Dataskydd vid europeiskt polissamarbete och straffrättsligt samarbete

Herr talman! Jag ställer mig i huvudsak bakom regeringens förslag till lag med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom EU. Jag anser dock att riksdagen bör avslå propositionen delvis. Det gäller den del av förslaget som innebär att Sveriges rätt att ställa upp användningsbegränsningar inskränks. Skälen till detta är följande. Enligt artikel 12 stycke 1 och 2 i dataskyddsrambeslutet har en medlemsstat rätt att ställa upp användningsbegränsningar för personuppgifter som överförs till annan medlemsstat. I samma artikel framgår det att dessa användningsbegränsningar inte får vara mer omfattande än vad som gäller för motsvarande nationella överföringar, alltså sådana som sker inom ett lands gränser. Detta innebär i praktiken att svenska myndigheter som överför personuppgifter om svenska medborgare till andra medlemsstater måste lita på att utländska myndigheter kan hantera uppgifterna lika korrekt och lika rättssäkert som svenska myndigheter kan under samma begränsningar. Detta gäller oavsett vilken unionsstat det handlar om. Det säger dock sig självt att myndigheter i europeiska stater med högre grad av korruption och ineffektivitet inte nödvändigtvis har förmågan att hantera personuppgifter på samma sätt som våra egna myndigheter. Enligt den allmänt kända organisationen Transparency Internationals korruptionsindex för 2012 är Sverige det fjärde minst korruptionsbehäftade landet i världen. Enligt samma index hamnar andra EU-stater som Grekland och Bulgarien på samma mycket allvarliga korruptionsgrad som exempelvis Senegal och Liberia. Jag menar att detta innebär att vi inte kan lita på att sådana staters myndigheter kan hantera mycket känsliga personuppgifter om svenska medborgare på samma säkra sätt som våra svenska myndigheter. Herr talman! Det är naturligtvis självklart att Sverige ska ha rätt att uppställa vilka användningsbegränsningar som helst vid utlämnande av personuppgifter till andra stater. Det är naturligtvis självklart att Sverige ska ha rätt att försäkra sig om att personuppgifter om svenska medborgare hanteras korrekt, med stor försiktighet och med respekt för den personliga integriteten. Detta är också viktigt ur ett principiellt perspektiv för Sverigedemokraterna, eftersom vi värnar den nationella suveräniteten. Herr talman! Jag anser därför att riksdagen ska avslå propositionens förslagspunkt 6.7.2 i den del förslaget handlar om att inskränka Sveriges rätt att uppställa användningsbegränsningar för personuppgiftsmottagande länder. Jag vill därmed yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Under ett antal år har vi sett hur en internationell brottslighet breder ut sig. Det är vår, och vi har en ny brottsvåg att vänta när det gäller utombordsmotorer på västkusten. Det är en lukrativ bransch. Man tar motorerna och säljer dem på en annan marknad. Folk får ut sina försäkringspengar och köper en ny motor, men nästa år blir den också stulen. Vi ser olika typer av sådan kringresande brottslighet. Det visar på behovet av att också vi kan samarbeta över gränser. I Sverige har vi till och med haft problem med att samarbeta över länsgränser, vilket är anledningen till att vi i dag tittar på en ny polisorganisation som ska vara mer effektiv och kunna lösa fler brott. Vi har haft en ineffektiv datalagstiftning till och med när det gäller vår egen svenska nationella polis, vilket gör att vi har en ny polisdatalag för att man på ett mycket smidigare sätt ska kunna hantera uppgifter om brottslingar just för att kunna ta fast brottslingar och fälla dem. På samma sätt har vi gått vidare i EU-samarbetet för att vi vill komma åt den organiserade brottsligheten, och för att komma åt den, om man har viljan, måste man samarbeta. För Sverige har det i EU-arbetet varit viktigt att se till att vi har en hög datasäkerhet i samtliga medlemsländer. Först kom dataskyddsdirektivet, men det tog ett par år innan vi kunde komma överens om en datalagstiftning som är tillräckligt rättssäker och trygg, vilket gjorde att vi så småningom här i Sveriges riksdag kunde anta dataskyddsrambeslutet. Det var ett rambeslut eftersom Lissabonfördraget då ännu inte hade trätt i kraft. I dag fortsätter vi med det vi egentligen behandlade för ett par år sedan. Nu har vi genomförandepropositionen, som innebär att vi ändrar de svenska lagparagrafer som behövs för att vi ska kunna anpassa oss till ett rambeslut som vi har förhandlat fram i syfte att stoppa den organiserade internationella brottsligheten. Det bygger just på ett samarbete. Alla ska följa samma regler i samtliga EU-stater. Det ska kunna kontrolleras och följas upp, men det bygger naturligtvis på ett förtroende. Om vi är intresserade av att få information av andra måste vi också vara villiga att ge information till andra. Det är klart att samtliga medlemsländer sätter upp egna villkor. Ta en korrumperad stat som vill skydda någon. Om korruptionen är ett problem i detta land och man inte följer lagstiftningen innebär det följaktligen att man inte kommer att lämna ut information till oss när vi så väl behöver det. Vad är syftet, och vad får man göra i detta? Meningen är att vi ska utbyta information för att förebygga, stoppa, utreda och avslöja brottslighet och lagföra brott och så småningom förhoppningsvis också när vi ska verkställa påföljder. Jag tycker att det är bra. Hur ska vi komma åt den internationella organiserade brottsligheten om vi inte samarbetar? Det finns dock ett viktigt undantag. De uppgifter som har med nationell säkerhet att göra undantas. Det är något som vi äger själva, inte utbyter och själva bestämmer över. Kanske hade vi det förra inlägget för att man inte riktigt har förstått vad lagstiftningen betyder och innebär. Vi värnar den nationella säkerheten, men vi kommer att samarbeta när det gäller vanlig brottslighet. Detta gäller EU men också Norge, Schweiz och Lichtenstein. Richard Jomshof vill specifikt utesluta Bulgarien. Man kan förvisso ha synpunkter på hur de har lyckats med rättssystemet, men vilken information vill du ta bort, Richard Jomshof? Vilken typ av villkor ska vi ställa upp för just den medlemsstaten? Vilken information förväntar du dig att Sverige ska kunna få? Är du inte intresserad av att vi ska få information om bulgarer som begår brott i Sverige så att vi lättare kan förebygga, avslöja och lagföra dem här? Jag är rädd att diskussionen om nationell suveränitet, som förhoppningsvis bara är ett misstag och ett missförstånd, leder till en felaktig slutsats och att den som säger nej i detta fall och ställer upp villkor som gör att samarbetet inte kommer att fungera i praktiken blir brottslingens bäste vän. Jag yrkar bifall till utskottets förslag. (Applåder)