Civilt försvar och krisberedskap

Fru talman! Det här är ett motionsbetänkande som innehåller en beredning av en lång rad motioner som gäller krishantering, krisberedskap och även numera civilt försvar. Det tål att noteras särskilt att detta betänkande som tidigare år har hetat Krisberedskap i år heter Civilt försvar och krisberedskap. Det är en reflektion av den omvärldsförsämring som vi har kunnat iaktta under ett antal år.

Det torde inte ha undgått någon i denna kammare att Försvarsberedningen strax före jul förra året lämnade en lång rad förslag om civilt försvar och totalförsvarsplanering. Detta gjorde vi under rubriken ”Motståndskraft”.

Det var, fru talman, en närmast unik politisk enighet som omgav betänkandet från Försvarsberedningen, och det lades fram en lång rad tunga förslag som förbättrar Sveriges civila beredskap.

Försvarsberedningen slog bland annat fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas. Vi vände oss till de svenska medborgarna i landet och förklarade att det inte är tillräckligt att man som individ har ansvar för sin egen försörjning under 72 timmar. Denna tid har nu ändrats till en vecka.

Försvarsberedningen föreslog också en helt ny struktur – man kan säga att den är nygammal – för uppbyggnad av ett civilt försvar, både vertikalt och geografiskt.

Sist men inte minst föreslog åtta partier i full enighet att budgeten för civilförsvaret och totalförsvarsplaneringen 2025 skulle uppgå till ca 4,2 miljarder årligen.

De motioner som behandlas i betänkandet gäller områden som berörs av Försvarsberedningens förslag, och därför har det varit naturligt att hänvisa till den fortsatta beredningen av Försvarsberedningens förslag.

Några veckor efter det att Försvarsberedningen presenterade sin rapport i julas inföll den årliga Rikskonferensen Folk och Försvar i Sälen. Från regeringen – både statsministern och försvarsministern – var man då snabb med att säga att man skulle implementera de förslag som beredningen lagt fram när det gällde till exempel krigsviktiga företag och inrättandet av en ny myndighet för det psykologiska försvaret. Men efter presskonferenserna, fru talman, har det inte hörts någonting om Försvarsberedningens rapport.

Jag är en av flera som nu tycker att det är tid för regeringen att följa upp Försvarsberedningens olika förslag. Det är bråttom på allvar; det råder fara i dröjsmål. Det är ett känsligt, skört samhälle, och vi lever i en alltmer osäker tid. Det är dessutom närmast meningslöst, fru talman, för politiska partier att medverka i en försvarsberedning om inte de brett omfattande förslagen också förverkligas av den sittande regeringen.

Nu är det tid att börja ställa frågan till både socialdemokrater och miljöpartister: Vad är det egentligen som händer i Regeringskansliet när det gäller beredningen av förslagen om motståndskraft? Det är tid att visa på verkstad och handling.

För ungefär ett år sedan kom det en utredning som gällde kommunikation för vår gemensamma säkerhet. Utredningen poängterade att det sambandssystem som i dag brukas av så kallade blåljusmyndigheter och Försvarsmakten gemensamt, nämligen Rakel, har blivit omodernt. Via systemet finns bara möjlighet att tala och skicka textmeddelanden. Möjlighet att skicka bilder eller rörliga bilder finns inte.

När bristerna uppmärksammades tillsatte regeringen en utredning – det var mycket bra – som skulle titta på hur man skulle kunna både modernisera systemet och bygga ut det geografiskt. Man redovisade sina slutsatser för mer än ett år sedan. Nu tillsätter regeringen nya utredningar på detta område, och man hänvisar till beredning som pågår i Regeringskansliet.

Utskottet har valt att i stor politisk enighet försöka skynda på regeringen. Det hastar i denna fråga. Det är nu, under de kommande åren, som en totalförsvarsplanering ska byggas upp mellan civila och militära myndigheter, och en förutsättning för detta är att man har en hemlig och säker kommunikation mellan sig.

Slutligen, fru talman, har vi i Alliansen konstaterat att näringslivet i dag spelar en viktig roll i det civila försvaret. Många av de uppgifter som under kalla kriget låg hos statliga myndigheter och företag är i dag outsourcade. Om vi ska klara av de utmaningar som finns när det gäller försörjningssäkerhet på bränsleområdet, mediciner, livsmedel och annat måste näringslivet tidigt och tydligt engageras i planeringen.

Om bara ett och ett halvt år från nu håller vi den första totalförsvarsövningen på flera decennier i Sverige, och i den övningen behöver också de privata företagen involveras.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 9.

(Applåder)

(forts. § 8)

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att vi moderater står bakom alla våra reservationer och givetvis även de alliansgemensamma reservationerna, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1 om utvärdering och översyn av samhällets krisberedskap.

I detta betänkande behandlar vi 128 yrkanden om alltifrån räddningspersonal i beredskap till näringslivets roll i totalförsvaret. Det handlar om elförsörjning, skyddsrum, mat, dricksvatten och nordiskt samarbete. Mängden frågor och ämnen speglar både ett engagemang och insikt om helheten och komplexiteten i vårt samhälle. Civilt försvar och krisberedskap handlar om det mesta som rör vår vardag och hur vi på olika sätt ska få samhället att fungera under påfrestningar, kriser och ytterst krig.

Som en följd av försvarsbesluten 1999, 2001 och 2004 upphörde i allt väsentligt planeringen för höjd beredskap och krig i Sverige. En systematisk planering och andra förberedelser inför höjd beredskap har därför under lång tid inte förekommit i Sverige. Stora delar av det tidigare omfattande totalförsvaret har avvecklats. Det gäller inte minst den civila sidan, där fokus i stället har legat på att utveckla beredskap för fredstida kriser och samhällsstörningar, men på en helt annan nivå.

Ett nytt säkerhetspolitiskt läge gör emellertid att vi i dag är överens om behovet av att återuppta arbetet för ett starkt totalförsvar. Det är givetvis lättare sagt än gjort. Samhället har genomgått stora förändringar sedan vi senast bedrev en planering för totalförsvaret. Globaliseringen innebär att infrastruktur och försörjningsflöden av varor, tjänster och annat har kopplats ihop över landgränserna på ett helt annat sätt än någonsin tidigare. I samhället är olika sektorer väldigt beroende av varandra. De flesta områden är beroende av tillgång till elektricitet, it, elektroniska kommunikationer, transporter, drivmedel, förnödenheter, finansiella tjänster med mera.

