge där vi utreder det som kommer att bli nästa reformering av den svenska skolan en bit in på 2000-talet. Utred- ningen ska i det sammanhanget ta ställning till för- söksverksamheten med rätten att välja skolform. De utvärderingar vi nu har fått visar att rätten att välja också inneburit rätten att välja bort. En stor grupp föräldrar väljer enligt Skolverkets utvärdering onekligen särskolan som ett positivt val. Men vi ser också att det för en grupp föräldrar har varit ett val från grundskolan. Man har inte valt till särskolan. Skälet har varit att man har varit osäker på om man skulle få rätt stöd i den vanliga grundskolan. Här ser vi möjligtvis argumenten till den ökade inskrivningen av barn till särskolan. När Skolverket tittar på detta särskilt är det tre kriterier man lägger upp som skäl för den ökade in- skrivningen i särskolan, som jag vet har oroat flera av oss under senare år. Man säger att särskolan är mer synlig. Det tror jag att man har rätt i. Särskolan är mer synlig, finns nu ofta integrerad. Där finns perso- nal som har arbetat i båda verksamheterna. Det är dessutom ofta t.o.m. gemensamma lokaler. Det gör att särskolan blir ett tydligare alternativ än tidigare. Det kan vara en positiv utveckling, det tror jag. Men det finns också andra skäl. Det finns en ökad ambition, ett ökat intresse av att diagnostisera och testa barn. Kombinerar vi det med ökat fokus på må- luppfyllelse i grundskolan tror Skolverket, och jag delar den uppfattningen, att det här leder till en press från grundskolan in i särskolan. Går vi då till det tredje argumentet som Skolverket använder sig av, att gränsdragningen mellan särskola och grundskola blir allt svårare, ser vi flera brister i inskrivningsprocessen där barn som inte tillhör särskolans personkrets ändå skrivs in i särskolan. Därför välkomnar jag Skolver- kets allmänna råd som nu tydligt ger direktiv - det var det Erling Wälivaara efterlyste - till hur inskriv- ningen ska gå till. Och det är viktigt för barnens skull. Här tror jag att vi också över partigränserna ibland kan hitta gemensamma ställningstaganden när det gäller att ringa in personkretsar. Inledningsvis ska utredningen kartlägga målupp- fyllelsen i särskolan i dag. Det blir intressant att se. Men sedan kommer det svåra. Det är att utforma två alternativ som vi så småningom ska välja ett av. An- tingen avskaffandet av särskolan som skolform eller ett ställningstagande om att utveckla den och då tyd- ligare markera vilken personkrets man ska ha. Det är principiella ställningstaganden, men det rör också de praktiska förutsättningarna att fullfölja detta. Jag är övertygad om att vi återkommer till den diskussionen här i kammaren vid flera tillfällen och även i utskot- tet. Jag hoppas att den som vanligt kommer att präg- las av respekt för att vi alla, oavsett partifärg, är an- gelägna om att utveckla en bra verksamhet för barn med utvecklingsstörning så att de kan gå antingen i en särskola eller i en skola för alla framöver.

Fru talman! Låt mig först ställa en fråga till To- mas Eneroth: Anser Tomas Eneroth att även elever med funktionshinder ska ha rätt att välja skola? Det borde vara ganska lätt att svara på en sådan fråga. Låt oss inte ta en anslagsdiskussion redan nu. Vi har precis fått vårpropositionen om ekonomin, och vi kommer att väcka egna motioner. Tomas Eneroth vet mycket väl att Moderaterna alltid lägger rejält med pengar på skolområdet, det råder inget tvivel om det. Den statliga finansieringen envisas Tomas Ene- roth med att inte förstå. Som jag sade i mitt anförande är frågan om statlig finansiering för elever med funk- tionshinder inte enkel att hantera. Det ska villigt er- kännas. Det kan väl inte ligga på ett enskilt parti att komma med slutliga lösningar till detta? Jag kan konstatera att små kommuner i mitt hemlän, Väster- botten, som har t.o.m. under 3 000 invånare, får na- turligtvis stora bekymmer den dag det kommer elever med grava funktionshinder. Det är klart att kopplat till diskussionen om kvaliteten i utbildningen för eleverna finns frågan om hemkommunernas ansvar. Jag är förvånad över att Tomas Eneroth inte kan inse detta. Retoriskt sett förstår den nye skolministern detta så här långt. Han har uttalat en farhåga för att detta är ett problem för hemkommunerna. Hur kommenterar Tomas Eneroth utbildningsministerns syn på denna sak?