Just digitaliseringen har inneburit betydande förändringar av det svenska samhället, många naturligtvis till det bättre. Det genomsyrar i dag hela vår vardag. Internet har gått från att vara en viktig infrastruktur till att bli infrastruktur för nästan allting annat. Systemen för elektroniska kommunikationer är inte dimensionerade för att klara påfrestningar vid krig eller krigsfara. De kan dessutom utsättas för attacker och manipulering av icke vänligt sinnade aktörer. Sårbarheten i detta är alltså väldigt stor. Samhällsviktig verksamhet som tidigare drevs i offentlig regi utförs i dag i stor utsträckning av många privata aktörer.

Jag kan gå vidare och beskriva de förändringar som har skett, men det här innebär att arbetet med civil beredskap blir svårare. Försvarsberedningen har naturligtvis ett viktigt uppdrag i detta.

I december presenterade beredningen ett första delbetänkande, Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, med en rad konkreta förslag. Om dessa förslag är partierna i huvudsak överens. Det är spännande när det finns 60–70 politiska förslag, och alla partier tycker att det här är nödvändigt och att vi behöver göra det här.

Det är därför beklagligt att behöva läsa hur utskottsmajoriteten i fråga efter fråga nu avstår från att ta ställning i sak till olika propåer från riksdagens ledamöter. Det handlar om formuleringar som att man inte vill föregripa Försvarsberedningens slutrapport eller regeringens beredning av föreslagna åtgärder.

Låt mig bara påminna om att denna slutrapport, som framför allt ska behandla militära frågor, är beräknad till våren 2019. Sedan ska den remissbehandlas och beredas. Detta innebär att vi kommer att få vänta väldigt länge med åtgärder om vi ska ha en sådan policy. Man måste fråga sig varför vi i hela friden ska vänta i mer än två år med att besluta om sådant som vi anser är nödvändigt och som vi är helt överens om.

Dessutom handlar många av dessa förslag om att ta fram underlag, fakta och sådant som behövs för att kunna fatta de mycket konkreta och praktiska besluten. Man behöver inte bereda särskilt mycket, utan det handlar om att sätta igång processer.

I en hel del kommuner och regioner har ett arbete för övrigt kommit igång, för regeringen har ju fattat ett och annat beslut de senaste åren. Många myndigheter återkommer nu med frågor där man vill ha svar, riktlinjer och tydligare besked om vad som ska hända. Om vi ska vänta i över två år med att ge svar är det klart att risken är stor att många tappar sugen och att andra inte kommer igång med något som är helt nödvändigt.

Herr talman! Många av de insatser som krävs för civil beredskap handlar inte bara om höjd beredskap och beredskap i händelse av krig utan innebär att vi får ett starkare, stabilare och tryggare samhälle.

Elstörningar, stopp i tunnelbanan, problem med vattenförsörjning och så vidare är kostsamt och bekymmersamt också till vardags, i fredstid. Åtgärder som förebygger eller snabbare rättar till sådant är väldigt bra.

Många av åtgärderna tar tid. Jag tycker att det finns anledning att agera nu. Det kan bli väldigt dyrt om man skjuter allting framför sig.

Herr talman! Vi utsätts återkommande för olika påfrestningar. I maj kommer Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att skicka ut viktig information till alla svenska hushåll. Man kommer att få en skrift hem där det står vad man bör göra och tänka på i sitt eget hem och hushåll i händelse av olika påfrestningar. Jag tror att det kommer att vara väldigt välkommet, för det finns ett engagemang bland medborgarna.

Men många kommer naturligtvis att bli både förvånade och besvikna när de upptäcker att riksdagens majoritet och regeringen inte tar itu med det som är deras uppgifter. Man frågar vad regeringen gör för att skynda på detta och hur regeringen tänker här. Myndigheten förväntar sig ju att vanligt folk ska sätta fart och ta ett större ansvar för sin egen trygghet och säkerhet, samtidigt som regeringen inte levererar.

Jag undrar vad ni kommer att svara i valrörelsen, och framför allt efter det att broschyren har kommit ut, när ni ska förklara för människor varför vi ska vänta i över två år med något som vi egentligen är helt överens om. Det är ju inte bara det man säger som räknas utan också det man faktiskt gör.

(Applåder)

Herr talman! Ja, det är vad man gör som räknas. Det är klart att det tar tid att bygga upp det som man har raserat.

Innan vi kom in i riksdagen och under hela förra mandatperioden var vi ensamma om att tala om ett civilförsvar. Bara för drygt två år sedan var vi det enda parti som i sin budget hade lagt in 4 miljarder för det civila försvaret för den kommande perioden. Då stod jag här och sa: Varför satsar ni inte en krona på det civila försvaret?

I Försvarsberedningen landar man nu på drygt 4 miljarder. Det känns jättebra att vi nu är överens om att vi behöver bygga upp ett starkt civilförsvar. Det tar jättelång tid.

Jag ska också nämna detta med Nato, som egentligen inte hör hit. Jag ska nämna det så att det inte råder någon tveksamhet. Jag har fått frågor om det redan i dag.

Sverigedemokraterna säger klart och tydligt nej till Natoanslutning. Detta är solklart. Om ni vill diskutera detta gör vi det inte här och nu. Men låt det vara fullständigt solklart. Bra.

Vi ska tala lite om det civila försvaret. Vi har i flera år föreslagit att man ska inrätta en civilförsvarsmyndighet. När jag resonerar om detta tänker jag ibland att MSB i många stycken skulle kunna ta den rollen. Detta är inte någon principsak för oss, utan det viktiga är vad man ska göra och att det ska finnas kompetens. Och det finns mycket kompetens på MSB. Det är alltså inte hugget i sten att vi måste lägga ned en myndighet och bygga upp en annan, men det måste finnas en myndighet vars uppgifter motsvarar en civilförsvarsmyndighet.

Samordning har ni hört mig tala om många gånger. Ju mer jag läser om detta, desto mer märker jag att man flyttar fokus från samverkan till samordning. Det enda sättet att få detta att fungera är att samordna verksamheten.

Man ska samordna verksamheten med länsstyrelserna. Länsstyrelserna samordnar med kommunerna. Jag har varit runt i en del kommuner och funnit att man inte har några planer alls. Verksamheten i kommunerna ska ju fungera även i höjd beredskap. Fråga era egna kommuner: Var har ni planerna? Har ni dragit igång det arbetet? En del har gjort det och också fått pengar från länsstyrelserna, men en del har inte fått det. Detta måste också samordnas och kontrolleras noggrannare. Det har i alla fall knuffats igång.

Herr talman! Jag tycker att man ska göra som man gjorde förr, när man på länsstyrelserna hade officerare – det kallades förening av tjänst – som deltog i planeringen för höjd beredskap och andra händelser. Det handlade om att samordna verksamheten mellan de militära förbanden och det civila. Detta tycker jag att man ska återgå till. Det kanske kommer lite senare. Vi har föreslagit det i alla år.

För att det civila försvaret ska fungera behöver vi också utbilda frivilligorganisationerna och ge dem stöd. De är oerhört viktiga. I vårt förslag har de en egen budget för det.

I samband med att vi nu satsar på civilförsvaret tycker jag också att vi ska öka antalet värnpliktiga. Vi vill ha ett antal fler brigader. Vi vill nå upp till en värnpliktsvolym på 20 000 ungefär, men det tar tid. Det måste byggas regementen. Som någon har skrivit i en motion här måste man bygga upp förbindelsefunktionerna.

Det gamla regementet Ing 1 i Almnäs, som var en av Europas bästa platser för ingenjörsutbildning, är borta. Men det finns många platser kvar. Nu bygger man ett regemente på Gotland. Vi får bygga fler.

Det blir också en avkastning från de värnpliktiga. En del är tänkt att gå till räddningsskolorna, som vi måste väcka liv i. Då får vi ett ökat antal brandsoldater. Om vi går 25 eller 30 år tillbaka fanns det massor av sjukvårdare som var med i övningar och i frivilligorganisationerna. De kallades in till krigsförbandsövningar. Vi återinför och aktiverar civilplikten.

Detta är saker som man behöver göra nu. I och med detta har man möjlighet att verka på ett helt annat sätt.

Herr talman! Man måste också titta på totalförsvaret. Vi säger att vi ska ha en levande landsbygd. Varför det? Jo, vi ska öka vår livsmedelsförsörjning. Självförsörjningsgraden ska öka. Där hänger alla systemen ihop. Då måste det finnas skolor på landsbygden, affärer och så vidare. Det behövs för att man ska få en levande landsbygd som sedan totalförsvaret har glädje av.

Låt mig ta min egen kommun som exempel. Hur upphandlar man maten i skolorna där? Den kommer i lastbilar från Danmark för att man då kan få fläskfilé till halva priset. Då frågar man: Hur skriver ni förfrågningsunderlaget? Hur viktar ni det? Sätt prisets betydelse till 5 procent! Då kommer man att köpa närodlad mat i stället. Det blir dyrare för kommunen – det blir 3–5 miljoner dyrare i en budget på 700 miljoner. Sådana styrmedel måste man lära sig att använda om man är beredd att ta merkostnaden.

Allt hänger ihop i totalförsvarsmodellen. Det är glädjande att man, när man börjar resonera om att öka civilförsvaret och försvaret, nu börjar på ett helt nytt blad. Försvarsberedningen, med sin utmärkta ordförande, kom fram till att 90–95 procent av de gamla planerna kan användas. Det finns gamla planer som är jättebra, med k-företag och allt. Vi måste bygga lager också. Beredskapslagren med olja och livsmedel måste återuppbyggas. Det finns också i vår plan, och jag vet att ni också har det i er.

Hur ska det gå till? Det kan vara Konsum, Ica eller andra affärer som bygger ut en bit och har ett lager där. Det finns många olika modeller för att göra detta, men det måste göras. Jag håller med föregående talare om att det är dags att sätta lite fart på vissa saker, även om jag inte instämmer i allt som hon sa.

Näringslivet har som sagt en viktig del i detta. Av beredskapsskäl, för civilberedskapen, vill vi också att Kustbevakningen ska gå in och bli en del av marinen. Jag tror att det underlättar mycket för dem att få tillgång till den organisationen och möjlighet att arbeta på ett annat sätt.

Vi tror också att beredskapspolisen är en viktig bit – och driftvärn. Detta har en betydelse för den civila beredskapen, och det har vi skrivit särskilda program om.

Jag vet att många tycker att det stora hotet kommer från Ryssland. Jag tror att det största hotet mot vårt sätt att leva och vår frihet i Sverige förmodligen finns innanför landets gränser. Det är en sak som man inte kan bortse ifrån. Det handlar om de så kallade utanförskapsområdena, som polisen särskilt har pekat ut. Har det över huvud taget någon koppling till det som vi pratar om nu? Det finns i alla fall inte injackat som en del i det civila försvaret och i krisberedskapen. Detta tror jag att vi får ta i särskilt beaktande, men det är en särskild debatt.

Herr talman! Vi stöder reservation nr 3.

I detta anförande instämde Heidi Karlsson (SD).

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 7.

Det försämrade säkerhetsläget kräver att vi tar totalförsvarsfrågorna och beredskapsfrågorna på största allvar. Vi i Försvarsberedningen lämnade vår rapport i december. Där slår vi fast många ställningstaganden och iakttagelser. Det är inte minst kopplat till hur vi bedömer oförutsägbarheten i den säkerhetspolitiska utvecklingen. Det går snabbt, och vi behöver ha ett förhållningssätt med många breda perspektiv för att hitta en så bra helhet som möjligt.