Fru talman! Först var det den direkta frågan om rätten att välja skola. Vad sägs om rätten att slippa välja bort? Det är det faktum som många ställs inför i dag, dvs. att de inte får det stöd och den hjälp de behöver i den lokala skolan. Jag tror inte att vi löser detta genom att dra undan det stöd som Specialpeda- gogiska institutet utgör för kommunerna och för deras skolor och genom att dra undan de ekonomiska resur- ser som t.ex. öronmärkta statsbidrag innebär. Det kommer inte att underlätta förutsättningarna att kunna göra som de flesta andra föräldrarna, dvs. välja den skola som finns närmast och där få tillgång till ett bra alternativ. Sofia Jonsson var inne på att vi kan behöva funde- ra över - och det sker i Skollagskommittén - hur man i skollagen ska reglera de skyldigheter som ska finnas för att erbjuda rätt stöd lokalt. Men samtidigt får vi fundera över alternativet. Jag är inte ensam om att inte riktigt förstå mig på skol- pengen. Ni har haft åtta år på er i Moderaterna sedan ni sist innehade regeringsmakten att fundera över hur den statliga skolpengen ska se ut. Ändå har ni inte kunnat ta fram ett enda fungerande exempel. Antingen är det en peng lika för alla eller en peng med olika former av pålägg. Hur kommer det att se ut för de funktionshindrade? Är det de barn och ungdo- mar som har inte bara den vanliga skolpengen utan ytterligare en eller två checkar som ska gå runt och ragga skolor på den moderata skolmarknaden? Jag tror att man får tänka om. Vilket utpekande kommer då att ske för elever med funktionshinder? Vår utgångspunkt har varit ordentliga resurser men sedan behovsstyrning, inte minst eftersom situa- tionen ser olika ut i olika delar av landet. Prata om Västerbottens problem och nämn sedan skatteutjäm- ningsförslaget så förstår Anders Sjölund vad jag är inne på. Dessutom förändras barns och ungdomars situation över tiden. En fast skolpeng, trots att situa- tionen förändras från det att man är 8 år till dess man är 14 år, gör situationen helt orimlig. Hur ska skolpengen anpassas efter lokala förut- sättningar och förutsättningar över tiden? Förklara gärna det.

Fru talman! Tomas Eneroth sade alldeles nyss att det är viktigt med öronmärkta bidrag. Vad är skillna- den mellan öronmärkta bidrag som kommer från Tomas Eneroth och en statlig finansiering av de en- skilda elevernas skolundervisning? Det är för mig svårt att se skillnaden. Det är klart att det inledningsvis finns problem. Det är konstigt om man inte skulle kunna komma till rätta med dem. Utgångspunkten är elevernas självkla- ra rätt att välja och få den högkvalitativa utbildning de har rätt att få efter vars och ens förmåga och förut- sättningar. Innan jag avrundar, fru talman, vill jag höra hur det är ställt med utbildningsutskottets majoritet och Utbildningsdepartementet. Pratar ni med varandra eller inte? Som det ser ut nu pratar ni inte med var- andra, i varje fall inte när det gäller specialskolan Ekeskolan. Där har utbildningsministern tydligt sagt att det finns bekymmer och att man behöver se över vistelsetidsbegreppet. Han kan se att vistelsetiden ska kunna vara ett helt läsår. Hur stämmer detta? Pratar majoriteten i utbildningsutskottet med Utbildningsde- partementet?

Fru talman! Visst pratar vi med varandra. När det gäller vistelsetiden framgår det i betänkandet att det pågår en utredning och att det är viktigt att få ett klargörande. Anders Sjölund behöver inte läsa innan- till i Sten Tolgfors interpellationsdebatt med Östros. Jag konstaterar att jag ändå inte har fått klart för mig hur skolpengsmodellen ser ut. Inte i debatten här och inte under åtta år som oppositionsparti har Mode- raterna kunnat tala om hur skolpengen ska se ut. Ska den vara lika för alla eller olika för alla? Vem ska göra bedömningen? Att sedan jämföra detta med öronmärkta statsbi- drag blir lite konstigt. Öronmärkta statsbidrag talar om hur mycket personalen ska öka i landets skolor. Kommunerna får en pengapåse där de själva kan avgöra vilken typ av personal som ska anställas. Det viktiga är att personaltätheten generellt ökar eftersom den minskade under 90-talet. Det är någonting helt annat än att en statlig centralmyndighet ska göra individuella bedömningar, kanske så ofta som varje år eller vart tredje år, för att tala om exakt vilket stöd enskilda individer ska ha och vilken skolpeng de ska ha. Där är milsvida skillnader. Jag konstaterar att vi här inte fick något klargörande från Moderaterna denna gång heller.

Fru talman! Tomas Eneroth sade i sitt anförande hur viktigt det är att alla elever får det stöd och den hjälp de behöver. Det håller väl alla med om. Men problemet är att vi vet att det inte fungerar så i verk- ligheten. T.o.m. regeringen själv skriver i budgetpro- positionen t.ex. när det gäller elever med läs- och skrivproblem att skolorna eller kommunerna ofta kräver att eleverna har en diagnos. Det tar ofta lång tid att ta fram diagnosen. Sedan kanske eleven får stöd och hjälp till viss del eller så mycket den behö- ver. Det är ett stort problem mellan det fina vi skriver och hur verkligheten ser ut. Tomas Eneroth pratar också om att det krävs re- surser. Det går inte att bara säga att det och det ska vi ha. Vi i Centerpartiet har idéer kring läs- och skrivut- veckling. Vi vill satsa tidigt, och vi har lagt resurser på det. Men hur vill Socialdemokraterna gå vidare efter det att man har börjat se på problemen kring detta? Vad är nästa steg, så att det inte blir ännu mer text utan att vi kan se resultat ute på skolorna?

Fru talman! Vi går vidare handgripligt genom bl.a. statsbidragsökningar. Eftersom jag tar Sofia på orden att det är viktigt att göra tidiga insatser kan jag passa på att märka de kvalitetspengar som ska läggas på förskolan för de kommuner som har anammat maxtaxan. Jag tror nämligen att införandet av en allmän förskola med fler barn i förskolan är kanske den viktigaste insatsen för att tidigt upptäcka barn med särskilda behov och tidigt se till att de kommer in i språkmiljön så att det går att upptäcka sådant som kan bli läs- och skrivsvårigheter framöver. Det är kanske den viktigaste långsiktiga insatsen vi gör. Det är spännande att höra Centerpartiets och Sofia Jonssons inställning till maxtaxan och till allmän förskola, inte minst eftersom hon ändå har ambitionen att efter valet försöka samregera med flera partier som inte bara vill avskaffa maxtaxor och allmän för- skola utan dessutom förespråkar kraftigt sänkta skat- ter, nej till öronmärkta statsbidrag och minskade resurser till Specialpedagogiska institutet. Jag är övertygad om att det inte kommer att lösa situationen. Jag kan dela Centerpartiets uppfattning att det be- hövs mer resurser i skolan och att det är viktigt med tidiga insatser. Jag oroas, precis som Sofia Jonsson, över den tidiga diagnostiseringen och utsorteringen. Det Skolverket påpekade redan 1999 om risken för utsortering är viktigt. Vi gör vad vi kan för att mot- verka detta, alltifrån långsiktiga till kortsiktiga sats- ningar. Det som oroar mig är att vi ska få en mode- ratledd regering där Centerpartiet med sina goda ambitioner låter sig köras över ännu en gång och går med på statlig skolpeng och minskade resurser till skolorna ute i landet.

Fru talman! Tomas Eneroth har börjat med tom retorik. Jag tror inte att han själv tror på det han säger när han pratar om att kvalitetspengarna till maxtaxor- na skulle vara lösningen på skolans problem eller att de skulle vara lösningen för de elever som har pro- blem med läs- och skrivutvecklingen. Kvalitetspeng- arna till maxtaxan åts ju upp nästan innan reformen sjösattes. Det finns stora hål i den budgeten, och kommunerna får själva stå med stora kostnader som regeringen inte hade tänkt på när reformen arbetades fram. Men det är en annan sak. Vad är det Tomas Eneroth vill göra? Förutom Wärnerssonpengarna som han pratade om, behövs det inte tydliga insatser för eleverna som börjar skolan? Eleverna ska få de resurser, det stöd och den hjälp de behöver för att få med sig tidig kunskap men också för att få ett självförtroende där de går vidare stärkta och tror att de klarar skolan. Det räcker inte längre med bara tomma ord och hot om kommande regeringsbildningar som inte stämmer. Vi för en politik där vi ser till att det finns en till- växt, där vi för in pengar till staten så att vi kan satsa ännu mer på skolan och ännu mer på den utveckling- en, i stället för att tära på kommunernas och invånar- nas ekonomi, som med Socialdemokraternas politik.