Sverige ska kunna försvaras i alla klimat och väderförhållanden som finns i vårt land. Det brukar vi repetera när det handlar om utvecklingen av vår försvarsförmåga. Det handlar också om totalförsvaret. Alla delar av Sverige ska kunna ha en robusthet och en förmåga att möta kriser under högre beredskap och i värsta fall krig. Alla led i försörjningskedjan måste ingå och beaktas när förmågan ska utvecklas. Att det finns en samverkan som i praktiken fungerar är avgörande. Det handlar om att det finns avtal mellan offentliga aktörer och privata aktörer och om att man får en bredare och fördjupad förståelse för dessa frågor i hela samhället.

Krisberedskapen och totalförsvaret är helt beroende av civilsamhället och det engagemang som finns ute i bygderna bland frivilliga i befolkningen. Vi vill se en tydligare roll för frivilliga i händelse av kris eller krig. Det är viktigt att frivilliga får komma in ännu mer i planeringen, så tidigt som möjligt. Det handlar också om att involvera lokalperspektivet runt om i vårt land. Där har räddningstjänsten en viktig roll. Det handlar om deltidskårer och övriga kårer som har yttäckning men också beredskap.

Går förmågan ned i vardagen påverkar det också totalförsvarsförmågan. Här finns det utmaningar när det gäller rekrytering, resurser och beredskap. Människor på landsbygd och i glesbygd i vårt land måste ha tillgång till den trygghet och säkerhet som räddningstjänsten utgör. Vi måste också se till att det blir lättare att rekrytera personal till räddningstjänsten på både kort sikt och lång sikt.

Herr talman! 70 procent av landets kommuner saknar i dag ett systematiskt arbete när det handlar om informationssäkerhet. Vi ser att cyberhoten och informationspåverkan kan vara mycket omfattande. Åtgärder behövs för att stärka it-hantering, it-säkerhet och cybersäkerhet generellt. Kunskapen kan mycket väl öka. Engagemanget kan verkligen stärkas. Det gäller även insikterna om hur detta påverkar vårt samhälle i helheten och i detaljerna.

De som äger och ansvarar för samhällsviktig verksamhet har ett jätteansvar att se till att infrastruktur och övriga delar uppfyller de krav som behöver ställas. Sedan har staten ett väldigt viktigt ansvar att uttrycka vilka förväntningar som ska gälla i totalförsvarsplaneringen för att det civila försvaret ska kunna utvecklas.

I Försvarsberedningens rapport har vi lämnat många förslag, tankar, idéer och reflektioner kring vad vi behöver göra i Sverige under de närmaste åren. Inte minst behöver vi se vad de återstående åren i den innevarande försvarsinriktningsperioden innebär för svensk säkerhet. Hur kan vi påskynda detta och initiera olika konkreta åtgärder så tidigt som möjligt? Där bär vi ett gemensamt ansvar. Men regeringen bär ett mycket stort ansvar när det gäller att ta vara på, förvalta och behandla de föreslagna åtgärderna på bästa sätt.

Vi ser att nivån i dag är oerhört låg. Efter många år av icke-fokus och icke-engagemang när det gäller totalförsvarsperspektivet finns det utmaningar. Det handlar om storskaliga lösningar, centraliserade lösningar och sårbarheter när det gäller elförsörjning, värmeförsörjning, elektronik, telefoni och livsuppehållande mediciner. Vi importerar väldigt många insatsvaror. Man kan titta på område efter område och se hur samhället har förändrats parallellt under dessa år. Vi kan se hur strukturen i fråga om vården, vårdplatser och sjukhus ser ut i dag jämfört med för 25 år sedan. I dag saknas det ofta krav på funktionalitet i samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur. Detta måste definieras.

Ja, vi utgår från en låg nivå, men vi har möjligheter att göra väldigt mycket tillsammans. Vi ska skapa ett modernt totalförsvar och kunna förena många olika intressen på vägen. Vi ska ställa om energiförsörjningen. Vi ska jobba med robustheten. Då måste man, när det gäller de olika planer som det arbetas med ute i samhället, tänka gemensamt ur ett totalförsvarsperspektiv. Man ska på bästa sätt bygga säkerhet men också skapa både arbetstillfällen och lösningar som möter framtidens utmaningar. Jag tänker till exempel på förnybar energi. Vi har mycket vatten, vind och sol och möjligheter att hitta småskaliga lösningar som ger en robusthet när de storskaliga prövas i händelse av kris.

Engagemanget och ledarskapet kommer att vara avgörande, men det gäller också att hela landet har en kunskapsnivå som motsvarar hotbilden. Det handlar om kunskap om vad som behöver göras och om varför det behöver göras. Den insikten varierar just nu, och ledarskapet varierar just nu. Här måste det bli ett ökat tryck och ett ökat fokus, för det går inte att vara naiv och att tänka naivt när den säkerhetspolitiska utvecklingen går i fel riktning. Nu måste vi få en fokusering och en konkret planering som når resultat i närtid.

Den största frågan handlar om folks försvarsvilja och om förankringen av dessa frågor ute i bygderna. Det bygger hela totalförsvarsplaneringen på.

Vi i Försvarsberedningen uppskattar att det kan handla om 4,2 miljarder i slutet av nästa period. Det kan handla om mer – det gör det antagligen. Men det är också viktigt att vi ser till att det blir resurser på vägen, så att man löpande kan ta de nödvändiga steg som kommer att behövas.

Jag har mött, och gör det fortfarande, myndighetschefer som uttryckligen säger att totalförsvarsperspektivet inte är relevant i deras delar av verksamheterna. Det handlar bland annat om flygledning och om att göra det på distans. Jag tror att dessa frågor kommer att behandlas annorlunda när det finns en fördjupad insikt och när det totalförsvarsmässiga perspektivet får genomslag.

Herr talman! En av de viktiga frågorna är hur matproduktionen och livsmedelssäkerheten utvecklas i vårt land. Från Centerpartiets sida ser vi det som en jätteviktig säkerhetsfråga – det handlar om rikets säkerhet – att vi kan öka produktionen för att minska beroendet av omvärlden och för att vi, inte minst i ett längre perspektiv, ska kunna hjälpa andra länder när de inte har den mat de behöver.

Vi ser också att vattenfrågorna är oerhört viktiga. Om vi ökar produktionen av mat kan vi också ta vara på möjligheterna med vårt vatten när det handlar om konsumtion men också om elanvändning – detta för att minska sårbarheten och beroendet av omvärlden.