Fru talman! Nej, det är inte tom retorik. Det är de alternativ som vi står inför i en valrörelse framöver. Centerpartiet ser till att i debatten hamna i knät på Moderaterna och måste då hitta ett sätt att klara ar- gumentationen för de gigantiska skattesänkningar som där föreslås. Däremot har vi självfallet en gemensam uppfatt- ning om att det behövs tidiga insatser. Det nämnde jag också i repliken. För mig är kanske den viktigaste insatsen att öka personaltätheten i skolan. Tidig verk- samhet i förskolan är oerhört viktig, men dessutom övergången mellan förskola, förskoleklass och skola. Jag har själv en son som går i förskoleklass, och jag ser hur oerhört viktigt det är att det finns personal som har kompetens att möta detta. Det var så vi resonerade när vi gick förbi princi- pen om att kommunerna ska ha alla pengar i en påse och sade att här öronmärker vi statsbidragen så att landets samtliga kommuner får den kraftiga ökningen av personaltätheten. Det är viktigt. Jag noterar att de flesta borgerliga partier inte gillar detta, vare sig öronmärkningen eller mer resur- ser. Det är inte tom retorik. Det är verklighet, som får direkta effekter i skolorna ute i landet och som kom- mer att få direkta effekter för de barn och ungdomar som går i skolan. Skollagskommittén har i uppdrag att se om vi rent juridiskt också ska reglera sanktioner med kommuner som inte sköter sig eller elevers rättigheter till stöd på ett skarpare sätt. Vi får se vad Skollagskommittén kommer fram till. Insatserna som görs för de elever som nu går i skolan måste vara både långsiktiga och kortsiktiga. De långsiktiga handlar om att tidigt börja i skolan, att öka kompetensen hos personalen och att få en ny lärarutbildning. De kortsiktiga handlar om att ordent- ligt skjuta till pengar under de närmaste åren. Då har man inte råd med stora skattesänkningar. Det är där- emellan valet står även för Centerpartiet.

Fru talman! Tomas Eneroth tar upp frågan om in- tegrering av de funktionshindrade i hemkommunen. I princip delar vi den uppfattningen, att så långt det är möjligt ska närhetsprincipen gälla, alltså utbildning i hemkommunen. Men det finns ett antal elever med multifunk- tionshinder, och kommunerna har helt enkelt inte resurser, varken personella eller ekonomiska, att ta hand om de eleverna. De funktionshindrade eleverna har hamnat ute i kylan. Jag har haft flera kontakter, inte minst i kommunerna uppe i norr, där de säger att de inte har möjligheter att ta hand om dem och ge dem en adekvat utbildning. Jag vill fråga Tomas Eneroth: Vart ska de som kommunerna inte kan ge en meningsfull utbildning ta vägen? Som Tomas Eneroth redan vet, har Kristdemo- kraterna i budget efter budget lagt medel just för att bevara de här specialskolorna. Men ni socialdemo- krater har valt att säga nej. Samtidigt vill jag säga att vi från kristdemokra- tiskt håll icke har sagt nej till Wärnerssonpengarna. Tvärtom har vi välkomnat dem. Vi har inte sagt nej till Göran Persson eller försvarspengarna - vi har välkomnat dem. Men vi har sett att resurserna ändå är för knappa, och därför har vi bl.a. i budgeten för detta budgetår lagt 3 miljarder utöver det som Socialdemo- kraterna har anvisat till landets kommuner. Vart ska de multifunktionshindrade eleverna ta vägen?

Fru talman! Det är trevligt att höra Erling Wäliva- ara tala sig varm för mer resurser till kommunerna. Eftersom Erling Wälivaara fäster sig särskilt vid situationen för kommunerna i norra Sverige kan jag inte låta bli att säga att jag inte är säker på att situa- tionen för dem kommer att underlättas om man kraf- tigt gör om skatteutjämningssystemet, vilket helt skulle dränera kommunerna i norra Sverige. Jag ska givetvis inte anklaga Kristdemokraterna för någon- ting sådant, men partier som är Kristdemokraterna närstående har sådana förslag. Ska man samregera måste man hitta en gemensam lösning. Jag tror inte heller att en statlig skolpeng kommer att vara lösningen på detta. Jag är lite nyfiken på att höra hur Kristdemokraterna ställer sig till Moderater- nas förslag om en statlig skolpeng. Jag är angelägen om att alla barn kan få rätt till en utbildning på hem- orten. Vi kan inte ha en situation där kommunerna säger att de inte klarar det och att dessa barn ska flytta. Hur skulle det se ut, vare sig det gäller skolor- na, äldreomsorgen eller sjukvården? Vi kan inte ha ett sådant läge. Därför är jag, precis som Erling Wälivaa- ra, angelägen om inte bara mer resurser utan också en långsiktig uppbyggnad av kompetensen ute i landets kommuner. Vi har genom Specialpedagogiska institutet sett till att skapa regionala stödorganisationer och kan på det sättet möta behovet. Alternativet skulle vara att bygga upp 3, 5, 9, 20 eller 30 statliga specialskolor som tar över ansvaret för vissa grupper som kommu- nerna inte anser sig kunna ta ansvaret för. Då är vi tillbaka till tiden långt före det Välfärds-Sverige som vi i dag känner, där man grundläggande och nära på hemmaplan kan få den service man har rätt att kräva för de skattepengar man betalar. Vi har ett gemensamt ansvar att driva det, men jag noterar att Erling Wälivaara kan få problem med detta om han går med på att göra kraftiga förändringar i skatteutjämningssystemet. Min direkta fråga blir: Kommer en statlig skol- peng, där eleven får en liten check runt halsen - kan- ske två, tre eller fyra för den som är funktionshindrad - att lösa situationen? Vad säger Kristdemokraterna om det?

Fru talman! Tomas Eneroth säger att jag gör mig till tolk för norra Sverige och att norra Sverige miss- gynnas om det kommunala skatteutjämningssystemet förändras. Det är bra att Tomas Eneroth verkligen har omsorg om de norra delarna av Sverige. Annars är det självklart att jag talar för de norra delarna, eftersom jag kommer därifrån och det är min valkrets. Tomas Eneroth bekymrar sig över hur det blir mellan Kristdemokraterna och Moderaterna i framti- den när det gäller skolpengen. Jag tror att vi överlåter det där åt våra partier när vi väl har vunnit valet den 15 september. Då kommer vi att lösa det här, och jag tror att det kommer att bli tillfredsställande också för Tomas Eneroth. Jag vill ställa en sista fråga till Tomas Eneroth med anledning av detta betänkande: Kan Tomas Ene- roth se någon fördel med att ha samma tillstånds- och tillsynsmyndighet för den samlade skolformen i Sve- rige, där man inte minst får en likvärdig behandling av situationen i skolorna?

Fru talman! Om jag tar det sista först, kan jag säga att frågan nu bereds i Regeringskansliet. Å ena sidan är jag angelägen om att Specialpedagogiska institutet, med den kompetens man har, nyttjar den ordentligt. Å andra sidan kan jag förstå de principiella invändning- ar som Kristdemokraterna har. Men frågan bereds alltså i Regeringskansliet, och vi får se vilken lösning man kommer fram till. Jag tror inte att man ska hasta, för det är ganska viktigt att vi i fortsättningen har en ordentlig och bra tillsyn, inte minst över så pass vik- tiga utbildningsverksamheter som särskolor. Jag har, precis som Erling Wälivaara, omsorg inte bara om norra Sverige utan om hela landet. Skatteut- jämningen är en angelägenhet för kommunernas to- tala ekonomi i hela landet och deras förutsättningar att fullfölja det ansvar som Erling Wälivaara själv talade om i sitt anförande. Det är förutsättningarna för alla barn att kunna få en skola som tillgodoser de behov och önskemål de har. Det är viktigt. Då kan man inte bara överlåta skolpengsfrågan till efter valet. Det är nu väljarna kräver besked. Även om läktaren här inte är full, föreställer jag mig att det framöver kommer att vara många som vill ha besked om detta. En statlig skolpeng eller ett dränerat skatteutjäm- ningssystem kommer inte att ge barn med funktions- hinder några ordentliga förutsättningar. Eftersom jag vet att Erling Wälivaara inte har nå- gon mer replik vill jag be honom att fundera på vilket läge vi kommer i när en statlig central myndighet i Stockholm ska göra individuella bedömningar av de hundratusentals barn som finns i det här landet och tala om hur deras behov ska se ut i olika skeden av livet i olika delar av landet. Tycker man inte att det är det som är den rimliga möjligheten med en central skolmyndighet måste det bli ett enhetligt belopp, och då kommer stora orättvisor fram. Det tål att grunna på.