Säkerhetspolitik och livsmedelspolitik hör verkligen ihop. Antagonistiska krafter skulle med ganska enkla medel kunna påverka vår vardag oerhört mycket. Detta måste vi ta på allvar.

Engagemanget ute i bygderna är jätteviktigt. Kunskapen, resurserna och ledarskapet som finns där kommer att bidra till att vi lyckas i det långa loppet. Vi behöver bjuda in, och vi behöver också se till att vi gör det tillsammans. Dialogen mellan det offentliga och det privata liksom att vi gemensamt kan hitta målbilder kommer att vara oerhört viktigt.

Det finns många olika punkter i det här arbetet som vi kommer att återkomma till, men jag tror att det absolut viktigaste är vilket engagemang vi visar och hur vi når ett helhetstänkande som verkligen genomsyrar alla våra olika politikområden. Då kommer robustheten steg för steg, och vi kommer att hitta lösningarna på vägen.

Herr talman! Jag vill med detta upprepa mitt yrkande och tacka för ordet.

(Applåder)

Herr talman! Vi debatterar nu försvarsutskottets betänkande Civilt försvar och krisberedskap. Betänkandet innehåller ett flertal frågor där det pågår ett arbete genom Försvarsberedningen, något vi inte bör förbigå.

Vänsterpartiet välkomnar i stort Försvarsberedningens första delrapport Motståndskraft. Där lämnas en rad viktiga förslag på hur det civila försvaret kan stärkas inom en rad områden. Det innebär bland annat tydligare ansvars- och ledningsförhållanden på alla nivåer, stärkt befolkningsskydd, förbättrad sjukvård, förbättrad informations- och cybersäkerhet samt en ökad beredskap inom livsmedels- och energiförsörjningen. Det handlar om nödvändiga åtgärder för att stärka vår beredskap i händelse av kris eller i värsta fall krig.

Vi ser att det civila försvaret spelar en viktig roll för att stärka arbetet med att bygga ett säkert och robust samhälle som kan möta de utmaningar vårt samhälle kan ställas inför, exempelvis olika former av naturkatastrofer, pandemier, cyberattacker med mera men också för att försvara vårt lands oberoende och alliansfrihet. Detta är något vi ser som avgörande i det konfliktförebyggande arbetet.

Försvarsutskottet väljer dock att göra tre tillkännagivanden som ett enat utskott har ställt sig bakom. Det gäller att regeringen bör säkerställa att ökade förvaltningsanslag för länsstyrelsernas krisberedskap går till avsedd verksamhet, något jag anser borde vara helt självklart.

Det andra tillkännagivandet handlar om att regeringen bör se över länsstyrelsernas krisberedskap när det gäller krav på övningsverksamhet och beredskap i enlighet med MSB:s rekommendationer.

Det tredje och sista tillkännagivandet handlar om att utskottet vill skynda på arbetet med att ta fram en utvecklad och säker kommunikationslösning för aktörer inom allmän ordning, säkerhet, hälsa och försvar. Det system som finns i dag är nämligen inte tillräckligt och fyller inte de behov som finns i dagens moderna samhälle.

Herr talman! Jag kommer nu att övergå till att tala om min reservation angående fyrverkerier.

Fyrverkerier kan vara till stor glädje för många människor i samband med nyår och olika firanden, men de kan också ställa till stora problem för människor, djur och miljö. Vi vill dock inte gå så långt som till att helt förbjuda fyrverkerier, men Vänsterpartiet anser att det är uppenbart att det behövs både en bättre tillsyn och reglering av hur fyrverkerier får användas.

Några av de negativa konsekvenser som fyrverkerier kan föra med sig är att de höga smällarna kan upplevas som mycket skrämmande för både människor och djur. Vi vet att fyrverkerier innebär ett stort lidande för många djur. I synnerhet hundar och hästar kan bli extremt stressade av smällarna. När det inte går att förutsäga när skjutandet ska pågå är det givetvis extra svårt att skydda sig själv och vidta försiktighetsåtgärder i samband med firanden, till exempel att resa bort eller tillfälligt flytta djur.

För exempelvis människor med demenssjukdomar och människor, särskilt barn, som flytt undan krigssituationer och i många fall lider av PTSD kan fyrverkerier skapa stor oro och mycket obehag. Även många andra störs av fyrverkerierna och upplever obehag när de avfyras i närheten av bostäder. I vissa kommuner finns lokala föreskrifter om förbud, bland annat i närheten av känslig bebyggelse, sjukhus, äldreboenden med mera. Det är bra åtgärder som skulle kunna bli obligatoriska för hela landet.

Herr talman! Vi vet också att människor skadas allvarligt och till och med dör på grund av fyrverkerier. Enligt polisen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, skadas varje år ca 100 personer så allvarligt av fyrverkerier att de behöver uppsöka en akutmottagning.

En annan problematik är alla de bränder som orsakas av fyrverkerier. Enligt polisen och MSB fördubblas antalet insatser till bränder under nyår jämfört med andra dagar under jul- och nyårshelgen. Fyrverkerier står för en stor andel av denna ökning. De kemikalier som ingår är också en belastning på miljön. Det handlar också om spridande av giftiga ämnen i naturen.

Herr talman! Det finns alltså många skäl för att bättre reglera användandet av fyrverkerier: miljöskäl, personskadeskäl, djurskyddsskäl och så vidare. Det handlar bland annat om att begränsa användandet till vissa anvisade platser och tidpunkter samt reglera vem som får sälja och köpa fyrverkerier och när detta ska få ske.

I dag finns brister när det gäller såväl tillsyn som efterlevnad. Därför bör regeringen återkomma med förslag för att förbättra tillsynen och efterlevnaden vad gäller användandet av fyrverkerier. En skärpt lagstiftning angående användandet av fyrverkerier är efterlängtad av många och skulle innebära en stor lättnad för både utsatta människor och djur runt om i landet.

Jag vill yrka bifall till reservation 45.

Herr talman! Jag står självfallet bakom alla Kristdemokraternas reservationer, men för tids vinnande yrkar jag endast bifall till reservation 44.