Fru talman! Tomas Eneroth och jag är överens om att inga elever och inga familjer ska känna sig ute- stängda från skolor på hemorten, utan det ska vara möjligt, oavsett vilka funktionshinder man har och i vilken situation man är, att få en bra utbildning hem- ma. Samtidigt har många av oss kanske inte haft så nä- ra kontakt med funktionshindrade barn. Vi som har haft det har inte haft kontakt med alla. Människor är väldigt olika. Det finns väldigt många föräldrar till funktionshindrade barn som är förtvivlade över att den skolgång barnen får i den vanliga integrerade skolan inte ger deras barn det de vill ha. Vi märker i denna diskussion att det är ett tydligt mönster från Socialdemokraterna att säga nej till olika typer av specialklasser och till förslag om för- stärkning av rätten till hörselklasser, vilja avskaffa specialskolorna och vara skeptisk till särskolan, osv. Inledningsvis talade Tomas Eneroth väldigt mycket om resurser och hävdade att det inte fanns pengar till många av oppositionens förslag. Därför blir min enkla fråga till Tomas Eneroth denna. Har det faktum att Socialdemokraterna säger nej till för- slagen att skapa fler möjligheter för funktionshindra- de barn med ideologi eller med resurser att göra? Jag ställer den frågan eftersom vi från Folkpartiet är med och anslår lika mycket pengar till skolorna i Sverige som regeringen gör. Säger ni nej till våra förslag om hörselklasser, specialskolor osv. för att ni tror att det skulle bli för dyrt, eller tror ni att det blir bättre för eleverna om man säger nej?

Fru talman! Jag är inte säker på att Ulf Nilsson har förstått den politik som nu förs fullt ut. Det som händer vid t.ex. Ekeskolan eller Resurscenter syn är att man utvecklar skolan till ett resurscenter som kan ge fler än bara dem som fanns på plats i Örebro stöd och möjligheter både hemma i kommunerna och under den tid de vistas på centret. Vi vet att det kom- mer att göras en särskild översyn av visstidsplace- ringarna. Vi har ingen dogmatisk hållning till olika alterna- tiv, men vi tycker att det är viktigt att alla de barn som vill vara hemma ska få den möjligheten och inte hänvisas till att välja bort, som jag inledde mitt anfö- rande med. Företrädare för Ekeskolan säger själva att dialo- gen och relationen med kommunerna har varit viktig. Tidigare kunde kommunerna lämna över ansvaret totalt och säga: Varsågod! Ta hand om dessa barn! Är det rimligt när det handlar om barn och ung- domars hela liv? Det gäller deras utveckling och fritid och kanske också deras framtida deltagande på ar- betsmarknaden. Det är oerhört viktigt att man har en relation. Det får man genom den modell för resur- scenter som vi nu utvecklar. Jag tror att det är viktigt. Jag förstår inte alls varför Ulf Nilsson säger att jag är skeptisk till särskolan. Det är jag definitivt inte. Jag är djupt imponerad av svensk särskola i många delar av detta land. Jag är oerhört angelägen om att det vi kan kalla Särskoleutredningen kommer fram till att vi ska bibehålla den kompetens som finns inom särsko- lan, oavsett om det blir en egen skolform eller inte. Jag noterar också att Folkpartiet är det enda parti som inte har ett öppet sinne när det gäller detta utan säger att särskolan ska vara kvar vad som än kommer fram i utredningen. Jag tror att det är en antiintellek- tuell inställning. Det är viktigt att vi är öppna för att möta barn med utvecklingsstörning på olika sätt. Jag vill återkomma till det Ulf Nilsson inledde med. Människor är väldigt olika. Tycker Ulf Nilsson trots det att det är rimligt med en statlig skolpeng som är likadan för alla barn och ungdomar?