I dag diskuterar vi civilförsvaret, och det gör vi i ett väldigt speciellt läge. Vi har ett allt tuffare säkerhetspolitiskt läge. Jag vill bara påminna om det krig som inleddes i samband med att Ryssland tog Krim 2014. Fortfarande, just nu medan vi talar i denna kammare, pågår det ett krig i Europa, i östra Ukraina. Det pågår hela tiden, och det pågår även återkommande påverkansoperationer mot våra vänner i de baltiska länderna. Vi ser ett Ryssland som gör en kraftig upprustning.

Försvarsberedningen kom före jul med rapporten Motståndskraft – jag håller den här i min hand – som handlar om just inriktningen av totalförsvaret. Där konstaterade vi bland annat att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det blev en del diskussioner om detta, men så är det och det var sju partier överens om.

När man är överens om detta går det inte att sitta med armarna i kors, utan då måste man ha en plan för hur vi både militärt och civilt ska kunna stärka vårt försvar så att vi får ett starkt totalförsvar. Ett försvar är ju inte starkare än den svagaste länken.

Vi började med civilförsvaret, som vi diskuterar i dag, och i rapporten lade vi fram en lång rad viktiga förslag. Det handlade om att återinföra beredskapspoliser, tyvärr bara i krig. Kristdemokraterna ville att det skulle gälla även i fredstid. Vi ville stärka sjukvårdsberedskapen, för vi vet ju att i dag är det nog svårt som det är. Det finns inga marginaler om man skulle behöva ta hand om skadade vid kris eller krig.

Vi såg även över finans- och energidelen. Vi är väldigt sårbara när det gäller energi, och jag kan påminna kammaren om Ukraina, som jag nämnde förut. Det är ett land som två år i rad fått energiförsörjningen för delar av befolkningen utslagen under ett dygn i december. Det visade sig att det var Ryssland som utsatt dem för cyberattacker. Detta kan även Sverige utsättas för. Vi tittade också på försörjningsberedskapen när det gäller livsmedel. Vi kom kort sagt med mängder med viktiga förslag även när det gäller cyberförsvaret.

Tyvärr är det väldigt lite av det här som har blivit verkstad, vilket flera av dem som har talat här före mig har påpekat. Regeringen har plockat upp väldigt få av våra förslag, och det är inte bra. Det finns en fara i detta. Med tanke på det tuffa säkerhetspolitiska läget kan vi inte tänka att vi har all tid. Vi behöver stärka det civila försvaret. Jag tror inte att det är en hemlighet för någon, herr talman, att det civila försvaret har legat för fäfot i 20–25 år. Det civila försvaret måste återskapas och utvecklas, och vi kan inte vänta. Därför är det beklagligt att det inte har kommit fram konkreta förslag – inte heller i betänkandet.

Jag vill särskilt lyfta fram frågan om cyberförsvaret. FRA har påvisat att det sker 10 000 cyberattacker per månad av utländsk makt. De kan slå ut kritiska samhällsstrukturer. Det är vidare ett billigt sätt för enskilda grupper och länder att få oss på fall. De kan användas av både stater och enskilda grupper, och de pågår i dag. Det finns flera exempel: Cloud Hopper och utpressningsattacker. I Uppsala har operationer inte blivit utförda därför att datorerna är låsta. Det finns andra exempel på att till och med statliga företag betalar lösen, använder skattepengar, för att få loss sina datorer.

Sverige märker ut sig på ett negativt sätt. Det finns sex olika myndigheter som tar delansvar, och det är inte rocket science att säga att om sex myndigheter har ansvaret hamnar frågan mellan stolarna. Det har bland annat Riksrevisionen påvisat.

Vad vi kristdemokrater har föreslagit gång efter annan, och det framkommer även i betänkandet, är att cyberförsvaret ska utvecklas. Det har vi sagt gemensamt i Försvarsberedningen. Vi skulle också vilja ha en myndighet som får huvudansvaret. Den militära delen behöver skötas separat, men i det civila behövs en myndighet som får huvudansvaret.

Vi vet att de olika delstaterna i Tyskland är noga med att helst inte flytta något uppåt, men där har man sett till att det finns en cybersäkerhetsmyndighet.

Herr talman! Det har varit flera attacker, men jag tror att inom en inte alltför lång tid kommer vi att stå inför ännu större cyberattacker. I Stockholm kan det röra sig om infrastrukturen, till exempel tunnelbanan, eller att betalningar kan stå stilla ett dygn eller andra typer av stora attacker. Då behöver vi göra något. Det har varit ett fragmenterat sätt att hantera frågan, och det har inte varit bra. It-leverantörerna ställs inför krav från en rad olika myndigheter, och de får lägga mycket energi på dessa krav, men de lägger lite energi på att verkligen stärka skyddet.

Det här är ett viktigt förslag och är något som jag hoppas att vi kan nå politisk enighet om. Cyberattacker kan gälla allt från fred till värsta kriget, och de är allvarliga. Då duger det inte med sex olika myndigheter som delar på ansvaret. Med tanke på NIS-direktivet kommer under våren ytterligare sju myndigheter att få delansvar. Det är orimligt.

Herr talman! En huvudpunkt i mitt anförande är att visa på att för att Sverige ska få ett bättre civilförsvar är cybersäkerhet av yttersta vikt.

(Applåder)

Herr talman! Det är en diger lunta på 150 sidor som vi har att ta ställning till i dag, motionsbetänkandet Civilt försvar och krisberedskap.

Krisberedskapen och inte minst det civila försvaret berör många samhällssektorer, vilket också avspeglas i betänkandet där ett sextiotal motioner behandlas. Här berörs frågor om befolkningsskydd, livsmedelsförsörjning, räddningstjänst, frivilligorganisationernas betydelse, säkra kommunikationsvägar med mera. Motionerna speglar också, vågar jag påstå, det växande intresse och engagemang som vi ser för det civila försvaret här i riksdagen och i samhället i stort.

Vad är egentligen det civila försvaret? För 20–30 år sedan hade den frågan framstått som lite konstig och onödig, men i dag är situationen en annan. Jag tror att många i min generation och yngre generationer möjligen har egen erfarenhet av hur det kunde se ut i telefonkatalogen med en instruktion om hur man skulle göra när flyglarmet gick eller om det blev höjd beredskap. Men faktum är att många svenskar i dag har begränsad egen erfarenhet av det civila försvaret så som det en gång i tiden var organiserat.

Kortfattat kan man säga att det civila försvarets uppgifter är att skydda befolkningen, säkra de viktigaste samhällsfunktionerna och stödja Försvarsmakten. För att det militära försvaret ska kunna fullgöra sina uppgifter krävs ett fungerande civilt försvar. Var står vi då i dag?

I och med försvarsbeslutet 2016 återaktiverades arbetet med totalförsvarsplanering efter att dessförinnan ha legat nere under lång tid. Detta skedde just under en tidsperiod när samhället genomgick stora förändringar där den tilltagande digitaliseringen och den växande globaliseringen är de två tydligaste trenderna.

Hotskalan har också vidgats under denna tid, delvis som ett resultat av nyss nämnda förändringar. Det handlar inte bara om att vi i dag behöver återta förmågor som vi en gång i tiden hade, utan vi måste även i det arbete som ligger framför oss ta höjd för det moderna samhällets många och ofta tekniskt komplexa beroenden. Vissa frågor, till exempel inom försörjningsområdet, är tidlösa i den meningen att de alltid svarar mot vissa grundläggande eviga behov som vi människor har; rent vatten, mat och så vidare. På andra områden, exempelvis inom informationstekniken, ställs vi inför delvis nya utmaningar.

Det är inte svårt att hitta områden inom det civila försvaret som kan utvecklas. Förbättringspotentialen är, herr talman, stor. Man kan förstås känna en frustration över att det som en gång var ett kännetecken, ett adelsmärke, för svensk försvarspolitik, totalförsvarskonceptet, så snabbt och så hårt avvecklades. Eller så blickar man framåt och försöker göra något åt saken här och nu. Det är vad den S-ledda regeringen gör.

Under de senaste åren har en rad processer påbörjats för att återstarta det civila försvaret och dess samverkan med det militära försvaret. Grundsynen har utarbetats, och bevakningsansvariga myndigheter har fått i uppdrag att börja sin planering. Regeringen har tillsatt och aviserat ett antal utredningar, bland annat för att stärka totalförsvaret, stärka den nationella alarmeringstjänsten, inrätta en ny myndighet för psykologiskt försvar, tydliggöra det civila försvarets ledningsstrukturer och skapa en mer effektiv kommunal räddningstjänst. Regeringen ser också behovet av att ta fram regelverk för krigsviktiga företag och verksamheter samt att fortsätta att se över befolkningsskyddet utifrån MSB:s inventering av skyddsrumsbeståndet. Flera myndigheter har påbörjat arbetet med att krigsplacera personal, och övningsverksamhet genomförs mot uppgifter vid höjd beredskap och krig.

För i år och de nästkommande två åren tillförs 1,3 miljarder kronor i syfte att höja förmågan inom det civila försvaret. De resurserna är resultatet av den uppgörelse som förra året slöts mellan regeringspartierna, Moderaterna och Centerpartiet. Dessa medel tillförs kommuner, landsting, länsstyrelser, övriga bevakningsansvariga myndigheter och frivilliga försvarsorganisationer.

När vi sedan blickar framåt på det arbete som bedrivs inom Försvarsberedningen ser vi att det finns en tydlig samsyn om att det arbete som nu påbörjats successivt behöver växlas upp under kommande försvarsperiod. Så visst händer det saker på området Civilt försvar och krisberedskap. Med tanke på de i sammanhangen korta tidsperspektiven kan man rent av säga att det händer mycket.

Med det civila försvaret närmar vi oss också den enskilde individen och dennes roll och ansvar i händelse av en kris eller höjd beredskap. Även om man inte har en uttalad uppgift i totalförsvaret har vi alla ett ansvar att kunna sörja för våra egna grundläggande behov.

För att inskärpa detta med individens ansvar gav regeringen förra året MSB i uppdrag att ta fram en informationsskrift där tyngdpunkten ligger på hur människor kan förbereda sig för att kunna se till sina grundläggande behov när viktiga funktioner i samhället inte fungerar som vanligt. I månadsskiftet maj/juni kommer därför en uppdaterad version av klassikern, broschyren Om krisen eller kriget kommer, att skickas ut till nästan 5 miljoner svenska hushåll.

Jag har, herr talman, några kommentarer om de tre tillkännagivandena i betänkandet. Två av dessa berör på olika sätt länsstyrelserna. Utskottet vill försäkra sig om att de resurser som ges till länsstyrelserna och deras arbete med civilt försvar går till just det som de är avsedda för. Länsstyrelsernas övningsverksamhet och beredskapsplanering bör också ses över.

I grunden måste det förstås finnas en tillit till att myndigheter använder sina resurser utifrån de uppdrag de har blivit tilldelade. Länsstyrelserna har också att återrapportera hur de använder sina medel. Utan att föregå dessa redovisningar är i alla fall min bild att man nu håller på att växla upp på bred front. Jag har själv besökt länsstyrelser som nyanställer handläggare som planerar övningsverksamhet och som tack vare resurstillskotten kan jobba med en större bredd i sina verksamheter. Detta är värdefullt inte minst när det gäller våra mindre länsstyrelser.

När det sedan gäller tillkännagivandet om vikten av att få på plats en mer modern kommunikationslösning för blåljusmyndigheter och andra aktörer delar regeringen uppfattningen att detta är en viktig fråga. Det var därför Gunnar Holmgren fick i uppdrag att utreda detta. Man kan dock ha med sig att det är ett stort, tekniskt krävande projekt med många aktörer involverade.

Avslutningsvis, herr talman, är det civila försvaret en del av våra samlade försvarsansträngningar. Ett väl utbyggt civilt försvar är i sig krigsavhållande och bidrar till att stärka försvarsviljan i vårt land. Vi har en lång resa framför oss, men riktningen är klar.