Fru talman! Jag vill återknyta till det jag sade om särskolan och be Tomas Eneroth läsa protokollet i morgon. Jag sade faktiskt att jag hittills inte har hört några goda argument, men att det är möjligt att det kommer. Så sade jag att jag var skeptisk till det. Det var en inte fullt så icke-intellektuell hållning som Tomas Eneroth ville antyda. Det är ändå så att Socialdemokraterna säger nej till specialskolan som skolform, med undantag för skola för hörselskadade. När det gäller hörselskadade säger ni nej till Folkpartiets förslag att förstärka rätten till speciella hörselklasser för de elever som så öns- kar. Min fråga kvarstår. Säger ni nej därför att ni anser att det skulle bli för dyrt att behålla fasta specialsko- lor inte bara som resurscenter utan också som en möjlig skolform för flerhandikappade barn, eller gör ni det därför att ni tror att det är bättre att ingen får möjlighet att gå i den skolformen? Jag hinner inte utveckla resonemanget om den nationella skolpengen. För övrigt har Folkpartiets förslag inte kommit än, så jag hade ändå inte kunnat gå in på detaljer. Jag kan ändå i sammanhanget näm- na att kommunaliseringen nog var ett av de enskilt största missgrepp vi gjorde när det gäller den svenska skolan. Det var då likvärdigheten började minska, och det var då vi tappade kontrollen över skolan. Vi är övertygade om att vi behöver ett statligt samlat grepp om skolan, men utgångspunkten ska vara att resurser ska fördelas efter behov. De som behöver mest ska ha mest. Den debatten får vi återkomma till. Frågan är alltså hur ni ser på specialskolan.

Fru talman! Jag ska gärna ta del av protokollet. Ulf Nilsson talade om kommunaliseringen och för- statligandet. Jag vidarebefordrar med varm hand protokollet till alla de folkpartistiska kommunpoliti- ker jag känner som jag vet inte delar Ulf Nilssons uppfattning. Jag har läst delar av det förslag som Leijonborg och Björklund lanserar, och det har redovisats ganska utförligt i medierna. Det gäller en skolpeng à la Mo- deraternas, som också är enhetlig. Barn med särskilda behov skulle få extrapengar. Då är vi inne på frågan om barnet ska få en, två eller tre checkar. Vilka ef- fekter kommer det att få för funktionshindrade? Någon kanske säger så här: Just detta år är jag ett trechecksbarn som behöver visa upp tre checkar för att ha råd med denna särskilda skolform. Men om jag blir bättre blir jag av med en check, för då kommer den statliga myndigheten att tala om att jag inte be- höver den. Jag är medveten om att jag nu överdriver lite, men jag tror att det är viktigt att ta reda på vilka effekterna blir av att de barn som ska få extrapengar pekas ut. Jag tror att det är en farlig väg att gå. Jag tror att man måste tänka om från Folkpartiets och Moderaternas sida. Sedan noterar jag att Ulf Nilsson menar att han i debatten sade att jag hittills inte har haft några argu- ment. Det välkomnar jag. I det särskilda yttrande som finns i betänkandet är det lite hårdare formulerat. Jag välkomnar den öppningen, för jag tror att vi måste vara öppna. Jag kommer själv att vara väldigt angelä- gen om att vi tar till vara och utvecklar den kompe- tens som finns inom särskolan, oavsett om särskolan finns kvar som särskild skolform eller inte. När det gäller den sista frågan kan jag säga att det inte alls handlar om resurser. Det är viktigt. Vi skjuter till pengar till resurscentren. Vi skjuter till pengar till Specialskolemyndigheten och till Specialpedagogiska institutet i större utsträckning än många andra partier. Vi gör det därför att vi tycker att det är en viktig verksamhet. Men verksamheten måste komma fler till del. Den måste komma även dem som går på övriga skolor i landet till del, och den måste komma övriga skolor till del. Det är därför hela stödorganisationen utvecklas. Det är oerhört viktigt för att vi även på det området ska kunna behålla en nationell likvärdighet. Det kan inte bara vara bra för några få, utan det måste vara bra för alla.