(forts. § 11)

Fru talman! Vi ska nu fortsätta diskussionen om det civila försvaret och samhällets krisberedskap. Jag vill först göra en kort reflektion över delar av det som har sagts tidigare i ämnet här i kammaren.

Jag noterade att Roger Richtoff från Sverigedemokraterna tog upp frågan om det inte finns ett större hot mot det svenska samhället än Ryssland och att det kanske kommer inifrån. Det var inte helt tydligt vad som åsyftades, och jag tycker att man inom Sverigedemokraterna ska vara ganska tydlig med vad man menar i det fallet. Det var heller inte tydligt hur det här hotet, som verkade vara någon sorts utanförskapsområden, är en försvarsfråga. Jag vill påminna Roger Richtoff om att det är han som är ansvarig för att från Sverigedemokraternas sida svara på hur han ser på de här frågorna, nu när båda hans kollegor i utskottet har lämnat kammaren. Det blir alltså Richtoff som är svaret skyldig när han ställer frågan om det finns någon koppling.

Åter till betänkandet: Det civila försvaret och krisberedskapen har gjort en lång resa, från att vara ett av världens bästa och mest genomarbetade under kalla kriget till att stora delar avvecklades under 00-talet. Nu ska det byggas upp igen. Det civila försvaret syftar ytterst till att stödja Försvarsmakten i krig men har också många praktiska värden i en rad andra krissituationer. Sveriges civila försvarsförmåga behöver i dag stärkas av flera skäl.

För det första behöver vi bättre förmåga att både förebygga och hantera en rad olika utmaningar och säkerhetshot, alltifrån olyckor och naturkatastrofer till cyberattacker och krig. De komplexa beroenden som i dag finns mellan olika delar av samhället och mellan olika länder bidrar till en ökad sårbarhet.

För det andra är hotbilden numera mer komplex och diffus och tillåter inte en lika tydlig gränsdragning mellan fred och krig. Därmed förändras även kraven på det civila försvaret och krisberedskapen. Vi har vid flera tillfällen nyligen bevittnat hur flera länder i Europa, liksom USA, har utsatts för påverkansoperationer, informationskrigföring och terroristhot, och nu när vi går in i ett valår är det naturligtvis extra viktigt även för oss att beakta detta. Jämte den försämrade säkerhetspolitiska situationen i Europa när det gäller säkerhet och krisberedskap är det nödvändigt att hela samhället har en inneboende robusthet, uthållighet och motståndskraft att hantera komplexa händelser.

För det tredje har Sveriges civilförsvar under lång tid försvagats. Under en lång period genomfördes nästan ingen verksamhet eller planering för det civila försvaret, något som blev tydligt exempelvis i samband med branden i Västmanland 2014. Det finns ett glapp i anpassningen av det civila försvaret kopplat både till Försvarsmaktens utveckling och utvecklingen i samhället generellt.

Från andra världskriget till slutet av 1990-talet genomfördes beredskapsplanering inför krig och krigsfara inom totalförsvaret. Det civila försvaret bestod av olika delar, som det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret samt civilförsvaret, och det fanns myndigheter med tydligt samordningsansvar. I dag har vi dock en situation där exempelvis nära hälften av länsstyrelserna, enligt Riksrevisionens granskning, har bedömt att de inte har tillräckliga resurser för att utföra de krisberedskapsuppgifter de är ålagda att utföra.

Livsmedelslagen har avvecklats, och Sverige har i dag en mycket bristande livsmedelsberedskap i händelse av krig. MSB har även konstaterat att samhällsviktiga verksamheter saknar reservkraft och att uthålligheten i befintlig reservkraftförsörjning är bristfällig. Samhällets förmåga att hantera störningar i elförsörjningen har också brister, och det saknas tillräcklig kunskap hos ansvariga aktörer kring hur den breda hot- och riskbilden ska hanteras exempelvis vad gäller hur långa elavbrott vi ska kunna klara av och vilka hot och risker Sverige behöver ha läkemedels- och sjukvårdsberedskap för.

Det civila försvaret var som sagt i praktiken nedlagt under ett antal år, men planeringen för att återskapa det har påbörjats under den rödgröna regeringen. Bland annat har krigsplaceringar av personal inom viktiga samhällsfunktioner återupptagits, och man har påbörjat inrättandet av en ny myndighet för psykologiskt försvar. Senast för några dagar sedan tillkännagav regeringen även ett tillskott på 104 miljoner till cyberförsvaret.

Det fortsatta arbetet med att stärka det civila försvaret kommer naturligtvis att utgå ifrån den rapport som det har hänvisats flitigt till i den här debatten – Motståndskraft, som Försvarsberedningen presenterade före jul. Rapporten innehåller ett stort antal förslag kring hur vi kan förbättra vår matsäkerhet, vår energisäkerhet och vårt psykologiska försvar, hur vi skyddar våra finansiella system och så vidare. Rapporten samlade ett stort stöd bland riksdagens partier, inklusive mitt eget, och jag hoppas därför att många av de förslag som har lagts fram i rapporten kommer att bli verklighet under de kommande åren – även om det skulle gå så illa att Miljöpartiet inte får egen majoritet.

Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Vi vill naturligtvis svara på frågorna efter att ha tagit del av det spännande anförande från Miljöpartiet som Anders Schröder snubblade sig igenom utifrån vad han skrivit ned.

Vi tar det alltså en gång till: Vi pratar om en krisberedskap i Sverige. Om man ska ha en krisberedskap ska den omfatta hela Sverige. Om man inte ser att vi har parallella samhällen som växer fram i några särskilt svåra områden och om man inte förstår att det i någon form även kan påverka förhållningssättet när det gäller krisberedskap är man ohjälpligt förlorad. Om det här problemet växer och blir större kommer det ju att krävas att till exempel polisen hjälper till. Vi har varit tydliga med på vilket sätt vi vill att polisen ska hjälpa till – skydda polisens fordon, skydda ambulanstransporter och avgränsa ett område. Det är den insatsen vi ser, men det är det ju polisen som begär.

Att Miljöpartiet inte tycker detta förvånar mig inte alls, men jag hoppas att vi nu har varit tydliga med att vi anser att det påverkar det här. När man då planlägger bör man ta hänsyn till detta.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 18 april.)